KIMONO, KARIGINU OCH HANGIRE Britta Hammar

BRITIA HAMMAR

Kimono, kariginu och hangire

Två japanska dräkter

I Bukowskis katalog hösten 1924 har Georg Karlin ringat in nr 607 »Mandarinrock i vitt siden, broderat i drakar mm i vitt» och skrivit billigt i kanten. Rocken kostade 155 kronor och Karlin införlivade den med samlingarna som ett prov på kinesisk dräkt.

I samband med en utställning av japanska dräkter på 1960-talet omattribuerades mandarinrocken och ställdes ut som en kvinnodräkt från Japan, möjligen använd som bruddräkt.

Rocken är skuren som en kimono med en liten öppning för händerna och har ett dubbelt motveck i mittsömmen bak. Materialet är vitt tuskaftssiden broderat med tretåiga drakar och moln i företrädesvis vitt, tvåtrådigt, tvinnat silke med enstaka inslag av mycket svagt röda partier. Rocken har foder av vitt japonsiden och är vadderad med bomull i nederkanten, de dubbla slagen och runt ärmöppningarna. Tygets vådbredd är ca 67,5 cm. Kimonon verkar vara gjord årtiondena runt sekelskiftet.

Kimono är idag den gängse benämningen på det T-formade plagg, som i västerlandet kommit att betraktas som Japans »folkdräkt». Före 1850 kallades det kosode, vilket betyder liten ärm och syftar på de smala öppningar för handen, som blev kvar, då de vida ärmarna sytts ihop i höjd med axeln för att bilda en ficka.

Traditionell japansk dräkt är enkel och praktisk, skuren så att inget tyg går till spillo och ihopsydd av hela stycken, som låter mönster och färg komma till sin rätt i det färdiga plagget. Kimono bärs av både kvinnor och män. Snittmässigt föreligger inga skiljaktigheter mellan könen, men väl i val av färg, mönster och tyg. Dräkten markerade samhällstillhörighet och status och stor vikt lades vid konstnärlig kvalitet och tekniskt utförande.

Brudens vita sidenkimono kallas shiromuki, av orden shiro som

1. Kimono sydd av ett tuskaftssiden broderat med tretåiga drakar och moln i företrädesvis vitt silke. Slutet av 1800- början av 1900-talet. KM 30.713

betyder vit och muko som betyder ren. Under Muromachi perioden (1338-1573) bars shiromuki enbart av adelns brudar för att så småningom under Edo perioden (1603-1868) bli allmänt förekommande. Shiromuki används fortfarande vid traditionella bröllop.

Också Kulturens andra japanska dräkt skrevs från början in såsom varande kinesisk, ett misstag, som även det rättades till på 1960-talet. Den omkatalogiserades och beskrevs helt kort som en japansk mansdräkt bestående av rock och byxor.

Rocken är sydd utan axelsömmar av ett enda, tre meter långt

stycke, som klippts upp mitt fram och försetts med extra våder längs framkanterna, vilket gör att rocken går omlott. Den knyts på höger sida med hjälp av två röda silkesnodder uppe vid halsringningen. Denna är rund och kantad med en vadderad, upprättstående slå till krage. Ärmarna är mycket stora och vida, nästan kvadratiska och ihopsydda av två gånger vävbredden, som är ca 45 cm. Runt ärmarnas nederkant är fästade två stycken röda flätade silkesnodder. En mindre och två större papperslappar med japansk text är knutna i den ena av snodderna. På den lilla lappen står »nr 36». Tecknen på en av de stora bitarna är otydbara, men den tredje texten vara en färg- och rollangivelse, exakt vad det står är f. n. omöjligt att säga. 1 Rocken är öppen i båda sidor nedanför ärmarna och har ett brungrått bomullsfoder i tuskaft.

Rockens yttertyg är vävt med två sidenvarpar i en vävstol med dragrustning. Den gröna bottenvarpen binder i satin det likaledes

2. Kariginu, rock av siden med mönsterinslag av pappersguld. Används i dag som scendräkt i olika No-spel. 1800-talets första del. KM 51.467 :270

gröna silkeinslaget, medan en gul varp binder mönsterinslaget av pappersguld i tuskaft. Pappersguld består av guldbelagt papper, som skärs i strimlor och förs in i väven med hjälp av en träkrok. , Mönsterinslaget flotterar från stadkant till stadkant på baksidan mellan mönsterfigurerna med papperssidan vänd utåt och bildar ett vitgrått skikt, som ger stadga åt tyget.

Tygets blommönster växer uppåt i väven tills tygstycket nått axelns mitt då vävaren vänt och plockat upp mönstret baklänges så att blommorna också på bakstycket har stjälkarna neråt. är, också de, sydda av ett vackert siden, mönstervävt med två varpar av varmt brunrött silke. Botteninslaget av silke i samma nyans är bundet i satinbindning. Mönstret bildas dels av inslag i vitt, grönt och blått silke där trådarna löper från stad till stad och dels av inplockade pappersguldsremsor, som är avklippta i mönsterfigurernas konturer baktill. Vävbredden är ca 68 cm.

Byxorna liknar en kjol med sina vida ben men har en grenkil av varmrött mönstervävt siden i satin. Tre stycken numera delvis öppna veck finns på var sida om mittsömmen fram. Baksidorna har stoppning av strå, som gör dem styva och stela. I linningen bak är fästad en grön silkesnodd, som, när den dras åt och knyts över en gaffellik träställning, får ett veck att bildas. I midjan fram är fastsytt ett tre meter långt och fyra centimeter brett, vitt sidenband med mellanlägg av bomull. Byxorna är fodrade med blått linne i tuskaft.

Vad är det då för en dräkt? Hur och av vem har den använts och hur gammal är den? Plaggen ingick i den samling etnografika, som Kulturen år 1957 förvärvade av skådespelaren Benkt-Åke Benktssons sterbhus. De skrevs in i huvudliggaren som kinesiska utan vidare kommentarer. Av litteratur i ämnet framgår, att rocken är en jaktrock, på japanska kallad kariginu. Den var ursprungligen, under Heianperioden (794-1185), ett informellt plagg buret av adelsmän vid hovet. I No-spelen har den kommit att användas som ytterplagg. Det är en dräkt med hög status, som bärs av skådespelare vilka framställer ministrar, kraftfulla gudar och onda väsen.

Kariginu bärs, med bälte, draperad över vida byxor, som på japanska kallas oguchi eller hangire beroende på utförandet. De är skurna och sydda på samma sätt, men oguchi får sin styvnad bak redan vid vävningen genom att repliknande trådar läggs in, medan

3. Hangire, byxkjol, av mönstervävt siden, använd tillsammans med kariginu för mansroller i No-spelen. KM 51.467:270.

hangire har ett mellanlägg av strå. Linningen på oguchi är sydd av tyget till skillnad från hangire, som har ett vitt knytband av siden i midjan. Kulturens byxkjol är alltså en hangire, som användes i mansroller av krigare, gudar, demoner och onda väsen. Både rocken och byxorna bör vara gjorda på 1800-talet under Edo-perioden.

Det var 1;1nder denna tid, som No-dräkterna fick sin slutliga utformning. Vid No-spelens uppkomst på slutet av 1300-talet spelade man i dräkter, som var moderna i den härskande samuraiklassen. Efterhand togs andra moden upp i scenkostymen, men från och med 1600-talet blev scendräkterna alltmer formaliserade. I modedräkten ersattes de mönstervävda tygerna ofta av tyger med tryckt mönster, men till No-dräkterna användes också fortsätt-

ningsvis dyrbara tyger med komplicerade vävda och broderade mönster. Broderi hade, liksom guldtrådar inlagda i väven, varit mycket modernt vid 1500-talets slut. Under hela Edo-perioden utvecklades det tekniska kunnandet och det framställdes konstnärligt högtstående tyger av yppersta kvalitet avsedda för No-scenen.

Ett traditionellt No-spel innehåller få överraskningsmoment. Handlingen är given och åskådaren är väl insatt i händelseförloppet och känner alla repliker. Ridå och kulisser saknas. De färgrika dräkterna utgör en rörlig scendekor särskilt ägnad att fånga åskådarens uppmärksamhet. Dräktens utseende och sammansättning är bestämd utifrån traditionen och rollens karaktär, men man undviker att kombinera plaggen på samma sätt två gånger. Skådespelarens frihet ligger i val av färg och mönster. Olika färg antyder olika sinnesstämning och tygets mönster låter åskådaren förstå vilken årstid stycket utspelar sig i.

Ingen No-dräkt är den andra lik, inte ens kopiorna av en bestämd dräkt överensstämmer helt i färg och mönster, men det är så det skall vara. No-spelet är tillfällets konst och ingen föreställning tillåts någonsin upprepa sig.

Not

Uppgifterna har vänligen meddelats mig av docent Keiko Kockum, Institutionen för östasiatiska språk, Lunds universitet.

Källor

Kennedy, Alan: Japanese Costume - History and Tradition, Paris 1990. Komparu, Kunio: The Noh Theater Principles and Perspectives, Japan 1983. Rhode Island School of Design: Patterns and Poetry No robes from the Lucy

Truman Aldrich Collection, Providence 1992.