Vi i Grankulla hösten 2023

VI I GRANKULLA Grankulla svenska kulturförening rf Årgång 54 • Nr 1 hösten 2023

Satsa mer på Grankullas kollektiva minne Vuxen närvaro högt på önskelistan Tunne juuresi – paikallishistoria palkitsee Årets Grankullabo 2023 – Vuoden Kauniaislainen

FÖRENINGEN GRANKULLA SVENSKA KULTURFÖRENING RF

ST YRELSEN

Grankulla svenska kulturförening är en opolitisk förening, grundad 1990.

Föreningens syfte är att främja och stöda kulturarbetet och kulturutbudet på svenska i Grankulla.

Christoffer Lindqvist, ordförande Mia Smulter, vice ordförande Maria Ekman, sekreterare Britt-Louise von Knorring, kassör Gunilla Löfstedt-Söderholm, medieansvarig Marina Almark Fredrik Waselius

Föreningens drivande kraft och första ord­förande var Christoffer Grönholm.

Han efterträddes av Christoffer Sundman.

Därefter innehades ordförandeposten av Tom Sandström och Patrik Limnell.

Christoffer Lindqvist valdes till ordförande 2022.

Kulturföreningen ger ut tidningen Vi i Grankulla, som delas ut till alla hushåll i Grankulla. Tidningen utkommer med ett nummer i året.

BLI MEDLEM

Föreningen har cirka 170 medlemmar.

Grankulla svenska kulturförening välkomnar gärna nya medlemmar

●• Kulturföreningen erbjuder mångsidig verk-

Grankulla svenska kulturförening ry on puoluepoliittisesti sitoutumaton yhdistys. Sen tärkein tehtävä on tukea kulttuurityötä ja järjestää kulttuuritapahtumia kaikenikäisille ruotsin kielellä Kauniaisissa.

samhet för olika åldersgrupper, allt från barn och unga till seniorer.

●• Vi ordnar bland annat konserter, litterära

program, besök till museer och utomhus­ evenemang.

Vi i Grankulla-lehti on tärkeä osa yhdistyksen toimintaa. Lehti ilmestyy kerran vuodessa.

●• Gå in på webbplatsen granikultur.fi och

bekanta dig med föreningen. Du kan också kontakta någon ur styrelsen för att få mer information om verksamheten.

Yhdistyksellä on noin 170 jäsentä.

VI I GRANKULLA Grankulla svenska kulturförening rf Årgång 52 • Nr 1 Hösten 2021

VI I GRANKULLA Grankulla svenska kulturförening rf Årgång 53 • Nr 1 Hösten 2022

VI I GRANKULLA Grankulla svenska kulturförening rf Årgång 54 • Nr 1 hösten 2023

Du hittar oss också på Facebook och Instagram.

Grankulla svenska kulturförening

Ut ur pandemigrottan Resor till oanade platser Möten och minnen

Hållbar vardagsskönhet Årets Grankullabo är flera Ukrainas sak är vår

Satsa mer på Grankullas kollektiva minne Vuxen närvaro högt på önskelistan Tunne juuresi – paikallishistoria palkitsee Årets Grankullabo 2023 – Vuoden Kauniaislainen

granikultur

Du kan göra din medlemsansökan direkt på webbplatsen www.granikultur.fi

VI I GRANKULLA UTGIVARE Grankulla svenska kulturförening rf UPPLAGA 4200 ex CHEFREDAKTÖR Martina Harms-Aalto / Adekvat / martina.harms@adekvat.fi ANNONSER Maria Ekman GRAFISK FORMGIVNING OCH OMBRYTNING Maria Lillås / Kustmedia Ab PÄRMBILD Henrik Bremer TRYCKERI KTMP Group/ Korsholm 2023 ADRESSKÄLLA Befolkningsdatasystemet/ Befolkningsregistercentralen Personuppgifter har inte lämnats till avsändaren av denna tidning.

Vi i Grankulla - 3

LEDARE – PÄÄKIRJOITUS

Bästa läsare I DIN HAND håller du den 54:e år­ gången av Vi i Grankulla, tidnin­ gen som berättar om vår ”by”, om människorna som bor i den och om olika former av kultur som utövas i den. Hoppas att du får en trevlig lässtund!

en stor publik, liksom kulturvand­ ringen runt Gallträsk (se sid 28) i september, som avslutades med en spelning av fenomenala Sås&Kopp.

Den traditionella festen på Svenska dagen är ett evenemang som riktar sig till alla Grankullabor.

TIDNINGEN GES UT av Grankulla svenska kulturförening rf vars syfte enligt stadgarna är: ”…att främja och stödja kulturarbetet i Gran­ kulla såväl i fråga om traditionella kulturyttringar som nyskapande arbete inom kulturens alla om­ råden. Föreningen skall speciellt verka för att det svenskspråkiga kulturutbudet är så mångsidigt och tillgängligt som möjligt”.

DE GUIDADE BESÖKEN till utställ­ ningarna ”Jörn Donner – På resa 1951-1968” och ”Werner von Hausen: En bortglömd klassiker” är exempel på program som riktar sig till medlemmarna. Föreningen ordnar även då och då författar­ kvällar där författare berättar om sina böcker och vi har också ar­ rangerat medlemsresor.

Kommande program, som jag hoppas att du får glädje av, är Svens­ ka dagen-festen den 6 november med tenoren Jacob Waselius ackom­ panjerad av pianisten Henrik Wik­ ström, Granhultsskolans kör, den högtidliga utnämningen av Årets Grankullabo och festtal av språk­ rättsrådet Corinna Tammenmaa.

I slutet av året, den 24 november, ordnar vi en stor julkonsert med Thomas Enroth och hans ensemble.

Du är välkommen att delta och lika välkommen att bli medlem i föreningen – väl mött i kulturens tecken.

FÖR ATT FÖRVERKLIGA sitt syfte ordnar föreningen både sådana tillställningar som är öppna för alla och sådana som enbart riktar sig till föreningens medlemmar. Förutom denna tidning, som distribueras till alla hushåll i Grankulla, ordnar kulturföreningen olika evenemang som riktar sig till alla Grankullabor.

I februari ordnade föreningen den mycket välbesökta utställningen ”Villor och hus i Grankulla” i bib­ lioteket. Vårens stora evenemang “Alla vi barn i Grankulla” drog

Christoffer Lindqvist Ordförande / Puheenjohtaja Grankulla svenska kulturförening

Hyvät lukijat LUET 54:A VUOSIKERTAA Vi i Grankul­ la-lehdestä joka tavoittaa kaksikielisiä talouksia Kauniaisissa. Osa sisällösta käännetään suomeksi ja toivomme että lehti löytää yhä useamman lukijan molemmilla kielillä.

Grankulla svenska kulturförening valitsee Vuoden kauniaislaisen mutta järjestää myös lukuisia tapahtumia vuoden aikana, ohjelman löydät tästä: granikultur.fi

Fira Svenska dagen! måndag 6.11 klockan 18.00 i Nya Paviljongen • Tenoren Jacob Waselius ackompanjerad av Henrik Wikström • Festtal av språkrättsrådet Corinna Tammenmaa • Granhultsskolans kör • Årets Grankullabo 2023 utnämns Fritt inträde • Arrangör Grankulla svenska kulturförening

Välkommen!

4 - Vi i Grankulla

VAD SKULLE DU VILJA ÄNDRA PÅ?

På frågan vad eleverna skulle vilja ändra på i staden fick de ta sig en lite längre funderare.

– Först tyckte dom att allt är bra men sen när de hade tänkt en stund och pra­ tat ihop sig kom dom fram till följande saker: • Naturen – mera skog, tysta platser.

• Sportplanen – renovera banorna och kulstötningen, sittplatser även till andra sidan av planen.

• Simhallen – längre öppethållningsti­ der, terapibassäng, vattenrutschka­ nor, Wibit-banan oftare, utepoolen skulle vara varm, djupare och större, bottnen känns som sandpapper.

• Centrum – pysselbutik i centrum, mera caféer och restauranger i centrum, bredare ramp upp till parkeringshuset, gamla sidan av shoppingcentret – göra den finare, måla eller fixa den lika som den vita, mera parkeringsplatser vid butikerna i centrum, mera butiker i centrum, också annat än matbutiker.

• Trygghet – tryggare i centrum och i skateparken så man vågar röra sig där.

avstånden är korta centrum alla bor nära varandra

bra skolor trygg skola skogen naturen

olika hus att bo i

butikerna simhallen liten stad sportplan

bibban

kyrkan

KLASS 4 B i Grankulla använde det digitala verktyget Mentimeter för att fundera på vad som är bra och dåligt i Grankulla. Mentimeter är ett lättan­ vänt, webbaserat verktyg för att skapa interaktiva omröstningar. Här är deras ordmoln som svar på frågan vad som är bäst med Grankulla. Ordens storlek anger frekvens, de ofta nämnda orden är större.

Klassläraren Lotta Vaenerberg berättar.

– Eleverna började med att göra en så kallad EPA. Det går ut på att först tänker man enskilt en stund, sedan diskuterar man med ett par och till sist delar man med sig åt alla. (Ensam, Par, Alla). På det här sättet får man mycket flera svar då de får idéer av varandra och även de blyga och försiktiga vågar svara.

bio grani

Grönska och trygghet

erbjuds många hobbyn

man tappar inte bort sig korta avstånd

Klass 4 b i Grankulla använde det digitala verktyget Mentimeter för att fundera på vad som är bra och dåligt i Grankulla.

Vi i Grankulla - 5

CHEFREDAKTÖR

Upp till bevis!

“LÄNGTAR DU TILLBAKA TILL GRAN­ KULLA”? Den frågan får jag ganska

ofta och lika ofta svarar jag ganska svävande och med en känsla av att den som frågade inte fått ett till­ fredsställande svar. För jag kan inte ge ett sådant.

MYCKET HAR HÄNT sedan jag flyttade

bort för åtta år sedan.

Reformen av landets social- och hälsovårdstjänster och sjukvården är det mest dramatiska, mer om det i stadsdirektörens spalt (s. 16). Re­ kordstor inflyttning och krav på allt effektivare markplanering sätter ock­

Bio Grani Grani Närhjälp rf Arkiater Risto Pelkonen Skådespelare Nina Hukkinen Pensionär Alf Skogster Idrottsplanerare Helena Pirvola-Nykänen 2016 Företagarna Jorma Österholm och Tette Finnberg 2015 Stadsdirektör Torsten Widén 2014 Musiklärare Inge-Britt Sandström 2013 Musikerna Pasi Hiihtola och Peik Stenberg (Sås och Kopp) 2011-12 Konstnärerna Irmeli och Yrjö Kukkapuro 2010 Diakonissan Arla Nykvist 2009 Brandchef Silvio Hjelt 2008 Rektor Irma Rauhala 2007 Lektor Ruth (Pippi) Collander 2006 Professor Paavo Castrén 2005 Kultursekreterare Clara Palmgren 2023 2022 2021 2020 2019 2018 2017

MARTINA HARMS-AALTO FOTO BJÖRN FAGERHOLM

JAG KOMMER ALLTID att längta efter de oljade lärkträdsplankorna som var så lena mot fotsulorna i ett av våra hem och äppelblomningen i den gamla trädgården som hyste huset, som var två av mina barns allra första hem. Jag tyckte mycket om att vara en del av de många so­ ciala sammanhang som en liten stad bjuder in till, informellt och nära, på båda sidorna om gränsen mellan kommunal verksamhet och medbor­ garsamhället. Jag tyckte mycket om hur nära det var mellan beslutsfat­ tande och verkställighet för att ska­ lan var begriplig och arealen så liten att de beslut som gjordes obönhörligt syntes i gatubilden. Jag tyckte om extraordinära satsningar på utbild­ ning och sjuk- och hälsovård som var möjliga på grund av god ekonomi.

Och jag älskade att så många hade bott i stan i flera generationer som borgade för ett kollektivt minne som är en styrka och en ryggrad.

Årets Grankullabo

så tydliga spår, liksom behovet av att förnya utrymmen för de institutioner som alltfort administreras av staden själv, störst av dem skolorna.

Men det som slår mig, med skär­ pa, är att det kollektiva minnet inte uppstår eller upprätthålls av sig själv.

Och det är därför som jag nu slänger bollen till er, kulturföreningsmed­ lemmar och alla andra Grankulla­ bor, men särskilt beslutsfattarna och tjänstemännen.

Läs intervjun med kulturrådet Cla­ ra Palmgren (s. 6) och gör sedan det ni ska.

SE TILL ATT det fås till stånd en till­

räcklig resursering av det lokalhisto­ riska arkivet, slå ihop det med skol­ museets samlingar, skapa ett projekt där ni också kan få utomstående finansiering, låt någon i Claras anda skapa en levande och organisk helhet för att alla som bor i Grankulla ska veta hur aktiebolaget blev en stad, där vi alla en gång gick på sandade vägar, hur Madeleinekakan smakade på glasverandan.

Resurserna finns. Initiativet är ert.

Och jo, jag saknar träsket. Ofta.

TACK! Inte heller i år skulle den här tidningen finnas utan Henrik Bremer. Hans fina bilder och osedvanligt trevliga inställning till samarbete är en glädje för mig.

Tack också Lotta Vaenerberg för att du lånade ut dina elever och samlade material om barnens röster.

Stort tack till alla medverkande och medskapare, ni befäster uppfattningen i Maria Ekmans kolumn om att hjälpsamhet och talko-anda blomstrar i byn! / Martina

6 - Vi i Grankulla

”Jag har bara gått på i ullstrumporna” Det är möjligt att det inte finns någon annan som har så många hem i Grankulla som Clara Palmgren. Vi träffar henne i Villa Junghans, i det rum som härbärgerar det lokalhistoriska arkivet, helt klart ett av hennes hem i staden.

TEXT/TEKSTI MARTINA HARMS-AALTO FOTO/KUVA HENRIK BREMER

M

ÅNGA AV LÄSARNA kän­ ner igen hennes känn­ spaka hatt och undrar hur hon hinner vara överallt eftersom man ständigt ser henne någonstans i byn. En del har fått ta del av hennes outsinliga kun­ skap och vetande om stadens kultur­ historia, och de kulturhistoriska profi­ ler och storheter som bott i Grankulla under åren. Samtidigt vet hon med sig själv, utan att framhålla det på något sätt, att mycken kulturverksamhet och kulturfostran i aktiebolaget som blev en stad inte skulle ha kommit till när de gjorde det utan hennes insatser.

Men det håller hon för sig själv. Nöjt, men utan åthävor.

Men vem är hon, under hatten och bakom sin skarpa blick och sitt lite ironiska, men vänliga, leende?

Clara föddes 1938 in i den högbor­ gerliga familjen Fogelholm på Uni­ onsgatan 7. Mamma hette Margareta Zilliacus, vars farfar var den kontro­ versielle Konni Zilliacus, och det var hon som berättade ändlösa historier

om släktingar och anförvanter.

– Det gjorde mig säkert per defi­ nition intresserad av “människorna bakom namnen”, säger hon. Men in­ tresset väcktes också under skoltiden i Brobergska skolan “Broban”, mina favoritämnen var historia, modersmål och teckning med legendariska lärare som Elna Madsén och Agnes Kihlman.

Och de ämnena har ju sedan egentli­ gen förföljt mig ända sedan dess.

BEKYMMERSLÖS – MEN INTE HELT – Vi var fem barn, jag var äldst, och vi hade en underbar uppväxtmiljö i Observatorieparken där en av mina bröder lärde sig skida slalom, berättar Clara. Hon beskriver sin barndom som lycklig och helt bekymmerslös.

Under intervjuns gång kanske det ändå klarnar att ansvaret som stora­ syster ställvis var ganska krävande.

– Mamma var utbildad sjuk- och socialsköterska och deltidsarbetade ibland på Strålbehandlingskliniken som på den tiden låg på Unionsgatan,

hon ville ha en egen inkomst. Senare kom hennes kunskaper att behövas ef­ ter att min yngsta bror Marcus skadat sig i en olycka på isen på Johannes­ plan. Han repade sig aldrig efter detta utan utvecklade allvarlig epilepsi och bodde resten av sitt liv i stödboende.

– Han var lite som jag, säger Cla­ ra med ett leende. Han var nöjd åt allting.

– Pappa Karl Gustaf var lärare i matematik i bland annat Zillen, men jobbade också för pappersindustrin.

Miljön var utpräglat intellektuell och det lästes mycket i hemmet, med klass­ kamraterna gick vi på filmvisningar och teater, berättar hon.

Under vårt samtal blir det helt klart att släktband och finlandssvenska be­ kantskapskretsar och sammanhang är den luft som Clara andats ända sedan tidig barndom. Hon redogör mödo­ löst, på ett typiskt finlandssvenskt vis, för släktskap och bekantskaper, hur de hänger ihop, vem som var gift med vem eller skild från vem, vad nån hette “som flicka”. Det är inget särskilt med

Vi i Grankulla - 7

mer på senare år. Jag fick förstås som äldst också vara med om allt möjligt som de mindre inte fick, kanhända var de litet avundsjuka på mig?

– Men det har kommit mig att tänka att orsaken till att jag valde att inte studera här hemma utan åka utom­ lands på två år i stället kan ha hängt ihop med en viss längtan bort från allt ansvaret? Jag tror att jag ville andas en annan luft helt enkelt.

PAPPERSTESTARE I LONDON

det, man vet sitt sammanhang och gör ingen större affär av det, liksom.

FÖRSTFÖDD STORASYSTER “Är du en typisk storasyster” frågar jag och hon svarar bestämt “ jo” in­ nan frågan ens är färdigställd.

Vad är det som utmärker dem då?

– Att man känner ansvar- och det ansvaret var nog betydande i mitt fall. Min mamma var väldigt mycket mamma – men hon behövde mycket stöd och hjälp när mina yngre syskon, Carl Magnus, Carl Johan, Carola och Marcus föddes. Mamma visste att hon kunde lita på mig och gjorde det också i väldigt hög grad, säger Clara.

Blev det för mycket ansvar?

– Nå, när jag har tänkt på det i efterhand så var det kanske lite för mycket, och det har haft återverk­ ningar på syskonrelationerna på ett inte alltid gynnsamt sätt, säger hon eftertänksamt.

Talade ni nånsin om det här med dina föräldrar?

– Nej, det här har jag nog tänkt på

– Jag var 17 år och hade nyss blivit student men helt klar över att jag ville förtjäna egna pengar och lära mig engelska. Då ska jag till London och ha ett jobb där!

– Jag var nog väldigt omogen men pappa hade kontakter och kunde ord­ na ett jobb, uppgiften var att testa papper! Det var underbart att rå om sig själv och upptäcka att man kunde klara sig själv ute i stora världen.

– Så kom jag hem ett varv och var nog i princip inskriven på universite­ tet, skulle läsa litteraturhistoria och engelska men efter London kändes allt väldigt smått och långsamt och på Nylands nation var det ganska enahanda kändes det som.

Hade dina föräldrar inga synpunk­ ter på att du inte ville ha någon ut­ bildning?

– Nä, svarar Clara bestämt. Det var ju nog i en tid, i mitten på 50-talet, när det inte alls var självklart att flickor skulle skaffa sig högre utbildning; “de skulle ju ändå gifta sig”.

Men du menar att fastän du alltid fick stipendier och var uppenbart läsbegåvad så tyckte dina föräldrar att det var helt okej att du lät bli att studera?

– Det var en så väldigt annan tid, säger Clara fundersamt. Och jag in­ sisterade ju inte själv, det ena året jag var inskriven på Uni tyckte jag det var urtråkigt, jag ville bara tillbaka utomlands.

FLYTANDE PÅ FEM SPRÅK – OCH GIFT – Sagt och gjort, eftersom jag ock­ så ville lära mig tyska så for jag till Zürich för att sen efter ett halvår ge mig i kast med franskan i Paris och Toulon. När jag kom hem var jag flytande på fem språk. Inte illa, säger hon stolt.

– Jag tänkte att jag skulle bli jour­ nalist och skrev för Astra och nå­ got för Hbl men sen fastnade jag ju faktiskt för att gifta mig med Pake (Nils-Gustaf Palmgren) som jag hade träffat på Nylands nation, säger hon lite urskuldande efter att tidigare ha avfärdat nationslivet som enahanda.

Dessutom avslöjar hon att hon nå­ gon gång hade undsluppit sig att hon ALDRIG skulle gifta sig med någon som gått i Lärkan…

– Där fick jag ju mig, skrattar hon, vi är lyckligt gifta i den dag som är.

– Innan vi gifte oss jobbade jag som översättare men sedan när jag ingick äktenskap så var det nog inte tu tal om annat än att man skulle sluta jobba.

Så var det på den tiden. Och så kom barnen, Patrik (1962) och Marina (1966), men jag hade nog alltid under åren en åga inom mig och ville skriva.

MITT I SKOGEN I KASABERGET – Vi flyttade till Kasaberget i Gran­ kulla vintern 1967 och jag tyckte att det var underbart att bo mitt i skogen.

Där fanns inte ens en butik (det var före Elantos tid på Sportvägen), men säger hon i samma andetag, jag äls­ kade att bo där, vi var 35 familjer, det kryllade av barn överallt, vi barnvak­ tade varandras barn och grannhjälpen var given. Ibland drack vi vin hos varandra, det var en fin tid, säger hon.

När det inte fanns tillräckligt med platser i barnträdgården startade Cla­ ra och ett antal andra handlingskrafti­ ga kvinnor en egen lekskola, som först verkade i en källare (!) på Sportvägen och sedan i gamla “Elevis” Granhult.

– Jag jobbade ibland som vikarie i folkskolan och det trivdes jag otroligt bra med, berättar hon.

KOMMUNAL KULTURSEKRETERARE – När man i den rätt färska staden Grankulla 1973 lediganslog tjänsten som kultursekreterare så tänkte jag att det är just för mig – och det var det ju, berättar hon. Det var först ett deltidsjobb. Bristen på behörighet var inget problem, kanske för att tjänsten var ny, den uppstod i farvattnet på den nya lagen som ålade kommunerna att bygga upp kommunal kulturverksam­ het. Så småningom blev uppgiften och arbetet mer accepterat och uppskattat och jag kände att det var dags att

8 - Vi i Grankulla

1 bättra på de formella kunskaperna, jag behövde kunna mer. Hum.kand blev jag med konsthistoria och histo­ ria som ämnen och så fortsatte jag i Åbo där jag tog min magisterexamen.

– ”Ska Grankulla vara med och bekosta Nationaloperan” frågade dåvarande stadsdirektören Åke Al­ mark och jag tror man kan säga att mitt “jo” blev historiskt, det har varit viktigt att vi skött vår andel av en så viktig institution och att vi också haft representation i de beslutande organen, berättar hon.

GÅ PÅ I ULLSTRUMPORNA – Ganska tidigt uppstod också tan­ ken på att kulturfostran i Grankulla borde kompletteras med en konstsko­ la, musikskolan (senare -institutet) fanns ju redan. Det fanns lite politiska spänningar kring konstskolan först men undervisningsplanen för skolan blev riktigt bra och den inledde sin verksamhet hösten 1978. Jag var sek­ reterare för skolans styrelse de första sex åren.

– De informella kontakterna där man kan sköta saker utan att det räcker tre år, där alla känner varandra och vill arbeta för samma gemensam­ ma bästa är ett litet samhälles styrka, framhåller hon, men är noga med att påpeka att det ju inte får leda till godtycke, vänskapskorruption eller att man sidsteppar beslutsapparaten helt, menar hon.

– Jag tror att folk uppfattar mig som en ganska oförarglig person, beskriver

2 hon och då börjar jag skratta högt för hur många inflytelserika kvinnor har inte bedrivit framgångsrik verksamhet just så, genom att oförtrutet jobba på mot sina mål och dra till sig ringa uppmärksamhet tills målet är nått?

– Nå, jag menar att jag inte har varit inblandad i tråkiga kontroverser, jag går bara på i ullstrumporna, förklarar Clara.

Du är ett levande lexikon men hur kom det sig att du blev så intresserad av det lokalhistoriska?

– Nu är det säkert bakgrunden i historia och konsthistoria, mitt hu­ vudämne på ÅA var etnologi och de studierna gjorde jag vid sidan om jobbet, det funkade bra för att barnen då redan var tillräckligt stora så jag kunde använda tid på studierna.

bli under ett träd imorgon och då ska det vara lätt att ta vid efter mig. Jag har också sett till att stadsdirektören, skoldirektören och MBI-rektorn vet vad det finns i det här arkivet… och det borde komma någon som skulle ta sig an helheten och föra upp den på en ännu högre nivå. Och det lilla skolmuseet borde nån också ta över och blåsa liv i, där finns fint material, och det borde ju egentligen samman­ länkas med det här arkivet. Det finns hur mycket arbete som helst och nå­ gon borde förstå att det behövs en arbetsinsats och resurser för att det inte bara ska vara ett dött arkiv utan fungera och tjäna stadens invånare, säger hon. Här skulle finnas plats för initiativ och insatser.

RÖTTER OCH RESURSER

Vad skulle du ha gjort om du inte hade varit kultursekreterare och lo­ kalhistorisk aktivist?

– Jag målar ju. Eller ja, egentligen har jag ju slutat. För det kräver att man är helt inne i det och det går inte. Jag kom ju in på Ateneum efter mina utlands­ resor men jag började jobba i stället.

Va? Du kom in på en konstnärlig utbildning men övergav det spåret?

– Så är det. Jag insåg att jag inte hade tillräckliga krafter eller tillräck­ lig begåvning. Så vad jag borde ha gjort med målandet är att jag borde ha blivit teckningslärare, säger hon, helt utan sentimentalitet eller krusiduller.

Men så blev det inte. Och det är inget jag ångrar. Det blev ju alldeles bra. ●

Är det viktigt att dagens Grankul­ labor kan sin lokalhistoria och har kulturella rötter?

– Det handlar om nyttig allmänbild­ ning, säger Clara lite strängt. Vi mår alla bra av att veta varifrån vi kommer och hur saker har sett ut tidigare.

Vi sitter i lokalhistoriska arkivets rum på Villa Junghans där tusentals bilder som kommit till arkivet via olika privatpersoner har digitaliserats och bildar en fin och unik helhet. Cla­ ra blir allvarlig: – Någon gång dör jag ju, säger hon.

– Någon gång ska vi väl alla dö, svarar jag.

– Jo, säger hon nyktert, men jag kan

BÖRJADE JOBBA I STÄLLET

Vi i Grankulla - 9

Clara fick välja sina tre favoritplatser i byn 1. Vi har faktiskt ett kulturcentrum som tillhör alla! Vallmogård, ritad av Lars Sonck för författaren Mikael Lybeck med familj, tar emot till konserter, föredrag, jubileer. Miljön vittnar om Grankulla som en villastad med stark kulturhistoria. I Vallmogårds bibliotek samlas Grankullaförfattares verk och på villans väggar hänger Grankullakonstnärers verk.

Vallmogårdin kulttuurikeskus kuuluu kaikille kauniaislaisille!

2. Förr fanns det gott om bäckar i Grankulla. Här rinner vatten som en hyllning till alla bäckar som lagts under vägar och hus. Vi förstår dem som heta sommardagar svalkar trötta fötter här. Och känner rofylldheten mitt i köpcentrum.

Ennen Kauniaisten läpi virtasi lukuisia puroja, vesiaihe keskustassa muistuttaa niistä ja antaa mahdollisuuden levätä vilskeen lomassa.

3. Villa Junghans ägs sedan 50 år av Grankulla. I dag används den mycket av föreningar, främst av stadens pensionärsföreningar. Deras vitalitet gör att villan kan kallas pensionärernas ungdomsgård. Och vad är bättre än det? I villan, byggd på 1910-talet, finns stadens lokalhistoriska arkiv med gamla foton och dokument. De kan studeras under överenskomna besök genom lokalhistoria@grankulla.fi Villa Junghansia voisi miltei kutsua eläkeläisten Nuorisotaloksi. Talo rakennettiin 1910-luvulla ja on ollut kaupungin omistuksessa jo 50 vuotta.

3

Määrätietoisesti hissukseen MONI LUKIJA TUNNISTAA varmasti Claran hattuineen. Hänet näkee kau­ pungilla usein ja hän tuntuu ehtivän joka paikkaan. Lisäksi hän tuntee kaupungin kulttuurihistorian ja Kau­ niaisissa asuneet merkkihenkilöt kuin omat taskunsa. Moni kulttuuritoim­ inta ja kulttuurikasvatus tällä osak­ eyhtiöstä kaupungiksi muuttuneella paikkakunnalla olisi jäänyt toteutu­ matta ilman Claran panosta. Silti hän ei tee asiasta numeroa. Mutta kuka tämä teräväkatseinen ja ystävällisen ironisesti hymyilevä nainen oikein on?

Clara syntyi vuonna 1938 Fogelhol­ min porvarisperheeseen, jonka koti oli Unioninkatu 7:ssä. Äiti oli Margareta Zilliacus, ja hänen isoisänsä oli Kon­ ni Zilliacus. Äiti kertoi loputtomasti tarinoita sukulaisista ja sukujuurista.

– Varmasti sen takia olen aina ollut kiinnostunut ihmisestä nimen takana.

Kiinnostusta ruokki myös kouluaika Brobergska samskolanissa, jossa lem­ piaineitani olivat historia, äidinkieli ja piirustus. Meillä oli legendaarisia opettajia, kuten Elna Madsén ja Agnes Kihlman. Nämä aineet ovat seuran­ neet minua läpi elämän.

HUOLETON KUIN TAIVAAN LINTU? – Meitä oli viisi lasta ja minä olin van­

hin. Saimme kasvaa Tähtitorninmäen puiston lähellä, ja siellä yksi veljistäni jopa oppi pujottelemaan. Lapsuuteni oli onnellinen ja huoleton, Clara sanoo, vaikka keskustelussa käykin ilmi, että isosiskon vastuu painoi.

– Äidillä oli sairaanhoitajan ja sosi­ aalihoitajan koulutus ja hän teki jos­ kus osa-aikatöitä Sädehoitoklinikalla, joka siihen aikaan toimi Unioninka­ dulla. Hän halusi ansaita omaa rahaa.

Hänen osaamisensa tuli myöhemmin tarpeeseen, kun nuorin veljeni Marcus joutui onnettomuuteen Johanneksen kentän jäällä eikä koskaan toipunut ennalleen, sillä hänelle tuli paha epi­ lepsia ja hän asui lopun elämäänsä tukiasunnossa.

– Hän oli vähän kuin minä, aina tyytyväinen kaikkeen, Clara hymyilee.

– Isä Karl Gustaf oli matematiikan opettaja, mutta hän työskenteli myös paperiteollisuudessa. Kodin ilmapiiri oli intellektuelli ja meillä luettiin pal­ jon. Koulukavereiden kanssa kävin elokuvissa ja teatterissa.

Keskustellessamme käy selväksi, että sukusiteet ja suomenruotsalainen tutta­ vapiiri ovat Claralle tuttuja lapsuudes­ ta asti. Tyypilliseen suomenruotsalai­ seen tapaan hän selostaa vaivattomasti sukuyhteyksiä ja tuttavuuksia eikä tee niistä sen suurempaa numeroa.

ESIKOINEN JA ISOSISKO Kun kysyn Claralta, onko hän tyypilli­ nen isosisko, hän vastaa ”kyllä” ennen kuin ehdin sanoa lauseen loppuun.

Mikä on isosiskolle tyypillistä?

– Vastuuntunto – ja minun tapauk­ sessani se oli merkittävää. Äitini oli hy­ vin äidillinen, mutta hän tarvitsi paljon apua, kun nuoremmat sisarukseni Carl Magnus, Carl Johan, Carola ja Marcus syntyivät. Äiti tiesi, että minuun voi luottaa ja niin hän tekikin mitä suu­ rimmassa määrin, Clara sanoo.

Oliko vastuuta liikaa?

– Jälkeenpäin ajatellen ehkä jossain määrin, ja se on vaikuttanut sisarussuh­ teisiin osin epäsuotuisasti, hän pohtii.

Puhuitko asiasta koskaan vanhem­ piesi kanssa?

– En, mutta olen ajatellut asiaa eniten jälkeenpäin. Esikoisena pääsin tietysti mukaan monenlaiseen – ovatkohan nuoremmat sisarukseni olleet minulle vähän kateellisia?

– Mutta voi olla, että halusin ul­ komaille opiskelemaan nimenomaan siksi, että halusin pois vastuun ikeestä ja kaipasin ympäristönvaihdosta.

PAPERIN TESTAAJANA LONTOOSSA – 17-vuotiaana tuoreena ylioppilaana halusin ehdottomasti ansaita omaa rahaa ja oppia englantia. Siispä lähdin Lontooseen töihin.

– Olin valtavan lapsellinen, mutta isällä oli kontakteja ja hän järjesti mi­ nulle työpaikan paperin testaajana. Oli ihanaa saada huolehtia vain itsestään

10 - Vi i Grankulla ja todeta, että selviydyin omin neuvoin suuressa maailmassa.

– Sitten tulin joksikin aikaa kotiin ja olin periaatteessa kirjoilla yliopistossa.

Tarkoitus oli lukea kirjallisuushistoriaa ja englantia, mutta Lontoon jälkeen kaikki tuntui niin pieneltä ja hitaalta ja jopa osakunnassa, Nylands nationissa, oli yksitoikkoista.

Eivätkö vanhempasi puuttuneet asiaan, kun et halunnut opiskella?

– Eivät, Clara vastaa varmasti. Tuo­ hon aikaan 50-luvun puolivälissä ei ollut ollenkaan itsestään selvää, että tyttöjen pitäisi hankkia korkeakoulu­ tutkinto, ”he menevät kuitenkin nai­ misiin”.

Mutta vaikka sait stipendejä ja olit selvästi lahjakas, eikö vanhempiasi hai­ tannut, kun jätit opiskelut kesken?

– Aika oli niin toinen, Clara pohtii.

Ja minusta opiskelu oli umpitylsää.

Halusin uudestaan ulkomaille.

SUJUVASTI VIITTÄ KIELTÄ – JA NAIMISIIN Koska halusin oppia myös saksaa, läh­ din ensin puoleksi vuodeksi Zürichiin ja sitten oppimaan ranskaa Pariisiin ja Touloniin. Kotiin palatessani osa­ sin sujuvasti viittä kieltä, Clara toteaa ylpeänä.

– Halusin journalistiksi ja kirjoitin juttuja Astraan ja vähän Hufvuds­ tadsbladetiinkin, mutta se loppui, kun menin naimisiin Paken (Nils-Gustaf Palmgren) kanssa, jonka olin tavannut Nylands nationissa: – Siitäs sain, olemme onnellisesti nai­ misissa edelleen, Clara nauraa.

– Tein kääntäjän töitä, mutta nai­ misiinmenon jälkeen oli selvää, että työnteko saa jäädä. Sellaista se oli siihen aikaan. Sitten syntyivät Patrik (1962) ja Marina (1966), mutta halu kirjoittaa säilyi sisälläni kautta vuosien.

KESKELLÄ METSÄÄ KASAVUORESSA – Muutimme Kauniaisiin Kasavuoreen talvella 1967 ja minusta oli ihanaa asua keskellä metsää. Siellä ei ollut edes kauppaa, mutta meillä oli mahta­ vaa, 35 perhettä ja lapsia kuhisi joka puolella. Vahdimme toistemme lapsia, naapuriapua sai aina ja joskus meillä oli viini-iltoja toistemme luona. Se oli hienoa aikaa.

Kun lastentarhassa ei ollut tarpeek­ si paikkoja, Clara perusti muutaman muun toimeliaan naisen kanssa oman leikkikoulun, joka toimi ensin kellarissa

(!) Urheilutiellä ja sitten vanhassa ”Ele­ viksessä”, Granhultissa.

– Tein sijaisuuksia kansakoulussa ja viihdyin todella hyvin, Clara kertoo.

KUNNAN KULTTUURISIHTEERIKSI – Kun tuoreessa Kauniaisten kaupungis­ sa tuli vuonna 1973 auki kulttuurisih­ teerin paikka, ajattelin että tuo sopii minulle. Se oli aluksi osa-aikatyö eikä muodollisen pätevyyden puute ollut mikään ongelma, ehkä siksi, että virka oli uusi. Se oli perustettu uuden lain myötä, joka velvoitti kunnat perusta­ maan kunnallista kulttuuritoimintaa.

Kun virka ja työ vakiintuivat, oli aika hankkia lisää koulutusta. Suoritin ensin humanististen tieteiden kandidaatin tutkinnon taidehistoriasta ja historiasta ja jatkoin Turussa maisteriksi. ”Pitääkö Kauniaisten olla mukana kustantamassa Kansallisoopperaa?” kysyi silloinen kaupunginjohtaja Åke Almark ja mielestäni voi sanoa, että vastaukseni ”kyllä” oli historiallinen, sillä oli tärkeää hoitaa osuutemme niin merkittävästä taidelaitoksesta ja meillä on sen jälkeen ollut edustus sen päättä­ vissä elimissä, Clara kertoo.

HARMITON VILLASUKKA HIIPPAILIJA? – Melko varhaisessa vaiheessa syn­ tyi ajatus siitä, että Kauniaisten tai­ dekasvatusta täydentämään tarvittiin taidekoulu musiikkikoulun (sittemmin opisto) lisäksi. Alun poliittisten jännit­ teiden jälkeen kouluun laadittiin hyvä opetussuunnitelma ja toiminta alkoi syksyllä 1978. Toimin koulun hallituk­ sen sihteerinä ensimmäiset kuusi vuotta.

– Epämuodolliset kontaktit ovat pie­ nen yhteisön vahvuus, kun kaikki tun­ tevat toisensa, haluavat toimia yhteisen asian eteen ja asiat hoituvat ripeästi, Clara toteaa mutta korostaa, että tämä ei saa johtaa omavaltaisuuteen, korrup­ tioon eikä päätöksentekokoneistoa saa kokonaan ohittaa.

– Eiköhän minua pidetä melko har­ mittomana tyyppinä, hän sanoo ja mi­ nua alkaa naurattaa, sillä juuri sillä tavalla moni vaikutusvaltainen nainen on hoitanut asioita menestyksekkäästi: päämäärätietoisella työllä ja kiinnittä­ mättä liikaa huomiota itseensä.

– Tarkoitan lähinnä, että en ole se­ kaantunut turhiin ristiriitoihin, ”jag går bara på i ullstrumporna” (tämä ruot­ sinkielinen sanonta kääntyy huonosti mutta tarkoittaa että asiat tehdään his­

sukseen, hiljaa mutta määrätietoisesti) Clara selittää.

Sinä tunnet paikallishistorian lä­ pikotaisin – mikä siinä on niin kiin­ nostavaa?

– Eiköhän se liity historian ja taide­ historian opintoihin ja pääaineeseeni Åbo Akademissa, eli etnologiaan. Opis­ kelin työn ohella, kun lapset olivat jo niin isoja, että se onnistui.

JUURET JA RESURSSIT Ovatko paikallishistoria ja kulttuuriset juuret tärkeitä kauniaislaisille tänä päivänä?

– Se on hyödyllistä yleissivistystä, Clara sanoo tiukasti. Meidän on kaik­ kien hyvä tietää mistä tulemme ja miten asiat ovat ennen olleet.

Istumme Villa Junghansissa paikal­ lishistorian arkistossa, jossa yksityis­ henkilöiden lahjoittamat tuhannet kuvat on digitalisoitu upeaksi ja ainut­ laatuiseksi kokonaisuudeksi.

Clara vakavoituu: – Minähän kuolen joskus, hän sanoo.

– Kaikkihan me joskus kuolemme, minä vastaan.

– Niin, hän toteaa, mutta puu voi kaatua päälleni vaikka huomenna ja siksi työ pitää tehdä niin, että minun jälkeeni on helppo jatkaa. Olen myös varmistanut, että kaupunginjohtaja, koulutoimenjohtaja ja kansalaisopiston rehtori tietävät, mitä tässä arkistossa on. Jonkun pitäisi ottaa vastuu koko­ naisuudesta ja nostaa se korkeammalle tasolle. Pieni koulumuseokin tarvitsisi uutta henkeä, ja se pitäisi liittää tä­ hän arkistoon. Työtä on vaikka millä mitalla ja jonkun pitäisi ymmärtää, että tarvitaan työpanosta ja resursseja, jotta arkisto olisi toimiva ja palvelisi kaupungin asukkaita. Täällä olisi tilaa aloitteille ja panostukselle.

Mitä olisit tehnyt, jos et olisi kulttuu­ risihteeri ja paikallishistoria-aktiivi?

– Minähän maalaan. Tai oikeastaan olen lopettanut, koska siihen pitää kes­ kittyä täysillä eikä se onnistu. Minähän pääsin Ateneumiin ulkomaanmatkojeni jälkeen, mutta menin sen sijaan töihin.

Mitä? Pääsit Ateneumiin mutta jätit taideopinnot sikseen?

– Aivan. Oivalsin että minulla ei ollut voimavaroja eikä riittäviä lahjoja taitei­ lijaksi. Sillä alalla minusta olisi pitänyt tulla piirustuksen opettaja, hän sanoo, täysin tunteilematta.

–- Mutta niin ei käynyt. Eikä minua kaduta lainkaan. Kaikkihan on mennyt ihan hyvin. ●

Vi i Grankulla - 11

mä Elonä ruokaa et LiÄrvmat

Ananaskoneemme kuorii ananaksesi.

Helppoa ja herkullista!

Vår ananasmaskin skalar din ananas.

Lätt och läckert!

Meillä leivotaan 7 päivänä viikossa!

Vi bakar 7 dagar i veckan!

Meillä voit itse pullottaa tuorepuristettua appelsiinimehua.

Hos oss kan du själv tappa färskpressad apelsinjuice på flaska.

S-market Grani, Kauniaistentie/Grankullavägen 7.

Puh./Tfn 010 762 6730 (0,0828 €/puhelu/samtal + 0,1199 €/min)

Ma–pe/mån.–fre. 7–22 , la/lör. 7–22, su/sön. 9–22

Pyhien aukioloajat löydät S-mobiilista ja osoitteesta vbo.fi / Öppettider under helger hittar du i S-mobil och på adressen vbo.fi

vbo.fi

12 - Vi i Grankulla

Kaptenen steg i land, bytte bana och sjunger nu på heltid TEXT MARTINA HARMS-AALTO FOTO PRIVATA

J

ACOB WASELIUS, det är dig Grankullaborna får höra på Svenska dagen-festen och sta­ den är dig väldigt bekant för du har vuxit upp här. Berätta mer om det.

– Jag född och uppvuxen här som fjärde generationens Grankullabo.

Det var även här min musikbana kom i gång på musikinstitutet där jag spelade altviolin från 1999 ända till 2012, då jag flyttade från Grankulla för studier i Åbo. Mina föräldrar och en av mina bröder med familj bor fortfarande i Grani. Så fastän jag inte bor här mera så besöker jag staden ofta.

Hur kom det sig att du valde musiken som yrke?

– Idén hade i någon mån funnits där men jag var ändå djupt övertygad om att jag skulle bli sjökapten, vilket jag började studera till i Åbo, men då jag sjöng in i Brahe Djäknar så hitta­

de jag sången vilken var pusselbiten som fattades i min motivation.

– Då jag sedan i januari 2015 såg La Bohème på nationaloperan insåg jag efter slutackordet att det jag just sett på scenen är det jag vill syssla med! Efter det började jag studera sång mera målmedvetet, först vid Åbo Konservatorium samtidigt som jag slutförde sjökaptensstudierna och sedan i Jakobstad.

Studier och jobb?

Du har studerat vid Novia i Jakob­ stad och bor idag i Österbotten, berätta litet om studierna? Och vad jobbar du med just nu?

– Studierna vid Novia åren 2019– 2023 var precis rätt för mig. Jag fick en fantastisk lärare i Lasse Penttinen som förstod mig och min röst och jag gjorde enorma framsteg tillsam­ mans med honom. Vid Novia fick jag ganska långt koncentrera mig på min röst och den musik som jag ville syssla med och uppträda tillsammans

med proffsmusiker och orkestrar, både som solist och ensemblesång­ are.

– För tillfället jobbar jag med någ­ ra olika projekt, bland annat har jag precis gett en konsert på Christina Baroque-festivalen i Kristinestad och nästa projekt är en konsertant ver­ sion av den svenska operan ”Proser­ pin” av Joseph Martin Kraus vilken framförs 13.10 och 14.10 i Vasa.

– Sen försöker jag alltid ha lite egna konserter på gång och jag ögnar också marknaden både i Finland och ute i Europa för provsjungningstill­ fällen.

Lite mer om Österbotten...

– Österbotten har för länge sedan blivit som ett andra hem för mig.

Min fru, som jag träffade i student­ kören i Åbo är hemma från Kristines­ tad, så Österbotten har jag hunnit bli väl bekant med under de senaste tio åren och de senaste fyra åren har jag varit fast bosatt här.

Vi i Grankulla - 13

30

– Inom musikbranschen och speciellt inom min genre så är nog marknaden i Jeppis klart bättre för musiker som försöker komma in i branschen. Jep­ pis med närområde satsar mycket på kultur och då mängden utövare inte är lika stor som i huvudstadsregionen så är chanserna och möjligheterna klart fler. Samtidigt är ju serviceut­ budet klart bättre i Grani med när­ region, och som en inbiten utövare och åhörare av opera så är besöken till Grani ofta planerade enligt vad som går på Nationaloperan eller på Opera Box i Helsingfors.

Om konserten...

Vad får vi höra och med vem musi­ cerar du på Svenska dagen?

– Det är i princip min konsert ”Sånger från havet” som jag hämtar med mig, något omarbetad för att bättre reflektera årstiden och Svenska dagen. Förutom de finlandssvenska verken så är det lite internationella sånger om och kring havet samt ett par opera-arior. Med mig på scenen har jag pianisten Henrik Wikström, som även är en meriterad kördirigent och har lett bland andra Akademen och MM.

Om fem år?

Var ser du dig själv om fem år? Mu­ sikaliskt och geografiskt?

– Om fem år hoppas jag kunna livnära mig till 100 procent på mu­ siken, i olika former, och vara i en situation där jag får göra solistroller och andra solistuppdrag regelbun­ det. Geografiskt hoppas jag kunna ha Tyskland-Frankrike-Italien som främsta arbetsområde men med re­ gelbundna uppträdanden hemma i Finland.

Drömroll eller drömverk?

Vilken är din drömroll eller ditt drömverk?

– Rodolfo i La Bohème av Puc­ cini! ●

I behov av en hyresgäst?

Anlita den mest erfarna hyresförmedlaren!

Förmedling med omtanke sedan 1993.

Kontakta oss tel. 09-17 17 44 eller via e-post locus@locus.fi

Grankulla Apoteks hälsopunkt Hälsopunkten finns i samband med Grankulla Apotek och erbjuder lågtröskelservice. Vid hälsopunkten får du sakkunniga råd om din hälsa och vi utför också små ingrepp, t.ex. vaccinationer och ger behandlingsinstruktioner.

Varje vardag kl. 8-16 (onsdagar kl. 8-20).

Kl. 9-15 den första lördagen i månaden.

Kauniaisten Apteekin terveyspiste Kauppakeskus Grani, Kauniaistentie 7, toinen kerros,

Kauppakeskus Grani, 02700 Kauniainen Puh. 050 3293186 Grankullavägen 7, andra våningen www.kauniaistenapteekki.fi/fi/terveyspiste

Tel. 050 3293186 www.kauniaistenapteekki.fi/se/terveyspiste

LOKALA ANAGRAM 1. Engbergs kassako 2. Inget nafsas 3. Slappt kräk 4. Kan kurva 5. Himlars knallgula 6. Punken hamstrar 7. Osten skräms 8. Benar torped 9. Ewald nol 10. Bingo air 11. Vattnen turk 12. Trunkeras raguer

Svaren finns på sidan 29

Skillnad mellan Jeppis och Grani?

14 - Vi i Grankulla

Närvaro är inte alltid härvaro Tjejvillan startade 2015 med motivering att undersökningar påvisat att flickor ofta kan känna sig bortglömda eller osedda i skolorna. Att flickorna kanske inte helt vågar vara sig själva i skolmiljön och att pojkar ofta tar mer plats både fysiskt och psykiskt. Idag finns Tjejvillan på sex orter runtom i Nyland – pionjärerna hittar man i Villa Solhaga (ex Club Dominique) på Gräsavägen i Bensowparken.

TEXT MARTINA HARMS-AALTO FOTO HENRIK BREMER

E

MMA, GRETA OCH MATILDA

är alla “stammisar” i Tjejvil­ lan och de är rörande ense: Tjejvillan är bra. Punkt.

– Det bästa är att man kan komma hit med sina ”kaverir”, här finns alltid något att göra och man kan vara helt sig själv, säger de. Här får man prata om allt, inga pojkar stör eller bråkar.

Eventuellt kunde mellanmålet vara lite större, menar Matilda.

– Så man säkert blir mätt.

Greta efterlyser pingis eller andra spel där man rör på sig. Men de är helt enstämmiga: Tjejvillan är bra “för att allt här är jättebra och roligt”. Det är ett strålande betyg.

REGELBUNDET ELLER IBLAND Då en betydande del av dygnets vakna tid för ungdomarnas del tillbringas i skolan fördes tanken fram att det kun­ de finnas platser och verksamhet som riktar sig till alla dem som identifierar sig som flickor där de skulle få ange ton och påverka sina egna program.

Sådana grupper fanns då redan på finska men inte ännu på svenska i den här utsträckningen, i den här delen av landet.

Det var Barnavårdsföreningen som tog initiativet och Tjejvillan är finan­ sierad av STEA, Stiftelsen Bensow och några mindre finansiärer.

Men ni måste säkert ibland mötas av frågan om det inte är ojämlikt att upprätthålla en verksamhet för en så avgränsad grupp?

– IBLAND? skrattar Stella Lindfors, socionom och anställd i Tjejvillans verksamhet. Vi får den här frågan väldigt ofta, säger hon. Svaret på den är att flickor förstås inte är viktigare än pojkar men det fanns ett konkret behov som vi kunde svara emot och för just det projektet fanns det också möjlighet att få finansiering. Vi skulle gärna i framtiden utvidga med verk­ samhet riktad till pojkar.

– Vi välkomnar alla som identifierar sig som flicka och hoppas att de som har svårt i skolan av en eller annan orsak, känner sig utanför eller har det jobbigt hemma, hittar till oss. Vi vill jättegärna kunna bidra till att de som har det kämpigt – åtminstone de dagar vi har verksamhet skulle få känna tillhörighet och sammanhang.

Men precis alla är lika välkomna, understryker Stella.

Kring 20 deltagare har man i verk­ samheten per gång, onsdag är just nu lite mer populär än fredag, men det varierar och till och med vädret spelar in.

– Vi har både sådana deltagare som kommer helt regelbundet och an­ dra som kommer bara ibland, någon

hämtar med sig en kompis som också börjar hänga med.

IDENTIFIERA SIG SOM FLICKA Synen på könstillhörighet och känslig­ heten för att respektera den enskilda individens rätt att själv bestämma – har de ändrats mycket under din tid i arbetslivet?

– Definitivt har man lärt sig att uttrycka sig mer försiktigt eftersom det lätt sker misstolkningar och rena missförstånd, säger Stella. Namnet Tjejvillan är ju de facto ganska av­ gränsande och det har vi insett och är därför noga med att framhålla att den egna identifikationen är av­ görande och det som räknas, säger hon. Det är välkomnandet som är det viktiga, att alla känner att de får vara med.

FINNS ALLTID VUXNA PÅ PLATS I informationen man hittar på nätet om Tjejvillan betonas att det alltid finns vuxna på plats. Man kan som vuxen vara närvarande – men inte härvarande och det är en av vår tids stora föräldra- och vuxenutmaningar.

Ett hektiskt arbetsliv och trycket på ständig närvaro i sociala medier gör de vuxna frånvarande och otillgäng­ liga, när närheten och tillgängligheten

Vi i Grankulla - 15

Stella Lindfors med Matilda, Emma och Greta i Tjejvillan.

är det som många barn och ungdomar allra mest skulle behöva.

– Det är en av orsakerna till att vi alltid är minst två vuxna på plats i villan, det behövs för att de som behöver bli sedda och hörda, kanske haft en sämre dag, ska kunna få just det, berättar Stella.

Vi försöker hinna se och fånga upp alla men visst händer det att jag också känner otillräcklighet, när jag ser att någon skulle behöva mer uppmärksamhet, men jag samtidigt är fast med någon annan eller något annat. Då kan jag på vägen hem i tåget tänka att jag kanske missade något viktigt, reflekterar hon.

GE AV DIN TID Har du någon hälsning till föräldrarna?

– Ge av din tid till dina barn. Visa på det sättet hur viktiga de är för dig. Och om det finns fler syskon, ge var och en av dem lite “tumistid”, också det äldsta syskonet, säger Stella.

Vilka ser du att är de tidsfenomen som vi kommer att behöva ta itu med?

– Prestationskrav och ångest, svarar hon utan att blinka. Och så behöver vi fundera på vad som ligger bakom dem, vad har skapat kraven och hur kan man lindra ångesten? Vi har alla så mycket på gång och vill hinna med så mycket. När är FÖR mycket? Mera ”tumistid” ger också möjlighet till en förtrolighet där man kan börja tala om de här sakerna, säger hon. ●

VAD KAN DU GÖRA I TJEJVILLAN? • Träffa och umgås med andra flickor • Chilla – du kan ta det lugnt i våra myshörnor efter skoldagen • Låta kreativiteten flöda Vi har massor av material på lager • Spela olika spel • Äta mellanmål – på Tjejvillan är också mellanmålet gratis • Påverka!

Vad vill du göra på eftermiddagarna?

Vi lyssnar på dina idéer!

Barnavårdsföreningen är Finlands äldsta barnskyddsorganisation, grundad 1893. Organisationen tror på förebyggande arbete och stöder därför barn, unga och familjer i ett så tidigt skede som möjligt. Arbetar professionellt på svenska, finska och i mån av möjlighet på engelska.

Stiftelsen Bensows stadgeenliga ändamål är att stöda socialt utsatta barn. Instiftarna, makarna Sigrid och Wilhelm Bensow startade ett barnhem år 1917. Barnhemsverksamheten drevs i 95 år.

Idag fungerar Stiftelsen Bensow som en barnrättsorganisation som förverkligar sin stadgeenliga uppgift genom att bedriva allmännyttig förebyggande barnskyddsverksamhet till förmån för socialt utsatta barn. Syftet med verksamheten är att trygga finlandssvenska barns uppväxtvillkor i ett tillräckligt tidigt skede och förebygga marginalisering och generationsöverskridande social utsatthet.

16 - Vi i Grankulla

Välfärdssamhällets viktiga kärnfunktioner Social- och hälsovårdstjänsterna har från och med årsskiftet övergått från Grankulla stad till Västra Nylands välfärdsområde. I praktiken betyder det att allt som har att göra med hälsovården och socialvården, också seniortjänsterna i Villa Breda och hemvården, nu administreras av välfärdsområdet.

CHRISTOFFER MASAR STADSDIREKTÖR FOTO: PRIVAT

VAD ÄR DET SOM STADEN ÄNNU ANSVARAR FÖR? Budget- och personalmässigt så är den klart största helheten skolorna, där staden totalt har cirka 250 vakanser.

Klar tvåa är småbarnspedagogiken, el­ ler med andra ord daghemmen, där vi har kring 150 anställda. Totalt står de här två helheterna för nästan 70 pro­ cent av stadens budget och personal.

Förutom skolor och daghem, så ansvarar staden fortsättningsvis för det vi kallar välfärdstjänster, som i praktiken betyder bland annat idrotts-, kultur- och ungdomstjänster samt medborgarinstitut och bibliotek.

Samtliga finns i den så kallade bild­ ningssektorn, som numera är störst.

Den andra stora sektorn är den samhällstekniska sektorn som inne­ fattar markanvändningen med plan­ läggning och kommunalteknik (vägar, infra, annan stadsmiljö). Till den här sektorn hör också byggnadstillsynen, miljötjänsterna och lokalcentralen, som ansvarar för stadens egna bygg­ nader. Samhällstekniska sektorn har omkring 65 anställda och de har en nyckelroll i hur vår stadsomgivning utvecklas över tiden. På lång sikt av­ gör stadsplanerna vad och var det byggs medan kommunalteknikens grönområdesplanering ser till och

bygger upp stadens utseende och at­ mosfär.

Stadens tredje sektor är den allmän­ na förvaltningen, som ansvarar för demokrati- och stödtjänster.

NÅGOT SOM KOMMUNERNA redan länge skött, men som sker i en ny omgivning efter vårdreformen är främjande av hälsa och välfärd. Kom­ munernas roll är att tillsammans med lokala föreningar och andra aktörer jobba för att kommuninvånarna skall leva hälsosamt och må bra, både fy­ siskt och mentalt. Det är ett jobb där städerna måste använda alla tänkbara verktyg, för vårt välmående påverkas ju av både av den fysiska omgivningen och av utbudet på tjänster i skolor och småbarnspedagogik och av bildning och kulturtjänster.

OM DET FÖREGÅENDE är saker som kommunerna redan tidigare ansvarat för, fastän rollen nu är lite annan, så är reformen av arbets- och nä­ ringstjänsterna något helt nytt för kommunerna. Den reformen kommer att betyda att arbets- och näringsby­ råernas verksamhet, från och med årsskiftet 2024/2025 kommer att överföras till kommunerna. Eftersom arbetskraftsbasen för en kommun eller ett samarbetsområde måste vara

minst 20 000 personer, betyder det för Grankullas del, att vi inte ensam kan ta ansvar för denna service, utan vi kommer att tillsammans med Esbo stad bilda ett gemensamt område, där Esbo stad kommer att fungera som värdkommun.

Idén och fördelen med den här så kallade AN-reformen är att när samma anordnare ansvarar för sys­ selsättningstjänsterna, kommunens utbildningstjänster och näringstjäns­ terna stöder de bättre målen för snabb sysselsättning. Nackdelarna kan vara att det ökar kommunernas cykliska risker, eftersom ökande arbetslöshet i en ekonomisk nedgång i fortsätt­ ningen bestraffar kommunerna klart kraftigare än tidigare. Både de direkta och indirekta kostnaderna av arbets­ lösheten kommer från och med 2025 i mycket högre grad än nu att drabba kommunerna. Till Grankullas fördel är det att vi har den högst utbildade befolkningen i landet och därmed vanligen har klarat oss med lägre arbetslöshetsgrad än de flesta andra.

SAMMANFATTAT KAN DET konstate­ ras, att fastän en stor bit av stadens uppgifter försvann via vårdreformen, så ansvarar staden fortsättningsvis för många av välfärdssamhällets viktiga kärnfunktioner. ●

Vi i Grankulla - 17

ÅRETS GRANKULLABO 2023

Tillgänglig kultur – också på svenska Hemligheten är att gilla det man gör. Så enkelt verkar det att vara när man lyssnar på bioföretagarna i familjen Lohman vars verksamhet i Bio Grani i år får motta utmärkelsen som Årets Grankullabo. Prismotiveringen understryker särskilt satsningen på svenskspråkig barn- och familjefilm och Art House-utbudet.

www.biograni.fi

TEXT MARTINA HARMS-AALTO FOTO HENRIK BREMER

– VI BLEV enormt tagna av nyheten att vi får den här fina utmärkelsen, säger Riitta Lohman när vi träffas i biografens utrymmen (som ju också är en del av det svenska skolcentret).

– Och jag är alldeles särskilt glad för mina svärföräldrars, Orvokkis och Aarnes del som drev verksam­ heten mellan 1985 och 2020, den här utmärkelsen går också till dem, säger hon. Hennes svärföräldrar ser både stolta och nöjda ut men vill inte heller göra för stort väsen av sig. Och efter en stund börjar man förstå orsaken till att Lohmans för ett antal år sedan utsetts till “årets positivaste i Grankulla”.

Det lyser om dem när de talar om sina kunder och om Orvokkis bak­ grund i en släkt som drivit biografer runt om i landet i över hundra år.

Hon har sett utvecklingen med tv:ns intåg, biografernas upp- och nedgång­ ar, strömningstjänsternas inverkan och nu senast coronapandemin, då Lohmans visserligen redan gett över verksamheten till sonen Harri och dennes fru Riitta. Men hon är otroligt glad över att verksamheten hållits “i familjen”. Hennes andra son äger en biograf i Vanda, en systerson driver en biograf i Nummela och den mest kän­ da filmsläktingen är filmproducenten Markus Selin, systerson även han. I tiden när Aarne gifte in sig i biograf-fa­ miljen Määttä fick han börja öva att

köra projektor i Alberga på Kino Lux med sin svärfar.

Men vad är det som driver människor att visa film, varifrån kommer den inre drivkraften när man också kunde lig­ ga hemma på sofflocket? Eller är det företagarandan som gör sig påmind?

– Visst är det företagandet på sitt sätt som gör att man vill fortsätta, säger Riitta, men det är nog också det att det bara är så ljuvligt att vara här och bidra till att folk får fina upplevelser, säger hon lyriskt. Är det en livsstil rentav?

– Nå, det kan man nog säkert säga, både min make och jag har ju andra dagjobb och driver bion på kvällar och veckoslut så visst kan man tala om livsstil. Det skulle säkert finnas andra saker man kunde använda sin fritid till, säger hon, men verkar inte speciellt begiven på att undersöka vilka de skulle kunna vara.

FANTASTISKA KUNDER – Den här verksamheten ger också väldigt mycket, människorna vi mö­ ter, våra besökare är helt fantastiska, fortsätter hon sen. Och filmkulturen är ju på det hela taget så fin för att den når och är tillgänglig för så många, säger hon.

Riitta gifte, precis som Aarne, in sig i biografvärlden och säger att hon visserligen hade gått mycket på bio i

sin ungdom, men någon passion var det inte tal om: – Men man växer in i det och miljön påverkar en, sakta men säkert, reflekte­ rar hon. Svärfar Aarne flikar in.

– Nå, först och främst är det ju en fin sak att man kan och får arbeta och bidra till samhället, säger Aarne Loh­ man med ett visst allvar. Och han vet vad han talar om, både Orvokki och han fortsatte att driva biografen långt efter gängse pensionsålder.

– Men den här verksamheten gör el­ ler gjorde man inte heller för pengarna, det är nog mer som ett inre behov, att få bjuda på upplevelser och visa goda filmer åt kunder som blir nöjda. Det räcker faktiskt ganska långt! Förlust­ bringande skulle det ju inte få vara men förtjänsten är inte det viktigaste, menar han.

Tycker du lika Riitta?

Hon småler och svarar.

– Nå, jag är kanske inte fullt så stor­ sint som min svärfar, lön för mödan ska man nog få för sitt arbete, menar hon. Men i samma andetag säger hon att i kassabåset så glömmer hon sina eventuella bekymmer: – Jag tycker helt enkelt om att vara här och stå i kassan, säger hon och an­ vänder ett svåröversatt finskt uttryck.

– Se on vain niin älyttömän kivaa!

Tycker ni att ni har tillräckligt med kunder?

18 - Vi i Grankulla

Aarne, Riitta och Orvokki Lohman.

Vi i Grankulla - 19

PRISMOTIVERINGEN Årets Grankullabo 2023 är en institution som är välbekant för många Grankullabor – Bio Grani.

Verksamheten i biografen övertogs 1985 av paret Orvokki och Aarne Lohman som 2020 gav över till sonen Harri och hans hustru Riitta. Det är en långvarig och anmärkningsvärd kulturgärning att upprätthålla en biograf på en liten ort som Grankulla i konkurrens med de otaliga biografsalonger som finns i huvudstadsregionen. Det som gör Bio Grani så unik är att den visar aktuella svenskspråkiga barnfilmer, vilket de övriga biograferna i huvudstadsregionen sällan eller aldrig gör.

Till Bio Granis specialiteter hör även att visa ”Art House”- film en gång i månaden.

– Biografägarna hoppas väl alltid på fulla salonger, säger Riitta, men vi har fantastiska stammisar, det känns som om vår bio skulle vara deras vardags­ rum och vi blir ömsesidigt glada över att få träffas.

Sanningen är den att sviterna efter Coronapandemin nog ännu gör sig på­ minda också i biografernas verksamhet, åskådarantalet har ännu inte kommit upp till nivån före pandemin.

Men hur kommer det sig att Bio Grani varit stor på svenskspråkiga familjefilmer?

– Det fanns nog en helt klar efter­ frågan, berättar Orvokki, och den ville vi svara emot. Det var på den tiden inte alldeles lätt att få tillgång till de svenska familjefilmernas filmkopior, de cirkulerade i första hand i Österbotten och vi fick dem i ett ganska sent skede men efter idogt påverkande av distribu­ törerna insåg de slutligen att det fanns en marknad hos oss och så småningom blev familjefilmerna på svenska en vik­ tig produkt för en viktig kundgrupp.

Grankullas starka tvåspråkighet har vi velat stöda, säger Lohmans.

– Och nej, ingen behöver längre skicka filmkopior med Matkahuolto, dem laddar vi numera upp direkt från vår egen server, berättar Riitta.

SUBVENTIONERADE SMALARE FILMER Art House-serien som görs i samar­ bete med kultursektorn i staden, var ursprungligen en måndagsserie men på kundernas önskan visar man de här filmerna också på andra dagar numera.

Det var staden som i tiden ville er­ bjuda Grankullaborna högklassig film till subventionerat pris “för att alla ska

Hemsidan: biograni.fi

kunna gå på bio”. Målet är också att filmerna ska vara väldigt olika så att fler hittar dem och så att filmutbudet inte ska vara “för smalt”, berättar Riitta.

Förstår sig Graniborna på Art Hou­ se?

– Det beror nog helt på filmen, alla genrer har förstås sina förespråkare men antalet besökare är inte det avgö­ rande i den serien, säger hon.

FRÅGAN SOM INTE KAN BESVARAS Men om ni vill veta hur man ödelägger en trevlig stund med några filmentu­ siaster som just fått berätta om sina reaktioner på en trevlig utmärkelse så kan jag berätta att det låter sig göras, enkelt. Man ställer dem den fråga som de, kanske med rätta, tycker att är både omöjlig att besvara och dessutom lite töntig. Jag har till och med insett detta innan jag ställer frågan men kan ändå inte låta bli. Så här kommer den.

Vilken är världens bästa film? Om ni måste välja och det får vara bara en.

En stor tystnad breder ut sig i Bio Granis foajé. Orvokki, Riitta och Aarne tittar oförstående på mig en lång stund.

Aarne är den som kommer till min räddning först: – De är ju så många, utbrister han, lite olyckligt. Sen blir det tyst igen.

– Säg vilken du tänker på, uppmanar han sin hustru.

Orvokki suckar litet.

– Nu måste jag säga att “Titanic” i all sin storhet och dramatik var en av de allra bästa, säger hon men såhär hastigt är det omöjligt att lyfta fram bara en.

“Den sista kejsaren” var också fin.

Aarne säger att hans val inte nödvän­ digtvis är den främsta filmen men han

tycker att den passar i det här världs­ läget och de tider vi lever i just nu med kriget i Ukraina och allt som kan hända: – Och då är mitt val filmen “Hitler och Tredje rikets fall” (Der Untergang) från 2004.

– Jag kan inte välja, säger Riitta. För mig betyder filmmusiken också mycket och när jag hör den minns jag stämning­ ar och scener ur filmer. Därför vill jag nämna “Gudfadern” som gav musiken till vår bröllopsvals och “Cinema Para­ diso” vars signaturmelodi är underbar.

Av de allra senaste upplevelserna lyfter jag “Oppenheimer” som var impone­ rande och som sitter väl i den tid vi lever i.

Men mest känner jag att de har svårt att ta mig helt på allvar efter att jag ställt en så urbota dum fråga…

Så vad är Årets Grankullabos häls­ ning till alla andra Grankullabor?

– Tack för alla tiotals år och välkom­ men på bio - den här biografen finns kvar så länge det finns åskådare som besöker den, säger Riitta. Hon lyfter också upp samarbetet med staden som varit gott under alla år, liksom samar­ betet i skolfastigheten.

Och hur får man veta vad som står på repertoaren?

– Den informationen finns förstås på nätet men också via vårt nyhetsbrev som vi sänder ut en gång i veckan. Det kan man beställa via vår hemsida. Våra affischer finns fortfarande på några ställen i staden, berättar Riitta som är lite besviken över att köpcentret begrän­ sat möjligheterna att hänga planscherna på den plats där de funnits i tiotals år och där Graniborna vant sig att hitta dem. ●

20 - Vi i Grankulla

VUODEN KAUNIAISLAINEN 2023

Saavutettavaa kulttuuria – myös ruotsiksi Salaisuus on siinä, että pitää siitä mitä tekee. Niin yksinkertaista se on, kun kuuntelee tämän vuoden Vuoden kauniaislainen-tunnustuksen saanutta Bio Grania pyörittävää Lohmanin yrittäjäperhettä. Perusteluissa vuoden valintaan korostetaan varsinkin heidän panostuksiaan ruotsinkieliseen perheelokuvaan ja Art House -tarjontaan.

TEKSTI MARTINA HARMS-AALTO KUVA HENRIK BREMER

– ME OLEMME todella otettuja tästä hienosta tunnustuksesta, sanoo Riitta Lohman, kun tapaamme elokuvateat­ terin tiloissa, jotka ovat osa ruotsin­ kielistä koulukeskusta.

– Aivan erityisen iloinen olen appi­ vanhempieni Orvokin ja Aarnen puo­ lesta. Toiminta oli heidän vastuullaan vuosina 1985–2020, ja tämä tunnustus kuuluu ehdottomasti myös heille, hän sanoo. Appivanhemmat näyttävät sekä ylpeiltä että tyytyväisiltä, mutta eivät halua tehdä itsestään numeroa. Syy sii­ hen, että Lohmanit palkittiin muutama vuosi sitten Vuoden positiivisimpina kauniaislaisina, käy myös tuota pikaa selväksi.

He nimittäin suorastaan loistavat kertoessaan asiakkaistaan ja Orvokin sukutaustasta. Hänen sukunsa on pyö­ rittänyt elokuvateattereita eri puolilla maata jo yli sadan vuoden ajan.

Orvokki on nähnyt television esiin­ marssin, elokuvateattereiden ylä- ja alamäet, suoratoistopalveluiden vai­ kutuksen ja nyt viimeisimpänä koro­ napandemian, vaikka sen aikaan Loh­ manit olivat jo siirtäneet toiminnan pojalleen Harrille ja tämän vaimolle Riitalle. Mutta Orvokki on äärim­ mäisen iloinen siitä, että toiminta on pysynyt perheessä. Sitä paitsi hänen sisarenpoikansa pyörittää elokuvate­ atteria Nummelassa ja toinen poika omistaa elokuvateatterin Vantaalla.

Elokuva-alalla toimivista sukulaisista kuuluisin on tuottaja Markus Selin, joka hänkin on Orvokin sisarenpoika.

Aikoinaan, kun Aarnesta tuli avioliiton kautta elokuvateatteriperhe Määtän jäsen, hän sai alkaa harjoitella projek­ torin käyttämistä Leppävaarassa Kino Luxissa appiukkonsa kanssa.

Mutta mikä saa teidät esittämään elokuvia, mistä se sisäinen palo tulee, kun kaiketi sen sijaan voisi makailla kotona sohvalla? Vai onko yrittäjä­ henkisyys kaiken takana?

– Tietysti yksi syy on yrittäminen, mutta jatkamme myös siksi, että on vain niin ihanaa olla täällä ja mah­ dollistaa katsojille hienoja elämyksiä, sanoo Riitta kauniisti.

Onko tämä oikeastaan elämäntapa?

– Kyllä niin varmaan voi sanoa. Sekä mieheni että minä olemme muualla päivätöissä ja hoidamme elokuvate­ atteria iltaisin ja viikonloppuisin, eli eiköhän tätä elämäntavaksi voi sanoa.

Vapaa-aikansa voisi varmasti käyttää moneen muuhunkin asiaan, hän jat­ kaa, mutta ei vaikuta kovin innokkaal­ ta ottamaan selvää, mitä ne muut asiat voisivat olla.

FANTASTISIA ASIAKKAITA – Tämä toiminta myös antaa valtavan paljon. Ihmiset, joita tapaamme, siis meidän asiakkaamme, ovat kerta kaik­ kiaan fantastisia. Ja elokuvakulttuuri kokonaisuudessaan on hienoa, koska se tavoittaa ja on saavutettavaa niin monelle, Riitta jatkaa.

Samalla tavalla kuin Aarne, Riitta tuli elokuvateatterien maailmaan nai­ misiin mennessään ja hän sanoo, että

hän oli toki käynyt paljon elokuvissa nuorena, mutta ei se hänelle mikään intohimo ollut.

– Mutta siihen kasvaa sisään ja ym­ päristö vaikuttaa, hitaasti mutta var­ masti, hän pohtii.

Aarne-appi huomauttaa: – Ennen kaikkea on hienoa, että voi ja saa tehdä työtä ja siten myötävai­ kuttaa yhteiskuntaan. Ja Aarne-appi hän tietää, mistä hän puhuu, sillä he molemmat, Orvokki ja hän, jatkoi­ vat elokuvateatterin pitämistä yli 80 vuoden iän!

– Mutta ei tätä toimintaa tehdä tai tehty rahan takia, se on enemmänkin sellainen sisäinen tarve saada tarjota elämyksiä ja esittää hyviä elokuvia tyytyväisille asiakkaille. Se riittää itse asiassa hyvinkin pitkälle! Eihän tämä tietenkään tappiota saa tuottaa, mutta voitto ei ole tärkein asia, hän ajattelee.

Oletko Riitta samaa mieltä?

Riitta vastaa hymyillen: – No en ehkä ole ihan niin jalomie­ linen kuin appeni, työstä pitää jäädä palkka myös itselle.

Mutta samaan hengenvetoon Riitta sanoo, että kassalla istuessaan hän unohtaa kaiken muun.

– Olen mielelläni tässä kas­ salla; se on vain niin älyttö­ män kivaa!

Onko teillä mielestänne tarpeeksi asiakkaita?

–Teatterinpitäjähän toivoisi aina salin täyteen, mutta meil­ lä on fantastisia kanta-asiak­ kaita. Heille tämä elokuva­ teatteri on kuin olohuone, ja on aina ilo tavata, molemmin puolin, Riitta kertoo.

Totuus on, että koronapan­ demian jälkimainingit vai­ kuttavat edelleen myös elo­ kuvateattereiden toimintaan, sillä asiakasmäärät eivät ole vielä palautuneet pandemiaa edeltäneelle tasolle.

Vi i Grankulla - 21 Mutta miten Bio Granista on tullut niin merkittävä ruotsinkielisten per­ he-elokuvien esittäjä?

– Niille oli selkeästi kysyntää, ja me halusimme vastata siihen, Orvokki ker­ too. - Siihen aikaan ei ollut ollenkaan helppo saada käsiinsä ruotsinkielisten lastenelokuvien esityskappaleita, sillä ne kiersivät lähinnä Pohjanmaalla ja me saimme ne suhteellisen myöhäisessä vaiheessa. Ahkeran lobbauksen seu­ rauksena jakelijat lopulta ymmärsivät, että meillä oli niille markkinoita ja vähitellen ruotsinkielisistä lastenelo­ kuvista tuli tärkeä tuote tärkeälle asia­ kasryhmälle. Me olemme halunneet tukea Kauniaisissa vallitsevaa vahvaa kaksikielisyyttä, Lohmanit sanovat.

– Ja enää kenenkään ei tarvitse lä­ hettää elokuvakopioita Matkahuollon kautta, vaan me saamme ne nykyisin suoraan omalle palvelimellemme, josta ne ladataan esitettäväksi, Riitta kertoo.

TUKEA PIENEN KATSOJAKUNNAN ELOKUVILLE Kaupungin kulttuuritoimen kanssa to­ teutettavaa Art House-sarjaa esitettiin alun perin maanantaisin, mutta asiakkai­ den toiveesta sarjan elokuvia esitetään nykyään myös muina viikonpäivinä.

Aikoinaan kaupunki halusi tarjota kauniaislaisille korkealuokkaisia elo­ kuvia tuettuun hintaan ”jotta kaikki voisivat käydä elokuvissa”. Tavoittee­ na on myös tarjota keskenään hyvin erilaisia elokuvia, jotta yhä useampi löytää ne, eikä elokuvatarjonta jää liian kapea-alaiseksi, kertoo Riitta.

Ymmärtävätkö kauniaislaiset Art Housea?

– Se riippuu täysin elokuvasta. Kai­ killa genreillä on tietysti kannattajansa, mutta katsojien määrä ei ole tässä ratkaiseva tekijä, hän jatkaa.

KYSYMYS, JOHON EI VOI VASTATA Jos haluatte tietää, miten voi pilata mukavan juttutuokion juuri hienosta tunnustuksesta tuntemuksiaan ker­ toneiden elokuvaharrastajien kans­ sa, voin kertoa, että se käy helposti.

Heille vain heitetään kysymys, johon heidän mielestään ehkä oikeutetusti on mahdoton vastata ja joka on myös vähän typerä. Tiesin kyllä tämän en­ nen kuin esitin kysymyksen, mutta en siltikään malttanut olla kysymättä.

Siispä tässä: Mikä on maailman paras elokuva?

Jos on pakko valita vain yksi.

Bio Granin lämpiöön laskeutuu suu­ ri hiljaisuus. Orvokki, Riitta ja Aarne katsovat minua ihmeissään pitkän aikaa. Aarne pelastaa minut ensim­ mäisenä: – Niitä on niin paljon, hän tokaisee onnettomana. Ja hiljaisuus jatkuu.

– Sano se mitä ajattelet, hän rohkai­ see vaimoaan.

Orvokki huokaa: – Pakko sanoa, että kaikessa mah­ tipontisuudessaan ja dramaattisuu­ dessaan Titanic on yksi kaikkein parhaista, mutta näin äkkiseltään on mahdoton mainita vain yksi. Viimei­ nen keisari oli myös hieno.

Aarne sanoo, että hänen valintansa ei ole välttämättä paras elokuva, mutta hänen mielestään se sopii vallitsevaan maailmantilanteeseen ja tähän aikaan,

Aarne, Orvokki ja Riitta Lohman esiripun eteen.

kun Ukrainassa soditaan ja kaikenlais­ ta voi tapahtua: – Sitä taustaa vasten valintani on Pe­ rikato (Der Untergang) vuodelta 2004.

En pysty valitsemaan, Riitta sanoo.

Itselleni elokuvan lisäksi myös eloku­ vamusiikki merkitsee paljon ja tuo mu­ siikin kuullessani mieleen tunnelmat ja elokuvan kohtaukset. Sen vuoksi mainitsen mm. Kummisedän, josta mieheni ja minun häävalssi on sekä Ci­ nema Paradison jonka tunnusmusiikki on mielestäni aivan ihana. Uusimmista elokuvista Oppenheimer, joka eloku­ vana oli vaikuttava ja myös sopii tähän maailman aikaan.

Mutta kaikesta huolimatta minul­ le jäi sellainen tunne, että heidän on vaikea ottaa minua vakavasti, kun kysyin niin toivottoman tyhmän ky­ symyksen …

Mitkä ovat Vuoden kauniaislaisen terveiset muille kauniaislaisille?

– Kiitokset kaikista näistä vuosi­ kymmenistä ja tervetuloa elokuviin!

Tämä elokuvateatteri pysyy täällä niin pitkään kuin katsojia riittää, Riitta sa­ noo. Hän nostaa esiin myös yhteistyön kaupungin kanssa, joka on sujunut hy­ vin kaikki nämä vuodet, samoin kuin yhteistyö koulun kiinteistön kanssa.

Mistä saa tietoa ohjelmistosta?

– Tiedot löytyvät tietenkin netistä, mutta me julkaisemme myös uutis­ kirjettä kerran viikossa. Sen voi tilata kotisivuiltamme. Elokuvajulisteet ovat esillä muutamassa paikassa kaupun­ gilla, Riitta kertoo ja sanoo olevansa hieman pettynyt siihen, että ostoskes­ kus on rajoittanut elokuvajulisteiden esilläoloa paikassa, jossa ne ovat olleet vuosikymmeniä ja josta ihmiset ovat tottuneet ne löytämään. ●

PERUSTELUT Vuoden kauniaislainen 2023 on monelle kauniaislaiselle tuttu instituutio: Bio Grani.

Vuonna 1985 Orvokki ja Aarne Lohman alkoivat hoitaa elokuvateatterin toimintaa, joka siirtyi vuonna 2020 heidän pojalleen Harrille ja tämän vaimolle Riitalle. Elokuvateatterin säilyttäminen näin pienellä paikkakunnalla kuin Kauniainen on pitkäaikainen ja huomionarvoinen kulttuuriteko kilpailussa pääkaupunkiseudun lukemattomien elokuvateattereiden kanssa. Bio Granista tekee ainutlaatuisen se, että siellä esitetään ajankohtaisia ruotsinkielisiä lastenelokuvia, joita nähdään muissa pääkaupunkiseudun elokuvateattereissa harvoin tai ei ollenkaan. Bio Granin erikoisuuksiin kuuluu myös kerran kuussa esitettävä Art House -elokuva.

22 - Vi i Grankulla

Mitt i byn står den, Grankulla kyrka, och det har den gjort redan i 40 år.

Kyrkan ritades av arkitekt Kristian Gullichsen (1932 - 2021), inredningen är Aulikki Jylhäs. Kyrkoherde Ulrik Sandell berättar mer om renoveringen som nyligen blivit klar.

FRÅGESTÄLLARE MARTINA HARMS-AALTO

Kyrkan mitt i byn varsamt renoverad – VI HAR EN VACKER och modern kyr­ ka som fyllt 40 år. Som alla byggnader, behöver också kyrkan skötas om, till stor del i sådana delar av byggnaden som inte syns. Men om man närmar sig från Tunnelvägen ser man den syn­ ligaste förändringen, berättar Sandell.

– Väggen med vildvin har fått ett nytt träverk som täcker hela väggen och vildvinsbuskarna har redan börjat växa upp igen.

– Den andra mycket synliga för­ ändringen är spaljéporten som leder till kyrkans huvudingång som helt har förnyats. Både platsen utanför huvuddörren liksom den ljusa aulan innanför, är viktiga samlingsplatser då man möts till dop, konfirmation, vigsel eller jordfästning. Porten in mot dem har helt förnyats och samtidigt både höjts och breddats. Det var nöd­ vändigt eftersom storleken på Invataxi har förändrats på 40 år och vi vill att kyrkan är tillgänglig för alla. Ovan­

för spaljéporten har marken jämnats, buskar både ansats och planterats, så också uteområdet har fått ett lyft.

NYTT LJUS – Inomhus, i kyrksalen, har taklampor och strålkastare bytts ut, datakablar dragits och ventilationssystemet för­ nyats med mera. Kyrkan är nu mer funktionell än tidigare med modern teknik. Kyrksalen har vi ändå strävat efter att bevara så autentisk som möj­ ligt, genom att väggarna har målats om med exakt samma färger.

– I kyrkans övre sal har akustik­ plattor lagts för att dämpa ljudnivån särskilt vid stora samlingar.

– Det största arbetet har ändå varit att kyrkans dränering har förnyats.

På det djupaste stället handlade det om att gräva mer än sex meter djupt, så det var ett omfattande arbete. Drä­ neringen var det arbete som behövde prioriteras framom annat, eftersom

det delvis slagit fukt igenom väggen i kyrkans källare.

– Vi har också en andra renove­ ringsfas på kommande om några år.

Då gäller det kyrkans tak inklusive takfönster och vattenrännor. I sam­ band med det arbetet, kommer också kyrkans ytterväggar att målas.

VÅR KYRKHELHET – Till vår kyrkhelhet hör också Klubb­ huset, där bland annat dagklubben, ungdomsutrymmen och diakonimottag­ ningen finns. Den byggnaden har också fräschats upp, innerväggarna har målats och fönstren har fått en bättre tätning.

Det är ändå en nyare byggnad, så där handlade det närmast om en inre ytre­ novering, fortsätter Sandell att berätta.

KYRKVÄGEN Kyrkan ligger ju verkligen mitt i byn i Grankulla – hur når ni era medlem­ mar och alla andra i staden?

Vi i Grankulla - 23

SOLD BY PATRICK FRISK Med känsla för Grankulla.

PATRICK FRISK 040 534 3590 patrick@bo.fi

– Byggarbetarna förvånades över mängden mänskor som dagligen vandrar längs med kyrkväggen. Kyr­ kan ligger lägligt vid promenadstråket mot tågstationen och mellan centrum och skolcentrum.

– Jag tror att Graniborna nog hittar till vår kyrka, säger kyrkoherden. Med tanke på att vi är en liten församling, har vi ett brett utbud för alla åldrar.

Det är låg tröskel till vår verksamhet och det är också lättare då man möter bekanta ansikten här. Samtidigt finns det alltid plats för fler.

– Jag tror också att det handlar om vars och ens livssituation. Till exempel är det trevligt att vid familjekvällarna sätta sig vid färdigt dukat bord, för att sedan fortsätta med programmet för stora eller små. Ibland kanske man hoppas på den gemenskap som körsång ger, en annan gång är det kanske den djupa gemenskap som skapas i sorggruppen, som är aktu­ ell. Gudstjänsterna ger andrum från brådskan i vardagen.

Skriftskolan samlar nästan hela åldersgruppen och många fortsätter i ledarkursen efteråt.

Vad som är på gång hittar man till exempel på församlingens hemsida, Facebook och Instagramkonto, det är bara att hänga med, avslutar Ulrik Sandell. ●

Delägare, M.Sc. | Bo LKV Ab | Jungfrustigen 12, 00140 Helsingfors

VALLMOGÅRD

Ordna en oförglömglig fest för släkt och vänner med god mat och service i vacker, historisk Jugend-miljö i Grankulla!

Tel. 040–555 0568 • juhla@premiumcatering.fi www.premiumcatering.fi

Mies tuolien takana muotoilija

YRJÖ KUKKAPURO elämäkerta sanoin ja kuvin

35€ toimitus Granissa

0€

tilaa: isa@dodo.fi

24 - Vi i Grankulla

Foto: Henrik Bremer

”LADAN SOM BLEV EN GÅRD”

Själen i huset finns kvar TEXT MARTINA HARMS-AALTO

N

ÄR JAG RINGER upp pro­

jektingenjören Stefan Lindholm för att tala med honom om Röda ladans nya liv så rättar han mig, artigt och vänligt, “Du menar Ungdomsgården”.

Skolverksamheten tog slut i huset re­ dan år 1972 och sedan dess, med paus för exilen under renoveringsarbetena, verkar stadens ungdomsarbete i huset.

Och eftersom det är ungdomarnas hus så får man väl lära sig att tala om “Unkan”, oberoende av att de som gått i skola i huset knappast kommer att kalla den något annat än Röda ladan. Kanske att namnen till och med kan få leva parallellt som hittills?

Vad visste du om huset innan du började jobba med projektet?

Foton: Skolmuseets samlingar

– Att byggnaden från 1907 är en av Finlands äldsta bevarade skolbygg­ nader.

Vad var målsättningen med planeringen? Tycker du att ni nådde fram till den?

– Målsättningen var att få ”ett nytt liv” för byggnaden som på grund av problem med inomhusluften inte mera var i användning.

– Och jo, jag är nog nöjd. Både pla­ neringen och styrningen av projektet lyckades väl och så fick vi en bra en­ treprenör (MIJORAK red. anm). Det fanns timmermän som hade jobbat med stockar förut och kunde sin sak, vilket var viktigt då upp till 250 meter stock skulle bytas ut. Min styrka är kanske att inte försöka svälja hela den enorma elefanten/projektet i en tugga men ändå hela tiden se slutmålet framför mig.

Vad var den största utmaningen?

– Att få hustekniken, såsom venti­ lation, att rymmas utan att förstöra

Vi i Grankulla - 25

rumshöjden i utrymmena och att full­ följa dagens byggnadsbestämmelser gällande byggnadens konstruktioner.

vara väldigt insatt i alla delmoment och samtidigt få alla att jobba mot samma mål.

Måste ni göra stora kompromisser med detta?

Finns husets själ kvar? Om, hur märks det?

– Det finns utrymmen där takhöjden blev ganska låg, då det behövdes til�­ läggskonstruktioner för att få den omfattande ventilationen att rymmas in. Men det är “någonting för någon­ ting”, nu andas huset.

Det roligaste och det värsta som hände under arbetets gång?

– När väderskyddet togs bort efter ett år av arbete och byggnaden fanns till påseende för alla Grankullabor samt förbipasserande – det var det roligaste.

– Och det värsta när det skedde byten av planerare och entreprenörens projektpersonal. När personalen byts ut hos arkitekterna eller byggarna så går det alltid en stor mängd tyst kunskap och kännedom om projektet förlorad. Då riskerar man att drabbas av problem med tidtabellen. Nu drog

Foto: Grankulla stad

Foto: Grankulla stad

Byggnaden från 1907 är en av Finlands äldsta bevarade skolbyggnader.

– Ja, det tycker jag. Hela byggnadens stomme såsom stockar finns kvar, in­ teriörens detaljer och ”finish” som är gjord i gammal stil gör att det känns ursprungligt.

Berätta om dig själv och din bakgrund, vad gjorde dig speciellt lämplig att leda projektet?

vi bara över med en månad vilket har sin förklaring i det nyssnämnda. Men sägas kan att budgeten höll, ja, vi gick till och med aningen under den.

Hur lyckas man med det?

– Jag får ta i trä men det har faktiskt hänt mig tidigare också (småler nöjt men anspråkslöst). En faktor är att man själv som projektansvarig måste

Foto: Henrik Bremer

Foto: Grankulla stad

– Jag har jobbat med byggherreupp­ gifter och varit projektledare för olika slag av projekt i 25 år. Före min tid i Grankulla jobbade jag för Esbo stad i 17 år, där fick jag god erfarenhet att fungera som projektledare i olika slag av projekt. Det här projektet har ändå varit ett av de intressantaste med många utmaningar då gammal konstruktion skall bevaras men ändå få det att se ut som förut och dess­ utom få den att fungera som en ny byggnad. ●

Foto: Henrik Bremer

Foto: Grankulla stad

26 - Vi i Grankulla

GRANIKRYSSET NR 7 Kryssmakare är Ulf Wahlström. Lösningen hittar ni på sidan 29.

OD OCH MM

TORKAR SÄD KNÄPPA

HBL OCH DN

HÖG MANSSTÄMMA

KATOD

HACKIGT GEMEN

BÄR BÄR OCH BARR FORMELLT DU

LAGENLIGA NYSILVER

SILVER

OKOKT KYLER

PORTION

FÄSTE OST FRÅN CYPERN

TUSEN I TON

BLEKSOT VILL CLOWN DRYCK VATTENNYMFER

PYSSLING

ROBOTHJÄRNA

GÖRS DET I KÖ

RYMDVARELSE

SUSPENSION FÖR EUROPAS BÄSTA

GIGAVOLT

TAXIPÅ SVÄNG KÖLNÅK

HÅRT VATTEN

BONDS CHEF SES I ROM

MÅLADE RÖTT JENNY FÄRGNYSTRÖM ÄMNE

DELAWARE

KETCH

SNUSKPELLE DRAPA

DAHLGREN ATTLING

KELTER

TRIVAS

BATTERISTORLEK

T.EX.

REPLIK

NIO I TAL

ENTUSIASM

FALS

PARK

TUNT BAKVERK

OVÄNLIG KAN OLJA SES I

JUPITERMÅNE

LOKALT NÄTVERK

DECITON KULTIVERAS

INDIGOFÄRGAD

TVÅ FOT JÄDRANS

GJORDE SARA

FÖRSTA MÅLET

TON SEX FRU PAASIKIVI

HYTT

KLYSCHA

GÖR KOSSA

HAR ALLA

FINSK GEIST RECYCLING

DVS. KRETS

SKÖTSEL

GÅR MAN UTIFRÅN

DUMSKALLE

UW 2023

Vi i Grankulla - 27

Ekorrar och guldhamstrar MARIA EKMAN FOTO PRIVAT

MAN SKALL EGENTLIGEN aldrig säga aldrig. Det fick jag grundligt lära mig förra hösten då mitt nya livsskede tog mig till Grankulla och jag tvingades medge att jag hittat hem.

JAG BEUNDRAR MÄNNISKOR som har en livsplan som de dessutom lyckas följa. I mitt liv har aldrig en sådan övergripande plan funnits. Efter skils­ mässa flyttade jag in hos min mor som behövde omvårdnad. Efter att min mor flyttade in på äldreboende i Haga så var jag i behov av egen bostad.

Det tog hårt emot att börja med hela processen att hitta ett nytt hem. Min gode vän, som lyssnat förstående på detta våndande föreslog dock att det vore bra att omedelbart sätta i gång med sökprocessen. Måndag morgon klockan 7:50 satte jag mig ned vid datorn och började bläddra. Mycket snart slogs jag av att de krav som jag hade nog aldrig skulle realiseras.

Men man kan ju alltid börja med att skriva in i sökmotorn det man egent­ ligen vill och sedan vara beredd att ge avkall på något, tänkte jag. Sökandet innefattade nybyggt hus, stor inglasad balkong, bastu, nära till all service, goda kommunikationer och en bra omgivning för hundpromenader. Jag tryckte på enter-knappen och pling kom det upp en lägenhet i Grankulla.

Vad i allsin dar? Borde vi flytta till Grankulla av alla ställen? Ett mejl

åkte i väg bums och några minuter senare ringde telefonen. En mansröst berättade att lägenheten blir ledig först om två månader och kan ses först om ett bra tag. Jag sov på saken och bestämde mig för lägenheten utan att ha sett den.

I SLUTET AV oktober 2022 flyttade jag in i lägenheten. Den första po­ sitiva överraskningen kom genast.

Ett par grannar erbjöd sig bums att hjälpa till. Sedan hade någon kompis hört från en annan kompis att jag flyttat till ekorrstaden. Efter några dagar hade grannarna packat upp allt och på den inglasade balkongen stod det tre påsar med äppel från olika trädgårdar i staden. Efter många år i huvudstaden där man knappt känner grannarna var detta en fantastisk känsla. Här hjälper ju folk varandra.

Jag uppdaterade hemorten på de so­ ciala medierna.

SNART RINGDE EN barndomsväninna och undrade högt skrattande “Vad gör du nu där”? Jag förstod inte riktigt vad hon syftade på så hon berättade, att hon minns väl att jag någon gång i tonåren sagt att det enda stället jag med säkerhet inte vill bo på var Grankulla. Orsaken var att ”graniborna var så snobbiga”. Jag kunde inom bråkdelen av en sekund konstatera att den mentala vägen från

Vardagen i Grankulla visar att staden är mänsklig och fungerande. ungdomen till nuet var extra kort. Jag hade totalt glömt det. Vi skrattade högt. En annan väninna tyckte att det var väldigt trevligt att det blev Gran­ kulla. I hennes barndom hade hennes kusiner i staden en guldhamster. Då hade hon tänkt att allting är så myck­ et bättre i Grani där de inte ens har någon vanlig enkel hamster utan en riktigt guldhamster. Grattis vännen sa hon. Du bor nu i guldhamsterstaden.

DESSA SMÅ ANEKDOTER visar att staden har ett rykte med en positiv konnotation. Vardagen i Grankulla har visat att staden är mänsklig och fungerande. Det viktigaste är dock den otroliga sammanhållningen, det väldigt aktiva föreningslivet och att min hund Zorro tycker att detta är den bästa platsen i världen. Han har nog nos för sådant här. ●

28 - Vi i Grankulla

Ellen med mamma Julia på kulturvandring.

Från vänster: Tessa Tuominen, Malin Smulter och Clara Kettunen.

Ett Kulturäventyr GRANKULLA SVENSKA KULTURFÖ­ RENING inbjöd i september till Kultur­

äventyret, ett familjejippo som bestod av ett antal markerade stationer på friluftsleden runt Gallträsk, där del­ tagarna fick besvara kluriga frågor.

Kulminationen skedde på Daghem­ met Grytets gård med 30-årsjubile­ rande duon Sås & Kopp.

Cirka 200 personer deltog – det blev litet av en byafest där hela fa­ miljen kunde delta, trivas och lära sig

något nytt om kulturen i Grankulla.

Kombinationen av hurtig vandring och musikalisk belöning i form av Sås & Kopps konsert med god fika därtill, upplevdes som lyckad.

– Det finns en efterfrågan på till­ ställningar och evenemang som ska­ par samhörighet. Efter pandemiåren känns behovet att träffas och ha roligt tillsammans extra starkt, säger Mia Smulter som är en av arrangörerna och medlem i föreningens styrelse.

Sådana här evenemang innebär också olika typer av samarbeten – i det här fallet mellan arrangören, staden och daghemmet Grytet. Det skapar vär­ defulla nätverk. Kreativa, glada och generationsöverskridande evenemang bidrar till välmåendet i staden.

Evenemanget genomförs med bidrag av Svenska kulturfonden, Grankulla stad, Föreningen Konst­ samfundet och Sparbanksstiftelsen Esbo-Grankulla. ●

Vi i Grankulla - 29

KRYSSLÖSNING OD OCH MM

TORKAR SÄD

M P B A R F O N I L I S A R K R R Ö D H Å R O A T E S L U E R L E O S S M U T A M Å E G E I S V O G A M F L O D L A A T T A N L I R N V Ä N D KNÄPPA

KATOD

FORMELLT DU

LAGENLIGA

KYLER

FÄSTE OST FRÅN CYPERN

NYSILVER OKOKT

PORTION

VILL CLOWN

U U N G K V I F O L I N S I S Å T

GIGAVOLT

DRAPA

KELTER

FALS

JUPITERMÅNE HAR ALLA

FINSK GEIST RECYCLING

U D I N V D Ä D E R E R G B A O R A M N S U A L E R A

PYSSLING

SUSPENSION

DELAWARE

FÖR EUROPAS BÄSTA

MÅLADE RÖTT JENNY FÄRGNYSTRÖM ÄMNE

ENTUSIASM

PARK

OVÄNLIG

KAN OLJA SES I

GÖR KOSSA

JÄDRANS TON SEX

FRU PAASIKIVI

GÖRS DET I KÖ

SNUSKPELLE

DAHLGREN ATTLING

HÅRT VATTEN

TRIVAS

BATTERISTORLEK

T.EX.

REPLIK

TUNT BAKVERK

LOKALT NÄTVERK

KLYSCHA DECITON

KULTIVERAS

TVÅ FOT

SKÖTSEL

GÅR MAN UTIFRÅN

DUMSKALLE

D A G S T I D N I N G A R

HBL OCH DN

HACKIGT

K E N A L A A G K G G L A I T I N G E T I M S R I S A E T I N G R I E O S K E L S A B S B L Å I D I O T N I N G T E N O R

TAXIPÅ SVÄNG KÖLNÅK

DRYCK VATTENNYMFER

HÖG MANSSTÄMMA

GEMEN

BÄR BÄR OCH BARR

SILVER

TUSEN I TON

BLEKSOT

ROBOTHJÄRNA

RYMDVARELSE BONDS CHEF SES I ROM

KETCH

NIO I TAL

DVS.

KRETS

HYTT

INDIGOFÄRGAD

GJORDE SARA

FÖRSTA MÅLET

UW 2023

Sås&Kopp sedan 30 år.

LOKALA ANAGRAM SVAR

Gallträsk. Foto: Henrik Bremer

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

Kasabergsskogen - Engbergs kassako Fasanstigen - Inget nafsas Klappträsk - Slappt kräk Varukkan - Kan kurva Grankulla simhall - Himlars knallgula Thurmansparken - Punken hamstrar Träskmossen - Osten skräms Bredaporten - Benar torped Odenwall - Ewald nol Bio Grani - Bingo air TV Karttunen - Vattnen turk Restaurang Kurre - Trunkeras raguer

Feminine Beauty WWW.ANNETTETILLANDER.FI

M I K A E L S G ATA N 2 H E L S I N G F O R S

30 - Vi i Grankulla

Litterär kameleont gillar experiment FRÅGOR OCH FOTO: MARTINA HARMS-AALTO

Grankullaförfattaren Nalle Valtiala debuterade 1961 med novellsamlingen “Landet Marita” och har sedan dess gett ut 30 böcker, både novellsamlingar, romaner, essäsamlingar, reseskildringar och barnböcker.

Fram till sin pensionering arbeta­ de Nalle Valtiala som lärare, åren 1967–1969 på Grankulla samskola och 1976–1984 på Munksnäs hög­ stadium, Lönkan och Lärkan. Där­ efter 1984–2001 som äldre lektor i modersmålet på Gymnasiet Grankul­ la samskola.

Har du alltid skrivit? Vad är de viktigaste motivkretsarna i ditt författarskap?

– Jag har beskrivits som en litterär kameleont och har prövat på de flesta genrer, utom lyrik. Mitt viktigaste budskap är grönt, men också frågor som internationalism och feminism är viktiga för mig. Och exotiska kul­ turer. Jag gillar experiment med olika stilar, från sjuttonhundratalsprosa till modern cityslang. Ibland har jag prövat på pastisch och parodi.

Berätta om din senaste bok? Vad handlar den om, hur kom den till?

Var och hur skriver du?

– Min senaste bok “Action 100” är en brevroman om två unga mycket smarta, belästa och tuffa akademiska kvinnor på feministiskt uppdrag.

Av en händelse trasslar de under en båtresa till Stockholm in sig i en kri­ minell konflikt på hög internationell nivå. Jag ser boken som en lovsång till kvinnan. Det var inte helt lätt att övertyga förlagets lektörer om att jag kunde skapa en kvinnlig röst och det ledde till att två litteraturprofessorer och en författare sen skötte lektörs­ uppdraget. Jag inspirerades av en

Action 100.

klassiker, Jean Websters brevroman Dear Enemy.

– Jag skriver hemma, på förmidda­ garna, i Grankulla och sommartid i regel på Killingholm, Korpo. För det mesta i snabba ryck. Om det inte går undan brukar resultatet bli mattare.

Jag har mer eller mindre alltid skrivit.

Redan som barn bestämde jag mig för att bli författare. Jag försöker hyl­ la Menandros regel: Intet mänskligt är mig främmande. Till det mänskliga hör i hög grad omsorgen om miljön/ de andra livsformerna.

Vilka böcker/författarskap har betytt mest för dig? Varför just de?

– Min favoritbok – alla kategorier – är Mark Twains “Huckleberry Finns äventyr”. Där finns sedan barndomen en klar identifikationsfaktor. Den

amerikanska, överhuvudtaget den anglosachsiska, litteraturen har alltid stått mig nära. Också den klassiska japanska, i mycket en motpol till den amerikanska. Alla tiders mästerverk är för mig Murasaki Shikibus tusen­ åriga Berättelsen om Genji. Förfinat vemod, oändligt långt från vår robus­ ta tid. Av svenska författare ställer jag Harry Martinson i främsta rummet.

I tiden skrev du mycket om dina roddfärder – ror du fortfarande?

– Visst ror jag fortfarande! Jag har en åländsk stäveka i trä. Med den har jag i sommar rott i snitt tre gånger i veckan efter post – det blir 1x1 sjömil per gång. Men jag har också rott längre sträckor. Den längsta i år cirka 13 sjömil. Resten av året cyklar jag flitigt. ●

Vi i Grankulla - 31

TÄY S S Ä H K Ö I N E N Y L I 5 0 0 H V G R E C A L E F O L G O R E N Y T E N N A K K O T I L AT TA V I S S A A L K . 1 1 9 . 9 0 0 € S A ATA V I L L A M Y Ö S :

GRECALE GT HYBRID GRECALE TROFEO V6

119.900 € 196.954 €

H I N N AT S I S . A LV J A A U T O V E R O

KOE A JOT JA T IE DUSTELUT

KOEA JOT JA TIEDUSTELUT

ESPOO

L E M PÄ Ä L Ä

Antto Varis, p. 040 586 4499 antto.varis@luxurycollection.fi Keilaniementori 4, 02150 Espoo

Henri Ala-Heikkilä, p. 0400 299 834 henri.ala-heikkila@luxurycollection.fi Areenakatu 4, 37570 Lempäälä

W W W. LUX URYC O L L E C T I O N. FI

Fondbolaget Fondita Ab Alexandersgatan 48A, 00100 Helsingfors www.fondita.fi

Magnus von Knorring +358 9 66 89 89 22 Fredrik von Knorring +358 9 66 89 89 33

Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning.

De pengar som placeras i fonden kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka hela det insatta kapitalet.

Fondbestämmelser, faktablad mm finns att få på www.fondita.fi