Ljudet av fallande snö
Skrivande som kunskapsförmedling Åsa Stenvall-Albjerg
Ärade pristagare, bästa publik! ”Mamma, det här är något helt nytt. Ingen har någonsin gjort något liknande förut. Monsieur de Montaigne har uppfunnit ett nytt sätt att skriva. Han skriver om sig själv som om han beskrev världen, och världen som om han beskrev sig själv. Han kallar det essayer. Försök, prövanden, prov, åh, jag vet inte. Men det är inga försök, de är fulländade […] Allt har klarnat. Det är som om jag skrivit dem själv […]” Orden forsar ur den unga Marie de Gourney, som svimmar av hänförelse efter att hon 1584 har läst den franska filosofen Michel de Montaignes Essayer. När hon äntligen får träffa honom sticker hon sig själv blodig med en hårnål för att visa sin entusiasm. I sin roman Till den skrivande kvinnans försvar utmålar den engelska författaren Jenny Diski ett färgstarkt men möjligt scenario om hur ett nytt sätt att skriva kunde inverka känslomässigt våldsamt på en ung självlärd svärmisk kvinna – eller som Marie de Gourney upplever Montaignes essäkonst: ”det var som om han viskat direkt i hennes öra, i förtroende berättat hur det är att vara människa.” Idag, 430 år senare, är essäkonsten inte den sexigaste litterära genren som får läsare att svimma av hänförelse. Dagens essäister behöver knappast heller utsättas för samma lidelsefulla beundran som Diskis romanhjältinna visade Montaigne – personkult och känslostormar är, får vi konstatera, förunnat idkare av andra konstarter och utövanden.
–
9–
