Gosskören Anna Friman
1 dubbelexponering Mitt barn ler mot mig och hjärtat går i bitar. Barnet vet inte att det är en slump att han kan ligga där i trappuppgången och vara trött efter dagen på dagis och veta att jag kommer att hjälpa honom gå uppför trappan, ta av sig kängorna, handskarna, vinteroverallen, sockorna, fleecetröjan, mössan och halsskyddet. Han vet att han kommer att få mat snart, att han inte kommer att hinna bli särskilt hungrig ens, han vet att det kommer att bli bad och kvällssmörgås med mjölk och slutligen saga. Han vet att han kommer att få somna tryggt i en varm säng i en lugn lägenhet. Det är därför han ler, och han ler för att han litar på mig, för att jag snart kommer att säga: ”Upp och hoppa, bara några steg kvar, klart du orkar!” Och om han fortfarande segar, lite otåligare: ”Kom igen nu!” Han ler för att han är ett barn. Ett barn ler när det tittar upp i ansiktet på sin sol. Här står man och är sol alltså. Jag tänker: Den här betongtrappan kunde vara en annan sorts betong. Den kunde vara rå, den gula väggen kunde vara grå. Den kunde vara nersölad med blod. Ingen skulle le i den här trappan, ingen skulle ens gråta. Hjärtslag. Snabba hjärtslag. Hjärtan i panik, i ångest. Blodets sus. Järnet i munnen, smaken i munnen, ”helvetet på jorden”. Det kunde vara här, eller vi kunde vara där. Det är en dubbelexponering som blixtrar till i särskilt fina ögonblick. När barnet ler så där tillitsfullt, när jag stoppar om till natten. Snabb panorering: ett annat rum, en kall
–
51 –