Medan folket svalt och landet röjdes fortsatte den irländska överklassen att njuta av ett liv i stor lyx och överdåd. Republikanen John Mitchel observerade senare: Du kanske föreställer dig att det måste synas några effekter eller symtom på en sådan katastrof i staden Dublin. Det är säreget att förtälja att staden aldrig tidigare varit så nöjeslysten och luxuös; aldrig tidigare hade ståtliga ekipage trängts så på gatorna och teatrarna och konsertlokalerna aldrig fyllts av så lysande sällskap … En främling som anlände på den tiden och av omdömesgilla vänner endast ledsagades genom fina gator och torg och endast presenterades i lämpliga kretsar skulle ha sagt att Dublin måste vara den blomstrande huvudstaden i ett välmående och lyckligt land.27
Samme Lord Clarendon som presiderade över massvälten och kunde skriva till Russell att ”de här människorna … förtjänar att lämnas åt sitt öde”, presiderade även över Dublins sociala liv.28 I februari 1848 hölls tre stora baler i Dublin Castle, med 1 300, 400 och 45 gäster och fem stora middagar. I mars hölls två baler för 900 respektive 550 gäster och fyra stora middagsbjudningar. Anblicken drev somliga till revolution.
John Mitchel och hungersnöden John Mitchel skrev, när han såg tillbaka på hungersnöden 1854 att han nu kunde ”nedteckna de här händelserna utan att förlora fattningen … att se dem hade kunnat driva en klok person till vansinne”. Han beskrev hur familjer när allt var uppätet och det inte fanns något hopp kvar kastade en sista blick på solen, byggde för torpstugans dörrar så att ingen skulle se dem dö eller höra deras jämmer och hittades veckor senare som skelett vid sina eldstäder; hur lagen upprätthölls hela denna tid … och många exempel statuerades; hur svältande stackare deporterades för att de stulit grönsaker om natten … och hur
46 — imperiets skugga