Bj333rkhagens skola spr111kcentrum spanska r333tter del 1

Raíces Rötter

Español Español como como lengua lengua dede herencia herencia - Spanska - Spanska som som modersmål modersmål - Primera - Parte uno parte - Del - Del ettett

Índice / Innehåll Sueño o realidad / Dröm eller verklighet Bus 401 / Buss 401 Tyra Samenius Cortinez y Geraldine Malmberg Mi primer amor / Min första kärlek Luna S. Si nunca hubiera pasado / Om det aldrig hänt Alice García Johnson Mi camino / Min väg Liv Gandre Estoy vacío / Jag är tom Mateo Andersson

Mi ciudad / Min stad El baño de sangre / Blodbadet Camila Pallone Tres diferentes miradas / Tre intryck av staden Adriana, Luisa, Ingrid ML Aquí quiero vivir / Här vill jag bo Linamaría Neijd Pienso, escribo, vuelo… / Jag tänker, jag skriver, jag flyger…

Un pájaro volando por Estocolmo / En fågel flygande över Stockholm Diamela Zanzi Mi llegada a Estocolmo / Min ankomst till Stockholm Alba Castro En Estocolmo hay de todo / I Stockholm finns det allt Marcia Meza

¿Sueño o realidad?

Dröm eller verklighet?

Buss 401 Anna ayuda a su pequeña hermana Margarita a ponerse sus pantalones de vinilo rojo. Ella la mira con sus ojos grandes y verdes y dice: - ¡Gracias!

Anna sólo sonríe. Ella es la hermana más hermosa del mundo. A continuación Margarita mira en otra dirección, donde el jardín, la sonrisa de Anna desaparece al instante. No importa cuánto lo intenta, es difícil acostumbrarse a las marcas rojas en el cuello de Margarita de las manos de papá. Margarita la mira de nuevo. Ella se da cuenta de que ha dejado de intentar abrocharle los pantalones.

- ¿Qué pasa? Le pregunta a Anna. A pesar de que Margarita tiene sólo cinco años suena siempre muy adulta.

- “Nada”, le responde Anna con una sonrisa.

Cuando los pantalones finalmente están puestos Anna agarra la bolsa pequeña azul que ha llenado de ropa y juguetes rotos de Margarita. En su propia mochila gigantesca tiene alguna ropa de vestir para ella misma, comida y otras cosas que piensa que puedan necesitar, solo lo mas necesario. Pero lo más importante que contiene la mochila son 1.156 euros. Ella lo ha contado siete veces. Cada vez le sale un número diferente pero esto es la media. También tiene el teléfono de su papá, una computadora y una tarjeta de crédito también de su papá. Ella sabe que sólo podrá utilizarlos al principio porque su padre los bloqueará pero al menos es algo.

Juan, el mejor amigo de Anna ha dicho que puede dormir en el restaurante de su padre en el centro comercial durante la noche ya que su papá no está allí entonces. Anna y Juan han estado planeando esto hace semanas. Han construido un escondite en el bar donde puedan tener almohadas y cubiertas para dormir sin que nadie las note si alguien pasa.

No hay nadie más en el mundo que sabe algo de la situación de Anna y su hermana pequeña menos Juan. Que sus padres las maltratan y no se preocupan por ellas para nada.

Anna toma la mano de Margarita y comienzan a caminar hacia la parada de autobús. Ahí pasa el autobús 401 hacia Slussen. El conductor del autobús es joven y tiene el pelo rubio y ojos marrones. Anna tiene miedo de que el conductor no vaya a creer que ella es menor de siete años y que quiera ver su boleto.

Se sientan en un asiento atrás en el autobús al frente de una señora con vestido verde. Afuera de la ventana Anna ve cuando el bus sube a un puente y están arriba del mar.

De repente escuchan un grito estridente del conductor de autobús, todos en el bus miran hacia el lado de donde viene el sonido. En el suelo en la entrada del bus está el conductor de autobús acostado, inconsciente. Gritos y sonidos sorprendidos se escuchan desde diferentes direcciones. Anna tiene demasiado miedo para decir algo y sólo mira derecho para delante. Ella nunca ha andado en un bus antes y esto realmente no era como ella había pensado. Ella mira alrededor y todos se ven asustados pero nadie hace nada.

- ¿Hay algún doctor aquí?, grita Anna cuando finalmente se atreve. Nadie responde. Después de algunos segundos un caballero se levanta de su asiento y va en camino hacia el conductor de autobús. Se sienta al lado del cuerpo y presiona dos dedos contra el cuello del conductor del autobús. Cuando el caballero mira para arriba tiene miedo en sus ojos.

- Está muerto.

- ¿QUE VAMOS A HACER?, grita una mujer de pelo rubio.

Muchos pasajeros gritan, lloran y tienen ataques de pánico. Anna en verdad no sabe qué esta pasando.

Hay una sensación extraña. ¿Por qué sigue caminando el bus para adelante?, le pregunta Anna a su hermana.

- No sé, responde Margarita.

Ella va a preguntarle a la mujer delante de ellas. La mujer mira alrededor y comienza a llorar y grita: “¡Nadie está manejando el bus!”.

Todos miran alrededor y ahora pueden escuchar más gritos y sollozos al mismo tiempo que se puede ver cómo el agua va acercándose a las ventanas. Nadie se mueve de sus lugares porque todos saben que no se pueden salvar ahora. No hay nada que puede parar al bus de salirse del puente y caer al agua. El borde del camino está justo delante del bus ahora y todos se están afirmando con fuerza en los asientos tratando de salvar sus propias vidas. Anna siente cómo el bus sale volando y durante algunos segundos parece como que nunca aterrizarán. Después viene el agua. Primero a través de las ranuras y aberturas y después rompe las ventanas y entra por los hoyos gigantes que ha creado. Anna agarra la mano de Margarita y piensa que nunca va a soltarla, ellas van a estar juntas hasta la muerte. Pero en el instante que el agua las rodea sus manos se sueltan. No hay salvación. Anna siente un fuerte golpe contra la parte posterior de la cabeza y todo se pone negro.

Tyra Samenius Cortinez y Geraldine Malmberg, Åk 8, Sjöstadsskolan Soy Tyra, mi mamá nació en chile y por eso sé hablar español. Mi papá es sueco y yo soy sueca por eso hablo sueco también.

Ilustraci贸n: Tyra y Geraldine

Buss 401 Anna hjälper sin lillasyster Margarita att ta på sig sina röda, slitna galonbyxor. Hon tittar upp på henne med sina gröna ögon och säger: - Tack!

Anna bara ler. Hon är den vackraste systern i världen. Sedan kollar Margarita åt andra hållet dit dagisgården ligger och Annas leende försvinner direkt. Även om hon försöker är det svårt att vänja sig vid de röda märkena på Margaritas hals från pappas händer. Margarita stirrar på henne igen. Hon märker att Anna har slutat försöka knäppa hennes byxor.

- Vad är det, frågar hon henne? Även om hon bara är fem år så låter hon alltid så vuxen.

- Inget, svarar Anna kort.

När byxorna äntligen är på går hon och hämtar den lilla, blå rycksäcken som hon har fyllt med kläder och trasiga leksaker till Margarita. I hennes egna gigantiska ryggsäck har hon några plagg till sig själv, mat och annat hon tror de kanske kommer behöva. Men det viktigaste hon har i den är 11 567 kr. Hon har räknat dem 7 gånger. Varje gång har hon fått olika siffror men det är medelvärdet. Och så har hon pappas telefon, dator och kreditkort. Hon vet att hon bara kommer kunna använda dem den första tiden eftersom hennes pappa kommer blockera abonnemangen, men det är i alla fall något.

Juan, hennes allra bästa kompis har sagt att hon kan få sova i hans pappas restaurang i Gallerian på nätterna. Så länge hans pappa inte är där alltså. Anna och Juan har planerat det här i flera veckor nu. De har gjort ett gömställe i baren med kuddar och filtar där de kan sova utan att de som går förbi märker det.

Förutom Juan finns det ingen i hela världen som vet om hur Anna och hennes lillasyster har det. Att deras föräldrar misshandlar dem och inte bryr sig om dem.

Anna tar Margaritas hand och de börjar gå mot busshållplatsen. Där går de på buss 401 mot Slussen.

Busschauffören är ung och har mörkblont hår som ligger snett över pannan. Anna blir rädd för att busschauffören ska komma på att hon är under sju år och vilja se hennes biljett. Men istället stirrar bara busschauffören långt på Anna för att sedan vända sig om mot vägen igen.

Långt bak i bussen finns det en ledig plats bredvid fönstret mittemot en dam i grön klänning där Anna sätter sig och tar Margarita i knät.

Anna kollar ut genom fönstret och ser hur bussen långsamt kör upp på en bro över vattnet.

Plötsligt hörs ett öronskärande skrik från busschauffören och alla i bussen kollar åt det håll ljudet kom ifrån. På golvet vid ingången till bussen ligger chauffören, medvetslös på golvet. Skrik och skräckfyllda ljud hörs från olika håll i bussen.

Anna är alldeles för rädd för att agera på något vis och stirrar därför bara ut i tomma luften. Hon har aldrig åkt buss någon gång förut och det var verkligen inte så här hon tänkt sig att det skulle vara. När hon kollar runtomkring sig ser hon att alla ser vettskrämda ut, men ingen gör någonting.

- Finns det någon doktor här? Frågar Anna när hon samlat tillräckligt med mod. Inget svar. Efter några sekunder reser sig en man upp från sin plats och går mot busschauffören. Han sätter sig bredvid kroppen och sätter två fingrar på halsen på busschauffören. När mannen kollar upp igen ser man rädslan i hans ögon.

- Han är död.

- VAD SKA VI GÖRA, skriker en blond kvinna?

Många av passagerarna sitter och skriker, gråter eller får panikattacker. Anna har ingen aning om vad som pågår. Hon får en konstig känsla. Varför fortsätter bussen framåt, frågar Anna sin syster?

- Jag vet inte, svarar Margarita.

Hon frågar kvinnan framför. Kvinnan kollar runtomkring sig och börjar gråta och hon skriker: ”Ingen kör bussen!”

Alla börjar nu kolla runt och nu hör man ännu fler skrik och snyftningar, samtidigt som man ser vatten komma närmare fönstren. Ingen rör sig från sina platser eftersom man vet att det inte kommer hjälpa.

Ingen kan stoppa bussen från att ramla ner från bron till vattnet under. Vägkanten är precis framför bussen och alla håller hårt sina säten och försöker rädda sina liv. Anna tycker det känns som att bussen flyger och under några sekunder känns det som de aldrig kommer att landa. Sedan kommer vattnet.

Först genom gliporna och bussens öppningar och sedan krossas fönstren och vattnet strömmar in genom de stora hålen som precis har skapats. Anna tar tag i Margaritas hand och tänker att hon aldrig ska släppa den, de går tillsammans in i döden. Men när vattnet omger dem släpper de sina händer. Inget kan rädda dem. Anna känner ett hårt slag mot baksidan av huvudet innan allt blir svart.

Tyra Samenius Cortinez y Geraldine Malmberg, Åk 8, Sjöstadsskolan Jag är Tyra. Min mamma är född i Chile, därför talar jag spanska. Min Pappa är svensk och jag är svensk därför pratar jag också svenska.

Mi primer amor Un día nació una niña en Estocolmo. Después creció y fue a la escuela, y allí pasó algo... Después de lo que pasó y vivió entendió que la vida era dura.

Pasó que se enamoró de un chico. Y nunca más lo pudo soltar. Pero eso no era todo. Había otra cosa difícil, su madre estaba muy enferma y no sabía cómo ayudarla. Le dolía ver a su madre así de mal. Y ella se sentía vacía. Ocurrió cuando iba a empezar la escuela, el octavo curso. Pasó después de las vacaciones del verano. Llegó a la escuela a su primera clase y llegó pronto. Saludó a sus amigas que hablaban de las vacaciones del verano. ...

Casi me quedé dormida, pero en ese momento entraron dos chicos. El primero tenía ojos café y el pelo como negro y marrón, era muy bajo y era muy lindo y yo era más alta. El otro chico que entró era un poco más alto que yo, tenía pelo negro, los ojos de él eran hermosos, eran azul hielo. El primero se llamaba Juan y el otro Leonardo.

El tiempo pasó. Una amiga mía hacía una fiesta porque ella siempre tiene fiestas después de las vacaciones. Todavía no había hablado con Juan ni con Leonardo. Era lunes y llegaba tarde a la escuela y corrí para no llegar mas tarde todavía, tenía mi teléfono en la mano, iba a enviar un mensaje a mi amiga cuando me tropecé con Leonardo. Me puse roja como un tomate, sin decir nada seguí corriendo con pena. ...

Día de la fiesta, todavía me daba pena por lo que pasó con Leonardo. No podía tener contacto visual con él. En la fiesta, casi toda la escuela estaba allí.

En un momento sucedió algo, Leonardo estaba parado a mi lado, me estaba mirando, los ojos de él eran hermosos. Le pregunté por qué me miraba tanto y me respondió que yo era la chica más hermosa que él había visto.

Yo no sabía qué responder, sólo me puse roja. Y después me besó. Yo sentí algo que no había sentido antes, era como una sensación nueva. Después le pregunté por que me besó el respondió que “sólo por un beso se puede enamorar, sin necesidad de hablarse sólo los labios rozarse”. Me quede congelada, no podía sacar palabras y me fui. Lo que él dijo era bonito pero yo no sabía si era cierto.

Tal vez era cierto lo que dijo porque cuando me besó yo sentía mariposas aunque nunca habíamos hablado. Después me sentía muy mal porque no le respondí nada.

Cuando me iba a la casa no podía pensar en otra cosa, sólo podía pensar en él, en Leonardo.

UN MES DESPUÉS Después de lo que pasó en la fiesta con Leonardo empecé a hablar con él. No podía pasar un día sin hablar con él, hablábamos de todo y éramos como grandes amigos. Cuando estaba con él me sentía feliz y segura. Pasaron dos meses y un día me dijo que me quería más que como amiga y entonces yo también le conté que lo veía más que como amigo. Ese día me preguntó si yo quería ser su novia y entonces le dije que sí con los ojos porque yo no podía expresar mi felicidad. A partir de ese día siempre tenía mariposas en mi estómago.

Cuando ya pasó un tiempo él cambió. Siempre discutíamos por cosas muy pequeñas que no valían la pena. Y no sentía más las mariposas, era como que se murieron. Él siempre me comparaba con alguien y mi confianza bajó. Pero todavía me gustaba y me sentía estúpida. Le expliqué cómo me sentía porque yo quería resolverlo pero me ignoró y entonces perdí la esperanza y, un día terminamos.

Sé que es bien dramático y lloré, no pude evitarlo. Fui a mi cuarto y escribí en mi diario todo lo que sentía porque necesitaba sacarlo.

Mis amigas no querían verme triste e hicieron todo para ponerme alegre pero yo aún seguía triste. ...

Un año después Leonardo cambió de escuela. Nunca más oí de el. Pero él siempre está en mi mente. Y ahorita todavía está en mi mente y ha pasado un año. ...

Quiero decirles algo a las chicas: aunque él esté todavía en tu mente él también te extraña así que no piensen ni por un segundo que él te ha soltado. Mira al futuro porque vas a encontrar a alguien. No te juntes con un chico nuevo para olvidar a un amor que no puedes soltar, porque entonces te engañas creyendo que lo has superado.

Luna S.

Min första kärlek En dag föddes en flicka i Stockholm. Hon växte upp och började skolan och där hände något... Efter vad som hade hänt och det hon upplevt förstod hon att livet var svårt och komplicerat. För hon blev kär i en kille och kunde aldrig mer släppa honom. Men det var inte allt. Det fanns en annan svår sak.

Hennes mamma var mycket sjuk och hon visste inte hur hon skulle hjälpa henne. Det gjorde ont att se sin mamma må sådär dåligt. Och hon kände sig tom.

Allting hände när hon skulle börja i skolan, i åttonde klass.

Det hände efter sommarlovet. Hon kom till den första lektionen i tid. Hon hälsade på sina kompisar som satt och pratade om hur sommarlovet hade varit.

Hon ska nu få fortsätta berättelsen själv: ...

Jag sommnade nästan, men i det ögonblicket kom det in två killar. Den första killen hade bruna ögon och hans hår var svartbrunt. Han var ganska kort men han var gullig. Jag var lite längre än honom. Den andra killen som kom in var lite längre än mig. Han hade svart hår och hans ögon var vackra. De var isblå. Den första killen hette Juan och den andra Leonardo.

Tiden gick. En av mina vänner skulle ha en fest, för hon har alltid fester efter loven. Fortfarande hade jag inte pratat med Juan eller Leonardo. Det var måndag och jag var sen till skolan och sprang för att inte bli ännu senare. Jag hade telefonen i handen och skulle skicka ett meddelande till min kompis när jag snubblade på Leonardo. Jag blev röd som en tomat. Utan att säga något sprang jag generad vidare. ...

Dagen efter festen kände jag mig fortfarande generad över det som hände med Leonardo. Jag kunde inte ha ögonkontakt med honom.

På festen var nästan hela skolan där. Sen hände något, Leonardo stod bredvid mig, han kollade på mig, hans ögon var vackra. Jag frågade honom varför han kollade på mig så mycket och han svarade att jag var den vackraste tjejen som han hade sett. Jag visste inte vad jag skulle svara, jag blev bara röd. Och sen pussade han mig. Jag kände något som jag aldrig hade kännt innan. Det var som en ny känsla. Sen frågade jag varför han pussade mig och han svarade: “Med bara med en kyss kan man bli kär, utan att behöva prata med varandra, med bara läppar som nuddar varandra.” Jag blev som helt fryst, kunde inte få ur mig ett ord, så jag gick. Det han sa var fint men jag visste inte om det var sant.

Kanske det var sant det han sa för att när han pussade mig kände jag fjärilar i magen, även om vi aldrig hade pratat. Sen efteråt mådde jag dåligt för att jag inte sa något tillbaka.

När jag skulle gå hem kunde jag inte tänka på något annat, kunde bara tänka på honom, på Leonardo.

EN MÅNAD SENARE Efter det som hade hänt med Leonardo på festen började jag prata med honom. Det kunde inte gå en dag utan att jag pratade med honom. Vi pratade om allt, vi var som bästa vänner. När jag var med honom kände jag mig lycklig och säker. Det gick två månader och en dag sa han till mig att han gillade mig mer än en kompis och då berättade jag att jag såg honom som mer än en kompis. Den dagen frågade han mig om jag ville bli hans flickvän och då svarade jag ja med ögonen för jag kunde inte i ord uttrycka min glädje. Efter den dagen hade jag alltid fjärilar i magen. ...

När det hade gått ett tag så förändrades han. Vi diskuterade alltid små obetydligheter. Och jag kände inte längre fjärilarna i magen, det var som om de hade dött. Han jämförde alltid mig med någon annan och mitt självförtroende sänktes. Men jag gillade honom fortfarande och jag kände mig dum. Jag förklarade hur jag kände, för jag ville hitta en lösning, men han ignorerade mig och då tappade jag hoppet och en dag gjorde vi slut. Jag vet att det är väldigt dramatiskt och jag grät, jag kunde inte undvika det.

Jag gick till mitt rum och skrev ner allting i min dagbok, allting jag kände för jag behövde få ur mig det.

Mina vänner ville inte se mig ledsen och de gjorde allt för att få mig glad, men jag var ändå ledsen. ...

Ett år senate bytte Leonardo skola. Jag hörde aldrig mer från honom. Men han fanns ändå alltid i mitt huvud. Och just nu finns han i mitt huvud och det har gått ett år. ...

Jag vill säga något till alla tjejer: Om han finns i ditt huvud så kanske han också saknar dig, så tro inte för en sekund att han har släppt dig. Försök att tänka på framtiden, för du kommer att hitta någon. Bli inte tillsammans med en ny kille för att glömma en kärlek som du inte kan släppa, för då lurar du bara dig själv att du har gått vidare.

Luna S.

Si nunca hubiera pasado ¿Por qué sucedió todo esto? Me arrepiento de no haberme ido con ella. Sabía que tenía que haberla buscado. ¿Por qué no lo hice?

Nosotras nunca hablamos de eso, pero sabemos qué ha pasado.

Corrí y corrí lo más rápido que pude.

Estaba nerviosa cuando iba a llegar aquí al campamento, ahora estoy aquí con mi mejor amiga. Y conocimos a nuestra compañera de habitación. Cuando estuvimos listas de ordenar nuestras cosas, nos fuimos a la playa que estaba cerca del campamento. Estaba llena de gente y había un chico muy especial que se acercó a mí y me preguntó en qué habitación estaba.

- En la 213 le dije, ¿y tú?, le pregunté.

- Estoy en la 145, me contesó ¿tú sabes qué ha pasado en tu habitación?

- ¡No! ¿qué ha pasado?, pregunté yo.

- No, si no lo sabes, no voy a decírtelo, me dijo. Tampoco lo quieres saber. Tengo que irme, adiós.

- Pero ¡espera! no sé tu nombre, le dije.

- Joacim, me contestó.

- ¡Ven Noova!

- Ya voy, dije. Adiós Joacim. Por cierto, me llamo Noova.

- ¿Quién era él Noova?

- Era un chico, le dije. Linda me ha dicho algo sobre ... ¿que ha pasado algo en nuestra habitación?

-¿Qué ha pasado Noova? me preguntó Linda.

- No, sólo estaba bromeando, le respondí.

Sé que no estaba bromeando, pero no merecía la pena decir nada.

Al día siguiente Helena había tenido una pesadilla sobre una niña que se había muerto y la niña muerta le había arañado. No entendíamos lo que había pasado. Pero entonces, de repente, me di cuenta... ¡Helena no había tenido arañazos ni sangre en los brazos cuando nos habíamos ido a la cama la noche anterior! Y, además, yo y Linda habíamos estado con ella todo el rato desde que nos conocimos el día anterior. Todo era muy extraño. Después del almuerzo Linda recibió de un

número secreto, un mensaje, tres llamadas perdidas, otro mensaje vacío más y, más tarde, otro más sin texto, pero ¡con un puñal clavado en un corazón!

- ¿De quién eran esos mensajes?, dijo Helena.

- ¡¡Noova!! gritó Joacim, ¿Puedes venir?

- ¿Qué pasa Joacim?, dije.

- ¿Crees en las leyendas Noova?, preguntó él.

- No, no lo hago, ¿por qué lo preguntas?

- No, por nada, dijo Joacim.

- Vale, adiós, tengo que irme, le dije.

Luego, esa misma noche en nuestra habitación, yo, Helena y Linda, habíamos comprado caramelos, cuando de repente, oímos un grito que parecía Joacim. Sí, estábamos seguras de que era Joacim.

Al día siguiente no vimos a Joacim y nos preguntamos dónde estaba.

Otra semana había pasado volando y Joacim estaba todavía desaparecido y nadie parecía haberse dado cuenta.

Una noche, cuando estábamos sentadas hablando oímos pasos y luego una voz que se parecía mucho a la de Joacim. Algunos minutos después, la ventana se abrió, aunque sabíamos que no hacía viento.

Luego Helena recibió un mensaje en el que ponía: “Voy a matarte dentro de dos días”. ¿Por qué llegaban mensajes y llamadas perdidas todo el rato?

La mañana se hizo pesada porque nos habíamos pasado toda la noche anterior hablando de todo lo que había pasado.

Más tarde, ese mismo día, oímos a alguien diciendo: no podemos dejar que los niños estén solos en ningún momento.

- ¿Por qué no nos dejan estar solos?, preguntó Linda.

- No lo sé, pero hay algo muy raro en este Campamento, dijo Helena.

Mientras tanto, no podía dejar de mirar hacia fuera... Lo que vi nunca lo he contado a nadie. Vi a una persona vestida de blanco.

- ¿Qué estás mirando Noova?

- Nada...

Al día siguiente pasamos una noche normal o, al menos, así lo creíamos...

Ilustraci贸n - Bild: Alice Garc铆a Johnson

- Sólo voy a ir al aseo, dijo Linda.

-Vale, dijimos Helena y yo a la vez.

Después de unos minutos me pregunté adónde se había metido Linda. Después de media hora empezamos a ponernos muy nerviosas, pero nos quedamos hablando hasta que nos dormimos.

A la mañana siguiente Linda todavía no había llegado y fue entonces cuando oímos una ambulancia.

Salimos fuera para ver lo que pasaba. Vimos que sacaban a alguien en una camilla... ¡Linda! Estaba llena de sangre por todas partes.

Corrí y corrí lo más rápido que pude....y fue entonces cuando me di cuenta de que no estaba allí…

Alice García Johnson, åk 5, Sjöstadsskolan Sé español porque tengo raíces en España. Mi padre es de Alicante, España, y mi madre es de Estocolmo, Suecia

Om det aldrig hade hänt Varför hände allt det här? Jag ångrar att jag inte gick med henne. Jag visste att jag skulle ha sökt upp henne. Så varför gjorde jag det inte?

Vi pratar aldrig om det, men vi vet innerst inne vad som hände.

Jag sprang, jag sprang så fort jag kunde.

Jag var nervös när jag skulle åka hit ... till ett kollo. Nu är jag här med min bästis. Jag träffade min rumskompis, när vi var färdiga med att packa upp så gick vi till stranden nära kollot. Det var jättemånga där och en speciell pojke kom fram till mig och frågade i vilket rum jag bodde och då sa jag: - 213, du då?

- Jag bor i rum 145, sa pojken. Du vet väl vad som har hänt i rum 213?

- Nej, sa jag. Vad har hänt?!

- Nej, om du inte vet så berättar jag inte. Det vill du inte heller veta, sa pojken! Jag måste gå nu!

- Men jag vet inte ens vad du heter, sa jag.

- Joacim, sa pojken!

- Kom Noova!

- Kommer, sa jag! Hej då Joacim, förresten jag heter Noova!

- Vem var det Noova?

- Det var en pojke, sa jag. Linda, han sa någonting om att... att det hade hänt något i vårt rum?

- Vad hade hänt Noova, sa Linda?

- Nä, han skojade säkert bara, sa jag Jag visste att han inte skojade, men det var ändå ingen mening med att säga något.

Nästa dag så sa Helena att hon hade haft en mardröm, om en flicka som dött och sen rivit henne. Jag och Linda fattade ingenting och det var då jag märkte det! Helena hade inte haft några rivmärken och blod på armarna när vi gick och la oss! Och dessutom hade jag och Linda varit med henne hela dagen, sen vi träffades igår. Det var väldigt konstigt. Efter lunchen fick Linda ett SMS från ett dolt nummer och tre missade samtal, och sen ett till SMS och ett till där det inte stod någonting på SMS:et, utan bara en kniv i ett hjärta.

- Från vem var de där SMS:en, sa Helena?

- Noova, skrek Joacim kan du komma?

- Vad är det Joacim, sa jag?

- Tror du på sagor, frågade han?

- Nej, det gör jag inte. Varför frågar du det?

- Nej, det var ingenting, sa Joacim.

- Okej, hejdå jag måste gå, sa jag.

Senare den kvällen i vårt rum, Helena,Linda och jag hade köpt godis när vi hörde ett skrik, det lät som Joacims. Vi var helt säkra på att det var Joacims.

Nästa dag var han inte där. Var hade han tagit vägen, tänkte vi... En till vecka har passerat och Joacim är fortfarande borta och ingen verkar ha märkt det. En kväll då vi satt och pratade så hördevi fotsteg och

en röst, det lät som Joacims. Efter några minuter öppnades vårt fönster, fast vi visste att det inte blåste ute. Sen fick Helena ett SMS där det stod: Jag kommer att döda dig om två dagar.

Varför kom det ett SMS och fanns missade samtal hela tiden? Morgonen blev väldigt trög eftersom vi hade pratat hela kvällen om allt som hade hänt. Senare den dagen så hörde vi någon prata: - Barnen kan inte gå omkring själva längre, sa en person.

- Varför får vi inte gå omkring längre, sa Linda.

- Jag vet inte, men det är något väldigt skumt med det här kollot, sa Helena.

Under tiden kunde inte jag sluta titta ut. Det jag såg berättade jag aldrig, det var en person klädd i vitt.

- Vad tittar du på Noova?

- Inget.

Nästa dag var en helt vanlig kväll, eller det var det vi trodde.

- Jag ska bara gå på toa, sa Linda.

- Okej, sa jag och Helena i kör!

Efter några minuter undrade jag undrat var hon tagit vägen och efter en halv timme började vi bli väldigt oroliga, men vi pratade bara och somnade till slut. Nästa morgon hade Linda fortfarande inte kommit tillbaka. Då hörde vi en ambulans tjuta och vi gick ut för att se vad det var. Efter en stund såg vi någon bäras ut på en bår. Det var Linda, hon var helt blodig.

Jag sprang, jag sprang så fort jag kunde... när jag märkte att hon inte var där...

Alice García Johnson, åk 5, Sjöstadsskolan Jag kan spanska för att jag har rötter i Spanien. Min pappa är från Alicante, España, y min mamma är från Stockholm, Sverige.

Mi camino El camino a donde yo voy no es claro ni es oscuro es mi camino hacia el futuro.

Ando por la ciudad, es una preciosidad ni claro, ni oscuro, aquí tengo mi futuro.

Min väg Vägen där jag går den är inte ljus den är inte mörk det är min väg mot framtiden.

Jag går genom staden den är underbar den är inte ljus den är inte mörk det är här jag har min framtid.

Liv, åk 4, Björkhagens skola

Estoy vacío Estoy vacío. Todos en el mundo tienen algo especial, sea positivo o negativo. “¡Mira, ahí está 'Papelito'!”.

El eco de las palabras llenan el corredor de la escuela mientras ojos curiosos observan mi presencia. Me pongo tenso mientras el sudor corre por mi cabello. Mi cuerpo se prepara instintivamente ante los acosadores a la vista. Mi apodo lo recibí porque soy blanco como un fantasma y nunca demuestro sentimientos. ¡Pero eso no es cierto! Siempre me ha gustado el negro. ¡Y muestro mis sentimientos todo el tiempo! En mi interior. “¿No nos vas a esperar, Alphonse?” me pregunta Kevin con un tono ácido. Escupe las palabras como si tuvieran gusto a sal. Siento cómo sus amigos agarran fuertemente mi hombro. Pero igual me siento bastante tranquilo, las personas a mi alrededor seguramente van a decir algo. Pero por supuesto que este pensamiento era demasiado bueno para ser cierto, todos mis “amigos” miran para otro lado, como si todo esto no tuviera nada que ver con ellos. ¡Me enfadé! ¡Les voy a demos-trar que no me pueden tratar como aire! ¡No los necesito! ¡Les voy a demostrar que soy fuerte, grande y rápido! Hoy es el día en que me libero de toda esta furia. Mis días como víctima del acoso se terminan. Pero cuanto más lo pienso, más rápido desaparece ese pensamiento de mi cabeza. ¿Por qué lo podría parar hoy si antes nunca lo he hecho? Soy solo yo.

Kevin me examina mientras sus amigos me empujan fuera de la escuela. Aquí nadie me va a ver ni salvar. Bueno, igualmente nunca nadie me salva. Soy como una hoja en el viento, no puedo hacer nada.

Sólo puede seguir al viento y en este caso es Kevin. Quiero escapar, dejar a Kevin y a sus amigos detrás de mí pero las manos todavía me tienen capturado. Ni siquiera puedo sentir mi hombro pero mi cara todavía está calma. ”¿Ninguna reacción?”, me pregunta Kevin en un tono más fuerte que el anterior.

Pero estas palabras no están solas, a diferencia de mí. Están acompa-ñadas de un puño lanzado contra mi estómago. Mi cara sigue calma pero el dolor está lejos de ser calmo. Siento que mis tres metros de intestino se remueven como si un gusano se infiltrara en mi cuerpo. Kevin deja su mano en mi estómago mientras se jacta burlonamente ante sus amigos:”¡Jaja, ni siquiera Papelito puede resistir mi puñetazo de dinamita!”. Caigo al suelo acompañado de un crac. Me escupe con toda la garganta ”conoce tu lugar, Alphonse”. Las voces suenan lejanas como en un sueño. Pero esto no es un sueño. ”Sólo quiero llenar el agujero de mi alma”. El mundo se cubrió de una infinita oscuridad. ¿Qué soy yo?

Golpeo mi mano fuertemente contra el borde de mi crujiente cama. ¿O es mi mano que cruje?

Examino mi pequeña mano pálida mientras el dolor entra en mi alma como miles y miles de agujas. “Ni siquiera mi mano me defiende”, me susurro silenciosamente a mí mismo, como un protagonista de una serie de televisión que dice en voz alta todo lo que piensa para que el público entienda lo que está pasando. Patético.

Veo un niño asustado mirándome con sus ojos negros. No brillan ni se ven felices, al contrario están llenos de una tristeza eterna. Su pelo corto color marrón café no mejora la situación. Parece un cachorro. Corro hacia el niño para abrazarlo, para contarle que hay alguien que piensa en él. La respuesta que recibo es un crac metálico y una nariz roja. Es un espejo.

Vivo solo y eso no me ayuda. Va contra la ley vivir sólo cuando tienes 16 años, ya lo sé, pero oficialmente este departamento no es mío. Es propiedad de Ann-Maria. Cuando mis padres murieron ella fue la persona que me ayudó. Me dio una casa, comida, plata y lo más importante, amor. Pero no vivimos juntos. Ella vive en una casa pequeña en Småland. Tiene un pelo gris finito y con su forma pequeña parece un Pitufo. No tengo trabajo pero para sobrevivir ella me manda plata una vez al mes. Le debo mi vida.

No le he dado razón alguna para estar orgullosa de mí. Pero mi tiempo va a llegar. Ella mismo lo dijo.

Me pongo mi chaqueta de cuero negro y agarro la manija de la puerta. Hace un sonido desafinado y pienso silenciosamente un pensamiento que he tenido millones de veces en esta vida. “¿Habrá alguien que me necesita ahí afuera?”

Sinfonía de la muerte La cremallera de mi chaqueta desabrochada hizo un sonido muy particular. La lluvia rezuma sobre el mundo y junto con mis pasos crea una melodía exquisita. Inconscientemente aumento el ritmo de mis pies y la sinfonía va rápidamente en crescendo. Los tambores aumentan su velocidad mientras el resto de la orquesta toca en el mismo ritmo. ¿Podría ser que en verdad los tambores fueran mis propios pasos? No, no puede ser. Sólo un loco podría pensar así. De repente el sonido de los tambores paró y la música desapareció. Yo miraba el cielo gris. Era como si toda la felicidad y el color del mundo hubieran desaparecido, como un signo de que algo terrible iba a pasar. Una sensación fría recorrió mi rostro y continuó por el centro de mi cuerpo hacia abajo convirtiéndose en una parte de un charco agua.

“Finito!”

El sonido de la lluvia se convirtió en aplausos.

Continué mi caminata en silencio, sin música, sin pensamientos y sin emociones. Estoy vacío y siempre lo estaré. Como un comienzo de una novela que nunca se terminó. De repente se rompió el silencio de sirenas y gritos. La orquesta comenzó de nuevo, más rápido que nunca. Pero ahora el grupo de música tenía nuevos miembros: señor dolor y señora muerte. Ahora estaba suficientemente cerca para ver los nuevos miembros. Un hombre vestido como cualquiera, con una chaqueta de color marrón, una corbata muy elegante colgada en el pecho. Seguramente estaba cansado de la vida de oficina y decidió vivir una vida con más cultura. La mujer parecía una secretaria tomada directa-mente de una película de Hitman, con su pelo recogido en una cola de caballo y unas gafas en el suelo. Había miles de pedazos de vidrio como un rompecabezas. El hombre sujetó fuertemente a la mujer que estaba tapada con algo que

parecía una bolsa de plástico. Qué manera más rara de hacer música, murmuré, apreciando sin embargo su talento.

De repente estaba de vuelta en el mundo real. Gritos, lágrimas y una risa histérica fueron las primeras cosas que sentí. Mis nuevos musicantes no eran musicantes. Era una mujer que estaba tan cerca de la muerte como se puede llegar. Se retorcía y gritaba con lagrimas en su voz. No tenía nada que ver con la hermosa música que había escuchado antes, estaba muy lejos de ser un música bella. El hombre a su derecha tampoco era un espectáculo agradable. Su pelo tan alborotado y descuidado que uno podía pensar que había salido de un basurero. En su mano llevaba la muerte. Era una pistola. Coches de policía rodearon la entrada del Banco “Libertad” pero no podían hacer nada. No querían sacrificar a la pobre mujer. El ladrón estaba rodeado. La mujer era su libertad. Con todo los autos y obstáculos era imposible escapar. El corazón latía en mi pecho. Ésta era mi oportunidad. Mi oportunidad de mostrarle a Kevin y a sus amigos que conmigo no se podía jugar. Mi oportunidad de demostrarle a Ann-Maria que podía estar orgullosa de mí. Mi oportunidad para llenar mi alma.

Antes de darme cuenta de lo que estaba haciendo salté las barreras esquivando a los policías y corrí hacia el ladrón. Un policía intentó coger mi hombro sin lograrlo. Yo era grande, era fuerte y era rápido.

Lo que iba a hacer después de haber llegado no lo sabía pero sabía que se resolvería. De repente un sonido impactó la ciudad seguido de un silencio absoluto.

Me sentí mareado, los gritos a mi alrededor se sentían lejanos e irreales. Sentí un poco de cliché cuando desesperadamente traté de encontrar mi equilibrio tambaleando como pescado fuera del agua. ¡Mi historia no podía terminar ahora! Continué hacia mi meta, determinado a parar al ladrón y salvar el día! ¿Hice todo esto por las personas a mi alrededor o por mí mismo? Un nuevo trueno sonó y dejó un eco por la ciudad. Me caí, plenamente consciente sobre los agujeros en mi pecho. Pero los agujeros siempre habían estado ahí, infectando mi cuerpo con vacío y soledad. El asfalto raspó mi mejilla cuando traté de pararme pero tres agujeros más me lo impidieron. El dolor era insoportable y sabía que pronto vería a mis padres de nuevo. ¡Había tantas cosas que quería hacer antes de morir! “¡No quiero morir!”, grité con mis últimas fuerzas. Pero en realidad, ¿quién me va a extrañar? ¿Qué razones hay para no dejar ir mi vida? Debería pensar en mamá, papá y en Ann-Maria, pero las palabras que retumbaban en mi cabeza eran “Estoy vacío”.

Me dejé ir.

Mateo Andersson, åk 7, Mariaskolan Mi texto “Estoy vacío”, como ves, está escrito en dos idiomas. Mi madre viene de Uruguay donde se habla castellano. ¡Ella me ha enseñado todo lo que sé de español!

Jag är tom Jag är tom. Alla i hela världen har någonting speciellt med sig, positivt eller negativt. “Kolla Pappernollan”, orden ekar i skolkorridoren och nyfikna ögon stirrar upp vid min närvaro. Jag blir spänd medan svetten rinner genom mitt hår. Min kropp förbereder sig instinktivt för mobbarna i sikte. Smeknamnet fick jag eftersom jag är blek som ett spöke och aldrig visar känslor. Men det är inte sant! Jag har alltid gillat svart och känslor visar jag faktiskt hela tiden! På insidan.

“Ska du inte vänta på oss, Alphonse?” frågar Kevin med en ton av syrlighet. Han spottar ur sig orden som om de smakade salt. Jag känner hans medmobbare hårt ta tag om min axel. Jag tror ändå att det är lugnt, människorna runt omkring mig kommer säker säga ifrån. Men den tanken var självklart för bra för att vara sann, de ignorerar mig precis som de alltid har gjort. Alla “vänner” som jag har tittar bort, som om det som händer inte har något med dem att göra. Jag blir förbannad! Jag ska visa dem att de inte kan behandla mig som luft! Jag behöver dem inte! Jag ska visa att jag är stor, stark och snabb! Idag är dagen då mina dagar som mobboffer tar slut! Men ju mer jag tänker på det, desto snabbare så lämnar den tanken mitt huvud. Varför skulle jag kunna stoppa mobbandet idag, om jag aldrig kunnat det förut?

Jag är bara jag.

Kevin tittar granskande på mig medan hans vänner knuffar ut mig ur skolan. Ingen vare sig ser mig eller kommer för att rädda mig. Precis som alltid, ingen räddning. Jag skakar som ett löv i vinden, jag vill fly, jag vill lämna Kevin och hans vänner bakom mig, men händerna håller mig i ett hårt grepp. Min axel börjar ömma och mitt vanliga poker-face skiner igenom. “Ingen reaktion?”, säger Kevin nu lite kraftigare än förut. Orden kommer inte ensamma dock, till skillnad från mina. De kommer i sällskap av en knytnäve mot min mage. Mitt ansikte är fortfarande lugnt, men smärtan, den är allt annat än lugn.

Det känns som om hela min tre meter långa tarm flyttar sig i magen. Som om en mask tränger in i min kropp och flyttar sig. Kevin låter handen vila mot min mage medan han hånfullt skryter inför sina vänner: “Ha! Inte ens Pappernollan kan stå emot mitt dynamitslag!”. Jag faller ner med en duns. Han harklar sig och spottar sedan på mig, en stor loska. “Du ska veta din plats, Alphonse”. Rösterna känns frånvarande, som i en dröm. Men det här är inte en dröm. “Jag vill bara fylla hålet i min själ”. Världen täcks av ett oändligt mörker.

Vad är jag?

Jag slår handen hårt i kanten på min knarriga säng. Eller är det min hand som knarrar? Jag granskar min lilla bleka hand och då kommer smärtan, som tusen nålar och när jag minst väntat mig det! “Inte ens min egen hand står upp för mig längre”, viskar jag tyst till mig själv. Som personen i en TV-serie somhögt säger allt hen gör för att publiken ska fatta. Patetiskt.

Jag ser en rädd liten pojke som stirrar på mig med sina svarta små ögon. De varken glittrar eller ser glada ut, tvärtom de är fyllda av en oändlig ensamhet. Det korta mörkbruna håret gör inte det hela bättre, ser ut som en liten hundvalp. Jag springer fram för att krama pojken, berätta att det finns någon som tänker på honom. Svaret jag får är en metallisk duns och en röd näsa. Det var en spegel.

Jag bor ensam och det hjälper mig inte. Det är olagligt att bo själv när man inte är myndig, men officiellt är den här lilla ettan inte min. Den tillhör tant Ann-Maria. När mina föräldrar gick bort var det hon som tog hand om mig. Hon gav mig ett hem, mat, pengar och det viktigaste, kärlek. Men hon bor inte med mig, hon har ett litet hus i Småland. Passar med hennes utseende, hon är kort med ett litet huvud prytt med tunt silverhår, hon ser ut som en smurf. Jag arbetar inte, utan hon skickar mig pengar varje månad så jag ska klara mig. Jag måste tacka henne för mitt liv, men jag har inte direkt gett henne något att vara stolt över. Men min tid kommer. Det har hon själv sagt.

Jag tar på min svarta läderjacka och tar tag i dörrhandtaget. Den knarrar lite och jag tänker tyst för mig själv en tanke som jag redan tänkt så manga gånger i mitt liv, “undrar om någon behöver mig där ute?”.

Dödens symfoni Blixtlåset i min oknäppta jacka rasslade. Regnet sipprade ner över världen och skapade tillsammans med mina steg en utsökt melodi. Omedvetet ökade jag takten och symfonin steg hastigt mot crescendo.

Trummorna spelade snabbare och snabbare, medan resten av orkestern fortsatte spela i samma rytmiska takt. Kunde det vara så att trummorna i själva verket var mina steg? Nej, så kunde det inte vara. Bara en galning skulle tänka så. Plötsligt slutade trummorna spela och musiken försvann. Jag betraktade den grå himlen. Det var som om all lycka, allt hopp och all färg sugits in i ett stort hål. Som en varning för allt det hemska som skulle komma att ske. En känsla av kyla rann ner för mitt ansikte och fortsatte ner och blev en del av det vi kallar för en vattenpöl.

“Finito!”

Regnets smattrande omvandlades till ljudet av applåder.

Jag fortsatte min vandring, nu i tystnad, ingen musik, inga tankar, inga känslor. Jag är tom och det kommer jag alltid vara. Som en påbörjad, men aldrig avslutad roman. Plötsligt bröts tystnaden av sirener och skrik! Orkestern började spela igen, nu i ett snabbare tempo än någonsin! Och nu hade den lilla musikgruppen fått nya bandmedlemmar. Herr Sorg och Fru Död. Jag var nu tillräckligt nära för att se de nya medlemmarna. En man alldagligt klädd, brun kavaj med en prydlig slips hän-gande på bröstet. Blev säkert trött på kontorslivet och bestämde sig för ett mer liv rikt på kultur i musikens värld. Kvinnan såg ut som en sekreterare tagen rakt ur en Hitman-film. Den svarta hästsvansen dinglande i vinden och ett

par glasögon liggande på marken. Tusen glasskärvor utspridda som ett litet pussel. Mannen höll hårt om kvinnan som hade ansiktet täckt av vad såg ut som en plastpåse. “Vilket konstigt sätt att göra musik", mumlade jag tyst, men uppskattade deras talang.

Plötsligt var jag tillbaka i verkligheten. Skrik, gråt och hysteriskt skratt var det första som slog mig. Mina nya musiker var inte musiker. Det var en kvinna som var så nära döden man kunde komma. Hon vred sig och skrek med gråt i halsen medan tårarna rann ner för hennes oskyldiga kinder. Det var så långt från vacker musik man kunde komma. Mannen till höger om henne var inte heller en vacker syn. Håret så rufsat och ovårdat att man skulle kunna tro att han nyss kravlat ur en kompost. I handen bar han döden. Det var en pistol. Polisbilarna omringade ingången till banken “Liberty”, men det fanns inget de kunde göra. De ville inte offra gisslan. Bankrånaren kunde inget göra. Han höll hårt i sin frihet. Med alla bilar och spärrar var det omöjligt att komma ut. Hjärtat bultade i mitt bröst, det här var min chans! Min chans att visa mobbarna att jag var någon att räkna med. Min chans att visa Ann-Maria att jag var någon hon kunde vara stolt över. Min chans för att fylla tomheten i min själ.

Innan jag visste ordet av hade jag hoppat över spärrarna och sprang mot rånaren! En polisman försökte ta tag i min axel, men jag slet bort handen utan några problem! Jag var stor, jag var stark och jag var snabb. Vad jag skulle göra när jag kommit fram visste jag inte, men det skulle lösa sig! Plötsligt ljöd en hög smäll genom staden, följd av total tystnad.

Illamåendet kände jag först, skriken runt omkring mig lät avlägsna och overkliga. Jag kände mig en smula klyschig, jag haltade runt som en fisk på land. Det fick inte sluta så här! Jag fortsatte mot mitt mål, fast besluten att rädda dagen! Gick igenom allt det här för människorna runt omkring mig, eller för min egen del? Ytterligare ett dån genljöd och ekade genom staden. Jag föll, nu fullt medveten över hålen i mitt bröst. Men de hålen hade alltid varit där, de spred tomhet och ensamhet i hela min kropp. Jag skrapade mitt ansikte i gruset när jag försökte resa mig upp, men tre hål av sorg satt stopp för mitt försök. Smärtan överväldigade mig och jag skulle snart få träffa mina föräldrar igen. Det fanns så mycket jag velat göra som aldrig skulle bli av! “Jag vill inte dö”, snyftade jag av mina sista krafter. Men vilka skulle egentligen sakna mig? Vad fanns det för anledning att inte släppa taget? Jag borde tänka på mamma, pappa och Ann-Maria, men orden som ekade i mitt huvud var: “Jag är tom”.

Jag släppte taget.

Mateo Andersson, Åk 7, Mariaskolan Min text "Jag är tom" som du märkt är skriven på två språk. Detta för att min moder kommer från Uruguay och hon har lärt mig all spanska jag kan!

Mi ciudad‌ Min stad‌

'Blodbadet' – El baño de sangre Voy a contar una historia muy conocida llamada 'Stockholms blodbad','El baño de sangre de Estocolmo.

Todo empezó cuando Kristian II fue coronado en el año 1520 como rey de Suecia. Entonces era rey de Dinamarca y de Suecia. Kristian II iba a tener una fiesta en el castillo (”Stockholm slott”). Invitó a todos sus enemigos (o sea, todas las personas que no pensaban como él) para festejar su coronación. Esa fiesta iba a durar tres días. Estaba planeado que al tercer día todas las puertas se cerrarían y que todos iban a ser decapitados. La fiesta duraría desde el 7 de noviembre hasta el 9 de noviembre de ese año (1520).

Y todo salió según lo planeado hasta que finalmente llegó el momento del llamado “baño de sangre”.

Todos fueron obligados a salir a la plaza de la Ciudad Vieja (Gamla Stan) donde fueron decapitados uno tras otro. Todo estaba tan lleno de sangre que se dice que chorreaba sangre hasta de la fuente. Por eso, ese acontecimiento se llama “el baño de sangre” y a Kristian II lo llamaron Kristian Tyran (Kristian El Tirano).

Todo esto pasó en Gamla Stan, la Ciudad Vieja, y se puede visitar el lugar donde pasó. El lugar es público. Yo estudié esto hace un año atrás. Me interesó mucho y por eso elegí este tema Yo pienso que es increíble que eso haya pasado en Suecia que es un país de paz, con muchos años de paz.

Camila Pallone, Åk 6, Sjöstadsskolan Nací en Santa Cruz, bolivia y me fui a vivir a Estocolmo cuando tenía 6 años. Toda mi familia vive en Bolivia. Solamente mi mamá y yo vivimos en Suecia.

Blodbadet Jag ska berätta om en känd händelse i Sverige: Stockholms blodbad.

Allt började när Kristian II år 1520 kröntes till Sveriges kung. Då var han både kung av Sverige och Danmark. Kristian II skulle ha en fest på Stockholms slott, han bjöd in alla sina fiender, alltså de som var emot honom. Festen skulle vara i tre dagar. Det var planerat att alla dörrar skulle stängas den tredje dagen och att alla skulle bli halshuggna. Festen varade från den 7 till den 9 november 1520.

Allt gick som planerat och när tiden var inne tvingades alla ut på torget i Gamla Stan där de blev halshuggna en efter en. Allt var så fullt med blod, huvuden över allt och det sägs att det rann blod från fontänen på torget.

Efter det blev Kristian kallad för Kristian Tyrann.

Allt detta hände i Gamla Stan. Platsen där det hände är offentlig och man kan besöka den.

Jag studerade detta för ett år sedan. Jag valde just detta tema för att jag tyckte att det var intressant. Jag tycker att det är otroligt att detta hände i Sverige som nu har haft fred i många år och är ett fredligt land.

Camila Pallone, Åk 6, Sjöstadsskolan Jaf föddes i Santa Cruz, Bolivia. Jag kom till Stockholm när jag var 6 år. Hela min familj bor i Bolivia.

Det är bara mamma och jag som bor i Sverige.

Tres miradas Mi nombre es Adriana, tengo 15 años, nací en Colombia pero me crié en Estocolmo. Estocolmo es para

más que sólo una ciudad

mí . Significa algo grande, significa nuevas oportunidades de vida, salir adelante y cumplir todas mis metas.

Significa muchísimos colores pero a la vez uno solo.

Un Estocolmo que nos brinda la delicadeza y el frío del invierno, los colores, el calor y la belleza del verano. En pocas palabras Estocolmo es para mí unión, familia, amigos, éxito y libertad.

Adriana, åk 8, Björkhagens skola

casas viejas y bonitas

Me gusta Estocolmo por sus , tiene muchos árboles y pasto. En Estocolmo hay muchas cosas que se pueden hacer, por ejemplo se puede ir a parques o museos, también a Skansen o Gröna Lund. Hay mar y un castillo y puedes visitar Gamla Stan, la parte más vieja de la ciudad donde hay muchas tiendas y restaurantes lindos y divertidos.

En el invierno hace frío y está oscuro pero también suele haber mucha nieve así que puedes esquiar, hacer muñecos y otras actividades divertidas.

En el verano hace calor y puedes bañarte. A mí me gusta ir a los parques con mis amigos para hablar, jugar y comer hamburguesas.

Luisa, åk 6, Gärdesskolan Yo vivo en Estocolmo, me gusta mucho porque es bonito. La arquitectura es muy linda con sus casas viejas e interesantes. También hay bosques y parques con muchos árboles y una bella naturaleza con

lagos y agua por todas partes. La ciudad es bastante grande y puedes hacer muchas cosas divertidas como ir a ver los animales que hay en Suecia o casas muy viejas en Skansen. Estocolmo tiene también varios museos muy entretenidos... ¡Y mucho más!

En el verano hace calor y puedes bañarte en el agua. En invierno es muy frío y oscuro pero para mí no pasa nada porque esta es mi casa y a mí me gusta mucho.

En invierno suelo ir a esquiar y jugar con la nieve mientras que en verano me gusta jugar en la calle con mis amigos y amigas.

Ingrid ML, åk 6, Gärdesskolan

Tre intryck av staden Mitt namn är Adriana jag är 15 år gammal, jag föddes i Colombia men jag är uppväxt i Stockholm.

Stockholm är för mig mer än bara en stad. Det betyder något stort, det betyder nya chanser i livet, att komma längre och att uppfylla alla mina mål.

Det betyder många färger men samtidigt bara en.

Stockholm bjuder på mjukhet och kyla på vintern, färger och värmen av sommaren. Med några få ord betyder Stockholm just det för mig: gemenskap, familj, framgång och frihet.

Adriana, åk 8, Björkhagens skola Jag gillar Stockholm för dess gamla vackra hus, dess många träd och gräs. I Stockholm finns det mycket att göra, till exempel kan man gå till parker och muséer och även till Gröna Lund och Skansen.

Det finns hav och ett slott och man kan besöka Gamla Stan, den äldsta delen av staden, där finns det många roliga affärer och restauranger.

På vintern är det kallt och även mörkt men ibland finns det också mycket snö och då kan man åka skidor, göra snögubbar och andra roliga aktiviteter. På sommaren är det varmt och man kan bada.

Jag gillar att gå till parkerna med mina kompisar för att prata, leka och äta hamburgare.

Luisa 6, Gärdesskolan Jag bor i Stockholm, jag gillar Stockholm för att det är vackert. Arkitekturen är fin med gamla och intressanta hus. Här finns också skog och parker med många träd och en vacker natur med

sjöar och vatten överallt. Staden är ganska stor och man kan göra många roliga saker som att gå och se de djur som finns i Sverige och gamla hus på Skansen. Stockholm har också flera roliga muséer. Men det är inte allting!

På sommaren är det ganska varmt och man kan bada i sjöar och hav. På vintern är det kallt och mörkt, men det gör ingenting för att det här är mitt hem och jag gillar det mycket.

På vinter brukar jag åka skidor och leka i snön, men på sommaren gillar jag att leka ute på gatan med mina kompisar.

Ingrid ML, åk 6, Gärdesskolan

Aquí quiero vivir Yo he vivido en Estocolmo toda mi vida. He crecido en una parte de Estocolmo que se llama Hammarby Sjöstad. Hammarby Sjöstad para mí es un sitio donde yo me siento muy segura.

Me siento muy segura sobre todo porque he vivido allí toda mi vida. Todos mis amigos viven allí y también casi toda mi familia.

Hay muchas cosas que adoro de Estocolmo, algunas de ellas son los sonidos, el tráfico, los edificios y especialmente el agua.

Hay muchos sitios para visitar en Estocolmo pero yo personalmente tengo tres sitios que me encanta visitar.

El primer sitio al que me gusta ir es a la cima de una colina que se llama Hammarby backen.

La colina está en una parte de Estocolmo que se llama Hammarby Sjöstad. La razón por la que me gusta ir allá es que cuando ya se logra subir uno ve casi toda la ciudad, bueno uno siente que ve todo. El aire y el silencio me encantan. Cuando estoy en la cima siempre me siento en el pasto o en la nieve a mirar todo lo bonito que es Estocolmo.

El segundo lugar es un puente que está localizado en Sickla udde. Cada vez que voy allí voy hasta el final del puente y me siento a mirar y a escuchar los sonidos del agua, del viento y de los pájaros. Lo que me encanta de allí es la tranquilidad y que tengo muchos recuerdos, buenos y malos.

Estocolmo me parece que es muy bonito en cada estación del año. En invierno hace mucho frío pero me encanta, uno ve a niños jugando en la nieve, uno mismo se queda en casa con sus familia o amigos viendo películas, jugando a las cartas y comiendo . . .

El verano en Estocolmo es precioso. Los últimos años han sido muy calurosos por eso mucha gente va a la playa o sale con sus amigos. He sido fanática de Grönalund, un parque de atracciones en la ciudad donde se puede estar todo el día sin cansarse. Hay otro parque natural muy importante y famoso en el que he estado miles de veces. Por su puesto es Skansen.

Yo adoro Estocolmo porque es maravilloso. En Estocolmo, o en realidad en toda Suecia, todo el mundo tiene el mismo valor, no importa color de piel o su origen. Estocolmo es una capital muy moderna pero también tiene mucha historia.

Yo, personalmente, no quisiera vivir en otra parte del mundo.

Lina Maria, Åk 8, Sjöstadskolan

Här vill jag bo Jag har levt hela mitt liv i Stockholm. Jag växte upp i en del av Stockholm som heter Hammarby Sjöstad.

Hammarby Sjöstad är för mig en plats där jag känner mig väldigt trygg.

Anledningen till att jag känner mig väldigt trygg där är att jag har bott där hela mitt liv. Alla mina vänner bor där och de flesta i min familj också.

Det finns många saker jag älskar med Stockholm, det är ljuden, trafiken, byggnaderna och särskilt vattnet.

Det finns många platser att besöka i Stockholm, personligen har jag tre platser jag gillar att gå till.

Det första stället jag gillar är att gå upp till Hammarbybacken.

Hammarbybacken ligger i en del av Stockholm som heter Hammarby Sjöstad. Anledningen till att jag gillar att gå dit är att när man står där uppe på toppen så får man en känsla av att man ser nästan hela staden. Framför allt gillar jag tystnaden och vinden som man känner där uppe. När jag är på toppen sätter jag mig alltid i gräset eller snön för att se den fina utsikten.

Det andra stället jag gillar att gå till är en brygga som ligger vid Sickla udde. Varje gång jag går dit går jag längst ut mot vattnet och sitter och lyssnar på ljudet från fåglarna och vattnet. Det jag älskar med bryggan är att jag har många minnen därifrån, både bra och dåliga.

Stockholm tycker jag är fint under alla de fyra årstiderna. När det är vinter och det snöar är det väldigt mysigt. Själv stannar jag helst hemma då med min familj eller med vänner och tittar på film, spelar kort eller äter. . .

Sommaren i Stockholm är väldigt vacker. De senaste åren har det varit ganska varmt i Stockholm och många människor går till stranden eller ut med sina vänner. Det finns två stora parker i Stockholm, den ena är en naturpark där jag själv har varit tusentals gånger. Naturligtvis är det Skansen. Den andra parken är ett nöjesfält och jag anser själv att den är riktigt rolig.

Jag älskar Stockholm eftersom det är en underbar stad. I Stockholm, eller faktiskt i hela Sverige, är alla lika värda, oavsett hudfärg eller ursprung. Stockholm är en mycket modern huvudstad men har också en hel del historia.

Personligen skulle jag inte vilja leva i någon annan del av världen.

Linamaria, Åk 8, Sjöstadskolan

Pienso, escribo, vuelo...

Me llamo Diamela y tengo once años.

Mis padres son de Chile y por eso hablo español. Mi papá llegó a Suecia cuando era muy pequeño. Mi mamá nació en Chile y vivió ahí más que mi papá. Yo nací en Estocolmo, pero viví más o menos tres años en Santiago. Ahora vivo en Estocolmo con mamá, papá y mi hermano Gael.

Voy a la escuela junto con mis amigas.

A mí me encanta bailar y cantar. Yo toco la guitarra y el piano. Leer es una de las cosas que más me gusta hacer, cuando leo me siento tranquila y feliz, entro en el planeta de la fantasía y eso me encanta. A veces, cuando estoy triste, un libro puede darme alegría y hacerme sentir muy bien.

Me gusta también escribir poesía y por eso yo escribí una poesía de un pájaro por Estocolmo.

Diamela, åk 5, Björkhagens skola

Jag tänker, jag skriver, jag flyger...

Jag heter Diamela och är elva år.

Mina föräldrar kommer från Chile och det är darför jag pratar spanska. Min pappa kom till Sverige när han var väldigt liten. Min mamma föddes i Chile och har bott där mer än min pappa. Jag föddes i Stockholm, men jag har bott i Santiago i ungefär tre år. Nu bor jag i Stockholm med min mamma, pappa och min lillebror Gael.

Jag går i skolan tillsammans med mina kompisar.

Jag älskar att dansa och sjunga. Jag kan spela gitarr och piano. Att läsa är en av de saker som jag gillar att göra mest av allt, när jag läser känner jag mig lugn och glad. Jag går in i fantasins planet och det älskar jag. Ibland när jag är ledsen, kan en bok ge mig glädje och jag känner mig mycket bra.

Jag gillar också att skriva dikter och det är darför jag har skrivit en dikt om en fågel över Stockholm.

Diamela, åk 5, Björkhagens skola

Ilustraci贸n Diamela Zanzi

Un pájaro volando por Estocolmo Vuela por nubes, lluvia y nieve.

Afuera de la panadería huele a pan, pasteles y tortas.

El pájaro trata de tomar un pedacito de pan.

Vuela para allá y vuela para acá.

Nunca toma el pan.

Sigue volando.

Por árboles, por casas, por Estocolmo.

Estocolmo, una ciudad grande para el pájaro.

Pero chica para mí.

El pájaro sigue y sigue y sigue volando.

Sin ningún plan.

Sólo por volar.

Sólo para abrir sus alas y volar.

Sólo para sentir el viento contra su cara.

Sólo porque es un pájaro.

En fågel flygande över Stockholm Den flyger genom moln, regn och snö.

Utanför bageriet luktar det bröd, bakelser och tårtor.

Fågeln försöker ta en bit bröd.

Den flyger hit och dit.

Den tar aldrig brödbiten.

Den fortsättter att flyga.

Genom träd, genom hus, genom Stockholm.

Stockholm, en stor stad för honom.

Men liten för mig.

Fågeln fortsätter att flyga och flyga och flyga.

Utan plan.

Bara för att flyga.

Bara för att öppna vingarna och flyga Bara för att känna vinden mot sitt ansikte.

Bara för att den är en fågel.

Diamela, åk 5, Björkhagens skola

Mi llegada a Estocolmo Yo nací en Perú pero me fui a España a los 6 meses, a Salamanca. Allí crecí, fui al colegio, tuve amigas y amigos. Mis padres vinieron a Suecia para ver la situación de trabajo, vivienda y escuela para mí. Cuando cumplí 9 años me dijeron que nos íbamos a venir a Estocolmo y me puse feliz.

Cuando llegué a Estocolmo todos hablaban sueco y yo me preguntaba ¿qué idioma es éste? Mi padre me dijo que cada país tiene su idioma y que aquí se habla el sueco.

Cuando salí del aeropuerto era todo grande, vi lagos, árboles y muchos coches.

Mis padres buscaron casa para vivir y un colegio para mí. Al principio no entendía nada y me puse triste pero luego me encontré con Rose, una chica que nació en España y que hablaba español. Entonces me sentí muy alegre y aliviada.

Me llevó como tres meses comenzar a entender y me hice de más amigas y amigos.

Todo cuesta al comienzo.

Alba Castro, åk 4, Björkhagens skola

Min ankomst till Stockholm Jag föddes i Peru, men jag flyttade till Spanien när jag var sex månader. Där växte jag upp. Jag gick i skolan, jag hade många kompisar. Mina föräldrar åkte till Sverige för att söka jobb, hus och skola för mig. När jag fyllde nio år sa de till mig att vi skulle flytta till Stockholm och jag blev glad.

När jag kom till Stockholm pratade alla svenska, och jag frågade mig: ”Vad är detta för språk?”. Min pappa sa till mig att varje land har sitt eget språk och att här pratar man svenska.

När jag lämnade flygplatsen var allt stort. Jag såg sjöar, träd och många bilar.

Mina föräldrar hade hittat en skola till mig. I början förstod jag ingenting och jag blev ledsen. Men sedan träffade jag Rose. En tjej som föddes i Spanien och pratade spanska, då kände jag mig jätteglad och lättad.

Det tog tre månader att börja förstå språket och jag fick mer vänner.

Men allt är svårt i början.

Alba Castro, åk 4, Björkhagens skola

Ilustraciรณn โ ข Bild: Alba Castro

En Estocolmo hay de todo Estocolmo para mí es bonito, se pueden hacer muchas cosas para todas las edades, por ejemplo ir a Skansen que es el zoológico de Estocolmo, al Gröna Lund que es un parque de atracciones o también visitar museos.

Lo que más me gusta es ir a Gröna Lund porque hay muchos juegos y atracciones. Mis juegos preferidos son Kvasten, el Ratón loco, Jetline y Twister porque van para arriba y para abajo y muy rápido, por ejemplo el Jetline va a 90 km/h.

Pero eso no es solamente lo que me gusta, si quiero hacer algo tranquilo se pude ir por Skeppsholmen que es como un pequeño puerto. Es bien relajante, puedes pensar, caminar tranquilamente y tomar aire puro. Lo que también me gusta y hago cuando tengo tiempo libre es ir al centro. Ahí hay variedad de tiendas como por ejemplo de ropa, zapatos, maquillaje, artículos electrónicos o peluquerías. También hay diferentes restaurantes. Lo que más hago es ir a las tiendas de ropa y zapatos. Normalmente voy con mis amigas pero sino voy con mi mamá y mis hermanas. Mi papá nos acompaña muy poco porque le resulta aburrido esperar. A veces aprovecho la oportunidad para comer un helado en Frozen Yogurt que es uno de mis preferidos.

Todo esto lo hacemos mayormente en el tiempo de verano que apetece salir con el sol y por supuesto que también salimos mucho a las playas.

Opinión de mi papá. Mi papá opina que Estocolmo es una ciudad muy bonita y ordenada, donde está concentrada la mayor cantidad de habitantes del país. Esto se debe a que hay mayor posibilidades de trabajo y de centros de estudios, siendo esto una parte positiva.

La parte negativa vendría a ser la carencia de viviendas, cada vez es más difícil de conseguir un apartamento y también es un problema el aumento de la contaminación ambiental.

Marcia Meza, åk 7, Sofia skola

I Stockholm finns allt Stockholm är trevligt för mig, du kan göra många saker, det finns för alla åldrar, till exempel att gå till Skansen som är en djurpark i Stockholm, Gröna Lund som är en nöjespark och så kan man också besöka muséer.

Det jag gillar mest är att åka till Gröna Lund, det finns så många karuseller och attraktioner som man kan åka och göra. Den mest kända karusellerna är: Insane, Kvasten, Fritt fall, Spökhuset, Twister, Vilda Musen och Jetline. Men mina favoriter är Kvasten, Vilda Musen, Jetline och Twister för att de åker upp och ner. Och även snabbt, Jetline åker t.ex. 90 km/tim.

Men det är inte allt jag gillar att göra. Om man vill göra något lugnare kan man gå ute på Skeppsholmen som är en liten hamn. Det är mycket avkopplande, du kan tänka, gå lugnt och bara få frisk luft.

Det jag också gillar att göra när jag är ledig är att gå ut på stan. Det finns många olika butiker för kläder, skor, smink, elektronik och frisörer. Det finns även olika restauranger.

Men vad jag brukar göra är att gå till kläd- och skorbutiker. Oftast går jag med mina vänner, men om inte jag går med dem går jag med min mamma och mina systrar. Min pappa följer väldigt sällan med eftersom det är lite tråkigt för honom att sitta och vänta. Och när jag ändå går förbi så brukar jag köpa glass från Frozen Yoghurt, det är en av mina favoriter.

Vi brukar går ut mer när det är varmare ute och solen tittar fram. Då passar vi även på att åka till stränder och bada.

Min pappas åsikt. Min pappa tycker att Stockholm är en mycket trevlig och fin stad där det finns mycket invånare. Det finns stora möjligheter till arbete och skolor, det är en positiv del av Stockholm.

Nackdelen är att det finns så mycket invånare i Stockholm att det blir ont om bostäder vilket gör att det blir då mycket svårare att få tag någonstans att bo.

Marcia Meza, åk 7, Sofia skola

Tomás Mazaris, åk 4, ¿Como se vive en Estocolmo?

Arvid, åk 5, och hans fossiler.

Denna bok har kommit till under KUL1415 – Kulturår för barn och unga i Stockholm 2014–2015. Syftet är att barn och unga ska ha roligt, få upplevelser och inspiration som ger nya vägar för lärande, nyfikenhet och engagemang.

I Stockholms förskolor och skolor är kultur ett viktigt inslag i lärprocesserna.

På www.kulan.stockholm.se erbjuder kulturlivet en stor mängd aktiviteter varje år.

Tryck: Edita Bobergs AB

Raíces/Rötter I, II y III es una obra colectiva realizada por un grupo de niñas, niños y jóvenes de 6 a 15 años de edad que tienen el castellano como lengua materna o lengua de herencia. Participaron en ella más de 50 estudiantes desde preescolar hasta el noveno grado. El resultado es una suma de vivencias, imágenes, reflexiones, historias reales o de ficción dentro de un paisaje urbano, del entorno cercano, que se entrelazan con experiencias y recuerdos de otras partes del mundo que aquí se mezclan y enriquecen en la diversidad.

Hemos tenido la satisfacción de acompañar este proceso y agradecemos los esfuerzos, el entusiasmo y la creatividad de nuestros alumnos, al igual que la colaboración de padres y colegas que hicieron posible este proyecto.

Raíces/Rötter I, II och III är resultatet av ett kollektivt arbete utfört av en grupp skolbarn mellan 6-15 år som alla har spanska som modersmål. Fler än 50 skolungdomar från förskola till nionde klass har deltagit i arbetet.

Resultatet är en samling texter och bilder som förmedlar upplevelser, tankar och berättelser i form av dokumentär och fiktion, tagna ur en urban miljö, den nära omgivningen, sammanflätade med erfarenheter och minnen från andra delar av världen som här blandas och berikar i den mångfald som speglas.

Lärarna som tagit sig an detta projekt vill ge uttryck för tacksamhet gentemot våra elever, liksom deras föräldrar och våra kollegor, för alla de ansträngningar, all den entusiasm och kreativitet som de bidragit med och som gjort projektet möjligt att genomföra.

Anita Hokkanen Chachi Arabaolasa Bildt Deidama Amita Cid-Herrera Marta Eek Comas

Asesoría gráfica – Grafisk rådgivning: Beatrice Hernández • Diseño gráfico - Grafisk design: Chachi A. Bildt