Kungliga svenska balettskolan 111k8 stockholm 1850 444 1900

Stockholm 1850-1900 Kungliga Svenska Balettskolan 책k 8

Förord Denna bok är en sammanställning av faktatexter och fiktiva berättelser om Stockholm under åren 1850-1900.

Texterna är skrivna av elever i årskurs 8 på Kungliga Svenska Balettskolan i ämnena historia och svenska.

Boken skrevs i samband med klassens deltagande i projektet KUL 14-15.

Innehållsförteckning Folket s. 4-11 Samhällsklasser Barnarbete Barns livsvillkor Hem och bostad Sjukdom s. 12-15 Kolera Vården Staden s. 16-28 Hornsgatan Skeppsbron Södra Teatern Manillaskolan Sibirien Avlopp och vatten Kommunala Transporter Velocipeder Kriminalitet s. 29- 41 Synen på brott Kriminalitet Änglamakerskor Abort Prostitution Homosexualitet Brottsling

Samhällsklasserna på 1800-talet På 1400 – 1860 var Sverige indelat i fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder. Men år 1860 ändrades det och Sverige delades istället upp i samhällsklasser: överklass, medelklass och underklass. Underklassen brukade även kallas för arbetarklassen. För att tillhöra dessa speciella klasser spelade yrke, ekonomisk status och utbildning roll.

Nästan hela Sverige bestod av underklassen med dess 80-90% av befolkningen. De som tillhörde underklassen var bland annat jordbruksarbetare, tjänstefolk, de som arbetade inom handel samt hantverks- och industriarbetare.

Det var fortfarande 75% av befolkningen som jobbade som jordbrukare men under 1800-talet började fler och fler människor jobba inom industrin.

Fattigdomen var mycket stor och många fick bo trångt. Många människor var sjuka eftersom de hade dålig hygien. De arbetade många timmar och det var otroligt många, framför allt män, som drack för att lindra ångesten och stressen som uppstod i vardagen.

Det var bara 5-10 % av befolkningen som tillhörde medelklassen. Medelklassen bodde oftast i städerna med en hyffsad bra ekonomi.

Till medelklassen hörde olika grupper, bland annat högutbildade, företagsägare och småbutiksägare. Medelklassen hade mer pengar och bättre utbildning i jämförelse med arbetarklassen. De flesta tyckte att det var viktigt att vara sparsamma och flitiga.

Mannens uppgift var att försörja familjen och kvinnans uppgift var att sköta hemmet.

Det var inte många som tillhörde överklassen i Sverige på den tiden, utan bara 1-2% av befolkningen. De som nu tillhörde överklassen var den gamla adeln och de rika industriägarna.

De som arbetade inom industrin hade mycket dåliga arbetsvillkor och detta ledde till att arbetarna började strejka för att få det bättre.

En strejk hölls sommaren 1881 i Stockholm och vintern därpå skapades ordentliga fackföreningar som skulle förbättra arbetsvillkoren och lönerna. Industriägarna var inte så glada över beskedet men de kunde inte göra mycket åt det. Även idag kan man ana att det finns vissa samhällsklasser men de är inte alls så extrema som det var på slutet av 1800-talet. På 1800-talet skulle alla olika samhällsklasser, överklass, medelklass och underklass ha en viss klädsel för att visa vilken grupp de tillhörde men i dagens samhälle kan nästan alla ha olika stilar och även de som inte har så mycket pengar kan till exempel köpa billiga kläder som ändå ser lite lyxigare ut. I dagens samhälle har Sveriges befolkning ganska olika stilar och samhällsklasserna är mer fria och jämlika. Det är många som idag eftersträvar ett ännu mer jämlikt samhälle men vi är redan en bra bit på vägen.

Linnea Nilsson

Barnarbete i Sverige på 1800-talet Att man som barn deltog i arbetet var inte ovanligt på 1800-talet. Barnarbete tog plats på landsbygden och i de stora städerna. Det var lätt och billigt att anställa barn och de kunde utföra arbeten som de vuxna inte klarade av, de fick till exempel arbeta i gruvor där det var väldigt trånga utrymmen. Man kunde också få jobba i fabrikerna eller anställas som diskpojke, betjänt, springschas med mera. Att barnen fick lön för sitt arbete var ingen självklarhet och en del arbeten ansågs som slavarbeten.

Arbetsdagarna var långa och man arbetade hårt för att kunna försörja sig själv och sin familj. Till skillnad från dagens samhälle, då man jobbar cirka åtta timmar fem dagar i veckan, var arbetsvillkoren inte lika bra. Barn från 12-14 år arbetade 11 timmar per dag sex dagar i veckan och från 14-18 års ålder var arbetstiden 12 timmar.

Det infördes ett antal lagar, bland annat år 1833 då det stiftades en lag som bestämde att barn under nio år inte fick arbeta. Sedan år 1846 tillkom ytterligare en lag som innebar att barn under 12 år inte fick delta i fabrikernas verksamhet. Men lagarna följdes inte och det var ingen som kunde se till om de följdes eller ej.

Den lag som vi fortfarande följer än idag stiftades år 1949. Där står det att man först från 14 års ålder får börja arbeta, men inte förrän vid 15 års ålder inom industrin. Är man inte myndig får man inte heller jobba mer än 10 timmar om dagen.

Att det idag inte förekommer barnarbete i Sverige tror jag kan bero på att vi har fått en större förståelse om hur man ska värdesätta barn och deras välmående. Rätten till att få vara barn är mer betydelsefull än vad man skulle kunna tro. Att vara barn är en del av livet och lika mycket värt som alla andra stadier man genomgår under livets gång. Det bidrar till att forma ens framtida jag. En stabil och säker barndom kan i många fall leda till en trygg individ. Men självfallet utvecklas och förändras man för varje dag som går. Man stöter på olika människor, problem, valmöjligheter, situationer och så mycket mer som gör en till den människan man är idag och kommer att bli. Man utvecklas olika beroende på de erfarenheter man får genom livet.

Att dagens barn är vår framtid är viktigt att ha i åtanke. En dag blir vi alla gamla och svaga och i behov av sjukvård. Vill man då kunna lite på de människor som ska se till att man är frisk och kry? Naturligtvis vill man det. Därför är det bra att barn i Sverige numera erbjuds en utbildning och har möjlighet att skapa en stark grund för sitt liv och eventuell arbetskarriär. I stället för att utnyttja barn som arbetskraft kan man jobba mer på deras grund och trygghet. Som sedan kan resultera i säkra och motiverade individer i samhället.

Barnarbete i Småland, år 1905. Okänd fotograf

Linn Åhlander

Barns livsvillkor förr och nu Fram till 1900-talet dog 10 procent av alla barn som föddes innan de hunnit nå ett års ålder, idag dör 2,5 promille av alla barn som föds. Det är mer som har förändrats sedan 1800-talets industrialisering och urbanisering. Idag då ett barn föds i Sverige finns möjligheten för föräldrarna att vara hemma med det, förskola erbjuds, skolan väntar vid sju års ålder, då väntar skolplikt i nio år och oftast gymnasiet och eventuellt högskola. Förr i Stockholm gick mamman till jobbet efter någon vecka, det nyfödda barnet fick följa med. Eftersom det inte fanns någon barnomsorg så fick barnen driva omkring i Stockholm tills några års skola väntade, klassrummen överfulla av trötta och hungriga elever som satt utan skolmaterial. Det var på något sätt de lätta åren, sedan väntade långa år av hårt arbete, för att kunna bidra till familjens inkomst, bidra till att mat fanns på bordet.

Problemet var att medelklassen inte var så stor och underklassen så dominant. Samhället och dess invånare var inne i ett evigt kretslopp som var svårt att bryta, med för lite utbildning och få möjligheter att göra en klassresa. Det var överklassen som utnyttjade den billiga arbetskraften, men som samtidigt blev räddarna, eftersom det var de som kom med arbetsmöjligheterna.

Bland smuts, löss, och sjukdomar som ständigt spreds, var det svårt att hålla barnen och omgivningarna rena. Det var mycket byggdamm som yrde runt i Stockholms och gjorde att de flesta gick runt och hostade. Om du kom hel och ren fick du glåpord kastade efter dig. Det var för laddat att närma sig en annan samhällsklass än den du var född i och troligtvis skulle dö i.

Idag går det trender, ibland ska du ha en egen identitet som tydligt speglas i valet av kläder, ibland ska alla vara ungefär likadant klädda utan att härma varandra. Glåpord har byts ut mot kyliga blickar, och anonyma kommentarer på olika sociala medier, trots att vi bor i en storstad.

Det är ett faktum, likheten finns. Är människans ständiga behov av kamouflage, att sticka ut, men inte för mycket, en överlevnadsinstinkt?

På bilden ovan ser man hur små barn hjälper sina föräldrar med schaktning i ett småstugeområde i utkanten av Stockholm. Detta är en bit in på 1900-talet då kvinnorna har fått sin rösträtt, och vägen mot ett jämlikare samhälle långsamt börjar stakas ut. Varje förälder har en speciell relation med sitt barn, men att vara barn har inte alltid haft samma betydelse. Förr utnyttjades barn som billig arbetskraft och åren av lek var få, utbildningen kort för de flesta.

Idag har vi barnkonventionen som hela tiden backar upp barns rättigheter, där lek är en av dem. I dagens samhälle är barnarbete förbjudet, man skiljer tydligare på barn och vuxna.

I och med att barnomsorg saknades innebar det mer ansvar och oro för föräldrarna, i ett Stockholm som inte alltid var säkert. Föräldrarna likväl idag som då har samma instinkt att skydda sitt barn, ett livsuppdrag som aldrig tar slut.

Vad än ordet barn innebär, så är ett barns behov av kärlek och ansvarsfrihet det samma, hur än dess förutsättningar ser ut, oavsett om barnet lever under en pågående revolution eller i ett utväcklat välfärdssamhälle.

Karin Oldsjö

Hem och bostad under 1800-talet Livet för de människor som levde under denna period kunde se väldigt olika ut beroende på samhällsklass, boende och hur man såg på saker. Större delen av Stockholms befolkning bodde trångt, mörkt och dragit. Dessa omständigheter kunde snabbt leda till sjukdom.

I slutet på 1800-talet började befolkningen växa. Under åren 1850 -1900 ökade befolkningen i Sverige och mer än tredubblades i Stockholm vilket gjorde det svårare att få bostad och ett bättre yrke.

Den ökade befolkningen gjorde att flera människor började söka sig till städerna i hopp om ett arbete i någon utav de nya industrierna. Det är inte bara idag det är brist på bostäder i Stockholms innerstad.

Större familjer med flera barn hade det svårast att hitta bostad eftersom hyresvärdarna sällan tog emot barnfamiljer och de som inte kunde betala hyran blev utslängda på Stockholms trånga gator. Enligt den tidens regler och lagar var det ens egen plikt att kunna försörja sig.

Invånarantalet ökade kraftigt men det byggdes inte bostäder i samma takt. Var man fattig i slutet av 1800-talet var risken stor att räknas som lösdrivare vilket klassades som att vara kriminell.

Eftersom Stockholm var en stor stad som höll på att byggas upp så tycker jag att samhället skulle satsa mer på flera skolor och jobb. Detta skulle leda till att alla invånare oavsett ekonomi eller bakgrund skulle ha chans till en bra utbildning.

Villa Adolfsberg i Marieberg. En 1800-talsherrgård som är byggd 1851 av Adolf Walldén

Rikedomarna var inte rättvist fördelade i Stockholm. Det fanns familjer som inte hade mat för dagen och sen fanns det familjer som bodde i stora herrgårdar och helt enkelt levde ett liv i lyx.

De rika bodde som sagt på herrgårdar med stora rymliga rum med vackra möbler som köptes för dyra pengar. I de stora festsalarna var det vanligt med kakelugnar, stoppade möbler, glaskronor och stora förgyllda speglar. Det vill säga allting som kunde ses som exklusivt.

I Stockholm så lagade man maten själv i hemmet.

I början på 1900-talet så blev mat och kost ett skolämne i Stockholms skolor.

De vanligaste maträtterna var bröd, potatis, gröt, välling och saltströmming.

Bilden visar ett recept på syltade gurkor som är hämtad ur släkten Gripensvärds handlingar i Schuberthska släktarkivet. Receptet är från 1830-1850-talet.

Lucinda Rosell

Kolera i Stockholm på 1800-talet Mellan 1800- och 1900-talet ökade Stockholms befolkning med cirka 225 000 invånare.

Bönder urbaniserades när missväxt, effektiva metoder och verktyg ersatte arbetskraften på jordbruken. Lantbrukarna flyttade in till storstäderna i hopp om att få anställning i fabriker och att få ett bättre liv. Dessvärre blev det inte så bra som de hoppades på. De fattiga fick arbeta under dåliga förhållanden med orimliga arbetstider, dåliga löner och trångboddhet. Trångboddheten ledde till brist på hygien och var grogrunden för virus, bakterier och skadedjur. Smittkoppor, röd (dysenteri)- och gulsot, lungtuberkulos, tyfus, mässling och kolera var vanliga sjukdomar i Stockholm på 1800-talet. De sjukKolerakyrkogården i Stockholm, Skanstull, som koleraoffer har begravts vid. domarna tog tusentals individers liv.

Kolera- också kallad asiatiska koleran, var en fruktad sjukdom som har kommit och gått i vågor från floden Ganges i norra Indien i århundraden. Sjukdomen spred sig jorden över genom pilgrimsvandringar, krig och handel och den 26 juli år 1834 angreps den första mannen i Sverige, den 52-åriga sjömannen Anders Rydberg av kolera. Han kom till Göteborg från utlandet och fick symtomen som kännetecknade kolera. Till en början visade symtomen lättsamma diarréer med låg feber som sedan övergick till våldsamma diarréer och kramper som tömde kroppen på vätska. Efter en timme hade Rydberg förlorat en liter vatten och orsakade hans död några få timmar efter att sjukdomen brutit ut. Kort efter första dödsfallet i Göteborg spred sig bakterien kvickt upp utöver resten av landet.

Sverige greps av koleraepidemi ungefär 10 gånger under åren 1834 och 1873 och cirka 37 tusen människor dog sammanlagt. Efter det har Sverige haft ytterligare fem kliniska fall av kolera och senaste gången var år 2004. Den väsentligaste orsaken var att hygien var dålig.

Det fanns varken avlopp eller vattenledningar som kunde ta hand om avföringen från folket och hamnade istället övergivet på gator eller direkt i Mälaren och andra sjöar. Vibro choleare (kolerabakterien) spred sig via vatten och

ej genom kokt fisk och skaldjur. De som bodde på glesbyggden klarade sig bättre än de som bodde i städerna. De bodde mer avskilt med längre avstånd från sina grannar och de hade ofta bättre utrymme och tid att ta hand om sin avföring, vilket ledde till att hygienen blev bättre och att kolera inte spreds lika lätt. Dock fanns det istället sjukdomar som smittkoppor och lungtuberkulos som drabbade dem istället.

Folket fick i sig bakterierna, fick kolera, lät avföring slängas ut på gatorna som sedan hamnade i vattnet och slutligen dracks av återigen på nytt. Det skapades en omedveten ond cirkel.

Till en början trodde man att kolera smittades (precis som pesten) via luften. Det visade engelsmannen John Snow år 1854 var felaktigt. Det Snow gjorde var att undersöka fler tänkbara förklaringar till smittspridningen och fann ett samband mellan en vattenbrunn och ett avlopp i Soho, London, som många hade insjuknat runtom. Han upptäckte en spricka från avloppet som läckte avföring till brunnen och när befolkningen då tvingades byta vattenhämtning, avtog epidemin. På så vis förstod han att spridningen skedde via vattnen och så småningom spred sig fakta ut över Europa. År 1861 producerades Sveriges första vattenverk och år 1872 grävdes de första avloppstunnlarna i Stockholm, som ledde till en stor utveckling i Stockholms hälsolära. Långsamt blev samhället bättre och mer komplex, som slutligen avtrappade kolerasmittadet.

Kolera härjar fortfarande i länder runt om Saharaöknen och sjukdomen riskerar i vissa sammanhang att blossa upp i krigszoner och naturkatastrofer, till exempelvis vid Irakkriget 2003 till 2011 och tsunamin i Haiti 2010.

Men som tur är idag så finns det vaccin mot sjukdomen som kan göra utsatte immuna.

Isa Schulz Slotte

Vården förr och nu Sjuksköterskornas träskor ekade mot det hårda, kalla trägolvet, när de med raska steg gick mot sjuksalen på Sabbatsbergs sjukhus i Vasastaden. Ju snabbare Hilda var klar desto fortare kom hon hem till sina fem småbarn. Stina var några år yngre än Hilda, och eftersom att hon inte hade några egna barn att skynda hem till efter jobbet, stannade hon kvar och hjälpte Hilda med de sista sysslorna. Kylan från vinterluften trängde in genom fönsterna i sjuksalen, och patienterna huttrade i sina sängar. De flesta patienter var gamla, mer döda än levande. Dessa gick de bara förbi. Det var barnen som var de viktiga, hoppet för framtiden. Egentligen var de rikaste allra viktigaste, men eftersom att Hilda och Stina själva tillhörde medelklassen, var det inget som var tillåtet att diskutera.

Hissen stannade på tredje våningen. Johanna småsprang till AVA. Hennes mamma flög upp till Stockholm från Malmö igår för att passa småbarnen där hemma. Det är svårt att få ihop allt nu när hennes man jobbade i Italien och det äldsta barnet precis hade börjat i skolan. Johanna höll remissvaret från patienten hon skickat till magnetröntgen, i handen. Hon var tvungen att skriva ut Aricept, till hennes nästan dementa patient, efter det skulle hon diktera två daganteckningar och sedan var hon klar för dagen.

Hilda stängde dörren till sjukhuset, hon tackade Stina så mycket för hjälpen innan de skildes åt. Hilda sprang försiktigt ner för gatornas hala, ojämna vägar, genom staden. Trots att det var mer tidig morgon, än natt, var staden vaken. Små hostiga barn sprang omkring på gatorna, höga ljud kom från sågverket några kvarter bort, berusade män diskuterade livligt åkrarnas skördar. Med stelfrusna händer fick hon upp dörregeln till lägenheten. Väl innanför dörrarna var det fullt liv. De fem små, övertrötta barnen, skrek i mun på varandra. I soffan snarkade mormor tungt. Hilda suckade när hon insåg att hennes man, troligtvis berusad, drev runt ute på stan.

Tidigare stycken visar tydligt skillnaderna för en person som jobbade inom sjukvården, förr och nu. Har sjukvården förbättrats i Sverige sedan 1897? En del påstår att det blivit sämre. Har vetenskapens upptäckter, maskiner och nya mediciner förstört den sammanhållning som fanns förr i tiden, på sjukhusen och bland dess arbetare? Eller går det framåt på ett positivt sätt? Självklart har allt utvecklats, men är det till det bättre?

Långt tillbaka på medeltiden var det kyrkan som tog hand om de sjuka och fattiga. År 1752 var Sveriges första lasarett klart, Serafimerlasarettet i Stockholm. Runt 1800 - talet var det pigor, sjukhusdrängar och sjuksköterskor som utgjorde vårdpersonalen. Arbetsuppgifterna för en sjuksköterska var följande: ”Bemöta de sjuka, städa varje morgon, tända nattlamporna klockan nio på kvällen och ta hand om tvättkläder i samarbete med vaktmästaren..”

Senare, kring 1860- talet, började sjuksköterskor utbildas. Då var man även tvungen att bära uniform.

På dagens sjukhus har man också klädkod, däremot har sjukhusen förändrats otroligt sen 1800- talet.

Både själva lokalerna och sättet att bota patienter, mediciner och medicinskt utrustning. Tack vare vetenskapsmännens olika upptäckter och samhällets utveckling finns det nu mera magnetröntgen, datortomografi, antibiotika, cellgifter och ett samhälle där vården är lika inför alla.

Somliga personer säger att vårdens sammanhållning var bättre förr, att tekniken ersätter en stor del av läkarnas arbete. Jag känner att det är viktigt att, i det fallet, tänka på patientens bästa.

Vårdpersonalens anledning till att de befinner sig på sjukhuset är, trots allt, att de har kapaciteten och viljan att rädda liv.

Eller, i vart fall, som Hippokrates skrev på 400- talet f.Kr: ”Sällan bota, ofta lindra, alltid trösta.”

På bilden ser ni hur Interiörs sjuksalen på Sabbatsbergs sjukhus i Vasastaden såg ut, på 1800- 1900- talet. Längst bak i salen står personalen, iklädda sina sjukhus uniformer.

Moa Andreasson

Bild: Stockholmskällan

Hornsgatan Hornsgatans historia under 1800-talet började med att år 1866 bestämdes det i Lindhagenplanen att man skulle bredda och sänka gatan vilket gav det möjlighet till ett spårvagnssystem på Hornsgatan.

Detta innebar att all hus längs sydsidan behövde rivas.

Detta genomfördes stegvis under slutet av 1800-talet.

Vägen slutade vid Mulvadsberget från början vid nuvarande Ansgariegatan. Man fortsatte istället att bygga ut Hornsgatan norrut till nuvarande Brännkyrkagatan. År 1901 sprängdes berget bort och vägen fortsatte ned till Liljeholmsviken. År 1889 invigdes Södra Uppfartsvägen. Den var en ny väg genom Skinnarviksberget från Torkel Knutssonsgatan ner till Riddarfjärden. Den var i första hand tänkt som en uppfart från hamnen vid Söder Mälarstrand, men blev också en lindrigare väg upp från Slussen för alla draghästar.

Backarna uppför Hornsgatspuckelns krön var väldigt branta och plågsamt för hästarna.

Hornsgatspuckeln är en del av Hornsgatan mittemot Maria Magdalena kyrka på Södermalm i Stockholm. "Puckeln" är en så kallad apparelj, en parallellt löpande upphöjning av en del av gatuplanet från gatunivån till en högre nivå. Namnet är inte officiellt.

Hornsgatan hade nu sänkts och breddats i sin östligaste del. Nästa stora förändring för att fullborda Hornsgatan västerut var vid Hornskroken, där man sprängde sig igenom Mullvadsberget.

Hornsgatan förlängdes västerut och spårvagnen kunde för första gången gå raka spåret till Hornstull. Hornsgatan fick nu sin fullbordan som rak renässansgata från Slussen till Hornstull.

Albin Bergström

Skeppsbron På bilden, som är tagen 1908, syns mycket folk på Skeppsbron som åker häst och vagn.

Det är också mycket folk på självaste torget, som är och har varit en handelsplats.

Skeppsbron ligger i Gamla stan och är både en kaj och en gata. Den går från Strömbron, förbi kungliga slottet och fram till Slussen.

Skeppsbron används idag till trafik, med bussar som går i alla riktningar. Det finns också båttrafik, som nu mest har blivit för turister, men det är också många av dem som fortfarande bor i Stockholm som åker ut med dessa båtar på sommaren och helger eftersom vi har ett tivoli på andra sidan som heter Gröna lund.

Husen vid torget är nu mest hotell och affärer. Men vi har även idag kvar en liten slags tradition från förr på torget, och det är handeln, som inte har dött ut helt. Det finns idag loppisar och marknader på torget som också blivit en mycket populär samlingsplats för

Mikael Nordebäck

Stockholmsborna och turisterna.

Södra teatern Denna teater är Sveriges äldsta aktiva privatteater och befinner sig vid Mosebacke torg. Här finns flera scener, restauranger, barer och uteserveringar. På scen visas ett stort utbud av konserter, föreläsningar och seminarier.

För det mesta är Södra teatern en plats för internationella gästspel. Dessutom kan man hyra dess lokaler för till exempel fester eller konferenser.

Med tanke på att teaterhuset har funnits i många år och har gått igenom flera ombyggnader, finns det mycket historia bakom det.

Det började år 1852 när C.A Vallman köpte detta område vid Mosebacke. Under en period hade man karuseller, dansbana, sommarteater och ett värdshus där. Så småningom rev man värdshuset för att bygga ett teaterhus, ritat av arkitekten Per Axel Nyström. Den nya teatern invigde man sedan med olika föreställningar, bland annat sångkomedin Den förgivna skatten.

Därefter blev skådespelaren Ludvig Zetterholm chef över teatern, han var en väldigt energisk och engagerad i sin roll. En annan engagerad person var Frans Hedberg, Södra teaterns egna pjäsförfattare, som skrev många framgångsrika pjäser under husets tid.

Några år senare under en augustinatt skedde tyvärr en eldsvåda som drabbade många hus på Mosebacke, Södra teatern gick inte heller att rädda, endast murarna återstod. Men teaterhuset byggdes snabbt upp igen, denna gång ritat av Johan Fredrik Åbom. I salongen fanns det vackra plafondmålningar och dekorationer. Redan dagen efter teaterns invigning kunde man läsa i tidningen att den var kallad för en av de vackraste teatrarna i världen.

Under 1860-talet var det många pigor från landsbygden som flyttade till Södermalm, vilket orsakade ökad befolkning. Pjäsförfattaren Hedberg var klok nog att anpassa teaterns repertoar efter allt nytt folk, som förmodligen inte var intresserade av pjäser om adeln. Så han skrev Frun av stånd och Frun i ståndet, som drog till sig mycket publik under två år.

Direktör Zetterholm var som sagt oförutsägbar. Han bildade en operettensemble av sin trupp år 1870, och i flera år spelade han operetter. Både kritiker och publiken älskade dessa. En av operetterna hade namnet Sköna Helena.

Trots alla framgångar på Södra teatern visade det sig att Zetterholm hade misskött deras ekonomi.

Därför tog pengarna otroligt nog slut och direktören kunde inte betala ut lön till skådespelarna.

Detta klarade inte Zetterholm av. Han begick i desperation självmord på teaterns vind. Än idag sägs det att hans vålnad finns kvar där. År 1896 införde riksdagen varietéförbud under husets föreställningar, på grund av att folk drack för mycket alkohol och bråkade på Stockholms teatrar. Konsekvenserna av varietéförbudet blev att publiken svek och Södra teatern fick stänga för ombyggnad.

Fyra år senare återinvigdes teatern igen.

Av Elsa Hildebrand

Manillaskolan - Borgs nytänkande Det var då Pär Aron Borg undervisade en blind flicka utan betalning som han fick en idé om att uppföra en skola för blinda och dövstumma, vilket han år 1809 gick i mål med. Institutet för blinda och döfstumma, som det nybildade institutet vid den tiden hette, hade svårt att få folkets godkännande.

De ansåg att blinda respektive dövstumma var obildbara, men den sjätte juni 1809 tog den nykrönta drottningen av Sverige, Hedvig Elisabet Charlotta, uppdraget att försvara institutet. Vid ett uppträdande av de undervisade barnen var det åskådare på cirka 400 personer, däribland folk från hovet, riksdagsledamöter och andra personer. Genom detta uppträdande började folket ändra syn Ritsalen. Ur Manillaskolans arkiv. på bildningen av de syn- och hörselskadade samt stumma.

Till en början hade Borg undervisat i sitt egna hem, men år 1810 fick institutet en lokal på Drottninggatan. År 1812 flyttades institutet till Manilla på Djurgården. Därifrån har den fått sitt namn.

År 1879 splittrades Manillaskolan. De döva och stumma eleverna fick gå kvar medan de blinda fick hålla till i en hyrd lokal och slutligen startades Tomtebodaskolan där de fick börja.

Manillaskolan var ett internat där både lärare och elever bodde fram till år 1979. Numera finner man den i Konradsberg på Kungsholmen, dit anläggningen flyttade år 2013. Där har även Tomtebodaskolan befunnit sig sedan år 2004, vilket betyder att splittringen upphävdes på sätt och vis, fastän det fortfarande är olika skolor. Däremot finns inte Tomtebodaskolan kvar.

Manillaskolans undervisning är idag speciellt fokuserad på teckenspråk och på skriftlig och muntlig svenska samt arbetar för att alla barn ska tycka att det är roligt att komma till skolan. Manillas lokaler på Djurgården har idag tagits över av stiftelsen Carpe Diem som styr utbildningen för Fredrikshovs slottsskola och den tillhörande systerskolan Campus Manilla.

Det är omöjligt för de människor som inte har de funktionshinder att verkligen förstå hur de har det och uppfattar samhället och sätta sig in i deras situationer. Att inte kunna tala, se eller höra. Om man ej testar kan man aldrig förstå. Även om förhållandena har förändrats för de funktionshindrade och är mycket bättre nu, är det inte de som måste ändra sitt förhållningssätt, utan de övriga i samhället.

Förut trodde många på skrock och sägner, vilket kan ha bidragit till att det ser ut som det gör idag genom okunskap. Agerande kan omedvetet sitta kvar från förr. Dessvärre lever de funktionshindrade inte med samma förutsättningar som andra. Allmänna byggnader har inte alltid de stöd som behövs för olika personers behov. Det är något som utvecklas successivt och det vi kan göra är att försöka se det som är bäst för alla.

Jenny Jonsson

Sibirien

Vintern hade kommit tidigt i år. Det var början på november och redan var gatorna täckta av is. Överallt halkade folk runt, viftandes med armarna efter något att greppa tag i. De flesta gladde sig åt snön, men inte Harald. För honom var vintern knappt en årstid längre, det handlade bara om att överleva. Han vek av från Köpmannargatan och började den långa färden hem. Sedan förra året hade han varit den enda som kunde ta sig till marknaden för att handla. Mor tog hand om småsyskonen och far låg bara i sängen och skakade av feber. Ett utav av Stockholms tåg saktade in på Stockholms norra station. Röken från tåget steg upp mot himlen och hans blick fastnade nu på en fågel. Fridfullt gled den över den landsbyggda slätten. Där låg deras hus. Det hade nästan känts som en förvisning att flytta hit, även om man kunde gå till stadens centrum.

Sibirien, som det kallades, var ett område som sträckte sig från Sveavägen i väst, Cedersgatan i norr, Birger Jarlsgatan i öst och Odengatan i syd. Allt detta kallades Sibirien därför att det låg ”bortom all ära och värdighet”. Dessutom var det fruktansvärt kallt och mycket av området var under mitten av 1800-talet landsbyggd med mycket enkla hus. Det var huvudsakligen arbetare och deras familjer som flyttade till den blivande Vasastaden.

Många kom från landsbygden och saknade bostad överhuvudtaget, andra lämnade Södermalm för att hitta en ny och bättre bostad. Senare började invånarantalet stiga otroligt mycket och 1900 hade stockholmarna mer än tredubblats.

”Sibirien” från sydväst. Foto från 1902

”Sibirien” från dagens Cedersdalsgatan mot sydväst, i bakgrunden växer Vasastaden upp.

Foto från 1902

På Södermalm, Kungsholmen och norra Vasastaden byggdes det nu hyreskaserner med mörka, små lägenheter. En del lägenheter bestod bara av ett rum och saknade vatten, avlopp och kök. Den gemensamma toaletten för hela huset låg på gården eller på vinden. Många tvingades ta in inneboenden för att klara hyran och det var inte ovanligt att tio till femton personer bodde tillsammans i ett rum. Misären i dessa hyreshus var stor.

Anna Bytner

AVLOPP OCH RENT VATTEN I dagens Sverige är det en självklarhet för de allra flesta med rinnande vatten. Genom ett enda lyft eller en eventuell vridning kan man få rent, friskt vatten att forsa ut genom kranen, men så här har det inte alltid varit. Stockholm och även resten av Sverige var ett relativt ohälsosamt land ända in på tidigt 1900-tal.

I Stockholm på 1800-talet hade få människor tillgång till rent dricksvatten. Mycket av de pumpars, brunnars och till och med sjöars vatten som användes av stadsborna hade blivit förorenat av människornas avträden och sopor. Det var inte ovanligt att djurspillning, tvättavfall och även köksavfall slängdes rätt ner på gatan för att sedan med regnet forslas ned i stadens vattendrag. Många tömde även sina avfall direkt ner i sjön. Gatan var som en stor soptipp under denna tid. Dricksvattnet påverkades förstås också då brunnarna och pumparna ofta var sammankopplade med de förorenade sjöarna.

Då den smittsamma bakterien Kolera fördes till Sverige via handelsfartygen år 1834 drabbades hela Sverige av en epidemi. Kolera spreds genom landets dricksvatten och var en oerhört farlig sjukdom. Ovetande om att smittan var vattenburen drack invånarna av vattnet även en tid efter det att smittan anlänt. Då fler och fler människor dog började misstankarna riktas mot brunnarna, sjöarna och de pumpar folk drack ur.

Sverige drabbades av ett antal epidemier innan man tillslut på allvar förstod på att det fanns ett samband mellan förorenat dricksvatten och spridningen av den föraktade ”dödsängeln”.

Då man insåg att renhållningen av Sveriges städer behövde förbättras infördes den kommunala renhållningen. I Stockholm infördes detta år 1859. Män med hyfsat låg status, så kallade ”renhållningskarlar” eller ”budare” anställdes då av kommunerna. Deras jobb var att föra bort fulla latriner från hushållen och tömma dessa ute i träskmarkerna och sjöarna som bildats då människor tömt sina avträden. I mitten på 1800-talet, låg en stor avträdessjö där gymnasiet Norra real ligger idag. Den kallades träsksjön. Från början var träsksjön en sjö som var rik på fisk, men med tiden förorenades den. I slutet av 1800-talet fylldes den illaluktande, avfallsfyllda sjön igen.

På 1700-talet var det hushållens egen uppgift att ta hand om och forsla bort sin latrin. Men efter 1774 kunde folk beställa dasstömning från något av stadens budkontor, och då togs avföringen hand om av de så kallade skitbärarkärringarna . Dessa var ofta prostituerade kvinnor och lösdrivare som hämtats från olika tukt-och spinnhus för att tvingas arbeta i samhällets tjänst. Ofta var latrintömmerskorna (som de även kallades) alkoholiserade.

Först år 1861 införskaffades Stockholms första vattenverk. Detta innebar att Stockholm blev en av Europas sista huvudstäder att införa ett vattenledningssystem som kunde försörja befolkningen med rent vatten.

Tänk hur dessa människor egentligen hade det; de tvingades bära avträden och levde i misär bland sopor och avfall. Jag känner att detta verkligen ger lite perspektiv på tillvaron; det blir lättare att jämföra och se att man nog ska vara glad att vatten rinner ur kranen. Även idag finns det länder där människor måste vandra, ibland flera mil, för att få tag på några liter rent vatten.

Gabriella Palmstierna Einarsson

Stockholms Transporter: Kommunala- och företagsägda Under Stockholms historia har det bara funnits två sätt att ta sig runt i staden, för de förmögna fanns droskor tillgängliga och de mindre förmögna fick helt enkelt gå. Om man ville resa utanför Stockholm så stod återigen droskan eller benen till förfogande, men också Stockholms hamn. Under 1800-talets andra hälft dock, så började andra alternativ öppna sig för allmänheten Spårvagnen De första hästdragna spårvagnarna började rulla i Stockholm den 10 juli 1877, dessa ägdes av SNS (Stockholms Nya Spårvägsaktiebolag). Under de första tio åren kunde man bara åka spårvagn norr om Slussen men 1887 så startade SSB (Stockholms Södra Spårvägsaktiebolag) sina spårvagnar söder om Slussen. SSB började också använda sig av ångspårvagnar för att klara av trafiken i den branta backen på Hornsgatan vars lutning var för stor för hästdragna spårvagnar. 1901 lanserades de nya elspårvagnarna som snabbt övertog trafiken, detta ledde till att spårvägstrafiken kunde utökas för att nå ut till förorter som Fruängen och Gröndal. Detta ledde också, dessvärre, till att de hästdragna spårvagnarna avvecklades och den sista hästdragna spårvagnen avgick vid midnatt den 10 februari 1905 dragen av hästarna ”Drott” och ”Vivi”. Spårvagnen var ett nytt, billigt och komfortabelt sätt att ta sig fram på i Stockholm men det ansågs fortfarande snabbare att gå eftersom spårvagnen stannade var som helst på linjen när en passagerare ville gå av eller Då som nu hade många människor åsikter om hur man kunde öka komforten ombord på på.

Tåget lokaltrafiken. Denna bild kallad ”Interiör af en År 1845 återvände Adolf Eugène von Rosen från sina resor i spårvagn… när alla insändare i bladen fått sina Europa där han fått uppleva den fantastiska järnvägen i önskningar uppfyllda” ritades till England och Frankrike och började arbeta för att få tåget skämttidningen Kasper av en okänd konstnär med initialerna A.B. infört i Sverige. Inställningen i riksdagen var dock delad (bilden tagen från Stockholmskällan) och det fanns flera skeptiker till bygget, till exempel kanalbyggaren Ericson. Sveriges riksdag att staten skulle påbörja bygget av de så kallade stambanorna Till slut, 1853, Nils så bestämde i Sverige. Stambanorna var ett tågnätverk som skulle binda samman hela Sverige, bibanorna å andra sidan skulle byggas av privata företag. Det planerades att man skulle bygga tre stambanor; Västra stambanan, Södra stambanan och Norra stambanan. Överraskande nog så bestämdes det att den tidigare skeptikern, Nils Ericson, skulle med fullmakt leda dessa byggen. De stambanor som jag tänker nämna i texten nedan är de som direkt berörde Stockholm, nämligen Västra stambanan (Stockholm-Göteborg) och Norra stambanan (Stockholm-Boden).

Bygget av Västra stambanan inleddes den 30 april 1855 och byggdes i sträckor från Göteborg till Stockholm. Den första sträckan mellan Göteborg och Jonsered, som blev klar 1856, blev den svåraste och den kostsammaste sträckan eftersom man blev tvungen att uppföra flera konstbyggen och flera sprängningar på grund av den steniga och kulliga terrängen. Den andra sträckan skulle enligt von Rosens förslag ha gått väster om berget Billingen via orter som Skara, Mariestad och Hova vidare upp förbi Örebro och Västerås och sedan norr om Mälaren in till Stockholm för att binda ihop största möjliga befolkning.

Nils Ericson hade dock andra näringspolitiska mål i åtanke, han ville gynna de bygder som låg långt bort från inre vattenleder och allfarvägar. Därför byggdes Västra Stambanan istället öster om Billingen och in till huvudstaden med motiveringen att det var den snabbaste vägen mellan de två stora städerna. Västra stambanan invigdes till slut den 3 november 1862.

Norra stambanan skulle binda ihop Stockholm med Norrland, den första sträckan, Stockholm-Uppsala, blev klar 1866 och järnvägen fortsatte man att bygga bit för bit fram till Ånge. Det fanns redan en sträcka Ånge-Östersund som blivit invigd 1879 så därför fortsatte man bara bygga på sträckan fram till Boden.

Hela Norra stambanan stod klar 1894.

Västra stambanan hade sin slutstation på Stockholms södra på Södermalm medan Norra stambanan hade sin på Stockholms norra på Norrmalm, dessa sträckor satt alltså inte ihop. Därför bestämdes att man skulle bygga den så kallade Sammanbindningsbanan. 1871 så invigdes den nya linjen tillsammans med den nya stationen Stockholms Centralbangård (nu Stockholms Centralstation). Byggnaden uppfördes av samma arkitekt som redan hade designat de andra slutstationerna, nämligen Adolf W. Edelsvärd. Till att börja med hade Centralstationen flera utsmyckningar men dessa togs bort under renoveringen och utbyggnaden av stationen på 1950-talet. Biljetthallen, nuvarande entréhallen, står dock kvar än idag som det såg ut 1871. Nils Ericson som föreslagit denna sammanbindningsbana fick tyvärr inte uppleva dess färdigställande eftersom han dog 1870. I hans minne restes en staty gjord av John Börjesson utanför ingången till stationen.

Stockholms hamn Under perioden 1800-1850 så stod Stockholms hamn för 40 procent av exporthandeln och 30 procent av importhandeln i Sverige. Sveriges handelsfokus flyttades allt mer från Östersjön till Nordsjön efter förlusten av Finland och den pågående industriella revolutionen. Med den nya stambanan från Norrland via Stockholm till Göteborg kunde värdefulla Norrlandsvaror som trä, pappersmassa, stål och annan värdefull malm transporteras direkt till Göteborg istället för till Stockholm. Göteborg blev nu under 1860 Sveriges största exporthamn medan Stockholm fortfarande stod för 30 procent av importen.

Stockholms hamn började nu också allt mer domineras av ångbåten. Ångbåten hade många fördelar, de kunde åka emot och utan vind, de var snabbare och de kunde åka på vintern nu när man gjorde en så kallad isränna i Stockholms hamn där fartyg kunde åka. Ångfartygen användes mest för persontransport mellan öarna i skärgården och de olika städerna vid Mälaren, men snart så skulle alla fartyg ha någon form av motor ombord!

Alla dessa fordon ledde till att mäniskor kunde transportera varor och sig själva snabbare både utanför

Cykeln på 1800- talet Under andra halvan av 1800-talet introducerades cykeln och då var det en lyxprodukt som kallades velociped. De som red velocipederna kallades velocipedryttare eller Hjuljanner.

I Stockholm skapades en lagstiftning på 1880-talet och reglerna var att hålla till vänster vid möte, använda ringklocka och att man skulle åka väldigt långsamt, så långsamt att man skulle cykla i gångfart.

När man hade köpt sin velociped så var man tvungen att registrera sin cykel genom att skriva upp sin jobbstatus och sin adress i en velocipedrulla. Omkring år 1900 började massproduktionen av velocipederna och då förlorade de i status. 1899 hade det redan funnits 25 000 cyklar i Stockholm.

Förut så var cykeln ny och det var även ett snabbt sätt att komma fram på så det var väldigt många som cyklade.

Nuförtiden så cyklar inte lika många eftersom det är snabbare att färdas med till exempel bil och tunnelbana.

Erik Nilsson

SYNEN PÅ

BROTT FÖRÄNDRAS

Vår syn på brott har förändrats med tiden. Handlingar som förr i tiden ansågs straffbara kan se helt olika ut nu. Till exempel så har kvinnans rättigheter förändrats väldigt mycket. Förut så fick man till exempel slå kvinnor, och de hade mycket mindre rättigheter än männen, därför behandlades de väldigt dåligt.

Homosexualitet ansågs som ett straffbart brott i Sverige ända fram till år 1944. Efter det ansågs det istället som en psykisk sjukdom. Man fick behandlas på ett mentalsjukhus tills man blev ”frisk”. Så sent som 1973 fick man vara homo- och bisexuell fritt.

Att vara otrogen var också ett brott. Det kallades horsbrott.

Man kunde även bli dödsdömd om man utövade häxkonster förr i tiden. Nu är inte samhället lika skrockfyllt som då och det är inte längre ett brott. Sexuella handlingar var också ett brott, men förut var det olagliga att sälja, nu är det att köpa.

Tora Björling

STOCKHOLM ~KRIMINALITET ”Barnen gick gråtandes till sängs. Mörkret föll över staden, liksom männen över krogarna. Snart skulle slagen komma, komma till de väntande barnen” Den låga, sociala kontroll som växte i Stockholm under 1800-talets urbanisering, fick konsekvenser. Hembränd alkohol präglade männens liv, männen som skulle försörja familjen. Kanske drack de sig fulla för att glömma vardagens verklighet eller för att belöna sig för sitt arbete. Oavsett kan beteendet kopplas till dagens krogar, missbruk och aggressivitet. ”Stapplande steg kunde höras på stadens gator, skrik och stön. Folk stöttes ned för trappor och höjder och inte var det många som senare skulle sörja deras skador. Inte heller du…”

Folk som misstänkts vara benägna att begå brott har genom alla tider förföljts, motats och avskärmats. Innan det industrialiserade samhället nådde Sverige, förföljdes folk på grund av annorlunda etnicitet. Då folk som man ansedde som orena

(romer, judar och landstrykare) försvann ur Stockholm och regionen, började andra grupper förföljas . I följd av arbetarklassens sämre levnadsstandard, började stora slumområden med prostitution, våldsmän och lösdrivare växa fram. Gator och hela stadsdelar sanerades under slutet av 1800-talet för att förstöra stadens inre fattigdom.

Lösdriveri och arbetslöshet var förbjuden enligt lagen och därefter kunde man dömas till fängelse. ”Vid rätt tid, vid rätt plats.”

Under medeltiden ansågs kriminaliteten komma utifrån och runt Stockholm byggdes därför en ringmur. Den revs på 1600-talet för att få bukt på med det inträngda, mörka och smutsiga. Samma tanke hade man under 1800-talet då de mörkaste delarna av staden revs för att lämna plats åt bredare och ljusare gator. Stockholm växte sig större för varje dag och hoten tyckte sig komma inifrån staden själv. Stockholm blev en ljusare stad, men människorna förblev dem samma. Lösdrivare och prostituerade fortsatte sina liv på gatorna, hyrde nya filtar i hörnen av redan trångbodda lägenheter. Klarakvarteren kom att bli nästa överbefolkade slumområde i Stockholm. Slumområdena var riskzoner och skulle saneras. Redan under 1800-talets Stockholm kunde en

särskild slutsats dras: brott sker inte på måfå. Slum kopplades direkt till fattigdom och kriminalitet. För ansedda människor var fattigkvarteret något främmande och lortigt. Aldrig skulle de gå nära husen. Liksom koleran skulle också fattigdomen smittas vidare tycktes det. ”Jag vandrade med min last, dock igenom fel del av staden. Det finare samhällets blickar lade sig på mig, tryckte ned mig, ville inte se mig.”

Den, av makthavarna, okontrollerade underklassen har bytts ut mot ett samhälle på internet och sociala medier.

Liksom lösdrivare och arbetslösa gömde sig i stadens mörka vrå, gömmer dagens bedragare sig bakom större sponsorer och webbsidor. Den svaga sociala krets som bildades i den urbaniserande staden kan jämföras med vårt stora omfång av vänner som vi skaffar oss genom medier. Länkar har knutits till okända personer, då som nu.

Likheten är inte den enda. Anledningen till varför våra sociala kretsar bryts har samma ursprung. Här ska finnas en samhällsförändring, en möjlighet eller omöjlighet att hålla fast vid familjen sin eller utöka antalet kontakter. Under Sveriges urbanisering skedde en splittring av storfamiljen som funnits på gården. Den trygghet som hade funnits då hela släkten var samlad under samma tak förstördes. Individualismen växte fram i städerna under sent 1800-tal och för att återuppbygga den enorma trygghetszon som människorna förr ägt kopplades nu osäkra länkar. Som bot på detta framhävde staten ”kärnfamiljen”- föräldrar och barn, som den moderna familjen. Här skulle de viktigaste länkarna gå. Dock slopade många fattiga giftermålet vilket blev ett problem i sig, samhället förrådde nu Gud och alla de allsmäktiga krafterna.

Idag är individualismen utbredd i samhället. Med jämlikhet och större rättvisa lever vi i ett välfärdssamhälle där alla kan påverka och medverka i sin levnad. Internet har blivit en stor tillgång och används som informationskälla och kommunikation. Kanske är det en symbol för frihet idag? Dock har den hastiga framväxten av den tredje statsmakten också gjort den okontrollerad. Kränkningar och hot, liksom bedrägerier och därmed stölder utmärker mediernas, och därför ungdomarnas, värld.

”Slagen kommer ej längre från fadern, utan från de miljontals andra barnen.”

Sandra Mattila

Änglamakerskor Änglamakerskor var kvinnor som för pengar tog emot oönskade spädbarn och vanvårdade dem till döds.

Det sades att de gjorde dem till små änglar. Mödrar som inte hade råd med den avgift som krävdes för att lämna sitt barn på barnhus letade själva upp någon som kunde ta emot barnet för en engångssumma. Den här engångssumman som skulle garantera mat och kläder lockade många fattiga kvinnor. När de sedan fick barnen tog de livet av dem genom vanvård och överdoser av opium. Änglamakerskor var ofta kvinnor med mycket dålig ekonomi. Hilda Nilsson var en av de kvinnorna. Hon och hennes man hade dragit på sig stora skulder och hotades med vräkning. Fosterbarnen sågs därför som hennes enda möjliga inkomst.

En sak som skiljde Hilda Nilsson från andra änglamakerskor var hennes hem, som var rent och fridfullt.

Omgivningen fick henne att se ut som en vänlig, ordentlig och omsorgsfull kvinna. Många mödrar fick därför ett starkt förtroende för Hilda Nilsson. Det ledde till att hennes verksamhet kunde fortsätta mycket längre.

En av mammorna som lämnat sitt barn hos Hilda Nilsson började tillslut ana vem hon egentligen var.

Efter en tid meddelade Hilda Nilsson mamman att en viss ”syster” skulle ta hand om pojken och att hennes familj skulle flytta bort från staden. När mamman fick reda på det åkte hon till Hilda Nilsson för att fråga om adressen till systern. Hilda Nilsson svarade då att barnet dött trots att hon några dagar tidigare försäkrat henne om att pojken mådde bra och växte som han skulle. Mamman bröt ihop och bad om att få barnet begravt, men Hilda Nilsson vägrade lämna ut adressen till systern. Mamman skrev då ett brev till fosterbarnsnämnden som lämnade över ärendet till polisen.

Under polisförhöret menade hon att hon hade blivit ”alldeles uttråkad” på barnets ständiga skrik. Tillslut ”fick hon nog” och lade den fem månader gamla fosterdottern framstupa i en badbalja och placerade en tvättbräda och en kolspann ovanpå. När hon återvände efter en stund var flickan död. Hilda Nilsson brände liket i en kolugn och sa sedan till sin man att ”fint folk” hade kommit för att hämta flickan.

Hilda Nilsson tog livet av totalt åtta fosterbarn mellan 1915 och 1970. Domen mot henne verkställdes aldrig, eftersom hon hängde sig själv i fängelsecellen. Fängelsestraffet hade före självmordet ökats till livstid, men budskapet om det hann aldrig fram till Hilda Nilsson.

De dåliga förhållanden fosterbarnen, som omhändertogs av änglamakerskorna tvingades leva i, beskrivs i det här utdraget ur Centralförbundet (som är ett svenskt riksförbund som verkar för upplysning om behovet av socialpolitiska reformer.) ”Näppeligen undgick någon besökande att rysa vid åsynen av barnens avtärda, skrynkliga, kärringliknande ansikten, och den som tog mod till sig och slog upp bäddarnas så kallade täcken, möttes, ej av en avskyvärd lukt, ty den kunde ej lätt bli värre än den som var i hela rummet, utan av en förfärande syn. Där låg barnen i sina tunna grönaktigt missfärgade tarmuttömningar med flockor av ystad mjölk.”

Bild: Hilda Nilsson från polisens arkiv

Elvira Lindell

Abort 1850-1900 Under 1850-1900 talet var oönskade barn ett stort problem. Föräldrarna eller modern försökte bli av med dem på alla möjliga sätt. De lämnades till änglamakerskor eller bara övergav dem. Ett annat väldigt vanligt sätt var att göra abort. Vad nu än kvinnan valde brukade det inte sluta bra. Det spelade ingen roll varför kvinnan ville göra abort, om det berodde på sjukdom, fattigdom, att kvinnan var ogift. Aborter var olagliga på den tiden. För att få en klarare bild av illegal abort under 1850-1900 ska jag berätta om två fall som ägde rum i slutet av 1800-talet, och i början av 1900-talet i Stockholm.

Den ogifta Amanda Eriksson avled år 1896 på Södra barnbördshuset. Troligtvis hade hon gjort ett abortförsök med hjälp av fosformetoden. Det innebar att skrapa ihop fosfor från cirka 25 fosfortändstickor och svälja det. Detta ledde till att fostret förgiftades men i de flesta fall förgiftades också modern. De få som överlevde detta hemska och desperata abortförsök dömdes oftast för illegal abort. Straffet kunde vara från 6 månader till 6 års fängelse.

I början av 1900-talet vände sig en del kvinnor till läkare för att avsluta sin graviditet utan stora skador eller ibland helt oskadda. En av de läkarna som hjälpte de hårt utsatta kvinnorna var doktor Ivar Olofsson. Han var orolig Ivar Olofsson kvinnoklinik I Saltsjön- Duvnäs över de många dödsfall som hade skett på grund av abortförsök. Därför bestämde han sig för att göra något åt det. Efter några års arbete blev Olofsson påkommen. År 1934 dömdes han till tre och ett halvt års fängelsestraff för sin abortverksamhet i Sveriges största aborthärva. I sambandet med avslöjandet blev mer än 150 kvinnor dömda för illegal abort.

Lite senare, år 1938 fick vi i Sverige en lag om att man får göra abort, men bara om moderns liv hotas. 1975 fick varje kvinna i Sverige göra fri abort inom 12 veckor.

Mellan vecka 12 och 22 måste modern ha ett läkarintyg. Efter ungefär 22 veckors graviditet anses fostret vara tillräckligt utvecklat för att leva utanför moderns kropp, av den anledningen är det inte tillåtet att göra abort så pass sent. I akuta fall till exempel om moderns hälsa är i fara kan abort göra till och med efter 22 veckors graviditet.

Vad kunde ha hänt med Amanda Eriksson om hon levde under vårt århundrade? Skulle hon ha överlevt? Mellan den tiden som Amanda levde och vi lever nu, har mycket förändrats. Vi har andra lagar, normerna har förändrats, och kunskapen inom sjukvård har utvecklats.

Om Amanda Eriksson skulle leva nu skulle hon säkert ha överlevt. Hon skulle ha rätten till att göra abort och proceduren skulle vara mycket säker. Dessutom skulle hon kunna vända sig till en psykolog både före och efter aborten. Kanske skulle Amanda till och med behålla fostret, eftersom det är inte längre skamligt eller ovanligt att vara gravid och ogift. Hon skulle kunna ha ett mycket bättre liv om hon levde nu i Sverige. Amanda skulle ha varit en mycket lyckligare moder i vårt århundrade i Sverige. Än idag finns det länder i världen som Malta eller Polen där abort är olagligt . Det finns fortfarande kvinnor i världen som Amanda Erikson. Det är kvinnor som lider på grund av denna lag. Det borde inte vara så. Jag hoppas att i framtiden har varje kvinna rätt till att göra abort, oberoende i vilket land de lever i.

Galina Zelenina

Prostitution 1800-talet Reglementeringen infördes i Stockholm på mitten av 1800-talet. Systemet var inspirerat av södra Europa, där liknande system fanns. Syftet var att hindra spridningen av könssjukdomar genom att kontrollera prostituerade kvinnor. De prostituerade ansågs vara smittobärarna. Därför var det bara de som kontrollerades, inte männen som köpte tjänsterna.

Det var samhällets ansvar att skydda männen från att drabbas. Yvonne Svanström jämför i sin bok ”Offentliga kvinnor” besiktningsbyrån för prostituerade med besiktningsbyrån för nöt- och fläskkött, som också fanns i Stockholm på den här tiden. ”Kroppar skulle kontrolleras och stämplas som friska innan de kunde säljas vidare på marknaden”.

Kvinnor som ansågs vara prostituerade skrevs in i polisens register. Detta innebar att även kvinnor som inte alls var prostituerade kunde skrivas in i registret. De inskrivna blev av med sin civila identitet, prästbetyget togs ifrån dem, vilket gjorde att de inte kunde flytta eller skaffa ett arbete. Detta gjorde att de blev ännu mer fast i prostitutionen.

De tvingades varje vecka inställa sig på besiktningsbyrån på Trädgårdsgatan 3 i Gamla Stan.

Där kontrollerades deras identitet och så blev de undersökta av en läkare. Om läkaren inte hittade några sjukdomar skrev han frisk i kvinnans journal. Om han däremot hittade en sjukdom så skickades kvinnan till ett kurhus. Det vanligaste var kurhuset Eira som låg vid hörnet Hantverkargatan och Parmmätargatan, men det kunde också vara en speciell avdelning på ett vanligt sjukhus. Där tvångsvårdades kvinnorna tills de blev smittfria.

Om de inskrivna kvinnorna inte dök upp på besiktningarna så fick de en varning. Om beteendet upprepades kunde de bli straffade med tvångsarbete, till exempel på ett spinnhus.

Kvinnorna var också tvungna att följa speciella ordningsregler. De fick inte vistas med andra prostituerade, inte heller vara utomhus efter klockan elva på kvällen, de fick inte vistas på vissa gator, exempelvis Österlånggatan och Prästgatan i Gamla Stan. Kvinnorna fick inte bära kläder som kunde dra uppmärksamheten till dem. År 1875 förbjöds de även att besöka restauranger, kaféer, värdshus och några teatrar. Detta ledde till att kvinnorna blev ännu mer fast i prostitutionen, som kanske var deras enda sätt att försörja sig på.

Sveriges Sexköpslag antogs 1999. Den säger att det är olagligt att betala någon för sexuella tjänster. Lagen är unik, i de flesta länder är det tvärtom olagligt att sälja sexuella tjänster. Idag får man inte heller genomföra gynekologiska undersökningar på kvinnor utan deras tillstånd.

Kvinnornas rättigheter och jämställdhet är viktiga politiska frågor idag både för män och för kvinnor. Förr var prostitution för många kvinnor det enda sättet att få en egen försörjning och att bli självständiga, utan att gifta sig. Idag är det kanske till exempel att försörja ett missbruk, eller för att betala en skuld men i båda fallen är det utsatta kvinnor som

inte ser någon annan utväg än att prostituera sig. Reglementeringen gjorde de prostituerade ännu mer utsatta. Deras rätt att bestämma över sina egna kroppar togs ifrån dem. Det måste ha varit fruktansvärt att fråntas den rätten, för vad har man då kvar?

Emma Nydahl

Homosexualitet, inte okej?

Nästan alla människor blir kära någon gång i sitt liv. Vissa har tur och blir kära i ”rätt” person, då kan man leva ett ”normalt” liv och passa in i samhället. Om man på 1800 –talet blev kär i ”fel” person kunde livet bli ganska svårt. Samkönat sex var fram till och med 1944 förbjudet. Det räknades till "otukt som mot naturen är” enligt strafflagens kapitel 18, paragraf 10. Homosexualitet var olagligt och kunde straffas med upp till två års straffarbete. Till en början gällde dessa lagar endast män men år 1864 kunde första gången även lesbiska kvinnor straffbeläggs.

Kvinnors homosexualitet ansågs inte vara ett stort problem. Först på 1900-talet hände det att kvinnor åtalades för detta "brott". Lagar om kvinnlig homosexualitet fanns endast under denna tidsperiod (runt sekelskiftet 1900) i Sverige, Österrike, Finland och några kantoner i Schweiz.

Många människor var tvungna att leva dubbelliv för att undvika att bli upptäckta och flera lyckades säkert. Den 41-årige arbetskarlen Frans Albert Pettersson och den 31-årige måleriarbetaren Lars Konrad Johansson lyckades inte. En kväll smög de upp i ett skogsbryn kallat Ekbacken när de blev upptäckta av två gardister. De kom undan med endast två månaders straffarbete. Det var nämligen så att homosexualitet klassades som en sjukdom av många läkare, bland annat läkaren Anton Nyström. År 1904 utkom hans bok Könslifvet där han bland annat skrev om människors sexualitet. Om homosexualitet skrev han: "Denna är ibland medfödd, och i så fall bör den bedömas med försiktighet och moderation. Icke så fä äro behäftade därmed, somliga lida mycket däraf och söka ibland bot mot sitt olyckliga tillstånd. Ofta beror dock homosexualiteten tvifvelsutan på dåliga exempel och lockelser samt är en last. Ej sällan har den utvecklats genom svårigheten att finna tillfälle till sexuellt umgänge med det andra könet, och ofta har den anledning i fruktan att genom umgänge med offentliga kvinnor få venerisk smitta."

Sedan skriver han om två homosexuella män som Nyström säger sig ha "botat" med hypnos. Han säger sig även ha lyckats bota tre lesbiska kvinnor med samma metod.

Nyström ändrade senare i livet uppfattning om homosexuella och blev 1919 den första som i skriftlig form yttrade sig och krävde legalisering av homosexualitet.

Hans nya slutsats var då att läggningen var medfödd. Han sa att det inte var de homosexuellas "fel" att de hade en sådan drift. Han tyckte att de skulle få vara ifred, det var synd nog om dem ändå.

Idag har de homosexuellas rättigheter förbättrats mycket i många länder där ibland Sverige. Sedan 2009 kan två personer ingå samkönat äktenskap och de har samma rättigheter som människor i äktenskap men motsatt kön. Det är den förbättring men det är tyvärr inte så i hela världen. I många länder gäller fortfarande dödstraff vilket enligt mig är otroligt sorgligt. Det borde finnas straff och lagar mot handlingar som skadar något eller någon, inte för att någon blivit kär.

Lars Konrad Johansson och Frans Albert Pettersson, fotografier tagna vid polisförhöret den 23 augusti 1897

Paula Garcia

Carl August Lundström Det var den 5 februari 1886 som Carl August Lundström blev gripen av polisen för lösdriveri. Det här var det första av en rad brott som han begick på 1800-talet.

Vid senare brott blev han anklagad för att han gick runt i kvinnokläder, för att vara homosexuell och för lösdriveri. Det här var för ungefär 130 år sedan. Om Carl August hade levt i dag hade han inte blivit gripen en enda gång.

Oftast när Carl August Lundström blev gripen var han klädd i kvinnokläder. Varför han gick runt i kvinnokläder vet man inte.

Att man inte ska få klä sig hur man vill eller att staten ska bestämma hur man är, är inte rätt enligt mig. På 1800-talet var det så. Var man homosexuell hade man en sjukdom. Var man en man och klädde sig som en kvinna var man en brottsling. Det var Carl August Lundström, han klädde sig i kvinnokläder och han var troligtvis homosexuell.

Lösdriveri var det brott som han oftast blev gripen för. Enda fram till 1965 var lösdriverilagen i bruk. Den sa att man kunde bli gripen för att ströva runt på gatorna sent på kvällen och natten. Att man strövade runt tydde på att man var så fattig att man inte hade råd med bostad. När man blev gripen för lösdriveri för första gången fick man en varning. Andra gången blev det straffarbete.

Första gången Carl August blev gripen för lösdriveri fick han en varning. Andra gången han blev gripen var den 2 juli 1889 på Humlegården i Stockhlom. Anledningen var att han hade hamnat i slagsmål med några gardister. Enligt lagen borde han ha fått straffarbete. Enligt protokollet fick han troligtvis bara en varning.

Carl August Lundström blev även anklagad för att vara homosexuell. I slutet på 1800-talet och början av 1900-talet ansågs homosexualitet vara en sjukdom, men det var fortfarande brottsligt. När man började anse att det var en sjukdom ville man hitta symtom och botemedel. För killar var symtomen att man hade breda höfter och smala axlar. I Carl August Lundströms fall stämde det.

Han hade smalare axlar och troligtvis bredare höfter än många andra män.

I dagens Stockholm är homosexualitet inte ett brott och det anses inte heller längre vara en sjukdom.

Det är inte konstigt att en kille tycker om en kille eller en tjej tycker om en tjej.

Ett av några visitkort som polisen beslagtog när Carl August Lundström blev förhörd efter att han hade blivit gripen.

Aqvelina Jacobsson

Länkar Huvudkälla för alla texter har varit stockholmskallan.se http://sodrateatern.com/ http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dra_Teatern http://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%B6sdriveri http://historiaaoli.blogspot.se/2012/04/1800-talet-klassamhallet.html http://www.brottsrummet.se/sv/44 http://www.historiesajten.se/handelser2.asp?id=27 http://stockholmskällan.se/Tema/Kriminalitet/ http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/om-kvinnor-som-smittar/ http://www.popularhistoria.se/artiklar/ordning-pa-stan/ http://sok.riksarkivet.se http://www.popularhistoria.se/artiklar/prostituerad-losaktig-%E2%80%93-eller-bara-servitris/ http://www.kvinnofronten.nu/Formodrar/Special/Reglementeringen/reglementeringen.htm http://www.regeringen.se/sb/d/2593/a/116601 http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/utbrett-barnarbete-i-sverige-under-1800-talet/ http://www.ts.skane.se/fakta/barnarbete http://stockholmskällan.se/Soksida/Post/?nid=21092 http://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A4r_Aron_Borg http://www.sfv.se/sv/fastigheter/sverige/stockholms-lan-ab/ovriga/manillaskolan/ http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17981 http://www.fredrikshov.se/?page_id=419 http://www.spsm.se/lattlast/Vi-erbjuder/Om-specialskolorna/Om-specialskolorna/Skolor-for-elever-som-ar-dova-eller-haren-horselnedsattning/Manillaskolan/ http://www.srf.nu/om-oss/synskadades-museum/Synskadades-historia/Skolor-och-undervisning/ http://sv.wikipedia.org/wiki/Kolera

http://målaren3.se/sibirien/ http://sv.wikipedia.org/wiki/Sibirien,_Stockholm http://sv.wikipedia.org/wiki/Vatten_och_avlopp_i_Stockholm http://sparvagsmuseet.sl.se http://historia.stockholmshamnar.se/ http://riksarkivet.se http://kvinnofronten.nu http://rfsu http://sv.wikipedia.org/wiki/Skeppsbron,_Stockholm