»Men jag har också kommit fram till att framgång inte gör någon lyckligare. Det positiva är att det ger möjlighet att få måla ifred men upplever också en större press på att inte lämna ifrån mig grejer jag inte hundraprocentigt står för.« vackra, har fina kläder, lever i vackra omgivningar. Hur ser du på det? – Sally Mann känner jag mig besläktad med men hon exponerar sina figurer mer rent fysiskt medan jag är mer psykiskt intresserad. Men Carl Larsson känner jag ingen koppling till. Omgivningarna är kanske inte så vackra ändå med tanke på orosmolnen. Idyllen är skenbar.
Figurerna vilar i sig själva liksom naturen. Som att de har all tid i världen att »bara vara«. De ter sig för mig som välmående och självmedvetna men vänder sig samtidigt inåt eller bort. Det finns en ambivalens. Är de utanför eller innanför? – Innerst inne är man alltid ensam. Figurerna bär med sig både liv och död och att inte riktigt kunna veta eller greppa vilket, fascinerar mig.
Hur är det att använda den egna familjen och omgivningen som motiv, att göra konst av det privata? Varför blir det inte familjealbum av det hela? – Jag känner en lockelse eller ödmjukhet inför det personliga och individuella »varandet« men varken interiör, omgivning eller figurer på bilderna är gjorda som porträtt. Jag använder hem och familj mer som en scenografi för min bildvärld och lämnar den privata relationen bakom mig. Det viktiga för mig är inte att det är familj utan att det går att känna igen sig i figurerna, att jag hittar en känsla att identifiera mig med.
Jag läste att du är rädd för vatten. Samtidigt målar du kvinnor som verkar höra samman med vatten? Vad är kopplingen mellan kvinnor och vattnet eller dig själv och vatten? – På ett sätt tycker jag att kvinnor hör samman med vatten via barnafödandet och fostervattnet. Men jag har också mardrömmar om vatten sedan en väninna drunknade.
Foto: Bengt Orberger
Trots oron i dina bilder är det en idyll vi ser. Jag uppfattar det som att dina bilder också speglar ett tryggt och välmående liv, eller? – Nan Goldin, som är en av mina förebilder, fotograferar sex, våld och droger. Jag känner, trots olikheterna i våra världar, att det finns något gemensamt. Livet med alla dess sidor, även avigsidorna.
Hur kom bilden Gardinen till? Finns den enorma gardinen i verkligheten? Vad läser du in i gardinen och hur den liksom lyfter av vinddraget? – Bilden är fotograferad på ett hotell i Estland. Synen av gardinen väckte upp ett gammalt minne om ett avgörande sjukhusbesök i tonåren. Bilden fanns inom mig men väcktes till liv av hotellgardinen. Upplever du att det finns något helande i konstnärskapet? – Jo, det finns ett helande i mitt arbete. När måleriet går bra och fungerar så känns det befriande, som att fylla igen ett hål och kratta fint runtom. Men det måste fyllas på regelbundet och det är inte alltid jag vet vad det handlar om.
TILL VÄNSTER Karin Broos. TILL HÖGER Karin Broos, De röda skorna II.
14 konstperspektiv
KP1103.indd 14
Courtesy Christian Larsen
De figurer du fokuserar på är kvinnor, hur mycket handlar ditt arbete om att berätta om en kvinnlig verklighet? – Egentligen arbetar jag inte med ett kvinnoperspektiv på annat sätt än att jag är kvinna och arbetar med sådant jag känner igen mig i. X
2011-08-25 19.10