Kungliga svenska balettskolan 111k6 fabul333sa fabler

FABULĂ–SA FABLER Klass 6 Kungliga Svenska Balettskolan

Hungriga Bosse Det var en gång en fisk som hette Tyra, och hon bodde med sin familj i Mälaren.

Hon hade en mamma, en pappa och en lillebror. Dom bodde i sjögräs, långt, långt ner i vattnet. Tyra och hennes familj trivdes där de bodde, för att allt var lugnt och stilla.

En dag kom det en stor och elak gädda som hette Bosse, han var alltid hungrig. Han gillade att äta upp småfiskar. När han lugnt simmade djupare ner i vattnet, fick han syn på det lilla sjögräshuset, där Tyra och hennes familj bodde. Så hon fick syn på gäddan och skrek: ”Mamma, pappa titta! Bosse är här!” ”Åh nej, menar du gäddan Bosse. Som har ätit upp faster Betty?!?”

Bosse simmade snabbt fram till huset och ropade: ”Nu tar jag er!”

Tyra behövde komma på en idé snabbt, då såg hon en fiskekrok som hängde på en lina. På den kroken hängde det en liten död fisk. Då tänkte Tyra att hon kanske kunde lura gäddan att ta den fisken istället, så Tyra pekade på kroken och sa: ”Vänta, jag ska bara… äta upp den där fisken!” ”Inte om jag äter upp den först!” ropade Bosse.

Selma Strandberg

Så gäddan simmade snabbt fram till kroken, öppnade sin stora mun och bet ihop.

Han fastnade på kroken och ropade skräckslaget: ”Hjälp mig, snälla, jag lovar att jag inte kommer vara elak något mer”.

Tyra tänkte efter. ”Hmm… jag tror nog det blir bäst om vi låter dig hänga kvar där, för allt ont du gjort mot alla.”

Så gäddan Bosse försvann, och alla fiskar i Mälaren levde lyckliga i alla sina dagar.

Sensmoral: Som du behandlar andra blir du själv behandlad.

Selma Strandberg

Kaninen Lilly En fin och vacker sommardag i Stockholm var lilla kaninen Lilly på väg till en stormarknad i staden. Lilly skulle köpa rent vatten och morötter till sin mamma.

Lilly skuttade och skuttade i flera minuter. Hon började bli trött men hon tänkte inte ge upp.

När hon var framme så kände hon goda lukter från nybakat bröd och bullar. Det var mycket djur och människor på marknaden och eftersom Lilly var så liten kunde hon inte se så mycket. Men där, lite längre bort, såg hon ett fluffigt lamm som sålde massa fina morötter, så hon skuttade dit.

Lillys mamma hade gett en fin korg och en fin kanna där Lilly kunde lägga vattnet och morötterna. När Lilly hade tagit sina morötter ställde hon sig i kö för att betala.

När hon stod i kö hörde hon hur några rävar pratade om att det fanns gratis rent och fint vatten lite längre bort. Lilly tänkte att det var en jättebra idé eftersom det var rent och fint vatten som var gratis. Hon försökte kolla extra noga vart rävarna pekade så hon kunde hitta det rena vattnet.

När Lilly hade betalat klart morötterna så skuttade hon på en gång till det rena vattnet. När hon började närma sig så såg hon en stor varg som hade massa kannor med vatten. Hon tyckte det var konstigt att det inte var djur eller människor där eftersom det var så fint vatten som var gratis.

Lilly tyckte vargen var så stor och lite läskig så hon vågade först inte skutta fram men hon gjorde det sen ändå. Vargen var jättesnäll mot Lilly, hon fick extra mycket vatten och en fin liten blomma. När Lilly hade köpt allt åt sin mamma skulle hon skutta hem igen. Det var lite svårt att hitta vägen hem men tillslut gjorde hon det.

Plötsligt kände hon hur någon knackade på hennes rygg. Hon vände sig om för att kolla vem det var, och det visade sig vara Kungens Uggla, den bästa Uggletrollkarlen i Stockholm.

Felicia Cedergren Norberg

Men lilla, lilla vännen vart har du fått vattnet ifrån? frågade ugglan. Lilly undrade varför han frågade så. Var det något fel på vattnet eller var det så fint och sällsynt?

Jag fick det av vargen där borta, svarade Lilly tveksamt. Ugglan undrade om han fick kolla närmare på vattnet och självklart fick han det.

Det här vattnet är förgiftat! Får du i dig en liten droppe så förvandlas du till en sten för alltid, sa ugglan. Lilly blev lite rädd men ändå lättad. Ugglan var väldigt snäll och gav henne en ny fin guldkanna med rent och fint vatten. Lilly skuttade hem till sin mamma med rent vatten och fina morötter och dom levde lyckliga i alla sina dagar.

Sensmoral: Tro inte på allt du hör.

Felicia Cedergren Norberg

Flyttfåglar på väg!

Det var en solig vårdag i början av våren. I Hagaparken satt tjugo små barndjur och lyssnade på ugglelärarens historier.

-Och nu kommer det snart att komma flyttfåglar hit och stanna över sommaren, berättade läraren eftersom att det här skulle bli några av smådjurens första sommar.

-Och därför ska alla ni i klassen få bygga fågelholkar till våra gäster, fortsatte läraren.

-Jag ska bygga tusen miljoner holkar, jag kommer vara bäst! sa den lilla harpojken Harald.

-Jag är glad över ditt engagemang, Harald, sa läraren. Men det viktigaste är ju att de blir fina och bra!

-Ja, säkeeert! Mina holkar kommer bli bäst jag lovar, skrattade Harald.

Björntvillingarna Brum och Bruno skrattade högt åt Haralds ”skämt”.

Längst bak i klassrummet satt det lilla ugglebarnet Ulrik och drömde om hur han skulle bygga sin lilla fågelholk till flyttfåglarna.

En vecka senare var alla de små djurbarnen i full gång med att bygga sina holkar.

Harald slängde snabbt ihop små träbitar, utan att varken göra skisser eller måla.

Han var redan inne på sin femte holk.

De andra djuren hade nästan alla börjat måla och vissa klistrade på löv och andra skogsfynd på holkarna. Men den lilla ugglan Ulrik höll fortfarande på med sin skiss.

Han ville att hans holkar skulle vara fina och hemtrevliga. Han planerade att sätta in små lampor i holken.

Felicia Andersson

I början av april satt alla holkar uppe i träden och flyttfåglarna började komma. De flög ner och landade vid de små barnen, en efter en.

-Är det ni som gjort allt det här? frågade de vackra fåglarna tacksamt.

Blygt nickade de små barnen till flyttfåglarna.

Samtidigt ramlade sju stycken halvtrasiga holkar ner i huvudena på flyttfåglarna.

-Vad är det här nu då? sa en av flyttfåglarna argt.

-Förlåt, nån av… började uggleläraren.

-Vem av er har gjort holkar som kan döda oss fåglar?! avbröt den största fågeln argt och tittade besviket på dom små djurungarna.

Allas blickar vändes mot Harald.

-Eh asså jag typ, och sen, eller liksom att det var typ så, eller asså…mumlade Harald.

Flyttfåglarna tröttnade på Haralds mummel och flög upp mot de andra holkarna.

Fåglarna samlades allesammans runt den största och finaste holken. Den var röd, grön och vit och var hemtrevligast av de alla. Alla fåglarna turades om att flyga in i den och titta närmare. Fascinerade flög dem ner igen och sa att den där holken var den finaste dem sett!

-Ja, det var allt lille Ulrik som gjorde den allt, sa uggleläraren och pekade mot Ulrik.

Den största och vackraste fågeln gick fram till Ulrik.

-Du har byggt en väldigt fin holk, lille vän, sa fågeln.

-Vi skulle bli väldigt tacksamma om vi fick bo i den under sommaren, sa en annan fågel.

Ulrik nickade blygt. Han var jätteglad över vad fåglarna sagt om hans holk.

Felicia Andersson

Nästa vecka gick Ulrik runt med en stor medalj som han fått av läraren, runt halsen.

Och lilla Harald fick hjälpa sopdjuren med parkens skräp och smuts hela veckan.

Fast det kanske han förtjänade. För ni vet, när man gör något ska man göra det ordentligt.

Sensmoral: Ska man göra något ska man göra det ordentligt!

Felicia Andersson

Ankan Putti Det var en gång en anka som hette Putti, han var 30 ankår gammal. Puttis fru Anki hade dött av ålder, hon blev 91 ankår gammal innan hon dog. Familjen sörjde jättelänge, men kom över det efter några år, då levde de lika lyckligt som de gjorde innan Anki dog.

En dag simmade Putti med sina söta små barn i Mälaren. De simmade förbi Gröna Lund och det påminde honom om att han en gång i livet när han var 19 ankår gammal hade han en dröm. Den drömmen var att komma upp på land och pröva en sak som bara människor kunde göra nämligen åka till Gröna lund, men han visste att den drömmen aldrig skulle gå i uppfyllelse för att han bara skulle bli nertrampad av massa människor och skulle falla ut ur alla stora bälten. Han hade även barn som absolut inte kunde följa med om han bestämde sig för att verkligen göra det.

En dag möte ankan Putti en svan som satt och tänkte för sig själv, hon mumlade massa saker för sig själv som han varken hörde eller förstod. Han gillade inte när någon mumlade för då trodde han att han var döv, så han frågade svanen vad hon satt och tänkte på, då svarade svanen: ”Jag vill göra något som inget djur någonsin har gjort, jag vill åka till Gröna Lund.”

När svanen sa det så lyste ankans ögon upp, Putti blev helt paff. Han sa: ”Jag har också alltid velat åka till Gröna Lund, men jag har aldrig vågat säga det till någon.”

De blev båda först jätteöverraskade men sen kom de över det och bestämde sig för att ge det ett försök. Svanen och Putti ville tillsammans ta sig an utmaningen att gå upp på land, ta sig till Gröna Lund och åka en av de farligaste berg och dalbanorna nämligen Insane. De planerade hela dagen hur de skulle göra, men mitt i all prat och planerande kom Puttis barn och skrek för att de vill ha mat. Han fick tyst på

Milla van Bunningen

, vände sig till svanen och sa att deras plan inte skulle fungera eftersom han behövde försörja och ta hand om sina barn. Putti var den enda familj som barnen hade kvar. Svanen blev först jätteledsen, men sen kom hon på den bästa idén hon någonsin har haft. Hon sa: ”Jag har en bror som har barn så han vet hur man tar hand om barn och han kan ta hand om dina barn medan vi är på Gröna Lund.”

Putti svarade: ”Jaaaaaaaaaaa, vilken bra ide. Kan du hämta honom så kan vi simma till Gröna Lund.”

Svanen gjorde som Putti sa och hämtade sin bror. På vägen tillbaka till Putti förklarade hon för sin bror vad han skulle göra, hennes bror gick med på att ta hand om Puttis barn.

När hon och hennes bror kom tillbaka så simmade hon och Putti iväg mot Gröna Lund och svanens bror tog hand om Puttis barn.

Putti och svanen kom fram till Gröna Lund, de tog sig upp på land och smög sig in på Gröna Lund.

De hittade berg och dalbanan Insane och eftersom de var så små kunde de bara smyga sig in utan att bli märkta. De gick före alla i kön, så att de stod först i kön och skulle vara nästa på tur.

Vagnen kom in och grindarna öppnades. Putti och svanen var så nervösa och tyckte att det var jättespännande. Men även om de båda hade drömt om det här sen de var små, så var de förskräckta, särskilt svanen, hon trodde att hon skulle dö. Hon tittade på Putti och sa: ”Jag vill verkligen inte göra det här. Tänk om jag dör, titta på bältena vi kommer att trilla ut ur dem direkt. Förlåt, men jag klarar verkligen inte av det här. Jag åker tillbaka förlåt.”

Milla van Bunningen

Putti blev först lite rädd över att han behövde åka helt ensam, men sen fick han tillbaka sitt mod och vägrade fega ur. Han sa: ”Jag förstår dig men jag måste göra det här, jag har kommit så långt jag tänker inte fega ur nu.”

Svanen smög sig ut ur kön och ut ur Gröna Lund. Hon sprang tillbaka till vattnet och satte sig där. Hon oroade sig för sin vän Putti. Äntligen, tänkte Putti, det var hans tur att åka, han satte sig i stolen i vagnen, Han satte fast bältet och han blev kontrollerad av en människa att den satt tillräckligt fast. Vagnen rörde på sig, den åkte jättelångsamt uppåt. Putti såg att han skulle åka upp och ner snart, så han höll sig jättehårt i bältena. Nästa sekund åkte han upp och ner, han blundade för att han tyckte att det var väldigt läskigt.

När han öppnade sina ögon så var det över, han klarade det. Men banan böjde sig igen så att han skulle åka upp och ner igen, och han hann inte hålla fast sig själv.

Putti kände hur han gled av stolen och han hann inte ta tag, så han trillade ut ur stolen. Putti skrek jättehögt, och ingen såg honom eftersom han bara var en pytteliten anka. Putti var så rädd att han blundade, han visste förstås att han skulle dö, för att man kan ju inte trilla från så högt uppe och överleva tänkte han. Han började säga farväl till alla: ”Farväl mina barn, farväl allihopa” Efter en stund tyckte han att han hade trillat tillräckligt länge, så han öppnade sina ögon och såg massa vatten framför honom, han trillade i vattnet. Putti kunde röra sig, han hade klarat sig nätt och jämnt och han förstod inte alls varför, men sen såg han svanen. Putti blev överlycklig, han simmade så fort han kunde till svanen. Hon såg honom och blev också överlycklig, de simmade mot varandra, och sa båda samtidigt: ”Åååå vad glad jag är att se dig.” ”Åååå vad glad jag är att se dig.”

Milla van Bunningen

Svanen sa att de förmodligen behövde gå tillbaka till barnen, Putti höll med. De simmade tillbaka och sen delade de på sina vägar.

Sensmoral: Försök inte det omöjliga.

Milla van Bunningen

Katten och musen Det var en gång en mus som hette Mimmi och bodde i Gamla stan, i ett hål i marken. I närheten bodde det en listig katt. Katten brukade alltid reta den lilla musen, men aldrig lyckas fånga den. Musen bodde ju i ett pytte litet hål så litet att kattens tass inte fick plats.

En dag satt musen i sitt hål och åt på en bit korv som den hade hittat på gatan. Då kom katten förbi som vanligt. Han kände doften korv. Först förstod inte katten vart doften kom ifrån, men sen kom han på att det var från musens hål. Katten ville ha korven men han ville musen ännu mer. Katten behövde lura musen så den kom ut.¬¬¬ Katten kom på att han skulle vänta utanför till musen hade ätit klart sin bit korv. Det kommer ju inte ta lång tid att äta en liten bit korv, tänkte han. Katten hörde hur musen gnagde. Kanske kan jag lura henne istället, tänkte han. Katten kom på att han hade sätt en bit ost påvägen till musen. Så han sprang till det stället där han hade sätt osten och hämtade den. När katten kom tillbaka hörde han fortfarande hur musen gnagde på korven. ”Kära lilla mus, jag ser att du har hittat en bit korv. Vet du! Jag har hittat en bit ost åt dig. Skulle du vilja byta? Bli inte rädd jag älskar korv mer än möss” sa katten.

När musen kände doften av ost så blev hon helt galen och trodde att katten tala sanning. Utan tvekan kom hon ut.

Så katten fick sin korv och musen på köpet.

Sensmoral: Tro inte allt du hör.

Christina Gaharia

Det omöjliga hoppet Det var en gång en härlig sommardag i juli och haren Hoppsan höll på att öva sig inför den stora hopptävlingen på Skansen. Efter ett tag kom sköldpaddan Sally och ville leka en lek med Haren, den leken kallades för kurragömma.

Haren ville verkligen inte leka med en långsam sköldpadda som Sally!

-Du kan väl gå tillbaka hem till dig Sally? sa haren.

-Varför måste jag gå hem?

- Okej, vill du då anta en utmaning Sally? frågade Haren.

-Hm, vad är det för utmaning? frågade sköldpaddan.

-Du ska hoppa över ån som finns här på Skansen, nå antar du utmaningen?

-Nja, vad får jag om jag vinner?

- Räcker inte äran att vinna för dig?

- Jo du har rätt, sa Sally tveksamt.

Sköldpaddan Sally gick iväg långsamt och segt till ån.

-Äntligen går han! mumlade Haren Hoppsan.

När Sally hade kommit fram så tänkte hon och funderade på hur hon skulle kunna hoppa över ån, hon testade alla möjliga olika sätt som fanns men hon kunde inte hoppa över till andra sidan, det slutade alltid bara med att hon hamnade ner i vattnet och ibland inte ens det.

-Jag kan inte hoppa över ån, jag är en sköldpadda, ingen världsmästare i längdhoppning.

Sensmoral: Försök inte det omöjliga Julia Kaslin

Den lata räven Det var en gång en räv som hette Rufus. Rufus var lat och orkade sällan göra något själv, så han brukade be djuren i byn göra saker för honom. Och om de inte gjorde som han sa hotade han med att äta upp dem. Därför gjorde de stackars djuren precis som Rufus sa.

Rufus bodde i en liten håla ute i skogen vid Munchenbryggeriet. Hålan låg ganska nära den lilla byn Bysisstorget. Som vanligt ropade Rufus ut: kom till mig. Jag behöver er hjälp!

De stackars djuren gjorde som Rufus sa, och gick hem till honom. När de kom dit sa Rufus: – Jag kommer inte upp ur mossbädden. Jag har blivit för tjock och tung.

Så de stackars djuren fick hjälpa Rufus upp ur bädden för att få honom på tassarna.

När djuren hade hjälpt Rufus upp på tassarna började de gå därifrån till sina små hålor. Men när de nästan var hemma ropade Rufus på dem igen. Så de stackars djuren gjorde som Rufus sa, och gick hem till Rufus igen. För de ville ju inte bli uppätna. Den här gången kunde Rufus inte komma ut igenom hålans utgång, så de stackars djuren fick dra allt vad de kunde för att få loss Rufus.

Så här höll det på dag efter dag, år in och år ut. Tillslut hade djuren i byn tröttnat helt och hållet på Rufus. Så djuren började smida på en plan för att hämnas. Det tog tre dagar att smida planen, men tillslut var den klar. Nästa dag ropade Rufus som vanligt: - Kom till mig. Jag behöver hjälp att komma upp ur mossbädden. Men ingen kom.- Nu ska jag allt äta upp vartenda djur i den här lilla byn, tänkte Rufus. Så Rufus kravlade sig upp ur mossbädden och tog sig med nöd och näppe ut genom hålet. Han började hasa sig ner mot den lilla byn. Men när han kommit nästan halvvägs var han så trött att han somnade. Efter en stund vaknade han, och han Jacob Hermansson

tyckte det kändes som att han satt fast. Men det var väl bara inbillning, tänkte Rufus och ställde sig upp. Eller i alla fall försökte: -Vad är det här! Jag sitter ju fast!

Hjälp! Hjälp! Det var djuren i byn som hade bundit fast honom. Efter en liten stund kom en liten mus fram och sa: om du vill komma loss måste du ångra det du har fått oss göra, och börja arbeta för oss istället. Men Rufus vägrade. Så han satt där dag efter dag, utan att få någon mat och utan att ångra sig. Men när det hade gått sju dagar var Rufus så ohyggligt hungrig att han sa: – Ni vinner. Jag jobbar väl för er och ångrar att jag hotade er. Så djuren släppte Rufus som sedan fick jobba hela sitt liv för djuren.

Sensmoral: Om du vill ha något gjort gör det själv.

Jacob Hermansson

Den lilla strutsen Det var en gång en liten struts som var lite mindre och ynkligare än alla andra. Han var väldigt annorlunda, och om jag får säga det själv så hade han väldigt konstigt hår också. Den lilla strutsen Adrian gick på Björkhagenskolan och det fanns väldigt mycket gräs och öppna ytor där.

Han hade en enda kompis och det var den nya strutsen som precis hade börjat i skolan, han hade glasögon och hade alltid böcker i famnen. Ingen av dem två strutsarna var särskilt omtyckta i skolan.

Varje dag när strutsen kom till skolan så hade han alltid kommit minst tio minuter sent, han blev alltid så arg på sig själv för att han visste att de andra skulle mobba honom på nästa rast och säga elaka saker som ”Hann du inte fixa ditt lilla gråa hår idag” ”va” ”va” ”svara då”. När de ”coola” stora strutsarna hade sagt så, så blev han slagen och han sprang iväg till ett litet hörn i skolan och grät, han stoppade ner huvudet i marken och ville inte att någon någonsin skulle komma! Jorden var redan blöt av tårarna från dagarna innan och då började han gråta ännu mer. Hans bästa kompis, Felix, gick alltid då till de coola strutsarna och försökte säga ifrån men då kom de alltid på motargument och sårade tillslut honom också. Felix gick till Adrian och försökte trösta honom men hans självförtroende blev bara sämre och sämre.

En dag så skulle de ha en tävling och alla i skolan behövde delta. Adrian funderade på att låtsas vara sjuk den dagen men det stod inte vilken dag det skulle bli så alla behövde vara redo vilken dag som helst. Då tänkte han att han skulle öva lite grann hemma så att han kanske hade en lite större chans att vinna.

När han kom hem så frågade han mamma struts om han kunde få låna en sopsäck, ett ägg, en spik och ett snöre. Mamma struts frågade vad han skulle ha allt detta till och han sa att han behövde öva. Strutsen Adrian sprang så fort ut till trädgården som om han inte hade någon tid han kunde förlora. Han hade fått så himla dåligt självförtroende, och bara när han tänkte på om han skulle ramla så började han Samira Bethke

Han var precis klar med att fixa allt, och då sa mamma struts att det var mat men han vägrade gå och äta, han sa att han ville äta senare för annars kanske han skulle tappa lusten med att öva.

Han tänkte ”övning ger färdighet, övning ger färdighet”.

Han övade i flera timmar och han ramlade jättemycket i början men han fortsatte öva.

När det blev mörkt behövde han komma in och då frågade han mamma om han kunde få några godisgrodor och då sa hon att han först behövde äta sin mat. Han åt så fort han kunde för att han skulle få spotta godisgrodor i hans rum. Han övade och övade men han kunde inte spotta så långt! Men han fortsatte och öva och han blev ju bara bättre och bättre. Efter att han började bli riktigt bra så kom han på att han hade en gren kvar! Han sprang ut och hämtade en av hans stövlar och kastade så långt han bara kunde, han blev aldrig riktigt bra på det. När han skulle lägga sig så var han äntligen nöjd över sig själv och hur mycket han hade kämpat.

När han vaknade nästa morgon så skulle han till skolan, föräldrarna hade fått ett mail hem och det stod att tävlingen skulle vara idag! Adrian kände sig redo.

När de skulle tävla så var han i samma lag som sin bästa kompis och hans värsta fiende som alltid började säga elaka saker. Hon började bli helt tokig och blev så arg att hon hamnade i samma lag som Adrian. Men Adrian skulle börja med att hoppa säck, han var ju bäst på det här, tänkte han. Han började och det gick ännu bättre än när han hade övat kvällen innan. Mobbaren blev jätteöverraskad, hon började gilla Adrian mer och mer efter varje station.

När det kom till att kasta stövel så var han inte lika glad längre, han ville inte kasta stövel, han var ju inte så bra på det! Som tur var så valde domaren någon annan som skulle representera gruppen i kasta stövel. Adrians lag ledde med 4:0. Men kasta stövel gick inte så värst bra för dem så de vann tillslut med 4:1.

Mobbaren kom fram till Adrian efter att de hade stått på prispallen och sa förlåt för allt elakt hon hade sagt om Adrian, han var ju jätteduktig på allt! Hon kände sig Samira Bethke

jättetaskig och grät nästan när hon sa förlåt. Adrian blev jätteglad! De kastade upp Adrian i luften och hans kropp blev helt varm för han blev så glad! Han var äntligen en i gruppen.

Nu kanske ni undrar vad som hände med Adrians bästa kompis, han blev i alla fall extralärare till deras favoritlärare mrs. Degrood, han fick ju A i alla ämnen så när hon var sjuk så fick de ha Adrians bästa kompis som lärare det var alltid så kul!

Adrian blev nästan kändis i skolan, alla gillade honom och alla ville vara med honom nu. Alla förstod nu hur snäll och omtänksam han var.

Sensmoral: Man kan inte döma någon efter utseendet.

Samira Bethke

Vännen för livet En gång för länge sen satt en duva och berättade för sina barn om sin tid i Kungsträdgården: ”Jag var Stockholms Vackraste Duva, alla bruttor ville ha mig. Jag trodde att jag hade världens bästa vänner och de mest trogna. Men det skulle snart visa sig att jag hade fel om dem.”

Det var början på det nya skolåret, jag skulle börja 9:an. Det var ett stort år för mig.

Jag spelade den väldigt populära sporten ”störa-människor-som-håller-i-någotätbart-i-försök-om-att-få-smaka” och jag skulle få börja i ett bättre lag. Ifall vi blev tillräckligt bra på en viss tid skulle vi få vara med i SM, vilket skulle betyda att jag skulle ha massvis med träningar och inte skulle hinna träffa mina vänner lika ofta.

Träningarna med mitt nya lag började precis samma dag som skolan började. Det var den 22 augusti, solen sken vackert ner på fontänen här i Kungsträdgården. Alla småfåglar kvittrade med sin ljusa pipa, ingen av dem hade tydligen gått in i målbrottet…

Jag slutade klockan tre på eftermiddagen och min träning började redan fyra, så jag skulle behöva skynda mig från skolan hem för att äta, sen till träningen.

Efter skolan gick jag och mina vänner ut till skolgården som de coola kidzen vi var, Gurra och Gabbe frågade : -Ska du me till Rålis sen elle?

Vad skulle jag svara, jag ville inte svika mina vänner som redan var irriterade på mig för att jag varit så frånvarande på grund av alla träningar… Men jag kunde inte skippa träningen för då försvann mig chans att få vara med i SM. Elice Norberg Thorin

- Alltså nä.. Jag har träning så jag kan inte idag, sorry…

Jag såg hur till och med Gabriella började bli sur, hon som alltid brukade förstå mina prioriteringar.

Alla gorillor var sura och det var bara Zandra Zebra som förstod att sporten var allt för mig.

Hela jag drunknade i skuldkänslor för jag hade satt träningar framför mina vänner, men ifall jag bara tänkt efter skulle jag förstått att om gorilla-trillingarna varit riktigt trogna vänner skulle de stått vid min sida även om vi inte träffades varje dag. Ni förstår, det finns två typer av vänner.

Duvans ena son förstod inte riktigt vad han menade med att det fanns två typer av vänner.

- Men pappa, vad menar du? Vaddå det finns två sorters vänner?

-Jo min son, det ska jag förklara för dig: Det finns den vännen du träffar nästan alla dagar i veckan, som du pratar mycket med och som du berättar om din dag för. Sen finns det vännen du inte pratar eller träffar lika ofta men, längst nere på djupet, så vet du att ni alltid kommer vara allra bästa vänner. Den personen kommer förstå dig, även fast ni näst intill aldrig ses.

Det här fick Herr Duvas barn att fundera… ”Finns det vänner för livet?” ”Hur vet man att ens vän är en äkta?”

-Lugna er mina barn, var inte oroliga. Med tiden får man reda på vilka som man kan lita på och inte. Du kommer aldrig förlora en vän utan du kommer bara lära dig vilka som är äkta och

Elice Norberg Thorin

inte. Jag ångrar inte att jag en gång varit vän med Gorilla-trillingarna för vi hade mycket kul tillsammans men de visade mig att de inte gick att lita på när de lämna mig på grund av att laget mitt inte vann i SM, de sa att de tyckte att all den där träningen jag lagt före dem varit förgäves. Men för att se det från den positiva sidan så har jag ju fortfarande kvar Zandra Zebra som vän, hon är en äkta vän hon.”

Herr Duva fortsatte…

-Så mina barn, säg mig nu vad har vi lärt oss av det jag sagt?

I kör sade alla fyra duvungarna: -I nöden prövas vännen!

Sensmoral: I nöden prövas vännen.

Elice Norberg Thorin

Dumma Brum Det var en gång en björn. Björnen hette Brum. Han bodde i Hagaparken i Stockholm. Brum var dum, men det visste han inte själv eftersom han var så dum.

En gång skulle han gå hem efter att han hade plockat lite blåbär. På stigen träffade han unga fru Anka.

– God dag herr Brum, allt väl? frågade unga fru Anka.

– Jo, ja, det var dåligt med blåbär i skogen men jag får väl ta en runda i morgon igen.

– Ja det är ju lätt för dig. Du behöver i alla fulla fall inte ta hand om sju nyfödda kvackande ankungar.

– Ja det kanske du har rätt i, svarade Brum.

– Nej nu måste jag gå. Och som vi här i skogen brukar säga som är så artigt, om vargen dig skadar vissla tre gånger så hackar vi på honom tills han fladar. Konstigt ord det där. Fladar? Du vet ju att det betyder stupar i alla fall. Nej men nu måste jag gå!

Så skildes de åt.

På vägen träffade han vargen.

– Hej du, viskade vargen hastigt.

– Hej varg. Hur står det till? Frågade Brum. Vargen svarade som vanligt inte på frågan. Istället sa han att Brums grotta hade flyttats till andra sidan parken, och så dum som björnen var trodde han på honom.

– Tack för att du sa det. Annars hade jag aldrig lyckats hitta min grotta.

Brum knallade vidare. Men så kom han till en vägkorsning. Blåbärsskogen eller de döda höga bergens dal. Plötsligt kom vargen slingrandes ner för ett träd i närheten.

Carl Sjögren

Funderar du på vilken väg du ska ta dumma björn? frågade björnen.

– Vilken dum björn? Det finns ingen dum björn här.

– Ja om du vill det så, skrattade vargen elakt.

Björnen kliade sig i huvudet. Han tänkte fortfarande på vilken väg han skulle välja.

– Jag vet, sa vargen. Han skrattade till lite.

– Din grotta ligger mot de döda höga bergens dal. Han skrattade högre.

– Jag förstår inte vad som är så roligt men jag tackar och bockar för vägbeskrivningen.

Björnen fortsatte lunka på. Dock visste han inte att vargen hela tiden följde efter honom.

Till slut kom björnen fram till dalen. Vargen var bakom honom. Brum kliade sig i huvudet igen. Vargen knackade honom på ryggen för att fånga hans uppmärksamhet.

– Jag kommer vänta, jag ska bara leta lite efter min grotta. Vargen knackade hårdare. Brum vände sig om och hälsade på vargen.

– Hej varg, det var länge sedan.

– Ja, om du vill det så. Står du och funderar på hur du ska kunna klättra upp för bergen? Frågade varg.

– Ja och jag ser inte min grotta, sa Brum.

– Om du klättrar upp här kanske du ser den, skrattade vargen listigt och pekade mot det dödligaste högsta berget i de döda höga bergens dal. Brum sa okej och började klättra. Det var hal is på toppen. Men Brum trodde bara att det var en buske med omogna björnbär. Så Brum klättrade ända upp till isen. Och så vips halkade hans tassar på den hala isen och han föll ner för berget. Han fastnade i en gren. Han hängde i ett av hans öron. Vargen skrattade. Vargen skrattade så mycket Carl Sjögren

att han kissade på sig. Nu var han gladare än någonsin.

– Nu är JAG det starkaste och farligaste djuret i skogen! skrek vargen. Brum hängde och dinglade i örat. Han var inte skadad, men han skulle aldrig kunna komma ner.

Brum skrek på Varg. Han bad Varg att komma upp och hjälpa honom ner. Varg gick upp till grenen.

– Vad ville han? frågade Varg.

– Jag ville bara säga tre sista ord, sa björnen. Men Brum sa inga sista tre ord. Han visslade tre gånger högt och tydligt. Genast hörde man massa små fötter som sprang. Och rätt var det var flög massa stutsande och hoppande ankor ut i dalen. Så fort de såg Brum och den skrattande vargen förstod de vad de skulle göra. Så de hackade på vargen. De hackade på vargen så mycket att han behövde springa ifrån ankorna, upp för berget. Han hade helt glömt bort isen uppe på toppen så hans tassar halkade på den hala isen och åkte rutschkana nerför berget och precis innan han träffade alla ankor fastnade han i grenen som Brum hängde i. Varg hängde i hans nacke längsta ut på grenen. Ankorna tog ner brum men lät varg hänga kvar.

När Brum såg vargen hänga och dingla och skrika att han ville ner skrattade Brum ihjäl sig. Det gjorde ankorna med. Där hängde vargen länge, och än idag säger vissa att de hör Varg be om hjälp för att komma ner.

Sensmoral: Den som skrattar bäst skrattar sist.

Carl Sjögren

Bob Bert Bronsson, duvan som överlevde En gång för inte så länge sedan bodde det en duva på kungliga slottet i Stockholms tak.

Denne ståtlige duva hette inget mindre (eller mer) än Bob Bert Bronsson. Han var en mycket vacker gyllenbrun duva med fina glänsande fjädrar och åt bara de finaste maskar och fågelfrön. Han var den förste som skulle äta och… nej nu måste vi berätta historien om Bob Bert Bronsson.

Det var en vanlig torsdagsmorgon i Bob Bert Bronssons liv. Han hade precis ätit upp sin gourmetmask och torkade sig om näbben med sin broderade servett.

Han skulle just gå och ta en förmiddagslur när han hörde en pipig röst som skrek: -KOM O KÖP, FÄRSKA DAGSTINGAR DIREKT FRÅN DDN (Djurens dagliga nyheter).

-Mmmmm, varför inte? tänkte Bob och flög ned och frågade: – Hur mycket kostar tidningen lille vän?

– Den kostar 20 kkr.

– Ojoj, det var billigt, sa Bob och gav honom 10 kkr i dricks för han tyckte 20 var för lite.

När han satt där och läste i godan ro såg han plötsligt en hemsk rubrik. ”DU KAN DÖ AV ÄBÖLÅ IDAG” -Å NEJ! tänkte Bob, jag vill inte dö av Ä… ö blö lä, och fortsatte läsa.

Han läste att det säkraste stället att vara på under Äbölåepidemin var i Vällingby centrum men för att vara mer exakt Coop forum.

-Hjälp! Jag måste fly till Coop! skrek Bob. Han packade sina finaste servetter, tallrikar och fjädertillbehör (så som fjäderkam, fjäderborste, fjädergelé osv.). Han Folke Högman

kollade hur man kom till Vällingby och åkte iväg med tunnelbanans blåa linje. När han hade två stationer kvar hörde han: -Jag har hört att DDN bara ljuger för att få fler folk som läser den och jag har också hört att Äbölå startade i Vällingby så dit ska man absolut inte åka. ”NEEEEEJ” tänkte Bob ”JAG ÄR PÅ VÄG MOT PLATSEN DÄR ÄÖBLÖLÖBÅ STARTADE!” Han struntade i att åka tunnelbana och flög istället hela vägen till Münchenbryggeriet. När han kom fram gick han rakt in. Väl inne i huset märkte han att det var helt tyst.

-Vad skönt, sa han för sig själv, helt lugnt och skönt.

Han gick upp några våningar och möttes av en förfärlig stank. Det luktade som rutten fisk, kyckling och sopor.

-Usch! sa Bob, vad äckligt det luktar. Han gick mot lukten.

Han gick in genom en dörr och såg en hög med döda djur.

-AAAAAAAAAAAAAA! Skrek han och sprang iväg.

Han kände hur han började må dåligt och gick till en doktor.

Några dagar senare fick han ett brev där det stod: ”Bob Bert Bronsson dina prover visar positivt på att du har Äbölå och du kommer avlida inom 4 dagar, vänliga hälsningar doktorn” -Jaha, tänkte Bob, då får jag väl skriva ett testamente. Bob skrev och skrev men när han blev klar kom han på att han inte hade några släktingar varken systrar eller bröder.

-Men hur dum får man vara egentligen? sa han.

Fyra dagar senare så var Bob så sjuk att han inte ens kunde sätta sig upp i sängen.

Han låg i sin säng och hostade. Sen blev allt svart.

Folke Högman

Bob vaknade upp helt frisk och pigg tre veckor senare. Hela hans skafferi med maskar och frön hade ruttnat eller möglat så han flög iväg för att köpa nytt.

Inne på affären träffade han doktorn som hade undersökt honom.

-HJÄLP ETT SPÖKE! skrek han.

-Ta det lugnt doktor. sa Bob, Det är bara jag.

-Me,me,men du ska vara död.

-Men jag står ju här, sa Bob. -Hmmmm, intressant, sa doktorn, detta måste undersökas.

Några veckor senare kom de fram till att duvor har en Äbölå-resistent bakterie i deras immunförsvar och de lyckades utvinna ett botemedel ur duvors blod.

-Jaha du Bob ser ut som att du har räddat världen från Äbölåepidemin.

-WOOHOO! skrek han.

Sensmoral: Tro inte allt du hör.

Folke Högman

Ankdammen Det var en varm sommardag när det satt fyra ankungar vid en kall skön damm som alla ville ta ett dopp i. Men det kunde de inte för fru Ankfjärt var en stor girig anka som aldrig ville lämna dammen. Och OM man försökte ens röra dammen bet hon dig så hårt att du inte kunde röra din vinge på tre dagar.

Det tyckte inte ankungarna var okej! De började diskuterade om vad de skulle göra för att få bort fru Ankfjärt ifrån dammen.

En ankunge tyckte att de skulle bygga en fälla som gick ner i marken. De grävde och grävde och sen tog de en handduk och täckte för gropen med den, men en av ankungarna hade trasslat in sig i handduken och föll ner i hålet!

-Åh Ankis jag kommer, skrek Boris, den minsta ankan av dem. Han hoppade kvickt ner i gropen för att rädda Ankie. Men då hade alla ankor tänkt likadant, så alla ankungar hoppade ner i gropen förutom en som bromsade i sista sekunden! Då sprang den siste ankungen Bert till fru Ankfjärt och frågade om hon kunde hjälpa hans syskon att komma upp ur gropen, men då sa hon -varför ska jag göra det jag hatar er era äckliga barn. Och så gick hon sin väg som om inget hade hänt. Då blev Bert riktigt arg och sprang till gropen och frågade om någon hade en ide'. Då sa Anki, jag har en ide, vi kan ju göra ett rep och klättra upp på det så vi inte sitter här hela livet.

Nästa dag när alla vaknade så hade Bert tvinnat ett rep och det var otroligt svårt.

Sen släppte han ner repet och alla klättra upp.

Sen tog dom en promenad i det varma soliga vädret och då såg dom något som var vitt inte så långt bort.

Det var fru Ankfjärt som hade blivit tagen av en tjock fluffig stor stor orange/vit räv!!! Hans blick såg stor och skrämmande ut. Fru Ankfjärt stod i ett nät och var helt skräckslagen. Han höll på att koka en gryta som fru Ankfjärt skulle bli kokad i. Då sa

Patrick Karlström

fru Ankfjärt att dom skulle hjälpa henne med att komma ut. Då sa Bert -nej du hjälpte inte oss så varför ska vi hjälpa dig? Då sa Anki -men vi kan ju inte vara lika elaka mot henne som hon var mot oss. Det höll Bert med om.

Räven stod fortfarande och kokade grytan och då tänkte ankungarna att dom hade nu chansen att rädda henne. Alla ankungarna gnagande och slet de snabbaste de kunde och till slut i sista sekunden fick dom loss Fru Ankfjärt.

De skyndade sig ner till dammen och nu var de inte i fara längre. Fru Ankfjärt bad dem om förlåtelse för allt hon hade gjort dom och hon lovade att ankungarna skulle få vara i dammen hur mycket dom ville och sen levde dom lyckliga i alla sina dagar.

Patrick Karlström

Elaka räven Det var en gång en räv som levde på Skansen i Stockholm, räven hette Rufus. Han var så stolt över sin vackra päls, och han älskade att visa sin vackra päls för alla människor som stod och fotade honom. Han brukade vara i mitten av den stora buren så alla kunde se honom. Rufus var ganska elak och skrytig men han var mycket vacker. På Skansen bodde det också andra djur som ugglan, björnen, apan, vargen, ankan och lodjuret. Varje kväll när alla människor hade gått hem så brukade räven alltid skryta om att han hade blivit fotad mest, och att hans päls var lika glänsande som månen på himlen. Dom andra djuren började irritera sig på att han skröt om att han hade det så mycket bättre än dom andra. Då bestämde djuren att ugglan Una skulle prata med räven om att inte skryta så mycket, och inte säga så mycket elaka saker till dom andra.

– Hej Rufus, snälla kan du sluta skryta om att du har det bättre än dem andra, för dom andra djuren blir väldigt ledsna.

– Ja okej ,svarade räven.

Men nästa kväll när människorna hade gått hem så började räven skryta som vanligt.

Ugglan gick då och pratade med räven för andra gången.

– Rufus! jag sa ju åt dig att inte skryta igår, du måste lyssna på mig dom andra blir ju arga på dig, sa Una argt.

– Ja jag lovar att inte skryta imorgon, svarade räven.

Men nästa kväll så skröt Rufus lika mycket som vanligt. Han retade dom andra om att dem inte hade så stor bur, som han.

– Jag har ett stort vackert träd och det har inte ni, jag är den enda som har vacker päls här och därför är ni inte lika vackra som mig. Han berättade också för alla andra att han var favoriten nummer ett att gå och kolla på.

Sophia Brännvall

Mitt i natten när Rufus sov, så hade dem andra djuren ett möte om vad de skulle göra med Rufus.

– Jag flyttar, om inte den där dumma räven blir snäll, sa gåsen Maja.

– Jag tycker vi ska äta upp honom sa vargen.

– Nej det ska vi inte, vi måste få Rufus snäll, sa ankan.

– Jag vet! vi kittlar honom tills vi får honom snäll, sa apan – Jag har nog en idé, sa ugglan.

– Vad då för en idé? svarade dom andra djuren.

– Kan inte vi reta räven så han bli ledsen, och känner hur han har behandlat oss andra, och sedan berättar vi för honom. Att vi bara ville få honom att känna hur andra har känt och sedan säger vi förlåt och sedan kanske räven blir snäll, och säger förlåt till oss andra.

– På morgonen nästa dag så retade dom andra djuren räven, det syntes att han blev ledsen.

Nu skulle alla gå till räven och prata.

– Hej Rufus, sa ankan.

– Hej, mumlade Rufus.

– Vi är alla här för att säga förlåt till dig, vi vet att det inte var rätt att reta dig. Men du har faktiskt retat oss och vi har försökt att säga till. Vi retade dig för att få dig att känna hur du har behandlat oss.

– Förlåt att jag retade er, det var inte meningen att få er så ledsna. Jag förstår nu hur ni har känt, svarade Rufus.

Efter det så blev räven snäll, och djuren levde lyckliga i alla sina dagar på Skansen i Stockholm.

Sensmoral: Det är mycket farligt att glädjas över att man har det mycket bättre än alla andra.

Sophia Brännvall

Man kan inte döma någon efter utseendet Det var en gång en mycket, mycket liten mus som hette Maja. Förutom att hon var väldigt liten så var hon också väldigt ful. Maja hade inga vänner alls och hade alltid varit den ensamma lilla musen som ingen brydde sig om. Vart hon än gick så skrattade alltid alla åt henne, men hon inte förstod varför.

Det var sommar och solen sken och det var varmt och skönt ute. Maja var precis på väg ut då hon träffade på kaninen Sofie som kom gående på gatan bredvid. Hon var den allra elakaste av dem alla och skrattade och fnissade alltid så mycket åt Maja.

Sofies bästa vän Lisa gick gående bredvid Sofie. Hon var inte sådär jätte elak men hon vågade aldrig uttrycka sina egna åsikter utan höll alltid med Sofie. Maja blev så himla ledsen när hon såg hur dom stod och fnissade och viskade med varandra.

Hennes tårar föll ner på hennes kinder och hon ville snabbt där ifrån. Maja bodde alldeles ensam utan familj eller vänner, men det tyckte hon inte själv var så jobbigt.

Mushålet som hon bodde i var väldigt, väldigt litet. Inte ens en katts lilla tass fick plats där inne. Mushålet fanns långt in under München Bryggeriets stora hus. Där trivdes Maja väldigt bra. Där fick hon alltid vara ifred utan fniss och en massa skratt.

Utanför det lilla mushålet höll den stora lurviga katten Musse till. Han var alltid hungrig och speciellt sugen på fula små möss, precis som Maja. Han visste inte exakt var det lilla hålet fanns men han visste att hålet fanns lagom nära honom. Det tog sin tid för Musse att få tag på små möss, hur mycket han än försökte. Men en dag stötte Maja på Musse och blev livrädd. Som tur var hann hon undan den här gången. Nu hade äntligen Musse fått syn på en liten, liten ful mus och hade redan många planer på hur han skulle fånga den. Maja hade ingen aning om vad Musse planerat för hemska saker. Hon var livrädd för att träffa på honom igen. Några dagar senare tänkte sig Maja inte för då hon nästan helt hade glömt bort att Musse höll till i närheten. Maja skrek till och såg hur Musse närmade sig henne med stormsteg. Hon blev så rädd att hon pep till högt. Hon bara sprang och ville komma Mathilda Pierrou

därifrån. Men det hjälpte inte. Hur mycket Maja än skyndade sig så sprang Musse ändå tätt intill. Han var nära henne nu. Han öppnade sin stora mun med stora vassa tänder och tog tag i Maja. Han hann nästan ta en stor tugga innan han blev stoppad av Sofies bästa vän Lisa. Maja tittar med stora ögon och säger: ”Men vad gör du här?” Lisa: ”Jag bara såg hur nära han var att äta upp dig. Om inte jag hade kommit så hade du nog dött för längesen.” Maja: ”Ja det har du rätt i. Men Sofie då, är ni inte bästa vänner längre?” Lisa: ”Nej jag tror nog inte det. Jag orkar inte med henne längre. Hon bara styr och ställer över mig hela tiden, det känns inte roligt. Hon är inte en riktig vän. Hon är inte så som jag vill att min bästis ska vara. Hur mår du?”

Maja: ”Det är bättre nu, tack snälla för din hjälp.”

Efter en stund syntes Sofie på långt håll och blev så himla besviken på Lisa när hon såg att Lisa talade med Maja. Hon såg hur Lisa gav Maja en stor kram och blev väldigt besviken. Sofie började vandra hemåt med tunga steg. ”Vill du följa med mig hem en stund?” frågade Lisa med en glad snäll röst. ”Ja väldigt gärna”, svarade Maja lite blygt.

Sen den dagen höll sig Musse långt borta ifrån Maja och vågade aldrig mer komma tillbaka igen. Maja kände sig för en gångs skull lycklig. Nu hade hon äntligen funnit en riktigt snäll vän. Om man är en riktig vän så spelar utseendet ingen roll, utan det är det som finns inuti som är det viktigaste.

Sensmoral: Döm inte någon efter utseendet.

Mathilda Pierrou

Björnen Lina Det var en varm och solig sommar dag på Djurgården och kaninfamiljen Morotsskogen satt vid frukostbordet och åt frukost.

När de hade ätit klar så sa lilla kaninbarnet att hon ville gå ut på promenad ut i skogen, då sa kaninmamman att hon fick fast hon skulle vara försiktig och akta sig för den stora och hemska och läskiga björnen. Den lilla och lydiga kaninen lovade sin mamma och pappa att vara på sin vakt.

Kaninen skuttade in i skogen. Efter att ha varit ute i en timme så var det dags att gå hem. Hon gick och gick men efter ett tag kom hon på att hon gick i cirklar och gick vilse, det började bli riktigt mörkt nu. Lilla kaninen var på väg att ge upp när hon såg ett litet hus nära vattnet. Kaninen knackade på men hon tänkte inte på att den listiga och stiliga räven bodde där. Så hon knackade och knackade, kaninen började tro att ingen var hemma och precis då öppnade räven dörren.

Räven Pär sa: Vad gör du här ska du inte gå hem till dig?

Kaninen Lisa sa: Jag har gått vilse, det är mörkt nu, kan jag övernatta hemma hos dig?

Pär tänkte och tänkte till slut kom han fram till att kaninen Lisa fick övernatta hos honom.

Men det Lisa inte visste var att den listiga och stiliga räven hade en helt annan PLAN. Dagen därpå så vaknade den lilla kaninen av det var någonting som pep, när Lisa kollade omkring sig så kom hon på att hon inte var hemma hos sig utan att hon var hemma hos räven Pär!

Nu var det nån som ropade att Lisa skulle komma ner, det var Pär, han sa att han skulle följa med henne hem. Den lydiga Lisa gick raskt ner och gick ut i den friska luften. Men plötsligt så högg nån tag i hennes arm och hon drogs ner i en säck, hon Veronica Nunez

hörde hur räven skrattade där ute. Efter ett tag så stannade räven för att vila en stund. men då kom den stora och hemska och läskiga björnen. Räven blev så rädd och förvånad så han hoppade till och råkade knuffa till påsen så kaninen ramlade ut, och det märkte Björnen och tog upp kaninen.

Björnen sa: Varför behöver du den här kaninen?

Räven sa: Jag skulle hjälpa den att komma hem!

Björnen sa: Men kaninen Morotsskogens hus ligger på helt andra sidan av skogen.

Räven: Ojojoj! Då är det bäst att jag skyndar mig. Hej då!

Björnen sa: vänta jag kan ta kaninen åt dig, Man kan aldrig veta vad du skulle göra.

Om jag inte hade kommit så skulle du säker ha ätit upp henne!

Räven sa: hur kan du alltid veta vad jag ska göra? Okej ta den då.

Björnen sa: Bra, hej då!

När de äntligen hade kommit fram till kaninen Morotsskogens hus så var Herr och Fru Morotsskog utanför och väntade. När de såg den stora och läskiga björnen så skrek de av rädsla de sa: ät inte upp oss. Björnen blev inte så arg han var van att när man fick syn på honom så skrek alla och sprang.

Björnen sa: ta det lugnt jag tänker inte äta upp er jag tänkte bara att hjälpa ert barn hit). När björnen hade lämnat ifrån sig barnet så sprang Lisa fram till hennes föräldrar och kramade dem.

Lisa sa: döm aldrig nån efter utseendet . Björnen ser kanske inte jättesnäll ut men han räddade faktiskt mitt liv om han inte skulle ha kommit så skulle säkert räven Pär ätit upp mig.

Sensmoral: Döm inte någon efter utseendet.

Veronica Nunez

Aporna som blev lite för onyktra Det var en gång två apor som hette Johan och Kristoffer, men som brukade kallas för Jocke och Chris. De satt en kväll på en bar och tog sig ett rus. Baren hette Den flygande hästen och var välkänd hos alla apor i hela Stockholm. Vanligtvis var det bara apor här, men den här kvällen kom det in en skata som hette Anders. Att andra djur var här än apor var ovanligt, eftersom apor älskade att busa med andra djur och det var just vad Jocke och Chris gjorde med skatan. De gick fram till den och frågade om de fick bjuda på något, det tackade skatan inte nej till. Vanligtvis var Anders klok, och hade aktat sig för apor. Men den här kvällen var Anders lite ledsen och förvirrad, eftersom hans fru och han hade grälat. Anders ville ha en whisky för att glömma sina bekymmer, det bjöd aporna gärna på. Innan de gav whiskyn till Anders, lade de i en tablett. Anders tackade gladeligen för whiskyn och svepte den i en klunk. Genast började Anders se saker. Han såg regnbågar som han skuttade på, samtidigt som han åt massor av rosa sockervadd. Det var vad Anders såg, men det alla andra såg var en hög skata, som ragglade runt och lät som ett glatt tjutande barn. Jocke och Chris kiknade av skratt, de skrattade så mycket att de nästan kissade på sig. Senare när Anders hade slutat hallucinera, satte bartendern honom i en taxi hem.

Nästa morgon vaknade Anders med en förfärlig bakfylla. Han hade ont i huvudet, mådde illa och kräktes. Han kom inte ur sängen på hela dagen. Enda stället han gick till var toaletten, för att kräkas eller för att utföra andra nödvändiga behov. På kvällen mådde Anders bättre och tänkte på hur han skulle hämnas på aporna.

Kvällen efter vandrade Anders åter igen in på Den flygande hästen, den här gången lite muntrare. Han såg genast aporna om satt i ett hörn och snackade. Han gick fram till dem och sade.

- Ni var så trevliga mot mig i går kväll så jag skulle gärna vilja bjuda tillbaka, om det går bra.

Aporna var lite lätt berusade och anade inget oråd, så de tackade ja. Båda ville ha Erik Nydahl

en sexa vodka till att börja med. Anders gick fram till bartendern och sade: - Två sexor vodka tack, skriv upp det på Jocke och Chris.

Anders gav vodkan till aporna, de svepte den och frågade Anders om de kunde få två till och det fick de. När de hade svept dem bad de om ytterligare två till, det fick de, för Anders visste att det inte var han som betalade. Efter sju stycken sexor vodka var, var de så fulla, att de började raggla runt och störa andra gäster. Några gäster blev riktigt arga på Jocke och Chris och började gräla med dem. Bartendern såg att det här snart skulle bli slagsmål, han tog Jocke och Chris i kragarna och slängde ut dem. Bartendern hade redan gett aporna varningar för att det varit stökiga innan, men nu hade bartendern fått nog. Han förvisade dem från sin bar för alltid.

Nästa dag var aporna bakfulla, men inte alls lika bakfulla som Anders hade varit. De repade sig vid lunch och hade ingen aning om vad som egentligen hade hänt. På kvällen gick de till Den flygande hästen och skulle ta varsitt glas champagne. När de kom dit fick de inte komma in, det enda som de fick var en räkning på all vodka som de beställt kvällen innan. De lunkade snopna hemåt och tänkte: jag ska aldrig behandla någon illa igen.

Sensmoral: Som du behandlar andra blir du själv behandlad.

Erik Nydahl

FABULÖSA FABLER Hösten 2014 fick klass 6 på Kungliga Svenska Balettskolan i uppdrag att skriva fabler. Dessförinnan hade de haft en temavecka då de tillverkade djurmasker.

I klassen går (från vänster till höger): Christina, Milla, Carl, Veronica, Sophia, Patrick, Folke, Erik, Felicia C, Elice, Mathilda, Julia, Samira, Felicia A (sjuka: Jacob och Selma).