Internationella montessoriskola 111r5 bl111 stockholmsnoveller

Stockholmsnoveller Ă…r 5 STIMS 2014/2015

Uteliggaren Malin och Anja vaknar upp. Klockan är redan 12.00, solen lyser in i rummen. Det är egentligen Malins lägenhet, men Anja får vara där och plugga och ibland sover hon över. Anja brukar sova i Malins rum och ibland sover hon i hennes mormors lägenhet. Det är för att Malins mormor bor i Skåne. Malin och Anja brukar ta långa och sköna promenader. Malins familj brukar ge pengar till en uteliggare. Ett av hennes barn, Clara, har virkat en halsduk till honom för att det har börjat bli så ruggigt ute. Morgonen därpå går Anja och Malin på en långpromenad och då träffar de uteliggaren. Malin tycker att det är något konstigt med honom, han har mycket snyggare kläder än tidigare. De hälsar på varandra och han berättar på engelska hur allt har förändrats. Han har fått ett nytt hus och till och med en ny bil.

Cajsa Lind

Han bor inte på gatorna längre. Anja och Malin fortsätter att promenera och precis då börjar det duggregna. Anja får en idé att gå och sätta sig på Petit France, det är ett café som ligger i området. Malin är lite trött så de tar bara en snabbfika. På kvällen bestämmer de att de ska gå på bio på Saga. De ska se: “ Min så kallade pappa”. När de har sett klart den, går de till en restaurang och där sitter uteliggaren med sin familj.

Cajsa Lind

nn

Den mörka världen!

Hej! Mitt namn är Adonai men kallas för Ado. Jag ska berätta en sann historia om hur olika människor har behandlats. Det var år 1910, när jag skulle flytta till Sverige . När jag var på väg in i Sverige, kom det några män fram till mig. Det kändes som om mitt hjärta stannade i några sekunder. De tog mig och kastade in mig i en vagn, som om jag vore ett djur. När vi var nästan framme så kände jag hur det började lukta dammigt och som om någon hade tänt eld på något. De tog upp mig på ett torg där dom ropade ut bud och så sa de: ”Vem vill ha det här svaga djuret!” De sa så, för de tyckte att svarta var mindre värda. Efter ett tag så sa en man: ” 50 kronor! ” Han tog mig och tvingade mig att ta hans väska. Jag sa: ”Neej!” Han slog mig så blodet rann som en fors. På natten fick jag sova på golvet och jag drack vatten med något slags bröd. Så höll det på i fem långa år. En dag så kom det några män in i huset och det tog med mig och jag sa: ”Inte nu igen!” Jag fick ut en liten tår och jag somnade . När jag vaknade, så kom det några och sa: ”Nu är du fri!” Jag blev så glad att jag ville sprängas. Jag fick en familj och barn. Nu sitter jag här idag och berättar en historia som hände mig och många många andra som var svarta. SLUT!!

Gustaf

Planeten Blåda

Ella, sexton år gammal, har precis varit i rymden och upptäckt en ny planet inom vår galax.

Just nu befinner hon sig i Stockholm på väg till Stadshuset för att ta emot Nobelpriset 3018. Ella har döpt sin planet till Blåda. Planeten är blå och formad som en kub.

Efter att drottning Elizabeth räckt henne priset skakar hon hennes hand och låter fotograferna ta fotografier av dem. Därefter frågar Ella om drottning Elizabeth vill följa med på en liten utflykt till planeten Blåda. Artigt tackar hon ja och redan nästa dag beger de sig iväg.

När de har satt sig i raketen och ska landa blir det skakigt och de kraschar, men det märks inte. Nu är de på planeten och umgås med invånarna och äter även av deras mat.

När de ska bege sig hem upptäcker de skadorna på raketen och kan därför inte ta sig hem.

Problemen löser sig snabbt efter att en av invånarna kommer dit med en verktygslåda och lagar raketen. Nu är de på väg hem igen till Stockholm, Sverige.

MELISSA

Året är 1880 och i ett gammalt hus vid Mälaren finns en man som heter Nacka. Han luktar nästan alltid svett, för att han duschar nästan aldrig. Det är sent och han läser en artikel om att de tar tekniken till en annan nivå, han blir tröttare och tröttare medan han drar handen genom sitt krulliga bruna hår.

Klockan är halv tolv och Nacka går äntligen och lägger sig, han tänker att imorgon måste han skriva en artikel om hur kroppen fungerar. Han jobbar på ett tidningsförlag som skriver om vetenskap och teknik.

Klockan är sex och Nacka vaknar av att det låter så förskräckligt från folkmängden utanför.

Annars är det vackert, fåglarna kvittrar och solen glimrar på vattnet. Fast så var det inte för Nacka, han ser världen på ett annat sätt, som en mörk plats. För honom är inte sol och bad något han njuter av, han har bara tid för jobbet och knappt någon tid för sig själv.

Axel Sahlin Berg

Den enastående svanen.

Det var höst. Jag och min pappa gick vid Tantos gata i duggregnet. Jag hörde hur regnet smattrade mot gatan. Jag såg hur en kastanj tungt rullade runt i vinden. Men sedan kom en enastående svan och simmade ståtligt förbi.

Lovisa A-J

Nu eller aldrig Jag hade länge velat komma härifrån. Min mamma dog för ett år sedan och det var då min pappa träffade Tina.

Tina är elak och hatar mig. Hon är inte bra för pappa. En gång så bad hon pappa att byta jobb, så han slutade och han har fortfarande inte fått ett nytt jobb. Nu har vi inte så mycket pengar. När pappa inte ser så slår Tina mig, men pappa tror inte på det. Jag heter Anna förresten. Just nu så hör jag Tina klaga i köket och jag orkar inte med det längre, så jag springer ut och tar första bussen härifrån. Jag hamnar på Sergelbiografen. Det är kallt ute, men varmt inne på biografen. Jag frågar personalen om jag kan låna toaletten och de säger ja. Jag går in på toaletten och sparkar på toalettstolen av ilska, men då flyttas den och en liten gång visar sig. Jag går in i den. Vart är jag? Plötsligt förstår jag att jag har hamnat i filmen ”Boktjuven” som utspelar sig under andra världskriget. Jag har på mig andra kläder än när jag gick in och jag ser att jag har en Davidsstjärna på mig. Betyder det att jag är jude? Jag ser huvudpersonen som vinkar kom till mig. Jag ska precis springa till henne men blir stoppad av soldater som bär iväg mig. Jag hamnar på ett koncentrationsläger och de ställer in mig i en dusch. Jag förstår att de ska gasa ihjäl mig och nu kommer gasen.

Agnes

Under vattnet i Stockholms skärgård Det var en gång liten röd fisk som hette Firre. Firre var ett år gammal och bodde i Stockholms skärgård. Stimmet som han bodde i kallades för R-stimmet. Hans bästa kompis hette Fredrik och de lekte alltid tillsammans.

En dag när Firre och Fredrik lekte kurragömma tillsammans så råkade de komma lite för långt bort och de tappade bort sig. De kom fram till en del av havet som var väldigt mörkt. Det fanns en rutten lukt av döda fiskar och alla viste att det fanns en fisk där som åt alla andra fiskar! Firre och Fredrik märkte inte att en mörk skugga smög sig fram bakom dem…

-Vad gör vi nu Firre?

- Jag vet inte Fredrik, men vi måste bort här ifrån så snabbt som möjligt! Plötsligt såg de den mörka skuggan och de simmade snabbt och gömde sig i ett litet mörkt hål. När fisken var borta så simmade de snabbt till ett annat stim de såg.

- Hej! jag heter Firre det här är min vän Fredrik. Vi undrade om ni kunde hjälpa oss att hitta R-stimmet? Stimmet som de hade frågat om hjälp kände till R-stimmet. Till slut kom Firre och Fredrik hem igen i deras röda väldoftande rum.

Av: Olivia Lewan

Huset Det är mörkt ute, klockan är sex, jag har precis kommit hem. Jag tittar på det stora vita Landstingshuset och tänker att det vore häftigt att bo där inne. Jag har aldrig varit där inne, men jag tror det är fint. Jag tänker att om man bor där, måste man vara ganska rik. Jag undrar om de som jobbar där tycker att det är så häftigt eller om de har tröttnat på sin arbetsplats. I Landstingshuset är det faktiskt ingen som bor, de har bara sin arbetsplats där.

Hugo

BOOOOM Detektiv Jöns Pärsson är på väg till jobbet i DN-skrapan. När han är utanför dörren står hans två vänner Emil, Pettson och katten Findus. De frågar om jag vill gå med på en sak. Jag frågar vad de vill men de säger “Följ med här”. Jag följer med in på kafét. De säger att de tänker spränga DN-skrapan i småbitar med sprängmedel (C4) för de är missnöjda med sina jobb.

Nästa dag gör de sig i ordning och går till DN-skrapan. När receptionen frågar vart de ska säger de att de jobbar där. “Men katten får inte följa med “ säger kvinnan i receptionen.

Findus jamar till svar och springer ut.

Nu åker de hiss till våning 3 men städarna städar där så de blir tvunga smita av hissen och slå städarna medvetslösa. Sedan planterar de en C4 i varje rum.

Nu åker de hiss till våning 1 men när de är nere så står SWAT där med vapnen riktade mot oss. Men då jamar Findus och hoppar ner på en av SWAT poliserna och SWAT blir helt galen. Medans smiter Jöns, Emil och Pettson ut.

När de är ute så tar de fram fjärrkontrollen till C4:an och BOOM så finns inte DN-skrapan mer.

Elias Sjögren

I Stockholm ungefär 7:30 så vaknar Vivan. Vivian är en tjej på 16 år. Hon har bläcksvart hår. Hon har en storebror som heter Data. Han är 17 år.

Data kommer inspringande i rummet. Han säger åt Vivian att skynda sig, för att Alison väntar vid bussstoppet.

Vivian går in till skolan som heter Stims. Som hon trodde står Alison där med sin vackra röda jacka.

Alison märker först inte Vivian utan pratar vidare med sin bror Jason.

Efter några minuter kommer Alison till Vivian. Sedan gör de varandra sällskap upp till klassrummet. När de är vid sina krokar så kommer plötsligt den mystiska Janel.

Janel är en tjej på 13 år. Hon är oftast retad av andra, men Lake brukade stanna och prata med henne.

Alison och Vivian går nu upp för trappan. Plötsligt kollar Alison bakom sig. Mycket riktigt står Janel där. Men hon är inte ensam som vanligt utan är med Tom, Jason, Lake och Data. De verkar ha en diskussion.

Efter skolan går alla hem såklart. Vivian och Alison ska i alla fall gå till Gallerian senare på kvällen har de planerat.

Nu är klockan 20:22 på kvällen och Alison är på väg hemifrån. Hon är nämligen på väg till Gallerian för att möta Vivian.

Alison har hört sin bror Jasons röst.

Vivian har säkert stått och väntat i all evighet. Hon har börjat att bli orolig. Har något hänt med hennes bästis?

Alison är nu på väg till Gallerian.

Vivian har tröttnat på att vänta på Alison så hon går in iaffären och köper en varm choklad.

Elizabeth

Bakom dörren Jag minns det som igår. Fast det nu har gått några år. Jag skulle just gå in från rasten när jag hörde några skumma röster bakom en järndörr. Det lät som om de sålde knark. Jag gick till läraren, men hon sa bara att jag inbillade mig.

När skolan var slut gick jag till dörren för att se om de fortfarande var där. Det var de inte.

Minuten efter kom Miles och undrade vad jag höll på med. Jag mumlade något till svar.

Sedan frågade han om jag ville komma hem till honom och det ville jag. Hemma hos honom berättade jag om vad jag hade hört. Vi beslöt att gå dit nästa dag.

När vi kom dit nästa dag var det tyst där inne. Tiden gick och vi hörde inget. Sen såg vi ett gäng på tio människor som började gå mot oss. Jag blev rädd och viskade till Miles. “Vi springer på tre”. Åtminstonde sprang jag iväg. Miles stod bara stilla . Det kändes som om han väntade på något. Jag ville skrika spring, men det skulle vara avslöjande. Jag skrek istället “Skolan börjar om 5 minuter.” Det hjälpte inte. Miles stod fortfarande stilla.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag sprang mot honom men gänget hade redan hunnit fram. De tog tag i Miles och drog in honom. Vad skulle jag göra? Jag sprang mot dörren.

Då kom en av killarna. Han var stor och biffig. Jag blev helt handlingsförlamad. Jag sprang mot honom och började slå honom. Jag var ingen match för killen. Han drog in mig. Där satt Miles bunden mot en vägg. Innan jag han tänka satt jag där brevid honom. Jag fick en miljon tankar sammtidigt. Vad skulle jag göra? Vad ville de? Varför var de här?

Jag visste i alla fall att vi inte kunde skrika på hjälp. Ungefär vid tolvtiden hörde vi en massa barn utanför. Vi förstod att det var rast. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag frågade “Vilka är ni?”

Det ångrade jag efter ungefär en sekund. Killarna blev rasande. En av de började även slå oss. Jag kunde inte hålla ut längre. Jag började skrika. Någon lärare måsta ha hört. Han låste upp dörren. Det var en risk. Jag hade räknat med att de skulle bli rasande. De började slå mig mer och hårdare. Läraren såg mig och sprang iväg. Jag kunde se deras ansikten nu för dörren var öppen. De hade glömt att stänga den. Fem av killarna sprang efter honom.

Läraren måste ha ringt polisen för att de kom efter ett tag. Några i gänget tog fram pistoler.

Det gjorde polisen också. Jag tänkte inte mig för. Jag skrek “Skjut”!! En av killarna gick mot mig. Då sköt en av poliserna honom i benet. Han svimmade och la sig på mattan. Jag tror att poliserna fick mod av det för de började skjuta. Det var läskigt. Till sist var alla döda men det var tyvärr också två poliser som dött. Till sist var allt slut och jag kunde gå hem.

VILKEN DAG! Leo Casserlöv

Natten den 13 april En natt drömde jag att allt var annorlunda, att saker hände som aldrig händer, att jag var någon annan som jag inte är eller att jag hade något annat som jag aldrig kommer att få…

Det var en sådan fantastisk dröm när allting var perfekt!

Ibland drömmer man sådana drömmar. Jag heter Tim, jag vet att det är ett killnamn fastän jag är tjej.. Jag är tio år och bor på ett barnhem i Gamla stan .

Min historia började för ett år sedan, då var allt perfekt (trodde jag.) Jag hade och fick allt jag ville. Sen hade mina föräldrar någon “ekonomisk kris”. Mina föräldrar ville hålla mig lugn och vaggade in mig i falsk trygghet. När jag anade något gick jag ner för trätrapporna i mitt förra hem. De bråkade, jag kunde höra att deras röster blev högre och högre. Från och med då gick jag ner till dem varje kväll och gömde mig utom synhåll.

En natt såg jag blod från mammas ansikte, pappa han upptäckte mig också den kvällen och började hota mig. Jag var livrädd.

Till slut gick jag och lade mig och vaknade den morgonen av två poliser. De sa att mamma låg på sjukhus och att pappa var gripen. De tog mig till sjukhuset där mamma låg men hon gick inte att rädda. Jag fick hjälp av en psykolog och det hjälpte lite, men inte mycket…

Nu i efterhand har jag fortfarande inte fattat helt vad som hände den där kvällen den 13 april. Allt gick så fort. Pappa sitter i fängelse och där ska han sitta i två år och jag går till mammas grav två gånger per vecka.

Ibland kommer drömmarna om mamma tillbaka och pappa vill jag aldrig se igen. Så nu har jag bara barnhemmet i Gamla stan kvar och jag försöker göra det bästa av det, ingen ska behöva få uppleva det jag har gått igenom…

Liana Krigsman

Det är en vanlig fredag , det luktar lussekatt och glögg. Jag är med Bella på Sergelstorg . Det känns som om det kommer att bli snöstorm snart. ”Kolla renarna ”, säger jag till Bella “Det känns som om det vill oss något “. “De rör på sig “ vi springer till dem. De gör något ljud!

Sedan kollar vi åt vänster och där är några renfångare. Det börjar snöa mer och mer. ”Vad ska vi göra?” säger Bella. Vi låtsas att vi bara kollar på dem. De är på väg hit, det snöar mer och mer. Renfångarna går iväg . Vi sätter oss på varsin ren och de börjar springa iväg, de andra renarna springer efter. Alla kollar på. “Oh nej renfångarna har sett oss” . ”Rid lilla ren rid”. Äntligen framme vi ser en röd stuga. Vi knackar på, det är en liten gumma som öppnar dörren. Äntligen får vi varm choklad och kakor. Nu är renarna räddade från renfångarna.

Bellas ren heter Snow och min heter Rose.

Eva

Solnedgången.

Jag står på balkongen, jag står alldeles stilla. Jag öppnar fönstret och en kall och svag vind kommer. Jag kollar ut och det är väldigt fina färger på himlen, det är mörk blått,orange och gult. Det är väldigt vackert. Jag känner också olika lukter. Den första jag känner är frisk och en svag doft av tvättmedel, det luktar ganska gott, men lite konstigt och sen så känner jag vinden som blåser väldigt friskt, jag tar upp telefonen och tänker nästan att utsikten försvinner och därför gör jag det fort. Jag går in på kameran och tar ett kort och sen står jag bara där.

Andrea

Johan

Skolans JUL

-NU ÄR DET ÄNTLIGEN JUL! ropade Calzone.

- JA! skrek Larken. Domilz och Reidz gjorde inget de bara stod still. Då frågade Larken: -Varför är ni inte glada över att det är jul? Då svarade de: -Våra föräldrar brukar inte ge oss julklappar.

--Men det finns ju julklappar i skolan .

-Ja, just det sa Domilz och Reidz samtidigt.

--SMURF!!!!!!!!!!!! sa Reidz så att Domilz inte kan prata tills någon säger hans namn.

Nu är det julafton och de har fortfarande inte sett någon julklapp under skolans julgran så de går in till rektorn. De sparkar upp dörren och där sitter rektorn och spelar spel som hon alltid gör. Nu frågar rektorn: -Vad vill ni ha hjälp med? Då sa Reidz : - Varför finns det inga julklappar i år? då svarar rektorn: -Vi har inte råd med det. Då säger Domilz: -Om du inte ger oss julklappar polisanmäler vi dig för att du spelar på jobbtid.

Johan

Skatekometen Det är december och Albin sitter inne och kollar på julkalendern. Det är något med rymden. Han tycker att den är rätt så tråkig. Så han stänger av tv:n och går till lekplatsen.

Lekplatsen är tom, men det kanske inte är så konstigt eftersom de flesta är i skolan. Albin är sjuk idag. Han är uttråkad, så han tar en tidning från tidningsstället. I tidningen står det ”Forskare varnar för kometfall!”. Albin blir både rädd och nyfiken på samma gång. Han går hem och sätter sig i soffan. Han tar fram sitt nya Nintendo 2DS och börjar spela.

Plötsligt börjar allt skaka! Hans hund, Socker, börjar skälla.

Han tittar ut genom fönstret. Han ser något stort och runt som har landat mitt i gatan. Är d-det en k-komet? stammar han. Han springer ut. Albin kan inte tro sina ögon, det är en komet! Mitt i gatan. Han går hem igen och berättar för mamma. Man bestämmer sig för att ställa kometen på ett museum och göra hålet större. Det ska bli en skatepark! Två år senare, 2021, är skateparken klar. Det flyttar in en av världens bästa skatare i Albins hus. Han heter Moltas. Albin och Moltas blir bra vänner och Moltas lär Albin att skejta.

Elliot Wahl

Musfamiljen För länge sedan var det en musfamilj som hette Griffins . De bodde i lampan på rampen vid Eriksdalbadet .

De i familjen hette Stewie, Peter , Lois , Meg , Chris . De hade ett litet problem. Peter var dödligt sjuk. Så Meg och Chris sprang ut i den stora tuffa världen för att hitta medicin mot Peters sjukdom. Medans så var Stewie och Lois hemma och tog hand om Peter. Det tog evigheter för Meg och Chris att hitta medicin men tillslut så kom dom hem med medicinen och de gjorde en soppa till Peter. Peter mådde bra av medicinen så familjen Griffin levde ett lyckligt liv!

Rafael

Kameran Wow, jag har äntligen fått min fina vita kamera som jag har längtat efter i två långa år.

-Oj , det går till och med att filma med den. Jag glömde visst att berätta om vad jag heter .

Oliver är mitt namn och jag är tio år gammal. Jag har fått min nya kamera igår och den är super.

-Klick!

-Kolla in kortet.

-Det blev super!

Leo W

Noel

Loket som försvann Det var en kall och frusen natt, spåret var rostfärgat och det luktade lite unket. Klockan var 5:15 på morgonen och inget rörde sig den natten, förutom två små brottslingar. De höll på att koppla bort tåget från spåret ,det låter väldigt konstigt men de hade tänkt att smälta ner tåget och sälja det överblivna järnet för massvis av pengar!

Nästa dag vaknade alla på Sachska barnsjukhuset. Det var en fin morgon med doften av brända mandlar från Lars-Olofs mandlar som han åt till frukost. När han kom ner till loket (där det brukar stå) och blev föbluffad!?!?! Han såg att det var borta. Lars gick ner till Djurgården men såg inte sitt lok Sakta gick han tillbaka. Sedan vände lyckan när hans egna fru kom springande mot Lars när hon kom fram sa hon att hon hade sett loket på väg till hamnen som snart skulle fraktas till Väddö och skulle smältas ner! Han ringde POLISEN OCH SWAT. Alla kom och jakten kunde börja! De kom till Rämnö och tog fast dem.

Dagen efter så var allt rätt och loket rullade på i sitt ny lackerade spår.

Stadshuset Året är 2033 och Danmarks stadshus är nu mera 101 meter högt. Sveriges Stadshus har ju alltid varit högst och det ska det alltid vara. Sverige måste börja bygga ut sitt Stadshus nu för att det ska vara högst! De har redan börjat med att placera ut byggställningar. Men ritningarna för Stadshuset är ju borta för länge sen, så de vet inte riktigt hur det ska byggas. Till slut blev Stadshuset 102 meter högt, men det var väldigt fult, för att de var extremt stressade när de gjorde det men nu är det i alla fall klart.

Max K

Stims Det var en kylig morgon utanför det stora skolhuset Stims. Max är varm med sin stora jacka och vantar. Han går alltid förbi det stora Stims. Max känner hur snön börjar falla ner på hans jacka. Max stannar och ska ta bild men precis då kommer Leo. Leo tar in Max i huset och visar runt. Han tar av sig jackan och den tunga ryggsäcken han har på sig. De går igenom alla rum som Leo äger. Tillslut säger Leo att han inte ville ha huset längre. Max blir förvånad och Leo vet redan att Max vill ha det. Leo säger högt att Max får huset helt gratis. Max känner hur tårarna börjar rinna av glädje.

Joel

DN huset En dag är det fint väder. Några minuter senare blir himlen svart och man känner en stark lukt av bensin och man ser rök på himlen.

På himlen ser man två plan. Man hör en smäll och ett brak och man luktar brandrök. Alla utrymmer byggnaden. En person ringer brandkåren och räddningstjänsten och de kommer så fort dom kan.

Det är några som inte kommer ut för att porten är blockerad.

Brandkåren lyfter upp stenen med domkraften . De kommer ut med alla personer, en hade brutit benet . Den här katastrofen hände 11/12-03. Några veckor senare börjar arkitekt Max att skissa på det nya DN-huset. Vaktmästaren Elliot bröt ett ben i olyckan. Ett år senare kan man börja jobba i DNhuset igen.

Moltas

Jag förstår inte att ingen såg eller hörde någonting! Det var ju mitt på ljusa dagen!

Det hände i ett litet område i den stora staden Stockholm. Det hände i början av december när allt var mörkt och grått. Det hade inte börjat snöa än men det var redan halt på gatorna. Det var en grå, dimmig lördagseftermiddag och jag skulle åka tunnelbana till stan för att umgås med mina kompisar.

Jag tog cykeln till tunnelbanan för det gick snabbare än att gå. Överallt trängdes människor för att komma förbi med sina stora högar av julklappar. Det var svårt att komma fram men tillslut var jag framme. Jag körde försiktigt ner för den hala backen sista biten till tunnelbanan. På höger sida om backen fanns ett svart staket. Det var fult och vissa av pinnarna var böjda. Jag körde ner för backen men kunde ändå inte släppa blicken på staketet. Plötsligt körde jag på något hårt. Jag ramlade in I staketet och sedan blev allt svart.

Nu är jag fångad inne i staketet. Jag kan se, andas och höra men jag kan inte röra mig. Året var 2001 när jag dog. Jag kan bara komma upp I himlen om någon levande gör samma misstag som jag gjorde.

Alice

Gröna Lund Lina kom och mötte mig och mamma vid Slussen, vi skulle gå till Gröna Lund. Vi hade planerat det i en hel månad. Vi båda hade tyckt att det skulle bli jätteroligt.

Vi gick dit. Det luktade sockervadd och godis. Man hörde hur alla skrek när de åkte karusellerna. Jag blev lite orolig för jag blir ibland lite rädd när jag åker, men eftersom att jag var där med Lina så var allting okej.

Vi åt lunch innan vi gick in för att klockan var redan halv två.

När vi var inne på Gröna Lund så åkte vi nästan allt. Vi åkte till exempel: Vilda Musen, Eclipse, Insane och Jetline.

Jag och Lina hade jätteroligt hela dagen. Det är det som är så bra med Lina för att hon är jättesnäll, rolig, och en superbra kompis. Vi är så bra vänner även fast hon är ett år yngre än mig.

Vera Larsson

BRÅKET Det var en gång två pojkar som hette Karl och Jonas. De bråkade bara utan någon anledning och dem sa både fula ord och slog varandra och höll på så väldigt länge.

De höll faktiskt på i flera timmar.

Till slut sade den ena: - Varför bråkar vi?

Och den andra sade: - Jag vet inte?

Och så lovade dem varandra att aldrig mer bråka och att dem alltid skulle vara bästa vänner för alltid.

SLUT.

Vincent

TUNNELBANAN Jag går på gatan, ner för trappan. Jag känner hur luften från fläkten på golvet blåser i ansiktet. Jag plockar upp det glänsande SL-kortet från fickan. Jag lägger det på scannern.

Upp på rulltrappan som borstar mina på fötterna. Jag hör någon skrika.

-Nej, det är livsfarligt!

Jag springer fram, men det är försent. Mannen ligger stendöd på spåret. Under tåget. Jag känner hur en kniv skär i mig. Det är min bror.

-Jag kan meddela att tågen nu kan köra och att mannen körs till sjukhuset.

-Jag känner att man inte kan lita på tunnelbanan, säger jag med en arg röst.

-Jag förstår att det känns jobbigt….

-Det är väl klart! Ni måste sätta grindar mellan perrongen och spåret!

-Tyvärr kan vi inte göra det. Det kostar för mycket.

-Jaha, men då kanske ni borde sluta köpa en massa onödiga grejer!

-Jag tänker aldrig mer ringa er igen! Ni struntar ju fullständigt i vad jag säger!

-Piiiiiiip. Jag hörde hur SL:s kundcenter lade på luren -Det där var väl lite onödigt? sade jag.

Antonia