SVENSK-TURKISKA KULTURMÖTEN Gunnar Jarring

GUNNAR JARRING

Svensk-turkiska kulturmöten

År 1764 utkom det i Lund en skrift med titeln »Bref till Cancellie Rådet och Riddaren, Herr Joh. Ihre om Swenska och Turkiska Språkens likhet». Det var en liten bok, tryckt hos Carl Gustav Berling. Författare var lundaprofessorn Sven Lagerbring, som i de gamla isländska sagorna - främst i Hervarar-sagan - hade funnit belägg för att Oden kom från turkarnas land eller för att använda Lagerbrings egna ord: »Odin war Förman för en stor swärm af folk, bestående af Tirkiar och Asiemän». Efter en lång och vidlyftig utflykt i den tidens lärda litteratur kommer Lagerbring till följande slutsats: »Blir det nu, som tilförne är anmärkt, en afgiord sak, at Oden och hans swärm warit Turkar: måste nödwändigt någon likhet finnas i de ord, som i dagliget tal förekomma». Med stor fantasi radar Lagerbring upp ett hundratal turkiska ord som han anser kan återfinnas i svenskan - de flesta är arabiska eller persiska, inte turkiska. Men de tre turkiska ord som finns i svenskan: kalabalik, kiosk och (kål-)dolma saknas hos Lagerbring. De kom in i vårt språk med de hemvändande svenska krigarna som följt Karl XII i hans landsflykt i Turkiet åren 1709-1714. Den långa tiden i Bender och senare i Adrianopel medförde ett svenskt intresse för Turkiet och dess kultur som ger utslag under hela 1 700-talet.

Åren i Turkiet använde Karl XII, utöver militär-politiska intriger, till att låta utforska den turkiska Orienten. Cornelius Loos sändes i väg att avrita 'monumenter' i det Heliga landet, som då var en turkisk provins. Mest berömda är hans avritningar av Palmyra. Större delen ·av Loos teckningar förstördes under kalabaliken i Bender. De återstående förvaras i Nationalmuseum. Eneman och Benzelius, för att ta några andra namn, har givit oss mycken kunskap om det dåtida turkiska imperiet, dess olika folk, religion och kultur.

Kultur kan vara andlig och den kan vara materiell. I Turkiet var islam statsreligion. Den präglade all turkisk kultur-byggnadskonst, litteratur, hur man levde det dagliga livet. Och ändå fanns det därunder en kärna av äkta turkisk kultur som de invandrade turkstammarna medfört från sitt centralasiatiska hemland. Det fanns till och med spår av turkfolkens ursprungliga shamanistiska religion.

Men det var inte endast de svenskar som följt Karl XII i landsflykt som kom i kontakt med turkisk kultur. De karolinska krigsfångarna efter slaget vid Poltava fördes till olika orter i Sibirien, främst till Tobolsk. Där kom de i kontakt med »buchariska tatarer», något som kan uttydas till turkar från Centralasien, från de små självständiga turkiska riken, som juldagen 1991 efter Sovjetunionens sammanbrott blev självständiga republiker - Uzbekistan, Kazachstan, Kirgisistan, Turkmenistan. De buchariska tatarerna i Tobolsk var för dem av de svenska fångarna som intresserade sig för kultur och vetenskap länken till det turkiska Centralasien med en kultur som helt skilde sig från den ryska kultur de upplevde i sin sibiriska omgivning. Philipp Johann von Strahlenberg och Peter Schönström intresserade sig för turkarnas historia och lät översätta den turkiske historikern Abul Gazi Bahadur Khans verk till tyska. Strahlenberg blev berömd för sin stora sibiriska 'encyklopedi', vilken utkom i Stockholm 1730. I den behandlar han även Sibiriens och Centralasiens turkiska folk och stammar.

De svenska krigsfångarna återvände från Sibirien 1 721 - de som överlevt. De som varit med kungen i Turkiet kom tillbaka hem 1714-1715. Båda grupperna hade mycket att berätta. Vi kan utgå från att de medförde många souvenirer från sina långa år bland turkar och tatarer, minnesgåvor som ännu i denna dag befinner sig hos enskilda familjer. En del har funnit vägen till museer och andra samlingar. 1700-talets intresse för Turkiet och turkisk kultur gav sitt mest markanta utslag i de båda svenska diplomaterna Gustaf och Ulrik Celsings stora samlingar av turkiska kulturföremål som förvaras på Biby herresäte i Södermanland.

Vi kan utgå från att svenskarnas upplevelser i Turkiet och i det avlägsna Sibirien under 1700-talets första årtionden var samtalsäm-

Ung man på fat av blyglaserat lergods från lsnik i Turkiet. 1500-talets slut. KM 14 .261

nen och att hemförda minnessaker beundrades hos hög och låg i Sverige. Det var en tid av fördröjd kulturkontakt med de turkiska folken som efter hand ebbade ut. Sedan kom på 1800-talet nya kulturkontakter med Turkiet. Jag nöjer mig med att nämna två namn: Carl Gustaf Löwenhielm, aktuell just nu genom utställningen på Medelhavsmuseet av hans akvareller och teckningar samt Johan Hadenborg, läkare och kulturmänniska som få.

Våra förbindelser med Turkiet, med stormakten Turkiet, går långt tillbaka i tiden. Med dem har följt intresse för turkisk kultur, dokumenterat bland annat genom vårt första sändebud till den turkiske sultanen Claes Brorson Rålamb år 1658. Han gav ut en reseberättelse som kan betraktas som en kulturgeografisk beskriv-

ning av folk, seder och bruk i det vidsträckta turkiska imperiet. Han hemförde en serie målningar av turkiskt samhällsliv. De befinner sig nu på Nordiska museet.

Redan på 1500-talet hade Sverige kontakt med två andra turkfolk, med tatarerna i Kazan - som idag gör anspråk på självständighet under namnet Republiken Tatarstan - och med tatarerna på Krim. Särskilt med de senare var kulturutbytet livligt. Delegationer ( från Khanen på Krim anlände till Stockholm medförande rika gåvor. En krim-tatarisk beskickning till Gustaf Il Adolf medförde \ bl a två hästar enligt en samtida anteckning »ganska medelmåttiga», (, förmodligen efter att ha travat den långa vägen från Krim, samt ett vackert pilkoger, som är bevarat i Livrustkammaren. De flesta gåvorna gick tyvärr förlorade vid slotts branden 1697. Beskickningarna medförde en rad skrivelser på krim-tatariska, vilka beredde mottagarna svårigheter då ingen var i stånd att läsa detta turkiska språk. Men skrivelserna var inlagda i påsar av brokad och därmed fick herrarna i Stockholm en påminnelse om den höga kulturen i huvudstaden Bahtje-seraj på Krim. Agnes Geijer har sakkunnigt skärskådat dessa brevpåsar, vilka jämte sitt innehåll befinner sig i Riksarkivet. Därmed har hon gett ett värdefullt bidrag till turkisktatarisk textilhistoria.

De svensk-turkiska kulturkontakterna är många, än så länge ofullständigt beskrivna, men fascinerande även i sitt ofullständiga skick.