kunde pesten smitta inte bara via contagion, kontaktsmitta. Föreställningen fanns också att miasma, utdunstningar från avlidna pestoffer, kunde sprida sjukdomen vidare. Det ansågs därför vara farligt att ånyo gräva där ett pestoffer begravts. Kungliga Rådet tog hänsyn till dessa medicinska aspekter och publicerade den 8 november 1710 sin Förordning til hämmande af den beklageliga farsoten med dess bestämmelse om de pestdödas nedgrävande ”utom Staden och på Landet i afsides backe … tillika med sine gång- och sängkläder”. Hade man kontakter högre upp i hierarkierna tillämpades inte reglerna för var begravning fick ske lika strängt. Hade man inte dessa kontakter, fick man ta till andra åtgärder. I S:t Peters Klosters kyrkobok kan vi läsa om det första pestoffret där, ”Jochum Klåckare utj Klåstret”: ”d 6 Sept afsomnade i Herranom Klockaren härtill församl: Wälachtade Jochum Möller, men det som beklageligast war, genom den grymma fahrsooten, och
136
BODIL E.B. PERSSON
såleds derföre intet fick någon begrafning utan effter giord anstalt af höga öfverheten, nidgrafven i Sin Trägård, men sedermera hemligen en affton seent utförd till Kyrkiogården, och nidgrafven wästan wid KyrkioMuren emellan bägge Askarna.” Han följdes två veckor senare av sonen Andreas och dottern Kari, i oktober av dottern Sophia och slutligen en bit in i november av ”Klockare Enckian Stina Serling”. Alla blev de sent om aftonen eller om natten i hemlighet begravda på kyrkogården.
GÅ FLITIGT I KYRKAN Den allt övergripande förklaringen till pestens ankomst var att det var ett Guds straff för folkets syndfulla leverne. Gud verkade genom miasma och contagion. Först av allt måste var och en sona sina synder, sköta sina kontakter med Gud och gå flitigt i kyrkan. Strävan att öka kyrksamheten var därför ett viktigt inslag i pestbekämpningen.
FOLKLIGA FÖRESTÄLLNINGAR Det finns flera nedtecknade berättelser om pestens ankomst till en ort. Gemensamt för dem alla är att pesten var något utifrån kommande. Däri stämmer de folkliga berättelserna överens med den officiella synen. Men därefter går detaljerna isär. De kungliga förordningarna befolkades av verkliga män och kvinnor. I sägnernas värld var pesten – precis som andra farsoter – ofta personifierad. Den kunde visa sig som en människa, ett djur eller annat föremål. Ofta beskrivs den som två små barn på vandring, en pojke med
räfsa eller skyffel och en flicka med en kvast, en ryttare på en trebent häst eller en gammal lutande grå gumma utan hemvist och okänd av alla. Pestgossen och pestflickan är nog de i sammanhanget mest kända. Sägnen berättar också att man genom att begrava dem levande trodde sig kunna stoppa farsoten. Om detta har hänt i verkligheten är inte lätt att veta, då alla ting under pestens tid var inställda och vandrande tiggarbarn naturligtvis kunde försvinna av andra orsaker.
LITTERATUR & LÄSTIPS Harrison, Dick. 2019. Digerdöden. Lund: Historiska media. Persson, Bodil E. B. 2001. Pestens gåta. Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne. Lund: Nordic Academic Press. Persson, Bodil E. B. 2006. Gud verkar med naturliga medel. Pestens härjningar i Skåne 1710-1713. Lund: Nordic Academic Press. Västerbro, Magnus. 2016. Pestens år. Döden i Stockholm 1710. Falun: Historiska media.
PESTEN SLÅR TILL!
137
