Konsten är ett mystrium
Vid sidan av den ”godkända” skolade konsten som ställs ut på gallerierna och museerna av etablerade och välutbildade konstnärer så har det alltid funnits ett annat skapande. Detta har, ibland trots stort motstånd, bubblat fram på ett okontrollerat sätt som ett tydligt bevis på att konstnärligt skapande är mer än ett yrke – det är ett mänskligt behov. En del av denna ”vid sidan av-konst” kallas för outsider-konst eller art brut. Det är inga bra namn men de får duga tills vidare. Sådan konst finns längst in i en del av museernas magasin. Någon gång ibland dammas den av och visas fram. Vad man då får se brukar vara häpnadsväckande och skapar starka reaktioner – både positiva och negativa. En liten organisation som heter Postfuturistiska sällskapet har tagit på sig att samla den här typen av konst. I väntan på ett eget museum så har de haft stora utställningar både här i Sverige och utomlands. Fram till 1 oktober har de nu utställningen Mystrium på Strandverket i Marstrand. Samma utställning kommer att visas 28 oktober-30 december på Konsthallen i Trollhättan. Så här skriver utställningens curatorer Borghild Håkansson och Staffan Backlund: ”Mystrium visar en förbisedd och parallell konstvärld, skapad av självlärda konstnärer. Vi försöker visa lite av den kreativitet och lust till vardagligt skapande som pågår runt omkring oss och hylla dessa egensinniga, komplexa och ambivalenta, sofistikerade och humoristiska konstnärer med sin märkliga förmåga att tänka utanför givna ramar.” Polissirener. En bil sladdar av vägen, in i skogen. Mannen som kört störtar ut, drar ut kvinnan i baksätet och ber henne springa före med barnet. Kvinnan springer, med barnet i sin famn. Vänder sig bara om när skotten hörs. Men hon vet att hon måste fortsätta springa. Inte förrän hon har blivit ikappsprungen, av männen med automatvapen och svarta kläder, inser vi att vi hållit andan tillsammans med henne. Ett avskalat rum i mörker. En kvinna i röd klänning och vit hätta. Hon står i motljus framför fönstret, inte längre kvinnan som sprang genom skogen med sitt barn. Nu är hon Offred, ”Of Fred”: Freds tjänarinna. Hon är ett kärl, på grund av sin fertilitet reducerad till ett avelsdjur. The Handmaid’s tale är en dystopi där USA har blivit den teokratiska staten Gilead efter en statskupp genomförd av kristna fundamentalister. Serien är skapad av Bruce Miller och baserad på Margaret Atwoods roman, med samma titel, från 1985. I Gilead möter vi Offred (Elisabeth Moss) som precis blivit inrättad i Anförare Waterfords (Joseph Fiennes) hem för att bära paret Waterfords barn. Offred, eller June, kan nämligen bli med barn i en värld där fertiliteten är låg. Stegvis genom serien får vi med tillbakablickar se hur det gått till: hur kvinnorna, inte bara de fertila - utan även anförarnas fruar, förlorar rätten till sin kropp och sin identitet. Allt på grund av att rådande klimathot och miljögifter lämnat största delen av befolkningen ofertil. All outhärdlig tystnad, vi sitter som på nålar. Ibland blir det för mycket; hur Elisabeth Moss nästan endast kommunicerar med antingen monologer, som en berättarröst, eller genom minspel. Det spända och nervösa ansiktet. Flämtande. Håller andan. Serien kan därefter ibland upplevas långsam. Det går dock inte att klaga på varken skådespeleriet eller fotot. Världen som serieskaparen (eller rättare sagt Margaret Atwood) målar upp är ju också just så; outhärdlig, styrd av tystnad och rädsla. De går på led genom staden, i röda sjok och vita mössor. Skygglappar som får dem att endast titta framåt eller neråt, aldrig åt sidan. Alltid två och två men ändå så ensamma. Du kan inte lita på någon, alla kan vara din angivare. Ett perfekt skapat skräckvälde där den yttersta, kanske enda motståndshandlingen är att dö. Men June har en dotter, det är för henne hon lever. Eller rättare sagt: överlever. FELICIA RAUMA ANDERSEN