Min uppväxt i Finland av Urho Kekkonen by Mnytt

Min uppvĂ¤xt i Finland Urho Kekkonen

Urho Kekkonen

Min uppvĂ¤xt i Finland

Innehåll Från elände till eländets elände .............................. 7 Med Jalo till Sverige ......................................................... 23 Ensam till Sverige

..............................................................

I Stockholm och vidare till Karlskoga ............... 30 I Karlskoga .............................................................................. 32 Foton ................................................................................... 36-45 Mitt liv fick en ny inriktning ............................ 46-49 Tävlingar, priser och tidningsklipp............... 50-62

Från elände till eländets elände

Min far var alkoholist. Han var nästan alltid full. Vi var fyra barn: Aune, född 27.8.1933, Jalo, född 3.8.1935, jag, född 9.6.1938 och Vesa född 18.11.1939. Vesa och jag sov flera nätter i någon hölada. Vi bodde i ett rum och kök. Min far var hetlevrad. Jag kommer ihåg när Vesa och jag lekte en gång. Vi skrattade och sprang från det ena rummet till det andra. Det ville inte pappa höra, han sade ”Det blir män även av snorvalpar, men inte av onyttiga belackare”. Jag minns två händelser: 1. Snön kom ofta i oktober-november. Jag försökte skyffla bort snön, men skaftet på skyffeln gick av. När pappa kom hem blev han arg. Jag fick stryk med björkris. Jag skrek och grät. Vesa var i samma rum. Då hoppade han genom fönstret, genom rutan och karmen. Utanför stod några vinbärsbuskar. Varje gång Vesa kommer och hälsar på, börjar vi att prata om händelsen: Kommer du ihåg när du hoppade ut genom fönstret? Han är över ett år yngre än jag. Sådana här episoder fastnar i minnet för livet. 2. Det som jag ska berätta nu hände på julaftonen 1947. Pappa var säkert i Karttula och drack. När han vaknade på morgonen, sade han att han hade köpt en julklapp till mig. Du får hämta

den i bastun, sade han. Min besvikelse var stor: där fanns ett par stavar, men jag hade inga skidor. Nu efteråt förstår jag: Min far visste att jag skulle föras till Lauste uppfostringsanstalt några månader senare, i januari-februari 1948. Toivo Ruti var samtidigt med mig i Lauste. Han bodde i Koivula, jag i Kotipirtti, cirka hundra meter därifrån. De olika hemmen var: Kotipirtti, Koivula, Päivärinne, Toivontupa, Kuusela, Kotila, Puistola och Kerhola. Toivo och jag hade samma inställning: Vi underkastade oss inte misshandeln och hotelserna. Jag citerar från hans bok ”Pojkhemmets rymmare”: ”Rymmarens återkomst till Lauste var alltid hårt, förödmjukande och smärtsamt. Man blev slagen med björkris, två höll i en och en slog hårt. Om man inte grät, blev man slagen hårdare och det pågick så länge att baken blödde. Håret rakades, man fick gå klädd i orange-gul-röda markisbyxor och tröja i några veckor. Dessutom fick man en veckas fängelse. På sommaren fanns en bur på gården bredvid visthuset. Den var tillverkad av snett spikade 2x4 tums plank som effektivt förhindrade solen att komma in i buren.” Under vintern var fängelset inrättat i sovrummet i övervåningen av varje hus. Därifrån fick man avlägsna sig bara för att inta måltiderna. Tillägg till misshandeln: Varje gång man blev misshandlad fick man klä av sig naken. Om man inte grät, brusade föreståndare Heikkinen upp och sade: Mitt ljusa sinnelag klarar inte detta. Troligen bad han Gud om hjälp. Varje gång jag fick stryk, växte envisheten. Jag minns en gång när dessa tre vuxna män: föreståndare Heikkinen, plågoanden Rissanen och läraren Purokoski, gett mig stryk, jag försökte klä mig med darrande händer, och sade (jag sjöng inte): ”Människans liv med dess bekymmer

och sorger är bara tillfälligt.” (övers. anm: rader ur en känd sång). Jag har sedan flera gånger, även som vuxen, funderat över varför jag inte fick stryk en gång till. En högre makt råder tydligen över människornas öden. När jag kom till Lauste i januari-februari 1948 var det mycket snö. Jag skulle fylla tio år, och jag kände på en gång att jag inte skulle komma att trivas här. Jag kände mig som en främling i ett främmande land. Det fanns ingen äldre som kunde vägleda och stötta mig. En kvinna hämtade mig från kansliet till Kotipirtti. Där väntade cirka tio pojkar i olika åldrar och ”mamma” eller Annikki Nummelin, föreståndaren för Kotipirtti. Jag hade gjort på mig. Den kvinnliga sköterskan (medhjälparen) värmde vatten i en stor järnkastrull. De lyfte upp mig i en stor balja och tvättade mig. I huset fanns fyra rum och en matsal. Föreståndaren och medhjälparen hade ett rum på nedre botten. Där fanns också ett rum med plats för fyra pojkar. I övervåningen fanns det två rum, båda med kakelugnar. I det östra rummet bodde de äldre pojkarna. I rummet mot norr bodde de yngre pojkarna, två i varje säng. Alla hade halmmadrass och det fanns en potta i varje rum. Det skulle vara tyst klockan tio. Dörrarna låstes utifrån med så kallat ”ägglås”. Det fanns ett fönster, 100x125 cm, och rutornas storlek var 25x30 cm. I detta hus skulle jag komma att bo i många år. Vi var tio till tolv pojkar, plus föreståndaren och medhjälparen. Vi skulle gå upp klockan halv sju. Först skulle alla bädda sina sängar och tvätta sig. Sedan var det frukost: havre- eller råggröt och en liten bit rågbröd och naturligtvis fiskleverolja. Det var cirka fyrahundra meter till samlingsplatsen. Där samlades ungefär nittio pojkar och ledarna, arbetsledarna, lärarna osv. De äldsta 9

var så kallade ”stallpojkar” och de som hade mjölkat korna hade gjort det redan tidigt på morgonen. I varje hem fanns det så kal�lade ”hempojkar”. Det var de yngsta pojkarna, som fick skala potatis, skotta snö och värma alla fyra kakelugnarna. Alla pojkar fick lära sig att laga sina kläder, även sockorna fick man stoppa själv. Alla hade träskor med långa skaft, det var jobbigt i början. Jag och andra ungdomar misshandlades regelbundet. Ingen hjälpte oss. All den misshandel som skedde i Lauste (och i andra pojkhem) har finska staten i stillhet godkänt. De bär ansvaret. Jag tror att statens tjänstemän inte hade någon aning om att barn misshandlades i Lauste, för att de skulle bli lydiga ungdomar. Om dessa kontrollanter besökte Lauste, träffade de troligen bara föreståndare Heikkinen. Kontrollanterna trodde att han verkligen var kristen och en gudfruktig man. Han berättade säkert inte hur pojkarna förödmjukades så att de skulle bli lydiga och ödmjuka medborgare. De pojkar som kom från bättre familjer eller hade vänner fick paket som innehöll pjäxor och även mat. Under de nio år jag var på pojkhemmet, fick jag aldrig paket, inte ens till jul. Kläderna var ofta vadmalsbyxor och även arméns avlagda kläder, men de var varma. Det var mycket snö. Till råga på allt som hänt, blev jag sjuk och fick feber. Frukosten serverades på nedre botten. Jag försökte äta havregrynsgröt, men det smakade inte. Vi var dock tvungna att ta en sked fiskleverolja. Det smakade hemskt. Senare fick vi fiskleverolja i tablettform. Från övervåningens fönster tittade jag ut och såg hur två till tre hästar fraktade gödsel till gödselstacken. Senare spreds det ut på åkern. Jag såg även en byggnad bortom åkern, kanske tvåhundra meter från Kotipirtti. Det var den dåva10

rande bastun, byggd av timmer. Där rymdes femton pojkar samtidigt. Alldeles bredvid bastun fanns en simbassäng, som ofta användes. Simbassängens storlek var kanske 10x15 meter. Pojkarna badade bastu på fredagar. Personalen badade på lördagar. Fredagen var en fruktansvärd dag för många pojkar, även för mig. Om man hade uppfört sig ordentligt under veckan, hände inget, men om man hade svurit eller kallat föreståndaren för djävla kärring, var det bara att gå till kansliet, där man fick ett ordentligt kok stryk. Det var föreståndare Heikkinen som verkställde straffet. Mer om detta senare. Nu ska jag berätta om en pojke vid namn Mauri Tapio, vars namn jag kommer att minnas hela livet. Han var föreståndare Nummelins favorit. Varför? Han fick göra vad som helst, men blev aldrig straffad. Han rymde aldrig från Lauste. Han var tre år äldre än jag. Alla vi yngre pojkar var rädda för honom. Han rökte handrullade cigaretter. Rökte man fick man stryk, men föreståndaren låtsades inte se att Mauri rökte. Mauri hade en egen låda alldeles bredvid bordet. Varje fredag fick vi ett bröd som var bakat av vete och råg (liknande tekaka i Sverige). Det var så gott, det smakade som honung, som jordisk manna. Jag och Pinska fick alltid ge halva brödet till Mauri. Vi var tvungna, för vi var rädda för Mauri. Föreståndaren såg vad som hände vid bordet, men brydde sig inte. Mauri förvarade dessa bröd i sin låda vid bordet. Varje dag fick vi rågbröd, det var säkert bra för tänderna – det innehöll inget socker. Om rågbröd torkar blir det hårt som sten. Nu är jag över åttio år, och jag har nästan alla tänderna i behåll. Endast två fattas. Jag har inte besökt en tandläkare på tjugofem år, kanske är det rågbrödets förtjänst.

Några veckor efter att jag kom till Kotipirtti fick jag tre kamrater: Ojala. Han var cirka 16 år. Han var lugn, väldigt snäll. Han lärde mig hur man stoppar strumpor. Först skulle man ha en svamp inuti sockan. Det började med att man gjorde en ring (av ullgarn) kring hålets kanter. Sedan skulle man trä garnet som ett fisknät. Det tog tid första gången. Alla pojkar fick lära sig ansvara för sina egna kläder, att hålla dem hela, sy i knappar och mycket annat. Även Svante var mitt stöd och min trygghet. Han var också 16 år, en lång, smal pojke. Han hade varit i Lauste i många år. Sedan var det Pinska. Hans säng stod bredvid min, bredvid kakelugnen. Han var sängvätare. Vi hade ju halmmadrasser, så det blev en hemsk urinlukt i hela rummet varje natt. Pinska var min förste rymmarkompis. Han var också en väldigt snäll pojke. I skolan fanns också en romsk pojke. Det var en lång, smal och snäll pojke. Jag fick min första omgång stryk hösten 1948. Jag hade fyllt tio år. I september mognade äpplena i äppelträden alldeles utanför kansliets fönster. Det var cirka tio äppelträd. Jag var nästan alltid hungrig. De andra pojkarna sade att om föreståndaren ser att du stjäl, får du stryk. Mellan ladugården och kansliet var det cirka tjugo meter. ”Hungern har ingen lag”. Jag smög mig invid väggen. Kansliet hade många fönster. Jag såg mängder med stora röda äpplen. Jag tänkte: vågar jag? Jag valde det närmaste trädet som hade mest äpplen. Det närmaste äppelträdet var sex, sju meter från kansliets fönster. Jag sprang fram och tog fyra, fem äpplen, sedan tillbaka till ladugårdsbyggnaden. Där fanns en stege som ledde till ladan. Där gömde jag äpplena, men ett åt jag upp genast. Jag visste inte att någon hade sett mig stjäla äpplen i föreståndare Heikkinens trädgård, vilket var straffbart. Nästa dag blev jag hämtad till kansliet. Jag bekände och fick klä av mig. Han höll fast mitt huvud mellan sina ben så att jag inte kunde komma loss. Sedan slog han mig 12

med en rem. Alla soldater på den tiden hade en likadan livrem, och en sådan har de än i dag. Det gjorde inte så ont som om man skulle slå med björkris. Jag berättade för alla i Kotipirtti att jag hade fått stryk av föreståndare Heikkinen. Efter det var jag flera gånger och pallade äpplen. Jag gjorde det så sent som möjligt på kvällen när det börjat skymma. Jag tog ett örngott, gjorde två hål i det så att jag kunde se och satte det över huvudet. Då kunde ingen känna igen mig. Jag kommer också ihåg att det fanns vinbärsbuskar, kanske hundra, mest röda vinbär. De fanns invid vägen. Bären delades ut till alla hem. Av dem gjorde man sylt till vintern. De mosades utan socker och förvarades i tunnor i ett kärr. Potatisen togs upp i början av september. Vi var tio, femton pojkar som arbetade med det. Två hästar drog potatisupptagaren. Sedan fördes potatisen till källaren i Puistola, som var den enda förvaringsplatsen i Lauste. Sockerbetorna var mat för korna, medan kålrötterna delades ut till de olika hemmen under vintern. Förvaringen var enkel men effektiv: Först skapades en liten kulle, ovanpå den ett lager granris och längst upp halm av havre. De äldre pojkarna tömde lådorna där. Det var viktigt att göra rätt från början så att högen inte bredde ut sig. Högen var kanske två, tre meter i botten och smalnade av uppåt. Det var ett billigt och effektivt sätt att förvara mat för den kommande vintern. Jag minns också att pojkarna varje höst fick plocka svamp, mest skäggriskor, skogsriskor och kantareller. De förvarades i källaren bakom låsta dörrar. Varje pojke hade en egen bit jord där de kunde odla olika växter, mest rödbetor och morötter. Morötterna hann inte till källaren. De åts upp direkt, eller också åt någon av de stora pojkarna upp dem. 13

En gång under sommaren fick jag en stor böld i nacken. Bölden växte under skinnet, det var alltså inte någon ”vanlig” böld, som spricker av sig själv. Den här var större och gjorde ont. Jag fördes till lasarettet i Åbo. Jag minns sjukhusresorna. Jag bands i sängen vid händer och fötter, jag kom inte loss. Sedan kom en sköterska och satte något som liknade en lampskärm över huvudet på mig. Den innehöll eter, som på den tiden användes för sövning. Denna höst gjordes ett hälsotest i Kerhola. Där fanns en gymnastiksal och bakom väggen fanns ett samlingsrum med plats för ungefär tvåhundra personer. Där hölls också gudstjänst varje söndag. Testet gick till så här: En vitklädd man kom med en stor låda, kanske 30x30 cm. Den innehöll små träklampar som hade arrangerats i lådan. Han visade dem för mig. Sedan tömde han lådan på bordet och blandade träklamparna. Jag lyckades lägga dem alla på plats. Han sade: Utmärkt! Det testet gick bra. Min längd var hundratrettiofem centimeter, vikten minns jag inte (jag var väldigt smal). Sedan mätte han mitt bröstomfång. Först fick jag andas in och sedan ut. Han som gjorde provet sade, att jag med dessa lungor skulle kunna bli en ny Paavo Nurmi. Så här efteråt tänker jag att han sade nog så till alla barn för att de skulle ägna sig åt idrott. Till barn och ungdomar får man inte säga något negativt. Men det som han sade då blev sant. Jag blev legitimerad specialinstruktör för Svenska Friidrottsförbundet tionde juni 1969. Det här stämmer än i dag – ju större bröstomfång, desto större lungor. Det sista testet skedde i gymnastiksalen. Där fanns fem rep, kanske femtio millimeter i diameter. Jag skulle klättra uppför repet och fick inte hjälpa till med fötterna. Jag var mager och kort. Jag hade gjort detta många gånger när vi hade gymnastik. Testförrättaren trodde inte att jag var snabb, men jag tog mig ända upp till taket med endast armarna. Efter testet sade han att det var bra 14

att jag klarat alla moment, men huvudsaken var att jag lyckades i alla testerna. När jag var 13 år klättrade jag upp i en gran nära Kotipirtti och grenen gick av, så jag föll ner på marken invid granen. Den sommaren var besvärlig. Jag var bara en millimeter från att bli förlamad. Bifogar läkarintyget från 2001 som visar mina gamla skador.

Jag minns en arbetsledare. Han var den yngste av alla arbetsledarna. Han hette Heikkilä. Han bodde i Kotila (det var det största av de så kallade hemmen). I huset bodde runt tio, elva pojkar. Heikkilä var förstående och hjälpsam. Hans lägenhet var på nedre botten till höger. I husets källare fanns då lökförrådet. I den källaren förvarade också alla de som tränade skidåkning sina skidor. När jag var cirka 15 år höll jag också på med skidåkning. Jag kommer ihåg att Heikkiläs hustru födde en pojke 1950 eller -51. Heikkilä var arbetsledare 1952 när vi byggde en natthage till korna norr om Satulavuori. Där fanns en hölada. Natthagens storlek var kanske 30x30 meter. Denna natthage var stark med fem lager taggtråd, med trettio centimeters mellanrum. Tjugofem kor fick plats i den. Efter att korna mjölkats på kvällen fördes de till natthagen. Efter att korna mjölkats på morgonen släpptes de ut i beteshagen, där två eller tre unga vallpojkar vaktade korna under dagen. När jag var 15 år fick jag lära mig mjölka kor. Då tillhörde jag ladugårdsgänget. Vi var två, tre äldre pojkar. Efter en månad blev det byte: två, tre nya pojkar. De som arbetade i ladugården arbetade också lördag och söndag. Jag minns mjölkerskan: en kvinna i trettioårsåldern, väldigt snäll. Hon kontrollerade att korna var mjölkade, att ingen mjölk fanns kvar. Under vintern fick vi föra gödseln till gödselstacken, som var direkt bakom väggen. I svinhuset fanns femton kanske tjugo svin. Jag minns en händelse, jag kommer inte ihåg hur gammal jag var. Jag var nära Kotipirtti kanske tio meter därifrån. Där fanns (och finns väl ännu) en slät bergknalle. Jag kröp på knäna och ropade: ”Apina ja gorilla kärvelivät torilla” (övers. anm: en känd ramsa, ”En apa och en gorilla gick över torget”), jag tittade inte

mot föreståndaren Annikki Nummelin. Hon kanske trodde att jag liknade henne vid en apa eller en gorilla. Jag vet ännu i dag inte varför jag liknade henne vid en apa. Jag slutade skratta när föreståndaren sade till mig att på fredag blir det besök på kansliet. Jag skulle få stryk med björkris för mitt uppförande. År 1952 anordnades de olympiska spelen i Finland. Jag var 14 år och min bror Jalo kom från Sverige för att vara med mig en dag. Jag fick ett munspel och en fin kniv av honom. Jag var lycklig över presenterna, men grät när jag fick ge både munspelet och kniven till Mauri Tapio. Detta är en händelse som etsat sig djupt i mitt minne och som jag aldrig kommer att glömma. Jag bröt armen den vintern. Först blev jag gipsad, så armen var helt rak. Det var besvärligt med de långskaftade träskorna som vi alltid hade om vintrarna. Om jag skulle ha ramlat skulle jag säkert ha gråtit, men jag ramlade inte en enda gång. Två månader senare lade de gipsen i 45 graders vinkel. Det blev lättare, för jag fick ett snöre om halsen och fick ”bära” vänstra armen. Den här sommaren hade Mauri Tapio och hans kamrat från Koivula gjort ett inbrott i en kiosk. Han tvingade mig att erkänna att det var jag som gjort inbrottet. I början hade Mauri och hans kamrat ett gömställe i skogen. Han sade att jag var tvungen att gömma sakerna i sågspånen på vinden. Där fanns en brandlucka cirka 50x50 cm. Jag vägrade klättra dit upp, för min vänstra hand var inte helt frisk. När jag var 15 år fick jag veta att jag skulle flyttas till Puistola och att jag skulle få komma med i Niilo Sainios timmermansgäng. I Puistola bodde äldre pojkar, från 15 år och uppåt. När

man fyllde 18, blev man utsläppt från Lauste. Jag bestämde mig att jag skulle rymma innan jag kom till Puistola. Först tog jag bort alla märkningar på kläderna, för de visade att jag kom från Lauste. Noggrant tog jag bort allt med ett rakblad. Sedan sydde jag igen hålet med vit tråd. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kom till Puistola hösten 1953. Där fanns en pojke som hette Matti Palm. Jag hoppas att Matti Palm och Mauri Tapio fortfarande är i livet så att de kan läsa hur de tvingade andra att erkänna inbrott som de själva hade gjort. Matti Palm hade gjort ett inbrott i snickarmästarens bostad, som låg i samma hus som skolsalen, nära järnvägen. Matti Palm var lång och smal, 17 år. Föreståndaren för Puistola var bland de yngsta, kanske den yngste föreståndaren i Lauste. Jag kände på en gång att här hade man bättre relationer med föreståndaren och medhjälparen än i Kotipirtti. Jag var också med i skidgänget. Vi var mellan åtta och tio pojkar som tränade grundkondition till vinterns skidsäsong. Vår tränare var en manlig lärare som bodde alldeles invid vägen. På högra sidan av vägen fanns en såg, där man sågade plankor och brädor. Läraren, vars namn jag inte minns, hade alltid en mössa på huvudet. Troligen hade han skadats i kriget. Alla pojkar fick göra sina egna stavar. De gjordes av torra granar. Först högg vi med en yxa ut ett urtag för händerna. Därefter rensades urtaget med en glasbit, så att det blev slätt. Efter varje träning lämnade vi stavarna i skogen, och hämtade dem nästa gång vi skulle träna. Nära skolan var terrängen varierande. Vi tränade även på Satulavuori nära Puistola. Jag vann åtta priser, pokaler, som jag har kvar. Nästan alla rökte handrullade cigaretter. Hade man gjort detta i Kotipirtti, hade det blivit stryk. Här fanns ett coronaspel. Vi spelade även kort, som vi tillverkat själva. 18

Sedan hamnade jag i Niilo Sainios timmermansgäng. Vi var sex pojkar. Niilo var en bra lärare, inte hetlevrad som Purokoski. Många ville komma till Sainios timmermansgäng. Jag minns att vi tillverkade spåntak bland annat till en lada som stod nära Kotipirtti. Även Kotipirttis uthus fick spåntak, och även vedboden nära skolan. I stallet stod tio hästar. Till varje spilta gjorde vi nya golv. Det byggdes en ny bastu nära kansliet. Alla tegelstenarna till den tillverkades under tak bredvid gödselstacken. Det tog flera veckor. Sainios timmermansgäng tog hand om gödseln i svinstian. De hade även hand om slakten. Jag minns en gång när alla grisar hade blivit sjuka och blev tvungna att slaktas, de begravdes sedan i en en meter djup grav nära vinbärsbuskarna. Senare var jag och hälsade på Niilo Sainio två gånger, första gången 1960 tillsammans med min blivande fru. Vi övernattade i Mäntylä. Med min fru hittade jag lyckan i Sverige. Vi har nu vandrat tillsammans i snart 60 år. Följande händelser minns jag också mycket väl: varje år blev de som konfirmerats döpta i Åbo domkyrka. Alla pojkar från Lauste marscherade dit, även de som inte konfirmerats. Jag är inte konfirmerad, så jag är väl ”hedning”. Även några arbetsledare fick gå dit. Föreståndare Heikkinen var den ende som inte gick, han åkte hästskjuts. Snickarmästaren (jag minns inte hans namn) och Niilo Sainios timmermansgäng höll till i samma hus, på bottenvåningen. Snickarmästaren hade en mycket större del av bottenvåningen. Niilo Sainio hade en mycket mindre del, för vi var ofta i arbete utomhus. Det fanns en dörr mellan rummen. Vi gick ofta och tittade vad de äldre pojkarna tillverkade där. De reparerade sängar och tillverkade nya sängar. Denne snickarmästare fick öknamnet 19

”Hitu” (övers. anm: ”skal”) för han var lång och smal. Han var väldigt hjälpsam. Det var intressant att gå och hälsa på hos snickarmästaren. Jag minns att de fick en ny hyvelmaskin. En lärare som använde denna nya hyvel miste två fingrar. I övervåningen på huset fanns skräddaren Tuomas Sainio och skomakaren. Hans namn minns jag inte. Efter samlingen ute på gårdsplanen begav sig de olika yrkesgängen i väg med sina ledare. De var: skräddarmästare Tuomas Sainio (Niilo Sainios bror) tillsammans med fyra, fem pojkar. Skomakaren med två pojkar. Timmermännen: Niilo Sainio med sina pojkar. Jag var i Niilos gäng i över två år. Vi utförde alla slags reparationer och byggnationer. Vi byggde många spåntak till olika byggnader, och som jag nämnde hade Niilo Sainios gäng hand om slakten, både när det gällde grisar och kor. Trädgårdsmästare Rissanen, plågoanden. Han hade ett trädgårdsgäng som odlade morötter, huvudkål, blomkål och lök. Löken förvarades i källaren i Kotila, även våra skidor förvarades där. Vi fick låna skidorna endast när vi hade träning. I ett senare skede byggdes den nya bastun sjuttio till hundra meter från kansliet. I bastuns övervåning förvarades löken. Många gladde sig när plågoanden Rissanen var på väg över järnvägsövergången mot Liittoinen, nära Kalliola och en schäferhund från ett hus invid övergången bet honom. Det var alltid smärtsamt att återvända från en rymningsresa, men varje gång förhärdades man när man blev misshandlad av tre vuxna män. Det var alltid föreståndaren, Hannes Heikkinen, som skötte misshandeln. Han hämtade själv björkriset. Många björkar växte i närheten av kansliet. Föreståndare Heikkinen trodde att man blev lydigare efter varje risbastu. Detta var alla kommu20

nisters grundsats att alla ungdomar måste underkasta sig deras principer. Jag hade en helt egen princip: jag kommer att försvara den verkliga friheten såvitt möjligt, och den friheten måste alltid försvaras. Därför har jag varit i Hemvärnet i över 45 år. Jag rymde med en pojke som hette Olavi. Han var rom och bodde i Koivula. Från Kotipirtti, där jag bodde, var det ungefär hundra meter till Koivula. Det privata området låg cirka hundra meter från Koivula och Kotipirtti. Om man kom på fel sida blev det stryk. (Precis som Toivo Ruti skrev i boken ”Pojkhemmets rymmare”). Han blev fast, men snart planerade vi nästa rymning. Den resan kommer jag att minnas för evigt. Vi åkte tåg. Kvinnorna hade stora klänningar. Romer hade och har ännu stora kjolar, så de dolde oss. Innan tåget skulle avgå – jag skulle till Kuopio – kröp vi under bänken i hörnet. Vår enda möjlighet var att vi hade en egen hörnbänk. På den tiden gick alla tåg med ånga. Jag minns att det under bänken fanns två rör – en för varmvatten och en för kallvatten. Så kom vi fram till Kuopio. Varje söndag var det gudstjänst med obligatorisk närvaro, och den hölls alltid i Kerhola. Den leddes av föreståndare Hannes Heikkinen och lärare Purokoski. Om det inte var fullkomligt tyst på samlingsplatsen blev vi bestraffade, ofta var det jag. Han tog tag i käken och slog med handen mot örat. Därefter bytte han hand och slog mot det andra örat. Denna misshandel använde sig lärare Purokoski av regelbundet i skolan. Jag var inte den ende som råkade ut för det. Om örfilen inte hjälpte, slog Purokoski oss med pekpinnen. Jag fick också stå i skamvrån många, många gånger. Föreståndare Heikkinen hade stor mage. Han fick äta sig mer än mätt. När jag var och hälsade på Niilo Sainio 1960 berättade han att Heikkinen fått diabetes. De fick amputera det ena eller båda benen. 21

Karttula

Med Jalo till Sverige

Jag kom hem till Karttula den 10 juni 1956. Jag var 18 år och en dag gammal. Pappa och Vesa satt i köket. Pappas och min diskussion slutade med att vi blev osams. Cirka en meter från pappa och mig fanns en järnspis och på den fanns två strykjärn. Plötsligt brusade pappa upp och tog ett av strykjärnen och tänkte slå mig med det. Jag tog tag i hans händer och höll fast dem bakom ryggen på honom och sade: släpp strykjärnet. Vesa var i närheten och såg allt. Jag sade, att jag skulle tillbringa natten i bastun. Jag tog med mig en yxa. Om du kommer in i bastun, ska jag döda dig. Detta är sista gången du ser mig här, sade jag. 1956 hade min bror Jalo muckat från armén i Kuopio. Han hade tidigare varit krigsbarn i norra Värmland. När han träffade mig sade han ”här finns inget arbete, vi åker till Sverige”. Jalo hade varit smed i Kilsta innan han åkte tillbaka till Finland. Vår bror Vesa sålde min kostym som Niilos bror Tuomas hade sytt i Lauste. Det skulle räcka till tågresan till Åbo och färjan till Stockholm. Jalo sade att när vi kommer till Stockholm kan vi lifta därifrån till Karlskoga. Vi hade med oss en resväska som bara innehöll lite personliga saker. Han var en riktig optimist.

Efter ankomsten till Stockholm skulle vi bara hitta huvudvägen (nuvarande E18). Där väntade vi sedan tills det kom en bil. Jalo visste att bokstaven T var för Närke och S för Värmland. Det kom en bil som stannade och vi fick lift till Askersund. Vi steg ur bilen och liftade till Karlskoga. Jag kommer inte ihåg hur länge vi väntade, men sedan stannade en bil och det enda jag förstod var Bofors. Vilken sagolik tur – vi kom fram till Karlskoga järnvägsstation. Min bror sade att han hittade överallt i staden. Vi gick och kom till EPA-huset. Han sade att där finns mycket billiga varor. Sedan promenerade vi och kom fram till Sandviken. Där fanns Ottossons hus (det finns fortfarande kvar). Min bror knackade på. Där fanns en man och en kvinna. De var så vänliga och glada. Vi kände oss verkligen välkomna dit. Vi fick mat och vi skulle få stanna där i någon dag. Jag förstod ingenting. Jag visste inte att min bror hade träffat familjen tidigare. Dagen efter gick vi till Intressekontoret. Boforsarnas semester hade börjat några dagar tidigare, men Bofors behövde arbetskraft och eftersom min bror hade varit smed i Kilsta fick vi anställning direkt. Min bror hade anställningsnummer 21342, och jag fick nummer 22490. Vi fick börja jobba dagen efter. Innanför staketet fanns en brädgård i närheten av bergrummet. Vi fick ett tillfälligt arbete i brädgården. Lastbilarna kom och hämtade bräder där. Vi lastade i och följde med lastbilarna och lastade av. En gång kom vi till Björkborns Herrgård. Efter en stund kom en välklädd och vänlig herre. Min bror berättade att det var disponent Sohlman. Efter semestern skulle vi arbeta i smedjan i Kilsta. Vi fick ett rum för två personer i Hägnanområdet. Nu måste vi först skaffa cyklar, så att vi kunde ta oss till vårt arbete. Min bror visste att det fanns en cykelaffär i Karlberg nära Karlbergs matsalar. Det var Holms cykelverkstad. Där valde vi två begagnade cyklar, men vi hade inte pengar till handpenningen. 24

Trots det fick vi köpa cyklarna. Min bror sade att det berodde på att vi skulle börja arbeta i Kilsta. Vi gjorde upp en betalningsplan som vi fullföljde. Det räckte med namn och anställningsnummer. Trettio meter därifrån fanns Karlbergs matsalar. Vi gick in och berättade att vi fått arbete på Kilsta och skulle börja där om några dagar, och att vi nu hade tillfälligt arbete på Bofors brädgård. Min bror hade varit stamgäst där för ett år sedan innan han åkte tillbaka till Finland. Min bror berättade som det var att vi inte hade pengar, men vi fick mat och även smörgåsar med oss. Vi lämnade namn, adress och anställningsnummer. Så fort vi fick vår första löning betalade vi enlig uppgjord plan. Min bror visste att det fanns en affär för ”boforsare”, Bofors skrädderiaffär. Vi handlade det vi behövde där. Jag kommer inte ihåg vad vi köpte, men även där räckte det med namn och anställningsnummer. Både min bror och jag var överlyckliga och mycket, mycket glada. Vi var friska, vi hade en fast anställning, vi hade en bra bostad och vi hade var sin cykel så vi kunde komma till vår arbetsplats. Även matfrågan var ordnad, men vi hade inte en krona i fickan. Röker man inte och använder inte sprit kan man komma långt. Så här bra hade jag aldrig fått det i Finland. Första dagen i den stora smedjan i Kilsta var spännande. Den första arbetsledaren som jag träffade var Sune Waara. Han var norrlänning och kunde både finska och svenska. Han var omtyckt av alla. Vi gick runt i smedjan och tittade på olika maskiner. Mest imponerad var jag av 20-tonshejaren. Här tillverkades vevaxlar till olika lastbilar. En vevaxel vägde cirka 180 kilo med ”skägg”. Den första dagen i den jättestora smedjan fick jag transportera den glödheta vevaxeln till pressen, som var kanske sju meter, från 20-tonshejaren tre meter upp. Det var en H-balk, en rullbana med kätting som jag kunde flytta till pressen, den jättestora tången som var tre meter lång. Det gick bra, jag klarade av det. Vi 25

gjorde sjutton, arton axlar i timmen. Det var så varmt att vi fick salttabletter av Bofors, och mycket vatten behövde man dricka. Efteråt kom Sune Waara och sade att jag klarade jobbet bra. Det var tvåskift från 15.00-24.00 respektive 06.00-15.00. Min bror Jalo var smed i 12-tonshejaren. Efter några månader fick jag lära mig att bli reglerare i 12-tonshejaren. Det var mycket ansvarsfullt. Där fick man absolut inte göra fel. Alla reglerare hade ansvar för flera människors liv. Jag och Jalo trivdes väldigt bra i smedjan. Nu kunde vi betala våra cyklar, maten och arbetskläderna. Här jobbade många finländare. Då jobbade vi även lördagar från 06.00-13.00. Det var så mycket jobb, även på söndagarna. Jag sade till Sune Waara att om det finns jobb (och det fanns det ofta) då ställer jag upp. Det var 100% lönepåslag på söndagar från 04.00-12.00. 1956 var timpenningen 2,85 – på söndagen nära 6 kronor! Detta var för mig säkert den lyckligaste tiden i mitt liv. Vi var friska och hade fått en fast anställning i Bofors.

1957. Uppe på Rävåskullen, min bror Jalo står i mitten.

Ensam till Sverige

I januari 1958 var det min tur att åka till Finland och göra militärtjänsten. Jag placerades i Granatkompaniet i Kuopio som riktare. Det var mycket övning. Vi tävlade alltid om vem som monterade upp den lilla bärbara granatkastaren, bottenplattan, eldröret och stativet snabbast. Jag som var riktare bar alltid inställningsinstrumentet. Granatkastaren var skjutfärdig på 28 sekunder, det var rekordet för kompaniet. Jag blev kallad till kompanichefen kapten Muonas rum. Jag stod i givakt och sade: soldat Kekkonen. Lediga, du har inte gått och läst. Nu får du gå skriftskolan här. Jag sade: Herr kapten, i Finland råder trosfrihet. Jag tänker inte gå skriftskola här. Jag tror inte på Gud, jag tror inte att han finns. Där slutade vår diskussion. I Lauste visste jag inte vad trosfrihet var. Jag ville absolut inte stanna kvar i Finland, för det var svårt att få arbete där. En dag när jag köpte tidningen Helsingin Sanomat hittade jag under lediga platser ett företag som tillverkade kylskåp och frysskåp i Lauttasaari i Helsingfors. Jag åkte dit och visade mitt pass och berättade att jag hade gjort militärtjänsten och jag behövde tjäna pengar. Jag sade att jag inte röker, inte använder sprit och det var sant. Jag berättade att jag bodde hos släktingar

på Backmansgatan i Helsingfors. Det är viktigt att man gör ett positivt intryck. Jag fick ett jobb där, men jag sade ingenting om hur länge jag skulle stanna i företaget. Jag hade redan bestämt att jag inte skulle bli gammal där. I mars 1959 skulle jag åka ensam till Karlskoga och Bofors. Jag fick bo hos min kusin Vieno Kekkonen. Vieno bodde inte där då, det var två av hennes bröder som bodde där. Jag behövde inte betala någon hyra. Min första dag i fabriken skulle jag göra allt möjligt (springpojke). Jag hade en plan hur jag skulle göra. Jag fick åka buss till Lauttasaari. Så fort jag fick pengar skulle jag köpa en ryggsäck (den har jag kvar som minne). Det var helt uteslutet att jag skulle köpa nya grejer, för det hade jag inte råd med. Jag var inne i en bytesaffär. Jag hittade en ryggsäck, två väckarklockor, en större och en mindre, som jag kunde ha med mig i fickan, för jag hade inte råd att köpa ett armbandsur. Jag köpte ett par handskar och ett par begagnade skor. Jag reserverade varorna, visade mitt pass och sade att jag skulle hämta varorna om fjorton dagar. Jag visste vad färjan kostade från Helsingfors till Stockholm. Maten kostar också under resan.

Vid min ankomst till Sverige 1959, var allt jag ägde = en ryggsäck, ett par begagnade skor och två stycken väckarklockor, varav jag kunde ha den mindre i fickan.

Sedan måste jag ha lite pengar när jag kom till svenska sidan. Jag kommer ihåg hur min storebror sade: Kommer vi bara till Sverige, så ordnar sig allt. Efter tre veckor i fabriken fick jag min första och enda löning från Lauttasaari. Jag tackade mina släktingar för att jag fick bo hos dem. Sedan gick jag till bytesaffären och hämtade varorna. Nästa dag skulle jag till mitt drömland Sverige. I Finland är man stämplad som bandit livet ut om man har varit på en uppfostringsanstalt. Det skulle ha varit nästan helt omöjligt att få ett arbete i Finland som Toivo Ruti berättar i sin bok ”Pojkhemmets rymmare”. Toivo var ett snille. Han har sju världspatent inom olika områden. Jag som flera andra barn fick leva i en värld där hot eller hot om våld användes dagligen i Lauste. Jag bestämde mig för att aldrig berätta om mitt tidigare liv inte ens för min blivande fru Florence. Vår lycka har varat sedan första maj 1961.

1959-06-09. Malmgårdsvägen. Jag är tjugoett år.

I Stockholm och vidare till Karlskoga Nu var jag i Sverige för att bygga min framtid, här finns alla möjligheter. Jag åkte över en söndag kväll, så jag var i Stockholm på måndag morgon. Jag stod nära båten och det var mycket folk där. Jag tittade på vägkartan. Det var inte så långt till järnvägsstationen, men sedan var det tågbyten, nej, det verkade krångligt. Att lifta var en möjlighet, men att hitta huvudvägen till Karlskoga, det skulle ta för lång tid. Bussen verkade vara det bästa alternativet. Men hur långt var det till busshållplatsen? Då fick jag en idé när jag fick se en polisbil. Jag gick fram till bilen och visade min legitimation, samt ett anställningsbetyg som jag hade fått från Bofors tidigare. Jag frågade hur långt det var till busstationen. Jag sade att jag hade fått arbete i Bofors i Karlskoga. Han såg i mitt pass och att jag hade gjort militärtjänsten i Finland. Då sade polisen: ”Vänta lite”. Då kom den andra polisen och sade: ”Hoppa in i bilen, så kör vi dig till bussen”. Det hade jag inte trott i min vildaste fantasi, men har man goda avsikter, så ordnar det sig. Jag kommer inte ihåg hur länge jag fick vänta på bussen, men bussen kom och sedan var jag i Örebro. Jag vill minnas att det var nära järnvägsstationen. Sedan var det bara att leta efter en buss som gick till Karlskoga.

1959. Albin Ahonen och jag till höger på besök i Örebro. Bilen var av modell Hillman.

I Karlskoga

Bussen stannade nära Bofors skrädderiaffär nära järnvägsspåret. Det fanns en liten stig över järnvägen till Bofors huvudkontor. Det gick snabbt, Bofors behövde arbetskraft. Jag visade min legitimation och anställningsnummer 22490. Bostadsfrågan skulle först lösas. Det fanns ett rum på Kilstavägen, i en lång gul barack. Jag visste sedan tidigare att det kunde vara lite rörigt där, så jag frågade om det fanns ett rum någon annanstans. Jo, det fanns ett rum på Floravägen 7, andra våningen, längst mot norr. Jag gick från Bofors till Floravägen, kom till andra våningen. Nyckeln satt i dörren. Jag öppnade dörren, och oj, vilken fin lägenhet det var. Jag visste redan när jag bodde i Hägnan 1956 att de finaste rummen fanns på Floravägen. Jag packade upp min ryggsäck. Där hade jag allt jag ägde. Jag hade bland annat mina två väckarklockor, den mindre hade jag i fickan. Jag bestämde mig för att jag skulle spara pengar så att jag kunde köpa mig ett armbandsur, och sedan ta körkort och söka upp någon idrottsförening. Att börja träna och kanske även tävla. På huvudkontoret fick jag reda på att jag skulle kontakta Sune Waara i Kilsta, min kommande arbetsplats.

Jag köpte en begagnad cykel på avbetalning hos Holms cykelverkstad i Karlberg. Där hade jag köpt en cykel 1956. Nu lämnade jag handpenningen och visade mitt anställningsnummer. Jag gjorde som 1956, jag fick äta på Karlbergs matsalar. Jag gjorde upp att jag skulle betala varje gång jag fick avlöning. Den dagen åt jag och fick med mig smörgåsar. Jag betalade kontant. Maten smakade, för jag hade inte ätit på hela dagen. Nästa dag, en torsdag, åkte jag till Kilsta där jag mötte Sune Waara och vi gick direkt till kontoret. Där var överingenjören, och han önskade mig välkommen till Kilsta. Allt var klart och jag skulle börja nästa dag. Sedan gick vi in i smedjan och han visade mig vad jag skulle göra. Jag hade en arbetskamrat som hette Magnusson, han var med i Öjebokören. Han sjöng, han försökte överrösta 20-tonshejaren. Första gången jag hörde honom sjunga trodde jag att han hade ont i magen. Han var ganska lång och stabil – basröst? Han var mycket snäll och hjälpsam. Äntligen hade jag ett arbete och började tjäna pengar och kunde börja planera för framtiden. Nu kände jag att jag kunde börja leva som en fri människa. Jag skulle aldrig berätta för någon annan människa hur jag hade haft det före 18 års ålder. Sune sade, att om några dagar får Ronny Gustafsson ett annat arbete, och då får du bli reglerare på 12-tonshejaren, där jag var 1956. ”Tack, det gör jag gärna.” Jag talade med Sune Waara och sade att om det finns arbete på söndagar så ställer jag upp till hundra procent. Här i Karlskoga, Bofors och Kilsta började min framtid. Jag hade mycket bra arbetskamrater. Det var många finländare här som jag kände sedan tidigare. Sune Waara var alltid hjälpsam mot alla.

Efter några månader bestämde jag mig för att ta körkort, så jag gick till Runes Bilskola som låg i Ekmansbacken. Det gick bra och jag fick mitt körkort den andra november 1959. Det kostade 305 kronor med böckerna och uppkörning (enligt min dagbok). Vad härligt, nu hade jag nått mitt första delmål: körkort, och jag betalade kontant. Nästa sak jag skulle köpa var ett armbandsur. Jag var i affären och tittade och kollade priser. Det var ett armbandsur som hette Omega Seamaster, guld på stål med ett armband som var finfint. Den skulle jag ha, men priset var 310 kronor. Det skulle innebära att jag skulle få arbeta i fjorton dagar innan jag skulle äga Omegan, men före julen 1959 hade jag klockan, och nu efter mer än sextio år har jag kvar klockan. Jag kunde inte ana hur min framtid skulle bli. Allting blev bättre och bättre. På Malmgårdsvägen 41 bodde det flera finländare. Några visste att jag hade fått körkort. Albin Ahonen hade en bil, en Hillman med rattväxel. Alla fem killarna var spritpåverkade och de visste att jag var nykterist och alla skulle till Kupolen. Jag var nykter, så jag fick köra alla. Det var minnenas afton – nyårsaftonen 1959. Jag träffade en kvinna där. Vi har hållit ihop sedan dess och vi har barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Min första klocka, en Omega Seamaster köpte jag 1959 och nu efter mer än sextio år har jag den fortfarande kvar .

Min fru Florence och jag gifte oss i maj 1961.

Mitt barndomshem i Karttula, Hatunkivi. Detta hus har utĂśkats med en tillbyggnad under senare ĂĽr.

Jag sittande i min mors knĂ¤, cirka 1943-44.

Gunvor och Hadar Larsson, Florence mor och far.

Greta och Emanuel Perssons förlovning. Florence mormor och morfar.

Emanuel Persson längst ut till höger.

Tuomo Mättä och jag till höger. Jag var 17 år på bilden.

Min kusin Vieno Kekkonen till vänster besökte oss 1966.

Nyårsafton 1959. Jag längst till vänster och mina vänner skulle på dans.

Främre raden; Jag, Florence, Ester Larsson och Hadar Larsson. Bakom står Florence mor Gunvor och mormor Greta Persson.

Svärfars 50-årskalas på Malmgårdsvägen 36. Flickan till vä; Renée Persson, Lilian Roos med dragspel, Hadar och Florence.

Bosön 1967 . Jag, Florence och Lennar t.

1961. Jag, Florence och Lennart tre månader.

1960. Vår första lägenhet under uppbyggnad i Haren, Hedgatan 21 G i Karlskoga.

Jag, Gunvor, Hadar, Florence och lille Lennart.

Florence mor Gunvor och far Hadar.

Jag och Florence, julen 1962.

1970-talet. Klädda för fest.

Vår dotter Birgittas bröllopsdag.

1997. Vårt hus i slänten i Källmo, omgärdat av gärdesgård som jag gjort själv.

Barnbarnen Elias, Filip, Linda och Joel.

1993. Jag bygger min egen rök. Jag började bygget av min egna rök med med isolering av Gullfiber, reglat 2”x 4”.

Taket lagt och kläs med takpapp.

Därefter sattes det upp 105 stycken massavedslängder som var tre meter långa.

Jag klär in röken i svart takplåt.

Färdigt resultat och röken har använts flitigt till både fisk och viltkött.

Mitt liv fick en ny inriktning

Inför en svår situation, hot eller hot om våld, låt inte ”Det går inte” ta över, tänk istället positivt. Det har jag fått göra många, många gånger. Är man fysiskt stark, så är man psykiskt stark. Efter fyrtiofem år i Hemvärnet kan jag varmt rekommendera den utbildning som man får där. Den har man nytta av hela livet. En dag på höstkanten 1985, när jag var på väg till Kristinehamn för att hämta en ny husvagn från Cabbyfabriken fick jag sladd mitt i vägbanan. Det regnade i Karlskoga när jag åkte därifrån med en större begagnad bil med sommardäck på. Lasten blev tung med reservdelar från fabriken och när jag väl kom därifrån hade det blivit omslag till kallare väder. När jag kom till första uppförsbacken, tog jag beslut att stanna vid en parkeringsficka för att kolla väglaget. Om jag körde försiktigt skulle det gå bra. Så här efteråt var det fel beslut att fortsätta tillbaka till Karlskoga. Jag kommer ihåg att jag hade ettans växel i och säkerhetsbältet på, men sladden gick inte att undvika. Jag krockade med en man som var på väg från Karlskoga med sina två söner. Jag blev medvetslös och när jag vaknande var det flera personer som tittade in i bilen för att se hur det gått. Det 46

blev ambulans till Kristinehamns lasarett. Skadan som jag fick då har jag känningar av än idag, jag kan inte vrida mitt huvud för fort. Som tur är hade jag företagsförsäkring och det var försäkringsbolaget som bestämde att jag skulle till Åre sjukhus för behandling och för att bli smärtfri. Första dagen blev jag undersökt av vitklädd sjukhuspersonal, jag skulle testas med ergometercykel. Jag berättade för testledaren att jag sedan 1969 var legitimerad av svenska Fri-idrottsförbundet som domare och instruktör. Jag har konditionstestat hundratals, både yngre och äldre personer med ergometercykel. Det är en pålitlig metod och man jämför inte testresultatet med någon annan. Det finns en enklare metod för en vanlig motionär att se vilken form man är i; ta din vilopuls på morgonen, områden där pulsådern är lätt att komma åt, helst på halsen. Skriv alltid upp vilopulsen varje gång, en låg vilopuls är lika med bra fysisk form. Det tar dock lite tid. Jämför dig aldrig med någon annan. När jag började ta vilopulsen hade jag 38 slag i minuten, när jag tränade som mest hade jag 34 slag i minuten. Efter testet i Åre skulle jag simma i badhuset, jag berättade för min testledare att jag inte skulle bli bättre i min nacke av simning. Därefter följde tre veckor i Åre där jag gick till Åreskutans topp varje dag, ibland gick jag störtloppsbanan till den lilla stugan. Detta gjorde jag två år i rad. Innan jag blev utskriven fick jag trampa på ergometercykeln med testresultat 0,5% bättre än tidigare mätning. Så bra semester har jag aldrig haft två år i rad. Det var försäkringsbolaget som bestämde detta. Men det skulle bli värre, jag fick en stroke 2009. Så när jag var sjuttioett år fick jag operera in en pacemaker. Nu har jag haft pacemakern i elva år. 47

Pacemakern har aldrig besvärat eller hindrat mig från att motionera. Jag går alltid stavgång, det ger femton procent bättre kondition. Och man ska alltid ha en målsättning. 2016 bestämde jag att jag skulle motionera varje dag oavsett väder, trehundrasextiofem dagar per år. Den trehundrasextioförsta dagen hade det snöat en del. Trots att jag hade broddar, ramlade jag och bröt två revben, då var det roliga slut. Ett annat mål som jag hade var att åka Vasaloppet under fem timmar. Det klarade jag inte trots många försök. Jag blir absolut inte besviken över att jag inte klarat min målsättning, utan jag har överraskat mig själv med vad jag ändå har presterat. Det gäller hela livet. Det är aldrig för sent att börja motionera eller tävla. Är du deprimerad eller har skador – börja motionera, läkningen går snabbare. Avstå rökning och att snusa, snus är lika farligt som att röka. Redan 1967 när jag var på Bosön, så sa min lärare ”Socker är den vite mannens död, snus under läppen är lika farligt som rökning”. Minnen om skador från ungdomen. När jag var tretton år ramlade jag från ett träd och skadade min rygg. Först 1991 fick jag veta hur svår skada jag fått, enligt testresultat. Vid fjorton års ålder bröt jag vänsterarmen i samband med skidåkning. När jag fyllde femton år kunde jag börja åka skidor igen, men läkningen gick inte så bra. Detta återkommer jag till. När jag flyttade till Karlskoga fick jag jobb i Kilsta. För första gången sökte jag läkare här i Sverige. Jag berättade inte för nå-

gon om att jag varit hos stadsläkaren för att få reda på varför jag hade så ont till och från. Läkaren mätte mina ben från höften med ett vanligt måttband. Han berättade då att mitt högra ben var femton millimeter längre än det vänstra och föreslog mig att jag skulle såga av klacken till högerskon och det gjorde jag. Efter en tid bestämde jag att lägga till 15-20 millimeter i inlägg i vänsterskon. I Kilsta trivdes jag verkligen, jag hade bra arbetskamrater. Då var jag tjugotvå år och bestämde mig för att börja träna regelbundet, nästan varje dag. Efter en tid märkte jag att högerbenet blev spänstigare och allt starkare. Min ryggsmärta avtog. Jag visste inte då hur svår ryggskada jag hade. Men jag fick aldrig helt tillbaka samma spänst i det högra som i det vänstra benet. Ändå har jag förstått att fysisk träning och tävlingar gynnar läkning, även av gamla skador och ger bättre livskvalitet. Så slutsatsen blir att; är man fysiskt, så blir man även psykiskt stark, även med små fysiska aktiviteter som stavgång. Jag har överträffat min dröm, både i idrotten och arbetslivet. Jag har aldrig varit arbetslös. Slutligen ett citat ur boken Tänkvärt; ”Var inte rädd för motstånd – kom ihåg det är i motvind och inte i medvind som draken stiger”. Jag berättar här om en ung finsk pojkes orubbligt hårda vilja och karaktärsstyrka. Mitt liv fick en ny inriktning. Trots all aga och misshandel fann jag verklig lycka här i Sverige.

Urho Kekkonen

Florence morfar, Emanuel Perssons född 1888, vann som 15-åring 1:a pris i Backhoppning vid Lustighej 1903.

Motbok

1967. Legitimation som specialdomare, utfärdat av Värmlands Fri-Idrottsförbund. 1970. Legitimation som instruktör, utfärdat av svenska Fri-Idrottsförbundet.

Hemvärnet har varit en annan viktig del i mitt liv, jag har tjänstgjort i 45 år och har också jobbat mycket med bevakningshundar som jag både tränat och tävlat med och vunnit fina priser.

Den stora vandringspokalen ska jag skĂ¤nka till hemvĂ¤rnet.

Det är en stor skara pokaler i samlingen som doneras till hemvärnet. Även skulpturen av min tidigare bevakningshund - schäferhannen Ex - överlämnas till hemvärnet i Villingsberg.

1963. Jag åker Vasaloppet med start klockan 07.45. Jag blev den 354:e som kom in med tiden 6.54.18.

1966 satte jag nytt värmländskt rekord i spjut med 65,87 meter och jag har sammanlagt tagit åtta DM-titlar; fem i spjut, två i tiokamp och en i femkamp.

Jag har åkt Vasalopp minst 15 gånger, varav tolv under eget namn och några genom att hoppa in för andra som blivit sjuka.

Urho instruerar en av Granbergsdals IFs mĂĽnga duktiga ungdomar.

1963. Spjutrekord i Fagersta.

1966. Etta i sput.

1963. Jag slog distriktsrekordet vid friidrottstĂ¤vlingar i Fagersta.

1979 startade jag Husvagnscenter pĂĽ MaskinvĂ¤gen i Karlskoga.

Artikel frĂĽn Karlskoga tidning, 1979.

Produktion: Mnytt Publishing AB Grafisk design: Sirpa Tanskanen, Mnytt.se Tryck: LaserTryck.se

Jag kommer ihåg när Vesa och jag lekte en gång. Vi skrattade och sprang från det ena rummet till det andra. Det ville inte pappa höra, han sade ”Det blir män även av snorvalpar, men inte av onyttiga belackare”. Min far var alkoholist och hetlevrad. Han var nästan alltid full. Vi var fyra barn: Aune, född 27.8.1933, Jalo, född 3.8.1935, jag, född 9.6.1938 och Vesa född 18.11.1939. Vi bodde i ett rum och kök. Urho Kekkonen

Detta är Urho Kekkonens berättelse om hans uppväxt och resan från Finland till Sverige. Hur han som tioåring placerades på uppfostringsanstalt i Finland av sin alkoholiserade far. Han berättar om sin vardag, hur han blev misshandlad av föreståndaren och mobbad av de äldre killarna. Den tuffa uppväxten har satt spår, men också gett honom en vilja av stål och starka principer som han har burit med sig genom livet.