Bj333rkhagens skola spr111kcentrum spanska r333tter del 3

Raíces Rötter

Español como lengua de herencia - Spanska som modersmål - Tercera parte - Del tre

Índice / Innehåll Identidades 2 / Identiteter 2 Lo que era, soy y seré / Det jag var, är och kommer att bli Katarina Andersson Tobías Estocolmo -una ciudad cualquiera... / Stockholm -en stad som…

Stephanie Bustos & Daniella B. González Borrón y cuenta nueva / Börja om från början Camila Cruzado Rivero

Caminando por mi ciudad 2 / Jag går genom min stad 2 El Harry & Glitter Lisabella Malmberg Un edificio bonito de mi ciudad / Ett vackert hus i min stad Amanda Calle Lundin Mi barrio / Min stadsdel Erika Hammar La Primavera / Våren Adriana Mayorga Ulloa Estocolmo en verano / Stockholm på sommaren Claudia Magne Widmark Mi otoño / Min höst Pamela Ponce Terrazas Invierno en Estocolmo / Vinter i Stockholm Valentina Miranda Patiño Un día en Gamla Stan/ En dag i Gamla Stan Oskar Funke Ilustración: Gianluca Morales Miniaci Skansen Carl-Anders Arosenius Gröna Lund Ann-Sofie Arosenius Globen (El Globo) / Globen Lars-Filip Arosenius Bailando en mi ciudad / Jag dansar i min stad Paul Arce Estocolmo / Stockholm - Liv Gandre Wikman Texto final: alumnos de Tullgårdsskolan Ilustracion: Eleanor Bornstein

Identidades Identiteter

2

Ilustraciรณn โ ข Bild: David Gmelin

Lo que era, soy y seré Tenemos clase de Ciencia Naturales y la maestra dice muy decidida: - Los alumnos que aprenden mejor discutiendo, siéntense en las mesas que hay afuera del salón. Los que aprenden mejor en un ambiente silencioso se quedan aquí.

Y por esa razón estamos sentados, yo y mis amigos, en las mesas afuera de la clase. Yo estoy escuchando música de Daft Punk y leyendo sobre átomos, mientras mis amigos están discutiendo sobre algo. No escucho lo que dicen, pero me da la impresión de que no trata sobre Ciencias Naturales . Sigo con mi libro y de repente puedo identificar una palabra, “inmigrantes”. “Ajá, otra vez esa discución”, pienso yo.

Cierro mi libro, saco mis audífonos y tal vez no soy honesta conmigo misma cuando pienso que ya no necesito trabajar más.

Lo que están discutiendo mis amigos es “¿Qué es ser sueco?”. Algunos opinan que ser sueco significa haber nacido aquí, tener ojos azules o verdes y tener pelo rubio o café claro. Pienso que es interesante saber lo que opinan mis compañeros. Esta vez no comparto mis opiniones sino que me conformo con solamente escuharlos y tratar de entenderlos. Mis amigos siguen discutiendo cuando de repente la maestra sale de la clase y nos avisa de que ya es hora de recoger nuestra cosas, que ya terminó la clase.

Yo estaba segura de que nos iba regañar pues, en mi opinión, mis amigos hablaban en voz alta y su discusión no trataba sobre Ciencia Naturales, pero los alumnos suelen poder decir cosas sin que los maestros escuchen. O tal vez los maestros a veces no quieren escuchar.

Mientras recojo mis cosas pienso en dos de mis amigos. El primero tiene padres de China, el segundo tiene un padre de Irlanda y una madre de Estonia. Los dos nacieron en Suecia, van a noveno en la misma escuela que yo y son dos chicos. Así que, ¿cuál es la diferencia? Pues que uno de ellos es sueco y el otro es chino. Si uno sigue la lógica de algunos de mis amigos, un niño nacido en Suecia, con padres de Islandia con ojos azules y pelo rubio, es más sueco que un niño nacido en Suecia con padres de Irán que tienen pelo negro y ojos oscuros. Pero esa es la lógica de mis amigos, que son chicos.

Camino por el pasillo vacío hacia los lockers para dejar mis libros pesados de Ciencias Naturales. Llego a mi locker y abro la puerta. Mi horario está pegado en la puerta y veo que después del almuerzo tengo Matemáticas. Dejo mis libros de Ciencias Naturales en mi locker para después tomar el libro de Matemáticas que también pesa mucho. Cuando me doy la vuelta veo que unas amigas están sentadas en una mesa. Mi estómago me grita que debería ir a la cafetería de inmediato pero esta vez la curiosidad le gana al instinto. Voy hacia la mesa y me siento con ellas.

- Chicas, ¿les puedo preguntar qué es ser sueco?, pregunto a mis amigas.

- Los suecos somos muy estresados y callados. Eso es ser sueco, dice una amiga.

- Si tienes ciudadanía sueca y sientes que Suecia es tu país, entonces eres sueco o sueca, dice la otra.

- Gracias, les digo y tomo mi mochila y voy hacia la cafetería de la escuela.

Cuando llego hay una larga fila. Trato de asomarme para ver lo que nos van a servir hoy pero no alcanzo a ver. Lo que sí veo es "el sueco" y "el chino" sirviéndose comida. Por alguna razón los chicos suelen hablar muy alto.

- ¡No tomes demasiado arroz, tienes que pensar en los demás!, le dice "el sueco" al "chino". De la nada aparecen otros chicos y le dicen al "chino" cosas como: "Feliz porque hoy hay arroz, ¿eh?" y "Qué lástima que no hay camarones fritos".

Todo esto lo dicen con una sonrisa en la cara. No puedo ver qué comida nos estaban sirviendo, pero sí vi la sonrisa del ”chino”. Era una sonrisa falsa y detrás de ella podía ver frustración.

Al mismo tiempo me pregunto qué le dicen al "chino" cuando va a China. Si él es chino en Suecia, ¿debería de ser también chino en China? ¿O puede ser que sus familiares y amigos en China opinan que él es sueco?

Chicos, ¿no fue un poco de mala onda lo que le dijeron?, pregunto a mis amigos. Estamos en el corredor esperando que la maestra abra la puerta.

- Sólo estamos bromeando para divertirnos, "relájate un poco", me dicen.

Es cierto, sólo están bromeando. Tocar los cuerpos de las niñas sin que ellas quieran es broma. Enviar porno a tus compañeras es broma. Los acosos sexuales y la discriminación no existen. Todo es broma y todo lo que es broma no hace daño.

Yo soy Katarina Andersson Tobías. Era alguien que no pensaba en los colores de las personas. Cuando me miraba al espejo no me preguntaba: “¿parezco sueca?

Exijo demasiado de mí misma porque sé muy bien que si no eres hombre blanco tienes que trabajar por lo menos el doble. Así es en Estocolmo. Así es en mi país moderno, rico, socialista y feminista.

Aún no sé quién seré. Espero llegar a ser una persona que haga todo lo posible para que la próxima generación sepa que van a ser valorados por sus méritos y no por su sexo, etnicidad o religión. Pero sí sé algo: Siempre seré sueca. Siempre seré salvadoreña.

Katarina Andersson Tobías, åk 9, Åse Grundskolan I

Jag var, jag är och jag blir Vi har NO-lektion och läraren säger bestämt: - Eleverna som lär sig bäst när de diskuterar, ni kan sätta er vid borden utanför klassrummet. Ni som lär er bättre när det är tyst, ni stannar här, sa hon.

Därför sitter vi nu, jag och mina kompisar, vid borden utanför klassrummet. Jag lyssnar på Daft Punk och läser om atomer, samtidigt som mina kompisar diskuterar något. Jag hör inte vad de säger, men jag får intrycket av att de inte pratar om NO. Jag fortsätter att läsa min bok och plötsligt kan jag urskilja ett ord i deras samtal, “invandrare”. “Jaså, ännu en gång diskuterar de det”, tänker jag. Jag slår ihop min bok, tar ur hörlurarna och det kan hända att jag inte är ärlig mot mig själv när jag tänker att jag inte behöver jobba mer.

Det som mina vänner diskuterar är, “Vad är det att vara svensk?”. Några tycker att vara svensk betyder att man är född här, har blå eller gröna ögon och att man har blont eller ljusbrunt hår. Jag tycker att det är intressant att veta mina vänners åsikter. Denna gång delar jag inte med mig av mina åsikter, utan jag nöjer mig med att bara lyssna och försöka förstå dem. Mina kompisar fortsätter att diskutera och plötsligt går läraren ut från klassrummet och säger åt oss att det är dags att plocka undan, lektionen är slut. Jag var säker på att hon skulle skälla på oss, då jag tycker att mina kompisar pratade väldigt högt och dessutom handlade inte deras diskussion om NO. Elever har dock en förmåga att kunna säga saker utan att lärarna hör. Eller kanske så vill inte lärarna höra ibland.

Medan jag plockar undan mina saker tänker jag på två av mina kompisar. Den första har föräldrar från Kina, den andra har en pappa från Irland och en mamma från Estland. Båda är födda i Sverige, går i nian i samma skola som jag och båda två är killar. Så vad är skillnaden? Tja, den ena är svensk och den andra är kines. Om man följer mina kompisars logik, så är en pojke som är född i Sverige vars föräldrar är från Island och har blå ögon och blont hår, mer svensk än en pojke som är född i Sverige, har föräldrar från Iran med svart hår och mörka ögon. Men det är mina kompisars logik, som är killar.

Jag går i den tomma korridoren mot skåpen för att lämna mina tunga NO-böcker. Jag kommer fram till skåpet och öppnar skåpdörren. Mitt schema sitter fast på dörren och jag ser att jag efter lunchen har matte. Jag lämnar NO-böckerna i skåpet för att sedan ta fram matteboken, som också väger mycket.

När jag vänder mig om ser jag några tjejkompisar som sitter vid ett bord. Min mage skriker av hunger att jag borde gå till matsalen omedelbart, men denna gång vinner nyfikenheten över instinkten. Jag går mot borden och jag sätter mig med dem.

- Tjejer, får jag fråga er: vad är det att vara svensk, frågar jag?

- Vi svenskar är väldigt stressade och tystlåtna. Det är att vara svensk, säger en tjejkompis.

- Om du har svenskt medborgarskap och känner att Sverige är ditt land, då är du svensk, säger en annan tjejkompis.

- Tack, säger jag till dem, tar min ryggsäck och går mot matsalen. Väl nere i matsalen är det en jättelång kö. Jag försöker att sträcka på mig för att kunna se vad det är för mat idag, men jag lyckas inte se något.

Det jag däremot kan se är att “svensken” och “kinesen” serverar sig själva mat. Av någon anledning brukar killar prata väldigt högt.

- Ta inte för mycket ris, du måste tänka på de andra, säger “svensken” till “kinesen”. Från ingenstans dyker några andra killar upp och säger saker till “kinesen” som: “Glad över att det finns ris idag?” och “vad synd att det inte finns friterade räkor?”. De säger allt det här med ett leende på läpparna. Jag kan inte se vad det är för mat idag, men jag kan se “kinesens” leende. Det är ett falskt leende och bakom leendet kan jag se frustation.

Samtidigt frågar jag mig själv vad de säger till “kinesen” när han är i Kina. Om han är kines i Sverige borde han väl vara kines även i Kina? Eller kan det vara så att hans familj och vänner i Kina ser honom som svensk?

- Killar, var det inte lite taskigt det ni sa till honom, frågar jag mina killkompisar? Vi står i korridoren och väntar på att läraren ska öppna dörren.

- Vi skämtar bara, det är kul! Slappna av lite, säger de till mig.

Det är sant, de skämtar bara. Att tafsa på tjejer, är bara ett skämt. Att skicka porr till dina kvinnliga klasskamrater är bara skämt. Sexuella trakasserier och diskriminering finns inte. Allt är på skoj och allt som är på skoj kan inte skada.

Jag är Katarina Andersson Tobías. Jag var någon som inte tänkte på människors färger. När jag såg mig själv i spegeln tänkte jag inte “ser jag svensk ut?”. Jag har höga krav på mig själv därför att jag vet att om du inte är vit och man så måste du jobba dubbelt så hårt. Så är det i Stockholm. Så är det i mitt land som är modernt, rikt, socialistiskt och feministiskt Ännu vet jag inte vem jag kommer att bli. Jag hoppas jag blir en person som gör sitt bästa för att nästa generation ska veta att de blir bedömda utifrån sina prestationer och inte efter sitt kön, sin etnicitet eller sin religion. Men något vet jag: Jag kommer alltid vara svensk. Jag kommer alltid vara salvadoran.

Katarina Andersson Tobías. åk 9, Åse Grundskolan

Estocolmo - una ciudad como cualquiera pero especial para mí Somos dos amigas, Daniella y Stephanie. Somos nacidas y criadas en Estocolmo. Estocolmo para nosotras significa mucho. No es solamente un lugar donde vivimos, es un lugar, una ciudad donde prácticamente tenemos todo: escuela, amigos, familia, nuestra casa.

En Estocolmo hay muchas nacionalidades, culturas, idiomas, gente de muchos países y mucho más.

Aquí en Estocolmo hay muchas vidas y para cada uno de los que vivimos aquí Estocolmo significa algo.

A lo mejor no eres nacido aquí, o a lo mejor sí lo eres, a lo mejor llegaste a Estocolmo de chiquita y eres criado aquí.

Nosotras tenemos familia de aquí, de Chile y de Colombia.

Para nosotras que somos nacidas aquí, ésta es nuestra ciudad, nuestro mundo ¿será difícil llegar a un país ajeno del que no sabemos nada?, la verdad que no lo sabemos.

Quisimos averiguar cómo se puede ver a Estocolmo desde diferentes perspectivas y entrevistamos a dos miembros de nuestra familia que llegaron a Suecia desde Chile después del Golpe de Estado de 1973 y ellas nos contaron sus propias experiencias muy diferentes a la nuestra.

* (Abuelita de Stephanie) "Yo tenía 23 años cuando ocurrió el golpe. Estaba en mi casa, yo vivía cerca de la Universidad. Me desperté por la noche, en la madrugada, a las 5 de la mañana hicieron el golpe.

Tomaron todas las fuerzas armadas, la marina y los aviones, bombardearon la Casa de la Moneda donde estaba el presidente Allende.

Yo había terminado mi carrera en la universidad, ya era asistente social. En esos días había mucho miedo, no se podía salir a la calle. Mataron a compañeros y colegas de mi trabajo. Fue un período de terror. Violaban a niñas en las calles, disparaban por nada. Me buscaban a mí y a mi familia. A mí me parece que uno tiene que tener derecho y chance de hablar, pero Pinochet era un tirano terrible.

Mataron a mi mejor amiga.

Nunca había pensado en mudarme. No tenía ni idea que iba a venir el golpe de Estado, yo tenía mi profesión y todo en Chile: mi familia, mis amigos, toda mi vida.

Cuando llegué a Suecia no sabía nada del país. No conocía la cultura ni el idioma pero estoy muy agradecida de este país que me dio asilo. Me sentí segura, cuando llegué pude dejar de sentir miedo, inseguridad y pánico.”

** (Mamá de Daniella) "Recuerdo que cuando llegué a Estocolmo era verano. Nos vinimos aquí porque mi padre tuvo que salir de Chile por problemas políticos. Yo tenía 7 años.

Al principio fue difícil porque no sabía el idioma pero como yo ya sabía leer y escribir en español me resultó más fácil aprender el sueco. Después de unos meses ya sabía hablarlo.

Primero vivimos en un campamento de refugiados que era un hotel. En el piso donde vivíamos eran todos hispanoparlantes y había niños que, hasta el día de hoy casi 30 años después, aún son mis amigos.”

Después de escuchar sus relatos podemos decir que lo que nos une a todas las personas en Estocolmo es que todas tenemos nuestras propias historias y que vivimos en una ciudad que tenemos que cuidar porque en el futuro vendrán nuevas generaciones para quienes Estocolmo también va a significar algo especial, así como para ti y para mí.

Para expresar este sentimiento hicimos un poema a Estocolmo:

Multicultural y multicolor, bonito de alegría, de luz y reunión.

Un país seguro, con bienestar éste es un país muy natural.

Estocolmo, una ciudad como cualquiera pero especial para mí.

No es una ciudad tan grande pero yo tengo mucho aquí.

Stephanie Bustos, åk 6 & Daniella B. González, åk 5, Skarpnäcks skola

* Entrevistadora / Interviuare: Stephanie Bustos ** Entrevistadora / Interviuare: Daniella B. González

Stockholm - en stad som alla andra men speciell för mig Vi är två kompisar Daniella och Stephanie. Vi är födda och uppvuxna i Stockholm. Stockholm betyder mycket för oss. Det är inte bara en plats där vi bor, det är en stad där vi praktiskt taget har allting: skola, familj, vänner och vårt hem.

I Stockholm finns det många nationaliteter, kulturer, språk, folk från andra länder och mycket mer. Här i Stockholm finns det många liv och för var och en som bor i Stockholm så betyder staden någonting. Du är kanske inte född här, eller kanske är du det, eller kanske du kom till Stockholm som liten och växte upp här.

Vi har familj härifrån och från Chile och från Colombia.

För oss som är födda här är så är det här vår stad, vår värld. Är det svårt att komma till ett land som vi inte visste något om? Det vet vi faktiskt inte.

Vi ville ta reda på hur man kan se på Stockholm från olika perspektiv och vi intervjuade två av våra familjemedlemmar som kom till Sverige från Chile efter statskuppen 1973 och de berättade om sina egna erfarenheter, mycket olika våra egna.

*(Stephanies farmor) "Jag var 23 år gammal när statskuppen inträffade. Jag var hemma, jag bodde nära universitetet. Jag vaknade på natten, klockan 5 på morgonen då statskuppen skedde. De tog över med vapen, alla vapenslag deltog, armén, marinen och flygvapnet och de bombaderade presidentpalatset ''La Moneda'' där president Allende var.

Jag hade avslutat mina studier på universitetet, jag var redan socialsekreterare. Under de dagarna fanns det så mycket rädsla hos alla, man kunde inte gå ut på gatan. De dödade kollegor och vänner från mitt jobb. Det var en period med terrorism och rädsla. De våldtog flickor på gatan, de sköt en för inget. De letade efter mig och min familj. Jag tycker att man ska ha rätt och chans att tala, men Pinochet var en hemsk tyrann. De dödade min bästa vän.

Jag hade aldrig tänkt flytta ifrån Chile. Jag hade inte en aning att en statskupp skulle ske, jag hade mitt yrke, jag hade allt i Chile: min familj, mina vänner, hela mitt liv.

När jag kom till Sverige så visste jag ingenting om landet. Jag kände inte till kulturen eller språket, men jag är mycket tacksam att Sverige gav mig asyl. Jag kände mig säker när jag kom till Sverige, när jag kom fram slutade känna rädsla, osäkerhet och panik".

**(Daniellas mamma) "Jag kommer ihåg när jag kom till Stockholm, det var sommar. Vi kom hit för min pappa var tvungen att fly, det var politiska problem i Chile. Jag var 7 år gammal.

Från början var det svårt för jag kunde inte språket, men eftersom jag kunde läsa och skriva på spanska blev det lättare att lära sig svenska. Efter några månader kunde jag redan prata svenska.

Först bodde vi i en flyktingförläggning som var ett hotell. På den våning där vi bodde pratade alla spanska och det fanns andra barn som än idag, nästan 30 år senare, fortfarande är mina vänner."

Efter att ha lyssnat på deras berättelser vill vi säga att det som för oss alla samman, alla människor i Stockholm, är att vi har olika historier och att vi alla bor i en stad som vi måste ta hand om, för i framtiden kommer nya generationer och för dem kommer Stockholm också att betyda något speciellt, precis som det gör för dig och mig.

Till slut, en dikt till Stockholm: Multikulturellt och fullt med färger Vackert med glädje, ljus och möten Ett säkert land med välfärd Det är ett land med mycket natur Stockholm, en stad som alla andra men mycket speciell för mig det är ingen stor stad men jag har mycket här

Stephanie Bustos, åk 6 & Daniella B. González, åk 5, Skarpnäcks skola

* Intervju gjord av: Stephanie Bustos ** Intervju gjord av: Daniella B. González

Borrón y cuenta nueva Me llamo Camila, tengo 15 años, soy de Bolivia y llegué a Estocolmo el 12 de marzo de 2014.

Al principio fue todo muy difícil, mi familia de nena ya no estaba, mis amigos de la infancia ya no me seguirían, aquí todo era muy diferente, la comida demasiado rara, el cambio de horario con 7 horas más, el cambio de clima tan brusco con 38 grados más en Bolivia y 38 grados menos en Estocolmo, la forma de vestirse, la rutina, el idioma, la naturaleza, la forma de transportarse, la vida en realidad me cambiaría por completo. Empezando por lo que aprendí hasta lo que aún no sé.

Al comienzo llegué con la idea de que no me acostumbraría, con la idea de que no quería vivir acá y por eso haría lo imposible para no quedarme ni siquiera un día más, intentando hacer cada día algo peor que el día anterior y así sucesivamente durante tres meses o quizás más. Pero un día desperté con la mente clara y cuerda, y me dije: "Hoy me va a gustar estar aquí, de aquí en adelante me va a gustar porque yo quiero que así sea" y fue entonces cuando empecé a ir al colegio, a querer hacer amigas aunque lo único que sabía o entendía del idioma era “Hej”.

Me fui acostumbrando cada vez más y poco a poco llegué a darme cuenta que cuando quieres puedes, aunque sea el país más feo del mundo, pero para ti es perfecto, simplemente es darte una oportunidad, simplemente empezar desde cero, simplemente borrón y cuenta nueva. Claro que aún no te deja de doler tu pasado, tu vida antigua, pero aparecen personas que te dicen: "Afloja, aguanta", te ayudan a ir despacio, te dicen que te aman, que te van a ayudar en todo lo que puedan y que juntos las cosas se volverán más felices, que las cosas serán diferentes si las miras de otro punto de vista y ese fue mi papá.

Y él empieza a mostrarte todo lo que no sabías y que en realidad eran así, cosas que veías diferentes, cosas que sólo él te hace entender, las que son correctas y las que son incorrectas, lo que creías feo es bonito y lo que era negro ahora es blanco, te das cuenta que tiene razón, si tu vida cambia, cambia el futuro y si no lo tomas… vives enfrascada en tu pasado. Y yo la tomé, me gusta, quizás no el país , pero lo que te da, te brinda, lo que hay, lo que te entrega, lo que me falta por conocer es lo mejor que he podido encontrar.

Si no hubiese tomado esta oportunidad, tal vez no estaría con mi familia ahora, no hubiese conocido a mis hermanos, a los cuáles amo con todo mi corazón, ellos son lo mejor que me ha pasado en la vida, ellos me ayudaron a salir de ese mundo de fantasía en el cual estaba encerrada, en ese mundo de rebeldía y música, pues yo no deseaba estar allí. Ahora comparto con ellos la vida entera y mi vida dio un giro, me cambió mi existencia, por lo tanto ahora soy feliz con lo nuevo y los recuerdos sólo son lugares preciosos que se visitan de vez en cuando.

Cada día antes de dormir, sin que nadie lo sepa, agradezco infinitamente el estar aquí, por la oportunidad que tengo, de haberla rechazado no estaría escribiendo esto ahora.

En esta nueva vida han habido viajes, historias vividas jamás olvidadas y vivencias. Bueno además tomé la decisión de quedarme aquí, pensando en las carencias que existen en mi país. Deseo volver, regresar y con orgullo decir ésta soy yo, aquí estoy, he cambiado, el cambio lo hice con personas que han estado a mi vera, en un país que elegiría una y mil veces. Me gustaría hacer algo por todos los que me ayudaron en mi infancia, desde ya les doy las gracias.

Soy feliz quizás no con las cosas de antes pero lo soy. Lo que me ha ayudado a seguir adelante ha sido saber que hay personas conmigo en todo momento que, sin conocerme de nada, están dando mucho, les doy las gracias de todo corazón por apoyarme sin dudar. Personas como Pernille, Ana María, Latifa, mis demás profesores del cole, mis amigas que aunque a veces parecen de otro mundo son tanto de mi mundo como yo del suyo. Las del baloncesto, ellas me hicieron ver que no estoy sola aunque así lo crea, me han enseñado a elegir lo bueno y lo malo, he aprendido que uno no necesita mentir para saber que todo va a estar bien.

Ahora sólo quiero regresar, abrazar a todas las personas que me hicieron feliz, a todas las que me dieron y me hicieron la que ahora soy, decirles mil gracias, los amo con todo mi corazón, pero encontré mi hogar, encontré el lugar dónde quiero estar, regresaré cuando pueda y les daré las gracias.

Aquí en Estocolmo he vivido momentos muy interesantes, he hecho cosas divertidas, aunque el frío me ha picado muchas veces he sido feliz. He patinado en el hielo, he esquiado, he hecho muñequitos de nieve, etc. Al principio me costó, me caí un montón de veces, pero si te caes mil veces te debes levantar mil y una vez y le dices a la vida que eres fuerte.

Hay cosa en la vida que duelen Nenita, cosas que te marcan para toda la vida, pero la vida es un reto, una prueba, por lo tanto aprende a vivirla porque está llena de llantos, tristezas, frío, calor, mal, bien, invierno, verano, noche, día, risas, alegrías, oscuridad y claridad, pero si no lloras nunca no podrás tampoco gozar de la entera felicidad, así que sólo queda ser fuerte, mirar adelante y decir yo puedo.

Camila Cruzado Rivero, åk 9, Johan Skytteskolan PD: Aprovecha cada momento de tu vida como si fuera el último porque nunca sabes cuándo puede llegar el final.

Börja om från början Jag heter Camila och är 15 år gammal, jag är från Bolivia och kom till Stockholm den 12 mars 2014.

I början var allt mycket besvärligt, min familj från barndomen fanns inte kvar, inte heller mina barndomskamrater. Här var allt annorlunda, maten var allför konstig, tidsskillnaden var 7 timmar, förändrat klimat från 38 plusgrader i Bolivia till 38 minusgrader i Stockholm. Sättet man klär sig på, de dagliga rutinerna, språket, naturen, de allmänna kommunikationerna, hela livet hade i själva verket förändrats helt och hållet, med början i det som jag redan lärt mig ända till allt det som jag ännu inte känner till...

I början trodde jag att jag skulle vänja mig, jag trodde att jag inte skulle vilja bo här och jag gjorde allt jag kunde för att inte behöva vara kvar en enda dag till. Jag försökte se till att varje dag skulle bli lite sämre än den föregående och så höll jag på i tre månader eller kanske ännu längre, men en dag vaknade jag upp med en insikt och sade till mig själv: "Idag ska jag tycka om att vara här, från och med idag ska jag gilla det här för jag vill att det ska vara så" och det var då som jag började gå till skolan och få vänner, även om det enda jag kunde säga och förstod på svenska var "hej".

Jag vande mig mer och mer och började upptäcka att när man vill så kan man! Även om det är det värsta landet i hela världen, men för dig kan det vara perfekt, det handlar bara om att ge det en chans, helt enkelt att börja från scratch, stryka ett streck över det gamla och börja på ett nytt oskrivet blad. Visst, fortfarande känner man sorg över det förflutna, ditt gamla liv, men då dyker en person upp och säger: "koppla av, härda ut", det hjälper dig att ta det lugnt, de säger att de älskar dig, att de ska hjälpa dig med allt de kan och att tillsammans blir man lyckligare, allt blir bättre om man ser saker på ett annat sätt. Den personen var min pappa.

Och han börjar visa dig allt som du inte visste och det var rätt. Saker och ting som du tyckte var annorlunda, bara han kan få dig att förstå. Det som är rätt och det och är fel, att det som du tyckte var fult i själva verket är fint, det svarta vitt och du ser att han har rätt. Ditt liv förändras och ändras inför framtiden och om du inte tar chansen... då lever du instängd i ditt förflutna, men jag tog det till mig, jag gillar det. Kanske inte landet i sig, men vad det ger dig, vad det erbjuder dig och vad som finns, det som du får och allt som jag ännu inte lärt känna är det bästa jag kan hitta.

Om jag inte hade tagit den här chansen skulle jag kanske inte vara med min familj nu, jag skulle inte ha lärt känna mina syskon som jag älskar med hela mitt hjärta, de är det bästa som hänt mig i livet, de hjälpte mig att ta mig ur den fantasivärld jag var instängd i, i en värld av protester och musik, men där jag inte ville befinna mig. Nu delar vi hela livet och mitt liv tog en ny vändning, förändrade

hela min existens och därför är jag idag lycklig med det nya och minnena är bara några underbara platser att besöka någon enstaka gång.

Varje dag innan jag somnar, utan att någon vet om det, tackar jag för att få vara här av hela mitt hjärta, för de möjligheter jag har för om jag hade fortsatt att avvisa dem skulle jag inte skriva det jag nu skriver.

Detta nya liv har fört med sig resor, upplevelser och erfarenheter som jag aldrig glömmer. Och jag tog också beslutet att leva här med tanke på alla de svårigheter som finns i mitt land. Jag vill återvända och stolt kunna säga att det här är jag, jag har kommit hit och jag har förändrats, en förändring som jag genomgått med personer som har varit vid min sida i ett land som jag skulle välja tusen och en gånger.

Jag skulle vilja göra något för alla dem som hjälpte mig under min barndom, jag vill tacka dem alla redan nu, tack!

Jag är lycklig, kanske inte med sakernas tillstånd förut, men ändå. Det som hjälpt mig att komma fram är vetskapen om att det finns personer som är med mig hela tiden och som utan att känna mig har gett mig en massa. Jag tackar dem av hela mitt hjärta för att de hjälpt mig och aldrig tvivlat. Pernille, Ana María, Latifa, alla andra lärare på skolan, mina kompisar som även om de ibland verkar leva i en annan värld så är de i själva verket i min värld och jag i deras. De som spelar basket som fick mig att inse att jag inte var ensam, även om jag trodde det, och som har lärt mig att välja mellan det goda och det dåliga.

Jag har lärt mig att jag inte behöver ljuga för att veta att allt blir bra.

Nu vill jag bara åka tillbaka, krama om alla de personer som gjort mig lycklig, som gav mig av sig själva och gjorde mig till den jag idag är, tacka dem tusen gånger om, jag älskar dem av allt mitt hjärta, men jag hittade hem, jag fann den plats där jag vill leva och jag kommer att återvända när jag kan för att tacka dem.

Här i Stockholm har jag varit med om många intressanta upplevelser, jag har gjort roliga saker även om kylan många gånger varit bitande har jag varit lycklig. Jag har åkt skridskor och skidor, jag har gjort snögubbar och allting. I början var det svårt, jag trillade massor av gånger, men om du trillar omkull tusen gånger så måste du resa sig tusen gånger och säga till livet att du är stark.

Det finns saker i livet som är smärtsamma, saker som lämnar spår, men hela livet är en utmaning, ett prov och därför måste man lära sig att leva det, fullt av gråt, sorg, kyla, värme, ondska, godhet, vinter, sommar, natt, dag, skratt, glädje, mörker och ljus, men om du inte någonsin gråter kommer du heller aldrig att fullt ut njuta av lyckan så den enda chansen är att vara stark, se framåt och säga dig själv att du kan.

Camila Cruzado Rivero, åk 9, Johan Skytteskolan PS: Ta vara på varje ögonblick i ditt liv som om det vore det sista eftersom du aldrig vet när din sista stund är kommen.

Caminando por mi ciudad Jag vandrar genom min stad

2

Harry & Glitter Era una vez un hámster llamado Harry. Harry fue un día de paseo con su dueña en su correa de hámster. Mientras caminaban ellos vieron Sofiakyrkan. Qué hermosa iglesia, dijo la dueña. Harry también pensaba que era muy bonita. Luego tomaron el autobús al Parlamento, allí se sientan todos los políticos y determinan muchas cosas importantes. Harry quería entrar pero el dueño le explicó que los hámsteres no podían entrar. Harry estaba triste, pero rápidamente se puso feliz cuando descubrió a algunos otros hámsteres. Cuando Harry había terminado de jugar ellos fueron a caminar por Gamla Stan. Habían muchas casas antiguas. Harry se preguntó cuántos años tenían las casas. Cuando habían terminado de ver todo fueron a tomar el tren. Harry inmediatamente se asustó cuando entraron en la estación del tren porque a la derecha habían dos perros grandes. El ama vio que Harry se asustó y lo levantó. Pero ahora tenía prisa porque el tren ya estaba esperando. Mientras que el ama corría con Harry en sus brazos vio el arte tan bonito que había en la pared. Cuando luego fueron en tren Harry vio un gran bosque que pasaba por sus ojos. Ahora Harry tenía hambre así que la dueña puso un plato de comida de hámster.

Pronto llegó a su estación, así que se fueron y tomaron el barco para Gröna Lund. Gröna Lund es un parque de diversiones con carruseles y juegos donde se pueden ganar caramelos y osos de peluche.

Primero ellos se montaron en el carrusel Twister y Harry pensó que era muy divertido. Después se fueron a la casa embrujada. La casa embrujada es como una casa donde viven fantasmas. Dentro todo estaba oscuro. De repente el ama saltó y Harry se cayó por el miedo. Harry escuchó a alguien susurrándole. Él siguió la voz y de pronto otro hámster estaba al frente de Harry. La hámster se presentó y dijo que se llamaba Glitter y tenía un año. Harry y Glitter se hicieron amigos rápidamente, le explicó que su ama también la había perdido. Decidieron buscar a sus dueños juntos. Finalmente, encontraron a sus dueños. El ama de Harry había estado muy preocupada por él. Pero ahora era hora de volver a casa.

Ahora Harry sabía mucho más sobre Estocolmo. Glitter y Harry mantienen contacto y ahora son amigos cercanos.

Lisabella, åk 4, Sjöstadsskolan Tengo 11 años. Mi madre es de Panamá y mi padre de Suecia. Tengo tres hámsters y algunos peces

Harry & Glitter Det var en gång en gång en hamster som hette Harry. Harry gick en dag en promenad med sin ägare i sitt hamsterkoppel. Medan dom var ute och gick så såg dom Sofiakyrkan. Vilken fin kyrka, sa ägaren.

Harry tyckte också att den var väldigt fin. Sedan tog dom bussen till riksdagen. I riks-dagen sitter alla politiker och bestämmer en massa viktiga saker. Harry ville gå in men ägaren förklarade att inga hamstrar fick komma in. Harry blev ledsen, men snabbt glad igen när han upptäckte några andra hamstrar.

När Harry hade lekt klart så fortsatte dom att gå till Gamla stan. Där fanns jättemånga gamla hus. Harry undrade hur gamla husen egentligen var. När dom hade sett klart så skulle dom ta tåget. Harry blev genast rädd när dom gick in i på stationen för precis bredvid honom gick två stora hundar. Ägaren såg att Harry blev rädd och lyfte upp honom. Men nu var det bråttom för tåget stod redan och väntade.

Medan ägaren sprang med Harry i famnen såg han den fina konsten på väggen. När dom sen åkte tåg såg Harry den fina skogen som susade förbi. Nu var Harry hungrig så ägaren satte fram en matskål med hamstermat. Tåget kom snart fram till deras station så dom gick av och tog båten till Gröna Lund som är en nöjespark med karuseller och tävlingar där man kan vinna godis och nallebjörnar. Först åkte dom twister och Harry tyckte det var jätteroligt. Men nu skulle dom gå på spökhuset. Spökhuset är som ett skräckhus. Där inne var allt mörkt. Helt plötsligt hoppade ägaren till och tappade Harry i rädslan. Harry hörde någon viska till honom. Han följde efter rösten och mitt framför stod nu en annan hamster.

Hamstern presenterade sig själv och sade att hon hette Glitter och var 1 år gammal. Harry och Glitter blev snabbt vänner och Glitter förklarade att hennes ägare också hade tappat henne. Dom bestämde sig för att leta efter sina ägare tillsammans. Till slut så hittade båda sina ägare. Harrys ägare hade varit mycket orolig över honom. Men nu var det dags att åka hem. Nu visste Harry mycket mer om Stockholm. Glitter och Harry behöll kontakten och nu är dom bästa vänner.

Lisabella, åk 4, Sjöstadsskolan . Jag är 11 år. Min mamma är från Panama och min pappa är från Sverige.

Jag har 3 hamstrar och några fiskar.

Ilustración – Bildr: Amanda Calle Lundin

Un edificio bonito de mi ciudad Cuando yo escucho la palabra Estocolmo pienso en el edificio de la Municipalidad. Es viejo pero es muy bonito y grande. Yo pienso que las tres coronas es lo más lindo que tiene. Algunas personas piensan que son bonitas porque son doradas pero yo pienso que son más hermosas cuando el sol brilla porque entonces ellas irradian luz.

El edificio que yo he pintado tiene dos casas y un campanario. La Municipalidad se encuentra en una isla en el lago Mälaren y a veces se refleja bellamente en el agua.

Nunca he estado dentro pero he pasado por su lado en barco y he visto que es mucho más grande de lo que se ve desde el metro y es maravilloso desde las dos perspectivas. Cuando el edificio de la Municipalidad hace sombra sobre el agua entonces hace más frío, por eso al pasar en barco me tuve que poner la chaqueta.

También pasan cosas divertidas allí, la cena del Premio Nobel se realiza allí dentro y también la gente se puede casar. Mis abuelos se casaron en este bello lugar.

Yo pienso que el edificio de la Municipalidad es parte importante de Estocolmo.

Ett vackert hus i min stad När jag hör Stockholm så tänker jag på Stadshuset. Det är gammalt men ändå vackert och väldigt stort.

Jag tycker att de tre kronorna är finast av allt på hela byggnaden. Vissa tycker att de är vackra bara för att de är guldfärgade, men jag tycker att de är som allra vackrast när solen lyser på dem, då strålar de fint.

Byggnaden jag har ritat består av två hus och ett klocktorn. Stadshuset ligger mitt på en ö i Mälaren där hela byggnaden speglar sig väldigt fint i vattnet.

Själv har jag aldrig varit inne i byggnaden, men jag har åkt båt förbi huset och då ser man att den är mycket större på nära håll än från tunnelbanan men den är lika fin från båda hållen. Stadshuset skuggar en del av vattnet runt omkring och där är det ganska kallt så jag behövde ta på mig jackan.

Det händer också roliga saker i Stadshuset, Nobelmiddagen hålls där och så kan folk gifta sig. Mina morföräldrar gifte sig där, men då var jag inte född.

Jag tycker Stadshuset är en viktig del av Stockholm.

Amanda Calle Lundin, åk 6, Björkhagens Skola

Ilustraci贸n: Erika Hammar

Mi barrio Vivo en Estocolmo en un barrio que se llama Hammarby Sjöstad. Hay cuatro escuelas en Hammarby Sjöstad. Yo vivo cerca de mi escuela que se llama Sjöstadsskolan.

Mi barrio es muy bonito porque hay muchas zonas verdes, casas nuevas y modernas. Es muy divertido para los niños porque hay parques grandes.

En el verano muchas familias que andan en bici. En el invierno se pueden hacer cosas divertidas como por ejemplo esquiar en una pista de esquí que se llama Hammarbybacken, hacer muñecos de nieve, patinar, etc. Desde mi barrio también se puede ir en barco hasta un parque de atracciones que se llama Gröna Lund.

En primavera florecen unos cerezos muy bonitos cerca de mi casa. Me encanta mi barrio.

Erika Hammar, åk 2, Sjöstadsskolan Soy una niña que tiene raíces en España y en Suecia. Mi madre viene de España y mi padre de Suecia.

Min stadsdel Jag bor i Stockholm i en stadsdel som heter Hammarby Sjöstad. Det finns fyra skolor i Hammarby Sjöstad. Jag bor nära min skola som heter Sjöstadsskolan.

Min stadsdel är jättefin för att det finns många gröna ställen, nya och moderna hus. Det är roligt för barnen för att det finns stora parker.

På sommaren finns det många familjer som cyklar runt. I hela stadsdelen finns det cykelvägar. På vintern kan man göra flera roliga saker till exempel att åka skidor i en skidsbacke som heter Hammarbybacken, göra snögubbar, åka skridskor, m.m. Från min stadsdel kan man åka båt till ett tivoli som heter Gröna Lund.

På våren blommar jättefina körsbärsträd nära mitt hem.

Jag älskar min stadsdel.

Erika Hammar, åk 2, Sjöstadsskolan Jag är en tjej med rötter i Spanien och Sverige. Min mamma kommer från Spanien och min pappa kommer från Sverige.

Ilustración: Gabriel, fk, Årstaskolan

Primavera Al pasar de un largo y frío invierno Llega lo más bonito del año, ¡LA PRIMAVERA! Las flores empiezan a salir Todo se pone de mil colores Amarillo, azul, rojo, verde.

En fin, todo un arcoiris.

Los árboles comienzan a florecer Y ya le damos un saludo al verano.

Våren Efter en lång och kall vinter Så kommer det vackraste av året, VÅREN! Blommorna börjar växa Allt blir i tusen färger, Gul, blå, röd, grön, Till slut en hel regnbåge.

Träden börjar att blomma Och vi säger hej till sommaren.

Adriana Mayorga Ulloa, åk 8, Björkhagens skola

Ilustración: Noelia, åk 1, Årtaskolan

Estocolmo en verano El verano para mí es sentir el viento Mi espalda está caliente y libre me siento Cierro mis ojos y escucho el mar El tiempo parece que se va a detener Un respiro y el sol me llena Me siento enorme Enorme como una ballena.

Stockholm på sommaren Sommaren är för mig att känna vinden Min rygg är varm och jag känner mig fri Jag blundar och lyssnar på havet Det känns som tiden kommer att stanna Solen fyller mig för varje andetag Jag känner mig enorm Enorm som en val.

C

laudia Magne Widmark, åk 9, Björkhagens Skola

Ilustración: Gabriel, fk, Årstaskolan

Mi otoño Ven, mira y escucha ha llegado muy callado con su vestido marrón levantando un aire fresco anunciando su estación.

Nos dice adiós verano llueve y llueve sin parar. los árboles sin sus hojas peladitos quedarán.

Tiene el otoño un pincel que pinta todo con dorado, las nubes las pinta grises y el sol se esconde bajo unas nubes tristes.

Min höst Kom, titta och lyssna den kom väldigt tyst med sin bruna klänning med sin friska luft meddelar hösten sin ankomst.

Den säger hejdå sommar det regnar och regnar utan stopp, träden utan sina löv tomma grenar består.

Hösten har en pensel som målar allt i guld, den färgar molnen grå, och solen gömmer sig under alla ledsna moln.

Pamela Ponce Terrazas, åk 9, Björkhagens skola

Ilustración: Olga, åk 1, Årstaskola

Invierno en Estocolmo Los árboles se adormecen La nieve comienza a llegar El frío se hace sentir Bien abrigados tenemos que andar.

Me gusta el invierno Porque trae la Navidad El chocolate caliente Y los viajes en trineo Mi invierno también trae oscuridad El frío congela mi cara Mis mejillas Mis ojos Mi nariz Mis labios Mi frente Reciben su cachetazo.

Vinter i Stockholm Träden vissnar Snön börjar komma Kylan börjar kännas Bra påklädda måste vi vara.

Jag tycker om vintern Eftersom att den kommer med Julen Den varma chokladen Och åkande med pulkan.

Min vinter kommer också med mörkret Kylan fryser mitt ansikte Mina kinder Mina ögon Min näsa Mina läppar Min panna Känner dess örfil.

Valentina Miranda Patiño, åk 9, Björkhagens skola

Ilustraci贸n: Gianluca Morales Miniaci

Un día en Gamla Stan Mi nombre es Oskar y tengo un papá que se llama Mats. Él toca el saxofón en una "banda de surf", a veces en el casco antiguo. Suele vestirse con una camisa azul de flores cuando va allí.

Un día fui con él. Entramos en un pequeño bar. Me sorprendió primero porque no vi ningún escenario ni ninguna sala con espacio para una banda de cuatro músicos, un saxofonista, un baterista, un cantante y un guitarrista. Pero no era allí donde iban a tocar. Papá fue hacia los baños y giró a la derecha donde había una escalera que llevaba a un cuarto con algunas mesas, cuatro o cinco, y un pequeño escenario.

Cuando papá comenzó a tocar el saxofón, sentí como si nada podía ser mejor ni más divertido en un buen viernes por la noche.

Oskar Funke, åk 6, Årsta skolan Mi abuela vivía en Chile. Por eso mi mamá sabe español y yo, la tercera generación, sé y estoy aprendiendo más español

En dag i Gamla Stan Jag heter Oskar och har en pappa som heter Mats. Han spelar saxofon med ett "surfarband", ibland i Gamla Stan. Han brukar klä sig i en blommig och blå skjorta när han går dit.

En dag följde jag med honom. Vi gick in i en liten bar. Jag blev först chockad eftersom att jag inte såg någon scen eller överhuvudtaget något utrymme där ett band med 4 personer, en saxofonist, en trummis, en sångare och en gitarrist kunde få plats. Men det var inte där som dom skulle spela musik.

Pappa gick mot toaletterna men svängde åt höger och där det fanns det en trappa som ledde till några bord, 4 eller 5 stycken, och en liten yta som scen.

När pappa väl började spela saxofon så kändes det som om att ingenting kunde bli bättre eller roligare på en så fin fredagskväll.

Oskar Funke, åk 6, Årsta skolan Min mormor bodde i Chile så min mamma kan spanska. Därför kan jag nu, tredje generationen, spanska och lär mig mer.

Ilustraci贸n: Carl-Anders Arosenius

Skansen Skansen es un parque de animales y también de la cultura sueca.

Hay animales salvajes de Suecia y de otros países.

Hay una casa de serpientes y cocodrilos.

Se pueden tocar unas arañas grandes.

También hay casas de campo representando diferentes regiones de Suecia.

Hemos ido muchas veces con mi familia y también con la escuela a visitar Skansen.

Skansen Skansen är både en djurpark och ett museum som visar svensk kultur.

Det finns vilda djur där från både Sverige och andra länder.

Det finns ett terrarium med ormar och krokodiler.

Man får klappa några stora spindlar där.

Det finns också hus från olika delar av Sverige.

Vi har varit där många gånger, både med familjen och skolan.

Carl-Anders Arosenius, åk 4, Tullgårdsskolan

Ilustraci贸n: Ann-Sofie Arosenius

Gröna Lund Gröna Lund es el parque de juegos de diversiones en Estocolmo.

Está abierto solamente en el verano.

En la Navidad abren sólo para ”El mercado de Navidad”.

Hay muchas cosas para hacer, como la montaña rusa, la casa de fantasmas y la alfombra voladora.

Yo voy cada verano con mis hermanos y mis primos. ¡Me gusta mucho!

Gröna Lund Gröna Lund är nöjesparken i Stockholm. Den är öppen bara på sommaren.

Vid Jul öppnar endast julmarknaden.

Det finns många saker att göra, som berg- och dalbana, spökhuset och flygande mattan.

Jag går dit varje år på våren med mina bröder.

Jag tycker mycket om att gå till Gröna Lund!

Ann-Sofie Arosenius, åk 5, Tullgårdsskolan

Ilustraci贸n: Lars-Filip Arosenius

Globen (El Globo) Globen es un coliseo que parece una pelota de golf.

Afuera hay un elevador donde se puede ver casi todo Estocolmo.

Dentro del estadio se realizan diferentes tipos de eventos como por ejemplo fútbol, hockey, cantantes, competencias de caballos.

En las noches, por fuera, se pueden ver luces de diferentes colores.

Por eso es divertido mirar a Globen por las noches.

Yo he estado en Globen viendo un show de Dinosaurios, Batman y un partido de hockey sobre hielo entre Suecia y Finlandia.

Globen Globen är en arena som liknar en golfboll.

På utsidan finns en hiss där man kan se nästan hela Stockholm.

I arenan kan man anordna olika saker som till exempel fotboll, ishockey, musik och hästtävlingar.

På natten är Globen upplyst med olika färger.

Därför är det kul att titta på Globen på natten.

Jag har varit i Globen och sett shower med Dinosaurier, Läderlappen och en ishockeymatch mellan Sverige och Finland.

Lars-Filip Arosenius, åk 3, Tullgårdsskolan

Bailando en mi ciudad Yo me siento muy bien en Estocolmo porque me siento libre y puedo hacer cualquier cosa. Por ejemplo puedo bailar y correr y también puedo ir a Gröna lund.

Las escuelas de Estocolmo son casi todas grandes. Acá las escuelas son gratis pero si quieres estar en el 'fritids' se paga muy poco. La comida también es gratis. Lo que es bueno es que todos los niños son afectuosos y buenos amigos. Mis mejores amigos son Sulle, Davis, Everly y Marcia.

Mi escuela se llama Sofia skola, queda en Slussen y es de color amarillo. Lo que más me gusta del colegio es que los profesores son buenos. En el colegio hay 900 alumnos y tiene 102 años. Tiene muchas salas y muchos profesores. Lo que no me gusta es que la comida es regular. El colegio tiene dos salas comedores grandes.

En mi tiempo libre bailo reggetón y folclore chileno. Yo tengo un grupo de reggetón que se llama L.S.U., es un grupo grande, somos 35 personas, tenemos dos niveles: un nivel básico y otro avanzado.

Yo voy al grupo avanzado con mi hermana Chanelle. Mi grupo ya tiene dos años pero yo empecé hace un año y medio. Me gusta mucho y cuando yo bailo todos me aplauden.

Ensayamos en un local en Älvsjö que queda en el sur de Estocolmo. Me toma veinte minutos llegar. El local es muy grande. Lo que no me gusta de mi grupo es que terminamos muy temprano, sólo bailamos una hora y media. Cuando tenemos una presentación ensayamos cuatro veces por semana. La ropa que nos ponemos es blanca y negra o a veces amarilla y negra. Los zapatos son blancos.

Ahora voy a hablar sobre la cueca. La cueca es una danza folclórica de Chile. Yo bailo en un grupo folclórico con mi hermana Chanelle. Nosotros somos una pareja. Bailamos dos veces a la semana. En el grupo somos 25 personas y ensayamos en un local en Vårby Gård. El local es grande y tiene espejos.

Para llegar allí me toma treinta minutos, bailamos dos horas y también tenemos una pausa.

La cueca me importa mucho porque mis papás son de Chile y todos mis primos viven allí pero también porque me gusta mucho bailar. Me gusta el traje de baile que se llama de 'huaso' y los zapatos. Me pongo el traje cuando voy a una presentación. Lo que no me gusta de mi grupo es que tenemos muy poca pausa, por lo demás todo está bien.

También les quiero contar que mi hermana y yo salimos campeones de cueca en el 2014. Esto se llevó a cabo en Noruega, en la ciudad de Oslo, y logramos el triunfo en categoría infantil. Es lo mejor que nos ha pasado en nuestras vidas.

Paul Arce, åk 7, Sofia skola

Jag dansar i min stad Jag mår bra i Stockholm för jag känner mig fri och jag kan göra vad jag vill. Jag kan till exempel dansa och springa och jag kan också gå till Gröna Lund.

Nästan alla skolor i Stockholm är stora. Här är skolorna gratis, men om du vill vara på 'fritids' måste man betala lite. Skolmaten är också gratis. Det som är bra är att alla barnen visar sina känslor och är bra kompisar. Mina bästisar är Sulle, Davis, Everly och Marcia.

Min skola heter Sofia skola, den ligger vid Slussen och är gul. Det jag gillar bäst med min skola är att lärarna är bra. Vi är 900 elever och skolan är 102 år gammal, den har många klassrum och många lärare.

Något jag inte gillar är att skolmaten är sådär, det finns två stora skolmatsalar.

På min fritid dansar jag reggeton och chilensk folkdans. Jag är med i en reggeton-grupp som heter L.S.U., det är en stor grupp, vi är 35 personer uppdelade i två nivåer: grundnivå och avancerad. Jag är med i den avancerade tillsammans med min syster Chanelle. Min grupp har hållit på i två år, men jag började först för ett och halvt år sedan. Jag gillar det jättemycket och när jag dansar så applåderar alla mig!

Vi övar i en lokal i Älvsjö som ligger i södra Stockholm, det tar mig 20 minuter att resa dit. Det är en jättestor lokal. En sak jag gillar med min grupp är att vi slutar tidigt, vi dansar bara i en och en halv timme. När vi förbereder ett framträdande övar vi fyra gånger i veckan. Vi har svart-vita kläder på oss eller ibland svart-gula. Skorna är vita.

Nu ska jag berätta om en dans som heter cueca. Cueca är en chilensk folkdans. Jag dansar i en folkdansgrupp tillsammans med min syster Chanelle, vi är ett par. Vi dansar två gånger i veckan, i gruppen är vi 25 personer och vi övar i en lokal i Vårby Gård. Det är en stor lokal med speglar. Det tar 30 minuter att komma dit, vi dansar i två timmar med en paus emellan.

La cueca är viktig för mig eftersom mina föräldrar kommer från Chile och alla mina kusiner bor där, men också för att jag gillar att dansa. Jag gillar dansdräkterna, som kallas för 'huaso', liksom skorna, det är festdräkter som bönderna brukar använda. Jag sätter på mig de kläderna när vi har ett framträdande.

Det som jag inte gillar med gruppen är att vi har för lite pauser, men allt det andra är bra!

Jag vill också berätta att min syster och jag blev utsedda till bästa danspar i barnklassen i cueca 2014, det var en tävling i Oslo i Norge. Det är det bästa som hänt oss i livet.

Paul Arce, åk 7, Sofia skola

Estocolmo Estocolmo es lo más, es lo menos, es todo lo que queremos.

Juntos o no yo siempre te querré.

Stockholm Stockholm är här är där det är allt vi har kär.

Tillsammans eller ej jag kommer alltid att älska dig.

Liv, åk 4, Björkhagens skola

'Somos tres chicos y dos chicas. Vamos a Tullgårdsskolan en Södermalm.

Tenemos español en el último piso de la escuela y vemos el Globen por la ventana'. ’Vi är tre killar och två tjejer. Vi går på Tullgårdsskolan på Södermalm. Vi har spanska högst upp i skolan och vi ser Globen från fönstret’. ¡Gracias por hoy! Tack för idag!

Eleanor Bornstein, Ann-Sofie, Carl-Anders, Gianluca, Lars-Filip,

Denna bok har kommit till under KUL1415 – Kulturår för barn och unga i Stockholm 2014–2015. Syftet är att barn och unga ska ha roligt, få upplevelser och inspiration som ger nya vägar för lärande, nyfikenhet och engagemang.

I Stockholms förskolor och skolor är kultur ett viktigt inslag i lärprocesserna.

På www.kulan.stockholm.se erbjuder kulturlivet en stor mängd aktiviteter varje år.

Tryck: Edita Bobergs AB

Raíces/Rötter I, II y III es una obra colectiva realizada por un grupo de niñas, niños y jóvenes de 6 a 15 años de edad que tienen el castellano como lengua materna o lengua de herencia. Participaron en ella más de 50 estudiantes desde preescolar hasta el noveno grado. El resultado es una suma de vivencias, imágenes, reflexiones, historias reales o de ficción dentro de un paisaje urbano, del entorno cercano, que se entrelazan con experiencias y recuerdos de otras partes del mundo que aquí se mezclan y enriquecen en la diversidad.

Hemos tenido la satisfacción de acompañar este proceso y agradecemos los esfuerzos, el entusiasmo y la creatividad de nuestros alumnos, al igual que la colaboración de padres y colegas que hicieron posible este proyecto.

Raíces/Rötter I, II och III är resultatet av ett kollektivt arbete utfört av en grupp skolbarn mellan 6-15 år som alla har spanska som modersmål. Fler än 50 skolungdomar från förskola till nionde klass har deltagit i arbetet.

Resultatet är en samling texter och bilder som förmedlar upplevelser, tankar och berättelser i form av dokumentär och fiktion, tagna ur en urban miljö, den nära omgivningen, sammanflätade med erfarenheter och minnen från andra delar av världen som här blandas och berikar i den mångfald som speglas.

Lärarna som tagit sig an detta projekt vill ge uttryck för tacksamhet gentemot våra elever, liksom deras föräldrar och våra kollegor, för alla de ansträngningar, all den entusiasm och kreativitet som de bidragit med och som gjort projektet möjligt att genomföra.

Anita Hokkanen Chachi Arabaolasa Bildt Deidama Amita Cid-Herrera Marta Eek Comas

Asesoría gráfica – Grafisk rådgivning: Beatrice Hernández • Diseño gráfico - Grafisk design: Chachi A. Bildt