Varför är det alltid slut på gafflar?

Text: Sebastian Kingdon och Mona Hashim

Ni vet känslan Du hade just ett spanska prov klockan 8:20 på morgonen och sedan en 80 minuters sam-föreläsning om nationalekonomi precis efter. Du ska ha ett biologiprov senare på eftermiddagen som du har skjutit upp med att plugga under hela veckan Du kommer behöva plugga under engelskan Med allt det här i hjärnan lämnar du dina böcker i skåpet och hoppas att maten är bra–eller ja, åtminstone mer lockande än den "mustiga" fiskgrytan du fick igår.

Det är då du hör det. Din vän berättar för dig “Vi har pannkakor idag”. Ögonen lyser upp. Du rusar till matsalen och knuffar bort möss försäljarna vid entrén till kaféet. Du kommer fram till stora ledet och kollar upp på menyn. “Pannkakor”. Du tar en tallrik och ställer dig i ledet. Du tar dina pannkakor och sylten medan allting känns sund och rätt i världen. Men sen när du kommer fram till besticklådan ser du en syn som du sett en för många gånger. Gafflarna är slut.

Du tänker på alla gångerna det här har hänt innan. Det känns som att skolan till slut borde inse att de behöver fler gafflar, men det har de tydligen inte gjort Du tänker tillbaka till föreläsningen du hade för bara några minuter sen. “När efterfrågan är för hög måste man höja utbudet!” Men det har de inte gjort. Istället lämnas du kvar för att leva med smärtan: att skära pankisar med kniv och sked.

Jag kanske överdriver lite grann just nu. I all ärlighet så är det inte värsta grejen någonsin att jag äter min mat med sked istället för gaffel, men ändå så är det lite underligt hur ofta det händer. Kanske så har det något med disken att göra? En förklaring till undret av varför vi måste slänga gafflarna i en bricka och de andra besticken i en annan (För att köket ska diska gafflarna först? Kanske det.)

För att avsluta, så delar jag detta med dig: Våga längta för en värld med fler gafflar Man behöver inte lida av gaffelbrist genom hela skolgången Våga vägra gaffelbrist! (Och våga vägra mustig fiskgryta också.)