Högerpopulismen dissekerad (utdrag)

hรถgerpopulismen dissikerad

Magnus E. Marsdal

Höger populismen dissekerad Hemligheten bakom Fremskrittspartiets framgångar Översättning av Henrik Celander och Maria Hasselström

Celanders förlag

magnus e. marsdal har publicerat: Tredje venstre – For en radikal individualisme tillsammans med Bendik Wold (Oktober 2004).

AFP på en-to-tre (Forlaget Manifest 2008).

Magnus E. Marsdal har varit redaktör for böckerna Økonomisk apartheid. Nyliberalismens verdensorden (Attac Norge 2006) Den nye folkebevegelsen. Kan venstresiden lykkes 2005–2009?

(Stiftelsen Manifest 2005)

..........................................

Celanders förlag Storskolevägen 13, 224 67 Lund Tel: 046-37 37 40 e-post: info@celanders.se www.celanders.se

..........................................

Copyright © 2007 Forlaget Manifest AS Originalets titel: Frp-koden. Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess Översättning: Henrik Celander och Maria Hasselström Grafisk form och omslag: Jens Andersson/www.bokochform.se Tryck: Kristianstads Boktryckeri AB, 2008 isbn: 978-91-976507-2-4

...........................................

Citaten ur Eric Hobsbawms Ytterligheternas tidsålder har hämtats ur Lena Lundgrens översättning (Hobsbawm, Eric. Ytterligheternas tidsålder.

Det korta 1900-talet 1914–1991. Smedjebacken, 1997).

Citatet ur Henrik Ibsens Per Gynt har hämtas ur Lars Forsells översättning (Ibsen, Henrik. Per Gynt, dramatisk dikt i svensk översättning av Lars Forsell, Viborg, 1991)

...........................................

innehåll

7 | Förord. Sverige är unikt 17 | Förspel. Jag hatar dom!

27 | 1. Två huvudmisstänkta 37 | 2. I Fremskrittspartiets rike 53 | 3. Det gamla Arbeiderpartiet 65 | 4. Armanidemokraterna 83 | 5. Socker-Carl och prins Stoltenberg 105 | 6. En fjättrad kämpe 133 | 7. Medelklassmyter 167 | 8. Respekt för Grandiosa 199 | 9. Det perfekta paret 227 | 10. Skilda världar 257 | 11. Att tala så att folk förstår 283 | 12. Carl I. Hagens två tungor 319 | 13. Fremskrittspartiets århundrade?

351 | Noter 359 | Litteratur 365 | Ord- och personförklaringar

Sverige är inte unikt

Förord av Daniel Poohl

En ny typ av partier har tagit plats i den europeiska politiken.

Under de senaste decennierna har så kallade högerpopulistiska partier etablerat sig i land efter land. Det är en politisk vindkantring som var otänkbar för bara 30 år sedan. Då betraktades de flyktingfientliga partierna som dagsländor med politiska clowner som ledare, partier som väljarna skulle tröttna på. Men väljarna tröttnade inte. Även om de olika flyktingfientliga partierna under de senaste åren har gjort dåliga val i ett antal länder återstår den bittra insikten. De är här för att stanna. I Frankrike är Jean Marie Le Pens Front national numera en del av den politiska vardagen. I Danmark är Dansk folkepartis antimuslimska retorik en naturlig del av det politiska samtalet. I Norge har Fremskrittspartiet lyckats bli ett av landets största partier.

Det är lockande att klumpa samman alla dessa partier i en partifamilj, som om de delade en gemensam grundsyn. Men en sådan finns inte. Partierna i de olika länderna skiljer sig ofta alltför mycket från varandra i en rad väsentliga delar för att kunna sorteras i ett fack.

Men vissa drag är gemensamma.

Partierna är i olika grad motståndare till det mångkulturella samhället och vurmar i stället för någon slags nationalism där en romantisk bild av den egna kulturen ställs emot det mångkulturella samhällets påstådda konsekvenser – kriminalitet, droger, våldtäkter och skenande statsfinanser. De delar också idén om att de är en folkets röst som blivit tystad av korrupta politiker och journalister, att de står på den lille mannens sida, mot det politiska etablissemanget. förord —

Sverige – en föregångare I Sverige fick vi tidigt bevittna ett genombrott för ett högerpopulistiskt parti. 1991 seglade Ny demokrati in i riksdagen med stöd av 6,7 procent av väljarna. Skivbolagsdirektören Bert Karlsson och affärsmannen Ian Wachtmeister kombinerade kritik mot den svenska flyktingpolitiken och en populistisk anti-etablissemangsretorik med nyliberala krav.

Receptet var inte på något sätt nytt. Under andra hälften av 1980-talet hade lokala partier med samma politiska häxblandning vunnit framgångar. 1985 bröt det skånska populistpartiet Skånepartiet socialdemokraternas mångåriga styre genom att erövra fem kommunala mandat i Malmös kommunfullmäktige.

Tre år senare bildades det lokala partiet Sjöbopartiet sedan kommunens centerpartiavdelning förespråkat en folkomröstning om flyktingmottagande till kommunen.

När Ny demokrati förfinande de skånska populistpartiernas idéer på nationell nivå i valet 1991 blev det en framgång som saknar motstycke i svensk politisk historia.

Men lyckan för uppstickarna i Ny demokrati blev kort.

Redan innan valet 1994 hade partiets kollaps inletts. Och när valresultaten hade räknats samman på valnatten stod det klart att Ny demokrati med besked ramlat ur riksdagen.

Sedan dess har vi i Sverige inte haft något flyktingfientligt parti av betydelse. Åtminstone inte jämfört med flera andra europeiska länder. Medan andra länder har sett partier vinna reell politisk makt med hjälp av flyktingfientliga och populistiska valkampanjer har vi i Sverige kunnat lägga Ny demokratis korta tid vid makten bakom oss och konstaterat att den typen av partier inte har nått samma framgångar här.

Men efter valet 2006 ser det annorlunda ut.

Ett efterlängtat genombrott Sverigedemokraterna fick i valet 2006 mandat i nästan hälften av landets kommuner, sammanlagt blev det 281 mandat. I Skåne, där partiet har sitt starkaste fäste, finns Sverigedemokraterna numera representerat i alla kommuner utom en. Partiet gjorde även ett rekordval på regional nivå. I valet 2002 lyckades inte partiet — högerpopulismen dissekerad

samla röster till ett enda landstingfullmäktige. Efter valet 2006 kunde Sverigedemokraterna räkna ihop sammanlagt 16 mandat i tre olika regionala församlingar.

Men för Sverigedemokraterna kommer egentligen lokalpolitiken i andra hand. Partiet vill förändra Sverige i grunden och för att göra verklighet av sina visioner behöver partiet komma in i riksdagen. Faktum är att resultatet i valet till riksdagen kom som en besvikelse för partiets ledning som hade räknat med att nå den efterlängtade riksdagsspärren på fyra procent. Partiet fick till slut 2,9 procent av rösterna. En rejäl ökning från de 1,4 procent som partiet lyckades erövra i valet fyra år tidigare.

Trots besvikelsen innebär valresultatet att Sverigedemokraterna nu står starkare än någonsin tidigare.

De många mandaten har gett partiet möjlighet att anställa människor i en utsträckning som de tidigare bara kunnat drömma om.

Framgångarna i valet 2006 har även lett till att Sverige­ demokraternas närvaro i den lokala politiken har blivit vardag.

Partiet har förvisso haft svårt att fylla alla sina stolar. De många politiskt oerfarna sverigedemokrater som valts in i kommuner runt om i landet har även stärkt bilden av ett parti som inte klarar av att sköta sina uppdrag. Men i andra kommuner har partiet erfarna politiker och ett väljarmässigt stöd som gör det omöjligt för politiska motståndare och media att ignorera partiet. Sedan valet 2006 har riksdagspartierna blivit tvingade att förhålla sig till Sverigedemokraterna.

Enligt de olika opinionsmätningar som har gjorts sedan valet 2006 står en sak utom allt tvivel. Sverigedemokraterna har inte tappat sina väljare. Och i takt med att valet närmar sig framstår partiet allt mer som den stora utmanaren i svensk politik.

Ingen enkel förklaring till valframgången Framgångar för så kallade högerpopulistiska partier har förbryllat både politiker, journalister och forskare. Varför går de framåt?

Vilka är väljarna? Hur kan de stoppas?

Det finns många teorier, men få konkreta svar.

Det finns givetvis inte en enkel förklaring till hur Sverigedemoförord —

kraterna lyckats hamna där de är i dag. Partiets utveckling från ett marginaliserat extremistparti till det största partiet utanför riksdagen består av en rad olika faktorer.

En av de viktigaste är att Sverigedemokraterna så gott som lyckats monopolisera det svenska flyktingmotståndet. Partiet är i dag det självklara valet för de flyktingfientliga kärnväljarna.

Så har det inte alltid sett ut.

När Sverigedemokraterna bildades 1988 hade partiet konkurrens från en rad lokala skånska populistpartier som Skånepartiet och Sjöbopartiet. I valet 1991 dök Ny demokrati upp och stal många av de väljare som skulle kunna ha lockats av Sverigedemokraternas budskap. I valen 1994 och 1998 konkurrerade bland andra de skånska populistpartiernas valallians Skånes väl, Ian Wachtmeisters nya parti Det nya partiet, resterna av Ny demokrati och Sveriges pensionärers intresseparti om de flyktingfientliga väljarna.

Under början av 2000-talet började situationen förändras.

När Sverigedemokraterna splittrades och det betydligt mer radikala utbrytarpartiet Nationaldemokraterna bildades fick Sverigedemokraterna betydligt mer svängrum. Partiet var inte längre den yttersta kanten mot vit makt-rörelsen och kunde med större trovärdighet påstå att de gjort sig av med de extrema elementen i partiet. Partiets påstådda uppgörelse fick den erfarne moderate riksdagspolitikern Sten Andersson att lämna sitt parti och gå över till Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna intensifierade även sina kontakter med valalliansen Skånes väl och i valet 2002 kunde de båda parterna presentera ett samarbete. De partier som lämnat alliansen sedan valet 1998 hade tappat delar av sin forna glans och kunde inte mobilisera på samma sätt som i tidigare val. Ny demokrati var för länge sedan utraderat och Sveriges pensionärers intresseparti hade tonat ner den invandringskritiska retoriken.

Sverigedemokraterna hade lyckats spela sina kort rätt och efter valet 2002 hade partiet tagit positionen som det stora flyktingfientliga alternativet. Partiet gick från åtta kommunala mandat i fyra kommuner till 50 mandat i 30 kommuner.

Det är Sverigedemokraternas positionering inför valet 2002 10 — högerpopulismen dissekerad

som på många sätt ligger till grund för de valframgångar som partiet skördade fyra år senare. Partiet har lyckats samla in de kärnväljare som under en 20 års period har varit utspridda hos en rad olika partier som drivit en invandringsfientlig linje.

Bra valrörelse Sverigedemokraterna har sedan starten varit ett parti som byggts upp av ideella aktivister. Medan etablerade partier använder sig av dyra reklamkampanjer och noga övervägda utspel i media har Sverigedemokraterna utvecklat en aktivistkultur där flygbladsutdelningar och en nära kontakt med väljarna har ansetts vara avgörande för att kunna nå ut med partiets budskap. Även om flygbladsutdelningarna inte spelar en lika central roll i partiets arbete som för tio år sedan är aktivismen fortfarande en dygd i partiet.

Denna aktivistkultur gör att Sverigedemokraterna har hittat former för hur de ska nå ut till väljare och områden där andra partier i princip är osynliga. Efter valet 2006 träffade jag både politiker och journalister som häpet frågade sig ”Var fanns Sverigedemokraterna under valrörelsen?”. De hade inte sett deras företrädare, de hade inte sett några flygblad, de kände ingen som röstade på partiet.

I vissa fall var det mycket riktigt så att partiet inte bedrivit någon valrörelse på orten. Men på vissa orter som i Skåne, Värmland och Gävleborg hade partiet lyckats bedriva en valrörelse delvis i skymundan, helt utanför medias och de politiska motståndarnas radar. Det har varit flygbladsutdelningar i speciellt utvalda områden, direktreklam, besök på ålderdomshem, deltagande på festivaler och marknader.

Det finns en tendens att överdriva Sverigedemokraternas förmåga att mobilisera väljare som andra partier inte når fram till. Partiet är inte Sveriges nya folkrörelse, trots att de gärna vill framställa sig som det. Men partiet har haft 20 år på sig att förfina sina metoder. Med tanke på de framgångar partiet fick i de kommuner där lokalavdelningarna jobbar medvetet med partiets fotarbete går det inte bortse från det faktum att Sverigedemokraternas framgång i valet 2006 delvis berodde på väl utförda lokala valkampanjer. förord — 11

En mer respektabel fasad Sverigedemokraternas största problem är dess historia. Partiet grundades 1988 och var under första hälften av 1990-talet tätt sammanvävt med den svenska naziströrelsen. Sedan 1995, när partiet bytte partiledare, har Sverigedemokraterna försökt att distansera sig från vit makt-rörelsen.

Partiets försök att göra sig fritt från sin historia handlar i första hand om att skapa en respektabel bild av partiet. Sverige­ demokraterna är medvetna om att den generella uppfattningen av partiet är negativ. För att kunna locka nya väljare måste Sverigedemokraterna kunna visa att den ”felaktiga” bilden av partiet inte stämmer. Det handlar inte om att tvätta retoriken fri från rasism eller invandringsfientlighet, det är en del av Sverigedemokraternas varumärke. Vad partiet vill slippa är att förknippas med den nazistiska rörelsen.

Delvis har partiet lyckats med detta. Det går inte längre heilande skinnskallar i Sverigedemokraternas demonstrationer och partiet säljer inte längre vit makt-musik. Dessutom har en rad personer som gett partiet dåligt rykte uteslutits. Separationen från vit makt-rörelsen har också underlättats av att dess ledar­ gestalter officiellt tagit avstånd från Sverigedemokraterna.

Olika teorier Men lösningen på gåtan om Sverigedemokraternas framgång i valet 2006 står inte bara att finna hos Sverigedemokraterna själva.

Det finns en rad olika teorier om partiets genombrott i valet 2006. Dels har Sverigedemokraternas valframgång förklarats med att den svenska integrationspolitiken har misslyckats, vilket knappast är troligt. För de som vill se en bättre integrationspolitik är knappast en röst på Sverigedemokraterna en väg mot en lösning av problemet med att människor med en bakgrund i andra delar av världen inte blir en del av det svenska samhället.

Sverigedemokraterna vill inte ens ha en integrationspolitik. De vill ha en assimilationspolitik där de som kommer till Sverige skall tvingas in i ett ”svenskt” tankemönster och beteende.

En annan förklaring, som ofta används när flyktingfientliga partier går framåt är arbetslöshet. Men den svenska arbetslöshe12 — högerpopulismen dissekerad

ten låg knappast på någon rekordnivå under valrörelsen. Partiet lyckades dessutom locka rekordmånga röster i ekonomiskt välbärgade kommuner med hög sysselsättning.

Motståndare till ett mångkulturellt samhälle Anledningen till Sverigedemokraternas framgångar är troligen en helt annan. Sverigedemokraterna finns för att det finns människor som delar partiets värderingar. Och väljarna röstar på partiet för att de stödjer dess idéer.

Flera internationella undersökningar visar att de så kallade högerpopulistiska partierna främst plockar väljare från traditionellt starka socialdemokratiska väljargrupper. Efter valet 2002 gjorde jag och frilansjournalisten Daniel Olsson en analys av Sverigedemokraterna och Nationaldemokraternas valresultat i Västsverige. I en specialstudie av valresultatet i Mölndals kommun söder om Göteborg kunde vi konstatera att de båda partierna hade sina starkaste fästen i områden där inkomsten låg runt kommunens medel, men där invånarna hade lite pengar sparade. Studien visade också partierna var starka i områden där hyresrätter var den dominerande boendeformen och där utbildningsnivån var låg.

Slutligen visade det sig också att stödet för Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna, med ett undantag, var som störst i valkretsar där socialdemokratin hade en stark ställning.

I Göteborgs universitets valundersökning från valet 2006 håller trenden i sig. Även om det statistiska underlaget är svagt går det att skönja några tydliga drag. Enligt undersökningen har Sverigedemokraterna störst väljarstöd bland arbetslösa, förtidspensionerade, arbetare och LO-anslutna.

Bilden har också bekräftats i opinionsmätningar. I mars 2008 presenterade Sifo en mätning som visade att Sverigedemokraterna hade ett stöd på 12,6 procent bland arbetslösa, bland LOmedlemmar låg stödet på 5,6 procent.

Men att Sverigedemokraterna plockar väljare från traditionellt starka socialdemokratiska väljargrupper betyder inte att de väljarna står för socialdemokratiska värderingar.

Tvärtom visar valundersökningen från 2006 att de sverige­ demokratiska väljarna snarare betecknar sig som höger än vänförord — 13

ster. Faktum är att Sverigedemokraternas väljare i jämförelse med de andra riksdagspartiernas intar en relativ neutral position i höger-vänster-frågor.

Det betyder inte att de inte bryr sig.

De har helt enkelt andra intressen.

I valundersökningen från 2006 får väljarna lista de frågor som de anser vara viktigast. Miljöpartiets väljare angav inte helt oväntat miljön som den viktigaste frågan. Hos Centerpartiets väljare var sysselsättningen högst på dagordningen.

När det kommer till Sverigedemokraternas väljare är prioriteringarna helt andra. Den viktigaste frågan för de som valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna var ”flyktingar/invandring”. På andra plats listade de ”lag och ordning” och på tredje plats kom ”egen ekonomi”.

Väljarna röstar med andra ord på partiet på grund av dess huvudfråga – invandringen. Vid en närmare granskning av de sverigedemokratiska väljarnas attityder till partiets profilfrågor utkristalliserar sig en väljargrupp som, likt det parti de röstat på, motsätter sig ett öppet mångkulturellt samhälle.

På frågan om hur de ställer sig till förslaget om att ta emot färre flyktingar tycker de sverigedemokratiska väljarna i huvudsak att det är ett mycket bra förslag. Den största delen av Sverigedemokraternas väljare tycker också att det är ett mycket bra förslag att minska biståndet.

På frågan om hur partiets väljare ställer sig till att satsa ”på ett samhälle med mer internationell inriktning och mindre av gränser mellan folk och länder” är Sverigedemokraternas väljare tydliga med sin inställning. På en skala där 100 betyder mycket bra förslag och 0 står för mycket dåligt förslag placerar sig Sverigedemokraternas väljare på 30. Miljöpartiets väljare som är mest öppna för förslaget hamnar på 71 och socialdemokraternas väljare som är de som, bortsett från Sverigedemokraternas väljare, är mest negativa till förslaget placerar sig på 59 på skalan.

På frågan om man ska ”satsa på ett mångkulturellt samhälle med stor tolerans gentemot människor från andra länder med andra religioner och levnadssätt” hamnar Sverigedemokraternas väljare, utifrån samma redovisningssystem, på 23. Det 14 — högerpopulismen dissekerad

partis väljare som ligger närmast är moderaterna som hamnar på 57.

Sverigedemokraternas väljare är alltså tydliga motståndare till ett mångkulturellt samhälle. Men de utmärker sig även i andra frågor. De håller i betydligt högre utsträckning än andra partiers väljare med om påståendet om att man borde ”satsa på ett samhälle som slår vakt om traditionella svenska värden”. På påståendet om att man borde ”satsa mer på ett samhälle som stärker familjens ställning” så är kristdemokraternas väljare inte helt oväntat mest positiva. Men Sverigedemokraternas väljare är inte långt efter.

Om man skulle försöka sätta en politisk etikett på den typiske sverigedemokratiske väljaren ligger utan tvekan värdekonservativ arbetarklass närmast till hands. En arbetarklass som känner oro inför framtiden och som ser sig själv som förlorare i en samhällsutveckling som verkar gå mot internationalisering och mångkulturalism Rörlig väljarkår Sverige är ett av de länder där klassröstandet varit som starkast.

Socialdemokratin har genom sin dominans haft privilegiet att sätta den politiska dagordningen. I spåren av det har de svenska valen ofta handlat om fördelningsfrågor, med tydliga höger-vänster-alternativ. Sedan valet 1991 har den svenska väljarkåren börjat röra på sig. Väljarna är inte längre trogna sina partier i samma utsträckning som tidigare.

I valet 2006 var andelen väljare som bytte parti över blockgränsen den näst största någonsin. Den totala andelen partibyten jämfört med valet innan var den största någonsin. Hela 37,1 procent av väljarna gick från ett parti till ett annat. De stora vinnarna var som bekant moderaterna och de stora förlorarna socialdemokraterna.

För ett parti som Sverigedemokraterna är väljarnas vilja att byta parti fundamental. För att mobilisera tillräckligt många väljare för att nå riksdagen behöver partiet få människor att överge sina tidigare partilojaliteter och prioritera partiets profilfrågor.

I valet 2006 lyckades man bättre än någonsin. förord — 15

Den största andelen nya röster kom enligt valundersökningen från 2006 från socialdemokraterna och sådana som tidigare röstat blankt, 18 000 väljare från vardera gruppen. Andra partier som Sverigedemokraterna tog röster från var vänsterpartiet, miljöpartiet och folkpartiet. Dessutom lyckades partiet locka 8 000 förstagångsväljare och 5 000 som tidigare legat på soffan.

Lär av Norge Valet 2010 är Sverigedemokraternas stora eldprov. Det är nu eller aldrig för partiet som så länge suktat efter plats i riksdagen.

Partiets ledning och medlemmar vet det. Och de politiska motståndarna vet det.

Sverige är inte unikt. Det finns ett motstånd mot det mångkulturella samhället även här. Det finns människor som känner oro inför framtiden, det finns en misstro mot politiker. Och det finns ett parti som är bättre rustat än någonsin att utnyttja läget.

Trots att det är vanskligt att jämföra olika högerpopulistiska och nationalistiska partier går det att dra lärdom från hur politiker, media och antirasister valt att bemöta dem.

Historien om Fremskrittspartiets framgångar kan ge oss några ledtrådar. För det första. Underskatta inte väljarna. Sverigedemokraternas väljare, har precis som Fremskrittspartiets väljare gjort ett aktivt val. Att visa förakt för dem kommer bara att stärka deras underdogmentalitet. För det andra. Lämna inte fältet fritt för förenklade verklighetsbeskrivningar. I Norge har socialdemokratins högersvängning gett Fremskrittspartiet ett spelrum.

Om inte den svenska vänstern, eller för den delen resten av riksdagspartierna, vågar ge andra beskrivningar av samhällets olika problem kommer Sverigedemokraterna kunna fortsätta att vinna stöd för sin svenskarna-mot-invandrarna-politik.

16 — högerpopulismen dissekerad

Förspel Jag hatar dom!

Fruktan och avsky i Oslo centrum

Jag satt tillsammans med journalister, skribenter och andra människor inom media nere på Pressklubben, ofta kallad Tost­ rupkällaren. Jag tyckte att jag kände igen henne från TV. Kristin Hoff. Mörk, övre 30-årsåldern, med ett, som det heter, tilltalande yttre, ofta sedd som kommentator i medierna, särskilt om politik och partier. Eftersom jag hade tänkt börja med en bok om ”Frpkoden”, frågade jag henne vad hon ansåg om Frem­skrittspartiets fantastiska framgång.

Några timmar tidigare: lätt uppklädda kvinnor och män i sin bästa ålder surrar runt i Store studios foaje på Marienlyst. Det börjar bli trångt, men det finns vin och det konverseras förväntansfullt. Det är inte många som lägger märke till mig där jag skyndar in genom dörrarna, hänger av mig rocken på en överfull garderobskrok, kikar runt i rummet efter folk jag känner, medan jag slingrar mig fram till bordet där det tack och lov fortfarande finns några glas vin kvar.

Den typiska åldern i kväll är visst 39. Kvinnorna har gjort sig fina, men inte överdrivet. De har ändå ansträngt sig mer än männen. Den typiska klädseln för männen här i skribent- och mediemiljön är kavaj eller blazer och jeans. Klädselns övre del signalerar ambitioner och pretentioner som sträcker sig uppåt i världen. Den nedre delen signalerar markkontakt och var man kommer ifrån. Tydligast visas detta av fotbeklädnaderna, som för 50-åringarna vanligtvis är kraftiga, lite grova skor med gummisulor medan 30-åringarna tycks föredra joggingskor.

Genomsnittligt uppklädda kvinnor och män från medie-Oslo sjuder av genomsnittligt höga förväntningar på den produkt som skall avtäckas här i kväll – nyhetsmagasinet Memo. Äntligen slås förspel — 17

dörrarna upp, vi trängs upp för trapporna och slutar i en mörk lokal där vi måste famla oss ned längs stolsraderna medan vi spanar efter en lämplig plats.

Kristine Moody träder fram i ljuset, uppe i talarstolen. Hon är i 35-årsåldern, utbildad runt om i världen, med meriter från norsk och utländsk finanspress, dotter till en veteran bland norska finansmäklare som i sina glansdagar hade egen lunchmeny på Theatercafeen. Nu står hon stolt framför oss och lanserar sitt nyhetsmagasin. Hon säger att det inte ska bli något kändismaterial här, inte. Bara seriösa saker. Redaktören utlovar ett pris till den förste som hittar ett reportage om Mette-Marit i Memo! Och så måste hon tacka dem som har gjort det möjligt för henne att stå här i dag. ”Nu är det ju så populärt att tacka alla. De på golvet.

Växeltelefonisten. Jag ska göra något politiskt inkorrekt. Jag ska tacka cheferna!”

Så följer rosande ord om chefer som har chefat fram det magasin som just i denna stund kommer från tryckeriet, så att vi – de utvalda – med genomsnittlig entusiasm kan kasta oss över produkten, ett halvt dygn innan vanligt folk får chansen.

Maten är den vanliga. Scampi, marinerad kyckling, all möjlig plockmat på spett som vi står i kö för att lassa upp på våra vita tallrikar, där vinglaset kan fästas i en praktisk plasthållare som hänger på tallriken, så att vi kan hålla fatet med en hand medan vi äter och konverserar med den andra.

Två personer i lokalen – där vi står och minglar relativt rutinerat – skiljer sig från mängden. Det är något med dem, kvinnan på något över 40 med rödfärgat hår som påminner om min mor, och den lite yngre mannen. De kommer från tryckeriet visar det sig. Glada för att vara här, det är ju så många uppdrag som går till Polen eller Baltikum nu. Glada för att få träffa flera möjliga uppdragsgivare. De trivs. Pratar med folk. Den rödhåriga kvinnan tycker att Moodys tal var ok, säger hon, men ser plötsligt lite allvarligare ut, böjer sig närmare och säger med sänkt stämma: – Jag gillade inte riktigt det hon sa om arbetarna. Det förstod jag inte. Tyckte inte att det var riktigt passande.

Snart har vi tömt lagren av öl och vin. Det bär av i taxi ner till 18 — högerpopulismen dissekerad

Pressklubben på Egertorget, Karl Johan. Vi trängs tillsammans vid baren och runt borden nere i den dunkla lokalen där kändisar från TV2:s nyheter och NRK:s debattprogram kan slappna av och umgås förtroligt med varandra. Jag får syn på den nämnda kommentatorn Kristin Hoff. Får lust att fråga henne om Fremskrittspartiet.

Jag känner några vid bordet från förut. Slår mig ner.

Kristin Hoff har gjort en lysande karriär. Statsvetare från Oslo universitet. Började arbeta för Econ, MMI och Fafo, och blev i ung ålder verkställande direktör för Opinion. Fick uttala sig om norsk politik i många kanaler. Sedan blev hon associate director i Schibsted. Där ansvarar hon för ”varumärkesuppbyggnad, produktutveckling och analyser”. Hon är från Lillehammer, men bor tillsammans med man och barn på en respektabel adress i Oslo. Enligt Aftenposten kostar bostaden 5,5 miljoner kronor. ”Jag är nog lite sådär mjäkigt mittenorienterad. Jag är inte ensidigt socialist eller liberal, utan är ute efter vad som är förnuftigt i det stora hela. […] Jag har inte någon entydig riktning på det – och lär väl hamna hos Venstre”, har hon berättat om sig själv.1 Nu sitter vi här på Tostrupkällaren, många har tagit ett glas eller fem, och jag vill tala om Fremskrittspartiet.

– Nej, inte den frågan igen. Jag är trött på att prata om det.

Inledningen av samtalet gör mig besviken. Jag vill ju gärna få höra några bra förklaringar på det oförklarliga fenomen som har drabbat vårt folk, och lyckligtvis visar det sig att Kristin Hoff inte bara är en sympatisk, intelligent människa, utan också en person som inte klarar av att hålla mun om hon blir utmanad.

Särskilt med publik på plats, och runt bordet på Tostrupkällaren är det flera journalister som följer samtalet med intresse. Jag börjar fråga.

– Tror du att det beror på att många har det för bra, och att mycket vill ha mer?

Ja, just det tror hon, visar det sig. Folk runt bordet nickar medan hon talar.

Jag frågar hur den här teorin om att människor har det för bra stämmer med fakta. Det är trots allt först och främst de som tjänar minst som flockas runt Fremskrittspartiet. Den invändningen blir hon inte så glad för. Kristin Hoff vill inte veta av att Frp-väljare förspel — 19

får en legitimerande image som ”grabbarna på golvet”. Hela föreställningen om ”grabbarna på golvet” har redan passerat sitt bästföredatum, faktiskt.

– Arbetarklassen blev medelklass genom högre utbildning under Gro Harlem Brundtland, säger hon. De som röstar på Fremskrittspartiet nu, är de som blev kvar, de som inte hängde med, de som är bittra och sura. De tuffar sig. De vill bara ha billigare bensin och sprit. De tänker med plånboken. Punkt.

Temperaturen stiger. Vi talar fortare. Jag frågar: – Kan det inte tänkas att det finns goda skäl varför människor proteströstar?

– Nej, vet du vad? Jag hatar dom!

De där egoistiska Frp-väljarna där nere är otacksamma, bakåtsträvande och reaktionära, säger Kristin Hoff, och lägger ut texten om hur mycket hon hatar dem.

– Ärligt talat, det är en tredjedel av befolkningen vi talar om här. Får du inte ett demokratiskt problem, om du …

– Hör här, alla statsvetare med respekt för sitt yrke är anhängare av det upplysta enväldet. Demokratin fungerar inte. Du ser ju själv hur det går när de här människorna får hålla på!

Det är liksom lite ironiskt menat, också. Men jag tänker bara: ”Kan du inte säga det där med upplyst envälde NÄSTA GÅNG DU ÄR I TV?” Alla förstår att nu är samtalet slut.

Jag har sett henne senare i TV när hon har kommenterat, men aldrig hört henne argumentera mot allmän rösträtt. Inte har hon nämnt att hon egentligen hatar en tredjedel av väljarna heller.

Det var kanske inte så allvarligt menat, det hon sa. Det är inte sånt man slänger ur sig offentligt. Det är bara sånt som journalister och associate directors säger till varandra över en drink, nere i Tostrupkällarens halvmörker.

Dagen efter tänker jag att nu måste jag verkligen få tala med några vanliga sympatisörer till Fremskrittspartiet och för en gångs skull höra deras version. Det borde vara lätt att hitta några, eftersom det handlar om var tredje väljare. Men känner jag några Frp-väljare? Nej. Inte en enda. Känner jag någon som känner någon? Nej, inte det heller.

20 — högerpopulismen dissekerad

Det är nästan komiskt. Jag började som journalist på Klassekampen 1995, och med några avbrott arbetade jag där fram till 2005. Och hur många vanliga arbetare lärde jag känna? Inte så många. Det Oslo som skriver och bildar opinion lever i sin egen värld. Många av oss har mindre kontakt med vanliga arbetare än Michael Jackson har med svarta människor. Ändå sitter vi i Oslo och vet en massa.

Den fackliga rörelsen blev min räddning. Jag ringde två förtroendevalda jag känner och bad om hjälp att hitta några fackligt organiserade arbetare som röstar på Fremskrittspartiet. De ringde runt. De hittade en bryggerichaufför här och en bilmekaniker där. Det lät inte så lockande att ringa till en man på Kløfta, presentera sig, och säga: ”Hej, jag skriver om det här med att många arbetare har börjat rösta på Fremskrittspartiet …” Men det var jag tvungen att göra.

Några månader senare stod jag storögd och stirrade på blanklackerade dollargrin. Jag var omgiven av män i cowboyhatt och kvinnor med cowboyslips. Jag hade hamnat på jänkebilsträff.

VRRRRRRROOOOOOOOOOOOM! Motorcyklarnas rytande stiger över parkeringsplatsen vid Norges varumässa i Lillestrøm.

Det är den 4 juli. 4th of July. Nu klockan sex svettas vi fortfarande under klibbig, stekande sommarsol och skinande blå himmel.

Men detta är Cruise Night.

Flera tusen upprymda raggare håller på att invadera den gigantiska asfalterade platsen vid varumässan. En efter en glider de nypolerade bilarnas långsträckta huvar långsamt upp längs remsan av asfalt mellan Thonhotellets långsida och platsen där folk och motorentusiaster skall samlas. På Cruise Night skall de köra i kortege genom Lillestrøm, glida genom gatorna med lagom avstånd till bilen framför, sitta helt lugnt med en hand på ratten och mössan på huvudet, kika genom solglasögonen mot lokalbefolkningen som står längs trottoarerna och glor.

På den allt livligare parkeringsplatsen går både män och kvinnor med stora cowboyhattar. De flesta har blåjeans som sitter bra och relativt högt med massiva bältesspännen, prydda av örnmotiv. Eller sydstatsflaggan. Jag ser tonårsflickor i stövletter, jeans förspel — 21

och djupt urringade toppar i självlysande grönt. Familjer. Många femtioåringar med runda gubbmagar. Pensionärspar som sitter utanför sin T-Ford och har picknick på den svarta asfalten, med matkorg, termos och liggstolar. De tar det som en utflykt. Den amerikanska nationalsången har redan ekat ut över anläggningen tre gånger. För övrigt spelas både Country och Western.

Jag står i hamburgerkö och ser ut över gamla, amerikanska bilar, fäder i basebollmössor som visar viktiga tekniska finesser nere under amerikanska motorhuvar för söner i basebollmössor.

En man har draperat hela framsätet i sin pickup i sydstatsflaggan, inte den amerikanska flaggan, på nationaldagen, här är det sydstaterna som gäller. Mannen har dessutom sällskap av två 12–13 år gamla flickor som jag antar är hans döttrar uppklädda som cheerleaders. De står uppställda framför hans sydstatsbil med matchande vita och gröna singeltröjor, kjolar och joggingskor, långa flätor med matchande gröna band och viftar med glittrande pom-pons i bägge händerna, medan de trippande gör några försiktiga cheerleader-rörelser, och över anläggningen dånar en countryballad – en man med gitarr sjunger att ”If you ever get back to Amarillo”, så skall han vänta på dig där. För att vara Akershus är stämningen otroligt amerikansk.

Dagen till ära har Hans Erling tagit på sig en svart Harley Davidson-T-shirt, en grå Harley Davidson-mössa, kamouflagemönstrade mc-byxor, enkla, svarta skor och en svart och röd Harley Davidson mc-jacka. Han har tagit fram sin stora, silverfärgade stålhingst ute på Kløfta, fått på sig hjälm och handskar och tagit en sväng ned till Cruise Night för att träffa kompisar.

Och så mig, då. Han vet att jag är en sån där skribent inne i Oslo, ”bladlus” kallar han det. Jag vet att han är yrkesutbildad bilplåtslagare, närmare 50 år gammal, medlem i Fellesforbundet.

Och Frp-väljare. Nu har han fått av sig handskarna, hjälmen och jackan, och bytt till svarta shorts. Han har klämt fast sitt cigarettpaket uppe vid vänster axel, i T-shirtens upprullade ärm, så som James Dean gjorde. Han pekar på motorcykeln.

– Va tycker du om den då?

Den ser alldeles ny ut. Och väldigt tung. Jag försöker nicka på ett manligt erkännande sätt. Jag har inte ens körkort för bil. Lika 22 — högerpopulismen dissekerad

bra att ingen här få höra det. Jag ser för mig tusen huvuden som blixtsnabbt vrids i min riktning och skrattar rått.

– Ljudet är det inte nåt fel på heller!

Han står vid den parkerade motorcykeln. Han vrider på tändningen. Ger gas. Vroooooom! Vrrrooooooooooom! Herregud, som den mullrar. Människor vänder sig om. Hans Erling ler förnöjt.

– Håll dina händer där, ropar han. Pekar ner, alldeles bakom röret från ljuddämparen. – Jaha? Är det inte varmt eller? Han pekar igen.

– Där!

Jag böjer mig och håller höger hand framför öppningen. Han gasar på, motorn vrålar. Och sannerligen fladdrar det inte något alldeles för jävligt här bak.

– Hö, hö, hö.

Jag minns en kväll hemma hos mormor och morfar i Trondheim.

Vi satt där alla tillsammans och tittade på partiledardebatten på TV. Det måste ha varit valkampanjen 1981.

– Han är ju lite charmerande, sa mormor. Lite överraskande, för hennes far hade i alla år varit förtroendevald i LO och ledare för Arbeiderpartiet i Strinda kommun.

– Usch, han är ju äcklig, menade mamma. Det var mitt första möte med Carl I. Hagen. Han var 37, jag var sju. Han tittade rakt på oss genom rutan. Jag kommer ihåg hans vattenkammade frisyr, och jag tror att han var lite brunare i huden än de andra.

Hagen var vid den här tiden ordförande för ett Fremskrittsparti som hade ramlat ur Stortinget 1977. Han hade fått futtiga 1,9 procent, rasat från Anders Langes genombrott med 5 procent 1973.

Lange var död, Hagen hade åkt ut. Det var över. Han höll ändå på med sina clownerier i rutan den här TV-kvällen, till mina vänsterorienterade föräldrars märkbara irritation. Jag tror att de kände sig säkra. Säkra på att det där aldrig kommer att slå an i Norge.

Så fel kan man ta. Nu har Fremskrittspartiet slått an. Partiet har blivit det allra största bland arbetare utan yrkesutbildning.

Tog mina radikala föräldrar helt fel på vanligt folk? Har Carl I. Hagen skapat det nya arbetarpartiet? förspel — 23

Det är det jag vill ta reda på. Det är därför jag har sagt upp mig från arbetet på Klassekampen. Det är därför jag har åkt ut till Lillestrøm för att vara med på Cruise Night. Det är därför jag står böjd över en Harley Davidson och känner avgaserna fladdra mot handflatan, medan en väldigt nöjd 48 år gammal bilplåtslagare står och gasar och ler ”hö, hö, hö”.

– Så du vill veta varför arbetare röstar på Fremskrittspartiet?

Det skall jag förklara för dig, Magnus. Det kan vi prata om!

Hans Erling Willersrud har röstat på Arbeiderpartiet hela sitt vuxna liv, ända till 1999. Sedan dess har han röstat på Fremskrittspartiet. När jag ber, vill han gärna hjälpa mig att förstå varför vanliga arbetare röstar på Fremskrittspartiet. Han är på offensiven. Kristin Hoff var kanske lite mer defensiv.

Hemligheten bakom Fremskrittspartiets framgångar är att det inte finns någon ”hemlighet”, ingen magisk formel, inte någon ”Frp-kod” som vänstern måste knäcka för att allt skall bli som förr.

Vi som blir oroliga när Fremskrittspartiet forsar fram, måste kanske inse att problemet ligger djupare än vi helst vill tro. Att vi inte har alla svaren. Att arbetet med att förhindra framväxten av en helnorsk folkhöger inte kan lösas av ett parti, inte av en bok, inte med en kod. När den norska vänstern nu står inför sin största och farligaste utmaning på många årtionden tror jag att vi måste lösa problemet på det gamla sättet: Vi måste lösa det tillsammans. Kollektivt.

Jag tror att begreppet ”Frp-koden” har fastnat därför att det finns något obegripligt, fördolt och oförståeligt i det som försiggår, för många av oss som har hjärtat på vänster sida.

Fremskrittspartiets formidabla framgångar kräver en förklaring.

Och för mig är partiets arbetarprofil det mest uppseendeväckande. Röstar arbetarna på den yttersta högern? Vad har egentligen hänt med samhällsklasserna?

Jag kan inte lova att de sidor av Fremskrittspartiet jag lyfter fram ska vara de som du tycker är de intressantaste. Jag kan bara lova att jag läser, lyssnar och observerar så gott jag kan, i fascinerad häpnad över ett fenomen som jag tror att varken min mor24 — högerpopulismen dissekerad

farsfar som var ledare för Arbeiderpartiets lokalavdelning, min mormor som röstade på Kristelig folkeparti eller min far, som hade en lite speciell kombination av utbildning och yrke, kunde ha förutsett: horder av helt vanliga arbetare har gett sig ut på en politisk folkvandring till stöd för ett mörkblått högerparti.

Hur kunde det ske? Vad händer med vänstern om arbetarna går till höger? Och varför tycks Fremskrittspartiet vara så osårbart? Har det inte någon politisk akilleshäl?

Och vad med sådana som jag – vi som tycker om att tycka illa om Fremskrittspartiet? Jag har under arbetet med den här boken fått en påträngande känsla av att Fremskrittspartiet framgångar på flera sätt hänger samman med mitt eget skikt: de så kallade intellektuella i allmänhet, och miljön av journalister och tyckare i Oslo i synnerhet. Det är kanske inte någon tillfällighet att Fremskrittspartiets väljare blir fler och fler samtidigt som elittyckarna sitter och säger till varandra, över en öl: ”JAG HATAR DOM!”

KAPITEL 1 Två huvudmisstänkta Den norska folksjälen och den norska oljan

”Det här tar andan ur mig. Jag blir mållös.” Två dagar efter katastrofen har Arbeiderpartiets företrädare Per Kristan Øyen svårt att förstå vad som har hänt: Fremskrittspartiet har fått flest röster i 21 av Möre och Romsdals 38 kommuner. Fremskrittspartiet är länets främsta parti i stortingsvalet 2005, till och med större än Arbeiderpartiet.

Arbeiderpartiets partiledare är tvungen att acceptera resul­­ tatet; hädanefter lever han i Fremskrittspartiets rike. Fremskrittspartiet har blivit störst även i två andra län. Med 22,1 procent har det gjort sitt bästa val någonsin. Per Kristian Øyens eget parti har också haft framgångar, men resultatet är trots detta det näst sämsta sedan 1930. De rödgröna bärgar därmed med knapp nöd hem segern.

Fremskrittspartiet har gjort tidernas brakval. Ledaren för ­Arbeiderpartiet i Kristiansund anstränger sig för att förklara händelseförloppet.

Sedan blir det bara värre.

Efter att Jens Stoltenberg har installerat sig på statsministerns kansli dröjer det inte länge förrän Fremskrittspartiet spränger ljudvallen i sin raketartade färd uppåt i opinionsundersökningarna. Partiet bara fortsätter att öka under våren 2006. Den 8 april kan Verdens Gang glädja många av sina läsare med detta: ”Se upp, Jagland! Nu har Fremskrittspartiet 36,9 procent.”

Bland ”arbetare utan yrkesutbildning” tog Fremskrittspartiet 36 procent av rösterna i valet 2005.1 Bland dessa finns de människor som hämtar dina sopor, serverar din mat, städar ditt kontor, rensar din fisk, kör din buss och din taxi, arbetar i din affär, ser till att chokladbitarna ligger på rätt plats i chokladasken – och två huvudmisstänkta — 27

det är just bland dem som Fremskrittspartiet blev störst av alla partier år 2005.

Det är ju den politiska vänstern som ska försvara de fattiga och utsatta, men bland de arbetslösa fick Fremskrittspartiet stöd av 37 procent. Det är alltså inte först och främst de rika som röstar för Carl I. Hagens enorma skattesänkningar, det är människor med låga inkomster. I synnerhet är det människor som saknar högre utbildning: bland dem får Fremskrittspartiet mellan 29 och 34 procent.2 Till och med i LO:s näst största förbund, Fellesforbundet med sina 146 000 medlemmar gör Fremskrittspartiet förhållandet tydligt: bland de unga medlemmarna i Fellesforbundet hade partiet under våren 2006 ett stöd på 58 procent.3 Valstatistiken ger Carl I. Hagen rätt: Fremskrittspartiet är det nya arbetarpartiet.

Det framgår även av diagrammet på nästa sida, som visar ­andelen arbetare bland Fremskrittspartiets väljare, jämfört med andelen arbetare bland Arbeiderpartiets väljare.

Detta långvariga politiska jordskalv kulminerade tillfälligtvis år 2005, när Fremskrittspartiet segrade så stort bland arbetare utan yrkesutbildning. I efterklokhetens dunkel behövde Adresse­ avisens ledarskribent verkligen klia sig i huvudet för att förstå valresultatet: ”Det är inte lätt att hitta en förklaring till att så många LO-medlemmar stödjer Fremskrittspartiet. Carl I. Hagen och hans partibröder kan knappast anses vara några förkämpar för vanliga arbetares villkor och rättigheter.”5 Ledarskribenten är inte den ende som har funderat över detta.

Jag började min jakt på förklaringar i landets ledande tidningar. Där sitter hela kåren av kommentatorer och talar om för folk vad som sker och varför. Först läste jag Verdens Gang (VG). Redan tre dagar efter valet 2005, kunde landets största tidning presentera en huvudmisstänkt för sina läsare i jakten på en syndabock för Fremskrittspartiets väljarskred: egoisten i oss.

Misstänkt nr 1: den norska folksjälen ”I världens bästa land att leva i, är vi som bor i det världsmästare på att klaga och gnälla. Det var inte konstigt att Fremskrittspartiet vann valet.” Det är kommentatorn Pernille Huseby som ställer 28 — högerpopulismen dissekerad

25 Arbeiderpartiet Fremskrittspartiet 20

15

10

5

0

-5 1965

1973

1981

1989

1997 2001

2005

Andelen ”arbetare” bland Arbeiderpartiets och Fremskrittspartiets väljare vid några stortingsval (från 1997 visas andelen ”arbetare utan yrkesutbildning”). Över- och underrepresentation av arbetare visas som avvikelse från andelen arbetare i den yrkesverksamma väljarkåren totalt räknat i procent.4*

VG:s diagnos. Hon menar att det är något med oss norrmän som förklarar varför Fremskrittspartiet har stormande framgångar hos vanligt folk.

Utgångspunkten för hennes analys är att ”vi har det ju faktiskt oerhört bra i det här landet”. Mycket bättre än i Afrika, till exempel. Men även om vi har det oerhört bra, upplever vi varje valår att det finns människor som tycker att det finns saker att klaga över. Det beror på att vi är ”ett otacksamt, bortskämt folk”.

Inför denna kinkiga folktyp framträder Fremskrittspartiet med den ”tjockaste svartmålningspenseln av alla”, för att utnyttja ”egoisten i oss”. * Arbeiderpartiet var 2005 klart starkare bland yrkesarbetare än bland arbetare utan yrkesutbildning, medan förhållandet är det motsatta för Fremskrittspartiet. Övergången från ”arbetare” till ”arbetare utan yrkesutbildning” i det statistiska materialet från och med 1997 förstärker tendensen mot slutet av perioden.

två huvudmisstänkta — 29

Huseby anser att Fremskrittspartiets kanonval ”berättar en del om välståndets inflytande på oss som individer […] Man kunde kanske få för sig att vi blir godare, mer givmilda eller mer engagerade av de fattigas och förföljdas villkor när våra bankkonton är överfulla. Men det förhåller sig alldeles tvärtom. Mycket vill ha mer, som det heter.” VG:s svar på gåtan Fremskrittspartiet är välståndsökningen. ”Vi ser inte paradiset på grund av bilen, båten, sommarstugan, renoveringsplanerna samt de ständigt återkommande inköpsresorna till Svinesund.” Norrmän är otacksamma.

Mycket vill ha mer. Och så kom det sig att rörelsen för billigt kött blev det nya arbetarpartiet.

Och värre ska det bli: ”Vi kommer bara att bli girigare, alltmer självgoda och högerorienterade allteftersom vi får mer och mer pengar i plånboken.” Vi borde skatta oss lyckliga över att bo i världens bästa land. Men inte då! ”I stället gör vi som Adam i paradiset. Vi tar oss en tugga av det frestande röda äpplet. Det är inte Eva som bjuder oss, det är Carl Ivar. Det bekommer oss inte väl, men vi äter det i alla fall.”

Ett ögonblick. ”Vi” äter det i alla fall? Röstade Pernille Huseby på Fremskrittspartiet år 2005? Det finns det ju inga journalister som gör!

Kanske är det strängt taget inte ”vi” som tar en tugga av det frestande äpplet utan ”de”? Och ”de” är i detta fall i stor utsträckning lågavlönade, lågutbildade arbetare, arbetslösa eller förtidspensionerade representanter för vanligt folk. Det kan se ut som att Huseby använder sig av ”vi” som en pseudonym för de här grupperna, kanske för att undvika att stöta sig med någon, vilket är begripligt i ljuset av att anställda på VG tjänar 600 000 kronor om året.* Med detta i minnet, läser jag Husebys diagnos en gång till: ”I världens bästa land att leva i, är de som röstar på Fremskrittspartiet världsmästare på att klaga och gnälla. De är ett otacksamt, bortskämt folk.

Fremskrittspartiets kanonval berättar en del om välståndets inflytande på dem som individer. Man kunde kanske få för sig att de blir godare, mer givmilda eller mer engagerade i de fattigas och förföljdas villkor när bank* År 2005 hade journalisterna på Verdens Gang en genomsnittslön på 599 917 kronor (statistik från det norska journalistförbundet).

30 — högerpopulismen dissekerad

kontona blir överfulla. Men det förhåller sig alldeles tvärtom. Mycket vill ha mer, som det heter. De ser inte paradiset på grund av bilen, båten, sommarstugan, renoveringsplanerna samt de ständigt återkommande inköpsresorna till Svinesund. De kommer bara att bli girigare, alltmer självgoda och högerorienterade ju mer pengar de får i plånboken.”

Ingen vidare vacker tolkning, men kan hon inte ha rätt ändå? Även om hon blivit skolad på Oslo universitet, och därmed inte precis framstår som någon större beundrare av vanligt folk, kan hon väl ha en poäng när hon påpekar att solidariteten krymper i takt med att välståndet ökar? Är det inte lite sant i alla fall att mycket vill ha mer? Är inte förklaringen på gåtan Fremskrittspartiet att folk helt enkelt blir lite mer självtillräckliga och högerorienterade när det blir mer pengar i plånboken?

I så fall blir det riktigt svårt att förklara varför det är bland arbetare utan yrkesutbildning och arbetslösa som Fremskrittspartiet kammade hem över 36 procent år 2005, medan det endast var 12,7 procent av så kallade tjänstemän som stödde partiet. Lika besvärligt blir det att förklara varför Fremskrittspartiet gjorde ett markant bättre val i områden med låga hushållsinkomster (200000–400 000 kronor) än bland högavlönade hushåll (över 600000 kronor).

VG:s förklaringsmodell – ”Mycket vill ha mer och därför röstar ständigt fler på Fremskrittspartiet” – kan bara överleva med en inbyggd brytpunkt. En förbättrad modell måste därför förutsätta att vissa människor, närmare bestämt de som tillhör de lägre inkomstklasserna, har blivit smittade av en politisk sjukdom som gör dem mer och mer egoistiska och högervridna ju mer pengar de får i fickan. Andra människor däremot, i de högre inkomstklasserna, till exempel journalister i Oslo, drabbas inte av denna sjukdom – journalister kan tydligen tjäna hur mycket som helst utan att det medför någon fara för att de ska rösta på Fremskrittspartiet.

Misstänkt nr 2: den norska oljan Många misstänker att den norska oljeförmögenheten har ett finger med i spelet. Dagens Næringsliv har till exempel lanserat två huvudmisstänkta — 31

”den särnorska petroleumpopulismen” som sin favoritförklaring till Fremskrittspartiets framgångar. Denna särnorska populism kan sammanfattas på följande sätt: ”Skattelättnad eller välfärdstillväxt?” ”Ja, tack, både och!”

Fremskrittspartiet vill som bekant sänka skatterna kraftigt, samtidigt som det ska satsas mer på de äldre, på sjukvården (och på vägarna). Andra partier hävdar att man i viss mån måste välja mellan antingen låga skatter eller stark offentlig välfärd, eftersom det är genom skatter och avgifter som samhället kan avsätta resurser till den offentliga sektorn. Fremskrittspartiet väljer att göra som Nalle Puh, äta kakan och ha den kvar. Den privata konsumtionen ska gynnas genom skattesänkningar, samtidigt som äldre, sjukvården (och vägarna) ska få mer. Denna ökning av årsarbetstid och investeringar ska finansieras med oljeförmögenheten.

Det är inte någon tillfällighet att just Fremskrittspartiet väljer denna lösning. Partiets arbetarväljare är inte mindre engagerade av pensionärernas villkor och sjukvården än arbetare i allmänhet.

Samtidigt är partiets småkapitalistväljare inte mindre intresserade av skattelättnader än andra högerförespråkare, utan snarare ännu mer. De här båda grupperna har en del oförenliga intressen. Därför har de historiskt sett röstat på olika sätt. Nuförtiden kan båda rösta på Fremskrittspartiet. Det är inte svårt att förstå varför partiet till varje pris vill undvika att välja antingen skattesänkningar eller sjukvård och pensioner. Resultatet skulle nämligen bli väljarflykt.

Med tanke på den speciella väljarsammansättningen, har Dagens Næringsliv förmodligen en poäng när valanalysen fokuserar på Fremskrittspartiets ”särskiljande hållning när det gäller förvaltningen av oljeförmögenheten”. Fremskrittspartiets löften om kombinerade skattelättnader och välfärdsökningar, kan låta lockande för vem som helst, och det bidrar till att förena de skilda väljargrupperna. En del av rösterna på partiet kan därför troligen bokföras på oljekontot.

Men är ”den särnorska petroleumpopulismen” en hållbar förklaring av fenomenet Fremskrittspartiet? Den delar en viktig likhet med kandidaten ”norrmän är egoistiska”, förutom att båda 32 — högerpopulismen dissekerad

två är ganska populära i elitkretsar: Fremskrittspartiets succé kan förklaras med särnorska förhållanden. Framgången hos det norska folket kan antas bero på vår norska egoism och vår norska olja. Men finns det inte liknande partier i andra länder? Hur mycket kan vi lita på de särnorska förklaringarna, om det visar sig att Fremskrittspartiet inte är ett särnorskt fenomen?

Danska och franska erfarenheter Den danska Fogh Rasmussen-regeringen kom till makten vid valet 2001, med stöd av det främlingsfientliga Dansk folkeparti, Fremskrittspartiets motsvarighet i Danmark. Sedan dess har danskarna levt under en höger-höger-koalition.

Folketingsvalet år 2001 omtalas av forskare som ”en av de mest betydelsefulla händelserna i nyare dansk politik”.7 Folketinget hade inte varit blåare sedan 1920-talet. Den nya högermajoritetens tre partier (Venstre, de konservativa och Dansk folkeparti) ökade från 40 procent av rösterna år 1998 till 52 procent år 2001.

Och den största högerförskjutningen skedde bland arbetare. År 2001 röstade långt fler arbetare höger än vänster. Forskarna i det danska ”Valgprojektet” skriver att ”det har gått röta i de socialistiska partiernas stöd bland arbetarna, […] Det framstår som en regelrätt klassmässig demobilisering […] ett fullständigt sammanbrott för den kollektiva mobiliseringen av arbetarklassen […] arbetarpartierna har i det närmaste utplånats i den yngre delen av arbetarklassen […] särskilt uttalat bland yrkesutbildade arbetare”.8 Men klassmönstret lever kvar. Dansk folkeparti är det nya arbetarpartiet.

Det finns inte något annat danskt parti där arbetare är så överrepresenterade som i Dansk folkeparti. 61 procent av partiets väljare år 2001 var arbetare. Partiet har nästan tre gånger så tydlig arbetarprofil på sitt väljarunderlag som Socialdemokraterna.

Dansk folkepartis väljare befinner sig också längst ned på inkomstskalan.9 Sedan 1995 har Dansk folkeparti varit ett mer renodlat arbetarparti än Socialdemokraterna, och år 2001 blev skillnaden ”mycket våldsam”. Totalt sett röstade två tredjedelar av arbetarna i den privata sektorn – den traditionella arbetarrörelsens kärntvå huvudmisstänkta — 33

trupper – borgerligt. Den nya högerkoalitionen återvaldes i februari 2005.

Det finns utan tvekan klara paralleller mellan det norska Fremskrittspartiets succé bland arbetare och det som har skett hos danskarna. Särnorska förklaringar styrks inte heller av att den nya högerpopulismen även återfinns längre söderut i Europa.

Jordbävning, utropade den franska tidningen Le Mondes förstasida. Högerextremisten Jean-Marie Le Pen och hans parti, Front National, hade slagit ut Lionel Jospin i den första omgången i presidentvalet år 2002. Alla hade trott att den andra omgången skulle stå mellan socialisternas statsminister Jospin och den sittande presidenten, den konservative Jaques Chirac. Nu blev det den högerextreme kandidaten som gick vidare.

Medan Le Pen höll segertal i tv, skakades Europa av politiska chockvågor. Jospin avgick omedelbart. Även om Carl I. Hagen helst inte vill höra talas om det, finns det många likheter mellan Front National och Fremskrittspartiet.

Båda två har utvecklats från att vara små protestpartier för små näringsidkare till att bli breda missnöjespartier för samhällets mindre privilegierade. Inte helt olikt Fremskrittspartiet, har Front National integrerat många av vänstersidans traditioner i sitt eget parti. Högerpopulisterna har jobbat hårt för att skapa en folkrörelse. De bedriver långsiktig ideologisk skolning och propaganda. Front National hade under en period sina egna fackföreningar, bland annat inom polisen. Bruno Mégret, som då var en stjärna på uppåtgående inom partiet, erkände vad de höll på med: ”Vi är i färd med att genomföra en kulturrevolution som innebär att vi inför vänstermetoder i en högerrörelse.”10 Den långsiktiga insatsen har gett resultat. I motsats till vad många tror, är Front Nationals väljare betydligt mindre inriktade på person än vad socialdemokraternas väljare är. De röstar primärt på partiets program och ideologi, inte på personen Le Pen.11 Vilka är de? Front National har en kluven väljarmassa. På den ena sidan återfinns traditionellt borgerliga, högavlönade och stockkonservativa skattehatare. På den andra sidan arbetare och arbetslösa.12 Det är framför allt kapitalismens nya tjänstefolk som 34 — högerpopulismen dissekerad

röstar på yttersta högern: chaufförer, underleverantörer, vikarier och oorganiserade i små företag.13 De har låg utbildning, osäkra anställningar och få karriärmöjligheter. Det är särskilt unga män som ansluter sig till Front National. ”De ungdomar som röstar på Front National är de som man aldrig ser”, menar statsvetaren Pascal Perrineau.14 Le Pen fick nästan 5 miljoner röster år 2002. Front National blev det största arbetarpartiet. 12 procent av arbetarna röstade på Jospin, 26 procent på Le Pen. 14 procent av dem som bara hade grundskoleutbildning röstade på Jospin, 25 procent på Le Pen. Det är samma fenomen som vi ser i Norge och Danmark: radikala, populistiska högerkrafter vinner terräng i arbetarklassen.

Ett internationellt fenomen Mycket tyder på att det fenomen vi undersöker är internationellt.

Förutom Fremskrittspartiet, Dansk folkeparti och Nationella fronten i Frankrike, har vi Jörg Haiders Frihetsparti i Österrike. Vi har Vlaams Blok/Vlaams Belang i Belgien. Italien har Nationella alliansen, som under Gianfranco Finis ledning deltog i Silvio Berlusconis regeringar. Schweiz har Schweiziska folkpartiet som år 2003 blev det största partiet i parlamentet.

Dessa partier har inte gemensamma rötter och de har delvis olika program. Några av dem startade som proteströrelser mot höga skatter, som här i Skandinavien. Andra har fascistiska rötter, som i Italien och Frankrike. Belgiska Vlaams Blok och italienska Lega Nord hade separatistiska krav som sin utgångspunkt.

Men de här partierna genomgick en genomgripande omvandling under 1980- och 1990-talen. De förvandlades till högerpopulistiska partier med massappell. De började mobilisera arbetare. De kom att likna varandra alltmer. Så blev till exempel kritiken mot invandringen en del av paketet i de skandinaviska skatteprotesterna, medan franska och italienska högerpopulister tonade ned arvet från fascismen.

Utanför VG:s och Dagens Næringslivs redaktionslokaler har man för länge sedan lagt märke till detta internationella, politiska fenomen. Den nya familjen av högerpartier i Europa är ett forskningsobjekt för många statsvetare och sociologer. De hittvå huvudmisstänkta — 35

tar nationella särdrag hos de olika partierna, men även många gemensamma drag. Så har till exempel alla partier samma märkliga kombination av väljargrupper: småkapitalister, som alltid har röstat höger, och arbetare, som traditionellt sett har röstat vänster.* Därför blir det svårt att förklara mysteriet Fremskrittspartiet som ett urnorskt uttryck för diverse skavanker hos det norska folket. Om norska arbetare i allt större utsträckning röstar på Fremskrittspartiet, har det kanske mer att göra med att de är arbetare än att de är norrmän? *** Jag måste snart ge upp mina försök att ringa in Frp-koden genom en närläsning av Oslo-tidningarnas ledarskribenter. Där finns det ju ändå ingen som röstar på Fremskrittspartiet.

Att analysera partiprogrammet är inte heller någon bra väg att gå. Det är ytterst få av oss som orkar läsa sådana dokument innan vi går iväg till vallokalen, och tillgänglig statistik tyder på att inte heller Fremskrittspartiets väljare tillhör dem som pluggar partiprogram i tid och otid.

Jag skulle kunna försöka mig på att diskutera fram en lösning på den mystiska Frp-koden tillsammans med mina vänner och bekanta, men resultatet av detta tillvägagångssätt skulle förmodligen snarare bli en uppvisning av våra fördomar än av Frp-väljarnas motiv.

Till slut började det framstå som ganska uppenbart, om än inte särskilt frestande, att jag var tvungen att ge mig ut på en expedition till Fremskrittspartiets rike.

* Med undantag för Vlaams Belang i Belgien, vars väljare nästan uteslutande utgörs av arbetare.

36 — högerpopulismen dissekerad

Kapitel 2 I Fremskrittspartiets rike Världen betraktad från Kløfta

Jag ska åka till Kløfta. Kløfta är lillasyster till Jessheim, som är ett slags centrum för kommunen Ullensaker där Gardermoens flygplats är belägen. Ullensaker har ungefär 25 000 invånare och ligger lite norr om Oslo, i riktning mot Eidsvoll. Över kommunens 25 000 själar tronar ordföranden Harald Espelund från Fremskrittspartiet. Jag ska åka till Kløfta för att träffa en som har varit med om att rösta in honom i fullmäktige.

Statistiken säger att vanligt folk i Ullensaker är som vanligt folk i resten av landet. Med ett tydligt undantag: de har kortare utbildning. Arbeiderpartiets och Fremskrittspartiets valresultat ligger över riksgenomsnittet i Ullensaker. Resultaten för partier som Höyre och Socialistisk Venstreparti, vilka brukar locka högutbildade väljare, är i motsvarande grad sämre. Arbeiderpartiets all time high i Ullensaker kom i kommunalvalet 1961, med 52,1 procent.

Då Anders Langes Parti prövade sina vingar första gången 1975 resulterade det i futtiga 2,5 procent. Sedan gick det bättre.* År 2003 svingade Fremskrittspartiets lokalavdelning sig upp till 26,3 procent och därmed intog de också ordförandestolen. Ordförande Espelund talar om sin kommun som Fremskrittspartiets rike.

Jag går av tåget vid Kløfta station, tar en kort promenad i det vackra vårvädret, genom en kanske inte lika vacker rondell, och ser snart ett rött litet radhus i ett helt vanligt bostadsområde. * Fremskrittspartiets resultatkurva vid kommunalvalen i Ullensaker: 4,4 procent (1979) 9,1 procent (1983) 17,9 procent (1987) 10,7 procent (1991) 17,0 procent (1995) 18,7 procent (1999) 26,3 procent (2003)

i fremskrittspartiets rike — 37

Det har två våningar, och två ringklockor vid varje ingång. Det visar sig att hon bor på första våningen. Eli Willersrud är 68 år gammal och mor till den ståndaktige Frp-väljaren Hans Erling Willersrud, som är på väg hit han också.

En blid liten dam med grått hår öppnar dörren och tar emot.

Hon har blommiga gardiner i vardagsrummet. En soffa med grön plyschklädsel. Soffbordet är i mörkt och generöst lackerat trä. På väggarna ser jag familjeporträtt i gyllene, omsorgsfullt arbetade ramar, och bonader. Förmiddagsreprisen av TV-såpan ”Hotel Cæsar” står på i vardagsrummet.

Jag sätter mig i den mörkgröna plyschsoffan. Undrar om hon också röstar på Fremskrittspartiet nu. Eller är hon kanske arg på sin son för det där? Jag vill inte fråga om sånt sådär utan vidare.

Eli hämtar kaffe och kaka. Det tar sin tid, för pratet är i full gång.

Om arbetare. Om hennes far, fackföreningsmannen Hans Borgen.

Hon tar fram gamla svartvita bilder av anläggningsarbetare ute i dikena vid Eiksmarka. Eli stänger av TV-apparaten. Nu hör vi att Hans Erling är på väg. Han gör en hemtam entré och fyller det lilla vardagsrummet med sin inte oansenliga kroppshydda. Han bär en svart Harley Davidson T-shirt och jeans. Glasögonen är lätt blåtonade. Jag reser mig upp, vi hälsar på varandra. Han sätter sig ner i stolen intill Eli. Han ber sin mor att inte prata så mycket.

– Vad fan är det som håller på att hända med det här landet?

Vi travar patienter i korridorerna, medan staten simmar i oljepengar.

Hans Erling vet att jag har kommit för att höra varför han röstar på Fremskrittspartiet. Han börjar utifrån skärningspunkten sjukvård/oljepengar. Han har fått en hel del erfarenheter av sjukhusvistelser de senaste åren, visar det sig.

– Och när du ligger i korridoren måste du alltså förnedra dig och be om ett bäcken och göra dina behov där, eller också blir du tvungen att hasa dig över gången och be om att få använda toaletten. Du bör sannerligen vara frisk för att klara av att ligga på sjukhus, det säger jag. Och detta är alltså Norge idag!

Om man får tro Hans Erling är världens rikaste land mycket vanskött.

– Det är nästan så att man får frossa när man ser hur de använ38 — högerpopulismen dissekerad

der våra pengar. Där sitter de och diskuterar om de har råd med en hjärtmaskin för hundra tusen … Och varför i all världen ska räntan höjas?

Världens rikaste land, där långtifrån alla verkligen är rika. Eli berättar om några hon känner.

– Det finns många folkpensionärer som vänder på vartenda öre. De har inte råd att köpa ett kilo äpplen ens. Det är ju alldeles tokigt.

Själv har hon något mer än folkpension, som år 2006 innebar 112 788 kronor om året. Men det beror på att familjefadern, hennes make Leif Willersrud, inte längre finns bland oss.

Hans Erling stormskäller på politikerna. Eli försöker (med föga framgång) lugna ner sin son på både det ena och det andra sättet. Men de tycks ha samma uppfattning om saker och ting.

Hans Erling ser sig själv som en rättfärdighetens förkämpe.

– Jag blir så förbannad när jag ser orättvisor.

– Hans Erling är så väldigt lik sin morfar, min far alltså, när handlar om att ge uttryck för starka åsikter. Han säger ifrån, ­förklarar Eli. Fackföreningskämpen När Hans Erling växte upp, var alla socialdemokrater. Grannen, till exempel, Harald Björklund, kunde under det år som Hans Erling kom till världen, förnöjt konstatera att det var Einar Gerhardsen som styrde landet. Just detta var något som hela grannskapet ansåg vara alldeles utmärkt.

Arbetarfamiljerna bodde i likadana, små trähus med två våningar, som hade byggts tillsammans i ett hästskomönster, ute på åkrarna vid Eiksmarka. Detta var innan familjen flyttade till Ullensaker. När Hans Erling föddes, blev de tre generationer under samma tak. Han hade lite bråttom till världen. Mor och far var bara 17 respektive 18 år gamla.

Eli jobbade varje dag på Scanias reservdelslager på Skøyen, fram till dess att hon stannade hemma med barnet. Pappa Leif jobbade som lackerare. Mormor och morfar bodde på första våningen, tillsammans med Hans Erling, medan mamma och pappa delade det minsta sovrummet – det var i stort sett hela privatlii fremskrittspartiets rike — 39

vet. På andra våningen fanns det rum till uthyrning, och så hade Elis syster ett pyttelitet rum där. Grannen hade samma upplägg med tre generationer under samma tak.

Arbetarna hade fått köpa sina tomter av Løvenskiold. De hade ju grävt ut nästan hela området, Eiksmarka, åt honom. De anlade vägar och avloppsrör och allt som hörde till ett nytt bostadsområde efter kriget. Det var på 50-talet som de fick köpa tomterna, och på dem byggde de också sina hus. Byggde gjorde arbetslaget tillsammans, efter arbetstid. De grävde ut tomterna för hand. En av deras grannar, Björklund, hade råd att köpa färdigblandad cement. Det hade inte Hans Erlings morfar. Så de stod och blandade cement själva från tidig morgon till sena kvällen.

Medan arbetarna grävde diken åt Løvenskiold satt en före detta vägarbetare på toppen av hela statsapparaten. Det var Einar Henry Gerhardsen – en arbetarson som hade börjat som springpojke redan vid tio års ålder – som huserade på statsministerns kansli. Arbetarna ute på Eiksmarka var fackligt organiserade. De tillhörde arbetarrörelsen, och de visste vilka det var som hade sett till att Einar hade kommit dit han nu befann sig.

Men det är ju bara snack det där att alla skulle vara socialdemokrater. Från Eiksmarka är det inte mer än tusen meter till Røa. Där stod redan Carl Ivar Hagen och vattenkammade sig framför spegeln när Hans Erling föddes. Från Røa är det inte alls långt till den mörkblå bastionen Holmenkollåsen. De som bodde där röstade inte på Gerhardsen. De var inte socialdemokrater.

Och så var det Hans Erlings morfar. Hans Borgen. Han var kommunist.

Hans Borgen var dikesgrävare och fackföreningsman. Han blev känd för sina insatser i den lokala arbetarrörelsen under årtiondena efter andra världskriget. I 25 år var han ordförande för Bærums Sten-, Jord- och Cementarbetarförbund. Han drog sig inte för att göra sak av tvister med Selmer eller andra entreprenörer. Han läxade upp toppfolket i förbundet när de inte hade tillräckligt hårda nypor. Och det menade Hans Borgen ofta.

Borgen var en framstående gestalt bland bygg- och anläggningsarbetare på Östlandet. När han drog sig tillbaka år 1981, var det efter 28 år som förtroendevald.

40 — högerpopulismen dissekerad

Jag ser honom på ett bleknat svartvitt fotografi från 1940-talet, ute på anläggningsarbete. Det är fem karlar. De har sådana där skärmmössor som arbetarna skulle ha på den tiden. De har vadmalsbyxor och gummistövlar med skaft. En håller i något slags borrmaskin, en håller i hästens tyglar, de andra har händerna i byxfickorna. Bilden är romantiserad i så måtto att ingenting vittnar om att det är någon som sliter ont. De står med händerna i fickorna och nästan ler mot fotografen. Men ansiktena berättar sin egen historia. I dem speglas slitet.

Hans Borgen står näst ytterst till höger på kortet. Det var han som drog med sig de andra in i fackföreningsarbetet. Harald Björklund, som senare skulle bygga hus vägg i vägg med familjen Borgen ute på Eiksmarka, kan man se längst ut till vänster.

– Vi grävde diken och byggde hus och göt grundmurar och sådant, berättar Harald Björklund, 93, den ende av karlarna på fotot som fortfarande lever.

– Vi hade en häst som vi hyrde en tid. Annars så var det bara att använda sig av sina händer och skottkärra och spade. Naturligtvis var det slitsamt. Det var ju rent muskelarbete.

Jag besöker Björklund i maj 2006. Han bor fortfarande i huset som han och arbetslaget byggde på 1950-talet, som närmsta grannar till Hans Borgen, i det hus där Hans Erling växte upp.

Han rör sig med möda över golvet i ett slitet, gammalt trähus med hjälp av sin rullator. Det finns inte särskilt många böcker i bokhyllan. På ryggen till de få som finns står det författarnamn som Einar Gerhardsen, Odvar Nordli, Reiulf Steen och Finn Gustavsen.

– Hans Borgen var en pålitlig arbetskarl. Men han var kommunist, då. Man har ju rätt att ha sin egen uppfattning. Och det hade Hans Borgen, det hade han.

– Starka åsikter?

– Han var ju lite mer åt vänster, kan man säga. Det är klart att vi diskuterade politik. Det hör ju till. Inom fackföreningen. Det var ju två olika läger, på den tiden. Men det var inte några konflikter.

Det fanns en ganska stor enighet då, bland arbetarna. Vi klarade ut det på ett bra sätt mellan oss. Hans Borgen gjorde inte skillnad på folk, om dom var med i Arbeiderpartiet eller i kommunistpartiet. i fremskrittspartiets rike — 41

Björklund stödde Arbeiderpartiet, Borgen trodde på kommunistpartiet. Men det var inte värre än att han lät sina döttrar gå med i det lokala Framlaget.* I fackföreningen höll alla ihop.

Hans Borgen var en morfar att tycka om. Han var högt respekterad av arbetarna i grannskapet. Han var hjälte från motståndskampen under andra världskriget. Han vaktade Vidkun då quislingen räknade sina sista dagar. Som ung pojke kunde Hans Erling sitta många timmar tills sommarkvällen blev till natt tillsammans med morfar och tala politik. Det kunde handla om att Gerhardsen var en stor man, även om Arbeiderpartiet inte var mycket att lita på. Och senare: om att allt inte stod rätt till därborta i Sovjet.

När Hans Borgen började ana vad de kommunistiska ledarna hade ställt till med därborta, blev det till en plågsam bitterhet och besvikelse i hela kroppen, som Eli tror aldrig släppte taget om honom. Arbetarna hade förlorat i Sovjet. De blev kuvade i revolutionens eget land. Det var bittert att svälja för den som hade trott så starkt och hoppats så mycket.

Första maj ställde sig alltid den gamle Borgen i sin gåbortskostym på Youngstorget. Han hade gärna med sig barnbarnet, Hans Erling, som snart skulle börja på yrkesskolan för att bli bilplåtslagare. Borgen tyckte om att träffa sina gamla arbetskamrater från Bærum Sten och Jord på nytt. Och den femtonårige Hans Erling fick hälsa på veterangänget. Borgen klappade barnbarnet på axeln: ”Den här pojken, han ska gå i mina fotspår!”

Hans Erling valde yrkesskolan. Kom in på bilverkstaden.

Blev fackligt organiserad redan som lärling. Förtroendevald i Fellesforbundet. Och precis som föräldrarna röstade han på Arbeiderpartiet. Bilplåtslagaren och fackföreningsmannen Hans Erling Willersrud, son till lagerarbetaren, kocken och sedermera invalidpensionären Eli Willersrud (född Borgen) och billackeraren Leif Willersrud, röstade alltid troget på Arbeiderpartiet.

Hans Erlings morfar var en radikal och imponerande förtroendevald inom arbetarrörelsen. Hans Erlings pappa var också för* Framlagen bildade tillsammans Framfylkingen, arbetarnas alternativ till de mera ­borgerliga scouterna. Framfylkingen bildades, efter ett beslut på Arbeiderpartiets landsmöte 1933, som ”en allmän socialistisk friluftsorganisation” där ”praktisk gärning och socialistiskt kulturarbete skall gå hand i hand”.

42 — högerpopulismen dissekerad

troendevald. Hans Erling blev själv förtroendevald. Hans syster, Wenche, var gift med en framstående förtroendevald på Hydro nere i Grenland. De var en arbetarfamilj, och de röstade på Arbeiderpartiet.

– Hans Erling? Honom kommer jag mycket väl ihåg, ja.

Han bodde här ute, han också, säger Harald Björklund ute på Eiksmarka.

– Nu röstar han på Fremskrittspartiet.

– Gör han det, säger du?

– Ja. – Usch nej, det passar inte alls för mig. Och jag tror verkligen inte att Hans Borgen skulle vara särskilt förtjust över det.

Gamle Björklund skakar på huvudet och tittar ner i bords­ skivan.

Rejäla arbetare Hans Borgen är fortfarande viktig för Hans Erling. Bland det första han berättar för mig, är att hans morfar var en radikal fackföreningsman som arbetarna hade stor respekt för. Över kaffekoppen ute på Kløfta, frågar jag Eli om hur de var, hennes far och hans kamrater som vi ser på kortet.

– Jaså, hurdana de var? De var vanliga arbetare. Alldeles vanliga. Inte rädda för att ta i. De jobbade på, ja minsann, de var rejäla arbetare.

De orden – ”rejäla arbetare” – tror jag säger mycket om hur Eli och Hans Erlings ser på värdighet. Att vara arbetare handlar om att ”ha jobbat”, helst i ett yrke som man blir fysiskt trött av.

Att vara rejäl handlar om att vara ordentlig, att bära sin del av bördan, om att ha arbetsmoral. Man skall inte snylta.

– Så många operationer som jag gått igenom, kunde jag ha varit förtidspensionerad idag. Om jag hade velat. Men jag är inte någon som snyltar på samhället. förklarar Hans Erling.

– Dessutom är det inget liv, att gå hemma och dra benen efter sig.

Ett liv som är något värt är att vara aktiv, att tillhöra samhället.

Att vara rejäl handlar också om att få fason på hus och hem och familj. Det sysselsätter Hans Erling en hel del. När han var ung, då tog man ansvar för saker och ting. i fremskrittspartiets rike — 43

– Jag byggde hus jag, när jag var 18 år. Jag fick barn och tog hand om dem. Ungdomarna idag är helt annorlunda.

Hans Erling betonar flera gånger att han byggde huset själv.

Och han betonar alldeles särskilt att hans far var billackerare med yrkesbevis. Först på Skøyen, sedan på Alnabru och sist hos en bilförsäljare i Lillestrøm. Men det räckte ändå inte till på den tiden när Eli var hemma med de små. Så han lackerade om dagarna och arbetade som fångvårdare på nätterna. Han var inte mycket hemma och knappast tillgänglig för sina barn, som Eli ser på saken. Hon återvände till arbetslivet först när sonen började i tredje klass, då tog hon ett städjobb på Vålerengaskolan. Efter det behövde Leif inte extraknäcka.

Billackeraren Willersrud ville att sonen skulle finna sig en annan väg än sin far. Längre skolgång, mer teoretisk utbildning.

– Men det enda jag hade i huvudet, det var ju bilar. Skola och böcker, det var inte jag. Min pappa hade ju alltid jobbat med ­bilar, säger Hans Erling. Så det blev yrkesutbildning. Det var stor skillnad mot högstadiet, som bara var ”strunt”. Yrkesskolan, däremot: – Jag har aldrig haft det så bra i hela mitt liv, det har jag inte.

Det var aldrig något bråk i klassen. Och läraren använde ditt efternamn när han ropade upp oss. Du blev behandlad som en vuxen man. Och du blev respekterad för det du gjorde.

Hans Erling är stolt över sitt yrkesval.

– Jag kan säga dig att jag kan fixa vilken bilhuv som helst, ge mig bara en plåt och en hammare.

Skicklighet är likställt med värdighet, verkar det som.

Skicklighet, att verkligen kunna något, räknas väldigt högt. Det är väl också en anledning till att det heter fackföreningsrörelse.

När jag tänker över vad Eli och Hans Erling säger, blir det tydligt hur människor i deras världsbild bedöms nästan uteslutande utifrån moraliska kriterier. Det är egenskaper som ansvarskänsla, hederlighet och kunnighet som betyder mest, inte om man är företagare, chef eller arbetare. En kapitalist som har förtjänat sina pengar på ett ärligt och hederligt sätt är bra. En arbetskollega som fjäskar för chefer och inte känner något ansvar för gemenskapen är dålig.

44 — högerpopulismen dissekerad

Moral innebär att man ska sörja för sig och de sina, men inte genom att ge sjutton i alla andra. Denna individuella moral har också en kollektiv dimension, fackföreningsrörelsen.

Fackföreningen tog kontakt med Hans Erling redan första dagen som lärling. Men han var mest bekymrad över lönen. Han tyckte inte att den lilla lärlingslönen räckte till för att betala fackavgiften.

– Men så fick jag se orättvisorna och ta en del skit av några chefer. Så efter ett år blev jag medlem i Jern och Metall. Sedan dess har jag varit med.

Men allt var bättre förr.

– På den tiden fungerade facket bra, med klubbmöten varenda månad och valkampanjer för förtroendeposterna och allt annat som hörde till. Och det var storartat när du satt i klubbstyrelsen, då blev man verkligen respekterad. Det var inte vem som helst som kom in där, om du inte hade förtroende och så vidare.

Senare var jag även kassör, i avdelning 530 på Strømmen.

Hans Erling hamnade med tiden på samma arbetsplats som sin far, Leif. De arbetade ihop på Lillestrøm från 1990 och framåt, tills fadern blev allvarligt sjuk. Leif var skadad av lösningsmedel och hade fått cancer. Han hade stått och jobbat i giftiga lackångor sedan han var tonåring.

– Min make hade ofta huvudvärk. Det luktade lack överallt och inne på verkstaden var det avgaser och annat, säger Eli. Den som blir arbetsskadad kan kräva ersättning från yrkesskadeförsäkringen. Men Vesta var inte villiga att ersätta någonting alls utan vidare. LO-juristerna fick ta sig an det hela. Det gick två år från det han blev allvarligt sjuk tills han dog, 57 år gammal. Yrkesskadeersättningen kom hem först tre dagar efter begravningen.

– Jag lärde mig vad solidaritet är när min far blev sjuk och dog.

Fackföreningen ställde upp, LO-juristerna gjorde det också. Då fick jag tillbaka för allt som jag hade gjort, med att dela ut medaljer till pensionärerna och allt annat som vi höll på med. Vi gjorde gemensamma resor och sådant, och hela det gamla paketet med sammanhållning och sånt fanns fortfarande med i bilden, berättar Hans Erling. i fremskrittspartiets rike — 45

Tacksamhet Hans Erling är lång och ganska mörk. Lite kraftig. Han tycker om mörka T-shirts, helst ska det stå något med Harley Davidson på dem. Han gillar jeans. Om det är varmt, går han till jobbet i sina långa shorts med svartvitt kamouflagemönster. Strumporna han har i sandalerna drar han upp i deras fulla längd över hela underbenet.

Om solen gassar kan man, om man har tur, få syn på de färgrika tatueringarna på båda överarmarna som vanligen täcks av T-tröjan. På vänster sida: ett sammanbitet indianansikte med fjädrar på huvudet, och fjädrarna övergår i en stor örn som tronar allra överst på axeln med krum näbb och spetsig, blodröd tunga.

På höger sida ylar en varg mot månen. Under vargen står det D E U C E, vilket är namnet på Hans Erlings Harley Davidson.

48-åringen jag mött är inte precis rädd för att slänga ur sig något impulsivt. Om några 20-åriga tjejer trippar förbi längs parkeringsplatsen på jänkebilsträffen ute i Lillestrøm, så kan han häva ur sig att han gärna skulle underhålla underredet på hon där eller något i den stilen, och så småskrattar alla lite belåtet.

Han talar om Kristin Halvorsen som ”hon den där suggan i SV (Socialistisk Venstreparti)”. Och han sparar sällan på krutet mot ”staten” som pinar folk med både det ena och det andra. När det under sommaren 2006 talades om att elpriserna skulle komma att bli rekordhöga till vintern blev han väldigt upprörd.

– Vi ska väl för fan inte lida för att elpriset dubbleras i de där bolagen!

Hans Erling förklarar för mig den grundläggande filosofi som ligger bakom hans sätt att bedöma olika politiska alternativ.

– Det som betyder något för mig är vad jag har kvar i plånboken. Och vilken hjälp jag kan få om jag skulle behöva det.

Utifrån dessa kriterier är han inte så vidare förtjust i Jens Stoltenbergs sittande ministär.

– De sitter ju där och gör vad de kan för att inte använda oljefonderna för att få ordning på det här landet. Och de ljuger om inflationen och allt möjligt!

Jag tänker på det som många säger: att Frp-väljare är ett otacksamt släkte. Att de har mer än nog, men inte är nöjda ändå, och 46 — högerpopulismen dissekerad

inte vill de bidra med något tillbaka till det samhälle som har försett dem med det mesta. Jag frågar Hans Erling om hur förfärligt han egentligen kan ha det, han som har både hus och bil och råd till en Harley för 300 000 kronor, med nya fälgar som går på 20 000.

– Men de pengar som vi använder till motorcyklar, de har kostat oss blod! Det är en prioritering, eller hur. Vi har jobbat för vartenda öre. Jag är snart 50 år, och det här är den hobby som jag prioriterat att lägga mina pengar på, svarar han.

Det är tydligt att han inte gillar tanken på att framställas som en man som klagar utan orsak, en ”mycket vill ha mer”-typ. Han upprepar flera gånger det han har sagt om att motorcykeln är ett resultat av sparande och prioriteringar. Och han vill egentligen inte klaga alls, inte för egen del i alla fall.

– Jag saknar väl inte något, jag. Jag har fått det bra. Men tänk dig en flicka som sitter i kassan i Rimi. Hon träffar en riktigt bra grabb, kanske jobbar han på ett lager. Och så väntar de barn. Hur ska de kunna etablera sig, så som förhållandena är nuförtiden?

Ungdomarna måste jobba häcken av sig för att över huvud taget kunna få tag på en lägenhet, och då pratar jag om dem som inte har fått en massa pengar från sina föräldrar. När jag ser att folk är tvungna att slita på det viset, i ett land som vårt, då blir jag förbannad.

Det spelar ingen roll hur mycket jag än fokuserar på motor­ cykeln, jag kan ändå inte uppfatta Hans Erling som otacksam.

Han tycker om sin familj, han talar med värme om sina föräldrar.

– Jag är född och uppvuxen i ett arbetarhem, och det var inte tal om någon lyx. Men vi saknade aldrig något under vår barndom. Våra föräldrar offrade sig mycket för oss barn. Och morfar var världens snällaste person, han ställde alltid upp för mig.

Både Hans Erling och Eli är faktiskt, slår det mig, väldigt tacksamma människor. De är noga med att understryka att de kunde ha haft det mycket värre, att de egentligen aldrig har saknat något, även om det ibland varit svåra tider.

– Då min make tvingades sluta arbeta på grund av lösningsmedelsskadorna, var det många läkare som uttalade sig om honom i fremskrittspartiets rike — 47

utan att de ens hade varit i närheten av honom, berättar Eli. Men en advokat från fackföreningen processade mot Vesta. Hade inte min man varit fackligt organiserad så hade jag ju aldrig kunnat göra det. Jag hade inte haft råd.

– Jag hade inte haft något att leva av idag, om det inte hade varit för fackföreningen. Det är tack vare den jag klarar mig så bra.

Om Eli och Hans Erling på något sätt skulle vara representativa för Fremskrittspartiets arbetarväljare, så finns det inte något som tyder på att det skulle vara otacksamhet som driver folk till det partiet. Hans Erling är egentligen en mycket mer tacksam person än jag. Mina föräldrar förtjänar också all möjlig tacksamhet. Men jag tar tryggheten mycket mer för given än vad Hans Erling gör. Både han och mamman är tacksamma för det som deras föräldrar gjort. De är tacksamma mot fackföreningsrörelsen.

Men de är inte tacksamma mot staten.

Staten, överheten, Arbeiderpartiet Staten liknar i hög grad överheten, för Hans Erling. En ohelig allians för besserwissrar och maktmänniskor, för människor som ”aldrig har jobbat”. Ett halvkorrupt system som ser till att de rika och mäktiga har sitt på det torra, medan vanligt folk får skatter och avgifter långt ner i halsen. Elskatt, till exempel.

– Staten tjänar fett mycket på att vi som får en krona i lönepåslag ska punga ut med hur mycket som helst oavsett pris. Elen är en mjölkko för staten, och det går ut över barnfamiljerna med flera.

Enligt Hans Erlings mening borde företagen straffas. Blir priset i alla fall för högt, måste avgifterna reduceras. Hade det varit något med LO så hade de definitivt strejkat fram en sådan lösning, anser Hans Erling. Enkelt och bra. Men det är inte något med LO längre.

– De strejkar ju knappt alls längre. För övrigt är det bara ett skämt numera att strejka för högre lön i Norge. Då kommer staten med tvångsmedling, och så får du en krona eller två.

Om staten nu är en utsugare, så hänger inte arbetsmoralen att alla ska bidra så gott de kan automatiskt ihop med en motsvarande skattemoral. När man först har bidragit med det man kan, 48 — högerpopulismen dissekerad

när jobbet är gjort och pengarna inne på kontot, bör man behålla så mycket som möjligt själv.

– Staten bara tar och tar. Jag har ingenting emot att folk tar för sig lite och betalar så lite skatt som möjligt. Det händer att det jobbas en del svart, för att säga det rätt ut.

Inte heller statens utrikespolitiska engagemang är något som Hans Erling vill identifiera sig med. Han bryr sig mycket lite om utrikesnyheter. Han läser lokaltidningen Romerikes Blad. Det räcker. Och han frågar sig om jag har lagt märke till något konstigt med TV-nyheterna i Dagsrevyen.

– Har du någonsin sett Dagsrevyen utan att det är något med den där vithårige killen, som åker omkring därnere i Palestina?

– Nja, det är väl en acceptabel täckning av Mellanöstern, eller?

– Precis. Och varför går TV-licensen upp varje år? Vad kostar det inte att ha två reportage från Palestina varje dag? Och alla de pengar som de använder på reportage som inte betyder ett dugg för oss här uppe, strängt taget – de pengarna borde kunna komma till nytta ute i kommunerna, skulle jag tro.

På det hela taget består staten mest av besserwissrar och maktmänniskor, eller som Hans Erling uttrycker det: Ap-maffian. I hans världsbild kunde Arbeiderpartiet lika gärna heta Statspartiet.

– Jag har fått nog av den där uppifrån och ner-attityden. De är ju faktiskt inte på samma nivå som du. Om du pratar med en politiker från Arbeiderpartiet, så orkar han inte lyssna på det du säger. Han vet helt enkelt bättre. Det är nu en gång så med broilers. Men Fremskrittspartiet, de lyssnar mer än gärna på mig.

Där är attityden helt annorlunda. ”Detta är en fantastisk manifestation”, sa Jens Stoltenberg, laddad för valkampanjen, inför ett engagerat folkhav som badade i eftermiddagens sommarsol. Över 10 000 människor fyllde långbryggorna i Skien under slagordet ”Låt Union leva!” Befolkningen hade ännu inte gett upp hoppet. Det fanns fortfarande en teoretisk möjlighet att stoppa Norske Skogs nedläggning av 380 lönsamma industriarbetsplatser.

– ”Vi ska visa dem att det gör nytta!” proklamerade Stoltenberg. i fremskrittspartiets rike — 49

”Union måste bli starten på en ny politik i Norge, där staten ingriper aktivt. I morse regnade det, nu skiner solen. Det är inte någon tillfällighet.”1 Folket jublade. Arbeiderpartiets regeringsalternativ vann vid stortingsvalet några veckor senare. Arbeiderpartiet gick särskilt starkt i Telemark. ”Frågan om Union är en viktig förklaring till Arbeiderpartiets framgångar”, ansåg Skien-tidningen Varden.2 Men Union lades ned. Ingen såg till någon ny politik där staten ingrep aktivt i Norge.

Nu ligger valet bakom oss, vi är inne på den andra kannan kaffe i ett vardagsrum i Kløfta och fortfarande sitter vi och äter Elis goda bakverk – ”bara något litet från frysen”. Igår hade hon besök av sin dotter, som bor nere i Skien.

– Hon ville inte hissa flaggan på första maj i år. ”Det har de inte förtjänat”, sa hon. ”Arbeiderpartiet har blivit ena riktiga skitstövlar”, sa hon. Nu är det nästan så att hon är överens med han Hans Erling, nu är det Fremskrittspartiet som gäller.

Hans Erling har saken klar för sig sedan länge.

– Under valkampanjen begav sig Stoltenberg till Union och talade med förtroendevalda för att tigga om arbetarnas röster.

Och vad hände efter det? Ingenting. Tror du att någon av dem röstar på Arbeiderpartiet igen?

Det är inte minst som fackligt organiserad i Fellesforbundet som Hans Erling är djupt och innerligt upprörd över Arbeiderpartiets roll. Vad de gör, menar han, är att ta för sig av medlemsavgifterna, utan att på något sätt göra sig förtjänta av det. Han säger själv att han slog näven i bordet i fackföreningen.

– Jag blev så förbannad över att de automatiskt gett våra medlemspengar till Arbeiderpartiet. Efter ett tag avgick jag som sekreterare i föreningen. Det hjälpte inte någon. Att det sitter någon och tjurar lokalt någonstans i fackföreningsrörelsen, det skrämmer inte någon på Youngstorget. Fem medlemsmiljoner rullar utan vidare från Hans Erlings och andra fackligt organiserades fickor till Arbeiderpartiet varje år. Ett valår blir det mycket mer. Bilplåtslagare Willersrud protesterade för döva öron. Som fackföreningsmedlem var han politiskt ointressant.

Som väljare, däremot, är han av ett visst intresse. Inte då han 50 — högerpopulismen dissekerad

röstade på Arbeiderpartiet. Men nu, i takt med att fler och fler arbetare röstar på Fremskrittspartiet, finns det mycket uppmärksamhet att få. Nu ska det lyssnas på gräsrötterna. Nu ska både den ene och den andre knäcka Frp-koden.

– Känner du någon sympati med dem som försöker att förändra Arbeiderpartiet inifrån?

– Ja, i allra högsta grad. Men de har kört fast. Och de måste verkligen röja där, får att få bort makteliten från toppen, det är Hans Erlings åsikt.

– Och oavsett vilket måste det vara något galet med den här politiken när det som de här Frp-arna sa för en 10–15 år sedan är Arbeiderpartiets ideologi idag. Hallå där!

Förr, däremot. Då var Arbeiderpartiet bra att ha.

– Arbetarpolitiken var helt brutal innan det partiet kom till, utbrister han.

– Jag var med i den här rörelsen med fanor och flaggor och Arbeiderpartiet. Jag kan ju alla sångerna utantill. ”Sammen vi står”… och … jag börjar nästan gråta när jag tänker på det.

Eli berättar om hur hon och hennes äkta make brukade gå i första maj-tåget. För att kräva bostäder som arbetare hade råd med. För krav som alla kunde förstå, som Arbeiderpartiet stod för. Det är så hon minns det.

– Gerhardsen, vad ska jag säga, han var mer sån att han jobbade mot ett mål, att vi skulle ha hus och allt möjligt. Idag finns det väl egentligen inte någon sådan arbetarkamp som förr. Men Gerhardsen och de andra, de var ju arbetare. De var arbetare! *** Hans Erling röstar helt säkert på Fremskrittspartiet. Eli är inte längre helt främmande för tanken. Men båda två identifierar sig helt klart även fortsättningsvis med arbetarrörelsen. Med den respekterade förtroendemannen Hans Borgen. Med det gamla Arbeiderpartiet, som de föreställer sig det.

Idag upplever de Arbeiderpartiet som överheten. Som statens mäktiga von oben-perspektiv på folket. Så kan det inte alltid ha varit. i fremskrittspartiets rike — 51

Detta intresserar mig starkt. När högersidan vinner terräng bland arbetarna, är det värt att fråga sig: Vad var det som drev det gamla Arbeiderpartiet, den gången vänsterfrågorna fanns med i offensiven? Hur kunde arbetarrörelsen skapa sin oöverträffade position som representant för vanligt folk? Hur var det möjligt för en liten rörelse att under loppet av några decennier, bli samhällets största och starkaste?

Jag vill försöka reda ut vad som hände, den gången. Vad tänkte aktivisterna och ledarna? Hur talade de? Vilka var de? Jag tror att de sakerna har något att säga nu när Fremskrittspartiet försöker bli det nya arbetarpartiet.

Kapitel 3 Det gamla Arbeiderpartiet ”Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk”

20 år innan Hans Borgen föddes, hade arbetarna inte rösträtt.

När han hade blivit 40 och byggde hus ute på Eiksmarka, huserade en tidigare vägarbetare från arbetarnas parti på statsministerkontoret. År 1949 hade 83 procent av arbetarväljarna röstat på Det norske Arbeiderparti eller dess kommunistiska avläggare NKP (Norges Kommunistiske Parti).1 Arbetarrörelsen var samhällets starkaste rörelse.

Varifrån kom denna styrka? Jag skulle tro att det handlade mycket om de konkreta kraven, om missförhållanden som pockade på förändring och som var viktiga för vanligt folk. Men så som jag tänker mig det, måste arbetarrörelsens styrka som folkrörelse haft en mycket starkare grund än att den bara skulle bygga på enskilda sakfrågor. Jag har försökt att sätta mig in i vad som egentligen hände före Arbeiderpartiets storhetstid.

Vad gjorde Arbeiderpartiet till det självklara valet för min morfarsfar, Trygve Eggen, som blev en trogen förtroendevald i Kommunalarbetarförbundet och ledare för kommunens Arbeiderpartigrupp? Varför blev det så naturligt för familjen Willersrud att lita på Arbeiderpartiet, val efter val, årtionde efter årtionde? Jag tror att det här måste finnas något som kan bidra till förståelsen av det som händer nu – när lojaliteten är puts väck och Fremskrittspartiet forsar fram.

Efter att ha undersökt frågan så gott jag har kunnat, har jag kommit fram till följande fem förhållanden som hjälpte Arbeiderpartiet att vinna sin enorma styrka under de decennier som förde fram till storhetstiden, med startpunkt i regeringsbildningen år 1935, och som befästes med den politiska kröningen av Einar Gerhardsen år 1945: levnadsvillkoren, klasskampen, arbetarkulturen, ideologin, ledarna. det gamla arbeiderpartiet — 53

1. Levnadsvillkoren Hans Borgen föddes den 29 mars 1914. Som litet barn upplevde han precis samma sak som hans mamma hade gjort: han blev bortlämnad till främmande. Mamman hette Tordis Viktoria.

Hon var oäkta dotter till en rik herreman. Hon dog medan Hans och hans bror och de båda systrarna ännu var små. Fadern förmådde inte ta hand om sig själv och familjen på egen hand.

Barnen skingrades åt alla håll och kanter.

Lille Hans blev gårdsdräng. Det innebar tidiga morgnar och tungt arbete. Om vintrarna var det så kallt i drängstugan att håret frös fast i golvet på natten. Han var tvungen att äta grisfoder.

Han gick sju år i skolan, sedan började arbetslivet. Först blev det mer lantbruksarbete, sedan anläggningsbranschen. Där mötte han en organiserad rörelse av vanliga arbetare, som uppstått ur helt andra sociala villkor än dem vi lever under idag.

Hans Borgen bildade familj. De fick bostad i en liten stuga i Jar ute i Bærum. Detta var på 1930-talet, ett årtionde präglat av den långvariga ekonomiska kris som kopplat greppet även om Norge.

Industriproduktionen föll med 22 procent mellan 1930 och 1931.

Arbetslösheten var rekordhög, bland de fackligt anslutna i några utsatta branscher ökade den från 15,4 procent 1929 till 33,4 procent 1933. Bara 1932 gick 23 000 lantbruk på tvångsauktion.2 Unge Hans Borgen fick klara sig bäst han kunde.

Men han stod inte ensam.

Den arbetarrörelse han mötte under 1930-talet bestod av människor av hans egen sort. Människor som hade vuxit upp i fattigdom och var tvingade att sälja sin arbetskraft för att överleva, människor som arbetsköparna var vana att behandla som andra klassens människor. De här människornas arbete och inkomster var det första man sparade på vid dåliga tider. De här människorna organiserade en arbetarrörelse därför att de var tvungna till det. För att kunna ta sig ur förhållanden som de inte stod ut med, bildade de fackföreningar och skapade en politisk arbetarrörelse.

Rörelsen föddes ur vardagliga krav, men blev samtidigt en utgångspunkt för större visioner och djärvare mål. Drömmen om en bättre samhällsordning. Värdighet och rättfärdighet för alla.

54 — högerpopulismen dissekerad

2. Klasskampen Det gamla Arbeiderpartiets styrka skapades genom gräsrotsrörelsen. Förtroendet från arbetaren i gemen vanns genom årtionden präglade av mobilisering och klasskamp.

Den första fackföreningen för anläggningsarbetare som Hans Borgen bildades i Kristiania år 1895. Då var arbetstiden minst 60 timmar i veckan. 25 år senare hade arbetsveckan pressats ner till 48 timmar. Dessa bygg- och anläggningsarbetare, som snart kom att gå under benämningen sten-, jord- och cementarbetare, saknade yrkesutbildning. De hade inga stolta hantverkstraditioner, inte heller några stora fabrikshallar att samlas i, utan de var spridda över ett otal anläggnings- och byggarbetsplatser. De var byggsluskar och rallare som flyttade omkring mycket. I många avseenden liknar de olika svagt organiserade grupper inom den privata sektorn i dag, där de flesta står utanför den fackliga rörelsen.

Dessa arbetare utan yrkesutbildning uppnådde en organisationsgrad på nästan 100 procent i sin bransch. Hur klarade arbetarrörelsen att utveckla en så stark arbetarklass fram till mitten av 1900-talet?

Ett svar är tilliten till de egna krafterna. Aktivisterna på basplanet var själva motorn inom arbetarrörelsen. I skarpa situationer lovade arbetarna att kämpa med ”alla till buds stående medel”, som byggnadsarbetarna i Trondheim beslöt den 3 maj 1928 på ett massmöte mot påtvingade lönesänkningar. Det mötet kom att bli upptakten till den stora byggnadsarbetarstrejken samma sommar – en konflikt som var ”olaglig” och mer dramatisk än vad som var typiskt, men samtidigt en episod som belyser att arbetarrörelsen var mer än både avtal och paragrafer; den kunde utveckla sig till en folkrörelse som stod i strid med samhällets dominerande krafter.

En skiljedom (obligatorisk lönenämnd) hade precis slagit fast att arbetarna var tvungna att gå ner 14 procent i lön. Detta beslut som auktoriserats av staten kunde betraktas som definitivt.

En skiljedom kunde man inte strejka mot. För att inprägla den poängen hos eventuellt trögtänkta fackföreningsledare, hade Stortinget året innan antagit den ökända tukthuslagen. Denna lag skulle förhindra varje arbetaraktion som stod i strid med stadet gamla arbeiderpartiet — 55

tens spelregler. Den gjorde det straffbart att ge ekonomiskt stöd till olovliga strejker. Och den lade bevisbördan på fackföreningarna. De kunde bestraffas såvida de inte kunde bevisa att de hade gjort allt för att stoppa en olaglig aktion.

Det var anno 1928 som fackföreningarna blev ålagda att tukta sina egna medlemmar att följa statens spelregler. Trots detta beslöt arbetarna i Tröndelags huvudstad att bekämpa den beslutade lönesänkningen. Byggnadsarbetarna i Bergen och Oslo anslöt sig samma vecka till kampen genom massmöten. Toppskikten i Byggnadsarbetarförbundet och LO följde däremot statens spelregler och bad medlemmarna att avstå från den olagliga aktionen.

Det hjälpte inte något vidare. Dagen innan lönesänkningen skulle träda i kraft beslöt 1 200 arbetare på ett aktionsmöte i Oslo – ”enhälligt och under stark entusiasm” – att gå ut i strejk.3 Det var olagligt. De gjorde det ändå. Byggnadsarbetare i Bergen, Trondheim, Stavanger, Odda, Høyanger och Hamar följde omedelbart efter. Kampen som därefter utspelade sig summerades efteråt på följande vis av Oslo Stein og Jord: ”När en organiserad arbetare i Norge har haft möjlighet att uppleva år 1928, så kan han med rätta hävda att han inte har levt förgäves”.4 De olovligt strejkande höll hög profil. Ständiga strejkmöten med stor uppslutning. Sammankomster för de strejkandes familjer, med föredrag, sång och underhållning. Utflykter med servering. Det var inte tillåtet att använda sig av de ordinarie strejkkassorna, så aktionskommittéerna tog genast kontakt med fackföreningar i Sverige. Och pengarna flöt in.

När strejken hade pågått i flera veckor, var kampviljan trots detta i stigande. Men arbetsköparna vägrade av principiella skäl att förhandla eftersom aktionen var olaglig. Och myndigheterna hotade att straffbelägga de tidningsredaktörer som skrev stödproklamationer åt de strejkande. När regeringen fick stoppat varje form av socialstöd till de strejkande, rann bägaren över för de flesta.

En hel rad kända intellektuella engagerade sig och ordnade ett upprop i tidningarna där de uppmanade hugade människor att arrangera gratis sommarkolonier för de strejkandes barn.

Arbeiderpartiets ungdomsförbund ryckte ut med ett upprop där 1 000 personer förband sig till att donera pengar varje vecka så 56 — högerpopulismen dissekerad

länge strejken pågick. Rörelsen visade sina muskler. Man behöll trycket. Arbetsgivarna började mjukna.

Det blev förhandlingar till sist. Det förslag som arbetsdomstolen presenterade den 10 juli godkändes. Den stora byggnadsarbetarstrejken var slut.

Resultatet var att arbetarna hade lyckats förhindra en sänkning av reallönerna. De hade visat att det var möjligt att ta saken i egna händer utan att vänta på klartecken från överordnade.

Och, viktigast av allt: De hade genom strejken smulat sönder en lagparagraf. Inte någon av de olovligt strejkande lagfördes efter strejken. Tukthuslagen var hädanefter död och begraven.

Det som byggnadsarbetarna satte igång år 1928 var en veritabel folkrörelse. Och organisationen blev rikligen belönad för sitt mod. Medlemsantalet i Byggnadsarbetarförbundet växte från 6 757 medlemmar år 1927 till över 11 000 år 1930. Bland sten-, jord- och cementarbetarna ökade medlemsantalet med 83 procent. Strejkledaren Elias Voltan observerade aktivismens förunderliga verkningar: Jag har hört det från landets alla hörn. Efter kampen mot skiljedomslagen har det blivit lättare att arbeta för organisationen än det var tidigare. Kampen skapade respekt utåt, mot arbetsköparna, och inåt, i förhållande till de oorganiserade arbetarna …5

Arbetarklassen skapade en rörelse. Rörelsen förde kampen. Men samtidigt: Kampen skapade klassen. Konfrontationerna med motparten skapade sammanhållning. Det var genom att använda sina krafter som rörelsen vann nya krafter. Det är som med muskler.

För att de ska stärkas, måste de användas. Genom en hel räcka med prövningar, segrar och nederlag, skapade den norska arbetarklassen under 1900-talets första hälft en mäktigt politisk samhällsrörelse som ingen kunde bortse från.

3. Arbetarkulturen Tvers igjennom lov til seier!

Ikke går der andre veier det gamla arbeiderpartiet — 57

til vårt drømte, frie land.

Før vi tramper ned og skaffer vei i lovens paragrafer er vi treller alle mann.* Så började Rudolf Nielsen sin hyllning till de strejkande byggnadsarbetarna i maj 1928. Dikten fortsätter: La dem rase. La dem true.

Ikke vil vi la oss kue, svarer vi dem koldt og kort.

Om I bjeffer, om I snerrer, ennu er dog, høie herrer, våre henders arbeid vårt. ** Här står det ”vi” och ”dem”. Och Rudolf Nielsen kunde räkna med att alla visste vem han vände sig till. Genom årtiondena hade arbetarrörelsen utvecklat sin egen kultur, som skapade inre sammanhållning och satte gränser gentemot ”dem”.

En självmedveten kultur bland arbetarna kunde emellanåt utveckla sig ganska spontant, genom arbetarnas möten med arbetsköparna. Men arbetarkulturen var också ett medvetet projekt för arbetarrörelsen. Finn Moe skriver i en artikel från 1929 om ”Socialistisk kultur”: Genom att skapa vår egen kultur, så skapar vi den värld åt oss själva, som arbetarrörelsen är tänkt att vara – en värld som inte kan annat än stå i motsättning till borgerskapets värld, därför att den både tänker och känner annorlunda om allting än borgarna gör.6

En grupp som vill forma en politisk gemenskap, behöver ett eget namn att samlas kring, egna symboler och identitetsmarkörer. * Fritt översatt: Genom lag till segerns rand! / Inte finns det annan väg / till vårt drömda fria land. / Förrän vi trampar ned och / banar väg i lagens paragrafer / är vi trälar alle man. ** Fritt översatt: Låt dem rasa. Låt dem hota. / Inte låter vi oss kuvas, / svarar vi dem kallt och kort. / Om ni skäller, / om ni morrar, / ännu är dock, mina höga herrar, / våra händers arbete vårt.

58 — högerpopulismen dissekerad

Arbetarna kunde inte finansiera några monument i marmor. En fana, däremot, svepande stolt med fransar och tofsar, och med motiv som symboliserade sammanhållningen, det kunde man ordna. Det gjordes stora ansträngningar för att skaffa fackföreningarna en samlande symbol. Det samlades in pengar över lång tid, arrangerades teckningstävlingar och bedrevs långa diskussioner om fanans färger, text och motiv. År 1887 hade arbetarna bildat sitt politiska parti, år 1899 fick vi också den landsomfattande fackföreningsrörelsen. Under första hälften av 1900-talet utvidgades verksamheten till att omfatta de flesta områden. Arbetarnas Jägare- och fiskareförening bildades år 1927, ”i kamp för arbetarnas rätt till landets natur”.

Viktigare var Arbeidernes Opplysningsforbund (AOF), grundat år 1931 med Haakon Lie som den starkaste drivkraften. Under 1930-talet blev AOF Arbeiderpartiets främsta bildnings- och propagandacentral, finansierad av fackföreningsrörelsen och förankrad i lokala bildningskommittéer. År 1934 genomfördes det 280 studiekurser med nära 10 000 deltagare, 77 aftonskolor med 2 000 elever, samt över 300 studiecirklar med inalles 4 100 människor. AOF drev sin egen Arbetarhögskola, med kurser för en hel rad organisationer, hade lokala teatergrupper över hela landet och en omfattande filmproduktion som var tillräckligt bra för att ”placera norsk arbetarfilm bland de främsta i Europa under mitten av 1930-talet, endast överträffad av den sovjetiska”. Filmerna förenade arbetarnas behov av underhållning med rörelsens behov av propaganda. De handlade om ”klasskamp, strejker, arbetslöshetsgisslet och den hotande fascismen”. AOF uppger att en halv miljon människor såg deras filmer under 1936.7 År 1934 kom Arbetarteatern, ”i överensstämmelse med arbetarrörelsens kamp för den socialistiska revolutionen”. Samhället kom också att lära känna Norges Kristne Arbeideres Forbund (1939) samt Arbeiderlytterbevegelsen, som hade till uppgift att ”skärpa arbetarlyssnarnas kritiska sinne”.8 Men störst av allt var idrotten.

Arbeidernes Idrettsforbund (AIF) bildades år 1924 och fick 5 686 medlemmar under första året. Uppropet från AIF:s grundet gamla arbeiderpartiet — 59

dare slog fast att ”Det finns inte längre någon anledning att ha ett solidariskt och harmoniskt förhållande till borgarklassen”.

Därför borde man inte heller satsa sina pengar på samma lag som dem. År 1940 samlade AIF över 104 000 arbetare som utövade någon form av idrott i klasskampens tjänst. 9 Och så var det tidningarna. En anläggningsarbetare berättar, från tiden kring förra sekelskiftet, om tidningen som senare skulle byta namn till Arbeiderbladet: I Hakadalen slog vi oss ihop om ”Social-Demokraten” och betalade en krona kvartalet. Tidningen kom tre gånger i veckan, och den hade inte många sidor på den tiden. Men vi menade att det inte räckte med medlemsboken i fackföreningen. Vi behövde en arbetarpress, den skulle vara utslagsgivande för att samla arbetarklassen.10

Det blev en självklarhet att arbetarna hade sina egna tidningar.

De var en del av arbetarkulturen. Arbetarrörelsen skapade gemenskap, identitet, mål och mening. Den var levande därför att den skapades bland vanligt folk både på arbetstid, fritid och fest. Och detta var inte särnorskt. En lokal Labour-avdelning i England hade under mellankrigstiden detta slagord: ”The Labour Party is not politics – it is life. Do you belong?”11 4. Ideologin Den fjärde beståndsdelen i det gamla Arbeiderpartiets framgångsrecept var ideologi – en berättelse om vilka vi är, vad vi vill och hur vi ska nå dit. Den centrala trosartikeln för den radikala arbetarrörelsen på 1920-talet var att arbetarna själva måste förändra världen, om det skulle bli någon förändring.

Detta projekt sträckte sig långt ut över partipolitik och striden om röster i Stortinget. Borgerliga tidningar måste mötas med arbetartidningar. Lönesänkningar måste mötas med strejk. Och hot om kapitalflykt måste till syvende och sist kunna mötas genom att arbetarna själva övertog sina företag.

Det offensiva Arbeiderpartiets politiska budskap var inte att vanligt folk skulle lägga sitt öde i partiets händer. Budskapet var att arbetarna genom rörelsen måste göra sig själva i stånd att styra.

60 — högerpopulismen dissekerad

Grundsatsen i Arbeiderpartiets socialistiska retorik var ”Detta frigörelsearbete måste vara arbetarklassens eget verk”.12 Detta budskap kan stå i motsättning till vad partiet faktiskt gjorde, särskilt efter 1945. Det kan även vara så att konkurrensen med kommunisterna gjorde att politiken lades flera streck längre åt vänster. Men det var lika fullt denna ideologi som det framåtstormande Arbeiderpartiet byggde sin verksamhet på. Och det fungerade.

Mycket stora krafter sattes i rörelse när ett parti gick ut till vanligt folk och förklarade att det inte är politikerna som kan bryta ny mark, utan att helt vanliga arbetare måste gå i spetsen för att skapa ett nytt och bättre samhälle.

5. Ledarna Även kommunisten Hans Borgen ute på Eiksmarka menade att Einar Gerhardsen var en framstående man. Einar var en riktig arbetskarl, och det var Hans också. Sådant räknas. Detta är den femte beståndsdelen i Arbeiderpartiets klassiska kod: ledare från arbetarklassen.

Under 1920- och 1930-talen skapades det starka förtroendeband mellan vanliga arbetare och ledarna inom arbetarrörelsen.

Under perioden efter andra världskriget visade sig detta genom att Arbeiderpartiet hade egen majoritet i Stortinget. På vilket sätt klarade dessa klasskampens egna konstnärer att bli toppolitiker, och samtidigt behålla sina starka förtroendeband med gräsrötterna? Det hade nog en hel del att göra med vilka de var. Låt oss se på följande sju personer: Johan Nygaardsvold föddes på det avsides liggande torpet Nygaardsvollen utanför Hommelvik. Han började som 12-åring att arbeta på sågverket, vilket gav 60 öre om dagen efter 11 ­timmars arbetsdag. Stortingsledamot 1917–1949. Statsminister 1935–1945.

Martin Tranmæl var son till en fastighetsskötare. Han hade gått i folkskola, jobbat som målare. Arbetade en tid i USA och fick starka impulser från fackföreningsrörelsen där. Redaktör på Arbeiderbladet 1921–1949. Satt i Arbeiderpartiets partistyrelse 1918–1963. det gamla arbeiderpartiet — 61

Oscar Torp arbetade i nio år som elektriker innan han blev ordförande i Arbeiderpartiet 1923–1945. Statsminister 1951–1955.

Einar Gerhardsen arbetade som springpojke och som vägarbetare på gatukontoret i Oslo, innan han som ganska ung blev politiskt engagerad på heltid. Partiordförande 1945–1965.

Statsminister 1945–1951 och 1955–1965.

Trygve Bratteli arbetade som byggnadsarbetare innan han kom in i rörelsens ledning. Precis som Gerhardsen, satt han i tysk fångenskap under kriget. Han var vice ordförande i partiet 1945– 1965, statsråd i 10 år, statsminister på 1970-talet.

Konrad Nordahl arbetade som verkstadsarbetare och blev fackligt organiserad år 1915. Han var med i NKP mellan 1923–1927, LO-ordförande 1939–1965.

Haakon Lie växte upp under fattiga omständigheter. ”Vi hade ett rum och kök till mor, far och fem ungar. Vi tre pojkar var tvungna att sova i samma bäddsoffa. Fru Johansen som vi delade korridor med dog av blodstörtning. När en av oss blev sjuk, blev alla smittade.”13 Han var skogsarbetare under en tid, fram tills han fick tuberkulos. Han var sekreterare för AOF 1932–1940.

Partisekreterare 1945–1969.

Arbeiderpartiets toppar fick långa politiska karriärer och var med om både maktkamp, manipulationer, utlandsresor och en hel del andra saker som skiljde dem från vanliga arbetare. Men de kom själva från arbetarklassen, genom uppväxt och tillhörighet.

De hade gått i spetsen för stridigheterna under den tid då arbetarrörelsen hade slagit sig fram till en plats i solen. Gerhardsen och Tranmæl fängslades av den demokratiska norska staten för sin antimilitarism och agitation mot strejkbrytare. En historiker skriver om mellankrigstiden att ”Arbeiderpartiets centrala ledare måste ha haft en djupt rotad klassinstinkt som drivkraft och politiskt rättesnöre.”14 Ledarnas tydliga arbetarbakgrund präglade hela Arbeider­ partiets identitet, som på många sätt sammanföll med många arbetares egen identitet. Många kunde identifiera sig med ledarna, och därmed med partiet, som blev ”vårt parti”. Ett parti som arbetarna kände att de kunde lita på, eftersom ledarna var ”hederliga arbetare”. Även under sin systemlojala period efter andra 62 — högerpopulismen dissekerad

världskriget, bevarade Arbeiderpartiets ledare detta: de var ledare från arbetarklassen.

Efter ”Arbeiderparti-koden” Denna ”Arbeiderparti-kod” var grunden till den alldeles unika position som Arbeiderpartiet hade bland vanligt folk i Norge.

Det var detta politiska arv som skapats genom årtionden av mobilisering som låg till grund för att Eli, tillsammans med maken Leif Willersrud, blev en trofast väljare, årtionde efter årtionde.

Eli och Leif var båda fackligt organiserade. De demonstrerade på första maj. Och de uppfattade Arbeiderpartiet som representant för sådana som de, för vanliga arbetare. Så var det även för Hans Erling. Han röstade som sina föräldrar. De trodde på detta.

Vad tror de på nu?

Det blev några ordentliga diskussioner när Hans Erling först började rösta på Fremskrittspartiet. Eli kunde inte förstå det.

Men han är en riktig räv på att argumentera. Och bit för bit har Eli varit tvungen till att tänka om, hon med. Ordförande Espelund i Ullensaker är en bra man, det tycker hon. Under de senaste åren har hon röstat på Arbeiderpartiet i stortingsvalet och Fremskrittspartiet i lokalvalet. Hon är på väg att byta sida.

Hon slits i sin lojalitet mellan de båda. Och Fremskrittspartiet är av någon anledning det naturliga alternativet. Jag försöker ta reda på varför.

– Vill du helst se Siv Jensen eller Jens Stoltenberg som statsminister, undrar jag.

– Siv och Jens Stoltenberg … Då har jag väl den där gamle här uppe, säger hon, och pekar mot huvudet – så då tar jag väl Stoltenberg då. För att säga det så. Men jag har ingen vidare lust.

– Därför att?

– För att de lovar och lovar och ingenting håller de. Det är som det är. Nu kommer allt att gå bakåt, både det ena och det andra.

– Och Fremskrittspartiet?

– Alltså. De vill ju använda så jättemycket oljepengar. Och jag tror inte att det heller är så bra, egentligen, för vi måste ju ha lite i bakfickan. Men samtidigt så … Ja, vi behöver ju inte spara allt! det gamla arbeiderpartiet — 63

Men de lovar guld och gröna skogar. Och det kommer väl inte att bli så som de säger.

– Inte?

– Alla lovar. Alla ljuger. Sådan har politiken varit länge nu. *** Alla lovar. Alla ljuger. Är det det som är problemet?

Eli säger att det är flera som tänker som hon. Det har nästan inget att göra med vad vi röstar på. Hon tror inte att det är många som orkar bry sig om politik, för det är ingen vits längre.

– Förr i tiden var det på det viset att också många vanliga arbetare intresserade sig för politik och hur vi blir styrda. Så som det har blivit nu, är det nästan sak samma vem som sitter i Stortinget.

För det är inte någon av dem som gör det vi vill. Förstår du?

– Som gör vad då?

– Ja, alltså på det viset som jag menar. För lite pension? Ge oss de pengar som vi har rätt till. Såna saker. Nuförtiden spelar det inte längre någon roll vem som sitter i Stortinget. Politikerna är liksom likadana, allihop.

Vad betyder det att politikerna ”är likadana, allihop”? Är det sant? Finns det en förklaring till att arbetarna strömmar över till Fremskrittspartiet här – att det knappt går att se någon skillnad på höger och vänster längre?

Kapitel 4 ARMANIDEMOKRATERNA Eliter i alla länder, förenen eder!

Det är inte bara Fremskrittspartiets anhängare på Kløfta som påstår att de stora partierna liknar varandra mer och mer. ”Arbeiderpartiet stal Høyres kläder medan vi tog ett bad”, hävdade det förra statsrådet för Høyre, Lars Roar Langslet 1989.

LO-ledaren Yngve Hågensen påpekade redan 1991 att Ar­ beiderpartiet ”inte längre har tillräckligt stort förtroende ute bland folk”. Orsaken till detta, hävdade Hågensen, var att ”den liberalism som stakades ut av Willoch på 80-talet i allt för stor utsträckning förts vidare av arbeiderpartiregeringar”. Närmare bestämt av Gro Harlem Brundtlands regeringar. Hågensen hävdade om Høyres marknadsliberalism att ”istället för att lägga in backen, har regeringen (Brundtland) fört denna politik vidare”.1 Om man inte har så stort förtroende för Hågensen, kan man i stället läsa Arbeiderpartiets fall, en balanserad bok av NRK:s kommentator Magnus Takvam: Gros Arbeiderparti har blivit ett moderat och effektivt lokomotiv både i förhållande till näringslivet och i internationell politik.

Många Høyre-väljare anslöt sig därför till henne under hennes regeringstid på 90-talet. Därmed blir också Arbeiderpartiet för många en del av ”högervågen”.2

Konservativa och socialdemokrater tycks vara överens: Ar­bei­ derpartiet har övertagit mycket av Høyres politik. Vilka delar kan de leda i bevis, de som påstår att Arbeiderpartiet har stulit Høyres kläder?

armanidemokraterna — 65

• Skattepolitiken: det mest uppseendeväckande med Gro Harlem Brundtlands stora skattereform 1992 var att skatten på aktieutdelningar sänktes till noll procent. Därutöver sänktes den högsta skatten på kapitalinkomster från 50,8 till 28 procent. Det var inte Høyre utan Arbeiderpartiet som gjorde Norge till ett av OECD:s skatteparadis för de rika på 1990-talet. Efter Brundtlands reform, var det bara Finland som var nere på samma nivå som vi när det gäller kapitalskatt.3 Den gamle Høyre-ledaren Kåre Willoch ansåg det nödvändigt att protestera mot detta favoriserande av de allra rikaste. ”Många som förr i tiden ivrigt bekämpade mina åsikter, har idag gått ännu längre än vad jag gjorde”, sa han till Aftenposten.

Reformerna gav resultat. Aktieutdelningarna mångdubblades under 1990-talet. Här talar vi om tiotals miljarder varje år. Mer än 90 procent av dessa gick till den rikaste tiondelen av befolkningen.4 • Åtstramningspolitiken: samtidigt påverkade arbeiderpartiregeringarnas åtgärder även inkomsterna för vanligt folk. Den största åtstramningen började med regeringen Brundtland 1986.

Receptet var höga räntor, strama budgetar och lagar mot löneökningar. Resultatet blev arbetslöshet och försämrad löneutveckling.

Arbeiderpartiets före detta finansminister Per Kleppe berättar om åtstramningspolitiken i sina memoarer, och han måste erkänna att ”nedgången för investeringar och annan ekonomisk verksamhet blev större än avsett”.5 Brundtland-chocken höjde på några få år arbetslösheten från 50 000–60 000 till 180000. Efter detta följde en ideologisk kampanj för att dämpa löneutvecklingen. Faktorernas inbördes ordningsföljd är inte oviktig. Sambanden mellan massarbetslöshet och arbetarnas beredvillighet att gå med på löneminskningar är inte mer obekanta i Norge än på andra ställen.

Det nya som hände på 1980-talet var att Arbeiderpartiet började använda sig av arbetslösheten som ett lönepolitiskt påtryckningsmedel. Detta innebar en markant ideologisk omläggning.

Traditionellt sett är det ju kapitalägarna som har önskat sig en 66 — högerpopulismen dissekerad

viss arbetslöshet, för att bevara ”balansen” på arbetsmarknaden och därigenom hålla tillbaka löneutvecklingen, medan arbetarrörelsens tradition har varit att kräva arbete åt alla.

• Ökande skillnader: ”Norge är inte ett så jämställt samhälle som vi så gärna vill tro. Det blir mer och mer av en myt”, avslöjade direktören för Statens institut för konsumtionsforskning Tormod Lunde 1996.6 I världens mest jämlika land började jämlikhets­ myten att spricka under Gro Harlem Brundtlands regim. Trots statsministerns motstånd, fick vi efterhand en debatt om klas�skillnaderna i Norge. Den ekonomiska ojämlikheten fort­satte ändå att öka: • Från 1990 till 2000 ökade de 10 procent i Norge som är rikast sin andel av den totala inkomstkakan med 25 procent. Detta skedde på bekostnad av alla andra gruppers andel.7 * • År 2000 ägde de tio procent som var rikast hela 67,1 procent av alla förmögenheter (”finansiell förmögenhet brutto för hushåll”). Denna andel hade ökat med 33 procent från 1986.8 Forskarna på Statistisk sentralbyrå har pekat ut Arbeiderpartiets skattereform från 1992 som en viktig orsak till att vi under hela 1990-talet fick ett Norge som präglades av allt större sociala skillnader.9 Även regeringen Brundtlands åtstramnings- och återhållsamhetspolitik gav viktiga bidrag till att de rika kunde rycka ifrån: • Medan lönearbetarnas inkomster ökade med 27 procent mellan 1989 och 1995, ökade kapitalägarnas med 56 procent.

• Vid slutet av 1980-talet stod lönearbetarna för 75 procent av den årliga inkomsten i Norges fastlandsekonomi, medan kapitalägarna stod för 25 procent. År 1996 hade styrkeförhållandet * Det innebär inte nödvändigtvis att andra grupper blir fattigare, men att deras andel av inkomsterna (och därmed kanske makt och inflytande i samhället) minskar i förhållande till de rikas andel.

armanidemokraterna — 67

förskjutits till 65 procent för löner mot 35 procent för kapitalägarna.10 Detta är inte småpengar. Miljarder kronor har omfördelats från arbete till kapital, varje år.

Den erfarenhet som många av Arbeiderpartiets väljare gjorde under 1980- och 1990-talet var att det såg ut som att allt lades tillrätta för de rika, oavsett vem som satt i regeringen. Medan kapitalskatten gick ner, gick skatter och avgifter för vanligt folk upp. Den effektiva skatten på arbete och konsumtion var under 1990-talet 52,9 procent, medan den effektiva skatten på kapital kröp ned mot 20 procent.11 De rika blev rikare, alla andra måste visa återhållsamhet. Strejker bemöttes i de flesta fall med tvångsmedling.

• Elpriserna: Norge gick i spetsen för den internationella utvecklingen och 1990 fick man världens mest marknadsliberala energilag. Detta har vanligt folk fått känna på genom att det som förr var ett stabilt elpris, nu svänger kraftigt med både väder och marknadsförhållanden. Stortingets majoritet, inklusive Arbeiderpartiet, har låtit de enskilda hushållen, fattiga som rika ta riskerna som finns på elmarknaden.

• Bostadspolitiken: från 1946 hade vi en social bostadspolitik i Norge, som byggde på Husbanken. Denna politik kom vanligt folk till godo och var ett av Arbeiderpartiets politiska varumärken. Likafullt var det en arbeiderpartiregering som påbörjade demonteringen av den sociala bostadspolitiken 1977. Senare fortsatte Willoch på den inslagna vägen, och regeringen Brundtland körde vidare i samma spår.

Slutet på det hela blev, om man får tro forskaren Jon Skeie, att ”den välfärdsekonomiska inställningen till bostaden har ersatts av en marknadsekonomisk uppfattning, där bostäder betraktas som en rent ekonomisk fråga”.12 Efter det att Høyre släppte marknadskrafterna lösa under tidigt 1980-tal, steg priserna på nya bostäder i Oslo med etthundra procent på fyra år.13 • Statoil: utvecklingen av landets eget oljebolag var Arbeiderpartiets industripolitiska glansnummer, och frågan om full demo68 — högerpopulismen dissekerad

kratisk kontroll över Statoil utgjorde en skarp skiljelinje mot Høyre och Fremskrittspartiet. Detta visade sig tydligt vid behandlingen av en proposition i Stortinget så sent som 1999. Året därefter gick Jens Stoltenberg och goda vänner inom Arbeiderpartiet som Rune Bjerke, Tom Therkildsen och Kjell Roland på offensiven med en kampanj för privatisering.

Initiativet var väl förberett. Alla de nu nämnda personerna deltog i den hemliga Oljegruppen, som avslöjades år 2004. Detta hemliga nätverk med tentakler i kretsar inom Arbeiderpartiet hade under 20 års tid samlat industri- och partitoppar för att diskutera oljepolitiken. Det var ett slutet forum, okänt för partiets valda organ. Förre Statoil-chefen Harald Norvik och tidigare statsråd som Sylvia Brustad, Gunnar Berge och Grete Faremo fanns bland deltagarna, som fick middagar och möten sponsrade av sällskap som Storebrand, Econ, Statoil, Hafslund, Hydro och Aker.14 Den 18 juni 2001, under den första regeringen Stoltenberg, privatiserades och börsnoterades Norges största och viktigaste bolag. Arbeiderpartiets politik hade svängt 180 grader.

• Pensionsreformen: i början av 2000-talet kom Jens Stoltenberg på att världens rikaste land inte längre har råd med den folkpension (Folketrygd) som instiftats år 1967. Han tillsatte en pensionskommitté under ordförandeskap av Arbeiderpartiets före detta finansminister Sigbjørn Johnsen. Därefter lade Høyres finansminister Foss fram en pensionsreform med stora nedskärningar i utbetalningarna från Folketrygden.

Den inte särskilt populäre Foss i den impopulära regeringen Bondevik var djärv nog att göra detta precis i upptakten till valkampanjen 2005, till på köpet just innan den mäktiga LO-kongressen skulle samlas för första gången på fyra år. Till stor lycka för Foss, använde inte Jens Stoltenberg sin talartid på kongressen i maj 2005 till att mana sina trupper till kamp mot Høyres nedskärningar i vanligt folks pensioner. Tvärtom använde sig Stoltenberg av all sin charm för att övertyga majoriteten på kongressen att rösta för pensionsnedskärningar som länge hade stått på Naeringslivets Hovedorganisasjons program, men aldrig på armanidemokraterna — 69

LO:s. Detta skulle vara övermåttan generöst av kongressen, med tanke på att åtstramningarna skulle slå särskilt hårt mot de yrkesgrupper som LO organiserar.* Kongressen lade in en massa förbehåll, men Stoltenberg fick majoritet för att inleda förhandlingar i Stortinget. Där kom han ganska snabbt överens med Erna Solberg om att skära ned på Folketrygden, precis som arbetsgivarorganisationen hade bett om. Kristin Halvorsen måste stå utanför och vänta på det goda samarbete hon förväntades ha med Jens i den rödgröna valkampanjen.

Högerkrafternas internationella offensiv Jag måste ge Eli och Hans Erling Willersrud rätt i att det har blivit svårare att se de grundläggande skillnaderna mellan dem som ska föreställa huvudmotståndarna i norsk politik. Arbeiderpartiet och Høyre har kommit överens i den ena stora frågan efter den andra. Och det är inte Høyre som har gett med sig.

Vad har hänt? Finns inte höger och vänster i politiken längre?

Har Høyre infiltrerat Arbeiderpartiet? Var det Harlem Brundtland från Bygdöy som förde in den blå färgen i Arbeiderpartiets politik? Nej, det började långt dessförinnan. Redan år 1977 skrev Gudmund Hernes, den kommande stjärnan inom Arbeider­ partiet, hyllningar till liberalismens egen husgud, Adam Smith och den liberala ekonomiska teori som han skapat. Denna ekonomiska doktrin, som arbetarrörelsen alltid har bekämpat, representerar enligt Hernes ”samhällsvetenskapens yppersta intellektuella produkt”.15 Denna nya insikt hade han med sig hem från sina studier i USA. Och lika lite som man kan förklara Fremskrittspartiet som ett särnorskt fenomen, kan vi förstå marknadsliberaliseringen av Arbeiderpartiet utan att ta hänsyn till den internationella utvecklingen.

Norge ingår i en internationell marknadsekonomi där det * Foss och Stoltenbergs reform går ut på att pensionsåldern ska höjas till över 67 år om den genomsnittliga livslängden stiger. Om några årtionden måste vi kanske arbeta tills vi är 70, eller bestraffas med stora nedskärningar i utbetalningarna från Folketrygden.

Förslagets klassprofil blir tydlig när man får veta att servitörer och städare i dag har en genomsittlig livslängd på 71–72 år medan universitetslärare i genomsitt lever tills de är 81.

70 — högerpopulismen dissekerad

råder hård konkurrens länder och företag emellan. Om kapital­ ägarna i en del av den industrialiserade världen lyckas pressa ner lönenivån och skära i välfärdsutgifterna, kommer det att innebära ett besparingstryck även på konkurrerande företag i andra länder. Om ett stort land som USA lyckas med något sådant, skulle det innebära en stark ekonomisk och politisk press på hela västvärlden. Och det var precis vad som hände. Det tryck som hade byggts upp under hela 1970-talet blev 1979 synligt för alla. År 1979 kan betraktas som ingångsport till den epok som kommit att kallas för nyliberalismens. Det var det året Margaret Thatcher tog över i Storbritannien. Den så kallade järnladyn hade ambitionen att få arbetarna på reträtt, och hon lyckades med det. I USA blev Paul Volcker samma år utnämnd till chef för den mäktiga Centralbanken. Volcker inledde Reaganerans offensiv uppifrån genom att proklamera att ”den amerikanska levnadsstandarden måste sänkas”.16 Därefter höjde han räntan, ända upp till 19 procent år 1981. Den kraftiga inbromsningen av ekonomin fick de förutsebara effekterna: en lång, djup ekonomisk nedgång tömde fabriker på arbetare och knäckte många amerikanska fackföreningar.

Volcker höll sitt löfte. Levnadsstandarden sjönk. Från det att han tog över i augusti 1979 tills konjunkturen nådde botten i november 1982, föll den reella timlönen med sex procent. Arbetslösheten ökade drastiskt, från sex till nästan elva procent.17 Den nyvalde presidenten Ronald Reagan följde hårdhänt upp utvecklingen år 1981 genom att hota 11 000 strejkande flygledare med sparken. Till sist satte han in militär personal som strejkbrytare.

Bland arbetare över hela USA skapade de angrepp som inlett 1980-talet en känsla av fruktan och osäkerhet. De löneökningar som man hade varit vana vid sedan 1940-talet hade sedan länge vänts till en reallöneminskning. Amerikanska arbetares köpkraft sjönk faktiskt med 19 procent mellan 1972 och 1997.18 Världen över monterades de flesta barriärer som förhindrade flytt av kapital och investeringar ned. Investerarna kunde söka sig nya jaktmarker nästan var som helst, om de var missnöjda med det ena eller andra landet. Industrier med välbetalda jobb lades ner i västvärlden och sattes upp igen i fattiga länder med armanidemokraterna — 71

fattiga arbetare utan fackföreningar. Även lönsamma företag lades ned efter ägarnas gottfinnande. De politiska partierna blev sidsteppade och kunde bara titta på, som när Norske Skog lades ner i Skien.

Starkare kapitalägare och svagare fackföreningar har lett till flexibla och medgörliga arbetare. Amerikanska Wal-Mart, världens största bolag, anställer fattiga utan yrkesutbildning som ”rutinmässigt instrueras att stämpla ut och fortsätta arbeta”. Och det gör de.19 Det hårda trycket har fortplantat sig till Europa, där ständigt allt fler måste leva med projektanställningar och osäkra jobb.

Vad har allt detta haft för syfte och vad har det resulterat i?

Den blå offensiven i USA syftade till att återföra ägarnas andel av nationalinkomsten till en nivå som aktieägarna kunde acceptera.

Reagan och hans efterföljare lyckades: vinstkvoten (överskottet per investerad dollar) i amerikanska företag fördubblades mellan 1982 och 1997.20 Medan arbetarna fick allt mindre i lönekuverten, fick cheferna allt mer. Den bäst betalda chefen år 2000 var Larry Ellison i dataföretaget Oracle. Han hade en årsinkomst på 706 miljoner dollar. Det vill säga 28 193 gånger så mycket som en genomsnittlig arbetarlön.21 I korthet kan man säga att den nyliberala epok som inleddes omkring år 1980 har gett oss: • Ökad makt åt kapitalägarna.

• Industrinedläggningar i västvärlden.

• Ökande ojämlikhet.

• Privatisering av välfärdsservice.

• Försvagade välfärdsrättigheter.

• Försämrade arbetsvillkor.

Socialdemokraternas tredje väg Överklassens amerikanska succé satte alla andra under hårt tryck.

Detta påverkade även de socialdemokratiska ledarna, vilket i sig inte var särskilt uppseendeväckande. Det uppseendeväckande var i stället att de stora socialdemokratiska partierna var så ivriga att kliva på tåget mot den starkaste högervridningen av samhället på 50 år.

72 — högerpopulismen dissekerad

På 1990-talet fanns nästan en rörande enighet bland eliter av alla de slag. De ville sänka skatten på kapital, och det gjorde de.

De ville avskaffa hinder för kapitalmaktens användning, och det gjorde de. Högerregeringar genomförde åtstramningar av den offentliga budgeten, socialdemokratiska regeringar gjorde detsamma. En högerregering kunde föreslå privatisering, förlora ­påföljande val, för att sedan sitta i så kallad opposition och se på när en socialdemokratisk regering genomförde deras förslag.

När Tony Blairs ”New Labour” kom till makten i Storbritannien år 1997, fanns det nog en del som trodde att det var början på en ny giv för socialdemokratin. Med hjälp av sin store ideolog, professor Anthony Giddens, hade Blair funnit ”en tredje väg”, med nya lösningar som skiljts från de gamla motsättningarna inom politiken. Eller, som Giddens uttryckte det: en moderniserad socialdemokrati ”bortom höger och vänster”.22 I praktiken gick den tredje vägen ut på att packa in Thatchers marknadsliberalism i en ljusröd retorik, det ansåg i varje fall ­stora delar av fackföreningsrörelsen och Labours vänsterflygel. För åter andra framstod Blairs politik som en lysande förebild. Jonas Gahr Støre hyllade Giddens som ”en av 1900-talets viktigaste sociologer”.23 Støres entusiasm visar att Blairs politik haft genomslag i betydelsefulla skikt inom Arbeiderpartiet. Enligt NRK:s Magnus Takvam, kan Jonas Gahr Støre ”sägas vara länken mellan Gro Harlem Brundtlands och Jens Stoltenbergs politiska projekt”.24 Den tredje vägen blev också väldigt populär hos ledare som Gerhard Schröder i Tyskland och Bill Clinton i USA. Hur långt till höger låg egentligen den tredje vägen? Tillräckligt långt för att Carl I. Hagen skulle bli en beundrare av Tony Blair: ”Han är en politikertyp som jag kan identifiera mig med”.25 Då den åldrande baronessan Margaret Thatcher fick frågan om vad som var hennes största politiska prestation, svarade hon med två ord: ”New Labour”.26 Billy Kristol, högervriden redaktör för den amerikanska Weekly Standard, ansåg att det var ”en av historiens stora ironier” att regeringar som borde ligga till vänster om mitten ”sitter och genomför privatiseringar av välfärdssystemen och införandet av marknadskrafterna i den offentliga sektorn”.27 För befolkningen kan det hela te sig lite konstigt. Demokratin armanidemokraterna — 73

utvecklar sig till en enkelriktad gata. Ett regeringsskifte kan möjligen innebära en förändring av utvecklingens hastighet, men kursen ligger fast. Det blir ökade skillnader, det blir nedskärningar av välfärden, det blir skattelättnader för de förmögna, oavsett om man röstat på A, B eller C. Kunde detta lyckas för socialdemokratin? Fanns det inte någon gräns för hur långt till höger partieliten kunde luta sig utan att förlora arbetarnas stöd på valdagen? Förmodligen räknade strategerna med att arbetarväljarna oavsett vilket inte hade några trovärdiga alternativ. Man ägnade sina krafter åt att vinna politisk acceptans hos den ständigt mer och mer högerorienterade gruppen globala investerare – för att undgå att ”straffas” av finansmarknaden för bristande förmåga till nedskärning här och avreglering där – och antog att arbetarnas röster var i hamn, oavsett vad som hände.

Det var de inte. Varken i Norge eller i något annat land som vi kan jämföra oss med.

Dagen efter Efter att demokraterna tappat mängder av arbetarväljare till George W. Bush år 2000, medgav Bill Clintons ekonomiske rådgivare Joseph Stiglitz att högervridningen på 1990-talet hade gått för långt. Partiet hade ”dukat under för avregleringsmantrat”, ansåg Stiglitz, världsberömd vinnare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne. ”Vi letade efter en tredje väg”, skriver han i boken The Roaring Nineties, men ”vi drev avregleringarna och kampen mot budgetunderskotten för långt”. Det som skulle vara folkets parti tävlade med pengapartiet om att behaga näringslivet.

Vanligt folk kunde knappt se skillnad på dem. Bush vann valet överlägset bland (de vita) arbetarna.

Erfarenheterna från presidentvalet år 2000 fick inte eliten bland demokraterna att lägga om kursen. Omgiven av rådgivare med en bakgrund bland näringslivslobbyister, satte John Kerry igång en valkampanj år 2004 där han knappt nämnde Enron eller de andra bedrägeriskandalerna som hade skakat förtroendet för Amerikas stolta storföretag med ett ord. Han gick heller inte till angrepp mot det sätt som arbetarna utnyttjades på Wal-Mart, 74 — högerpopulismen dissekerad

ett företag som tillämpar fackföreningsförbud. Han talade fint om att öka minimilönen för att bekämpa en skamlig och ökande fattigdom.28 Han befann sig långt till höger. Och återigen strömmade arbetarväljarna ännu längre åt samma håll: till George W. Bush och det republikanska partiet.

I Frankrike bildade det socialdemokratiska socialistpartiet under Lionel Jospin i juni 1997 en vänster-mittenregering. Dess öde bör vara av intresse för norska vänsterpartier. Det finns många likheter mellan Jospins regeringsprojekt år 1997 och den rödgröna regering som Jens Stoltenberg senare skulle bilda hösten 2005. Å ena sidan lyckades regeringen få ned den skyhöga arbetslösheten en bit, precis som man lovat. Å andra sidan ökade andelen osäkra och tillfälliga jobb på bekostnad av de fasta anställningarna. Fransmännen som hade hoppats att få bryta med marknadskrafterna, upplevde att det var något halvhjärtat med regeringens progressiva reformer.

Desto mer helhjärtade var insatserna på andra områden. Regeringen Jospin blev den regering som privatiserat i särklass mest i Frankrikes historia fram till nu. Den privatiserade värden för 31 miljarder euro.29 Jospin blev den förste franske statsminister från vänstern som sänkte inkomstskatten för de rika.30 Hans tales­person Dominique Strauss-Kahn förklarade, i ett Frankrike med profitfest på börsen, tre miljoner arbetslösa och fyra miljoner under den ­officiella fattigdomsgränsen, att det franska ”samhället anser att det har nått sina gränser när det gäller omfördelningar”.31 Jospins egen kapitulationsförklaring lyder så här: ”… jag tror inte att man kan styra över ekonomin längre, man reglerar inte marknaden genom lagstiftning”.32 Det gick mot presidentval år 2002.

När valdagen kom för den första valomgången och valresultaten tickade in, var katastrofen ett faktum. Högerextremisten Le Pen hade slagit ut statsministern!

Le Pen firade triumfen på en stökig valvaka: Fatta mod! Alla ni små, ni som är kastlösa, ni som är utestängda. Ni gruvarbetare, metallarbetare, arbetare vid alla de fabriker som ruinerats av Maastrichts euroglobalisering. Ni bönder som har elän-

armanidemokraterna — 75

diga pensioner, som är dömda till att bli ruinerade, försvinna. Jag är den ende som opponerar mig mot utvecklingen, den ende som står för förändring i det här landet!33

Så lät Le Pens tal till nationen denna dramatiska valkväll i april 2002. Ingen hade fått fler arbetarröster än presidentkandidaten för det högerextrema Front National. Le Pen solade sig i regnet av blixtar.

Valresultatet berodde emellertid inte på någon generell högervind. Le Pen slog Jospin därför att besvikelsen över den ljusblå mitten-vänsterregeringen bidrog till att antalet soffliggare ökade med tre miljoner jämfört med valet 1995. Dessutom gick de revolutionära presidentkandidaterna till vänster om Jospin kraftigt framåt. Det var inte någon högervind, utan en politisk polarisering, kombinerad med apati hos regeringspartiets väljare, som beseglade Jospins öde.

Apatin hade brett ut sig allteftersom folk upplevde att en regering som lovat en ny kurs i politiken inte hade levererat någon ny kurs. De fick samma sak som förut, med små variationer.

Många danskar gladde sig när socialdemokratins sittande statsminister Poul Nyrup Rasmussen under slutspurten till valkampanjen 1998 utfärdade en garanti: om socialdemokraterna vinner regeringsmakten, blir det inga nedskärningar av pensionerna. Detta var i mars. Nyrup Rasmussen vann valet. Redan i november samma år blev det nedskärningar. Dessutom höjde regeringen avgifterna och skar i bostadsunderstödet till pensionärerna. Vid ett tillfälle ansåg 82 procent av danskarna att socialdemokraterna hade brutit sina vallöften.34 De blev hårt straffade. I december 1998 var partiets stöd nere i 21 procent, mot 36 procent vid valet i mars. År 2001 kom så det stora valskredet för högersidan. Valforskare skriver att Anders Fogh Rasmussens borgerliga Venstre ”lyckades utnyttja den motvilja som socialdemokraterna drabbats av redan i början av perioden på grund av ekonomisk åtstramning […] och ett upplevt löftesbrott i samband med pensionsreformen”.35 Socialdemokraternas högerorienterade kurs hade lett till att väljarna inte längre uppfattade några stora skill76 — högerpopulismen dissekerad

nader mellan höger och vänster i striden om ekonomisk rättvisa.

För vanligt folk, framstod högerpartierna nu som lika pålitliga ­eller opålitliga i välfärdsfrågor som socialdemokraterna.

Precis som i Frankrike, måste de danska socialdemokraternas strateger ha antagit att de kunde lägga sig på en mer och mer marknadsliberal kurs utan att riskera att mista så många väljare.

Vart skulle arbetarna ta vägen, liksom? Strategerna förbisåg troligen att det fanns ett scenario som detta: samtidigt som socialdemokratin i sin politik blev mer elitistisk, blev den yttersta ­högern mer populistisk. Det var Dansk Folkepartis extrema förmåga att vinna arbetarväljare som tillförsäkrade den danska ­högersidan majoritet, både 2001 och 2005.

Men hur var det med Norge?

Jens Stoltenbergs uppgång och fall Här hemma fällde Jens Stoltenberg statsminister Bondevik i mars år 2000. Vid den tidpunkten hade Jens anhängare kämpat ner Thorbjörn Jagland, klumpedunsen som inte ens klarade av att få 36,9 procent 1997. Team Stoltenberg skulle lyfta Arbeiderpartiets dalande siffror till gamla höjder.

Jens var den yngste statsministern genom tiderna. ”Våren 2000 härskade en helt egen stämning av självförtroende i sextonde våningen på regeringsbyggnaden, Jens Stoltenberg och hans stab av unga ambitiösa män hade tagit över”, skriver VG-journalisten Elisabeth Skarsbø Moen i sin biografi om Stoltenberg.

De unga och ambitiösa döptes om från socialdemokrater till Armanidemokrater.

Bondevik var gårdagens man. Jens var det nya. Stabschefen på statsministerns kansli Jonas Gahr Støre hade funderat ut att detta generationsskifte skulle vara utgångspunkten för Jens image och regeringens politik. Jens och Jonas planerade att bli kvar i chefsstolarna på kontoret i tio år framöver. De ansåg att 40 procent i valet hösten 2001 låg inom räckhåll. Katastrofscenariot var 30 procent, enligt Skarsbø Moen. ”Jonas Gahr Støre började arbeta med valkampanjsstrategin från det han klev in på kontoret.”36 Stoltenbergs regeringskollegium stöptes i socialdemokratins modernaste form. Bland Arbeiderpartiets statsråd återfanns en armanidemokraterna — 77

imponerande samling toppchefer: koncernchefen Tore Tønne, teaterchefen Ellen Horn, direktören Terje Moe Gustavsen, administrative direktören Otto Gregussen, direktör Ann Kristin Sydnes, och vice direktör Hanne Harlem. Inom arbetarklassen ville jublet aldrig ta slut. För Fremskrittspartiet. Det var under Jens Stoltenbergs första regering som Fremskrittspartiet för första gången blev landets populäraste parti. I september år 2000 hade Hagen och hans mannar 34,3 procent av väljarna bakom sig. Vid samma tillfälle blev det bara ynka 22 procent kvar till Stoltenbergs skara. Fremskrittspartiet utklassade Arbeiderpartiet bland LO-anslutna, där Hagen räknade in uppemot 40 procent.37 Det var bara ett år kvar till stortingsvalet.

Dessvärre för Fremskrittspartiet, blev man motvilligt tvungna att erkänna att vice ordföranden Terje Søviknes hade haft sex med en 16 år gammal flicka i partiet. Fremskrittspartiet sjönk i opinionsmätningarna, och hamnade under 15 procent vid valet år 2001. Søviknes kunde däremot inte förhindra att Arbeiderpartiet gjorde sitt sämsta resultat sedan 1920-talet. Väljarna premierade Stoltenbergs regeringsinsats med 24,3 procent. Det var långt under Thorbjörn Jaglands prestation fyra år innan.

Vad var det som gick fel? Förr i tiden brukade Haakon Lie understryka att Arbeiderpartiet alltid måste gå in i en valkampanj med en stor reform på lut. Stoltenberg följde detta råd år 2001: han hade lanserat en genomgripande reform av sjukvården. Gamle Haakon fann det säkert inte nödvändigt att understryka att det får inte vara en reform som LO-kongressen enhälligt gått emot. Men det borde han kanske ha gjort.

LO-kongressen gick enhälligt emot Stoltenbergs stora omläggning av sjukvården, och det skedde under valåret 2001. I gengäld fick regeringen beröm av den modernare John Alvheim (Frp), som kallade reformen för ”i det närmaste en blåkopia av Fremskrittspartiets politik”.38 Sjukhusreformen skadade fackföreningsrörelsens stöd för Arbeiderpartiet under valkampanjen.* Den banade väg för ökad privatisering, menade kritikerna. Och mycket * ”Sjukhusreformen har skapat mycket frustration i fackföreningsrörelsen och kan ha försvagat stödet för Arbeiderpartiet, menar förbundsledare i LO.” Detta rapporterade NTB den 29 augusti 2001.

78 — högerpopulismen dissekerad

riktigt: två år efter Stoltenbergs företagsekonomiska omläggning av sjukvårds-Norge, hade antalet godkända privata sjukhus ökat från 7 till 24. Antalet vistelser på privatsjukhus hade fyrdubblats.39 Det var inte bara förändringen av sjukvården som bidrog till att sudda ut skillnaderna mellan Arbeiderpartiet och högersidan.

Det var andra saker också. Som privatiseringen av Statoil, landets största företag. Eller privatiseringen av Telenor. Stoltenberg privatiserade faktiskt mer på ett och ett halvt år än den efterföljande, Høyredominerade regeringen Bondevik klarade av på fyra.40 Stoltenbergs regering liknade till förväxling Høyre i den ekonomiska politiken. Under valkampanjen avslöjades det att topparna inom Arbeiderpartiet till och med hade diskuterat möjligheten att angripa något av det allra heligaste för LO:s medlemmar: sjukpenningen.

Den här versionen av Arbeiderpartiet skickade väljarna hem i retur vid första bästa tillfälle. Responsen hos LO:s medlemmar gick inte att ta fel på. Arbeiderpartiets stöd hos de LO-anslutna föll från 53,8 procent år 1997 till rekordlåga 32,8 procent år 2001.41 I början av år 2002 var Arbeiderpartiets stöd i hela landet lika stort – eller litet – som det varit under 1800-talet.

1900-talets optimistiska ”modernisering” mot ett marknadsorienterat politiskt mittfält hade inte slagit väl ut. Man skulle kunna tro att Arbeiderpartiet kunde få fler väljare genom att röra sig i den riktningen, men det motsatta visade sig vara fallet. Partiet tjänade ingenting på att sudda ut skiljelinjerna mot högersidan.

Många väljare i den offentliga sektorn gick över till Sosialistisk Venstreparti (SV). Har högervridningen också hjälpt Frem­skrit­ tspartiet att vinna insteg bland arbetarväljarna?

Det är inte otänkbart att Arbeiderpartiets strateger har lagt mycket till rätta för Fremskrittspartiet. Var det inte sannolikt att enkelriktningen av den ekonomiska politiken genom en storkoalition av Høyre och Arbeiderpartiet skulle leda till missnöje och ge utrymme åt missnöjespartier? Kan socialdemokratin bana väg för en kurs ”bortom höger och vänster” och samtidigt förvänta sig att arbetare ska avvisa Fremskrittspartiet ”därför att det är ett högerparti”? armanidemokraterna — 79

Det är kanske inte så övertygande om Jens Stoltenberg för en marknadsliberal politik den ena dagen, medan partisekreteraren Martin Kolberg varnar väljarna för Fremskrittspartiets förfärliga marknadsliberalism dagen därpå. ”Borde ha blivit utsparkade” I denna situation är det tydligt att det finns något hos de nya högerpopulisterna som lockar många arbetarväljare. Om vi får tro mor och son Willersrud, har detta något med folklighet och brist på detsamma att göra. Det har att göra med vilka de är, de som leder socialdemokratin i dessa dagar.

Eli känner inte igen det Arbeiderparti som Jens Stoltenberg är ledare för.

– De hade mer kontakt med vanligt folk förr i tiden. Idag är det inte någon av dem som har haft ett vanligt arbete. De kommer från skolbänken och så rätt ut i partiorganisationen. De får lite kurser och några sammanträden, och så läser de väl lite. De har det inte på samma sätt som arbetare har det. Men det är de som bestämmer lagar och regler, och vi har ingenting att säga till om, menar hon.

– Arbeiderpartiet har försvunnit, skulle jag vilja säga. Arbetarna har försvunnit från politiken, säger Eli. Hans Erling är överens med henne, och brer på ännu mer.

– De har gjort mig så jävla besviken! Jag blir så arg när jag hör dem på TV och deras prat, där sitter de och har aldrig någonsin jobbat så att de har blivit skitiga om händerna.

– Har Jens och Jonas något i arbetarrörelsen att göra?

– Ingenting! De borde ha blivit utsparkade. Gräver du lite i Arbeiderpartiet är det familjeband och kotterier hela vägen. Det där gänget som Jens omger sig med har ingenting med arbetare att göra. De beskyddar varandra och ger varandra direktörsjobb. Blir de utröstade från regering och riksdag, väntar det alltid ett fint jobb på dom i alla fall. De är ett borgerligt gäng som värnar om varandra, menar Hans Erling.

– De gör inte något för arbetarna, säger Eli. – Där har du pudelns kärna … De gör inte något för arbetarna.

– Du säger också att de inte har haft ett hederligt arbete. Men 80 — högerpopulismen dissekerad

du kan väl ändå inte mena att folk som Jonas Gahr Støre inte har jobbat?

– Jo, men de är chefer. De jobbar förstås, men de är chefer, och det är inte samma sak. Arbetare är något helt annat än chefer. Du måste rätta dig efter cheferna. De vet inte hur det är att stå på tå för arbetsgivaren, det är det jag menar.

– Är Arbeiderpartiet ett arbetarparti?

– Nej, det är till för de rika. I alla fall när det gäller de som är folkvalda i Stortinget. De jobbar inte för arbetarnas bästa. Jens och Jonas och dem, de är för fina helt enkelt.

– Tror du att Jens och Jonas har respekt för vanliga arbetare?

– Nej, för dom har inte varit arbetare själva. Dom vet inte hur arbetare har det.

– Dom som var med i Arbeiderpartiet förr i tiden var ju helt andra människor än dom som finns där nu, slår Hans Erling fast.

Som han ser det finns det två klasser i Arbeiderpartiet. Den ena ”har jobbat”, som han uttrycker det. Det har visst inte den andra.

Men det är denna övre klass som styr allt i partiet. Och folk av det slaget orkar inte Hans Erling Willersrud med.

– Den maffian som kommer från det fina västra Oslo pissar på alla som har byggt upp arbetarrörelsen. *** Och alternativet? Carl Ivar Hagen. Det är nästan otroligt. Låt gå för att Jens Stoltenberg inte är någon beundrare av det populära dansrockbandet D.D.E från Nord-Trøndelag. Men Carl I. Hagen? Mannen som säger ”Fremskrittspartiett” och ”Kampen mot térrår”? Ska han vara folklig?

Detta är ett av de mysterier man ställs inför i jakten på Frp-koden. Är Carl I. Hagen en enkel man? Kan det verkligen stämma att folklighet är en avgörande egenskap för denna vattenkammade sockerdirektör, född och uppvuxen i västra Oslo?

armanidemokraterna — 81