Dialogskolan dialogskolan v222rlden i stockholm dialogskolans dr333mbok

Världen i Stockholm Dialogskolans drÜmbok

Yakub och Lena Juanto

Förord - drömmar och mardrömmar om framtiden Ungdomar befinner sig i ett gränsland där allt kan ske, tvära kast mellan utopiska och dystopiska framtidsdrömmar där önskningar förvandlas till farhågor och vice versa. De noveller och dikter som samlats i den här boken hålls samman av drömmens sköra tråd, då drömmar är ett ingenmansland, en limbo av möjligheter. Det gränsland som ungdomsåren innebär och där drömmar frodas på löpande band.

När novellerna känns dystra och mörka kan frågan uppstå om de samtidigt kan tända en gnista av hoppfullhet. Mitt svar måste bli ett rungande JA, eftersom jag tror blint och stint att skrivandet i sig är en antändande kraft. När dystopin tar form på papper skapas parallellt dess motsats, utopin. Skrivandet i sig är ett sätt för ungdomen och mänskligheten att fånga farhågorna om framtiden så att de kan målas i andra, positivare färger. Däri finns en kraft att själv konstruera framtiden och välja dess riktning.

Låt dig ryckas med av dessa unga novellisters och poeters formuleringar och funderingar – i en snar framtid är deras vägar outgrundliga och samtidigt utstakade, precis som varandet i drömmarnas och livets paradox. Författarna till denna bok om drömmar heter: Irsad Rencber, Esra Özüer, Fadimana Demirkiran och Yakub Juanto.

Leena Vuorenmaa biträdande rector och specialpedagog, mars 2015

Början på en mardröm ”Spring Maria, spring” skriker jag medan vi springer nedför Sergelstorg klockan elva på natten med två män hack i häl bakom oss. Ibland hör man hur dem flåsar i nacken på oss. I höga klackar springer vi så fort vi kan trots värken i fötterna. Jag, Afrodite, springer verkligen som jag aldrig gjort förr, omgivningen bara susar förbi. ”Här bor han” skriker Maria och svänger in i en liten gränd som leder till ett annat område. Fort som om vi blir jagade av en flock hungriga vargar springer vi fram emot ett högt hus och när Allie ska trycka in koden skakar hon som att de vore hundra minusgrader ute.

Männen har kommit mycket närmare när Maria till sist knäcker koden och vi kan komma in.

Vi springer uppför trapporna, hennes pojkvän bor högst upp. Maria sliter genast upp dörren, smäller igen den och låser snabbt som blixten. Sedan glider hon ner på golvet med en lättad blick. ”Det är nästan så jag måste skratta, det där var ju bara helt sjukt” säger jag med ett litet flin på läpparna. ”Helt sjukt”.

Irsad Rencber år 8

Yakub och Lena Juanto

Heath, Allies pojkvän, kommer spurtandes ut från köket. ”Är ni från vettet? Jag höll på att få hjärtattack när ni smällde igen dörren sådär!” ryter han. ”Du kommer inte tro dina öron när vi har berättat vad som hände älskling” säger Allie samtidigt som hon vänder blicken mot mig. Hon har fortfarande ganska förskräckt min. ”Heath har du något gott i köket? frågar jag samtidigt som jag går in i köket och sliter upp kylskåpet. Jag drar fram en cola och tar med mig en skål med chips som stod på diskbänken. ”Maria, du får inte berätta förrän jag kommer, jag måste bara på toa” Jag rusar in på toan, granskar min spegelbild. Jo, uppskrämd ser jag ut. Lite vit i ansiktet och håret är tovigt efter den långa springturen.

Jag öppnar toaskåpet och tar ut sjuklådan som jag verkligen har koll på var den står efter alla gånger jag har klantat till det, tar ut några plåster och börjar plåstra om mina skavsår på tårna efter mina klackar. ”Aldrig mer springa i klackar, aldrig mer springa i klackar” läxade jag upp mig tyst. ”Gud vad ont det gör”. När mina fötter är omplåstrade och klara så går jag ut till Maria och Heath igen. ”Berätta nu, larva er inte” säger Heath och suckar. ''Jo vi skulle ju till dig ikväll och när vi kom ner utanför min port..” hinner jag säga innan Maria avbryter mig: ''Där stod två män som ropade på oss och började springa mot oss, helt sjukt. Vi bara sprang, sprang och sprang. Höga klackar nerför Sergelstorg, kan du fatta hur pinsamt det var också..” säger hon så snabbt att vi knappt hör vad hon säger.

Irsad Rencber år 8

”Inget mys här inte Afro D” säger Heath. ”Vi ska snart iväg på fest, här runt hörnet” han gör en gest samtidigt som han säger runt hörnet, pekar från sidan och bakåt så att jag skulle veta var ”här runt hörnet” är. Maria reser sig upp och går mot sin handväska och plockar upp sitt smink. ”Här måste bättras på” säger hon och ler med sina perfekt vita tänder. Hon är verkligen min bästa vän, trots att hon har pojkvän som också för den delen ser perfekt ut, men hon tar aldrig honom före mig. Det är nästan så att jag måste säga till henne att umgås med sin pojkvän lite mer. Hon är helt underbar och finns alltid där för mig. Heath hinner ge Maria en liten puss innan hon slinker in på toan.

Det dröjer inte lång tid tills alla är klara att gå, vi är vana vid att ha kort tid till att fixa oss innan skolan. På med de höga klackarna igen, när jag sätter på mig dem så pulserar det i tårna som om jag har blodstopp. Heath låser dörren efter oss, och vandringen nedför den långa trappan är påbörjad. Vid ett tillfälle håller jag på att ramla i trappan på grund av att mina ben skakar, jag kallsvettas på grund av mina skor. Blir till slut tvingad att ta av dem för det gör verkligen ont att ha på dem.

När vi kommer utanför porten så väger jag mellan att sätta på skorna eller att gå barfota. Betänketiden är väldigt kort, aldrig att jag sätter på mig de skorna just nu. Jag trippar barfota runt hörnet med Maria och Heath och går upp i trappuppgången bredvid. ”Det var här jag menade med, runt hörnet Afro D”.

Irsad Rencber år 8

Yakub och Lena Juanto

”Här måste det vara” säger jag, det är nästan att jag måste skrika på grund av all musik. Dunk, dunk, dunk. Väggarna vibrerar till och med. Heath sliter upp dörren och går in, det första jag och Maria ser är ett gäng lättklädda slampiga brudar. Vi kollar på varandra och ger varandra en tydlig blick om att den här festen inte kommer vara rolig. I lägenheten var det varmt och kvavt, Heath försvinner iväg in till köket och hälsar på sina så kallade ”bröder” och jag och Maria smiter ut på balkongen för en liten rökpaus. ”Rolig fest, jo verkligen” säger hon. ”Vi får sno lite dricka, jag såg att det stod mängder med vodka inne på köksbordet” säger jag medan jag tar ett bloss. ”Det är ju inte precis någon exklusiv fest som vi brukar gå på, det här är ju en helt vanlig gymnasiefest”.

När vi rökt klart går vi in till köket för att leta upp Heath, han ser inte helt normal ut. Ögonen är redan rödsprängda och han vinglar lite.

Herregud, så fort har han aldrig blivit packad på en fest. Om han ens över huvud taget har blivit full tidigare. Han går runt och smeker de flesta tjejerna på rumpan, jag ser hur han klämmer på en annans tuttar. Med hopp om att Heath ska sluta hålla på som han gör går jag ut till Allie som står i vardagsrummet och pratar med några bekanta. ”Hej Affie” kommer en helt okänd tjej fram och mumlar. ”Känner du inte igen mig? Vi gick på samma grundskola, samma klass i tre år!” säger hon.

Irsad Rencber år 8

Med lite funderingar om vem det skulle kunna vara så kommer jag på att det är Rosie. Vi var med varandra jämt förr, men nu har hon verkligen förändrats. ”Hej gumman, hur är det? Det var så längesen.

Du ser inte ut att må så bra” säger jag och håller henne om axlarna.

Jag leder henne till soffan och Maria hjälper till att lägga henne. ”Det blir nog bra om hon får sova ett tag” säger Maria och ger mig en lugnande blick.

Lika lugnande är inte mina tankar om hennes pojkvän, han måste ha blivit drogad så fort han kom till festen. Har aldrig någonsin sett honom såhär. Helt plötsligt så inser jag att Heath inte står kvar i köket. ”Afrodite, har du sett Heath?” frågar Maria som att jag ska ha koll på det. ”Inte en blekaste aning, jag kan gå och leta efter honom” säger jag. Det jag nu kommer få se kommer antagligen inte vara trevligt eller något bra. Jag kollar runt i kök, toalett och nu till det värsta rummet. Sovrummet. När jag precis ska öppna dörren kommer Maria och slår upp dörren med en jävla fart. Tagen på bar gärning ligger Heath i sängen med en annan tjej. Han märker inte ens att vi står och kollar på honom. Allie börjar stortjuta och springer iväg ut genom ytterdörren utan skor, utan sin väska. ”Titta nu vad fan du har gjort” gallskriker jag till Heath. Han svarar fortfarande inte. Han är helt besatt av … som han ligger med.

Irsad Rencber år 8

Maria springer ut från lägenheten och sätter sig på gatukanten. Vad ska jag göra nu? tänker hon. Det här är det värsta som någonsin kunde hända, som alltid har varit trogen mot honom. Världens bästa förhållande som varat i snart 3 år, och nu händer det här.

Maria hör hur det knastrar till bakom henne, hon rycker till och vänder sig om. ”Nämen titta lilla gumman är ledsen” hör hon en röst säga. Hon ser suddigt efter alla tårar och kan inte få fram vilka det är som står där. Hon ser två gestalter som kommer närmare och närmare. ”Vilka är det? Dra härifrån jag vill vara ifred!!” skriker Maria tillbaka. Hon reser sig upp och börjar springa ut mot Sergelstorg igen för att ta snabbaste vägen hem. Gestalterna börjar kvickt springa efter. Tårarna bara forsar på Maria när hon förstår vilka två personer som befinner sig bakom henne. Den här dagen är en mardröm. ”Hallå! Har ni sett Maria?” frågar jag de personerna som har tagit sig nedför trappan för att röka. ”Nej, jag vet inte riktigt men hon sprang ditåt” säger en av Jasons kompisar och pekar mot gränden där Maria just sprungit. Hon kanske har sprungit hem till sig?

Jag går väldigt raskt genom gränden för att inte stöta på några farligheter. Men nu slår tanken mig. Tänk om männen är efter Maria? Tänk om hon ligger medvetslös här någonstans? Jag ringer genast till hennes mobil, det går fram ett par signaler men ingen svarar. Jag ringer ungefär 27 gånger, men ingen svarar. Nu börjar paniken bli extrem, vad har hänt med Maria?

Irsad Rencber år 8

Nu börjar även mina tårar komma, jävla idiot fan till pojkvän. Har det hänt något med henne så vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Maria är nästan hemma då männen får tag på henne och knuffar ner henne i backen. ”Ska du eller jag börja? frågar den största mannen till den andra. ”Jag för fan, börjar du så blir hon ju för i helvete smutsig” svarar han. Maria gråter, skriker och ber om nåd.

Det slutar med att ena mannen knockar hennes huvud i stenväggen så att hon tuppar av. De släpar henne till en gränd längre bort där inte en människa syns till. På vägen till gränden trillar Marias mobiltelefon ut, omärkbart. När de har kommit en bit bort börjar den vibrera.

Ingen som svarar den här gången heller, jag rusar fram till Marias dörr och ringer på. Strax därpå flyger dörren upp och där står hennes mamma med ett stort smile. ”Hej Afrodite, vad gör du här? Jag trodde du och Maria skulle vara hos Heath ikväll” säger hon med en undrande blick. ”Jo, ja men det blev inte så. ”Är hon hemma?” frågar jag snabbt. ”Nej, hon är väl hos sin pojkvän fortfarande hon skulle sova där. Du får väl ringa till henne och fråga om du får komma dit” föreslår Katy, Marias mamma. ”Ja, det ska jag göra. Hejdå!” ropar jag medan jag snabbt vänder därifrån som att inget har hänt. Jag vill inte göra hennes mamma orolig, inte än.

Irsad Rencber år 8

Yakub och Lena Juanto

Jag springer runt gatuhörnet samtidigt som jag testar att ringa min bästis ytterligare en gång. Då hör jag en svag vibration en bit ifrån mig, jag springer dit som en idiot i hopp om att Maria är där. Men där fanns ingen Maria, bara hennes mobil. Då måste hon vara i närheten. Nu börjar mina tankar om vad som hänt henne bli ännu värre, ligger hon här någonstans medvetslös, våldtagen eller hon kanske har begått självmord eller blivit mördad? Paniken sprudlar verkligen nu, vad ska jag ta mig till?

Helt plötsligt ser jag en sko liggandes borta vid hörnet, springer genast dit. Mina ögon är helt röda och tårarna bara rinner, jag torkar bort flera tårar samtidigt som jag springer. Mascaran är förstörd också, men det är det minsta problemet nu. Jag kommer runt hörnet och där, där är hon. Uppsliten tröja, nerdragna byxor, hon är helt utslagen. Jag springer fram till henne och slänger mig på marken bredvid henne, jag lyfter upp hennes medvetslösa huvud i min famn. Jag ser att hon har ett blödande sår i ansiktet uppe vid hårfästet, är hon död?

Min hjärna kan inte tänka, det bara sprutar tårar från mina ögon samtidigt som jag för min panna mot hennes panna. Det här kan ju inte vara på riktigt! Från ingenstans ger Allie ifrån sig livstecken, hon blinkar till och vrider på huvudet. ”Bort från mig! Rör mig inte” skriker hon och slår till mig. ”Allie det är jag, bara jag. Ta det lugnt” min röst spricker gång på gång på grund av att jag samtidigt gråter.

Irsad Rencber år 8

Hon lever! Allie inser snabbt att det är jag som är där, hon slänger sig runt mig och jag kramar henne så hårt som jag aldrig gjort förr. Hon är verkligen vid liv. Det här är början på en mardröm i både mitt och hennes liv.

Irsad Rencber år 8

När du lämnade mig Hettan måste ha varit olidlig. Röken runt omkring mig måste ha varit så tjock att det inte gick att andas.

Skriken måste ha varit öronbedövande, men ändå kände jag ingenting. Ingenting.

Men jag såg det. Jag såg allting hända väldigt långsamt, men ändå kände jag det inte. Jag försökte inte ens springa därifrån, jag ville inte ens springa därifrån… för det var trots allt mitt fel och inom mig fanns hopp om att du skulle komma och rädda mig.

Det var ju inte meningen att det skulle bli såhär, jag ville bara att det skulle få ett slut eller kanske snarare en början, men det var aldrig meningen att det skulle bli så dramatiskt. Jag var inte en dramatisk person.

Nej… mer impulsiv än dramatisk. Det var nog det som var felet. Det var nog därför det blev som det blev. Det var nog därför jag gjorde som jag gjorde.

Irsad Rencber år 8

Foto: Leena Vuorenmaa

Det var inte bara mitt fel, det var lika mycket ditt fel!

Om inte du hade varit så elak och äckligt perfekt hade inget av det här hänt. Om inte din fejka familj hade gått där, i sina dyra kläder och din plastiga fru skrattat åt någonting som din patetiska son sagt, hade det här aldrig hänt. Det var inte meningen att du skulle vara glad, det var inte meningen att du skulle få vara lycklig när jag inte var det.

Att det skulle bli så många oskyldiga inblandade var inte min avsikt, och till dem ber jag om ursäkt men jag skyller på min impulsivitet. Det var trots allt inget jag planerat. Jag hade mått dåligt allt för länge för att du skulle få komma undan oskadd den här gången, också.

Varför ska jag må dålig när du inte gör det?

Såklart kom du direkt när larmet gick och du var nog först på plats för att rädda din lilla ''perfekta'' familj, spela hjälte och rädda dem som gick att räddas, förutom mig, som vanligt.

Irsad Rencber år 8

Yakub och Lena Juanto

Jag gjorde det inte lätt för dig såklart, men när gjorde du det någonsin lätt för mig? Jag såg dig vandra genom röken tillsammans med dina kollegor, förbi mig flera gånger och även fast du måste ha sett mig valde du att lämna mig gång på gång. Du måste ha sett mig, du bara måste, jag vet det. Men ändå stod jag där med skyltdockorna som enda sällskap, allt för länge och väntade. För dig var jag likvärdig med en skyltdocka, bevisligen.

Det blev ett slut för oss. En ny början för mig.

Inte precis den början jag tänkt mig, men en början är alltid en början. För att få en ny början krävs ett slut på någonting annat och för att någonting ska ta slut måste man offra någonting i gengäld.

När de hittar min kropp hoppas jag att du kommer att känna igen mig, jag hoppas att du kommer att se det du lämnade för att få en ny start och se vilka konsekvenser det gav.

Irsad Rencber år 8

Konsekvenserna av min nya början kommer att drabba dig precis som ditt agerande drabbade mig.

Men även om jag är fysiskt död nu kommer jag leva vidare i dig och min början är den dagen jag lämnade dig.

Irsad Rencber år 8

Drömmen Jag hade sett fram emot lovet och resan hela året, särskilt de två sista månaderna. Det hade varit så mycket med skolan, flera prov och inlämningar av olika texter. Stressen hade helt tagit över mitt liv och jag saknade högstadiet. Jag hade alltid varit flitig och ambitiös och kämpat med alla ämnen i skolan, men hade inte räknat med att gymnasiet skulle bli så pass tungt. När jag kom hem varje dag så var jag helt slut och rasade i min säng. Jag ville plugga, men sömnen tog tag i mig alldeles för fort.

Det värsta var att jag hade börjat se samma dröm. Den återkom samma tid varje dag och kändes så verklig. Sakta upplevde jag hur drömmen började bli min verklighet och hur dagarna flöt in i varandra.

I drömmen så åkte jag till Karolinska varje morgon och opererade patienter. Jag tog på mig vita kläder och tvättade mig ordentligt enligt sjukhusets föreskrifter. Jag följde alla regler för att försäkra mig om att inte bli smittad eller smitta andra. Det skulle vara rent och sterilt. I drömmen var jag redan färdigutbildad läkare till hjärtkirurg. Jag trivdes på jobbet och hade många patienter, alldeles för många för att riktigt hinna med. Stressen följde alltså med mig även till mitt jobb i drömmen.

Fadimana Demirkiran

Foto: Fadimana Demirkiran

En dag när jag vaknade och letade efter min väska, det var redan bråttom och jag var försenad, så fanns inte väskan någonstans. Jag var säker på att jag hade lagt den framför ytterdörren innan jag gick och la de mig, men riktigt säker kunde jag inte vara eftersom jag alltid var så trött efter plugget.

Jag höll på och bli tokig när jag plötsligt såg en helt annan väska, där ett stetoskop stack ut. Jag tittade förvånat på väskan och tog sedan den runt halsen och sprang mot busshållplatsen. Det måste ha skett ett byte med någon klasskamrat vars förälder var läkare.

Jag skyndade mig till bussen och jag hann precis. Efter ett tag märkte jag att bussrutten inte var densamma.

Jag måste ha tagit fel buss eller somnat på bussen under den långa resan, jag som borde ha pluggat till det stora matteprovet om algebra.

Fadimana Demirkiran

Foto: Fadimana Demirkiran

- Dr Demirkiran, ni är sen! Skynda till operationssalen!

Sjuksköterskan räckte mig munskyddet när vi sprang genom de långa korridorerna. Allt kändes så overkligt, men ändå så bekant. Det var korridorer jag hade sett förut och det var en plats jag kände igen och hittade på.

Väl i operationssalen tog jag vant på mig skyddskläderna och gick fram till min patient. Det var en blindtarmsoperation och det kändes som jag gjorde allt på rutin. Efter operationen var jag nöjd och märkte även att de andra i mitt team var nöjda. Jag hade lyckts operera snabbare än vanligt och då gjorde de inget att jag hade varit försenad. Jag förstod att tiden var viktig på sjukhuset, alla patienter var inbokade enligt ett noggrant schema och en försening fick konsekvenser för hela dagen, men jag hade lyckats operera ikapp tiden.

Plötsligt slår klockan slår 12.00, det var dags att gå ner till lunchen, allt känns så pass obeskrivligt. Jag kände igen alla vita korridorerna som ledde till restaurangen.

- Dr Demirkiran, Hur var din första dag?, ett ansikte som jag känner igen.

Fadimana Demirkiran

Dr Demirkiran, ni är sen! Skynda till operationssalen! Sjuksköterskan räckte mig munskyddet när vi sprang genom de långa korridorerna.

Foto: Fadimana Demirkiran

Hon presenterar sig som sjuksköterska, men det kändes som jag kände igen henne från ett annat sammanhang och jag tyckte att hon var trevlig. Under lunchen satt vi och pratade om patienters sjukdomar, allt var så bekant men samtidigt förvirrande. Mina tankar snurrade kring sjuksköterskan, hon som hade kallat sig för Charlotte. Hon pratade om patienterna, men helt oväntat bytte hon tema. Hon började diskutera grammatik och gick in på flera detaljer, som en specialist. Hon pratade om huvudsatser och bisatser samt subjunktioner och konjunktioner, olika pronomen, prepositioner, verb, adjektiv och adverb, substantiv och substantivens genus och skriva meningar i aktiv och passiv form samt de och dem.

Jag tyckte att det var så konstigt att sjuksköterskan diskuterade grammatik med en sådan inlevelse, precis som vi brukade prata om patienternas sjukdomar och hur de skulle botas. Mina tankar avbröts av en annons, jag hör hur den annonserar mitt namn klart och tydligt.

- Dr Demirkiran! massa papper på bordet. Det måste väl vara min uppsats som jag fick i läxa under lovet av Charlotte, svenskläraren.

Fadimana Demirkiran

Foto: Fadimana Demirkiran

Jag är förvånad, jag ser att min uppsats snart är färdigskriven. Allt känns så förvirrande läskigt.

Jag tror att jag börjar bli knäpp i huvudet. Jag ringer en kompis till familjen som är läkare på Karolinska sjukhuset. Hon svarar och har tid fast hon alltid brukar vara så stressad. Hon försäkrar mig om att det jag beskriver handlar om stress. Hon säger att jag ska ta det lugnt, försöka sova ordentligt. Jag som sover hela tiden. Hon säger att hon måste lägga på, det är dags för en operation och Charlotte, sjuksköterskan, har kommit för att hämta henne. Jag lägger på. Charlotte!

Jag får lust att läsa min uppsats och jag blir förvånad, i uppsatsen har jag redan skrivit om allt det som hänt mig. Jag får en stark känsla om att jag genast måste sluta skriva, men jag kan inte längre. Det är inte jag som styr mina fingrar.

Fadimana Demirkiran

Foto: Fadimana Demirkiran

Jag tittar på pappret igen och ser att det inte alls är en uppsats jag skriver på utan att det står något om medicin. Jag verkar hålla i ett recept. Jag förstår inte vad det är som händer, men jag ser att bordet ligger ett munskydd från sjukhusets operationssal.

Jag rusar till hallen där det finns en spegel och ser mig själv i spegeln. Där ser jag en ung kvinna, äldre än någon som går på gymnasiet. Jag ropar i lägenheten, men det är ingen som svarar. Det är bara jag som bor här. Jag tittar runt och ser att det finns massor att göra och att jag har inte tid att städa och sätta undan saker, allt är kaotiskt! Jag känner hur jag saknar mamma och hur jag saknar tiden på gymnasiet.

Jag tittar i spegeln och skriker rakt ut. Drömmen tar aldrig slut.

Fadimana Demirkiran, elev som gått på Dialogskolan 2014 och nu går Gy 1 – tack för ditt gästspel om drömmar och mardrömmar

Rosa Parks dröm Året var 1955, en kall december dag.

Som vanligt fortsatte orättvisorna för de färgade människorna och Rosa Parks kände väl till dem. Det innebar att färgade skulle ställa sig upp om en vit person fanns i bussen, det innebar att färgade inte fick använda samma toalett som de vita och det innebar så många fler dagliga orättvisor.

Den kalla decemberdagen satt Rosa på bussen på väg hem efter en lång och besvärlig dag på jobbet .

Esra Özüer år 8

Esra Özüer om Rosa PArks

Det hon inte visste var att just denna bussresa skulle förändra både hennes liv och påverka andra människors möjligheter.

De vita människorna steg på bussen och hon visste såklart att hon var tvungen att sitta längst bak, men satt på de vitas platser. Den vita mannen stod framför henne och stirrade argt, men hon satt bestämt kvar.

Busschauffören tvingade henne upp, men hon spjärnade emot genom att vägra resa sig. Till slut lyfte de starkare männen ut henne ur bussen och polisen kom. Innan det var hennes svar till chauffören: ” Jag flyttar mig inte, ni kan arrestera mig om ni vill”.

Esra Özüer år 8

Två poliser tillkallades och de grep Rosa Parks. Hon fick tillbringa natten i fängelset. ”Jag var inte trött fysiskt, eller rättare sagt, inte tröttare än jag brukade efter arbetsdagens slut. Nej, det jag var trött på var att ge efter”, sade Rosa Parks efter händelsen.

Efter denna dag på började en 381 dagar lång bojkott. Bojkotten ledde till stora våldsamheter och kravaller i flera städer I USA. De svartas kyrkor förstördes eller skadades och Martin Luther King steg fram som ledare för protesten. Det ledde till att de skadade hans hus och hotade honom, men Martin gav inte upp fram till hans egen död.

Esra Özüer år 8

Resten är som vi brukar säga historia!

Om vi inte hade fått uppleva Rosa Parks mod så skulle USA kanske fortfarande skilja på vita och svarta.

En enda människa kan förändra allt!

Esra Özüer år 8

Dröm Jag somnade en stund, för att få en blund.

Jag drömde om en katt, den hade en randig hatt.

Vi pratade en stund, mitt i Gröna Lund.

Sen såg jag en flygande varg, men han var inte arg.

Jag satt på hans rygg, han tyckte jag var stygg.

Jag flög till fina Kina och trampade på en mina.

Tur att det inte var sant, jag var bara i drömmarnas land.

Yakub Juanto år 9 2014