Idag går jag i en skola på Östermalm, Stockholm, det dyraste bostadsområdet i hela Sverige. Att de som bor där har mer pengar än de flesta är inte konstigt. Att många elever som går i skolor på Östermalm är mer studiemotiverade än de i mindre flotta områden är inte heller konstigt. Om ens föräldrar hade höga betyg i skolan som ledde till att de fick välbetalda jobb ser man det som normen. Men så är det inte för alla elever i alla skolor; allas föräldrar är inte lika välbärgade. Inte varje barn pushas hemifrån att satsa på betygen. Vissa barn har svårare för läxor och pluggande än andra, och alla får inte det stöd de behöver. Det borde vara uppenbart, fast om man pratar med någon som bott hela sitt liv på Östermalm får man inte alltid det intrycket. Vid upprepade tillfällen har jag fått höra från elever på min nuvarande skola att den är ”dålig” och ”fattig”. Då har jag höjt på ögonbrynen och undrat om de hade uttalat sig på det sättet om deras föräldrar tjänat några tusenlappar mindre i månaden. Så sent som i våras gick jag i den skola jag bor närmast, knappt en mil söder om Östermalm. Även om avståndet är relativt litet är diskrepansen mellan skolornas olika verkligheter oroväckande stor. Just nu finns vissa självklarheter när det gäller skolan som jag kan ta för givet. Banala saker som att elever lyssnar när lärare pratar utan att själva prata samtidigt. Om det mot förmodan händer accepterar man en tillsägelse utan att käfta emot. Men det är ett nytt, i princip revolutionerande koncept för mig. På min gamla skola var det en ständig kamp mellan elever och lärare. Som elev skulle man fullständigt skita i lärarens instruktioner och göra det man hade lust för. Vissa lärare orkade inte göra motstånd, andra skrek. Någon stod upp på ett bord och skrek. Vissa skickade ut stökiga elever ur klassrummet, andra lämnade klassrummet själva. Att redogöra exakt hur hemsk situationen var är överflödigt; det var nog för att få mig att byta skola. Jag har alltid haft lätt för skolarbete och vägrade låta några tanklösa puckon förstöra mina chanser. Hur mina före detta klasskamrater förmådde nonchalera allt skolarbete och emotionellt misshandla sina lärare undgår mitt förstånd. De kanske inte visste att deras betyg idag påverkar deras framtidsutsikter imorgon? Vissa hade säkert riktiga inlärningssvårigheter, somligas föräldrar hade kanske inte kraft att ta tag i sitt barns studier. Några verkade dock bara vara lata. Oinspirerade. De såg ingen mening i att plugga eftersom de inte förstod vad det kunde leda till. Man kan säga att dagens svenska skola är ett lotteri. Har man tur hamnar man i en studiemotiverad klass med kompetenta lärare. Har man mindre tur kan man få loja klasskamrater och ihärdiga lärare (eller tvärtom). Om man inte har någon tur alls kan man ”fuska” genom att utnyttja det fria skolvalet. Annars är man körd. Huvudproblemet med den svenska modellen är att den utgår från att alla elever har samma förutsättningar, vilket självklart inte är fallet. Skolgången blir till vad ens klasskamrater gör av den. I fall jag hade makt att göra något skulle jag utforma klasskonstellationer efter vilka som är i behov av vad. Och ge resurser åt dem som behöver det mest. Behöver en skola i Sveriges rikaste område verkligen stipendier? En bit bort finns skolor som inte har råd att ha kvar sina elever. Alexander Laamanen
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.