Minnesteckning över glömskan Petter Lindblad Ehnborg
I Jag minns hur du satt, hur du sitter på din ställbara säng, med ögonen vända mot fönstret. Någonting har brustit i din blick, en förvandling som får mig att förstå varför den geléartade massan mellan linsen och näthinnan benämns corpus vitreum, glaskroppen. Snart kommer du att fråga mig när vi ska åka hem. Du är ju redan hemma, kommer jag att svara. Det här är ditt hem, du bor här. Svaret smakar illa; jag hör tvivlet i min egen röst, ett ögonblicks tvekan som din förvirrade blick osvikligt tar till sig. Hur kan jag vara så säker? Är detta verkligen ett hem, ditt hem, denna boning utan hemkänsla som du inte längre känner igen? Kan ett hem som blivit främmande fortsätta att vara en hemvist? Utanför fönstret vajar förstadstallarna, som bara var barn när du flyttade in. Ändå undrar jag. Så frågar du om det har blivit dags att resa, om jag hunnit köpa biljetter, om det inte är dags snart? Och kommer vi att få med oss linnet? Flackande försöker du fästa blicken på möbeln mittemot sängen, ett gustavianskt linneskåp. Naturligtvis. Kanske måste det flyttas, för att inte ge dig idéer? Grannen ovanför har slagit klackarna i taket igen, berättar du. Alltid ska han ha fest. Och har han inte det ska han komma på besök, sitta leende på sängkanten, så att du blir liggande med täcket uppdraget till hakan, rädd för att resa dig. På våningen ovanför finns ingenting, en urblåst råvind bara.
–
23 –
