Omvårdnad - 13 berättelser ur livet by Lundberg & Co

Om omvårdnad. 13 berättelser ur livet.

OMVÅRDNAD GÄVLE

retton berättelser om lika många människor. En enda sak har de gemensamt. De är eller har på olika sätt varit beroende av stöd från Omvårdnad Gävle för att vardagen ska fungera. De flesta av oss kommer troligen också en dag att behöva stöd eller hjälp, antingen för vår egen del eller för en anhörig. Men trots att det är en av kommunens största verksamheter, är den förvånansvärt okänd för många. Vi har valt att låta några av de människor som vi möter i våra verksamheter berätta om sina liv. Det är berättelser som sträcker sig över många årtionden, som berör kärlek och krig, glädje och oro. Det kunde lätt ha handlat om sjukdomar eller hinder. Istället möter vi livslust, kampvilja och livskvalitet som tar sig uttryck på många sätt.

Det blixtrade till när huvudet slog i vindrutan

elene Arvidsson har stöd från hemtjänsten efter en trafikolycka. Hon är själv sjuksköterska och ingår i ett team som nattetid arbetar för Sandvikens kommuns äldreboenden. Hennes jobb består i att åka runt och hjälpa de äldre. – Jag tycker att mitt jobb är roligt. Jag ser mig också lite som de äldres språkrör, många av dem är rädda för att ”störa” med sina bekymmer, säger Helene. Jag vet att det kan vara svårt att vara sjuk, men jag hade aldrig funderat på vården för egen del, så att säga. Nu vet jag också av egen erfarenhet. Det var en fin sommardag i augusti 2008. Helene hade köpt en helt ny motorcykel bara några veckor tidigare. – Jag tyckte att jag ville unna mig lite här i livet. Barnen började bli stora och min sambo hade redan en motorcykel. Ironiskt nog köpte jag ett sprillans ny MC, för att jag skulle slippa bekymra mig om tekniska problem, berättar Helene. Vi skulle ta en tur på var sin MC upp till sambons föräldrar som stod med sin husvagn en bit ovanför Ockelbo. Sträckan från Gävle till Ockelbo längs E4 via Hagsta gick hur bra som helst. Efter en kort paus inne i Ockelbo skulle de åka vidare den sista biten. – Min sambo startade och åkte ut strax före mig. Jag skulle också svänga ut från vägkanten då jag kände hur gasreglaget låste sig och motorcykeln sköt fart som en projektil. Helt okontrollerat. Min sambo har berättat att han hörde hur min motorcykel vrålade till bakom honom och förstod att någonting var fel.

Omvårdnad Gävles hemtjänst ger stöd och hjälp att klara det dagliga livet hemma när ålder eller sjukdom gör det svårt att klara allt på egen hand.

– Motorcykeln körde kanske mellan 50 och 100 meter med mig på innan vi frontalkrockade med en parkerad bil. Jag slog huvudet i vindrutan och gjorde en volt över hela bilen innan jag landade med ryggen före på asfalten bakom. Jag minns hur det blixtrade till i huvudet när hjälmen slog i rutan. Samtidigt pågick en aktivitet en bit därifrån där räddningstjänsten visade upp sig och sina fordon. Inom några få minuter var de på plats och kunde ta hand om Helene. – Jag var vid medvetande hela tiden men kunde inte röra mig. De var förstås väldigt försiktiga eftersom de misstänkte att jag hade fått nack- och ryggskador. Ja, jag hann bli rädd när jag låg där. Jag kände att någonting var fel i nacken, det brände och smärtade. Därför väntade de också med att ta av min hjälm tills det var fler på plats så att de inte skulle riskera att rubba nacken och förvärra eventuella skador. Helene fördes sedan snabbt till Gävle sjukhus. Hennes skador var omfattande. Hon hade flera ryggfrakturer, ryggkotskompressioner, en krossad och en kluven nackkota, ena tummen var ur led och hennes vänstra knä var kraftigt skadat. Hon låg två månader på sjukhus i Gävle och Sandviken. – Min nacke opererades i Uppsala. De stagade bland annat upp den med en titanplatta, berättar Helene, och visar ett stort ärr på halsen där läkarna gick in med instrumenten. Det kommer att dröja ett par år innan de kan säga om operationen lyckades helt. Men jag är mycket bättre nu än i början. Då hade jag stora svårigheter att svälja, yrsel och ögonen ”hoppade” i sina hålor. Fortfarande har jag smärtor i ryggen och yrsel när jag rör mig. Svårigheterna att svälja finns också kvar även om det blivit något bättre. Jag har påbörjat en sex månader lång utredning på sjukhuset i Uppsala för att försöka ta reda på vad som orsakar ryggsmärtorna och om de kan lindras eller botas på något sätt. Under tiden på Sandvikens sjukhus och rehabiliteringen började Helene själv fundera på hur hon ville ha det när hon kom hem igen. Hon hade ju både erfarenhet och insyn i hur hemtjänsten fungerar.

– Man kan nästan säga att jag gjorde min egen vårdplanering, konstaterar Helene med ett leende. Jag hade i alla fall ganska klart för mig hur jag ville ha det när det var dags för den riktiga vårdplaneringen. Jag visste att jag ville ha utevistelse ett par gånger i veckan i alla fall. Den tiden använder jag ibland till att handla, ibland till att bara ta en fika. Helene måste fortfarande använda rullstol. Skadorna i knäet var komplicerade och det dröjde innan hon fick dem åtgärdade. Hon bor i en lägenhet tre trappor upp utan hiss. Det gör att hon inte kan ta sig ut hur lätt som helst och är beroende av den hjälp hon kan få från kommunen. – Jag är motståndare till att anhöriga ska behöva ta hand om och lösa alla problem när något sånt här händer, säger Helene. De bränner så lätt ut sig och deras krafter behövs till så mycket annat för att den som har blivit sjuk eller gammal ska må bra. – Allt har fungerat bra från hemtjänstens sida. I början beviljades jag bara hjälp med att tvätta var 14:e dag, men när jag sa till och förklarade så utökades den hjälpen till varje vecka. Det gör inte mig något att det kan vara olika personer som kommer hit och hjälper mig, det är bara roligt att träffa människor. Det enda jag begärt är att det inte ska vara en kille som hjälper mig att duscha och det har man lyssnat på. – I januari 2009 träffade jag räddningstjänsten igen för att få höra deras version av allt som hände. Det kändes bra att få knyta ihop säcken och göra ett slags avslut. Jag vet idag inte om jag kommer att köra motorcykel igen. Kanske räcker det att åka med som passagerare. – Att arbeta som sjuksköterska igen? Jag är visserligen en obotlig optimist och trodde att jag skulle börja arbeta redan sommaren 2009. Men det tar längre tid än jag trodde att komma tillbaka. Vi får se hur det går när jag får börja arbetsträna så småningom.

Fullt upp för Tina!

ina Eriksson föddes med Downs syndrom i mitten på 1960-talet. På den tiden, och under många år framåt, fick många med den typen av utvecklingsstörning bo på institution. Tina växte därför upp på Strömsbrohemmet men vistades senare på Örtagårdens korttidsboende i Sandviken. När Omvårdnad Gävles gruppbostad Natt och Dag stod klar 1988 var Tina en av de första som flyttade in.

De fyra boende på Natt och Dag har var sin lägenhet som de når från gruppbostadens gemensamma utrymmen. Hemma hos Tina är det mysigt och välstädat. Hon bjuder på kaffe och fikabröd när vi hälsar på en fredag förmiddag. Det är Tinas hemmadag. – Jag jobbar på Alternativgruppen på Brynäs, berättar Tina. Där arbetar hon tre dagar i veckan med att baka, laga mat, tvätta och strimla papper. Tina tar 1:ans buss från hållplatsen utanför sitt hus och åker genom stan upp till Brynäs. En dag i veckan går hon i skolan och på fredagar har hon hemmadag. – Då får jag kaffe på sängen, påstår Tina men Christina som arbetar i gruppbostaden håller inte riktigt med. Det har kanske hänt någon gång, men inte varje fredag. Tina är spontan. Hon säger vad hon tänker just då, frågar ofta ”är det så?” som för att testa både sina egna tankar och det andra säger. Hon gillar mat också, all slags mat. Surströmming, våfflor, tacos (helst mjuka). Tina lagar mat både på jobbet och hemma i lägenheten. Tillsammans med någon ur personalen i gruppbostaden gör hon en inköpslista varje vecka och sedan går de och handlar. Personalen finns bara med som

Vid Omvårdnad Gävles gruppbostäder och servicebostäder får den som har en funktionsnedsättning hjälp och stöd i sin vardag så att han eller hon ska känna sig trygg i sin bostad och kunna leva ett så självständigt liv som möjligt.

stöd vid sidan om i matlagningen och det mesta av maten som Tina lagar görs från grunden på råvaror. Matlagningen får ta den tid den tar, men bemanningen är förstärkt under middagstiden för att ge de boende möjlighet att laga maten i lugn och ro och ta hjälp om det behövs. Gruppbostaden är förmodligen så långt ifrån det tidigare institutionsboendet som man kan komma. Tina och de andra bor helt självständigt i sina lägenheter och kan komma och gå som de vill. I Tinas fall blir det då och då en promenad in till centrum för en fika eller bara titta på människor. Hon har bra koll på Gävles caféer. Hon går också på aktiviteter som FUB anordnar och går på enkelgympa på söndagar hos Friskis & Svettis. – Man måste röra på sig, säger hon, men tillägger ”är det så?”. De som bor på Natt och Dag känner varandra väl och har trygghet av att bo tillsammans. På natten finns ingen personal i gruppbostaden men Tina och de andra kan kalla på hjälp via trygghetslarmet. Tina brukar gå in till grannen Susanne på kvällarna och läsa TV-programmen för henne och ibland tittar de tillsammans. Att titta på TV är en av Tinas favoritsysselsättningar och i kväll är det Doo-bi-doo som hon ska se. Att låna böcker och filmer på biblioteket är en annan sak som hon gillar. När Tina har hemmadag går mycket av tiden till praktiska saker, precis som för vem som helst av oss. Hon tvättar kläder, städar, handlar och försöker hinna med sånt som hon inte har tid med när hon jobbar. En liten sovmorgon brukar det också bli. Ibland gör hon utflykter med sin kontaktperson till Köpis i Valbo eller går på restaurang. För ett tag sedan såg hon en hyllningskonsert till rockgruppen Queen på konserthuset och det märks att det var en höjdarupplevelse. I mötet med Tina märker man att det finns en sak som är viktigare än annat. Kärlek. Hon längtar till Alla Hjärtans Dag och berättar gärna hur många kramar hon fått. Självklart blir det flera stycken även idag innan vi skiljs åt.

Om bemötande Varje möte mellan våra kunder och oss ska vara ett bra och värdigt möte. Med värme och engagemang i mötet – människa till människa, stödjer vi varje kund att nå bästa möjliga livskvalitet för just honom eller henne. Vår utgångspunkt är alltid att kunden är huvudperson i sitt eget liv. Våra insatser ska stärka förmågan att leva ett självständigt och innehållsrikt liv. Vi är lyhörda för hur varje kund vill ha det och tar alla synpunkter på allvar. Vi erbjuder verkliga valmöjligheter. Vi tror på individens vilja och förmåga att ta ansvar för sitt eget liv. Vi ser till varje kunds egna resurser och intressen och stödjer honom eller henne att utveckla dem. Var och en av våra medarbetare har ett personligt ansvar för att göra alla möten mellan kunden och oss till bra möten!

Tio dagar förändrade Bosses liv

å tio dagar förändrades Bosse Sawelas liv fullständigt. Inte bara en gång, utan två gånger. Fram till dess var Bosse minst sagt aktiv och van att styra över sitt eget liv. Men trots att han just nu sitter i rullstol efter en kraftig stroke och dessförinnan varit på väg att dö av en hjärtinfarkt, finns ingen bitterhet hos honom. – Jag har ett fantastiskt bra liv, tack vare mina personliga assistenter och min underbara hustru.

Fram till år 2000 var Bosse Sawela marknadsföringschef för en järnhandel i Finland. Då bytte han bransch och tog ansvaret för en finsk möbelkedjas försäljning i Sverige. Året efter träffade han ”världens underbaraste kvinna”, ett uttryck som återkommer flera gånger i samtalet med Bosse. Hans lätta finska brytning ger orden en särskild klang som dröjer sig kvar. Kvinnan heter Inger Källgren och är moderat oppositionsråd i Gävle kommun. År 2002 flyttade Bosse till Inger i Gävle och de följande åren byggde han upp en egen agentur för ett antal finska möbelföretag i Sverige. – Jag körde ungefär 8 000 mil om året och hade runt 230 hotellnätter per år. Visst var det stressigt, men jag tyckte om stressen. Jag försökte ta hand om mig så gott det gick ändå, promenerade varje kväll när jag kom till hotellet och slank ibland in på gymmet. Rökningen hade jag lagt av med redan 1992. En lördagsmorgon i slutet av januari 2007 drabbades Bosse av en hjärtinfarkt i hemmet i Hagaström. – Hjärtat hade stannat helt när jag kom in till akuten. De fick använda

Omvårdnad Gävles personliga assistans ger personligt utformat stöd till människor med funktionsnedsättning. Stödet ger möjlighet till ett så självständigt liv som möjligt.

hjärtdefilibrator för att få igång det igen, berättar Bosse. De minuterna var de värsta i Ingers liv. Själv minns jag inget annat än att det var bråttom, bråttom omkring mig och en massa människor som gjorde olika saker med mig. Däremot såg jag inget ljus eller någon tunnel … Bosse vaknade upp på hjärtintensivavdelningen på eftermiddagen. Då hade läkarna redan opererat hans hjärta genom att gå in via handleden och öppna upp förträngningarna som orsakat infarkten. Han minns själva operationen och att en läkare sagt till honom att det nu skulle bli en del förändringar i hans livsföring. Men bara några dagar senare var Bosse i gång igen. Det skulle hållas en stor möbelmässa i Älvsjö och Bosse skulle ner tillsammans med några kollegor för att titta. – Vi har alltid ringt till varandra, Inger och jag, när någon av oss varit ute och rest. Morgon och kväll brukar vi höra av oss, det räddade troligen mitt liv. På morgonen den 6 februari svarade jag inte i telefonen när Inger ringde. Hon förstod att något var fel och försökte få hotellpersonalen att gå in i mitt rum för att se efter. Men inte förrän Inger både hotat med att ringa polisen och även fått tag på en av mina kollegor som också hävdade att något var fel, ringde de efter ambulans. – Mitt eget minne av händelsen är att jag vaknar på golvet nedanför sängen. Min ena arm ligger kvar uppe på sängen men jag tror att det är Ingers arm jag ser, kan inte förstå varför hon inte svarar när jag ropar på henne … Bosse körs till Karolinska Sjukhuset och opereras där av en av landets främsta neurokirurger. – Trycket i min hjärna efter stroken är så stort att de måste såga av halva skallbenet för att inte hjärnan ska sprängas. Den del av skallbenet som de tagit av fick sedan ligga nedfryst ända till 28 september innan de satte tillbaka den. Bosse flyttas till Gävle Sjukhus, men bara två dygn. I mars 2008 flyttas han vidare för specialistrehabilitering till avdelning 70 på Sandvikens sjukhus. – Jag har alltid varit en otroligt otålig människa, menar Bosse. Nu fick jag lära mig att tänka annorlunda. Först handlade det om att kunna

sätta sig upp på sängkanten och bara andas ordentligt. Sedan om att klara olika delmål som vi satte upp. Ett av de första var att kunna prata med min gamla mor i Finland igen. Men allt fick jag lära mig på nytt, att äta, svälja, lära mig uttala ord igen. Jag har förstått att varje steg har haft en mening och är oerhört tacksam för den vård som jag har fått. Kontrasten mot hur Bosses liv såg ut före infarkten och stroken är total. Helt plötsligt är han helt beroende av andra människor och behöver hjälp för att klara de allra mest grundläggande funktionerna i livet. – Trots det har jag aldrig satt mig ner och tänkt ”fan också” eller gråtit över mitt liv som det nu blivit. Innan det här hände, kunde jag se på TV om människor som råkat illa ut eller fått besked om att de måste tillbringa livet i rullstol, och tänka att deras liv var slut. Nu vet jag att det inte är så. – Mycket beror på mina fantastiska personliga assistenter, Perra och Carina! Först var jag skeptisk, tänkte att ”vad ska jag med assistenter till …?” Jag har ju alltid klarat mig själv, aldrig varit beroende av någon annan. Men efter någon månad hade jag vant mig vid tanken. När Bosse skulle flytta hem igen från sjukhuset gjordes en vårdplanering. Från kommunen informerade man om vilka möjligheter som fanns och Bosse fick vara med och styra hur han ville att det skulle fungera, både med personal och med tekniska hjälpmedel. – Det är tur för mig att jag har mina assistenter. Jag behöver inte heller hålla på och be om allting, de vet och ser själva vad som behöver göras och vad jag behöver hjälp med. De turas om att finnas här hos mig när inte Inger är hemma. – Perra och Carina är inte bara bra människor och väldigt duktiga i sina jobb. De har också mycket stor del i om jag ska lyckas komma upp ur den här rullstolen. De driver på mig med träningen för att jag ska kunna gå igen så småningom. Jag har satt som mål att kunna gå med hjälp av bockar om två månader. Tillsammans med Perra och Carina går Bosse ut och går, åker och handlar, dammsuger, lämnar in tipset, försöker avlasta Inger så mycket

som möjligt i hemmet. Bosse följer också med Inger på en del av hennes uppdrag som politiker, en självklarhet tycker han efter allt som hon gjort för honom. – Visst har jag som mål att ta upp mitt eget arbete igen, även om jag bestämt att jag inte tänker sätta mig bakom ratten igen och köra bil. Det är inte för min egen skull utan för mina medtrafikanters. Jag vill inte riskera att något skulle kunna hända. – Men jag är helt övertygad om att jag inte skulle kunna få en bättre vård än jag fått, säger Bosse. Särskilt eftervården och de resurser som finns för att jag ska kunna komma tillbaka till ett normalt liv igen, måste vara unikt för Sverige. Och jag har aldrig känt att jag blivit pådyvlad någonting eller att man sagt ”ta det här och var tyst sedan”. – När jag hamnade i den här situationen tänkte jag också att det finns två vägar att gå: antingen sitter jag i stolen och är bitter eller så satsar jag på att vara utåtriktad och glad för att komma ur stolen så fort det går!

Om respekt Vi ser kundens hem som just ett hem – inte vår arbetsplats. Det är alltid kunden som har makten och bestämmer över sitt liv. Vi finns för att ge det stöd som behövs för att underlätta vardagen och ge de förutsättningar som behövs för att ha ett bra liv. Det gäller i praktiska frågor, som till exempel när man vill äta frukost och vad man vill göra under dagen. Men också i djupare frågor som rör identitet och personlig integritet. Vi respekterar i alla lägen den enskilde kundens integritet, även gentemot familj eller andra närstående. Vi är lyhörda och tar hänsyn till varje kunds behov och önskemål. Vi fokuserar på att stärka förmågan att själv kunna styra över livet. Om stödet är starkt kopplat till en eller ett fåtal personer bestämmer våra kunder själva över vem eller vilka som ska utföra det.

Olle blev bara 52 år

nnika Zetterberg höll sin brors huvud i sina händer när han dog. Hon smekte hans ögonlock. Hela tiden kände hon värmen och stödet från personalen på avdelningen. – Omtanken om Olle och om mig var enorm. Jag hade aldrig varit med och sett någon människa dö tidigare, den här upplevelsen har gjort mig stark. Olle blev bara 52 år.

Hans-Olov var Annikas fosterbror. Det skilde tre år mellan dem. För Annika var han alltid Olle, på jobbet kallade de honom Hasse. – Han var alltid väldigt rädd om mig när vi växte upp tillsammans i Lexe. Men jag fick även vara med på de ”tuffa” bitarna, trots att jag var tjej. En gång hade han och en kompis slagit sönder en ruta, då ville han att jag skulle säga att det var jag som hade gjort det, ler Annika. Annika berättar att Olles mamma var sjuk, troligen i Alzheimers och därför lämnade bort honom till Annikas föräldrar. Att mamman var sjuk påverkade Olle. När han själv fick diagnosen Alzheimers i 40-årsåldern sa han att han absolut inte ville bli som hon. – Bilar och motorcyklar var hans liv, berättar Annika. Olle var ingen som pratade en massa känslor, men han levde verkligen när han fick meka i garaget och hålla på med sina jänkare. Han var rolig, klurig och alltid snäll. När Olle blev sjuk gick Annika in som stödperson i hans familj. Han hade tre barn och Annika försökte på alla sätt avlasta familjen genom att ta med honom på promenader eller åka och bada.

Den som bor i lägenhet vid något av Omvårdnad Gävles äldreboenden kan få hjälp och stöd i sin vardag dygnet runt.

– Jag ville att han skulle få vara med och uppleva så mycket som möjligt, men kanske var det egentligen fel. Han fick kraftig huvudvärk av alla intryck och jag försökte med massage för att han skulle må bättre. Men Olle mådde nog allra bäst när allt bara var som vanligt omkring honom. Till slut blev han aggressiv. Olle fick diagnosen Alzheimers när han och hans fru väntade yngsta barnet. Samtidigt blev det dags att försöka hitta ett demensboende av något slag. – Han var fortfarande mentalt med på många sätt och aktiv. Fleminggatan 11 öppnade en avdelning för yngre personer med demens och de som bodde där blev som en enda stor familj. Olle fick ett eget rum, tränade på gymmet, skalade potatis i köket, älskade att åka runt med deras minibuss där han alltid ville sitta längst fram, berättar Annika. Det var inte lika viktigt att kliva ur bussen när de kom fram … – Men så hände något, troligen fick han ett epileptiskt anfall och krossade båda axlarna. Efter det blev han sämre. – Jag ville veta vad som hände. Hela tiden, även om sorgen blev lång på det sättet. Min mamma sa att det är som en lång gummisnodd som bara dras ut och ut och ut och bara gör ont hela tiden. Senare fick Olle flytta till en annan avdelning. Personalen hade varit helt fantastisk på Fleminggatan 11. Jag kände mig alltid välkommen dit, jag fick sån värme från dem och de var så måna om att både Olle och jag skulle må bra. – Jag fick samma fina kontakt med personalen på den nya avdelningen. Men Olle blev snabbt sämre och det var hemskt att se hur han förvandlades från att ha varit en aktiv människa. Han som inte ville det! Så sent som i november var han med på en pubkväll på Fleminggatans boende och dansade sina sista danssteg. Fortfarande, när det bara var någon vecka kvar, kände han igen mig. Han hade sagt ifrån, han ville inte bli sondmatad och mot slutet spottade han ut allt som inte var medicin. Det var jobbigt att se, det var ju inte Olle egentligen.

Mitt i allt det svåra upplevde Annika en stor trygghet i kontakten med personalen på avdelningen. – De visade Olle sån respekt och omtanke in i det sista. De förklarade alla förändringar i hans tillstånd. De smorde hans fötter när de var torra, satte på honom sockar när han blev kall. De rakade honom och baddade med after shave. De gav mig en egen ”nyckel” så jag kunde komma och gå som jag ville. De sa till mig ”Annika, gå och duscha nu, det är lugnt. Här får du schampo!” Att de tänkte på mig också hela tiden. De var helt enorma. – Jag upplevde alltid att omtanken var äkta. Den byggde på en äkta kärlek till jobbet och till oss som behövde dem. Hela tiden visste personalen vad de gjorde och hur de skulle hantera situationen. Det var en enorm trygghet för mig. – Olle dog i mars 2009, klockan tio på förmiddagen. Jag fick stanna kvar med honom så länge jag ville och ta farväl. Jag gick klockan fyra.

Sven-Erik arbetar vidare tack vare hemtjänsten

ven-Erik Schyberg i Hedesunda har MS, Multipel Skleros, en nervsjukdom som långsamt bryter ner viktiga funktioner i hans kropp. I december 2008 kunde han stå själv på sina ben för sista gången. Sedan dess har även rörelseförmågan i händerna och armarna försämrats. Trots sin sjukdom arbetar Sven-Erik fortfarande tre dagar i veckan som speciallärare. Men utan hjälp från hemtjänsten och andra runt omkring honom skulle hans liv vara betydligt mer begränsat. Många av oss, vi som brukar kalla oss friska, har en tendens att gnälla lite då och då. ”Träningsvärk … lite stel i kroppen … hängig efter ett hårt pass på gymmet …”. Ingenting av det imponerar särskilt mycket på Sven-Erik, han vet vad det innebär att ha ont och känna hur kroppen sakta överger honom. – I slutet av 1970-talet började jag misstänka att mina diffusa symptom kunde vara MS, berättar Sven-Erik. Jag hade läst in mig ganska bra på sjukdomen eftersom min fru redan hade diagnosen. Vi är faktiskt ett av bara sex kända par i världen som har utvecklat MS oberoende av varandra. Jag arbetade då som mellanstadielärare men valde att vidareutbilda mig till speciallärare när jag började få vissa motoriska problem. Sven-Eriks diagnos heter Sekundär Progressiv Multipel Skleros. Enkelt uttryckt innebär den att han gradvis och långsamt blir sämre, till skillnad från den variant av MS som kommer i skov och däremellan kan vara vilande i långa perioder. MS är en obotlig sjukdom, men varken smittsam eller särskilt ärftlig. Idag är Sven-Erik relativt begränsad i sin

Omvårdnad Gävles hemtjänst ger stöd och hjälp att klara det dagliga livet hemma när ålder eller sjukdom gör det svårt att klara allt på egen hand. Trygghetslarm gör det enkelt att snabbt

egen rörlighet. Han sitter i rullstol, använder färdtjänst för sina resor och har sedan sex-sju år tillbaka stöd från kommunens hemtjänst. – Jag kommer inte längre upp själv ur sängen på morgonen. De hjälper mig med påklädning och tvättning. Samma sak gäller på kvällen. Sedan kommer nattpatrullen och vänder mig i sängen en gång på natten för att jag inte ska få liggsår. Det blir på något sätt naturligt, man anpassar sig. Att jag får den här hjälpen tillhör min vardag, konstaterar Sven-Erik. – När jag först kom i kontakt med hemtjänsten, ska jag erkänna att själva ordet hade en viss klang hos mig. Men nu ser jag mycket positivt på att jag kan få den hjälpen. Den är en förutsättning för att jag ska kunna arbeta. Min fru har nog med sitt, annars skulle hon behöva ta hand om mitt, sitt eget och allt vårt gemensamma. Utan hemtjänsten måste de anhöriga orka göra så mycket mer. Men visst får jag även hjälp av våra två söner och vi har fantastiska grannar som bland annat hjälper oss med snöskottningen. Tre dagar i veckan åker Sven-Erik med färdtjänsten de två milen till jobbet på Söderfors skola. Arbetet som speciallärare är krävande men Sven-Erik ser det som en ynnest att få komma ut och jobba. – Alternativet är att bli sittande hemma. Jag tror dessutom att jag faktiskt kan ha vissa fördelar i jobbet på grund av min situation. Jag arbetar ju med barn som själva har problem, en del av dem har motoriska störningar. Jag, om någon, vet vad det innebär. – En flicka som var dyslektiker sa till mig en gång ”Ingen jävel fattar hur jobbigt det här kan vara!” Jag svarade att det förmodligen var lika svårt för henne att läsa som för mig att resa mig upp. Vi fann varandra i den situationen och hade sedan kontakt ända upp i högstadiet. – En liten pojke som kom till mig var känd som ”rymmare”. När något blev jobbigt eller gick honom emot stack han från förskolan och senare skolan. Jag förklarade för honom att det inte var någon idé att rymma från mig, jag kunde ju ändå inte jaga honom. Max tre minuter skulle jag vänta om han stack, sen skulle jag lämna honom. Det blev en bra anledning att lära honom klockan. Sen slutade han att rymma för mig, det var ju liksom ingen idé.

kalla på hjälp om något akut skulle inträffa, alla tider på dygnet. Stöd från ledsagare gör det lättare att ha en aktiv fritid – komma ut i samhället, besöka släkt och vänner eller delta i kultur- och fritidsaktiviteter.

– Att jag sitter i rullstol är naturligt för barnen i skolan. Ibland frågar de om jag inte kan få något piller som botar mig. När jag svarar att det inte finns något piller säger de bara ”nähä” och går vidare. Jag möter ju barnen på deras nivå när jag sitter i rullstolen, behöver inte böja mig ner. Om jag behöver hjälp av dem med något, så får jag det helt naturligt. Tjugo timmar i månaden har Sven-Erik även en ledsagare från kommunens ledsagarservice. Det är en kille som tidigare var elev till honom. – Han är guld värd. Vi går på ishockey, åker och handlar och gör många rent praktiska saker tillsammans. Innan jag blev sjuk gillade jag att vara i skogen, men det är svårt nu med rullstolen. Visst får man pruta på sina krav, men jag är glad att jag kan få komma ut och att vi kan bo som vi bor. Runt halsen har han ett trygghetslarm som han använt många gånger. – Ibland kan det vara en banal grej, men då talar jag om det när SOS ringer upp. En gång kom jag hem från fotvården och lyckades inte få av mig jackan. Jag slet med den i över en timme innan jag till slut tryckte på trygghetslarmet. Men nästa gång kan jag ha ramlat ur rullstolen och då är det viktigare att hjälpen kan komma ganska snabbt. Självklart är det en stor trygghet för min fru och mina anhöriga att veta att jag kan få hjälp. – Det är inget självändamål att jag ska jobba, tills jag bara sitter av tiden. Jag tar en termin i taget så länge jag känner att jag kan tillföra något. Jag försöker leva i nuet och är glad åt alla dagar som fungerar någorlunda bra. Det vardagliga blir viktigt, sånt man inte tänkte på innan man blev sjuk.

Att skapa trygghet i en otrygg tillvaro

sykiskt skör. Kaspera Magnusson tycker att det är ett fint uttryck som beskriver hennes problem. Där andra människor kan hantera jobbiga situationer i livet, drabbas hon istället av djupa psykoser som tar enormt mycket kraft av henne att återhämta sig från. – Just nu vet jag inte hur jag ska orka repa mig från ännu en svacka, säger Kaspera.

Namnet först, Kaspera … hon tog namnet Kaspera efter sin farmor. På det sättet är hon unik, det finns ingen annan med det namnet i Sverige just nu. Men på många andra sätt är Kaspera vanligare än vi kanske vill tro. Många omkring oss lider av psykiska problem som sällan syns utanpå. – Jag känner en väldig otrygghet inombords, berättar Kaspera. Tack vare mina mediciner och hjälpen från kommunens Boendestöd kan jag ändå bo kvar hemma och klara mig själv. Kaspera har en lång sjukdomshistoria. Redan 1980 drabbades hon av sin första psykos. Det var sorg och ensamhet som utlöste den. Hon hamnade på en psykiatrisk dagavdelning som enligt henne själv inte var lämplig att vistas på. Istället för lugn och ro blev hon tvingad att vara med på alla slags aktiviteter. Hon skrevs ut från avdelningen i ett psykostiskt tillstånd. – Jag vandrade runt och förstod ingenting av det som hände omkring mig. Jag kände mig styrd att följa bilarnas blinkers, jag gick åt det håll de blinkade. Så småningom hittade polisen mig uppe på järnvägsspåret, inte för att jag ville ta livet av mig men för att jag trodde att Gud sagt

Omvårdnad Gävles Boendestöd ger hjälp och stöd i hemmet till personer med psykisk funktionsnedsättning.

till mig att gå där. Religiösa grubblerier av olika slag har följt Kaspera större delen av livet. De blir starkare när hon närmar sig en psykos. – När jag är inne i psykosen tror jag att jag är Jesus, en ganska vanlig föreställning när man är inne i en psykos. Det är som att drömma i vaket tillstånd. Det är plågsamt. Ibland kommer jag också in i hypomana tillstånd och får en mängd lustfyllda associationer och tankar som jag bara måste skriva ner. Jag skriver kåserier och allt möjligt som kommer för mig. Sedan är jag helt uttömd på energi. Jag blir så utmattad i hjärnan att jag blir illamående och vill kräkas. Hjärnan klarar inte av att sortera intrycken. Mediciner och hjälpen från Boendestöd är livsviktiga för Kaspera. – Boendestödet är en enorm trygghetsfaktor för mig. Normalt träffar jag dem en gång i veckan men nu har jag en jobbig period efter ett dödsfall i familjen, så nu har jag bett att de ska komma till mig en gång om dagen. – Jag har bra kontakt med psykjouren och har även en kontaktperson på psykkliniken. Men utan det här stödet är risken stor att jag skulle hamna på sjukhus och det är ingen bra miljö för mig. Att jag kan bo så här i en egen lägenhet betyder enormt mycket. Det är livskvalitet. De som jobbar på Boendestödet är mogna människor som vet att det inte är så lätt för mig alla gånger. De är underbara människor som kommer till mig med trygghet och tröst. Kaspera har en dotter och två barnbarn, hon har flera syskon varav en bror som betyder särskilt mycket för henne. Sjukhusprästen har hon ofta diskuterat religiösa frågor med och en kusin i Skelleftehamn, som hon har daglig kontakt med, vill ta med henne på en resa till Rom. Kaspera har människor omkring sig som bryr sig om henne. Hon har också sin trogna hund Molly, en lugn och trygg greyhound som följer henne ut på promender. – Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Jag sjöng mycket när jag var ung, ville bli operasångerska. Men jag vägrar bli bitter. Det som varit har varit.

Om kvalitet Våra särskilda kvalitetsteam är en viktig resurs för alla våra verksamheter. Teamen arbetar med att föra ut nya kunskaper och bevaka utvecklingen i omvärlden. När arbetsgrupper eller enskilda medarbetare vill ha fördjupade kunskaper eller utveckling kan de få stöd och råd av något av kvalitetsteamen. Våra kvalitetsteam har spetskompetens inom områden som: • Etik och värdegrund • Fysisk, psykisk och social hälsa • Anhöriga • Kultur och nöje • Kost och livsmiljö • Demens • Sinnesstimulering • Vård i livets slut • Kvalitet och utveckling • IT

Musiken räddade livet på Bo-Erik

nsamhet är bland det värsta som kan drabba oss människor. Många lider och för några blir det en destruktiv spiral som i yttersta fall kan leda till att livet inte längre känns värt att leva. För Bo-Erik Lööf var det väldigt nära att sluta så. Men så väcktes en liten tanke och Bo-Erik kunde börja se en mening i tillvaron.

– Jag hade arbetat som bussförare i många år och fick så småningom problem med axlarna och nacken. Jag blev sjukskriven och tvingades till slut sluta köra buss. Det var förstås jobbigt och i samma veva dog min mamma. Jag har ingen egen familj, till slut blev det för mycket. Jag bröt ihop totalt av ensamheten och funderade till och med på att ta mitt liv. Bo-Erik fick kontakt med psykiatrivården, men tyckte inte att han fick så stor hjälp. Till sist var det en kurator på hälsocentralen som förstod vad han behövde. – Jag behövde ett sätt att bryta ensamheten, helt enkelt. Vi började prata om möjligheten att få kontakt med en volontär av något slag. Någon som kanske kunde följa med mig ut och ta en promenad, gå på biblioteket eller gå och bada. Bara jag slapp vara ensam … Kuratorn tog kontakt med volontärverksamheten inom Omvårdnad Gävle och Bo-Erik bokade in ett möte för att prata om sina önskemål. – När jag träffade Cina på Omvårdnad började vi att prata om vad jag ville göra och vilka intressen jag hade. Jag berättade att jag alltid älskat musik och att jag spelade dragspel. Efter ett tag väckte hon tanken att jag skulle kunna spela för andra.

Omvårdnad Gävles verksamhet Volontär i Gävle sammanför och förmedlar kontakter mellan människor för ömsesidig nytta och glädje.

Bo-Eriks musikintresse går tillbaka till sexårsåldern när han började med piano och fiol. – I början spelade jag på gehör, men blev mer eller mindre tvingad av kommunala musikskolan att lära mig noter. Det är jag glad för idag. Notspråket är ju faktiskt det enda riktigt internationella språket. Du kan träffa en människa var som helst i världen och musicera tillsammans med henne om ni bara har noter. Nackdelen är att jag förlorade mitt goda gehör när jag gick över till att spela efter noter, men det gör kanske mindre, säger Bo-Erik och ler. Det märks att Bo-Erik brinner för sin musik. Han berättar om hur han kom in på en gymnasial musikutbildning i Stockholm, gick i parallellklass med Ted Gärdestad (”Ted utmärkte sig inget särskilt på den tiden.”) Sedan räckte inte talangen riktigt till och Bo-Erik lyckades inte komma vidare in på musikhögskolan. Men intresset för musik har han behållit hela livet och dragspelsmusiken har alltid legat honom närmast om hjärtat. – Jag är med i Jularbo Gille i Avesta och har även sjungit i Bomhus Manskör. Kalle Jularbo är min stora idol. Jag hade turen att rädda en bok med mer än 500 gamla melodier efter min mormor, en del av dessa brukar jag spela när jag är ute. Det var nämligen det som blev resultatet av Bo-Eriks önskemål om att få en volontär för att bryta sin ensamhet. Han blev själv en volontär och glädjer nu andra med sin musik. – Det blir ungefär en gång i veckan som jag besöker något av kommunens äldreboenden och spelar för de som bor där. Jag går runt på avdelningarna och spelar en dryg halvtimme på varje ställe. Det har gett mig en helt ny mening och jag blir glad av att glädja andra. Jag har också spelat på spelmansstämmor och till exempel på Vildmarksgalleriet i Ockelbo. Repertoaren blir ofta gamla schlagers, lite kultis och visor men även Elvis och Beatles. Det brukar vara väldigt uppskattat och publiken får även önska låtar. Insatsen som volontär gör Bo-Erik helt vid sidan om sitt ordinarie

heltidsarbete som fastighetsskötare på HSB. Men han gör det för att det ger honom så mycket tillbaka som människa. Det har hjälpt honom att bryta en del av den isolering som han tidigare kände. När han var som mest deprimerad fungerade inte ens musiken. Händerna ville inte lyda och han tog inte i dragspelet. Nu har han fått tillbaka spelglädjen och tar ofta fram något av de fyra dragspelen som han äger. – Det skiljer 50 år mellan mitt äldsta och mitt nyaste dragspel. De är personligheter alla fyra, med helt olika karaktär. De följer med ut och sprider glädje tillsammans med mig.

Dagliga promenader håller Ingrid pigg

å gott som varje dag tar Ingrid Preibisch sin rollator på en promenad längs Holmkanalen på Öster. Ofta följer grannen Gunnar med. Hon tar en paus vid skateboardramperna nere vid Gävle Strand och fortsätter sedan varvet runt hem till lägenheten på Sofia Magdalenas äldreboende. – Det här är ett så trivsamt ställe, säger Ingrid.

Ingrid flyttade in på Sofia Magdalena i februari 2009. Hon behöver ett boende med tillsyn dygnet runt. Sedan några år lider hon av en ständig yrsel som gör att hon riskerar att ramla och göra sig illa. – Det kan vara sviter efter en olycka med en sparkstötting där jag krossade ena axeln, tror Ingrid. En teori är att protesen som opererades in på något sätt klämmer och gör att jag får yrsel. Trots att hon är en hälsingejänta i själ och hjärta, har Ingrid funnit sig väl tillrätta i Gävle. – Jag växte upp på en bondgård utanför Edsbyn, pappa var kommunchef i Ovanåkers kommun. Under åren före andra världskriget flydde många människor undan Hitlers förföljelser. I gränstrakterna mellan Österrike och Ungern, i det före detta Tjeckoslovakien, fanns en tysktalande befolkning. De kallades sudettyskar. När Hitler intog sudetområdet flydde många till angränsande länder och vidare norrut. På de relativt välmående bondgårdarna i Hälsingland fanns ofta flera boningshus och tre familjer kom att inkvarteras på Ingrids gård. – Där fanns bland annat en 19-årig pojke som hette Willy. Min pappa

Den som bor i lägenhet vid något av Omvårdnad Gävles äldreboenden kan få hjälp och stöd i sin vardag dygnet runt.

hade nog inte tänkt att hans 16-åriga dotter skulle fastna för en flykting, säger Ingrid med ett stort leende. Innan Willy flydde hade han haft sin ryggsäck gömd på kyrkogården flera veckor. Under flykten åkte de tåg i flera dygn och hamnade till sist i Finland där de bodde under åren 193841. Att just Willys familj sedan flyttades till Hälsingland och kom att bli en del av hennes liv är förstås något som Ingrid är glad för. – Willy ville inte återvända till sina hemtrakter efter kriget. Vi åkte så småningom ändå, tillsammans med hans två systrar som också hade lämnat sudettyskland. Men hans minnen av Hitlers förföljelser gjorde att det dröjde lång tid innan han kom över sitt motstånd. Ingrid hade redan börjat på lantmäterikontoret i Edsbyn när hon träffade Willy. Hon lärde sig till karttekniker och handritade bland annat stora kartor över byarna i Hälsingland. – Du förstår vad det skulle ha kostat om vi haft timpenning. Vi hade dessutom en väldigt petnoga kvinnlig chef. Ingrid och Willy flyttade sedan några gånger mellan Hälsingland och Gävle. Ingrid blev lantmäteriet trogen och var bland annat personalchef på ett av distrikten. – Willy , som arbetade som slöjdlärare, var en riktig föreningsmänniska och vi arbetade båda heltid. Ofta hade vi gäster hemma hos oss, det blev inte så mycket tid över för egna intressen, berättar Ingrid. Willy bodde den sista tiden på ett annat äldreboende här i Gävle. Jag blev väldigt glad när jag fick veta att jag fått en lägenhet här på Sofia Magdalena. – Jag kan nästan inte fatta att det går att ha det så här bra. Vi är tio stycken som bor här på avdelningen och vi trivs bra tillsammans. Jag äter frukost varje dag halv nio och maten är riktigt bra, tycker jag. Peronalen tar hand om oss på bästa sätt och alla är så snälla. – Jag får hjälp att duscha två gånger i veckan och de tvättar och städar åt mig. Städningen är jag glad att slippa, men jag brukar tvätta upp en del av mina egna blusar ibland. Det är bra att försöka behålla sina färdigheter så länge som möjligt. Under samtalet med Ingrid har grannen Gunnar tittat in några gånger. Han har varit ut till närbutiken och handlat kvällstidningen och juice

till Ingrid. Nu vill han både överlämna varorna och göra upp om betalningen. – Vi hjälper varandra med lite av varje här, säger Ingrid. Vi turas om och Gunnar är så snäll. Stämningen är så bra här, att några veckor efter att jag kom hit hade våra skratt till och med lyckats locka ut två personer som tidigare oftast valde att vara i sina egna lägenheter. – Maggan som är värdinna här är underbar. Hon har sittgympa med oss, hon spelar bingo, ordnar underhållning varje fredag och en gång i månaden har vi dans. Det brukar komma danspar som uppträder för oss och den som vill får själv dansa. – Men mycket är förstås upp till oss själva också, att vi inte är sura och griniga. Vi måste ju bjuda till själva också.

Ett litet stöd som gör stor nytta

aniel Nilsson är en helt vanlig 24-årig kille. Han bor i en lägenhet i Sätra med sin katt. Han jobbar på Max och ägnar fritiden åt att träna och spela fotboll med sina kompisar. Men Daniel har också diagnosen ADHD vilket gör att han behöver lite stöd för att vardagen ska fungera smidigt.

– En gång i veckan kommer en person från Personligt stöd och hjälper mig med lägenheten. De förklarar hur jag ska städa, vilka medel jag ska använda och hur jag ska kunna hålla lägenheten i bra skick, säger Daniel. Ett tag var jag på väg att flytta hem till mamma igen, men då kom hon med idén att jag skulle få hjälp av Personligt stöd. Nu hjälper mamma mig mest med att handla. ADHD är en diagnos som kan stå för en rad olika symptom. Vanligt är koncentrationssvårigheter, dålig impulskontroll, glömska och hyperaktivitet. Men det finns även andra symptom som brukar räknas till diagnosen, till exempel hetsigt humör. – Jag har ett fruktansvärt morgonhumör, säger Daniel. Kompisen Stefan som sitter med vid köksbordet nickar instämmande. Egentligen är jag positiv och glad, men morgnar är inte min grej. – Jag tände lätt till i skolan om det var någon som sa något eller provocerade, berättar Daniel. Daniel gick en naturbruksutbildning på gymnasiet och ville gärna ha arbete i skogen. Han trivs med att röja skog. – Jag gillar att vara ute och arbeta med kroppen. Jag var duktig att

Omvårdnad Gävles Personliga stöd ger hjälp och stöd i hemmet till personer med funktionsnedsättning.

jobba när jag väl satte igång, och tyckte om att testa hur mycket jag skulle orka. Sen tänkte jag att ju snabbare jag blev klar, desto längre paus kunde jag ta, säger Daniel och ler. En gång röjde jag ett hygge på en vecka och tre dagar, egentligen skulle det ha tagit tre veckor. Efter skolan var Daniel arbetslös i tre år. I början tyckte han att det var roligt, men efter ett tag blev det tråkigt. Det var inte riktigt vad han ville göra. – Jag hade tur och fick praktikplats på Max i tre månader, som sedan blev provanställning och nu har jag fast jobb på 75 %. Jag städar, hjälper till i restaurangen, fyller på pommes frites och allt möjligt. Jag trivs jättebra, alla är snälla och trevliga. Fotboll är Daniels stora intresse. Han är målvakt i IK Sätras lag Gränssprängarna. Målet är att ta en plats i A-laget. Han spelar även Bandy i SHIF. – Men det är svårare att hinna med att träna nu när jag jobbar. Med hjälp av Personligt stöd ser Daniels liv ut som för de flesta killar i hans ålder. Han klarar det mesta själv, har ett jobb som han trivs med, kompisar och fritidsintressen. Däremot undviker han oftast att gå ut på krogen. Han tycker att det är lätt att hamna i jobbiga situationer där. – Det blir kanske max en gång om året. Jag gillar inte att folk kommer fram och ska dryga sig med mig och mina kompisar. Sen är det ju så dyrt också, en öl kostar 55:-, säger han och skakar på huvudet. Daniel har lärt sig att gå undan för att undvika bråk. Med hans diagnos kan stökiga miljöer och provokationer leda till att han tappar kontrollen. Det vill han slippa till varje pris. Framtiden ser ljus ut för Daniel. Han pratar om att kanske skaffa familj så småningom. Men just nu tar han ett år i taget och trivs med det.

Om meningsfull vardag meningsfull vardag Var och en av oss upplever livet på olika sätt. Därför kan det skilja mycket mellan vad som är meningsfullt för mig eller vad som är ett Var och oss på leva olikaett sätt aktivt liv en för av dig. Vi upplever vill stödjalivet dig att så och det som är meningsfullt för mig kanske aktivt och meningsfullt liv som möjligt utifrån inte det för dig. Vi Istödjer varje kund kanatt dinaär förutsättningar. vissa fall behövs ske bara små och insatser från vår liv sida, i andra leva ett aktivt meningsfullt – självklart fall mycket utifrån hansstörre. eller hennes egna resurser och önskemål. I de flesta fall handlar det helt enkelt om att du, så långt det är möjligt, är delaktig i de Vi är lyhörda och fångar upp kundens önskedagliga sysslorna omkring dig. I andra fall mål intressen, både stortatt och smått. kan och det till exempeli innebära vi underlättar Att kunna åka på en efterlängtad resa, för dig att komma till ett allmänt öppet arrangskriva till en med en emangvykort som bio. Vi vän kan tillsammans också rikta särskilda arrangemang till en en Träffpunkt, utvald grupp. volontär, fika på ta sig till och från bion med en ledsagare eller gå och Vårt mål är hela tiden att se till det friska i shoppa med sin kontaktperson – att få stöd människan och bejaka de positiva värdena i och med sådant kan vara värdefullt för varjehjälp livssituation. att ha ett rikt liv och nå sin egen livskvalitet.

Oron minskar med människor i närheten

an vet inte om kriget är orsaken eller om det på något sätt utlöste sjukdomen. Nasuf Makoli har både suttit fängslad och dömts till tvångsarbete i sitt gamla hemland BosnienHerzegovina. Utan tvekan har kriget på Balkan satt djupa spår i honom. Nasuf har diagnosen pyskiskt instabil, han hör röster inom sig som gör honom orolig och ibland även rasande.

– Jag har fått sprutor och jag äter mediciner som hjälper mig nu, säger Nasuf. Han bor i en liten lägenhet i ett gruppboende för personer med psykisk funktionsnedsättning. Hans sjukdom gör att han stör sin omgivning när han mår dåligt. Nasuf har varit tvungen att flytta från sina tidigare lägenheter för att han har slagit och sparkat i väggarna och kastat saker omkring sig. – Det är röster som plågar mig, berättar han. Det började när jag bodde i Ockelbo, jag var mycket ensam. Nasuf kom till Ockelbo som flykting från Bosnien-Herzegovina. Där hade han arbetat på byggen, han var stark och frisk, tjänade relativt mycket pengar genom att jobba svart. Han körde cementblandare, bar cement och sten. När kriget kom försökte han gömma sig för de serbiska soldaterna men sattes i tvångsarbete, blev slagen och förnedrad. Allt det han och andra upplevde under kriget gjorde honom förtvivlad. – Jag fick bra betyg från SFI (Svenska för invandrare) när jag kom hit till Sverige och Ockelbo. Så småningom fick jag en pratikplats på lagret på Åhléns här i Gävle och där trivdes jag bra. Men när jag var runt 30 år så drabbades jag för första gången av en psykos. Jag kände mig ensam i Ockelbo, saknade min mamma och stängde mer och mer in mig i min lägenhet.

Den som bor i lägenhet vid något av Omvårdnad Gävles gruppboenden för personer med psykisk funktionsnedsättning får hjälp och stöd i sin vardag för att kunna leva ett så självständigt liv som möjligt.

Han jagas av röster som plågar honom, provocerar och fyller honom med konstiga känslor. – Det känns som att någon försöker styra mig via datorer och elektromagnetiska substanser som skickas till min hjärna. Nasufs sjukdom har gjort att han inte kan arbeta just nu. Han fick först flytta från lägenheten i Ockelbo eftersom hans utbrott störde grannarna. Sedan sju år tillbaka bor han i Sätra där han har stöd av personal på gruppboendet. Hans lägenhet är en 1:a med kokvrå. I anslutning till lägenheterna finns personal som stöd i det dagliga livet. – Jag kommer och går som jag vill och besökare är alltid välkomna här. Jag köper och lagar min mat själv här i lägenheten, det blir mest enklare mat. Ibland äter vi gemensam mat här på boendet eller tittar på film. Jag har köpt en blockflöjt som jag försöker lära mig att spela på. – Det känns som en trygghet för mig att bo här. Jag har personal omkring mig dygnet runt och jag vet att jag inte stör någon utomstående. Vi fikar tillsammans och gör utflykter. Jag skulle vara mycket mer beroende av psykklinken om jag inte hade stödet och hjälpen här. Det senaste året har jag inte behövt besöka psykkliniken alls. – Personalen och min Gode Man hjälper mig och gör ett bra jobb. De är mycket professionella. Och Linda som är chef över verksamheten har visat stor förståelse och hjälpt mig flera gånger när jag haft det trassligt. Nasuf berättar att hans tidigare psykoser varit djupa och långa, ända upp till 15 månader. Han beskriver hur rösterna krossat honom till 99,9% men hur han ändå lyckats ta sig upp igen. Efteråt drabbas han av en fullständig tomhet. Rösterna har minskat i intensitet men har aldrig helt försvunnit. – Sedan nio månader är jag svensk medborgare. Jag är 42 år och har en syster kvar i Bosnien som jag försöker hjälpa. Jag tänker aldrig ge upp även om jag känner att jag inte har samma energi och styrka i kroppen som när jag var yngre. Min högsta önskan är att kunna ha råd att bygga min mammas grav i Bosnien. Jag är rädd att den ska försvinna annars. – Jag har ingen egen familj här i Sverige och inga barn. Det är klart att jag saknar det och gärna skulle vilja ha en familj, säger Nasuf bestämt.

Om trygghet Att känna sig trygg är en av grunderna för att må bra. Vi har lång och gedigen erfarenhet av att ge stöd, omvårdnad och service till äldre och personer med funktionsnedsättning. Därför har vi också medarbetare med goda kunskaper, lång erfarenhet och bred kompetens. För att kunden ska känna sig trygg i varje möte med oss har varje kund en egen kontaktman i personalgruppen. Men självklart är alla som arbetar i kundens närhet väl insatta i vilka behov och önskemål varje kund har. Tekniska hjälpmedel som exempelvis trygghetslarm kan hjälpa till att förstärka tryggheten i hemmet. Det är alltid kundens behov och önskemål som styr hur vi arbetar – den som tar emot våra insatser kan självklart påverka hur stödet utformas. Det är en viktig förutsättning för att känna trygghet.

Anhörigcenter blev mitt stöd

edan 1996 började Berit Skogh ana att det var något med hennes man Elis som inte stod riktigt rätt till. Han var onormalt trött och glömde saker. Berit kontaktade en läkare och beskrev symptomen. Läkaren gjorde en undersökning av Elis men svaret blev att ”det där är ju bara som Elis är.” Det fanns ingen talande utveckling mot demens. När Berit några år senare åter igen ville få sin man undersökt, blev hon nekad med motiveringen att det redan var gjort.

Alla som träffat Berit vet att hon inte är en kvinna som ger upp i första taget. Via arbetet med hjälpsändningar till Lettland på Betlehemskyrkan kom hon i kontakt med en person som kände till Anhörigcenter och läkaren Börje Lind, expert på demenssjukdomar. Han utredde Elis under ett halvt år och kunde fastställa diagnosen Alzheimers. – Allting rasade när han fick diagnosen, berättar Berit. Jag hade försökt läsa in allt jag kunde hitta om sjukdomen redan innan och hade börjat gå på Anhörigcenter för att få stöd. Jag ville se hur det var. Jag kände hela tiden att jag hade frågor men visste inte hur jag skulle göra. – Anhörigcenter blev min familj. De lärde känna Elis och känner honom nu lika bra som jag gör. Berit har varit med i olika samtalsgrupper på Anhörigcenter sedan 2003. Elis har hela tiden haft insikt om sin sjukdom, så han var glad att Berit kunde gå till Anhörigcenter och träffa andra människor som förstod hur hon mådde. – När vi varit på Villa Milbo tillsammans för avlastning har vi ibland

Anhörigstöd vänder sig till den som är anhörig och som vårdar eller har omsorg om en person som på grund av funktionsnedsättning, sjukdom eller andra omständigheter är beroende av stöd. Anhörigstöd underlättar genom personliga lösningar livssituationen och medverkar till ökad livskvalitet, både för den som vårdar och för den som vårdas.

mött andra familjer där många inte accepterat att deras nära har varit sjuka. Jag och Elis har hela tiden talat med varandra om sjukdomen så att vi ska orka den dagen jag kanske inte längre klarar av att Elis bor hemma. Både Berit och Elis arbetade tidigare som lärare, hon på KomVux och han på Restaurangskolan i Sandviken. Båda två fick möjlighet att gå i pension tre år i förtid och ångrar inte att de tog chansen. – Det är det bästa vi gjort, konstaterar Berit. Vi hade tur och fick väldigt bra pensionsvillkor. För pengarna reste vi till Kina, Kuba, Malaysia, Bali, Argentina, ja överallt. Vi fick några väldigt fina år tillsammans tack vare alla de här resorna. Berit brukar vara med på Anhörigscenters träffar när de pratar resminnen. Det blir ett sätt för henne att återuppleva alla minnen från de egna resorna och hon har självklart många egna berättelser att bidra med. – På Anhörigcenter hör de på min röst hur jag mår när jag ringer. Jag behöver inte förställa mig. Där har jag också kunnat gråta ut ordentligt, det har varit svårt att göra inför Elis. Men lika ofta har jag bara haft behov av att surra eller gnälla en stund. De är helt fantastiska på Anhörigcenter. – Jag har gått in i väggen några gånger sedan Elis blev sjuk. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat det utan deras stöd. Villa Milbo har blivit ett positivt ord för Elis, vi har nyttjat det tillsammans för att få avlastning och orka med. Ibland har de ”fixat” plats till oss även om det inte funnits. – Tyvärr försvinner en del vänner när man drabbas av sjukdom, det blir ju så. Men genom Anhörigcenter, Strokeföreningen och Demensföreningen har vi fått nya. Elis sa efter första besöket hos Strokeföreningen ”Det blir nog bra det där. De var ju inte heller perfekta.”. Precis som han själv.

Om anhöriga Vi arbetar alltid för att skapa goda relationer med anhöriga och vi ser dem som viktiga samarbetspartners. Relationen grundas i tillit och förtroende och utgår alltid från hur kunden vill ha det. Närstående är ofta värdefulla personer i våra kunders liv och vi är öppna för att ta emot och tillvarata synpunkter. Om Anhörigstöd Omvårdnad Gävle har ett väl utvecklat Anhörigstöd, som vänder sig till den som vårdar eller har omsorg om en närstående. Anhörigstöd kan genom personliga lösningar underlätta livssituationen och medverka till ökad livskvalitet – både för den som vårdar och för den som vårdas. Anhörigstöds verksamheter är öppna för alla och erbjuder gemenskap, information och utbildning, stödsamtal, anhöriggrupper och avlösning. I Anhörigstöd ingår: Anhörigcenter – mötesplats för samtal och gemenskap. Avlösning och vila – Villa Milbo och anhörigstödjare. Anhörigvårdare – möjlighet att anställas.

Torbjörn ger inte upp!

andslaget är fast. Torbjörn Hasselgren har gjort många affärer i sitt liv och han har varit van att bestämma över sin tillvaro. Om lusten föll på bokade han en resa och stack i väg med ”en tjock sedelbunt” för att ha roligt. Han har drivit eget företag, kört motocross, åkt runt på marknader och sålt rökt fisk, windsurfat och han sprang en mil varje morgon innan jobbet. En stroke 2004 förändrade allt. – Jag har jobbat som tusan, det kanske är därför jag sitter här nu, konstaterar han med ett litet skratt. Men jag hade aldrig en tanke på att det kunde hända. Då hade jag kanske tagit det lite lugnare. Det var spännande att vara egen företagare. Det var en utmaning och så ville jag tjäna pengar. Torbjörn var definitivt mer affärsman än fiskare. En period efter att han sålt sin däckfirma slog han sig på att åka runt på marknader för att sälja nyrökt fisk. Ingen hade dock påstått att fisken måste vara färsk, bara nyrökt. – På Rättviks marknad var det en kund som upptäckte att den nyrökta fisken jag sålde var djupfryst … Det var lite svårt att bortförklara. Jag visste ingenting om hur man rökte fisk, men jag stod ändå där och rökte fisk mitt bland de andra marknadsstånden. – I Rättvik åkte jag också ihop och slogs med en indier som blev irriterad för att min rök blåste in mot kläderna i hans stånd, skrockar Torbjörn belåtet. Den 2 februari 2004 förändrades allt. Torbjörn satt och skrev sina dagliga anteckningar, en slags dagbok. Efteråt har han kunnat se att orden inte alls handlade om det som hade hänt den dagen och att de slutar i ett långt streck. 25 timmar senare hittar hans dotter honom liggande på golvet i lägenheten.

Den som bor i lägenhet vid något av Omvårdnad Gävles äldreboenden kan få hjälp och stöd i sin vardag dygnet runt.

– Jag minns ingenting av det. Jag hade nyss flyttat till en nyrenoverad lägenhet på fjärde våningen. Det måste ha varit en chock för min dotter att se mig ligga där. Stroken gjorde honom helt orörlig till en början. Ingenting fungerade, men huvudet var ändå ganska klart. Det blev en period på rehab i Sandviken, Torbjörn hade läst att de var bäst i Sverige på sånt där och ville gärna dit. Idag har han fortfarande kvar förlamningen i vänster kroppshalva, men kramperna har gradvis släppt. – Om det finns minsta chans så ska jag upp ur rullstolen igen och gå, säger Torbjörn. Beslutsamheten lyser ur hans ögon. Men han erkänner att det inte alltid varit så lätt att vara positiv. – Nej, jag har haft deppiga perioder också, men i grunden är jag positiv. Jag är väl egentligen för ung för att vara här på Hilleborg, de andra är runt 80 eller 90 år så jag saknar kompisar att prata med. Jag får prata med personalen istället och har haft en väldig tur med min kontaktman här. – Men jag saknar att kunna åka utomlands, att bara sticka iväg. Nu är jag beroende av andra och det gillar jag inte. Torbjörn pendlar mellan att å ena sidan vara kritisk till hur vissa saker runt omkring honom fungerar, till att å andra sidan tycka att mycket är ganska bra. Han vill fortfarande förändra och påverka, har inte accepterat att vara begränsad av stroken. – Jag har försökt få med de andra som bor här på att vi ska skriva ned allt som är bra eller dåligt på lappar och lämna till personalen, men det har inte blivit någonting av det ännu. Han tillbringar förstås en del tid för sig själv i lägenheten på avdelningen Alen. Läser en del, tittar mycket på TV, har tänkt att han borde träna i gymmet som finns på Hilleborg, men inte riktigt kommit sig för ännu. – Men jag spelar dataspel ibland, Nintendo Wii, det är kul! Och ibland har vi karaoke här, det är ännu roligare, särskilt för mig som inte kan ta en ton, säger Torbjörn och skrattar gott.

Om inflytande och kontaktmannaskap Den som är kund hos oss bestämmer självklart över sitt eget liv. Vi ger det stöd som behövs för att underlätta i det dagliga livet. En viktig del i inflytandet är det vi kallar kontaktmannaskap. Alla kunder har en egen kontaktman i personalgruppen. Kontaktmannen planerar tillsammans med kunden hur just han eller hon vill ha sitt stöd. För att kundens behov och önskemål ska blir tillgodosedda på bästa sätt, fungerar kontaktmannen som språkrör till övriga i personalgruppen. Kontaktmannaskapet handlar om att skapa en relation. Därför är det viktigt att kunden trivs med sin kontaktman och känner tillit och förtroende för honom eller henne.

Kyllikki vill bo kvar så länge som möjligt

ndra världskriget drabbade vårt östra grannland Finland hårt. Människorna och landet var hårt sargade. Det var fattigt och livet var hårt. Kyllikki Ovaska var en av dem som kom till Sverige när vi behövde arbetskraft. Efter ett långt strävsamt liv bor hon fortfarande hemma med stöd från hemtjänsten.

– Det var besvärligt. Det fanns inga jobb och det fanns ingen mat heller berättar Kyllikki Ovaska. Jag jobbade visserligen i en järnhandel i Gamla Karleby men vi hade nästan inga varor att sälja. 1965 flyttade min man och jag med våra två pojkar till Sverige och Forsbacka. – Jag minns när vi kom med färjan till Umeå och körde i land. Vår äldste son som var tre år fick syn på en kiosk och ville ha glass. Så vi stannade och jag gick fram till luckan och sa att jag ville köpa glass. Då svarade damen i luckan att det heter ”glace”, med betoning på e. Kyllikki skrattar gott åt minnet och beskriver de första intrycken av Sverige som fantastiska. Här fanns ju allt att köpa. Här behövde man inte frysa. – Många som kom hit från Finland fick jobb på järnverket här i Forsbacka. Usch, det var förfärligt hur det såg ut på järnverket då, smutsigt och sotigt, säger Kyllikki. Men jag fick jobb som lärare på SFI med att lära alla invandrare från Finland att prata och skriva svenska, eftersom jag redan var tvåspråkig. Det var ett mycket intressant jobb. I familjen blev det så småningom fem barn och i takt med att invandringen från Finland upphörde stannade Kyllikki hemma och skötte hushållet istället. –Vi har bott sju personer i den här 3:an, berättar Kyllikki, som fortfarande bor kvar med bara ett kortare avbrott några år när familjen

Omvårdnad Gävles hemtjänst ger stöd och hjälp att klara det dagliga livet hemma när ålder eller sjukdom gör det svårt att klara allt på egen hand. Omvårdnad Gävles trygghetslarm gör det enkelt att snabbt kalla på hjälp om något akut skulle inträffa, alla tider på dygnet. bodde i en annan lägenhet. I hela sitt liv har hon vävt, virkat och stickat men nu fungerar inte händerna och armarna längre som de ska. Hon skakar lite uppgivet på huvudet och håller fram ett par händer som bär spår av ett långt liv. – Jag har en dotter i Gävle som hjälper mig med mycket men har också hemtjänst sedan några år tillbaka. De kommer till mig första besöket klockan åtta på morgonen och sista gången vid halv tio på kvällen. Jag får hjälp med att laga frukost, bädda sängen, matlagning och läggning. En gång i veckan städar de och hjälper mig att handla mat. Tvätten tar de också hand om åt mig. – Jag har bra kontakt med tjejerna och killarna som kommer hit från hemtjänsten. Jag vill gärna göra så mycket jag kan själv, diska efter mig, till exempel. Det är skönt för händerna med det varma vattnet, sen är det ju bra att försöka vara så aktiv som det går när man blir äldre. Att läsa böcker är en av hennes favoritsysselsättningar. I korgen på hennes rollator ligger en tjock roman. Personalen i hemtjänsten går till biblioteket och hämtar böcker som bibliotekarien där har valt ut åt Kyllikki. – Om jag blir ledsen eller på dåligt humör tar jag något att läsa. Då glömmer jag det dåliga en stund. Kyllikki skulle vilja gå ut lite oftare, men det fungerar inte så bra just nu efter en stomioperation. Hon har ont i såret och känner också av yrsel. Men hon vill absolut bo kvar hemma så länge som möjligt. – Det kan bli lite ensamt ibland att bo så här. Men jag har en barnstuga mitt över vägen från köksfönstret som jag brukar sitta och titta på. Barnen ser så ”kuliga” ut när de leker. Som barn gick Kyllikki själv i svensk skola, trots att hon inte kunde ett enda svenskt ord när hon började. Det var hennes pappa skomakaren som bestämde att barnen skulle göra det. Anledningen var att i den svenska skolan fick alla barn skor och klänningstyg. Skomakarens barn skulle nämligen inte ha fått några skor om de gått i den finska skolan.

Om certifiering Vi är mer än 2.000 medarbetare inom Omvårdnad Gävles egenregi. Vi arbetar inom äldreboenden, hemtjänst, personlig assistans, boende och stöd för personer med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning, anhörigstöd och förebyggande verksamhet. Vi lät oberoende konsulter utvärdera vårt sätt att arbeta enligt den internationella standarden Investors in People. De undersökte bland annat medarbetarnas delaktighet, ledarskap, möjligheten att påverka, utvecklingsmöjligheter och hur vårt förbättringsarbete bedrivs. Resultatet blev att vi klarade certifieringen med glans. Det är vi självklart både glada och stolta över! Certifieringen visar att vi ligger långt framme med vår verksamhet. Men eftersom vi arbetar med människor slår vi oss inte till ro med detta. Vi arbetar ständigt vidare med vårt förbättringsarbete. Certifieringen är vårt kvitto på att vi inte bara säger att vi ska göra bra saker. Vi gör det också!

För Helene förändrades livet i en motorcykelolycka. Daniel har ADHD vilket gör att han behöver hjälp med delar i sin vardag. Tina föddes med Downs syndrom men arbetar och bor själv i en gruppbostad. Möt 13 människor som på olika sätt får stöd av Omvårdnad Gävle för att leva ett bra liv. Livskvalitet kan handla om stora frågor eller små detaljer – att styra över sitt eget liv och sin egen vardag.

ISBN 978-91-633-6876-9

OMVÅRDNAD GÄVLE

Om omvårdnad. 13 berättelser ur livet.

13 berättelser ur livet ...