Förord
Essän – rörelse och försjunkenhet Roger Holmström
I juni 2010 hade jag förmånen att i egenskap av prisnämndens ordförande få kungöra vinnarna i Hans Ruin-essätävlingen. Den gången uppehöll jag mig vid frågan om essäkonstens uttrycksmöjligheter. Med avstamp i några karakteristiker av genrebegreppet ’essä’ försökte jag belysa essäkonsten som ett uttryck för tankens flykt och som en grogrund för lärdomens frö (jfr Tankens flykt, 2010, ss 5–12). I år – då resultaten i Hans Ruin-essätävlingen 2013 offentliggörs – önskar jag inledningsvis kortfattat belysa några av de frågor som de inlämnade manuskripten (totalt 114 stycken) gav upphov till. Det är speciellt glädjande att Ruins båda hemländer är så väl representerade: 61 bidrag kommer från Finland och 51 från Sverige. Ytterligare ett från Tyskland och ett från Turkiet. Lika glädjande är det att könsfördelningen är i balans: 64 kvinnor och 50 män deltog i årets omgång. Mot den här bakgrunden kan vi i prisnämnden som i vårt arbete inte hade tillgång till några som helst uppgifter om de tävlande skatta oss lyckliga beträffande slutresultatet. Av årets 7 pristagare kommer 4 från Finland och 3 från Sverige, 4 är kvinnor och 3 män. Det är svårt att tänka sig en bättre balans i förhållande till stoffunderlaget för prisnämndens granskningsinsatser. De sju prisbelönta essäerna publiceras i föreliggande volym. Essän som uttrycksform är krävande. I tävlingsreglerna (närmare bestämt under punkt 4) finns en formulering som kan tjäna som en viss vägledning. Jag citerar: ”Att entydigt definiera begreppet essä är svårt, men den bör vara mer personlig än den ordinära vetenskapliga prosan, mer lärd än den rena skönlitteraturen och mer eftertänksam än den ut-
–
5–
