Bostadsmässor har det ordnats i Finland sedan 1970-talet och år 1982 var det första gången vi besökte den i Forssa. Bostadsmässan är ett finländskt fenomen. Mässan är öppen fyra veckor i juli– augusti och besöks av minst 150 000 människor (rekordet är 200 000). På mässan presenteras hus (villor) och våningslägenheter, i regel ett 40-tal. Hustillverkarna visar upp det bästa de kan och går vanligtvis till överdrifter. Husen och lägenheterna är inredda av någon tidning eller någon inredningskonstnär. I starten var det meningen att man främst skulle presentera nyheter men det är länge sedan dess. Ibland har mässan något tema, till exempel tillgänglighet för rörelsehindrade. Årets tema i Vasa var ekologi och miljövänlig energiförsörjning. Vi ska glömma det där med ekologi men energiförsörjningen av områdets alla hus hade ordnats genom att man tog till vara metangasen från en närbelägen nedlagd soptipp och genom att lägga ner ett dubbelrör på havsbotten och utvinna värme på så sätt. SBIF:s vårmötes deltagare besökte mässan i slutet av maj då husen ännu byggdes. Eftersom bostadsmässorna varit en stor framgång beslöt man att årligen ordna en mässa till, en fritidsbostadsmässa. Sedan år 2000 har vi haft en sådan också i juni månad. Också de här mässorna har dragit mycket folk, mellan 50–70 000. Alltid har mässorna inte lyckats lika bra och i synnerhet veckopressen har gottat sig i det. Problemet med mässorna är att området där husen byggs oftast är beläget långt från kommuncentrum och det saknas all service. Själva mässan är bara en del av ett planerat större område. Fullt utbyggda är områdena först om några (många) år och då kanske det finns underlag för servicen (butik, barnträdgård, skola). Det här har lett till att husen och lägenheterna står tomma, till och med i flera år. Mässlägenheterna är i princip alla aktielägenheter, det vill säga man köper aktier i husbolaget och får rätt att disponera lägenheten (ungefär som hyresrätt i Sverige). Entreprenören äger alltså i början alla aktier och då dessa inte går att sälja så blir räddningen att hyra ut lägenheten. Samarbetet med SBR har pågått länge, allt sedan början av 1950-talet. Förhoppningsvis fortsätter det även i framtiden. nr 4 B 2008 husbyggaren
SBIF:s samarbete med det finskspråkiga RKL började år 1976 i den form det har nu. Men redan år 1913 anslöt sig Svenska Byggmästareföreningen i Finland (sedermera Svenska Byggmästareföreningen i Helsingfors) till RKL (grundat år 1905 under namnet Suomen Rakennusmestariliitto) men år 1921 uteslöts föreningen efter en tvist om en medlems uppsägning. Det var först år 1976 man fann en gemensam formel för samarbetet. Samvaron med RKL har inte alltid varit problemfri efter det heller.
Ljus framtid Just nu upplever byggbranschen en högkonjunktur med brist på arbetskraft. Bristen täcks med import av arbetskraft från Estland, Ryssland och Polen. Det sägs att konjunkturerna nu har vänt. Men pensionsbomben väntar runt hörnet. Därför har vi fått nya pensionslagar så nu har tidpunkten då man går i pension närmat sig 59 år. Allmän pensionsålder i Finland är numera 63 till 68 år. Om man väljer att pensionera sig efter 65 så får man högre pension. Det är alltså en hel mängd personer som förtidspensionerar sig. Byggbranschens framtid är inte alls dyster om man till exempel ser den ur en studerandes synvinkel, arbete fås garanterat. Det som förvånar gemene man just nu är varuprisernas snabba ökning. Vi har inte haft en inflation på fyra procent på år och dag! Och räntorna följer efter! Vilken är då framtiden för SBIF och RKL? Medlemsantalet är väl i en nyckelposition. SBIF:s medlemsantal ökade år 2007 med nio personer. Det här betyder att den svagt nedåtgående trenden bröts. Rekryteringsbasen utökades väsentligt då den nya byggmästare, yh utbildningen infördes. Nu finns det 70 nybörjarplatser på byggsidan i yrkeshögskolan Novia. Novia är en sammanslagning av de svenskspråkiga yrkeshögskolorna i Vasa och Ekenäs. Utbildningen sker dock fortfarande både i Vasa och Ekenäs. Det har aldrig funnits så många nybörjarplatser! Problemet är alltså att få dessa personer att ansluta sig då de blivit utexaminerade. RKL:s medlemsantal minskar nu årligen med knappa 200 personer. Även deras rekryteringsbas utökades så den nu är mellan 600 och 700. Problemet är alltså det samma, hur få unga nyutexaminerade att ansluta sig!
Det finns en skillnad mellan SBIF och RKL, SBIF har inga pengar medan RKL har överlopps sådana. RKL har därför efter gjorda undersökningar anställt en person på heltid för att värva medlemmar. SBIF får förlita sig på sina föreningar. Ofta sägs det att medlemsavgiften är för hög men den har varit oförändrad sedan år 2001. Om det funnes pengar kunde man göra en hel massa saker. Men utan ”dragare” går det inte. Och jag tror att det är den springande punkten i framtiden, finns det intresserade personer som håller i gång verksamheten i föreningarna så klarar det sig nog. Har föreningarna verksamhet så har förbundet det också. Problemet är större för RKL. Det finns en uppsjö byggmästare som tidigare hört till RKL och dessutom finns det en hel del ingenjörer i föreningarna som inte vill höra till RKL. Det som RKL planerar (stadgeändringar) för att råda bot på dessa problem är också ett hot mot våra svenska föreningar. Inkommande september hålls ett seminarium i Tallinn där dessa frågor ska genomgås.
Hågad sekreterare sökes SBIF funderar som bäst över vad man ska göra nästa år. Det av den anledningen att denna artikels skribent uppnår pensionsåldern nästa vår/sommar. Frågan får sin lösning under höstens lopp. Alternativen är inte så många, i de diskussioner som förts har det väl utkristalliserat sig att SBIF ska fortsätta sin verksamhet som självständigt förbund med sex medlemsföreningar. För det ändamålet behövs det en ny förbundssekreterare. Hur hans arbete uppläggs är väl det som nu vållar huvudbry inom förbundet. SBIF är nu 56 år gammalt och under den tiden har det haft fem förbundssekreterare. Ingen av förbundssekreterarna har haft byggteknisk utbildning. Av dessa 56 år faller 49 på två personer, Nils Hedengren 1957–77 och skribenten Leif Eriksson 1980-? Sist och slutligen är det ganska klart att det vållar huvudbry då den enda anställda varit så här länge i tjänst. Finns det någon person som vill ta emot ett sådant här jobb, ibland mycket otacksamt, med många möten, men också med mycket frihet att ordna jobbet på sätt som passar en själv. Jag tror att det finns! D
53