Lama laxar följer strömmen –
medlöparna och de tysta medgivarna som avgörande aktörer Ann-Helen Attianese
Matchen mellan xenofoberna och de mångkulturellt orädda ser ut att vara klar. Ställningen på planeten Finlands tillsynes givna match ändrades i sista minuterna från 5–5 till 9–1. Främst för att det itutats att det är vad finländarna vill. Hur gick det så tokigt så snabbt? I dagens Finland, en av de bisarrare avkrokarna i Europa, är det åter rumsrent att tappa all rim och reson. Regrediera. Sätta in backen och trampa gaspedalen i botten. Hoppas på det gamla goda trettiotalet när vi inte var en del av världen, när barn och medborgare lydde och de med makt bestämde över dem som inte tilldelats någon. När de främmande elementen utmålades som farliga och de stora massorna teg. Det var åren när européerna av rädsla blev fosterländska. Det var på den tiden folket skulle registreras och analyseras. Renodlas. Det var då de blåvita idealen hade sin glansperiod. Ideal som idag har fått ny grogrund. Blåvita ytterligheter som politiker och polismyndigheter envisas med att kalla enstaka. Vem blir inte rädd? När blindhet har blivit en dygd. När de blåögda tror sig veta. När de blåvita ”invandringskritikerna” med enkel retorik och skrämselhickande propaganda som främsta koncept har lirkat sig in i det finländska samhällets inre boningar. Tvekarna, för de finns, de som tror att individer som är olika kan leva tillsammans på
–
73 –
