Skarpatorpsskolan 9a l111ngt borta och n222ra

L책ngt borta

och n채ra

Klass 9a Skarpatorpsskolan

Enhörningsland Osynlig och ensam vid regnbågens slut du står Din vackra svans och man glänser en fin rosa glans En vit skimrande päls med en tatuering av en ros på ena höften Lika vacker i månskenet som i solskenet Man kan nästan inte tro att det är sant En önskning en chans att komma till ditt enhörningsland

Nadja Granlöf

Nadja Granlรถf

ENSAM PÅ JORDEN David står vid den gröna skogen och tittar mot den nybyggda parken, Åsaparken. Det är mängder med små ungar som fladdrar omkring med sina föräldrar. Höstlovet har börjat men inte för David. Han går inte längre till skolan. Han nu blivit föräldralös.

Att se barnen leka med varandra, skratta tillsammas och ha roligt tillsammas gör att David känner sig så deprimerad. Han står vid det gråa trädet och tittar mot Åsaparken. Det är mängder med folk överallt. Men för David är allting tungt. Han har inga vänner att umgås med, ingen bror eller syster som han kan vara tillsammas med.

Långsamt lämnar David det grå trädet och börjar gå mot Åsaparken, där alla befinner sig.

På vägen dit kan David se från långt håll att det finns flera barn som leker utanför parken, utan några föräldrar som bevakar dem. David stannar några meter bort från dem. Han är nervös och rädd för vad de kommer att säga när de ser honom. Tveksamt tar han de sista kliven mot barnen. Plötsligt hör ett av barnen Davids fotsteg. Den lilla pojken vänder sig om och tittar på David.

Deras blickar möts. Efter en stund börjar alla små ungar titta på David. De står framför honom med förvånade ansikten. Förskräckt backar David några steg bort från barnen.

Småungarna står stilla. David känner sig mer och mer rädd. Till slut börjar barnen skrika.

Skriket från barnens munnar gör att David får jätteont i öronen eftersom han blivit van med tystnaden i skogen. Så snabbt deras korta ben kan bära dem börjar småungarna springa ifrån David. Han springer tillbaka till skogen, tillbaka till ensamheten.

Efter ett långt springande maraton är nu David tillbaka i skogen och lägger sig ner direkt på gräset. Sedan börjar han förnimma sig med tryggheten och känna sig bekväm. Men det gör inte smärtan mindre efter allt som hände vid parken med barnen. Han ville vara med dem, men småbarnen vägrade att vara att vara med honom, och det sårade honom och gjorde att han kände sig jätteensam.

Modou Lamin Bojang

David kryper ihop på gräset och känner hur tårarna kommer. Samtidigt som tårar faller ner från ögonen börjar han undra: varför avfärdar alla honom? Varför han? Ett barn som han borde inte behöva lida mer efter att han blivit föräldralös.

Efter en lång tystnad börjar han förnimma att smärtan inte får plats i hans kropp. Den måste ut. Han reser sig upp från gräset med ett lugnt och bestämt uttryck i ansiktet. Sedan börjar han gå mot det mörka svarta berget. Berget ser skrämmande ut, men David bryr sig inte om det. Han fortsätter att gå. Nu står han längst upp på berget och den varma luften flyter omkring hans ansikte. David känner och hör hur fåglarna kvittrar och hur löven fladdrar i träden.

Han blundar, sträcker ut händerna och lutar sig framåt.

Modou Lamin Bojang

I vårens tid en ljumma vind Jag vet vad jag hade Jag vet vad jag förlorade Jag vet vad jag behöver Jag var blind och kunde inte se Jag för rätt framför mig

Mitt hjärta slår bara för dig, snabbare och snabbare Mina benor skakar bara tänka dig Mina ögon är vattniga tårar rinner större och större Hela min varelse darrar för dig Mina armar är sugna att hålla dig ännu en gång Min själ är djupt från dess kärna Älska dig till månen och tillbaka

Yahye Mohammed Rage

Kärleken i min själ Ditt vackra utseende kan inte jag glömma För mitt hjärta skull, snälla låt mig vara med dig! mitt hjärta, min kärlek, mitt allt En förvirrad själ, det var jag Alla vägar var rätt, men det slutade alltid fel Men nog visste jag, att de en dag skulle leda till dig Om du bara visste, att du är slutet på min början Jag vill ge dig mitt hjärta, min kärlek, mitt allt Tar du emot detta är jag den lyckligaste av alla allt i natt mina drömmar jag ser dig känner dig egentligen när du är nära mig jag känner mig så skön som att jag flyger som fåglar över himlen Besvikelsernas krig det är ej endast mitt hjärta som har sargats jag har sett flera människors smärta besvikna ögon tårar som fällts som ofta stelnat till hårda vassa stenar att användas som vapen i besvikelsernas krig jag vill inte sätta världen i brand bara tända en liten låga i ditt hjärta jag vill inte släppa din hand för att det skulle ge mig smärta jag vill inte hålla hårt men inte heller låta dig gå det skulle vara alldeles för svårt efter som jag älskar dig så

Abass Abdirisack Moalin

Mitt bergsklättrande äventyr En dag när jag var hemma så fick jag en bergsklättrings katalog i brevlådan.

Katalogen måste ha kommit fel för att jag är inte en sådan person som skulle någonsin tänka sig att klättra ett berg men ändå kändes det som om jag behövde läsa den. Jag började bläddra igenom katalogen och fastnade på en sida av Mt. Everest, det var som om den kallade på mig. Jag bestämde att jag måste komma till toppen av berget. Jag packade mina saker och tog med mina varmaste kläder och så var jag på väg.

Efter en lång resa till Nepal så är jag äntligen framme i baslägret, det är väldigt kallt och snö täcker allt jag ser i flera mil. Berget är fruktansvärt högt så att man inte ens ser toppen på grund av molnen. Jag känner mig spänd och förväntansfull men också väldigt rädd.

Jag har klättrat i flera dagar och är äntligen vid toppen. Det känns som jag har nått mitt livsverk. Luften är tunn och det finns inte mycket här uppe förutom en mörk grotta som ser ut som ingen har varit inuti den på flera år. Jag tar min flagga och sticker den djupt ner i isen. Nu måste jag klättra hela vägen ner men innan jag gör det så bestämmer jag mig att kolla igenom grottan, jag säger till mig själv ”vad är det värsta som kan hända?”.

Jag börjar gå mot grottan, rädslan ökade för varje steg och mitt hjärta började slå snabbare och snabbare. Jag kommer upp till grottan och ser inget i mörkret. När jag är halvvägs igenom så ser jag två rödgula ögon öppnas upp. Det finns något i grottan och jag har ingen aning vad det kan vara tills jag hör dess vrål.

Ciaran Ravenson

Vrålet var så högljudd och läskigt att jag hoppar bakåt och snubblar över en isbit.

Den kommer närmare mig och nu ser jag den, en stor, läskig och arg svart björn.

Björnen springer mot mig, jag hoppar upp och börjar springa ifrån den. Jag kommer ur grottan men det är för sent, jag vänder mig om och det sista jag ser är björnens stora ram kommande mot mitt ansikte och slår mig av berget. Livet spelas upp framför mina ögon och just när jag ska slå till i marken så vaknar jag upp och befinner mig i min säng igen med katalogen fast klistrat på mitt ansikte.

Ciaran Ravenson

Trötta elever presterar dåligt Alla vet att skolan är viktig och att man inte kommer långt utan att ha gått i skolan, men är det verkligen nödvändigt att gå så många år som vi gör idag?

Jag anser att det ska vara frivilligt att gå i skolan efter år 7, eftersom att det då blir bättre koncentration på lektionerna om de som är där är de som faktiskt vill vara där. Läxor är något som tar upp en stor del av ungdomars fritid och som många elever i tonåren prioriterar bort. Därför tycker jag att det ska vara frivilligt när man ändå har gått 7 år i skolan. Några elever kanske redan vet vad de vill arbeta med och har möjlighet till det utan att gå klart skolan, t.ex. ta över ett familjeföretag. Ska de då behöva slösa sin tid på att gå flera år till i skolan? Man borde gå tills man känner sig färdigutbildad.

På de skolor jag har gått på har det bara blivit stökigare efter sjuan eftersom eleverna tröttnat mer. Hade de som stökar och inte vill vara i skolan inte varit där hade det varit lugnare och lättare för de som vill jobba att lyckas. Det finns en del som faktiskt väljer att skolka när de inte orkar, vilket gör att des kan få sämre betyg fast de egentligen har de kunskaper som krävs.

Jag skulle vilja att mina framtida barn får välja hur länge de vill gå i skolan och själva få tänka efter vad som är bäst.

Jag förstår att de som inte håller med mig tänker att man fortfarande behöver lära sig det man ska och att det kommer påverka samhället negativt om en stor del av befolkningen inte gått klart skolan.

Lovisa Grenier

Om man tänker efter så har man ändå lärt sig väldigt mycket när man gått ut sjuan och självklart kommer det vara många som c kommer välja att gå i skolan Skolan påverkar tonåringars liv mer än vad man tror. 28% svarade ”ja” på frågan, ”skulle du slutat skolan efter år 7 om det var möjligt?” i år 9. Det skulle därför inte vara ett problem att införa detta med tanke på att mer än hälften ändå skulle välja att fortsätta. Forskning visar på att fram till år 5 tycker 86% att skolan är rolig och ju högre upp man kollar desto mer sjunker procenten.

Hur ska vi då lösa detta? Jo, när man har gått ut sjuan ska man få välja om man vill gå i skolan eller inte. På så sätt blir det bättre för både de som slutar skolan och de som slutar.

Avslutningsvis vill jag säga att när man gått sju år i skolan har man lärt sig så pass mycket att det då ska vara möjligt att sluta skolan om man vill. Alla borde inte behöva gå nio år om man inte känner för det.

Låt ungdomarna själva bestämma när det är färdigutbildade!

Lovisa Grenier

Mamma Mamma utan dig skulle världen vara ensam och mörk som om det var en stjärna som hade slocknat.

Mamma jag skulle aldrig kunna leva i en värld utan dig Du är min stjärna som lyser upp mina mörka nätter.

Sadiya Ahmed

Längtan efter mitt land Jag längtar efter mitt land Längtan är som en sjukdom Jag längtar efter mina syskon och hela familjen Jag tycker om mitt land, min kultur och traditioner Hoppas att en trevlig dag träffa min släkt Jag längtar Mohamed Långt borta och nära Du är alltid med mig fast du inte är nära mig Jag tänker alltid på dig.

Du är viktigast för mig.

Faiso

Långt borta och nära Jag som bor långt borta Jag saknar er Framför allt min familj som jag har speciell respekt och förhållande till Jag älskar er så mycket Ali Faiso Abdi Shirdon

Ali Mohamedosman

Mohamed Ahmedin

Mark Jag satt i bussen på väg till skolan på en måndag morgon.

Jag har alltid varit en av dem elever som inte har haft så många vänner. Den typiska film ”loner” som bara har sin bäste vän som i det här fallet är Mark. Han bodde några stationer upp så jag var alltid ensam i början. Många skulle inte klara av det.

De skulle sitta på sina mobiler och chatta med sina kompisar fram tills de steg in i bussen. Men jag, jag skulle säga att jag är speciell. Jag njuter av att tänka på grejer som jag skulle vilja ha i världen. Som t.ex. en maskin som läser böckerna åt mig och ger mig all information, eller, eller en annan maskin som skriver texter av mig från mina tankar. Nu har jag börjat igen. Jag har det svårt att inte dagdrömma. Om det inte varför Mark så skulle jag säkert missa stationen där jag hade tänkt gå av.

Jag kommer ihåg första gången jag träffade Mark. Vi var 6 år då, och jag hade börjat skolan i Walton. Mark var den första som kom fram till mig och mötte mig. Han var mycket kortare då och sötare. Det var för 13 år sen. Jag och Mark hade samma intressen. Vi gillade datorer och läste överdrivet mycket. Om jag inte tänker så läser jag. Jag läste på rasten, under lunch, efter lunch, jag läste mycket. Eftersom att jag och Mark hade samma intressen så sökte vi in på samma gymnasium och samma program. Det enda problemet jag hade just nu är att jag inte visste. Jag visste inte om hur jag kände för Mark eller hur jag känner för Mark nu. Jag orkade inte med den känslan. Det kändes som att mitt hjärta vägde ett ton och det inte längre orkade slå när jag såg Mark. Men hur som helst så kan inte jag göra något åt saken.

Han har redan en tjej.

Joel Delos Montilla

Jag har haft så många tillfällen att säga till honom om hur jag känner men jag vågade aldrig göra det, och nu så känns det som om att det är för sent. Ibland så önskar jag att jag hade en tidsmaskin så att jag kunde resa till de förflutna mig och berätta till honom om hur jag känner. Men jag vet att det inte skulle funka på grund av paradoxer. Men om jag hade en maskin som hjälpte mig att berätta det så skulle jag ha köpt den, även om den kostade flera miljoner.

Hur som helst så vill jag inte förstöra deras relation bara så att jag får en chans. Och om han någonsin märkte att jag gjorde det så skulle jag aldrig mer ha chansen. Det här var nästan som en novell som jag var tvungen att skriva i 9:an, som handlade om precis det här men med andra personer.

Vi närmade oss till Marks station nu, bara 3 stationer till. Jag bör nog läsa min bok annars så kommer Mark att hinna läsa mer än jag igen. Jag kommer inte att orka höra hans skryt igen om att han är snabbare på att läsa. Sist så höll han på i en hel månad.

10 min senare. Vi är framme. Han bör vara här när som helst. Men det är han inte. Han kommer aldrig in i bussen. Han är inte heller vid stationen. Han har inte sagt något.

Mark, var är du?

Joel Delos Montilla

Mannen som hatar muslimer Jag brukar inte bry mig om vad andra tycker, men ibland kan jag inte låta bli. Det är både bra och dåligt. Ibland blir man på bra humör men ibland på dåligt och det hände förra veckan.

Jag och min mamma var på väg till dagis för att hämta mina syskon. Precis innan vi var framme gick en gubbe förbi han tittade på oss uppifrån och ner med en taskig blick sedan gjorde han korstecknet på sin kropp för att visa att han inte gillade muslimer.

Jag blev väldigt irriterad och det fick mig att tänka på hur många människor han kan ha sårat med att visa att han tycker illa om dem för att man har en annan religion.

Han kanske ville visa att hans religion är bättre. För det första är det bara onödigt och man behöver inte visa att man tycker illa om någon det startar bara konflikter som sen kan bli större och skapa stora demonstrationer.

Inom min religion är det dåligt att prata bakom ryggen på någon, säga dåliga saker om andra och att visa att man inte gillar någon det fick mig att tänka på hur mycket han har syndat. Det finns jättemånga religioner i världen därför tycker jag inte man ska döma människor för alla är olika och om man inte tycker om någon behöver man inte visa det.

Sedan när han gått iväg struntade vi i honom, jag lever mitt liv. Jag bryr mig inte om vad andra tycker.

Alexia Al-Kawafheh

Alexia Al-Kawafheh

Slavarbete anser jag!

Förra veckan när jag kom hem efter skolan städade jag mitt rum hemma hos min mamma. Jag var först tvungen att plocka upp alla mina kläder och saker från golvet innan jag kunde börja dammsuga. Jag slängde mina kläder som var smutsiga i tvättkorgen och kastade allt annat skräp i papperskorgen. Man kan säga att jag gjorde två flugor i en smäll.

Detta tillfälle fick mig att tänka på hur rika människor har det, hur de inte behöver städa sina rum och se till att allt ser fint och prydligt ut, att någon annan alltid gör det åt dem. Det är inte så att jag vill vara rik och leva på det här sättet, jag tänker bara på hur svårt och jobbigt det är att alltid behöva städa upp och göra rent efter någon annan.

Ibland kan jag känna att det är jobbigt när jag måste städa mitt rum men det är mitt ansvar och jag tycker att det är bra. Ingen annan i min familj ska behöva städa åt mig. Jag vill liksom att ingen ska rota i mina saker när jag är i skolan eller inte är hemma. Därför kan jag inte tänka mig hur jobbigt det är för en städerska som måste göra detta varje dag i flera timmar och behöva gå igenom andras saker vilket faktiskt kan vara svårt att göra ibland. Det gör mig frustrerad att jag inte kan göra något åt saken eller förändra något. Det enda jag kan göra är att uttrycka mina åsikter och säga vad jag känner för dessa människor.

Jag önskar bara att vissa människor kunde ta eget ansvar och städa sina egna egendomar själva och inte be någon annan göra det åt dem. Jag tycker såklart att dessa arbetare gör ett bra jobb och att det är ett bra yrke men min poäng är att man inte behöver en egen husa för att städa sitt hus när man t.ex. är på jobbet.

Jag tycker att det blir mycket mer rättvist om man städar själv när man har kommit hem eller har tid. Det är inte rättvist att göra såhär mot människor som ska försörja sig. Jag anser att detta nästan är som slavarbete.

De ska inte behöva se till att någon annans hus är städat och rent och fint. Jag anser att det är ens eget ansvar att städa sitt hus.

Allt är inte guld som glimmar, det vet vi alla, men dessa människor som har råd att anställa en städerska i Sverige måste försöka att inse att det är deras hus och att det därför är deras ansvar. De människor som har en hög levnadstandard som har en egen städerska måste se till att de också kan försörja sig på jobbet på ett välfungerande sätt genom att få en högre lön. Tänk på hur många människor i världen det är som sliter hårt för att få en dålig lön genom att städa upp efter andra. Det kommer jag att tänka på nästa gång jag städar mitt rum.

Linus Kraft

Linus Kraft

Ett lyckligt slut?

Det var en kall dag i november. Solen som strålat hela dagen hade försvunnit bakom de mörka gråa molnen. Små regndroppar droppade utanför mitt fönster. Jag satt vid ett bord som var nära fönstret och tittade ut för att se när det regnade. Ljudet av regnet som droppade ner från himlen och sedan föll ner till marken fick mig att försvinna i mina egna tankar om vad som var meningen med livet. Det började ösregna nu och jag kunde inte ta bort min blick från fönstret, men ju mer jag stirrade ut, desto starkare blev mina känslor. De känslor som jag hade stängt av för längesedan öppnades upp. Tårarna rann nerför mina kinder och jag grät utan att veta varför. Eller, sanningen var att jag visste varför jag grät, men någonstans inom mig ville jag inte tro och vägrade att ge upp hoppet.

Jag vände mig om och tittade på en klocka som satt på väggen. Hon var 19:30. Jag suckade och gick upp från stolen och började gå mot dörren. Jag tog mitt paraply på vägen ut. Jag tog en lång promenad och gick till platsen där allt skulle ta slut. Det var en plats där det fanns farliga människor. Folk som hade begått ett mord satt på den platsen men det fanns också andra människor som var oskyldiga. Mitt hus låg bara några kilometer från fängelset, och jag avskyr det.

Utanför fängelset fanns det ett stort stängsel och allting såg gammaldags ut. Det fanns vakter överallt och jag såg en vakt som var på väg mot mig. Jag kände igen ansiktet. Det var Karl Jonas, den polis som satte dit min mamma för ett brott hon inte hade begått. Han log mot mig och gav mig den minen som jag avskyr jättemycket, men ändå var jag tvungen att ge honom ett leende tillbaka. Jag fortsatte att gå framåt och snart stod vi framför varandra. I ungefär en minut stod vi och stirrade på varandra, utan att någon av oss sa ett ord. Vi blev avbrutna en fängelsevakt som sa till mig att min mamma hade väntat på mig hela dagen.

Jag gick därifrån och fortsatte sedan att gå till besöksrummet. Min mamma satt där inne och runt om henne fanns det vakter som höll koll på henne. Hon hade på sig orangefärgade fängelsekläder.

Hon såg så blek ut och hennes ansikte var svullet som om hon hade gråtit hela dagen. Jag ville ge henne en kram men vakterna tillät mig inte. ”Mamma”, lyckades jag få ut mig. Jag försökte att inte gråta framför henne eftersom det skulle göra henne ledsen. ”Ja, min älskade dotter”, svarade hon med ett snyftande.

Faiso Adan

Vi båda blev tysta en stund och jag kände hur tårarna började forma sig i halsen. Mamma tog ett djupt andetag och tittade rakt i mina ögon. Hon sa: ”Min älskade ängel, lova mig att du kommer att leva ditt liv även om jag inte finns där för dig. Jag är ledsen för att jag inte har varit en bra mamma till dig, men kom ihåg att jag alltid kommer att älska dig”. Hon började gråta och såg på mig med allvarlig min och sa till mig ord som jag aldrig trodde att jag skulle få höra från henne. ”Dö inte”, sa hon till mig med tårfyllda ögon. Kan du lova mig att du inte kommer att dö, snälla?”, frågade hon mig. Jag visste att jag skulle bli tvungen att hålla mitt löfte vad som än krävdes. ”Ja mamma, jag lovar att vad som än händer så kommer jag att inte dö” sa jag till henne men någonstans i svaret fanns det en lögn.

Plötsligt kom vakterna fram till oss och sa att det var dags nu.

Jag visste att det bara kunde betyda en sak: det var tiden för avrättningen. Jag sa hejdå till mamma och berättade för henne att jag skulle se henne i avrättningsrummet. När alla förberedelser var färdiga gick jag in rummet och satte mig i den första raden så att jag kunde se min mammas ansikte en sista gång.

En vakt ställde sig bredvid mig. Hans pistol vara så nära mig så att min hand kunde nå den. Jag sträckte min arm långsamt mot honom och tog pistolen utan att han märkte någonting. Nu började avrättningen. Jag tittade på min mamma och mimade mot henne ”förlåt mig mamma, men jag kan inte leva i en värld utan dig. Jag älskar dig jättemycket.”

Jag tog pistolen och riktade den mot mitt huvud. Det sista jag kunde höra var min mammas skrik och hennes förtvivlade röst som ropade på mig.

Faiso Adan

KUNSKAP ÄR MAKT! När det blir kaos i klassrummet och ingen vill lyssna på läraren när hon eller han försöker förklara något då tänker jag alltid på alla barn där ute som inte ens har råd med att gå i skolan.

Du som har råd klagar över småsaker, du inser inte vilken tur du har. Det är så många människor där ute som skulle dö för att få gå i skolan och få gratis utbildning.

De här människorna kan inte läsa eller skriva men det kan du. Men själva frågan är om du verkligen utnyttjar det. Eller klagar du över småsaker som inte ens är viktiga?

Man hör alltid samma klagomål om och om igen som: Varför börjar vi alltid tidigt?

Vad kommer det här att hjälpa mig i framtiden?

Och så vidare och vidare.

Jag har en kompis där hemma i mitt hemland som inte har råd med att gå i skolan. Hon skulle kunna göra vad som helst för att få göra det, och ibland pratar jag med henne i telefonen och berättar om min dag i skolan. Så fort jag klagar över något som är dåligt med skolan enligt mig så kommer hon alltid säga: kom ihåg att du har en chans som min sorts människor inte har. Att bara höra henne säga det får mig att bli ledsen.

Att inte kunna göra något åt saken gör så ont i mitt hjärta. Jag vet att vi inte kan bygga upp skolor över allt bara så där jag vet att de inte är så lätt. Men jag tycker man ska tänka på hur jobbigt andra har innan du tänker på dig själv. Skolan kommer att hjälpa dig i framtiden och du kommer ha nytta av det. Jag vet att vi inte kan göra så mycket åt saken men vi kan åtminstone ha de där människorna i tankarna. Kom ihåg hur jobbigt de har det och kom ihåg hur bra vi har det!

Khadijo Ahmed

Ammar Shabaan

Sima Anteneh

Kraschen Jag sätter på mig mina skor och tittar ut genom mitt fönster. Jag låser dörren till mitt hus. Åker ner med hissen. Hissen har mjuk musik och jag håller nästan på att somna men jag når min bil medan jag fortfarande är vaken. Jag sätter mig i bilen och suckar. Det är mitt på morgonen, solen stiger vid stadens horisont och molnen är orange rosa över byggnaderna. Jag ser konturerna på Frihetsgudinnan mot soluppgången. Det är fortfarande lite mörkt så lamporna lyser fortfarande i många av husen.

Jag startar bilen och kör igenom trafiken mot flygplatsen. Det är många gula taxibilar och reklamskärmar på byggnaderna. Jag kör igenom staden för att komma till den närmaste New York flygplatsen John F Kennedy. Jag kommer sakna New York. Det tar mig en timme eller mer att nå flygplatsen eftersom staden är fullpackad som alltid. Jag stiger ur bilen och tar ut min väska ur baksätet. Jag har bara en väska för jag behöver inte flera, det är ju inte så att jag går på semester. Jag låser min gamla Jeep och går till entrén. Folk tittar på mig och ungar viskar och pekar. Jag lämnar min väska och checkar in.

– Ashton är det du? ropar en röst. Jag vänder mig om och vid entrén ser jag min bästa vän Cole som hoppar upp och vinkar som en galning. Jag skrattar och vinkar tillbaka. Han joggar mot mig och nästar hoppar på mig.

– Försöker du döda mig innan vi ens har kommit på planet? säger jag och försöker skaka av mig honom.

– Kom igen, vi har inte setts på ett tag, säger han och borstar bort den osynliga smutsen på sin uniform. Jag försöker göra min uniform rak igen genom att dra i den lite.

Jag och min bästis har känt varandra sedan vi gick på dagis och nu jobbar vi tillsammans. Han har svart kort hår och gröna ögon. Han är välbyggd, men jag är starkare och längre än honom.

– Du borde nog ställa dig i kön, säger jag och pekar mot kön som växer snabbt.

– Åh javisst, följ med mig, säger han. När vi ställer oss i kön ser jag några av mina kollegor. De Sima Anteneh

flesta känner jag inte, men jag vet att de ska jobba med mig för de har sina militäruniformer på.

Många har familj, ungar och fruar. Några har sina syskon. Till och med Coles familj är här. Det är bara jag som är här ensam. När det är en timme kvar till avgång så går vi mot gaten. Vi går igenom säkerhetskontrollen snabbt och enkelt.

– Vänta, jag behöver använda toaletten, säger jag och Cole nickar bara.

Jag går in på toaletten och sköter om vad som behöver skötas. När jag tvättar händerna så tittat jag mig själv i spegeln. Mitt bruna hår har växt, bäst jag klipper det när vi är framme i vårt läger.

Mina blåa ögon ser trötta ut och jag har påsar under ögonen. Jag ska nog sova under resan dit.

Men det brukar aldrig bli av eller hur? frågar jag mig själv.

När jag går ut igen ser jag Cole prata med några andra soldater. Jag går och ställer mig vid fönstret. Plötsligt ser jag att planet är på väg rakt ner mot landningsbanan. Jag ser den ena piloten hoppa ut. Allt går i slowmotion. Planet kraschar med nosen först. Hela planet börjar brinna. Jag ser en människa springa omkring brinnande tills hen faller ihop, antingen död eller utmattad. Det här är inget nytt för mig, att se saker sprängas, men det är en chock för mig att det händer i New York. Alla står helt stilla och kollar ut, ingen rör en muskel.

– Vi borde göra något, säger Cole till mig.

– Vi borde nog bara vara tysta, säger jag och han nickar.

– Kan alla hålla sitt lugn och sätta sig ner, hör vi en röst från högtalarna.

Jag går och sätter mig med Cole och de andra soldaterna. Alla andra människor står fortfarande upp med öppna munnar. De är fortfarande i chocktillstånd. Det börjar alltid så, sedan kommer skriken eller att de pratar i mun på varandra. Sedan så börjar de gråta och det slutar alltid med att de inte kan tro vad de har sett. Men för oss soldater är det så normalt som att blinka.

Cole och jag tittar på varandra. Vi vet att när vi kommer fram till vår destination kommer något mycket värre att vänta på oss.

Sima Anteneh

Husets ägare tycker synd om de fattiga Om du känner guds nåd Gör gott så tänker du gott Så landet får en lycklig framtid Det tog ett mindre liv för att bli professor Det gav mig en stor glädje Jag kämpade mycket men vet inte vad jag fick Är kommen av jord och till slut blir till jord

Alireza Alizadeh

Till Gustav Fridolin Regeringskansliet Tegelbacken 2 103 33 Stockholm Förslag till Sveriges skolpolitik Hej bäste skolminister, jag är en medveten skolpojke som har insett hur allt står till idag. Jag vill att skolelever ska använda uniform när de är på skolan.

Sverige är ett ganska fint land där många jobbar och kan köpa kläder till sina barn.

Det finns också arbetslösa som inte alls kan köpa kläder till sina barn. De rika kan köpa kläder medan de fattiga får vara utan. Men det är först nu jag har insett vad jag borde göra.

Jag vill övertyga dig att stifta en lag om att införa skoluniform, det är vad jag skulle vilja ha.

Det kanske inte är vanligt att använda skoluniform här i Sverige.

Jag vill att elever ska använda skoluniform i skolan därför jag tycker inte att föräldrarna ska behöva oroa sig för att köpa kläder till sina barn, kläder till skolan ska inte oroa någons föräldrar alls. Barnen behöver inte bry sig om varandras kläder eller stil, vi behöver inte heller veta vilka som är rika eller fattiga. Därför ska vi se likadana ut.

Bästa Gustav Fridolin tycker du inte själv att skoluniform skulle göra Sverige mer jämställt?

Med uniform skulle eleverna se vackra ut som blommor och de skulle känna sig stolta med uniformen. De kommer behandla alla lika när alla se likadana ut. Därför tycker jag att eleverna i Sverige ska använda uniform. Det tror jag att många barn här i Sverige skulle önska.

Jamy Ndundi

Jamy Ndundi

Misshandel Förra veckan så var det en misshandel som ägde rum och det väckte en känsla i mig.

Jag satt på tunnelbanan på väg mot skolan när jag såg två väktare springa ikapp en ung pojke som senare visade sig vara 9 år gammal. Den unga pojken var skyldig till ett brott, han hade plankat. Väktarna tog tag i honom och kastade ut honom på den hårda marken på perrongen.

Allt det här händer medan alla tittade på. Jag var på väg stiga av men tvekade och dörrarna stängdes. Tåget börja rulla och jag ser hur väktarna använder övervåld och trycker pojkens huvud mot marken. För att inte komma sent till skolan så tog jag inte tåget tillbaka. Under hela dagen så kände jag mig äcklad för att jag inte gjorde nåt. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan. Jag tänkte på vad som hade hänt med pojken.

Senare på dagen satte jag på tv och såg att en misshandel hade ägt rum och kopplade det med situationen som jag såg på morgonen den dagen. Reportagen berättade att pojken låg i sjukhus och att väktaren förlorade sitt jobb och fick sparken.

Misshandeln behövde inte ha ägt rum om människorna som fanns på plats hade ingripit. Det är det vi gör i ett fungerande samhälle, vi hjälps åt. Det hade kunnat vara jag eller du som blev tryckt mot marken, och då hade vi önskat att resenärerna hade ingripit och inte bara kolla på.

Jag undrar vad som skulle hända om jag gick fram och stoppade dem. Det som jag tror skulle hända är att dem inte tar till sig av mina ord. Eller dem kanske skulle lyssna på mig, och pojken skulle ha klarat sig. Men nu vet man aldrig om vad som skulle hända om jag hade talat med väktarna.

Daniel Johnson

Yarixsa Castillo

Småstadsrasism Jag brukar inte tjuvlyssna. Men ibland kan jag inte låta bli. Ibland kan det vara bra att tjuvlyssna men inte alltid.

Jag satt på tunnelbanan och var på väg mot stan. Bredvid mig satt det två äldre damer. Jag lyssnade på musik men hörde att de två damerna pratade om rasism och att de ville flytta utomlands. Jag stängde av musiken försiktigt och lyssnade på damerna istället. Det verkade som att de var extrema rasister.

- Allt är invandrarnas fel det ska du veta Astrid, säger den ena damen.

- Jag håller med dig Inger, skulle nog vara bättre och flytta utomlands och bo där, säger Astrid.

- Du har en poäng i de du säger, då slipper vi dessa brottsliga svartskallar, säger Inger.

Jag tänkte för mig själv att de borde vara glada över att det finns många invandrare i Sverige. Oavsett om man är svensk eller invandrare så bidrar alla människor till ett bättre samhälle, men jag förstår att missnöje kan göra att man lägger skulden på alla andra invandrare istället.

Om någon känner sig desperat nog för att begå ett brott är det varken min eller din uppgift att döma dem. Dem ska dömas i en domstol. En människa begår brott kanske för att ha mat för dagen, försörja sin familj eller för att kunna överleva. Det spelar ingen roll om man är svensk eller invandrare när man begår brott.

På samma sätt som ni dömer dessa invandrare och placerar på olika fack kommer ni också bli behandlade på samma sätt utomlands. Etnisk bakgrund och hudfärg spelar ingen roll om man är brottsling eller inte. Innan man dömer folk utifrån deras bakgrund ska man inte ta alla över en kant. Det finns både bra och dåliga människor i alla folkgrupper.

Jag skulle vilja ställa dem två damerna en fråga. Om dem nu vill flytta utomlands och bo där, betyder det då att de kommer bli brottslingar?

Sevak Mkrtchyan

Sevak Mkrtchyan

Självmordet Det är en mörk kväll under sommarlovet. Månen och stjärnorna lyser. Jag sitter på en bro och känner den kalla luften blåsa mot mig och hör massor med ljud. Jag ser alla bilar åka förbi med snabb fart. Jag är inte nöjd med mitt liv. Jag har försökt ta självmord, men det är alltid min kompis som stoppar mig. Hon heter Sara och vi har varit kompisar i ca 7 år. Hon har alltid varit snäll mot mig och hon har försökt hjälpa mig flera gånger genom att sova över hos mig och ta hand om mig.

Den här kvällen är jag ensam. Jag ställer mig vid kanten av bron och tittar ner. Jag ser två män titta upp på mig med skräckslagna ögon. En utav dem skriker: Gå ner därifrån du kommer skada dig!

Men jag bryr mig inte om vad han eller någon annan säger eller tycker om mig. Jag är så irriterad över allt: skolan, hemma, kompisar och allt annat som finns i livet. Jag vill bara sluta tänka på att min mamma dog i min famn när vi satt i soffan och tittade på film. Min mamma älskade att titta på romantiska filmer och började alltid gråta . Jag är så trött på att leva med den känslan. Det är som en stor klump i halsen som vill komma ut, men jag försöker hålla mig. Jag drömmer mardrömmar om den dagen min mamma dog och försöker inte gråta över det. Min pappa vill att jag ska gråta för att det är naturligt. Han grät den dagen och han gråter fortfarande. Han har varit med varit med min mamma sen de gick i åttan. Han älskade henne väldigt mycket. Jag har aldrig sett dem tjafsa över något.

Det är bara några minuter kvar tills det blir midnatt. Jag börjar förbereda mig. Plötsligt börjar jag tänka på vad som kommer att hända med min kompis Sara och min pappa om jag dör. Nu förstår ni kanske varför jag vill dö. Det enda jag tänker på är nackdelarna inget annat.

30 sekunder kvar tills det blir midnatt. Jag börjar frysa fast jag bara varit här i 10 minuter.

Nu är det dags. Jag tar av mig mina skor för att visa att jag har varit här och tar tre djupa andetag.

Jag lutar mig framåt och så hoppar jag.

Hejdå livet! Hejdå till alla som ser detta och…

Allt blir tyst. Jag vaknar och ser att allt är vitt. Jag tror att jag är i himlen tills jag känner hur ont min arm gör och så ser jag min pappa sova på stolen. Jag är så glad att se honom så att jag börjar gråta.

Han vaknar och hans ögon ser så ledsna ut. Han ställer sig upp och kommer mot mig och sitter ner på kanten av sängen. Han tittar på mig och säger: Nimco Omar

Jag är så glad att du lever. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.

Han börjar gråta och ger mig en kram och fortsätter: Allt kommer bli bra. Det är okej att gråta, du behöver inte gömma det du känner, Alexandra.

Pappa, hur länge har jag varit här?

Ett par timmar, du hade väldig tur.

Varför? säger jag förvånat.

För att du hamnade på en lastbil så att du inte blev så allvarligt skadad.

Jag vill säga hur ledsen jag är över att allt detta som har hänt, men vill inte få honom att börja gråta igen.

Jag tittar ut och ser att solen är uppe och himlen klarblå. Jag känner hur solen får rummet att bli varmt. Jag ser några sjuksköterskor gå förbi med patienter. Jag tar min pappas hand, tittar på honom och mimar ordet förlåt. Han ler och leendet får mig att tänka på alla de roliga och bra minnena som jag och pappa hade.

Nimco Omar

Flyga jag vill Flyga jag vill.

Men jag kan inte.

Jag testade en gång men det gick inte bra.

Till sjukhuset jag stack. För min bak sprack.

Somnar på natten men jag hör ändå.

Jag vill inte gå igenom detta igen.

Detta var bara fantasi och min dröm.

Du sa hej, jag sa hallå.

Det var då jag visste det skulle bli vi två.

Det klickade till och mitt hjärta började slå.

Sayid Jag älskar mitt land Jag älskar mitt land Även om det är långt borta tycker jag om mitt land Jag är så intresserad av mitt land Mitt land har en speciell plats i mitt hjärta Helst bor jag i mitt land om bara situationen förbättras

Loa Hooyo waaxa tahay qofka kaliya oo qalbikayga aan ku hayo marna ma iloobin dhibatada aad ilasomartay iyo goorinkaad iso goorisay. Hooyo maacan uubad walbo dunidan ku soo goorda hanuunka loomara aad iso martay. Midasna mid aan abaal kaga aan kudi karo ma ahaan mar walbo waaxad jeceshahay inad siised farhaad ee ku nooladan uubad kaga macaan. Dadalka aad noo soo dhahashay mid laa mahad naaqikaro ma´ahan.

Hooyo wali waxaan xasusta cuntada macaanid oo gacantada aad iku siin jirtay marna maan jecleen inan ku wayo siida aad ika walbahari jirtay sii ka dharan ayan kaga walwala. Haal malin inan ku wayo marabo maaxa yelay malintan ku wayo ilintayda aya qubaato.

AHMED Sayid Ali Mohamed Ali Nur

Loa Luwam Rezene

Ahmed Lathane

Hög skatt räddar Sverige När jag åkte tunnelbana till skolan igår tog jag en gratis metrotidning som jag alltid brukar göra. Jag klev på tunnelbanan och letade efter en ledig plats, när jag väl hittade en satte jag mig ner. Plötsligt tänkte jag på allt som vi inte behöver betala i Sverige. Till exempel skola, sjukvård och mycket mer.

Vi får högre utbildning som bekostas av regeringen och staten. Både de fattiga och rika har drömmar, därför ska alla ha samma möjlighet att få utbildning och gå i skolan. Sjukvårdssystemet är också bra i Sverige. Barn behöver inte betala för sjukvården, och inte heller för tandläkarbesök. Jag tror inte att folk inser hur bra de har det i Sverige. Till exempel när man är frisk så tänker man inte på hur det är att vara sjuk men när man är sjuk vill man ha vård och den ska kunna erbjudas dig oavsett du har råd eller inte.

Jag har en barndomskompis som hade hjärtproblem vid födseln. Tack vare välfärdssystemet i Sverige kom det en helikopter som skickade honom direkt till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för att få sin operation. I andra länder skulle hans föräldrar tvingas betala för operationen, och det skulle kosta jättemycket. Mina föräldrar växte upp i ett land där samma möjligheter inte erbjöds dem, därför vill de att jag ska ta vara på chansen när jag har möjligheten att få en bra utbildning.

Jag håller med om att det är hög skatt i Sverige, men det vi betalar får vi tillbaka genom bidrag, utbildning och sjukvård.

Avslutningsvis vill jag säga, kom ihåg att pengar är som gödsel: till ingen nytta om de inte sprids!

Kevin Wang

Insidan väger mer Igår såg jag på Top model på tv. Då såg jag en svensk tjej som heter Sara. Hon är jättesnygg och är väldigt bra på att gå på catwalken. Ändå så irriterar jag mig på henne.

Jag satte mig i soffan och klockan var strax efter åtta. När jag då såg Sara så fick det mig att tänka på hur man visar kvinnor och hur idealet ska se ut. Enligt idealet så ska man vara smal, ha bra hy, fina bröst, perfekt rumpa och ett vackert ansikte.

Det är inte många som ser ut så och vi som inte har det utseendet tänker att vi är fula och att vi inte duger.

Det här gör att många ungdomar har komplex över sitt utseende. Många gör skönhetsoperationer för att se ut som idealet men i själva verket är det bara ca 5% av alla tjejer som har det utseendet.

Förra året var mitt självförtroende väldigt lågt. Jag fokuserade mer på hur andra såg ut och på vad jag inte hade. Jag hade inte kroppen, ansiktet, håret, ingenting. Men precis innan sommaren 2014 blev jag tillsammans med min pojkvän och det fick mig att inse att man inte måste se ut så som tjejer visas för att vara lycklig. Han gjorde att mitt självförtroende blev bättre genom att ge mig komplimanger och han visade verkligen att han älskade mig. Då förstod jag att kärlek inte bara handlar om utsidan.

Jag tycker inte att vi ska lägga ner tid på att må dåligt över de tjejer som visas på tv. Man ska vara glad och tacksam över det man har trots att det finns saker man vill förbättra.

Skönhet kommer inifrån.

Filippa Stenqvist

Hej! Den här boken har vi elever i klass 9a på Skarpatorpsskolan skrivit.

Den innehåller texter av alla de slag – långa, korta, allvarliga, humoristiska, samhällskritiska, personliga, modiga och läsvärda.

En del av oss är födda i Sverige. Några av oss är alldeles nyanlända.

Alla har vi något att berätta och alla kan vi känna igen oss i temat Långt borta och nära.

Vi hoppas att du som läser boken tycker om den.

Skarpnäck 2015