Asfalten bakom Cilla Johnsons hus Kristin Olsoni
Det var en afton i början av maj … Djurgårdsvillorna låg inbäddade i syrendoft och vårt humör stod på höjdpunkten efter ännu ett lyckosamt möte i Harry Martinsons spår. Besöket hos Cilla Johnson hade gett oss intimare bilder, lättsammare eller mer ångestfyllda, än den vetenskapliga researchen på Kungliga Biblioteket och Carolina Rediviva. Fram trädde vännerna Eyvind och Harry, de globaliserade proletärförfattarna som klättrat, krönts och krossats i sitt fridsamma fosterland, som tillsammans drivit ”Finlands sak är vår” ända till Harrys lungsjuka vinter i Salla. Vi började känna oss redo att ta itu med vår uppgift: den sceniska berättelsen om Harry Martinsons inre och yttre resor. År av materialsamlande och strukturerande hade krönts av vårens svenska upptäcktsfärd bland manuskript, anteckningar, anekdoter och goda människor. Känslan av hemkomst var överrumplande och trygg. Jag bär på näthinnan en bild av Martin i en av Uppsalabibliotekets källargångar med treåriga Annavera i sele på ryggen och näsan i handskrivet källmaterial. Ett saligt sammanhang. Men nu står vi alltså på bakgården till det johnsonska huset där vi flera timmar tidigare hittat en parkeringsplats utan att i övrigt lägga märke till omgivningen.Nu reser sig asfalten upp i en våg för att välla över mig. Jag svimmar inte. Jag gör en raketresa fyrtio år tillbaka tiden. Jag är sju år och har fallit eller fällts eller släppts ner på asfalt och jag har svimmat och vaknat och mår lite illa.
–
63 –
