Page 1

TEMA  Det offentliga rummet naggas i kanterna. Men det

finns tecken på att konsten hittar nya vägar förbi stads­ planeringens och kommersialismens hinderbana.

Foto: Kristina Matousch

TORGKONST TILL VÄNSTER Erik Krikortz Känsliga städer (2007).

Kristina Matousch Zip (2010).

det har länge pratats om att det offentliga rummet är hotat. Privata initiativ i dagens marknadsorienterade samhälle flyttar fram positionerna och förvandlar det gemensamma till stora shoppingcentra och gallerior. Samtidigt pågår det en oväntat motsatt trend där torget som samlingsplats tycks få ett uppsving i samhället. Från en bortglömd fläck för bilar, A-lagare och med något enstaka vindpinat torgstånd håller torgen på att ömsa skinn. Det kan tyckas motstridigt i en tid präglad av sociala medier och monstruösa handelsområden. Hur går det ihop? Sanningen är den att städer idag tävlar mer än någonsin med varandra i konkurrensen om invånaren och besökaren. En attraktiv stadsmiljö har blivit ett viktigt symbolvärde för kreativitet och möten. Det borde vara ypperligt läge för den offentliga konsten? Både och. Det finns en del hinder att övervinna och vägval att göra. Det största hotet är att den offentliga konsten alltmer sugs in i en instrumentell syn där den utgör en inställsam och funktionell roll, inte sällan sönderkompromissad av alltför mycket klåfingrighet från alla parter i byggprocessen. Jag förstår att det kan vara lockande att tilldela konsten uppgifter inom andra kompetensområden som till exempel belysning, akustik, funktionsanpassning eller inredning, men konsten har i första hand som funktion  konstperspektiv 17


det är en svår balansgång som primärt handlar om att bejaka konstnärens integritet och hålla tillbaka den instrumentella synen. Då kan det uppstå fantastiska saker som ger fjärilar i magen. På Gustav Adolfs torg i Helsingborg har konstnären David Svensson skapat verket Sammanstråla (2010), bestående av fungerande gatuarmaturer från olika världsdelar. Det är inte svårt att tänka sig armaturerna som agenter för olika tider, platser och kulturer … En del är långväga resenärer från Kina och Mexico. Amerikanskt ornamenterat gjutjärn från 1800-tal möter upp med italiensk futuristisk stil. Armaturerna är som en samling främlingar uppdragna från sitt ursprung, sårbara var och en för sig men starka tillsammans. Verkets fulländning återfinns i sin generositet och öppna tankegångar om mänsklig existens. Ett annat verk med hög närvarofaktor är en markbunden dragkedja i rostfritt cortenstål som spänstigt löper genom Stortorget i Gävle. Kristina Matousch har

OVAN TILL HÖGER Saadia Hussein och elever från Rinkeby­ skolan Vår rörliga värld (2013). NEDAN TILL HÖGER Kirsten

Ortwed Till Raul Wallenberg (1998-2001).

18 konstperspektiv

med sin sparsmakade estetik och stringens skapat en gåtfullhet i vardagen. Zip (2010) utmanar tankarna om vad som finns under ytan. Dragkedjan är linjen mellan det öppna och det dolda, det offentliga och det privata. Fem mil norrut på torget i Ockelbo finns Roland Perssons fantastiska Hemmavid (2000), en fontän med en brokig samling krukor och urnor avgjutna i brons. Runt om fontänen har konstnären anlagt en nätt plantering med växter som de flesta skulle betrakta som ogräs. Men vad som ogräs eller inte är ju kulturellt betingat … kanske blir den offentliga konsten inte bättre än så här, för när konst förväntas vara något annat än konst riskerar konstens unika funktion att marginaliseras. Visst kan man göra gällande att verken jag berörde har funktionella egenskaper, men de är i första hand konstverk skapade av en konstnär, att de sedan har funktion är mervärde. Det gäller att börja i rätt ände. Andra hinder för den offentliga konsten är när verklighetens folk skriver insändare och vill placera nya ryttarstatyer eller minnesmärken på våra torg. Minns ni Kirsten Ortweds omdebatterade monument på Raoul Wallenbergs torg? Svårare uppdrag får man leta efter. Hur gestaltar man egentligen en av våra största nationalhjältar och gör honom rättvisa genom ett simpelt konstverk? I mina ögon gick det ändå vägen, hon skapade en störning som avvek från det förväntade och tillförde energi åt platsen. Det uppstod en förundran med eftersmak och en markerad poetik som troligen håller i tid. På Stortorget i Malmö har John Börjessons knubbiga kungastaty av Karl X Gustav varit utskälld i osannolika 112 år. Här handlar det mest om långsint skånsk lokalpatriotism och skulpturen är bortglömd för de allra flesta med ett normalt liv. Därför var det en kul idé av konstnären Monika Gora, när hon 2007 genomförde projektet Klappa hästen. Hon bjöd upp besökare för att komma i ögonhöjd med hästen och klappa den på mulen. Väl uppe fick man tillfälle att beundra skulpturens skickliga modellering och omfång, dels fick man nytt perspektiv på torget, nämligen hästens … Med enkla grepp ändrade torget karaktär, en kontinuitet bröts och torget upplevdes med nya ögon. En liknande effekt 

Foto: Bengt Oberger

att vara konst. Självfallet kan och ska ett konstnärligt samarbete samverka med andra discipliner i byggprocessen, men den ska inte primärt efterfrågas för att motsvara en industriell norm. Ett annat vanligt scenario vid uppdateringen av stadsmiljön är att konsten »glöms bort«. Gedigna lösningar med mattor av natursten och fasta möblemang invaderar platsen. Ändå händer det ibland att upphovsmannen bakom arrangemanget hävdar att det är konst och pekar på ett snyggt brunnslock eller en färgsatt fasad. Det vidgade konstbegreppet är sårbart, allt fler vill göra anspråk på att vara kreativa, därför vill ingen missa att lyfta fram sina insatser som »konstnärliga«. Dessa berättelser inträffar gång på gång. Lyckligtvis finns det motsatta skildringar.

Foto: Anders Olofsson

»Ändå händer det ibland att upphovsmannen bakom arrangemanget hävdar att det är konst och pekar på ett snyggt brunnslock eller en färgsatt fasad. «


konstperspektiv 19


Foton: Public Art Fund

FRÅN VÄNSTER TILL HÖGER Olafur Eliasson The New York City Waterfalls (2008); Anish Kapoor Sky Mirror (2006); Sarah Sarah Sze Corner Plot (2006;

inträffade när konstnären Gustav Hellberg på samma torg uppförde verket Obstruction (2010). Installationen kan liknas vid en labyrint av slumpvis öppningsbara vägbommar som ständigt skapade nya förutsättningar för den utsatte besökaren. Verket relaterade tankeväckande till livets ständiga vägval och väntan. Kanske är det just här som jag känner en öppning bortom tråkiga kompromisser med stadsplanerare och landskapsarkitekter? Vi skulle behöva satsa mer på temporär offentlig konst som lyfter fram nuet med angelägna betraktelser och frågeställningar. Vi lever i en tid av ständig förändring där värderingar och trender hastigt avlöser varandra. En stor del av dagens och morgondagens samhälle går mot en allt högre grad av immaterialitet, det fysiska objektet som permanent egenskap tappar mark. Streamingkulturen är här. Inom den offentliga konstens område borde praxis ändras och ge plats för mer temporära lösningar som skapas här och nu för vår tids sammanhang. Myndigheter och uppdragsgivare borde i ökad utsträckning satsa på tillfälliga verk. Det skulle bryta mot det förväntade och skapa möten som annars inte hade uppstått. Erfarenheten av skiftande konstnärliga uttryck tränar allmänhetens 20 konstperspektiv

öga och vidgar uppfattning om vad konst kan vara, och framförallt uppfattningen om det offentliga rummets oanade möjligheter. amerikanska public art fund är en organisation som satsar på att utveckla nya former av konstnärligt arbete i det offentliga. Olafur Eliasson uppförde en samling konstgjorda vattenfall under namnet The New York City Waterfalls (2008). Anish Kapoors Sky Mirror (2006) är en gigantisk konkav spegelskulptur som placerades vid Rockefeller Center. Skulpturen reflekterade och kastade om den omgivande arkitekturen och plockade effektfullt ner himlen till marken. En annan personlig favorit är Sarah Szes Corner Plot (2006) där ett hörn av en byggnad tycks gå under som ett sjunkande skepp ner i markbeläggingen. Ett fönster låter oss titta in innan det är försent. Stockholm konst, som vanligtvis arbetar med platsspecifik byggnadsanknuten konst, anlitade konstnärerna Dominique Gonzalez-Foerster och Ari Benjamin Meyers för att sätta ihop verket T 451. Projektet bestod av en fyra timmar lång konstupplevelse som började med en konsert på Stadsbiblioteket på Sveavägen, och


Damian Ortega Obelisco Transportable (2007).

fortsatte sedan till olika miljöer ute i Tensta. Längs vägen mötte publiken olika iscensättningar och karaktärer från den dystopiska filmen och boken Fahrenheit 451. Fler konstnärer arbetar med det kritiska perspektivet och eftersträvar dialog och engagemang där processen och innehållet är viktigare än objektet. Man vill tydligare interagera och skapa sociala relationer genom att väcka och gäcka det offentliga rummet. Konstnären Saadia Hussein gestaltade tillsammans med en skola från Rinkeby och en från Vasastan muralmålningen Vår rör­ liga värld på det stora byggplanket på Odenplan under citybanans uppbyggnad. Ett exempel på när processen och samspelet är minst lika viktigt som verket, om inte viktigare… Barnen fick en möjlighet att träffas regelbundet och samarbeta under en längre period utifrån konstens förutsättningar. Projektet skapade dialog och samverkan mellan människor med olika bakgrund och identitet. Ett annat tillfälligt offentligt verk som poppar upp i tankarna är Känsliga städer (2007) av Erik Krikortz som tog en sinnlig diagnos på stockholmarnas allmänna tillstånd. Via en webbsida kunde man föra in sin dagsform på en sjugradig skala, från mycket ledsen till väl-

digt glad som sedan motsvarade en färgskala kopplad till en färgad belysning av fasaderna på Hötorgskraporna. Det behövs mer temporära konstverk i det offentliga rummet initierade av organisationer med budget som i sin tur kan anlita etablerade konstnärer. Jag menar på intet sätt att ersätta permanenta verk med temporära, bara att man i större utsträckning borde satsa mer än vad man gör idag. Om konstens position ska stärkas i det offentliga rummet tror jag mer på aktiviteter än utformning och upprustning. I dagens nya torg och offentliga rum har konsten en ypperlig chans men det gäller att hävda sitt unikum och inte låta samhällsplaneringens rationella och svala formspråk våldföra sig på konsten. För de som fortfarande är övertygade om behovet av obelisker och ryttarstatyer på våra offentliga platser så kan jag tipsa om Damian Ortegas Obelisco Transporta­ ble. Verket är ett mobilt monument med hjul som inte erinrar om en särskild person eller händelse. Istället kan den med sin opersonliga men allmänt vedertagna gestalt resas varhelst det finns behov för det. nicolas hansson Konstvetare och konstförmedlare konstperspektiv 21

Torgkonst  

"Torgkonst" av Nicolas Hansson i Konstperspektivs temanummer om offentlig konst, 2013 nr 2.

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you