Essän – rörelse och försjunkenhet | Roger Holmström

Förord

Essän – rörelse och försjunkenhet

Roger Holmström

I juni 2010 hade jag förmånen att i egenskap av prisnämndens ordförande få kungöra vinnarna i Hans Ruin-essätävlingen. Den gången uppehöll jag mig vid frågan om essäkonstens uttrycksmöjligheter. Med avstamp i några karakteristiker av genrebegreppet ’essä’ försökte jag belysa essäkonsten som ett uttryck för tankens flykt och som en grogrund för lärdomens frö (jfr Tankens flykt, 2010, ss 5–12). I år – då resultaten i Hans Ruin-essätävlingen 2013 offentliggörs – önskar jag inledningsvis kortfattat belysa några av de frågor som de inlämnade manuskripten (totalt 114 stycken) gav upphov till. Det är speciellt glädjande att Ruins båda hemländer är så väl representerade: 61 bidrag kommer från Finland och 51 från Sverige. Ytterligare ett från Tyskland och ett från Turkiet. Lika glädjande är det att könsfördelningen är i balans: 64 kvinnor och 50 män deltog i årets omgång. Mot den här bakgrunden kan vi i prisnämnden som i vårt arbete inte hade tillgång till några som helst uppgifter om de tävlande skatta oss lyckliga beträffande slutresultatet. Av årets 7 pristagare kommer 4 från Finland och 3 från Sverige, 4 är kvinnor och 3 män. Det är svårt att tänka sig en bättre balans i förhållande till stoffunderlaget för prisnämndens granskningsinsatser. De sju prisbelönta essäerna publiceras i föreliggande volym.

Essän som uttrycksform är krävande. I tävlingsreglerna (närmare bestämt under punkt 4) finns en formulering som kan tjäna som en viss vägledning. Jag citerar: ”Att entydigt definiera begreppet essä är svårt, men den bör vara mer personlig än den ordinära vetenskapliga prosan, mer lärd än den rena skönlitteraturen och mer eftertänksam än den ut-

präglade journalistiken och framför allt: stilistiskt njutbar.

” Det citerade rymmer som synes tre preciserande jämförelser och ett avslutande krav. För att börja med det sistnämnda, alltså att en essä ska vara stilistiskt njutbar, visar det sig i årets tävling (precis som i den föregående omgången) att många bidrag inte håller måttet. Här avser jag inte i första hand alla slarvfel i form av inkorrekt stavning, språkliga inkongruenser, oklara syftningar, felaktiga prepositioner o.s.v., utan helt och fullt bristen på stil. För att en essä ska vara stilistiskt njutbar krävs en enhetlig stilnivå, genomtänkta val av uttryck och språkliga bilder, ett varierat och träffande ordval, en smidig och funktionell meningsbyggnad. Att åstadkomma detta kräver en god språkkänsla, en stor portion tålamod och många bearbetningar.

Hans Ruinforskare som Thomas Ek och Anders Westerlund har klargjort vilken grundlighet och omsorgsfullhet som ligger bakom Ruins essäer. Dessvärre vittnar många av de insända texterna om att skribenten inte bemödat sig om att redigera, stilisera eller bearbeta. Bland bidragen finns åtskilliga prov på goda uppslag och angelägna ämnen som tyvärr aldrig kommer till sin rätt på grund av språkliga brister och avsaknad av en personlig stilton. Om de övergripande språkliga och kompositionella strukturerna vore mycket att tillägga, men jag nöjer mig med att konstatera att vi i prisnämnden på flera punkter förundrade oss över att så många skribenter exempelvis låter bli att utnyttja den möjlighet till fokusering och angivande av syfte och tyngdpunkter som väl tillsnitslade rubriker och underrubriker kan ge.

För att återgå till den tidigare citerade formuleringen i tävlingsreglerna förefaller det som om det riktningsgivande uttrycket om att en essä ska vara ”mer lärd än den rena skönlitteraturen” har berett påtagliga bekymmer. Essän rymmer ofta ett kunskapsmoment, och de reflexioner som Åsa Stenwall-Albjerg gör i sitt inlägg i denna bok äger en betydande relevans för själva essäskrivandet. Bland de insända manuskripten finns många bidrag som återger en episod eller en historia i likhet med en berättelse eller i bästa fall i riktning mot en konstnärlig novell. Det som saknas är en fördjupning, en problematise-

– 6 –

ring, en tendens eller ett ärende. I det perspektivet vore det intressant att veta hur många av de insända bidragen som tidigare har deltagit i skönlitterära sammanhang, exempelvis i Arvid Mörne- eller Solveig von Schoultztävlingen.

En omständighet som ytterligare sätter sin prägel på flera av de insända manuskripten är skribentens behov av att ”skriva av sig” , att ge utlopp åt ångest, förtvivlan och sorg. Starka känslor är i sig ingalunda oförenliga med essän som uttrycksform, men problemet i flera bidrag ligger i att innehållet framstår som alltför privat eller inklusivt för att tala till en läsekrets utanför den införstådda familje- eller bekantskapskretsen.

För att avslutningsvis återgå till de i tävlingsreglerna tidigare anförda kännetecknen på en ’essä’ kan man sammanfatta svaret på frågan vad är en essä i punkterna: personlig, lärd, eftertänksam och stilistiskt njutbar. Med så många kriterier för ögonen är det inte överraskande att vi i prisnämnden ursprungligen vaskade fram rätt varierande favoriter. Vid det avgörande och avslutande mötet utmejslades en helhet präglad av kompromisser och jämkanden som uppnåddes i fullt samförstånd och som ett resultat av en givande och nyanserad diskussion. Jag vill passa på tillfället att tacka prisnämndens medlemmar för en stimulerande samverkan.

I Hans Ruins essäsamling Drömskepp i torrdocka (1951, ny utgåva 1963) ingår ett avsnitt kallat ”Konsten att läsa” . Ruin talar där om vikten av att innehållet i en bok får tid att klinga ut och samlas i oss läsare. Med anspelning på detta vill jag upprepa samma rekommendation beträffande de prisvinnande essäerna: Ta dem till er, segla eftersinnande fram i ett tillstånd av rörelse och försjunkenhet!

Texten är en lätt reviderad version av Roger Holmströms anförande vid prisutdelningen på Hans Ruins födelsedag den 18 juni 2013 i Helsingfors. Roger Holmström är fil.dr och ordförande för Hans Ruin-essätävlingens jury 2013.