5.1. Läro- och utbildningsavtal

Utbildningsanordnarnas uppfattning är att arbetsgivarna inte har fått tillräcklig information om den nya lagen för yrkesutbildningen. Undervisnings- och kulturministeriet har inte klart uttalat vem som ansvarar för informationen till arbetslivet och farhågorna är att det blir utbildningsanordnarnas uppgift. Här efterlyser utbildningsanordnarna statsmaktens ansvar och klargörande om att detta är en nationell linjedragning och inte utbildningsanordnarnas förslag.

Bland de arbetsgivare som känner till arbetslivets aktivare roll i yrkesutbildningen finns en viss oro. Många arbetsgivare är medvetna om att ytterligare satsningar på samarbetet mellan yrkesutbildningen och arbetslivet behövs men det är svårt att säga hur stor del av utbildningen som arbetslivet de facto kan ta ansvar för och hur många studerande man kan ta emot. De oroar sig också för kundernas reaktioner och villighet att betala för produkter och tjänster som utförs av studerande. Kvaliteten måste vara god och frågan är vilka uppgifter en studerande kan göra. Finns det möjligheter att göra arbetsuppgifterna på riktigt? Det finns en gräns för vad arbetslivet orkar med under rådande finansieringssystem. Överlag väcker frånvaron av ersättning till arbetsgivarna frågor. Detta blir en stor utmaning för utbildningsanordnarna.

Enligt yrkesutbildningslagen kan utbildningsanordnaren ordna utbildning på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter genom läro- eller utbildningsavtal. För att ett läro- eller utbildningsavtal ska kunna ingås ska arbetsplatsen ha en tillräcklig produktions- och serviceverksamhet, behövliga arbetsredskap och en personal med tillräcklig yrkeskunskap, utbildning och arbetslivserfarenhet. Det är utbildningsanordnaren som bedömer om arbetsplatsen är lämplig med tanke på examensgrunderna och de studerandes personliga utvecklingsplaner och som i sista hand ansvarar för att förutsättningarna för studierna på arbetsplatsen är tillräckligt goda.

I fråga om utbildningsavtal ingår utbildningsanordnaren ett skriftligt avtal med arbetsplatsen där förvärvandet av kunnandet ska ske. Under den tid då utbildningen genomförs enligt utbildningsavtalet är den studerande heltidsstuderande och inte i ett anställningsförhållande på arbetsplatsen. Ett utbildningsavtal kan inte ingås om den studerande är anställd på arbetsplatsen innan utbildningen inleds, då är läroavtal rätt form. Inom en utbildning som grundar sig på utbildningsavtal betalar arbetsgivaren ingen ersättning till den studerande. Utbildningen på arbetsplatsen ska vara mål-

inriktad och handledd. I praktiken ersätts begreppet inlärning i arbete med begreppet utbildning som grundar sig på utbildningsavtal.

Läroavtalsutbildningen ordnas i huvudsak på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter och kompletteras vid behov med kunnande som förvärvas i andra inlärningsmiljöer. Läroavtalet görs som ett skriftligt arbetsavtal mellan en studerande och arbetsgivaren där den studerande är anställd. För att läroavtalsutbildningen ska kunna genomföras måste utbildningsanordnaren och arbetsgivaren dessutom göra ett skriftligt avtal om ordnandet av utbildningen. Handledande utbildning och arbetskraftsutbildning kan inte ordnas som läroavtalsutbildning.

Arbetsgivaren ansvarar för den studerandes arbetarskydd under utbildningstiden på arbetsplatsen utgående från arbetarskyddslagen (738/2002). Utbildningsanordnaren ska informera arbetsgivaren om ansvaret. Detta är en fråga som måste klargöras tydligare. De studerande har rätt till en trygg studiemiljö, något som måste säkerställas också under utbildningstiderna i arbetslivet.

Utbildningsanordnarna känner oro för studerande i behov av särskilt stöd och deras möjligheter att få utbildningsavtal och att avlägga yrkesproven. Arbetsgivarna vill naturligtvis ha duktiga studerande men läroanstalten har ett ansvar att hitta en arbetsplats åt alla. Då är det av största vikt att samarbetet mellan den ansvariga läraren och arbetsplatsen bygger på förtroende och att man tillsammans kan tackla eventuella problem i ett så tidigt skede som möjligt. Utbildningsanordnarna behöver också på olika sätt förbereda de studerande för utbildningsperioderna i arbetslivet genom att ha så autentiska inlärningsmiljöer som möjligt.

En ännu större utmaning är hur utbildningen på arbetsplatser och yrkesproven för studerande med specialbehov ska ordnas. Studerande inom den yrkesinriktade specialundervisningen behöver betydligt mera personlig handledning för att träna in nya arbetsmoment och det kan bli svårt att hitta lämpliga arbetsplatser i synnerhet som arbetsgivarna helst vill ha ekonomisk ersättning för arbetet. I diskussionerna inför rapporten presenterade Optima en modell som går ut på att en grupp på två-tre studerande tillsammans med sin egen handledare skulle genomföra hela examensdelen på arbetsplatsen.