Herden
Om ledarskap och riktning Camilla Lindberg
Små hjul studsar mot antik jord. Propellerplanet kränger till. Genom det ovala fönstret syns det grekiska ölandskapet med sina skarpa klippor som av erosionen berövats det mesta av sin växtlighet. Det är ungefär så jag känner mig för stunden och därför känns det trösterikt att upptäcka att där landningsbanan slutar tar turkost hav vid. Efter en vinter som känts både ändlös och hopplös, mycket på grund av bristande riktning och otydligt ledarskap i ett av mina sammanhang, så är våren efterlängtad. De numera bekanta sluttningarna på ön håller på att intas av vallmo, liljor och tumstora bergsorkidéer i pastell. Dalsänkorna flödar över av någonting som liknar prästkragar, men som ändå inte är prästkragar. Jag lär mig snabbt att det som liknar det välbekanta oftast är någonting annat när man börjar syna det i sömmarna. Det är ungefär den enda lärdomen jag inte behöver tvivla på när jag senare återvänder till mitt land som på många plan kämpar med vintern som inte vill ge vika. Under flygresan från Aten som varar en knapp timme har jag inte behövt sysselsätta mig med särdeles mycket. Det handlar mer om en mental vårstädning och en omprogrammering till ett land som trots eu och internationaliseringen alltjämt förblir främmande, en kultur vars outgrundlighet tenderar att växa med ökad kunskap. Med fördel kan tiden därför användas till att rota i en överfull handväska, slänga några kvitton och skrynkliga papperslappar, ordna läppstift, tablettaskar, piller och pennor i
–
87 –
