Issuu on Google+


imperiets skugga


John Newsinger

Imperiets skugga Översättning av Henrik Celander

Celanders förlag


............ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Celanders förlag Storskolevägen 13, 224 67 Lund Tel: 046-37 37 40 e-post: info@celanders.se www.celanders.se

............ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Copyright © 2006 John Newsinger Originalets titel: The Blood Never Dried, A People’s History of the British Empire Published by arrangement with Bookmarks Publications Ltd, c/o 1 Bloomsbury Street, London WC1B 3QE Översättning: Henrik Celander Grafisk form och omslag: Jens Andersson, www.bokochform.se Tryck: Bookwell, Finland, 2011 isbn: 978-91-976507-6-2

............ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .


innehåll

6 | Inledning: Blodet torkade aldrig 12 | Upproret på Jamaica och slaveriets störtande 36 | Hungersnöden på Irland 54 | Opiumkrigen 73 | Det stora indiska upproret 1857–58 95 | Invasionen av Egypten 1882 113 | Efterkrigskrisen 1916–26 138 | Den palestinska revolten 160 | Quit India 187 | Suezkrisen och förlusten av Mellanöstern 208 | Krossandet av Mau-Mau i Kenya 226 | Malaya och Fjärran östern 244 | Storbritannien och det amerikanska imperiet 271 | Noter 304 | Register


Inledning: Blodet torkade aldrig

år 2003 publicerade Niall Ferguson sitt verk Empire: How Britain Made The Modern World, ett arbete avsett att fånga tidens anda. Imperier och imperialism lovsjöngs som en plikt som mäktiga stater var skyldiga sina svagare bröder. Denna plikt kom att förverkligas med katastrofala konsekvenser genom invasionen av Irak 2003. Ferguson följde upp sin bästsäljare med ännu en, Colossus: The Rise and Fall of the American Empire, och etablerade sig där­igenom som en sentida Kipling som uppmanade den härskande klassen i USA att ta upp ”den vite mannens börda”.1 Ett problem med samtida imperieapologeter är deras motvilja att erkänna i vilken utsträckning imperiets herravälde vilar på våld och tvång, på polismannen som torterar misstänkta och soldaten som spränger hus och skjuter fångar. I den här boken görs det gällande att detta tvång är ett oundvikligt resultat av det ­koloniala styret och, i synnerhet, att en närmare granskning av det brittiska imperiet avslöjar händelser som är lika brutala och skamliga som de man kan finna i något imperiums historia. De metoder britterna använde för att slå ner Mau-Mau-upproret i Kenya på 1950-talet är ett belysande exempel. Detta har en ­särskild relevans, eftersom Ferguson i en personlig minnesteckning berättar för sina läsare att ”tack vare det brittiska imperiet härrör mina tidigaste barndomsminnen från det koloniala Afrika”. Hans far arbetade under två år i Kenya efter självständigheten men Ferguson observerar att ”nästan inget hade förändrats … Vi hade vår bungalow, vår tjänsteflicka, våra ytliga kunskaper i swahili – och  — imperiets skugga


vår känsla av orubblig trygghet. Det var en magisk tid.” Ja, han har fortfarande kvar ”den snidade flodhästen, vårtsvinet, elefanten och lejonet som en gång var mina värdefullaste ägodelar”.2 Det här är naturligtvis väldigt rörande men det som var en ”magisk tid” för honom möjliggjordes bara genom ett av de grymmaste fallen av kolonialt förtryck i det brittiska imperiets historia, vilket inte ens förtjänar ett omnämnande i hans bok. 1950-talets MauMau-uppror slogs ned med fruktansvärd brutalitet, rutinmässig användning av tortyr, summariska avrättningar, massiva interneringar och över 1 000 fångar avrättades genom hängning. På hur stort allvar bör vi ta en historia över det brittiska imperiet som på något sätt lyckas undgå allt detta? Förhoppningsvis ska denna bok, åtminstone till en del, tjäna som motmedel till Fergusons arbete. Först vill jag emellertid klargöra vad som primärt intresserar oss här. Imperialismen har två dimensioner: För det första kampen mellan de stora imperiemakterna, en kamp som under 1900-talet gav upphov till två världskrig och kalla kriget. Den kampen är den moderna imperialismens drivkraft och den har anställt fruktansvärd förödelse i världen och krävt miljoner liv. Den här boken handlar dock inte i första hand om förhållandet mellan det brittiska imperiet och dess rivaler som imperiemakt utan om den andra dimensionen – förhållandet mellan imperiemakten och de folk den besegrade. Bästa beskrivningen av det förhållandet gavs av George Orwell i hans roman Dagar i Burma när han skrev att ­imperialismen bestod av polismannen och soldaten som höll fast ”infödingen”, medan affärsmannen sökte igenom hans fickor.3 Ekonomisk exploatering var naturligtvis inte den enda anledningen till att länder invaderades och ockuperades. Strategiska överväganden var också en viktig faktor, även om skydd av kolonier av ekonomisk betydelse undantagslöst ingick i dessa strategiska överväganden. I denna bok hävdar jag att imperiemakternas ockupation oundvikligen innebar användning av våld och att detta långtifrån var någon ärorik historia utan innefattade ett stort mått av brutalitet mot människor som ofta var så gott som försvarslösa. Alltför länge har den bild av imperiets erövringar som varit förhärskande inledning — 


i Storbritannien varit den som spreds av filmen Zulu från 1964. I filmen återges den episka berättelsen om en liten grupp brittiska soldater som 1879 stred mot överväldigande odds vid Rorke’s Drift (i våra dagars Sydafrika). Britterna kämpar med både mod och heder och går segrande ur striden, mer tack vare sin nationalkaraktär än sina överlägsna vapen. Däremot utelämnar filmen den efterföljande slakten av hundratals sårade zuluer som klubbades, sköts eller stacks ihjäl med bajonett; några hängdes och andra begravdes levande.4 Detta var och förblir kolonialkrigens verklighet. Det kan vara värt att påminna sig att britterna under 1800- och 1900-talet utsatte den ena staden efter den andra för den chock och bävan som USA under stort trumpetande utlovade för Iraks del 2003. De flesta historiker anser knappast att bombardemang som lämnade hundratals döda efter sig, områden som lades i grus och kuvade hela befolkningar förtjänar deras uppmärksamhet. Berättelsen hade sett väldigt annorlunda ut om det hade varit brittiska städer som beskjutits av en angripare. Man kan undra hur många läsare som har hört talas om det brittiska bombardemanget av den indonesiska staden Surabaya i november 1945. Strider som fortfarande firas som ”Hjältarnas dag”, en avgörande händelse i Indonesiens kamp för självständighet, är fullständigt okända i Storbritannien, det land som genomförde angreppet. Så snart ett land hade erövrats vidmakthölls imperiets makt med våld. Hur herraväldet än i detalj utformades vilade det i slutänden alltid på polismannen som torterade en misstänkt. De som låtsas bli överraskade av övergreppen i Abu Ghurayb måste påminnas om att detta är ofrånkomliga och oundvikliga konsekvenser av det koloniala herraväldet. Syftet med den här boken är att lägga fram belägg för det. Boken vill även lovprisa (törs man säga ”glorifiera”?) motstånd mot imperiet. Från de slavar som besegrade slaveriet i Västindien till 1850-talets indiska rebeller, från de irländska republikaner som tog till vapen under och efter första världskriget till de palestinska bönder som kämpade mot britterna och sionisterna på 1930-talet, från Mau-Mau-rörelsen på 1950-talet till det irakiska motståndet i dag, har modiga män och kvinnor gjort motstånd  — imperiets skugga


mot imperiet. Boken skildrar även i vilken omfattning radikaler och socialister i Storbritannien organiserade, demonstrerade och protesterade i solidaritet med dessa motståndsrörelser. Koalitionen Stoppa kriget kan visserligen göra befogat anspråk på att vara den största och mest inflytelserika antiimperialistiska rörelsen och antikrigsrörelsen i brittisk historia, men den ingår i en ärorik tradition. Det var på 1850-talet som chartisten och socialisten ­Ernest Jones svarade på påståendet att solen aldrig gick ned över det brittiska imperiet med att påpeka att ”blodet aldrig torkade” där. Antiimperialister av i dag upprätthåller traditionen från ­Ernest Jones och William Morris, ännu en socialist och skarp ­kritiker av imperiet – en tradition att vara stolt över. Och vad ska vi säga om dem som stöder och glorifierar brittiska imperiet? Den fråga som bör riktas till dem är hur de skulle reagera om andra stater hade gjort mot Storbritannien vad den brittiska staten har gjort mot andra länder. Hur proimperialistiska skulle de vara om det till exempel inte hade varit Storbritannien som tvingade på det kinesiska kejsardömet opium utan tvärtom? Hur hade de reagerat om kineserna hade skickat en stark militär expedition för att ödelägga den brittiska kusten, bombardera brittiska hamnar och slakta brittiska soldater och civila, när den brittiska regeringen försökte förbjuda importen av opium? Hur hade de reagerat om det varit kineserna som hade erövrat Liverpool och Merseyside som ett brohuvud varifrån de kunnat dominera Storbritannien under nästan ett hundra år, och inte Storbritannien som erövrat Hongkong? Vad skulle de ha sagt om fortsatt brittiskt motstånd hade provocerat ytterligare angrepp med resultatet att kineserna ockuperat London, plundrat och bränt Buckingham Palace och dikterat förödmjukande fredsvillkor? Tänk om det i dag funnits ett Imperial Museum i Peking som fortfarande visade upp resultatet av den kinesiska skövlingen av Storbritannien? Ingenting av detta är fantasifoster för det är exakt vad den brittiska staten gjorde i Kina på 1800-talet. Det är omöjligt att försvara det brittiska imperiet, hävdas i den här boken, om man inte utgår från att de erövrade folken på något sätt var lägre stående varelser än britterna. Vad britter skulle betrakta som brottsliga handlingar om de begicks mot dem själva inledning — 


rättfärdigas av imperiets anhängare när det begås mot andra, som om det faktiskt genomfördes för deras eget bästa. Denna inställning är i bästa fall underförstått, och naturligtvis ofta uttryckligt, rasistisk. Vilket för oss till invasionen och ockupationen av Irak. I den här boken hävdas att även om Tony Blair, Gordon Brown och Nya Labour-regeringen mycket väl kan ha gjort sig kvitt i stort sett allt som Labourpartiet stått för så länge det gäller inrikespolitiken, håller de i stort sett fast vid Labours tradition när det gäller imperialismen. Detta kommer kanske som en överraskning för många läsare, men beläggen är överväldigande. Labourpolitiker skapade en antiimperialistisk tradition för partiets medlemmar, men den är inte mer än ett påfund. Även om många enskilda medlemmar – i dag handlar det dock sannolikt om före detta medlemmar – och vissa av Labours parlamentsledamöter har varit antiimperialister och håller fast vid den traditionen, är det ett faktum att varje Labourregering har gått in för att bevara Storbritanniens ställning som imperium och varit delaktig i kolonialt förtryck. Bombardemanget av Surabaya, till exempel, var en Labourregerings verk. För övrigt skiljer sig Blairs deltagande i USA:s invasion av Irak, som vi ska se, inte så mycket från Attlees deltagande i USA:s invasion av Nordkorea 1950. Även om den här boken i första hand handlar om det brittiska imperiets förhållande till de erövrade folken, försöker den också utforska den process varigenom Storbritannien kommit att underordnas den amerikanska imperialismen som har varit ett faktum sedan andra världskriget. I dag finns en risk att denna underordning tolkas personligt, som ett utslag av just Blairs politik. Även om hans speciella stil (en kombination av oärlighet och uppriktighet) och hans förmåga att personligen dominera ett kabinett som lagt sig på rygg och den mest avskyvärda samling parlamentsledamöter som förekommit i Labourpartiets historia utan tvekan bidrar till detta intryck, förhåller det sig i realiteten så att denna underordning är institutionell och systematisk. Den Labour­ regering som satt 1945–1951 hade visserligen förhoppningar om någon form av jämlik allians med Förenta staterna, men efter ­Suezinvasionen 1956 har både konservativa regeringar och la10 — imperiets skugga


bourregeringar eftersökt en underordnad roll i det amerikanska imperiet. Situationen är densamma i dag och så kommer det att fortsätta även när Blair är borta. När vi gör motstånd mot vår egen regering deltar vi i den globala kampen mot den amerikanska imperialismen. Det här är ingen uttömmande historia om det brittiska imperiet. I stället är det en studie av enskilda episoder, från kampen mot slaveriet till kampen mot Nya Labours irakäventyr i dag. Den kampen kommer att pågå så länge kapitalism och imperialism finns kvar.

inledning — 11


Upproret på Jamaica och slaveriets störtande

i oktober 1736 avslöjades en sammansvärjning bland slavarna på den västindiska ön Antigua. Det var en omfattande komplott som hade stöd av ett stort antal slavar, både afrikanska och kreols­ ka (födda på Antigua). Anstiftarna var en afrikan vid namn Court och en kreol vid namn Tomboy. De hade för avsikt att spränga guvernören och plantageägareliten i luften vid den årliga kröningsbalen den 11 oktober. Tomboy var en mycket skicklig snickare och kunde enkelt få tillgång till balsalen. Man skulle gömma krut i källaren och när det sprängdes skulle ett allmänt uppror ta sin början. De vita skulle tillintetgöras och ett afrikanskt kungadöme etableras. Tyvärr blev balen uppskjuten till månadens slut. Tomboy krävde att upproret ändå skulle genomföras den 11, men Court förordade att de skulle vänta och följa den ursprungliga planen. Court vann diskussionen. Medan de väntade blev sammansvärjningen förrådd och upprorsledarna greps. För plantageägarna innebar avslöjandet en fruktansvärd chock. Det fanns färre än 3000 vita på Antigua, som levde bland mer än 24 000 svarta slavar. Därtill kom att upprorsledarna tillhörde de mest betrodda bland slavarna. De var hantverkare och arbetsledare. Plantageägarna blev medvetna om sin sårbarhet och reagerade på komplotten med ofattbar grymhet. Sammanlagt 88 slavar avrättades för sin del i vad domarna beskrev som ”en infernalisk sammansvärjning utan motstycke”. Fem rådbråkades, däribland både Court och Tomboy, 77 brändes långsamt till döds och sex hängdes upp i burar tills de dog av törst och svält.1 En av plantageägarna, 12 — imperiets skugga


doktor Walter Tullideph, skrev till sin bror i London och beklagade sig över att ”vi har mycket besvärligt här på ön: all vår tid upptas av att bränna negrer, hänga upp dem levande i burar, rådbråka dem på hjulet osv.”.2 Det enda som gjorde slut på slaktandet var att statskassan fick slut på medel för att kompensera de slaktade slavarnas ägare. De straff som utmättes i Antigua gick inte utöver det vanliga för sin tid, även om omfattningen var tämligen extrem. År 1707 hade Sir Hans Sloane sammanställt en koncis förteckning över straffen för en rad lagöverträdelser. För uppror straffades slavar vanligtvis genom att de ”spikades fast i marken … och därefter anbringades eld gradvis från fötter och händer, så att de brändes gradvis upp till huvudet, varigenom deras plågor blir synner­ ligen stora”. För mindre allvarliga brott var normen kastrering eller stympning (”hugga av halva foten”). Och när det rörde sig om försumlighet blev ”de vanligtvis piskade … efter att de har piskats tills de är blodiga placerar somliga peppar och salt på deras hud för att plåga dem; vid andra tillfällen droppar deras herrar smält vax på deras hud och använder mycket intensiv tortyr”.3 Den sortens grymhet var inriktad på att avskräcka och var ett sätt att terrorisera slavarna till underkastelse. Det var enda sättet att få numerärt underlägsna vita att känna sig säkra. Att tortera upprorsmän och misstänkta upprorsmän till döds var en åtgärd i krigstid som kom att användas i vad plantageägarna såg som ett permanent undantagstillstånd. I en handbok om behandlingen av slavar från 1811 framhålls att ”där slaveri har införts och slavbefolkningen är mer än tio gånger så stor som sina herrar måste skräck användas för att behärska dem, och skräck kan endast framkallas med hjälp av enstaka exempel på hårdhet”.4 Från denna synpunkt kan sammansvärjningen på Antigua betraktas som en episod i vad historikern Hilary Beckles beskrivit som ett ”två hundraårigt krig” mellan slavar och slavägare i Brittiska Västindien.5 Här intresserar vi oss för de avslutande skedena i detta krig, som kulminerar med den stora slavrevolten i december 1831 på Jamaica, ”Baptistkriget”, som markerar början till slutet för slaveriet i hela brittiska imperiet. upproret på jamaica — 13


Sockerimperiet Det brittiska imperiet i Västindien var baserat på framställningen av socker på plantager där arbetskraften utgjordes av svarta slavar. Det ingick i den så kallade ”triangelhandeln”, varigenom brittiska produkter fördes till Afrika för att köpa slavar, vilka därefter transporterades till Västindien där de framställde socker för export till Storbritannien. Plantagesystemet etablerades först på Barbados. När sockertillverkningen infördes på 1640-talet fanns det ca 6 000 slavar som arbetade där. Fram till 1680 hade antalet slavar ökat till 38 000 och i slutet av århundradet till över 50 000. Denna ekonomiska modell spreds till Storbritanniens övriga besittningar i Västindien, men under 1700-talet framträdde Jamaica som systemets hörnsten. På 1790-talet framställde Jamaica mer socker än alla de andra brittiska öarna tillsammans. År 1700 exporterade Jamaica 4 874 ton socker till Storbritannien, 1748 hade mängden stigit till 17 399 och 1815 till 73 849 ton. Verksamheten formligen sög till sig slavarbetskraft. Storbritanniens del i den transatlantiska slavhandeln kan mycket väl utgöra den värsta förbrytelsen i brittisk historia. Beräkningar av antalet slavar som fördes till den amerikanska kontinenten av samtliga slavhandlarländer varierar från en låg uppskattning på tio miljoner människor upp till så mycket som femton miljoner. Oavsett vilken siffra som är korrekt är ungefär två miljoner en försiktig uppskattning av antalet som dog under resans gång på grund av sjukdom, våld, svält, självmord eller andra omständigheter. Slavhandeln sträckte sig visserligen över fyra århundraden, men det var produktionen av socker som helt förvandlade den. På 1650-talet skeppades omkring 1 000 slavar årligen, på 1710-talet hade siffran stigit till 40 000 per år och på 1740-talet till över 60 000 årligen, en siffra som stod sig in på 1800-talet. Vid mitten av 1700-talet dominerades dessutom slavhandeln av Storbritannien. Från 1690 fram till dess avskaffande 1807 transporterade Storbritannien enligt tillgängliga siffror 2 943 356 slavar. Den verkliga siffran överstiger säkerligen 3 miljoner, men vi kommer aldrig att få en slutlig redovisning.6 James Walvin har varnat för en tendens på senare tid att ”skön14 — imperiets skugga


måla” slavhandeln genom att betrakta den som vilket affärsföretag som helst.7 Det är en tendens som har tilltagit i och med marknadsideologins seger i väst. En så framstående historiker som Herbert Klein kan exempelvis protestera mot det sätt på ­vilket slavhandeln framställs i ”populärlitteraturen” och insisterar på att göra ett tillrättaläggande som hävdar att även om ”våld och död var en signifikant faktor … den överväldigande majoriteten av slavarna nådde faktiskt Amerika”. Dessutom tillägger han: ”Trots den våldsamma atmosfären är det inte säkert att upplevelsen var så psykologiskt förödande som vissa har gjort gällande” [författarens kursiv]. Ändå bör man för rättvisans skull notera att Klein medger att det är ”ett icke önskvärt och samtidigt grundläggande faktum” att miljoner afrikaner skeppades ”till Amerika mot sin vilja” och att detta inte skedde för att ”förbättra deras liv”.8 Med tanke på Kleins ganska beklämmande inställning till slavhandeln kan det vara värt att citera Walvins något kraftfullare omdöme: Vi måste erinra oss att varje afrikan som skeppades över Atlanten (och mer än 11 000 000 afrikaner överlevde prövningen) hade utsatts för fysiska kränkningar. De hade hållits kedjade, ofta brännmärkts, tvingats tillbringa veckor i sträck till havs under eländigast tänkbara förhållanden och hela tiden inför hotfulla vapen och en hotfull besättning … De hölls nere av vita män, som utsatte dem för ett ofattbart lidande, som hotade dem med vapen av det mest skräckinjagande slag och föreföll föra med sig oförklarliga sjuk­ domar och död till slavarna som kröp ihop i sin egen smuts på slavdäcken … Upplevelsen av överfarten präglades av våld. Hela systemet byggde på våld.

Och för kvinnliga slavar tillkom naturligtvis sexuella trakasserier och våldtäkter.9 Slavarnas motstånd började omedelbart. Enligt John Newton, en slavskeppskapten som blev motståndare till slaveriet, alltså abolitionist, tog man alltid ”för givet att slavarna skulle försöka vinna sin frihet om det var möjligt”. Han beskrev hur

upproret på jamaica — 15


en obevakad timme eller minut räcker för att ge slavarna den möjlighet de alltid väntar på. Ett försök att resa sig mot fartygets befäl och besättning resulterar i en kort och fruktansvärd kamp som är över på ett ögonblick: ty, när de väl har kommit i rörelse, är de desperata, och om de inte segrar, slås de sällan ned utan att det blir stora skador och mycken blodsutgjutelse på båda sidor.

Man har beräknat att det inträffade en revolt på ett brittiskt slavskepp vartannat år.10 För att möta utmaningen höll man alltid vapen riktade mot slavarna och försök att fly eller göra uppror straffades med stor grymhet. För den moderna läsaren är det troligen Zongaffären som tyd­ ligast visar slavhandeln i all dess fasansfulla hjärtlöshet. År 1871 förde detta slavskepp, vars ägare hörde hemma i Liverpool, 470 slavar från Västafrika till Jamaica. Kaptenen, Luke Collingwood, beslöt att sjuka slavar skulle kastas överbord så att ägarna kunde kräva ersättning för dem genom sin försäkring. Den 29 november dränkte man en första grupp bestående av 54 slavar, nästa dag 42 till och på tredje dagen ytterligare 26. Tio andra slavar kastade sig överbord och begick i praktiken självmord i vad som måste ha varit fullständig desperation. När Collingwood hamnade inför rätta var det inte för att stå till svars för massmord utan i samband med försäkringen. Vid rättegången i maj 1783 gjorde kronjuristen John Lee verkligen en stor ansträngning och hävdade att ”de svarta utgjorde egendom” och att något mord följaktligen inte hade skett. Den åsikten fick stöd av Lord Mansfield, en av domarna, som drog slutsatsen ”att fallet med slavarna var precis som om hästar hade kastats överbord”.11 Antalet afrikaner som Collingwood och hans besättning mördat var visserligen stort, men det viktiga är att hans inställning inte var ovanlig. Fallet väckte betydligt mindre uppmärksamhet då än det gör i dag. Hur såg det system ut som slavarna var tvungna att leva under när de kommit fram till Västindien? John Newton gjorde en intressant jämförelse mellan slaveriet i Västafrika och i Västindien: Slaveriet bland dessa vilda, barbariska människor, så som vi bedömer dem, är mycket mildare än i våra kolonier. För, å ena sidan,

16 — imperiets skugga


odlar de inte någon jord intensivt så som våra plantager i Västindien, och har därför inte något krav på det extrema arbete utan avbrott som gör slut på våra slavar; å den andra tillåts ingen att slå någon så att blodvite uppstår, inte ens en slav.12

I Västindien möttes slavarna av ”extremt arbete utan avbrott” ­vilket var helt beroende av våld som gav upphov till blodvite. Elsa Goveia lämnar en redogörelse för plantageslavarnas arbetsdag mot slutet av 1700-talet. De började arbeta i gryningen och höll på till nio då de åt frukost. Efter frukost arbetade de till klockan tolv då de åt sitt middagsmål. På eftermiddagen fortsatte de att arbeta till ungefär en halvtimme före solnedgången. När de var färdiga med arbetet på fälten fanns fortfarande andra arbetsuppgifter som måste utföras. Hon citerar John Luffmans iakttagelser på Antigua på 1780-talet: Negrerna väcks vid soluppgången och får arbeta i gäng från tjugo till sextio, eller därutöver, under övervakning av vita upp­synings­ män … under dessa uppsyningsmän återfinns arbetsledare, vanligtvis kallas de hundförare, för det mesta svarta eller mulatter med sämsta tänkbara lynne; och dessa män är utrustade med piskor, som de är förpliktade, med risk för stränga straff, att bära med sig när de är i tjänst och de är bemyndigade att driva på med piskrapp varhelst de ser den minsta avkoppling från arbetet; inte heller tar de hänsyn till om det beror på lättja eller oförmåga, samtidigt tar de ringa eller ingen hänsyn till ålder eller kön.13

Arbetsdisciplinen på plantagerna byggde på piskan. En historiker uttrycker det genom att säga att plantageägarna ”endast kunde pressa fram en respektabel vinst ur sina slavar genom att bokstavligen piska fram den”.14 Enligt baptistmissionären William Knibb var ”prygel nästan lika vanligt som måltider på plantagerna”.15 Utstuderad grymhet och personliga perversioner var naturligtvis ofta ett inslag när man utdelade bestraffningar. År 1756 såg exempelvis plantageägaren Thomas Thistlewood på ­Jamaica till att en slav, som hade ertappats med att äta sockerrör, blev ”ordentligt pryglad och marinerad och att Hector sedan fick skita i hans upproret på jamaica — 17


mun”. Denna exkrementbestraffning användes regelbundet nog för att bli känd som ”Derbys dos”.16 En besökare på en annan plantage på Jamaica blev 1790 vittne till hur husbonden spikade fast en husslav i örat för att hon hade haft sönder en tallrik. Hon lyckades komma loss och rymde under natten. När hon infångades blev hon ”ordentligt pryglad”.17 Vid ett annat tillfälle, på Saint Nevis, fick två slavpojkar hundra piskrapp var för att de hade stulit ett par strumpor och deras syster fick trettio rapp ”för att hon fällde tårar när hon såg dem bli slagna”.18 Denna rutinmässiga grymhet var visserligen i första hand instrumentell och syftade till att garantera underkastelse och uppnå vinst, men det råder inte något tvivel om att förhållandet mellan husbonde och slav gav sadister och våldtäktsmän tillfälle att tillfredsställa sina lustar. Ibland gick de för långt. År 1811 hängdes en plantageägare, Arthur Hodge, för att ha torterat och mördat kanske närmare 60 av sina slavar, män, kvinnor och barn, på Tortola i Jungfruöarna.19 De vita på ön slöt upp bakom honom, chockade att en av deras egna kunde avrättas för att ha dödat slavar. Man blev tvungen att föra in trupper och utlysa undantagstillstånd för att det skulle bli möjligt att verkställa domen.20 Mellan 1700 och 1774 importerades 500 000 slavar till Jamaica och ändå ökade slavbefolkningen bara med 150 000. Orsaken var mycket enkel. Den förväntade livslängden för en afrikan som överlevde triangelhandelns ”Middle Passage” var bara sju till tio år.21 Enligt plantageägaren och historikern Edward Long var dödligheten 25 procent för nyanlända slavar under de första arton månaderna av deras västindiska slaveri.22 Det finns beräkningar som visar att ”för varje afrikan som anpassade sig till plantageslaveriet i Amerika, miste åtminstone ännu en afrikan livet genom inslag i slavhandeln som utgjordes av krigföring, ’Middle Passage’ och härdandet”.23 Så fruktansvärda förluster krävde en särskild ideologisk motivering. Det var nödvändigt att ge en profithunger som gått över så många lik en rasistisk klädedräkt. Den viktigaste personen i utformningen av plantageägarnas rasism var samme Edward Long, som hade genomlevt den stora slavrevolten 1760 i Jamaica. År 1774 publicerade Long sin ”negro­ fobiska” History of Jamaica i vilken han hävdar att de svarta tillhör 18 — imperiets skugga


en annan art än de vita, närmare aporna. Han hävdade faktiskt att en orangutangmake ”inte skulle vara en skam för en hottentottkvinna”. De svarta var visserligen oförmögna till verklig civilisation men, om de infångades tidigt nog, kunde man lära dem att utföra disciplinerat arbete men bara ”mycket klumpigt och slarvigt, knappast bättre än vad det med viss möda skulle vara möjligt att lära en orangutang”. Inte ens klädlössen på svarta och vita var desamma (den vites löss var, som historikern Richard Sheridan konstaterar, förmodligen överlägsna). Och naturligtvis skulle den svarte troligen hemfalla åt djurisk vildhet, bli monstruös, om man inte hindrade honom.24 Den andra sidan av det förtryck och den exploatering som slavarna utsattes för var naturligtvis motstånd. Detta motstånd tog sig många former, från ett vardagsmotstånd på låg nivå mot arbetsdisciplinen till fullt uppror. Emilia Viotta da Costa formulerar det så: ”Slavar och herrar var i permanent krig med varandra – ett kallt krig som utspelades varje dag i många former men som då och då bröt ut i våldsam konfrontation.” Hon hävdar bestämt att tanken på uppror alltid var ”latent … i slavsamhällen … inte som ett tydligt och välformulerat begrepp, utan mera som en möjlighet: en strävan efter att vara fri som av omständigheterna kunde kristalliseras till en konkret plan”.25 Det var helt säkert så det förhöll sig på Jamaica. Orlando Patterson har hävdat: Få slavsamhällen kan uppvisa en mer imponerande historia av slavrevolter än Jamaica. Under dess mer än 180-åriga historia som slavsamhälle var det knappast ett årtionde som passerade utan en allvarlig revolt i stor skala som hotade hela systemet. Mellan dessa större försök förekom talrika mindre sammandrabbningar, ändlösa sammansvärjningar, individuella våldshandlingar mot husbonden och andra former av motstånd, som alla hela tiden gjorde det tydligt för den vita härskande klassen att systemet var mycket osäkert och bara hölls samman av rå styrka eller hotet att använda den.26

Redan när de inledde sin ockupation av ön ställdes britterna inför ett problem med förrymda fångar, ”maroner”, beväpnade svarta som hade rymt och upprättat gömda samhällen bortom vit konupproret på jamaica — 19


troll som framgångsrikt gjorde motstånd mot koloniala militärexpeditioner och erbjöd andra rymlingar en fristad. Maronerna var ett konstant hot mot plantageägarna, både personligen och som exempel. Då de inte hade lyckats krossa maronerna efter mer än sjuttio års krig slöt britterna år 1739 fördrag med maronsamhällena både på Leeward och Windward Islands. Därefter blev de jamaicanska maronerna legoknektar som aktivt hjälpte britterna att fånga in förrymda slavar och slå ned slavrevolter.27 Den allvarligaste slavrevolten under sjuttonhundratalet var Tackys revolt som bröt ut den 7 april 1760. När den var som mest omfattande deltog omkring 30 000 slavar och under en tid var plantageägarna lamslagna av skräck. Revolten hade inte slutgiltigt slagits ned förrän i oktober 1761. Upprorsmännens syfte var enligt Edward Long ”att fullständigt utrota de vita invånarna … och dela upp ön i små furstendömen på afrikanskt sätt”. Detta var ett värre hot än maronerna. I själva verket spelade maronerna en viktig roll för att slå ner upproret och upprorsledaren, Tacky, sköts ihjäl av en av maronernas skarpskyttar. När revolten slutligen krossats hade omkring 60 vita och över 100 rebeller dödats. Ytterligare 100 rebeller hade avrättats, varav många torterats ihjäl, och omkring 500 hade deporterats till Brittiska Honduras. Enligt Bryan Edwards ”ansåg man det nödvändigt att utnyttja ett antal av de mest skyldiga bland de tillfångatagna för att statuera ett par fasansfulla exempel”. Han beskriver hur en fånge placerades på marken och hur ”man tände på hans fötter. Han gav inte ett ljud ifrån sig och betraktade med största ståndaktighet och fattning hur hans ben blev till aska, därefter – ena armen måste på något sätt ha frigjorts – ryckte han till sig en eldbrand från den eld som förtärde honom och slungade den i bödelns ansikte.” En annan fånge som drabbades av samma öde varnade sina bödlar att ”mängder av människor som nu höll sig stilla” hade svurit att tillintetgöra dem och ”om de inte nådde framgång med detta uppror skulle de göra uppror på nytt, på samma dag inom två år”. Och det förekom verkligen fler resningar 1765 och 1766, om än inte i samma omfattning som Tackys revolt.28 De rebeller som deporterades till Brittiska Honduras (dagens Belize) bidrog själva till jäsningen bland slavarna i den kolonin.29 20 — imperiets skugga


Revolutionsåren Den stora slavrevolten i den franska kolonin Saint Domingue, den rikaste av sockeröarna, är en av de största revolutionerna i modern historia. Det var inte bara den första framgångsrika slavrevolten, den överlevde även massiva angrepp från både britter och fransmän och utdelade ett dödligt slag rakt i hjärtat på det västindiska slaveriet. Det är bara att instämma i Robin Blackburns slutsats: ”Det är knappast möjligt att överdriva den haitiska revolutionens inverkan på det koloniala slaveriets öde.”30 Revolten bröt ut i augusti 1791. När fransmännen inte lyckades slå ner den sände detta en våg av skräck och hopp genom hela Västindien. I Jamaica reagerade guvernören, greven av Effingham, på underrättelser om att revolten hade brutit ut genom att kalla ut milisen, upprätta säkerhetskommittéer i varje samhälle på ön och begära truppförstärkningar från Storbritannien. Plantageägarna godkände till och med ”vissa mindre förbättringar av slavlagarna”.31 Enligt en historiker stod Jamaica ”på randen till en egen slavrevolt och hotet var reellt”. I Kingston trodde man att slavar höll på att samla in vapen och samlades för att dricka ”King Wilberforces” skål i kraniet från en katt.32 Adam Williamson, som senare skulle bli guvernör, menade att jamaicanska slavar var ”mycket nyfikna och intelligenta och omedelbart får reda på nyheter av alla de slag”. De hade redan ”skrivit sånger om att negrerna hade revolterat på Hispaniola” och han ”tvivlade inte på att det finns många som är redo att ställa till förtret av alla de slag”. En korrespondent varnade att ”frihetsidéer har sjunkit så djupt in i alla negrers sinnen att om man inte vidtar de strängaste försiktighetsåtgärder kommer de att göra uppror”.33 När allt kom omkring blev det aldrig någon slavrevolt på Jamaica 1791, de vita var alltför väl förberedda. För regeringen i London var revolten i Saint Domingue både en möjlighet och en fara. Man låg i krig med den franska republiken och erövringen av Frankrikes västindiska kolonier visade sig vara en oemotståndlig frestelse. I september 1793 landsteg de första brittiska trupperna i Saint Domingue, där de hälsades som räddare av de franska plantageägarna. Det var inledningen till upproret på jamaica — 21


vad som kom att bli ett stort militärt åtagande. Kort därefter, i december, ockuperade britterna Trinidad och Saint Lucia, och följande år, 1794, ockuperade de Martinique i februari och Guadeloupe i mars. Konflikten ändrade karaktär när de revolutionära myndigheterna i Saint Domingue i augusti 1793 förklarade slaveriet avskaffat och konventet i Paris i februari 1794 avskaffade slaveriet i alla franska besittningar. Nu upptäckte britterna att de stod inför ett motstånd som stöddes av fransmännen och under en tid hotade att övermanna dem. Den jakobinske revolutionären Victor Hugues spelade en ledande roll för att frammana en revolt mot britterna på Guadeloupe, och för att uppmuntra motståndet på Saint Lucia, Saint Vincent och Grenada. I början av december 1794 hade han drivit bort britterna från Guadeloupe och använde nu ön som bas för att sprida det revolutionära budskapet. År 1795 befann sig med militärhistorikern J W Fortescues ord ”större delen av negrerna i Västindien i öppen revolt”.34 I mars 1795 bröt en revolt ledd av Julien Fedon ut på Grenada och lyckades nästan driva bort britterna från ön. Tusentals slavar anslöt sig till upproret. Medan många brittiska kolonialguvernörer har avrättat rebeller kan Fedon med skäl göra anspråk på att ha avrättat en brittisk guvernör, George Home.35 I juni tvingades britterna utrymma Saint Lucia. Till och med på Jamaica utbröt strider med ett av öns maronsamhällen, de så kallade Trelawny Maroons. Konflikten inleddes av regeringen som ansåg att maronernas självständighet utgjorde ett hot i en revolutionär situation. Det skulle bli ett brutalt fälttåg där omkring 300 maroner förde ett effektivt gerillakrig. Enligt Fortescue hade britterna efter en månads strider ”förlorat mer än 70 stupade, inklusive två regementsbefäl … medan det däremot inte säkert gick att veta om man hade träffat en enda av maronerna”.36 I mars 1796 gick maronerna med på att kapitulera på generösa villkor, men regeringen bröt avtalet och deporterade dem till Nova Scotia. General George Walpole, britternas militäre befälhavare, fördömde offentligt regeringens svek och vägrade ta emot några utmärkelser i samband med segern.37 Britterna svarade på 1795 års bakslag genom att skicka i väg en massiv expeditionsstyrka på omkring 30 000 man. Försöket att slutgiltigt erövra de franska kolonierna och återinföra slaveriet 22 — imperiets skugga


var en av Storbritanniens viktigaste militära kampanjer under de revolutionära krigen och Napoleonkrigen. För att underlätta detta hade man året innan fattat beslut om att värva regementen bestående av svarta slavar som skulle hjälpa till och slåss mot sina revolterande bröder och systrar. Mellan 1795 och 1808 köpte den brittiska staten 13 400 slavar som skulle tjänstgöra som soldater till en kostnad av 925 000 pund. Det är ett ironiskt faktum att enda sättet att försäkra sig om att dessa slavsoldater verkligen skulle slåss för sina nya herrar var att lova dem frihet när tjänsten var över.38 Saint Lucia återerövrades i april 1796, men britterna upptäckte snabbt att de dragits in i ett långvarigt gerillakrig som utkämpades av svarta revolutionärer. Den brittiske befälhavaren, general John Moore, konstaterade: ”Det var inte så enkelt att få människor att återgå till slaveriet sedan de fått höra att de skulle bli fria.” Det fanns tillfällen då Moore fruktade att ön skulle gå förlorad ännu en gång. Så blev det inte men det sista motståndet slogs inte ned förrän i början av 1798.39 Även Grenada och Saint Vincent kuvades med framgång. Kampanjen i Saint Domingue var emellertid avgörande och här mötte britterna den revolutionära armé som leddes av förre slaven Toussaint Louverture. Resultatet var ett förödmjukande nederlag och britterna tvingades dra sig tillbaka i början av oktober 1798.40 Hela kampanjen i Västindien, från 1793 till 1798, kostade britterna över 55 000 förluster i soldater som var döda, hade deserterat eller var odugliga för tjänstgöring. Det var en av de största katastroferna i brittisk militärhistoria och förekommer följaktligen nästan inte alls i historiska framställningar av de revolutionära krigen och Napoleonkrigen. Den enda trösten för britterna var att Napoleon upprepade deras misstag, genom ett liknande försök att återerövra Saint Domingue och återinföra slaveriet. Resultatet blev att den svarta republiken Haiti utropades i januari 1804. En sista fråga det kan vara värt att reflektera över är varför det under hela denna revolutionära oro då svarta revolutionärer åsamkade britterna allvarliga bakslag aldrig förekom någon revolt på Jamaica. År 1800 sjöng slavar i Kingston lyckligt ”Black, White, Brown. All de same” som reaktion på Toussaints maktövertagande i Saint Domingue. Den känslan ledde i alla fall inte till att man grep upproret på jamaica — 23


till vapen. Den mest övertygande förklaringen är att det under denna period fanns alltför många soldater på ön för att man på allvar skulle överväga en revolt. Varje upprorsförsök skulle ha dränkts i blod.41 Den haitiska revolutionen väckte emellertid fortfarande hopp. I januari 1817 flydde de sju slavar som utgjorde besättningen på skonaren Deep Nine till Haiti och krävde sin frihet. Britterna krävde att de skulle återlämnas. De haitiska myndigheterna återlämnade skonaren, men männen förblev fria.42

Slaveriets störtande Många plantageägare hoppades att slavhandelns avskaffande 1807 och den kreolisering av slavbefolkningen detta skulle resultera i, tillsammans med en förmodad ”förbättring” av slavarnas villkor, skulle göra slut på oroligheterna bland slavarna och försvaga det folkliga stödet för abolitionisterna i Storbritannien. Så blev det inte. Sammansvärjningar och komplotter fortsatte under de revolutionära krigen och Napoleonkrigen, till exempel sammansvärjningarna på Tobago 1801 och Trinidad 1805.43 Men det som följde skulle först skaka och sedan störta slavsystemet. Tre stora revolter, Barbados 1816, Demerara 1823 och Jamaica 1831, visade att slaveriet inte längre var i stånd att klara sig i brittiska Västindien. Slutet kunde bli fredligt eller våldsamt, men i sig var slutet oundvikligt. Enligt Hilary Beckles kännetecknades slavarnas motstånd på Barbados under 1600-talet av ”ett litet antal felslagna uppror, ständiga försök till marronage [rymningar], enstaka vardagliga tilltag som riktades mot plantageägare, men inga verkliga resningar”. ”Misslyckade uppror” inträffade 1649, 1675 och 1692. Repressalierna var alltid omänskliga. Sammansvärjningen år 1692 straffades med 92 avrättningar som utfördes med hela den sedvanliga grymheten. Under 1700-talet förekom inga betydelsefulla sammansvärjningar, även om rymningar och enstaka vardagliga tilltag riktade mot plantageägare fortsatte att utgöra ett problem. Beckles menar att detta beror på att Barbados hade ”det mest utvecklade interna militära systemet i engelska Västindien”. I början av 1800-talet var plantageägarna övertygade om att re24 — imperiets skugga


volter var något som tillhörde det förflutna. Det fanns en känsla av att slavarna började bli respektlösa och påstridiga, men man skyllde det på det skadliga inflytandet från den abolitionistiska rörelsen i Storbritannien. Omedelbart före revolten hade de flesta plantageägarna ”ett orubbat förtroende för regimens styrka och säkerhet”.44 Slavarna gjorde uppror på påskdagen, den 14 april 1816, och ”mer än halva ön uppslukades av resningen”. Enligt en hög brittisk officer trodde slavarna att ”ön tillhörde dem och inte de vita som de ämnade tillintetgöra”. Upproret slogs i alla händelser ned inom loppet av fyra dagar även om rensningsaktioner pågick in i juni. Kanske dödades så många som 1 000 slavar, varav somliga under striderna, fler som sköts utan vidare under de omedelbara repressalierna och 144 som avrättades efter rättegång. Amiral Harvey klagade över att milisen ”tog livet av många män, kvinnor och barn – utan större urskillning, fruktar jag”. En vit man dödades, men tjugofem procent av sockerrören förstördes av bränder. Efter blodsutgjutelsen kunde en besökare på ön i juni samma år fortfarande skriva att slavarna förblev ”nedstämda och tjuriga och såg ut att hysa djupa hämndkänslor”. Han konkluderade: ”vi håller Västindien med en mycket osäker besittningsrätt – den som endast består i militär styrka.”45 Utbrottet på Barbados följdes kort därefter av en annan revolt i den nyligen förvärvade kolonin Demerara. Demerara var ett av tre holländska områden (de övriga var Berbice och Essequibo) som erövrades 1803 och senare blev Brittiska Guyana. Enligt ­Michael Craton åtnjöt dessa områden den tvivelaktiga äran av att ha ”halvklotets grymmaste plantagesystem”. Missionären John Smith skrev att piskan ”användes frikostigt” och att plantage­ ägare ansåg att slavarna måste ”styras med terror”.46 Revolten började den 18 augusti 1823 på plantagen Success, en av sju som ägdes av John Gladstone. Den spred sig snabbt till omkring 60 plantager och omfattade omkring 12 000 slavar. Upprorsmännen visade stor återhållsamhet och fängslade eller fördrev de vita, snarare än att döda dem. De krävde frihet. Guvernören, generalmajor John Murray, hade själv träffat på en grupp med fyrtio upprorsmän och lovat dem reformer. De berättade för honom: upproret på jamaica — 25


Detta var inte till någon tröst för dem: Gud hade skapat dem av samma kött och blod som de vita: de var trötta på att vara slavar; deras gode konung hade sänt befallning att de skulle vara fria och de ville inte arbeta mer.47

Medan slavarna agerade med behärskning, svarade de vita (som var underlägsna i antal i kolonin i proportionerna 30:1) med förutsebar grymhet. Revolten slogs ned med våld. Över 200 upprorsmän blev antingen dödade i striderna eller sköts på fläcken och ytterligare 33 avrättades efter en skenrättegång. Huvuden av tio slavar visades upp på pålar på de gods som varit mest indragna i revolten. Enligt plantageägarnas uppfattning var det abolitioniströrelsen i allmänhet och pastor John Smith, ombud i kolonin för London Missionary Society, i synnerhet som bar ansvaret för revolten. Hans uttolkning av berättelsen om Moses och uttåget ur Egypten ansågs särskilt utmanande. Smith arresterades och ställdes inför rätta under hot om dödsstraff. Fångna upprorsmän fick löfte om att behålla livet om de vittnade mot honom. Han dömdes till döden med en rekommendation om benådning, men dog i fängelset medan han väntade på kunglig benådning. Smith led av lungsot och hölls fängslad under de mest förfärliga förhållanden i sex månader och när han dog handlade det egentligen om mord genom avsiktlig försummelse. John Gladstone välkomnade hans död ”eftersom hans frisläppande skulle ha lett till mycket kritik och diskussion” i Storbritannien. Han uppmanade brittiska regeringen att skicka truppförstärkningar till Demerara och hålla ”örlogs­ fartyg stationerade där eller till sjöss runt omkring”. Slavarna måste hållas ”vederbörligen underkuvade och underordnade” och man måste göra klart för dem ”att varje nytt försök skulle sluta med deras egen undergång”.48 Slavarna kunde dock inte förlika sig med sin träldom. Året därpå (1824) skrev guvernören till London att ”missnöjet är allt annat än utslocknat”, att ”det, så att säga, pyr under askan” och att slavarna ”fortfarande [var] upprörda, avundsjuka och misstänksamma”.49 Tio år senare, när de brutala förhållandena på John Gladstones plantager på Demerara kritiserades i underhuset, skyndade hans son William, som senare 26 — imperiets skugga


skulle bli premiärminister, till sin fars försvar. Han gjorde klart att ”han tog bestämt avstånd från slaveriet; det stred mot engelsmännens karaktär; men även om man erkände riktigheten i allt detta, måste inte engelsmän få behålla rätten till sin egen egendom som de förvärvat ärligt och lagligt?”. Detta var William Gladstones jungfrutal och det visar redan till fyllest det hyckleri som skulle bli ett av kännetecknen för hans långa och lysande karriär.50 Avgörande för slaveriets störtande i Brittiska Västindien var den stora revolten på Jamaica som inleddes den 27 december 1831. Det är den allvarligaste slavrevolten i brittisk historia. Den berörde omkring 60 000 slavar, omfattade ett område på upp till 2 000 kvadratkilometer, orsakade oerhörda materiella skador och krävde många liv. Förberedelser för resningen hade börjat redan i april samma år, då de mest privilegierade slavarna på ett antal plantager, män med ansvar inom systemet, samlades för att planera hur de skulle störta det. Sammansvärjningen kom att genomföras under växande umbäranden för slavbefolkningen och omfattade slut­ ligen nästan 100 plantager. 1831 var ett torkans år som allvarligt påverkade slavarnas egna ransoner. Plantageägarna intensifierade arbetsregimen och vägrade genomföra några av de reformer som rekommenderades av den brittiska regeringen. Spöstraff var ­visserligen i lag begränsat till trettionio rapp vid ett och samma tillfälle, men detta nonchalerades för det mesta och britterna på Jamaica hade vägrat att ens överväga förslaget från London att piskande av kvinnor skulle förbjudas. Dessutom beslöt man att skära ned antalet lediga dagar vid jul från tre till två. Samtidigt var slavarna medvetna om abolitioniströrelsen i Storbritannien. Än mer medvetna var de om plantageägarnas reaktion inför den. Att det fanns de (bland de vita) som hotade med väpnat uppror och utträde för att ansluta Jamaica till Förenta staterna var allmänt känt. Det förekom till och med tal om att anställa massaker på manliga slavar. En plantageägare berättade för en slav att ”fri­heten skulle komma från England, men att han skulle skjuta varenda f-d [förbannad] svart lymmel innan de fick den”.51 Baptistkyrkan ansvarade för det underjordiska nätverk som höll samman sammansvärjningen. Den officiella kyrkan kontrollerades av vita missionärer, och även om de sympatiserade med upproret på jamaica — 27


abolitionisterna förkunnade de ett budskap av tålmodig lydnad och resignation. Kanske hade de John Smiths öde på Demerara i åtanke. Vid sidan av och inom deras kyrka fanns emellertid en inhemsk baptistkyrka, med svart ledning, som förkunnade ett mycket annorlunda budskap. Sammansvärjningens ledare, Samuel Sharpe, var förste diakon vid Thomas Burchells Montego Bay Baptist Chapel, kolonins viktigaste baptistkapell. Han var dessutom inhemsk baptistpredikant. Enligt den vite missionären Henry Bleby var Sharpe ”den man vars aktiva hjärna tänkt ut projektet och han hade tillräcklig auktoritet inför dem som omgav honom för att genomföra det, eftersom han hade förvärvat ett utomordentligt stort inflytande bland de övriga slavarna”. Han var ”säkert den intelligentaste och märkvärdigaste slav jag någonsin träffat”, erinrade sig Bleby senare – en man ”som var i besittning av en intellektuell och retorisk resning långt utöver det vanliga”. Sharpe använde sin ställning som privilegierad slav för att sprida sammansvärjningen, rekrytera nya anhängare, predika befrielse och göra sig redo för den kommande dagen. Vid slutet av bönemöten som hölls på plantagerna inbjöds utvalda personer att stanna kvar efter gudstjänsten och då försökte antingen Sharpe själv eller någon annan ledare att vinna över dem. En av dem som blev rekryterade på det sättet, Edward Hylton, berättade senare för Bleby att Sharpe hade talat om de mångahanda plågor och orättvisor som var förknippade med slaveriet; hävdat att alla människor är jämlikar med avseende på frihet och hänvisat till skriften som sin auktoritet, förnekat att den vite mannen hade större rätt att hålla de svarta i ­slaveri än de svarta hade att förslava de vita …

Så snart de vunnits över fick de nya anhängarna svära på Bibeln att inte återgå till arbetet efter jul om det inte var som fria män och kvinnor.52 Kristendomen hade blivit en ”revolutionär ideologi”, ”ett positivt rättfärdigande av handling”, som stålsatte dem för den kommande striden. Bland de bibeltexter som talade om deras längtan fanns Johannes 8:36: ”Om nu Sonen gör eder fria, så bliven I verkligen fria.”53 28 — imperiets skugga


Vad Sharpe och hans medsammansvurna tänkte sig var en allmän strejk som skulle fortsätta tills slaveriet var avskaffat och herrarna gått med på en lön på 2 shilling och 6 pence per dag. De hade organiserat en ”armé” på några hundra man för att försvara sig, men det fanns inga planer på ett revolutionärt krig eller ett gerillakrig. Signalen för att inleda strejken skulle vara när man brände sockeravfall på godset Kensington på kvällen den 27 ­december. Så snart elden tänts, brändes avfall på den ena plan­ tagen efter den andra. Strejken förvandlades nästan genast till ett uppror, även om det inte är helt klarlagt hur detta gick till. För plantageägarnas del var strejken i sig ett uppror som måste slås ned med våld, men det fanns även en utbredd känsla bland ­slavarna att ett mer militant handlande var av nöden. De hade knappast några vapen och inget hopp om att kunna besegra militären. I stället slog de till mot sina förtryckare genom att sätta eld på plantagerna. Enligt en rebell skulle de bränna ”de förbannade plantagerna och göra sig kvitt alla sockerbruken; det var de som hindrade dem att uppnå friheten”. En kvinnlig mordbrännare förklarade: ”Jag vet att jag ska dö för detta, men mina barn kommer att vara fria.” Hon sköts av milisen.54 Nedbrännandet av plantagerna var ett förödande slag mot plantageägarna med förluster som har beräknats till 1 154 590 pund. Revolten hade fullständigt krossats vid slutet av första veckan i januari 1832, men jakten på flyende rebeller fortsatte i veckor efteråt. Maronernas legoknektar kom oundvikligen att spela en roll i dessa upprensningsaktioner.55 När upproret officiellt var över, hävdade myndigheterna att 201 slavar hade dödats. Det antalet är alldeles för lågt eftersom flera distrikt aldrig skickade in några rapporter. En siffra på omkring 400 dödade förefaller mycket mera sannolik.56 Många sköts på fläcken. Detta följdes av en rättslig massaker då ytterligare 326 rebeller avrättades efter rättegångar som inte var stort mer än en parodi på rättvisa. Därtill kommer att flera fångar som dömts till spöstraff piskades till döds, men de räknades inte med bland de avrättade. Fjorton vita dödades under revolten. Många slavar mötte döden trotsigt. Patrick Ellis sade till sin exekutionspluton: ”Skjut, för jag kommer aldrig att vara slav igen.” På liknande sätt sade Samuel Sharpe, upproret på jamaica — 29


kort innan han avrättades, till Henry Bleby att ”hellre dog han på den där galgen än han levde i slaveri”.57 Han hängdes den 23 maj 1832, den siste rebell som avrättades. Samma dag skrev en vit ­jamaican att slaven ”nu känner sin styrka och kommer att hävda sitt krav på frihet. Till och med i denna stund, oberörd av det ­senaste misslyckandet, diskuterar han frågan med fast beslutsamhet.”58 Låt oss ge sista ordet om revolten till missionären Henry Bleby: Man lyckades inte uppnå upphovsmännens omedelbara syfte, likväl hade slaveriet, genom revolten, tillfogats ännu en skada som påskyndade dess undergång, för det visade Storbritanniens lagstiftande församling att frihetslängtan blivit så utbredd bland negrerna själva att det skulle vara synnerligen riskabelt att skjuta upp en lösning på den synnerligen viktiga frågan om emancipation till en senare period … om slaveriet inte avskaffades genom fredlig lagstiftning skulle slavarna förvisso ta saken i egna händer och göra ett våldsamt och blodigt slut på sin träldom.59

Slaveriets avskaffande Många plantageägare beskyllde de vita missionärerna för den ­revolt som hade förvandlat deras plantager till rykande ruiner. Efter revolten reagerade de genom att bränna ner nästan tjugo kapell och gripa missionärerna som misshandlades och hotades. Henry Bleby blev tjärad och fjädrad och fick veta att han skulle brännas levande, William Knibb blev mörbultad, skymfad och stucken med en bajonett, och det gjordes ett försök att snärja Thomas Burchell genom att skaffa fram falskt vittnesmål om hans inblandning i revolten. Dessa män hade motsatt sig revolten, men nu fick de se sina kapell förstöras, blev själva hotade och såg hur medlemmar av deras församling dödades, uppenbarligen för sin tro. Missionärerna, särskilt William Knibb, som i folkmun blev känd som ”Knibb den beryktade”, förde berättelsen om vad som hade hänt i Jamaica tillbaka till Storbritannien. Abolitioniströrelsen gav honom en masspublik. 30 — imperiets skugga


Vilket var förhållandet mellan slavrevolten, abolitioniströrelsen och slaveriets störtande? I denna bok hävdas visserligen att slavrevolten var den avgörande faktorn, men man bör inte underskatta den folkliga abolitionismens betydelse. Även om abolitioniströrelsen brukar identifieras med William Wilberforce hade den faktiskt sina rötter bland hantverkare, särskilt i norra England och sin inspiration i den icke-konformistiska kyrkans idéer. Det var en rörelse över klassgränserna men samtidigt ingick den i tidens folkliga arbetarklassradikalism. Mellan 1830 och 1832 blev abolitionismen en massrörelse. Människor ”anslöt” sig till saken och det är, som James Walvin framhåller, ”omöjligt att nog betona omfattningen av och djupet i stämningarna mot slaveriet”.60 Man höll offentliga och privata möten (William Knibb reste runt i landet och framhöll vid ett tillfälle att om Samuel Sharpe hade varit en polsk patriot som stred mot den ryske tsaren hade han firats som en hjälte), stora mängder trycksaker mot slaveriet såldes, och masspetitioner organiserades. År 1833 såldes 200 000 exemplar av Whitelys Three Months in Jamaica, in 1832 på två veckor. Samma år överlämnades 5 020 petitioner, undertecknade av 1 309 931 människor, till parlamentet. Detta var en mäktig rörelse i en tid då Storbritanniens politiska system utsattes för ett våldsamt folkligt angrepp som kulminerade i den stora parlamentsreformen (The Reform Act) 1832. Det fanns också radikaler som var motståndare till att slaveriet avskaffades. Den mest framstående var William Cobbett, som förenade demokratiska principer med en hätsk rasism – han hade uppmanat fransmännen att hänga Toussaint Louverture och förklarade att slaveriet var Afrikas öde. Men till och med Cobbett var tvungen att lova att han skulle stödja slaveriets avskaffande när han ställde upp i parlamentsvalet 1832. Det är ett kraftfullt vittnesbörd om rörelsens styrka. Dessutom kom denna explosion av stöd för avskaffande i en tid då Västindiens plantagearistokrati höll på att förlora sin ställning. Storbritanniens omvandling till en industriell ekonomi och ett industrisamhälle etablerade idén om det fria arbetet hos både arbetsgivare och arbetarklass. Väljarnas sociala, ekonomiska och politiska tyngd ökade, medan inflytandet försvagades för plantagearistokratin, de så kallade ”västindiska intressena”. Parupproret på jamaica — 31


lamentsreformen 1832 var förvisso ett tungt slag. Trots det krävdes, som Seymour Drescher har hävdat, ett hot om revolution i Västindien för att slaveriet skulle avskaffas, alldeles som det krävdes ett revolutionärt hot för att parlamentet skulle anta den ­katolska emancipationen 1829 och för att parlamentsreformen skulle antas 1832.61 Hotet togs på oerhört stort allvar. Det togs för givet, säkerligen med rätta, att det skulle bli fler revolter om slaveriet inte avskaffades. Man trodde till och med att de var omedelbart förestående. Den 7 juli 1832 skrev Lord Howick, understatssekreterare för ­kolonierna och son till premiärministern, Lord Grey, till Jamaicas nye guvernör att han fått veta att slavarna inte på minsta sätt har avskräckts eller kuvats av de fruktansvärt stränga bestraffningar som de har utsatts för utan tvärtom inte tycks bry sig stort om sina liv och betraktar döden som oändligt mycket bättre än slaveriet, samtidigt som de är i högsta grad förbittrade och brinner för att kunna hämnas det som drabbat ­deras vänner och släktingar … det är fullständigt klart att det nuvarande tillståndet inte kan pågå mycket längre och att varje timme som det pågår fylls med den allra mest skrämmande fara … min övertygelse är att endast emancipationen verkligen kommer att avvärja faran och att det reformerade Parlamentet mycket snabbt kommer att vidta den åtgärden, men under tiden är det blott alltför möjligt att det samtidiga mord på de vita som Knibb fruktar kan inträffa på varje gods.

I sin dagbok skrev han: ”Jag skulle inte bli överraskad om jag när som helst fick höra att Jamaica är i negrernas händer.”62 Revolten på Jamaica hade till sist gjort det tydligt att slaveriet inte längre var ett livskraftigt system för exploatering i Brittiska Västindien. Fruktan för flera resningar gjorde att det brådskade att anta lagförslaget om slaveriets avskaffande och det antogs sommaren 1833 med stor majoritet i både under- och överhuset. Slaveriet avskaffades formellt den 1 augusti 1834 och omkring 750 000 människor, män, kvinnor och barn, blev fria. Friheten erövrades dock i stor utsträckning på plantageägarnas villkor. 32 — imperiets skugga


Plantageägarna fick 20 miljoner pund som ersättning för förlorad egendom, en förbluffande stor summa på den tiden och över 2,2 miljarder pund i dagens penningvärde. John Gladstone, till exempel, fick 85 600 pund för sina 2 183 slavar. Slavarna fick naturligtvis ingen ersättning. Därtill kommer att slaveriet ersattes med vad en historiker har beskrivit som ”ofrihet”, ett lärlingssystem varigenom före detta slavar enligt lag tvingades arbeta för sina tidigare ägare i mer än fyrtio timmar i veckan utan betalning. Lärlingstiden skulle pågå i fyra år för hushållsslavar och hantverkare och sex år för jordbruksslavar. Systemet stötte omedelbart på motstånd. På Saint Kitts blev det allmän strejk som regeringen var tvungen att slå ned med trupper.63 På andra håll, i Dominica, Trinidad och Jamaica, förekom mindre omfattande strejker. Lärlingssystemet blev en källa till ständiga konflikter.64 Hur spänd situationen hade blivit visade sig, när det spreds ett rykte om att Knibb hade mördats av plantageägarna. Hundratals beväpnade svarta samlades för att utkräva hämnd och skingrades inte förrän de fått garantier för att det inte var sant.65 Lärlingssystemet avskaffades till slut, efter endast fyra år, den 1 augusti 1838. Äntligen fria!

Morant Bay 1865 Friheten innebar inte att det var slut på exploatering och förtryck. Den politiska och ekonomiska makten blev kvar i den vita plantagearistokratins händer trots att slaveriet hade avskaffats. Dessutom förekom ständiga rykten om att kolonin skulle utträda ur brittiska imperiet och ansluta sig till Förenta staterna och senare till Amerikas Konfedererade sydstater som ett första steg mot att återinföra slaveriet. Ekonomiska, sociala och politiska missförhållanden kom till en avgörande konfrontation den 11 oktober 1865 i Morant Bay med sammanstötningar mellan milis och protesterande medborgare under ledning av Paul Bogle. Jamaicas guvernör, Edward Eyre, svarade med förkrossande makt och ofattbar brutalitet. För hans del hade ett ögonblicks tvekan ”kunnat tända den fackla som skulle ha fått ön att flamma upp i uppror upproret på jamaica — 33


från den ena änden till den andra”. Han fruktade att revolten skulle sprida sig över hela Västindien om den inte bragtes under kontroll.66 Trupper skickades till oroliga områden där de införde ett skräckregemente. Hundratals avrättningar genomfördes, mer än 600 fångar piskades, däribland gravida kvinnor, och 1 000 hus brändes ner. 29 vita dödades i resningen och mellan 500 och 1 500 svarta. Officiellt avrättades 353 människor efter krigsrätt. Några användes som måltavlor av trupperna. Om läsaren tror att detta är en överdrift har vi vittnesmål från kapten Spencer Field som säger att Arthur Wellington, sedan han dömts till döden, bands vid ett träd medan soldater sköt på honom med Enfield­ gevär från ett avstånd på 400 yard. Väbeln tjänstgjorde som markör och signalerade att det sjunde skottet hade ”passerat genom rebellens hals, det nionde eller tionde skottet träffade hans hjärta eller däromkring”.67 Bogle själv hängdes den 25 oktober. Parlamentsledamoten för Morant Bay, George William Gordon, befann sig i Kingston under resningen och var inte på något sätt inblandad i den. Däremot var han en förkämpe för de fattiga och en högröstad kritiker av guvernör Eyre. Han greps och fördes till Morant Bay där det var fullt möjligt att ställa honom inför krigsrätt och hänga honom utan att man behövde lägga fram bevis ­inför en jury eller behövde bry sig om avsaknaden av sådana. Det var ett med nöd och näppe maskerat politiskt mord. Omfattningen av det förtryck Eyres utövade väckte indignation i Storbritannien. En statlig utredning undersökte hans agerande och lovordade honom visserligen för att ha reagerat så snabbt på själva resningen men fördömde icke desto mindre bruket av dödsstraff som överdrivet, användningen av spöstraff som ”hänsynslös” och brännandet av hus som grymt.68 Eyre blev avsatt och återvände till England. När han anlände till Southampton den 12 augusti 1866, mottogs han av en grupp respektabla, förmögna anhängare, många av dem adliga, som föreslog att det skulle ­anordnas en middag till hans ära. Medan borgmästaren den 21 augusti hälsade Eyre och hans anhängare välkomna, samlades protesterande medborgare ur arbetarklassen. De fördömde ”dödens bankett”, angrep gästerna, stoppade deras vagnar och sökte igenom dem på jakt efter Eyre för att lyncha honom. På annan 34 — imperiets skugga


plats hölls ett protestmöte, ”det största arbetarmöte som någonsin skådats i staden Southampton”. Man antog resolutioner som fördömde Eyre och den skam som välkomnandet av honom hade bragt över staden.69 En Jamaicakommitté bildades i London för att kräva att Eyre skulle ställas inför rätta och en konkurrerande försvarskommitté bildades för att lovprisa hans hjältemod. Det var en häftig strid där Eyres anhängare framförde ett våldsamt rasistiskt försvar. De förnekade inte den mordiska brutalitet som visats under det undantagstillstånd han infört men förfäktade att sådana metoder var enda sättet att hålla de svarta nere. Radikaler från medel- och arbetarklass kämpade emot med gott resultat, men det blev aldrig något åtal. Denna kampanj ingick i det radikala uppsving som kulminerade i valreformen 1867.

upproret på jamaica — 35


Hungersnöden på Irland

bara genom att tillgripa ett stort mått av våld och avsiktligt underblåsa religiösa konflikter lyckades britterna 1798 få bukt med ett uppror i full skala mot deras välde på Irland. The United Irishmen (”Förenade irländare”), en underjordisk rörelse med både katoliker och protestanter, hade inlett en kraftfull revolutionär utmaning och hoppades på bistånd från fransmännen men krossades brutalt. Ett senare försök 1803 slog slint och britterna kunde återställa ordningen utan större problem.1 Under tiden hade Irlands eget protestantiska parlament avskaffats och landet hade formellt införlivats med Förenade kungariket (Storbritannien) genom unionsakten 1801. Irland hade nu representation i Westminster men styrdes i praktiken fortfarande som ett ockuperat land. På 1820-talet byggde Daniel O’Connell framgångsrikt upp en massrörelse som för katolikerna krävde medborgerlig likställighet med Irlands protestanter. Rörelsen fick igenom sitt krav om katolikernas emancipation 1829. Därefter tog O’Connell upp kravet att unionen skulle upplösas och ställde sig än en gång i spetsen för en mäktig massrörelse. Till synes var det en rörelse för att ändra författningen men avsikten var att skrämma den brittiska regeringen till att upplösa (”repeal”) unionen genom hot om våld. Denna gång synade britterna O’Connells bluff och 1843 kunde de avstyra protesten genom att klargöra att de, om så behövdes, skulle slå ner rörelsen som ville upplösa unionen med våld. Rörelsen hade visserligen lidit ett allvarligt bakslag men allt pekade på att 36 — imperiets skugga


det bara var temporärt. Läget var moget för förnyat motstånd. År 1844 sade Benjamin Disraeli, vid tillfället ung parlamentsledamot för Tories, inför underhuset att vem som helst som satte sig in i förhållandena på Irland med dess svältande befolkning, frånvarande aristokrati, utländska kyrka, och den svagaste verkställande makten i världen oundvikligen skulle komma fram till att, som han sade, ”botemedlet var revolution”. Det enda som hindrade en revolution var ”unionen med England”.2 Om brittiska regeringen hade ställts inför en massrörelse för att upplösa unionen under revolutionsåret 1848 hade säkerligen både Irlands och Storbritanniens 1800-talshistoria fått ett annat förlopp. I stället kom Irland att förändras helt och hållet av hungersnöden.

Den stora svälten Potatispesten (svampen phytophthora infestans) uppträdde för första gången på Irland 1845 då den förstörde mellan 30 och 40 procent av Irlands potatisskörd. Potatisen var det viktigaste inslaget i de fattigas kost och pesten orsakade svåra umbäranden. Året därpå förstörde pesten nästan hela skörden och svåra umbäranden övergick i fruktansvärd hungersnöd. Under 1847 var pesten inte lika svår men nu hade jordbrukarna färre sättpotatisar att plantera, vilket ledde till att skörden bara blev 10 procent av vad som hade varit vanligt före hungersnöden. 1848 kom pesten tillbaka än en gång med förödande konsekvenser som höll i sig under följande år. Hungersnödens effekter sträckte sig in på 1850-talet. Det var den värsta katastrofen i fredstid i Västeuropas moderna historia. En miljon människor dog av svält, sjukdomar och umbäranden och ytterligare en miljon flydde sitt hemland för att söka sin trygghet i England och Skottland, Kanada och Förenta staterna. Det var oundvikligen landsbygdens fattiga som drabbades värst, jordlösa lantarbetare, torpare och småbrukare varav de flesta redan levde i den mest förfärliga fattigdom. Ekonomihistorikern Cormac O Grada menar att för fattiga irländare var ”livet strax före hungersnöden minst lika hårt som för de fattiga i stora delar av tredje världen”. För omkring hälften av hungersnöden på irland — 37


det irländska folket var livet ”hårt och tröstlöst”.3 Västra Munster, södra Ulster och Connaught var de områden som drabbades värst, men lidandet var fruktansvärt i alla områden som dominerades av jordbruk för självhushåll. Till och med Wicklowbergen, inom synhåll från Dublin, ödelades av hunger och sjukdom. Hur reagerade den brittiska staten på denna kris? Hur reagerade det rikaste landet i Europa, ”världens verkstad”, härskare över ett stort imperium? Robert Peels konservativa toryregering vidtog begränsade hjälpåtgärder för att klara potatisskörden som delvis slog fel 1845. Åtgärderna var tillräckliga för att hålla antalet faktiska dödsfall på en låg nivå trots betydande umbäranden. När skörden slog fullständigt fel 1846 sammanföll det med att Peels regering byttes ut mot en whigregering under ledning av Lord John Russell. Denna utveckling hälsades med entusiasm av anhängare till ”repealrörelsen” som ville upplösa unionen mellan England och Irland och betraktade Russell som sin vän, en person som hade tagit ställning för en politik inriktad på reformer och förbättringar på Irland. Den nya regeringen var emellertid också så ideologiskt bunden till laissez-faire, frihandel och marknadskrafter att den vägrade vidta en så elementär åtgärd som att förbjuda livsmedelsexport från Irland. Russell satte stopp för de hjälpåtgärder och de subventioner till offentliga arbeten på Irland som toryregeringen infört och lät den fria marknaden ta hand om livsmedelsförsörjningen. Resultatet var katastrofalt och regeringen tvingades motvilligt och motsträvigt vidta nödåtgärder. Katastrofens omfattning var mer än regeringens system för offen­ tliga arbeten kunde klara av. Antalet sysselsatta steg från 250 000 på hösten 1846 till 750 000 våren 1847. När denna politik bröt samman ersattes den med soppkök som i augusti 1847 försåg tre miljoner människor med mat varje dag. Detta initiativ, som räddade livet på tiotusentals människor, var endast avsett som en tillfällig åtgärd medan ett system med fattighus, som skulle bekostas med irländska resurser, togs i bruk i hela landet. Alla dessa åtgärder genomfördes dessutom på ett hårt och småaktigt vis. Tonen angavs av finansministern, Charles Wood, och statssekreteraren vid finansdepartementet, Charles Trevelyan, säkerligen två av de gräsligaste personerna i Storbritan38 — imperiets skugga


niens moderna historia.4 I själva verket dog en miljon människor därför att regeringens nödåtgärder var alltför små och kom alltför sent. Och att de var alltför små och kom alltför sent berodde på en ödesdiger och dödsbringande växelverkan mellan regeringens ekonomiska ideologi och Irlands ställning som koloni. Den hårda sanningen är att Irlands fattiga offrades på frihandelns och den ekonomiska avregleringens altare. Vid ett protestmöte i Cork den fruktansvärda vintern 1846–47 föreslog Horace Townsend att rättsläkarens utlåtande om svältdöda borde vara att de hade ”dött av en överdos politisk ekonomi förvaltad av kvacksalvare”.5 Det har naturligtvis gjorts gällande att de ansvariga, whigministrarna och deras tjänstemän, i själva verket gjorde allt, ja faktiskt mer än vad man då ansåg vara möjligt. Man hävdar att det inom det ideologiska universum dessa män levde i helt enkelt inte fanns någon lösning på den katastrof de stod inför. Detta fick till följd den märkliga situation då en delegation från Irland besökte Russell för att vädja om mer hjälp till de svältande fattiga och endast möttes av en premiärminister som läste högt för dem ur Adam Smiths Nationernas välstånd. Den hjälp de bad om skulle, enligt Russells politiska ekonomi, bara göra situationen värre och faktiskt resultera i fler dödsfall.6 En historiker, Gearoid O Tuathaigh, har kommit fram till att problemet var att de styrande klasserna i Storbritannien på 1840talet stod enade i sin tro att fri företagsamhet, äganderättens okränkbarhet, frihandel och lagen om tillgång och efterfrågan ”utgjorde de bästa förutsättningarna för ekonomisk verksamhet … anhängarna till teorin om laissez-faire var herre på täppan”. Svagheten med den förklaringen är dess idealism, det vill säga att den rycker loss den tidens ”vedertagna uppfattning” från det sociala och politiska sammanhang inom vilket den formades. I brittisk politik var den irländska hungersnöden inte tillräckligt viktig för att leda till ett ifrågasättande av den vedertagna uppfattningen. Det var själva kärnan i Irlands ställning som koloni. Fattiga irländares öde blev aldrig en central angelägenhet för den brittiska regeringen eller de styrande klasserna rent generellt. O Tuathaigh konstaterar själv att händelsernas tryck faktiskt tvingade whigpolitikerna att överge vissa av sina omhuldade prinhungersnöden på irland — 39


ciper men inte tillräckligt för att rädda dem som svalt ihjäl.7 Lord Clarendon, regeringens befallningshavande på Irland, påpekade att brittiska regeringen inte ens på Irland kunde tillåta att de ­svältandes antal översteg en viss mängd.8 Det fanns dessutom många samtida som kritiserade den brittiska regeringens politik, men de hade aldrig tillräckligt stort politiskt inflytande för att förändra situationen. Man behöver inte gå till republikaner som John Mitchel för att hitta anklagelser mot Russells regering. I mars 1849 avgick Edward Twistleton, den synnerligen respektable överkommissarien för Irlands fattigvård. Clarendon skrev till London och förklarade att Twistleton ansåg att ”armodet här är så fruktansvärt och underhusets likgiltighet så påtaglig att han inte lämpar sig som företrädare för en politik som uppenbarligen syftar till utrotning”.9 Det kan inte råda något tvivel om att brittiska regeringen, om hungersnöden hade inträffat någonstans i England, skulle ha vidtagit de åtgärder som var nödvändiga för att förhindra massvält utan hänsyn till omhuldade ekonomiska principer. Hotet mot den sociala och politiska ordningen skulle ha varit alltför stort för att man ens hade kunnat överväga något annat handlingssätt. Massvält i Irland däremot var helt enkelt inte tillräckligt viktigt för att förändra den vedertagna uppfattningen. Därtill kommer att Irland redan uppfattades som grogrund för missnöje, och om hungersnöden fick några politiska konsekvenser var det snarare att den bidrog till att bevara det brittiska styret än att den utgjorde ett hot mot det. Det förekom naturligtvis folkliga protester mot myndigheternas agerande, men historikerna har nätt och jämnt börjat undersöka den sidan av svältåren. Ett framstående undantag är Ciaran O Murchadhas Sable Wings Over the Land, en studie av Ennis i grevskapet Clare. Här vidtog de hemliga agrara sällskapen, Whiteboys eller Terry Alts, åtgärder för att förhindra export av spannmål från området under vintern 1846–1847. Jordbrukare utsattes för hotelser och om de inte brydde sig om varningen sköt man hästarna som hade fört deras spannmål till marknaden. I oktober 1846 sköts omkring 50 hästar och under de följande två åren var det hundratals fler som delade det ödet. Ett organiserat 40 — imperiets skugga


försök att förhindra att spannmål skeppades ut från hamnen stoppades av trupper som sattes in för att skingra den blockerande folkmassan. Det förekom protester mot administrationen av hjälpen och den usla tillgången till offentliga arbeten. I början av december 1846 genomfördes ett misslyckat försök att mörda uppsyningsmannen för nödhjälpsarbetena vid Clare Abbey. Som ve­ dergällning lät fattigvårdsinspektören, kapten Edmond Wynne, stänga nödhjälpsarbetena och utnyttjade svälten för att lära folket en läxa. Två veckor efter att han stängt nödhjälpsarbetena besökte Wynne området: Jag är inte en person som lätt blir rörd men jag måste erkänna att jag blev överväldigad av omfattningen och intensiteten i det lidande jag bevittnade, särskilt bland kvinnor och barn som man kunde se utspridda i skaror över fälten med rovor likt en flock utsvultna kråkor. De slukade de råa rovorna, halvnakna mödrar som huttrande i snön och snöslasket gav ifrån sig förtvivlade utrop, medan deras barn skrek av hunger. Jag kan uthärda vad jag än kan råka ut för här, men detta klarar jag inte.

Fast visst klarade han det. Den kollektiva bestraffningen betraktades som en stor framgång och nödhjälpsarbetena öppnades på nytt för en kuvad befolkning. Liknande åtgärder genomfördes därefter på andra ställen och nödhjälpsarbeten stängdes vid Ruan och Kilmaley. Trevelyan var full av lovord över Wynnes ”oförfärade anda” och ansåg att han var allt som stod ”mellan folket i Clare och fullständig anarki”.10 Hur var det med utgifterna för att hålla irländarna vid liv? Sammanlagt spenderade brittiska regeringen omkring 8 miljoner pund på hjälpåtgärder mot svälten. Den summan står i skarp kontrast till de 20 miljoner pund man använde för att kompensera slavägarna när slaveriet avskaffades 1834. De pengarna betalades ut för att upprätthålla egendomsrätten och gick till förtjänstfulla rika snarare än till ovärdiga, och till råga på allt, irländska fattiga. Underhuset intresserade sig, som Twistleton konstaterade 1849, mer för ”er­ övringen av Sind eller Punjab” än för att hålla irländarna vid liv.11 Liksom för att bevisa det lyckades den brittiska regeringen kort tid hungersnöden på irland — 41


efter hungersnöden, utan alltför stora svårigheter, få fram 70 miljoner pund för att utkämpa Krimkriget. Mest talande av allt var kanske den kommentar som den irländske nationalistiske parlamentsledamoten, William Smith O’Brien, fällde i underhuset att ”om det inträffade ett uppror på Irland i morgon skulle de villigt anslå 10 eller 20 miljoner för att slå ner det, men det de är beredda till för att ta liv kan de inte göra för att rädda liv”.12

Avhysningar Hungern och sjukdomarna förvärrades genom att hungersnöden blev ett tillfälle att genomföra dramatiska röjningar av marker som innebar en samlad offensiv från jordägarna mot de fattiga. De stora katolska jordbrukarna anslöt sig till detta angrepp och under perioden efter hungersnöden visade det sig att de var en av de kategorier som hade gynnats. Exakt hur många människor som blev avhysta under dessa ohyggliga år vet man inte och det är oundvikligen en kontroversiell fråga. Siffran överstiger med visshet en halv miljon människor, ett förbluffande antal hur man än betraktar det.13 Även utan den åtföljande svälten är det ett av de hemskaste exemplen på klasskrig i Europas moderna historia. Hur behandlas det i ett standardverk som Roy Fosters hyllade Modern Ireland 1600–1972? Hungersnöden behandlas tämligen sparsamt medan avhysningarna får en enda mening på 596 sidor text.14 Det är omöjligt att föreställa sig att en allmän historia om Skottland skulle behandla röjningen av högländerna på det viset men skotsk historia är kanske inte lika politiskt känslig.15 I december 1849 rapporterade korrespondenten för London ­Illustrated News från Moveen, en by i Kilrushs fattigvårdsområde: Det finns inget annat än förödelse … den obarmhärtige förstöraren har lämnat husens väggar stående som om han fann behag i att skåda minnesmärkena över hans skicklighet medan han har förstört taken och berövat människorna allt skydd. Det liknar mer gravar från en svunnen ras än boningar för människor som fortfarande är vid liv, och jag blev faktiskt lättad över att se ett eller två

42 — imperiets skugga


halvklädda spöken smyga sig fram som bevis för att jag inte befann mig i de dödas rike.

Folket, fortsatte han, hade ”funnit sig i sitt öde … Man skådar endast hopsjunkna gestalter knappt täckta med hud – krälande skelett”. Han framhöll ”avhysningarnas väldiga omfattning”.16 En församlingspräst beskrev en avhysning i september 1847. Arrendatorn var sängliggande, emedan han under avsevärd tid befunnit sig i ett borttynande tillstånd på grund av armod. Sheriffen tvekade att utföra sina order när han såg hur extremt kraftlös mannen var – han kom ut och gjorde invändningar men herr Walsh var obeveklig. Duffy fördes ut och lades under ett torvtäckt skjul, som tidigare använts som svinstia och hans hus revs. Godsägaren ansåg inte att han var i fullständig besittning av egendomen så länge svinstian var hel och gav order om att taket skulle tas bort och stackars Duffy som inte hade någon vän han kunde ta sin tillflykt till blev kvar under bar himmel i två dagar och två nätter tills döden gjorde slut på honom.17

Sådana scener gjorde till och med regeringsledamöter förfärade. Russell själv beklagade vid ett tillfälle att ”morden på fattiga torpare är så hemska att man inte kan stå ut med dem” och regeringen ”borde sätta stopp för denna godsägarnas lynchlag”.18 Fast visst stod han ut. Arthur Kennedy, fattigvårdsinspektör i Kilrush­ området, var ännu mer förskräckt och erinrade sig senare ”att det fanns dagar … när jag kom tillbaka från någon avhysning så ursinnig av den hunger och misär jag skådat under dagens arbete att jag kände mig böjd att ta fram geväret jag hade bakom dörren och skjuta den förste godsägare jag träffade på”.19 Två irländska godsägare, lorderna Palmerston och Clanricarde, ingick faktiskt i Russells regering, och bägge två var fast beslutna att upprätthålla egendomsrätten och förordade en politik med systematiska röjningar. Palmerston krävde att ”avhysningar bör genomföras utan grymhet”, men den hårda verkligheten var att varje förbättring på Irland ”måste bygga på … en långvarig, oavhungersnöden på irland — 43


bruten och systematisk avhysning av småbrukare och av torpare utan besittningsrätt”. Clanricarde var inte lika besvärad av grymheten och meddelade vid ett tillfälle kabinettet att det kunde hända att det om en arrendator inte ”vill ge sig av i dagsljus inte återstår annat än att tvinga ut honom om natten och därför tvingas han ut en vinternatt och dör av kyla och svält vid vägkanten”.20 Ännu extremare var den uppfattning som regeringens befallningshavande på Irland, Lord Clarendon, gav uttryck för i augusti 1848: ”Jag skulle göra rent hus i Connacht och skicka dit nya män och engelska pengar precis som man skulle göra i Australien eller någon annan nyupptäckt koloni.” Denna våldsamma fördrivning av omkring två miljoner människor var den enda lösning han kunde se på ”det irländska problemet”.21 Det förekom naturligtvis motstånd mot avhysningarna. Några godsägare blev nedskjutna. Det mest beryktade fallet var när major Denis Mahon från Strokestown i grevskapet Roscommon sköts den 2 november 1847. Han var en godsägare som avhyste sina arrendatorer och hade bekostat överfarten för ungefär 500 av dem på en ”flytande likkista”, Virginius, till Kanada. Över 150 av emigranterna var döda när fartyget kom fram, och de flesta överlevande var i så dåligt skick att de måste bäras i land där mer än 100 av dem senare dog. Men i brittisk press prisades Mahon som en human godsägare som fallit offer för en blodtörstig mördare som uppmanats till sitt dåd av församlingsprästen. Dödsskjutningen av en enda man överskuggade tiotusentals människors död i svält. Regeringen satte i gång en presskampanj med The Times i spetsen, en kampanj delvis avsedd att skrämma och tysta dem inom prästerskapet som var öppet kritiska mot regeringens politik. En präst, fader James Maher, svarade på pressattacken genom att fråga om de sexton uns (454 gram) mat som fattighuset i Carlow tillhandahöll per dag inte i sig var motiv för revolt, och i synnerhet hur många mord en sådan diet skulle framkalla om den påtvingades de fattiga i England.22 Palmerston ansåg att nedskjutningen av Mahon ingick i ”en överlagd och omfattande sammansvärjning bland präster och bönder för att döda eller driva bort alla jordägare, förhindra och avskräcka deras ombud från att driva in arrenden och således i praktiken överföra landets jord 44 — imperiets skugga


från jordägaren till arrendatorn”. Tyvärr fanns det inte någon ­sådan sammansvärjning. Palmerston fortsatte icke desto mindre att fullkomligt hysteriskt hävda att det aldrig i modern tid utanför Afrika hade funnits ”en sådan brottslighet som den som nu existerar på ­Irland”. Den lösning han föreslog för denna kris för lag och ordning var att ”när helst en man mördas på Irland ska församlingens präst deporteras. Ett förslag som skulle röna ett mera utbrett stöd vore att hänga honom och jag betvivlar inte att många av dem som högljutt kräver undantagstillstånd tänker sig att den sistnämnda metoden skulle komma till bruk om undantagstillstånd införs.”23 Inte helt oväntat visade Palmerston betydligt större engagemang för att skydda sina arrenden än för att lindra sina arrendatorers hunger. Palmerston var själv en godsägare som avhyste arrendatorer och erbjöd många bland dem överresa till Kanada. En av den store mannens levnadstecknare berättar: Sommaren och hösten 1847 anlände nio fartyg till Quebec och St. John med sammanlagt 2 000 av Palmerstons arrendatorer från Sligo. Kanadensarna chockades av immigranternas tillstånd. De anlände fullständigt utblottade … trots att Palmerston tillkännagivit att mellan 2 och 5 pund skulle betalas ut till varje familj vid ankomsten till Quebec, fanns ingen företrädare där för att möta dem eller ge dem någon sorts hjälp och de lämnades i snön; barfota och i trasor under sin första vinter i Kanada.24

Adam Ferrie, ordförande för emigrationskommittén i Kanada, beklagade att Palmerston hade ”glömt bort den vördnad han var skyldig Gud, sin härskare och sitt land”. De arrendatorer han hade deporterat var ”offer för det grymma system som innebar inspärrning till sjöss och den enda destination de kunde få var en för tidig grav”. Ferrie beklagade ”att män som gjorde anspråk på att vara kristna, och särskilt britter, kunde göra sig skyldiga till sådan omänsklighet”.25 Inget av detta skulle lägga hinder i vägen för Palmerstons följande politiska karriär och vad de flesta av ­periodens historiker beträffar lämnar det inte någon fläck på hans anseende.26 hungersnöden på irland — 45


Medan folket svalt och landet röjdes fortsatte den irländska överklassen att njuta av ett liv i stor lyx och överdåd. Republikanen John Mitchel observerade senare: Du kanske föreställer dig att det måste synas några effekter eller symtom på en sådan katastrof i staden Dublin. Det är säreget att förtälja att staden aldrig tidigare varit så nöjeslysten och luxuös; aldrig tidigare hade ståtliga ekipage trängts så på gatorna och teatrarna och konsertlokalerna aldrig fyllts av så lysande sällskap … En främling som anlände på den tiden och av omdömesgilla vänner endast ledsagades genom fina gator och torg och endast presenterades i lämpliga kretsar skulle ha sagt att Dublin måste vara den blomstrande huvudstaden i ett välmående och ­lyckligt land.27

Samme Lord Clarendon som presiderade över massvälten och kunde skriva till Russell att ”de här människorna … förtjänar att lämnas åt sitt öde”, presiderade även över Dublins sociala liv.28 I februari 1848 hölls tre stora baler i Dublin Castle, med 1 300, 400 och 45 gäster och fem stora middagar. I mars hölls två baler för 900 respektive 550 gäster och fyra stora middagsbjudningar. Anblicken drev somliga till revolution.

John Mitchel och hungersnöden John Mitchel skrev, när han såg tillbaka på hungersnöden 1854 att han nu kunde ”nedteckna de här händelserna utan att förlora fattningen … att se dem hade kunnat driva en klok person till vansinne”. Han beskrev hur familjer när allt var uppätet och det inte fanns något hopp kvar kastade en sista blick på solen, byggde för torpstugans dörrar så att ingen skulle se dem dö eller höra deras jämmer och hittades veckor senare som skelett vid sina eldstäder; hur lagen upprätthölls hela denna tid … och många exempel statuerades; hur svältande stackare deporterades för att de stulit grönsaker om natten … och hur

46 — imperiets skugga


Irland under vart och ett av åren 1846, 1847 och 1848 exporterade livsmedel till England till ett värde av femton miljoner pund sterling.

Han anklagade den brittiska regeringen för att avsiktligt svälta det irländska folket, för att använda potatispesten för att ”tunna ut de där talrika kelterna”. Även om potatisskörden hade slagit fel fanns det, hävdade Mitchel bestämt, fortfarande mer än tillräckligt med spannmål, brödsäd och boskap i landet för att det skulle gå att livnära befolkningen men det exporterades till England. Han beskrev hur ”vansinniga mödrar började äta sina barn som dog av svält före dem; och fortfarande seglade armador av fartyg vid varje tidvatten och förde irländsk boskap och säd till England”. Det var vad ”frihandeln gjorde för Irland på den tiden”.29 Om en sådan katastrof hade drabbat Sydfrankrike, hävdade han i ett annat sammanhang, skulle landets samlade reserver ha tagits i bruk för att ombesörja ”arbetskraft för allmännyttiga arbeten” och ”de kvantiteter utländsk säd som kunde behövas”. Likaledes, om norra England hade hemsökts, ”råder det inte något tvivel om att sådana åtgärder som dessa skulle ha vidtagits skyndsamt och frikostigt”.30 Förklaringen låg i Irlands koloniala ställning. Mitchel radikaliserades av hungersnöden. Han var en av ett antal intellektuella med anknytning till tidningen Nation, som tillsammans blev kända som ”Young Ireland”. De var kulturella och litterära nationalister, protestanter och katoliker, som hade börjat med att stödja O’Connell och unionsupplösningen, men blivit desillusionerade av hans sätt att undvika konfrontation 1843 och av hans vänskapliga förbindelser med whigs i London. Till slut bröt de sig ur Repeal Association i juli 1846 och kort därefter, i januari 1847, bildade de organisationen Irish Confederation. Det var inte någon revolutionär organisation. Man vägrade visserligen att utesluta våldsanvändning (vilket var en av orsakerna till brytningen med O’Connell) men man hade inga planer att använda våld utan såg det snarare som ett hot man inte borde avstå från att utnyttja. Irish Confederations strategi var att vinna över protestantiska godsägare för nationalisternas sak och förhoppningsvis tvinga britterna till eftergifter utan våld eller orohungersnöden på irland — 47


ligheter. De hade förvisso inte några ambitioner att kopiera 1790talets United Irishmen. Deras vision handlade om ett oberoende Irland där godsägarna uppfyllde sina sociala förpliktelser till tacksamma arrendatorer som erkände deras naturliga anspråk på ledarskap. Det var en djupt konservativ vision. För Mitchels del sveptes den bort av hungersnödens fasor. Mitchel kom att inse att striden om jorden måste stå i centrum för varje framgångsrik strategi för nationell frigörelse. Att han anslöt sig till tanken på social revolution är vittnesbörd om vilket intryck massvälten och massavhysningarna hade på hans tänkande. Långt senare, när han såg tillbaka på denna period, hävdade han att revolutionen endast kunde ”rättfärdigas av desperat nödvändighet”, men sådan hade situationen varit under hungeråren. Han fortsatte: ”När det visade sig att systemet fungerade så olyckligt – när hundratusentals människor låg ner och tynade bort … hade samhället självt lösts upp.” De faktiska förhållandena drev honom och hans kamrater till konfrontation. De var alla, erinrade han sig, besatta av en ”helig vrede … De kunde inte längre uthärda de fruktansvärda scenerna och beslöt sig för att ställa sig i vägen för den brittiska erövringsmaskinen även om den skulle krossa dem till atomer”.31 Mitchels radikalism fick honom att ansluta sig till demokrati, social revolution och en allians med chartisterna* i England.32 Ledarna för Irish Confederation delade inte Mitchels radikalism. William Smith O’Brien, Charles Gavan Duffy och de övriga var bittra kritiker av den brittiska regeringen men de var inte revolutionärer. Mitchels krav på social revolution sågs faktiskt som ett lika stort hot mot deras egen rikedom och position som mot britternas. Det var oundvikligt att de kom att gå skilda vägar. Mitchel skapade sin egen tidning, United Irishman, och förkun* Chartisterna var en tidig arbetarrörelse i Storbritannien. De viktigaste kraven var allmän och lika rösträtt för män, årliga hemliga val och att inkomstgränsen för att vara valbar skulle avskaffas. ”Den fick sitt namn efter den skrift (’the people’s charter’, folkchartan, folkförfattningen, i motsats till den på Magna charta hvilande, aristokratiska författningen), hvari de åsyftade författningsändringarna voro formulerade” (Nordisk Familjebok, band 5, sp. 98). Ö.a.

48 — imperiets skugga


nade att ”den skall bli en röst för det djupa och oförsonliga missnöje som mitt folk känner inför alla brittiska lagar, lagstiftare och rättskipare”.33 I ett brev till den moderate Duffy förklarade han att hans avsikt var att ”en gång för alla vända människors sinnen bort från det engelska parlamentet och från varje form av parlamentarisk och författningsenlig agitation”. Han framhöll att större delen av folket inte hade någon rösträtt och knappast skulle få någon och att väljarkåren faktiskt ”hela tiden blev mindre och fattigare”. Och vad beträffar någon ”union mellan godsägar­ aristokratin och folket” är det ”nu och framdeles omöjligt”. I stället föreslog han att man skulle sprida ”grundlig undervisning i militära angelägenheter … ett genomtänkt studium av gerillakrigets teori och praktik” som ”det rätta och enda sättet att väcka Irland till nytt liv”.34

1848 på Irland Den politiska situationen förändrades helt när Louis Philippes regim i Paris störtades av revolutionen i februari 1848. Det markerade början på en revolutionär våg som skulle skaka regeringar över hela Europa. Mitchel hälsade resningen med entusiasm, prisade den på United Irishmans sidor och hoppades innerligt att den revolutionära smittan skulle sprida sig till Irland. Den 4 mars berättade Mitchel för sina läsare att jorden ”höll på att vakna ur sin sömn: en stråle av elektrisk eld går genom miljonerna som saknar inflytande. Demokratin rustar sig än en gång likt en stark man för att springa ett lopp; och slumrande nationer reser sig i sin fulla styrka.” Han fortsatte: ”de välsignade orden ’Frihet! Broderskap! Jämlikhet!’ … kommer snart att ringa ut från pol till pol”. Hans läsare uppmanades att göra sig redo för den kommande striden för frihet: ”Låt den bland er som inte har något vapen sälja sina kläder och köpa ett sådant.”35 Till och med de moderata ledarna för Irish Confederation kände att ett revolutionärt utbrott nu var oundvikligt, att den gamla ordningen höll på att svepas bort. Den rädsla som alltmer grep dem var att den kommande revolutionen skulle ledas av radikalerna. Som Duffy uttryckte saken för William Smith hungersnöden på irland — 49


O’Brien var hans stora rädsla att ”du och jag kommer att mötas på någon jakobinsk schavott för att avrättas som fiender till någon ny Marat eller Robespierre”.36 Om revolutionen kom var de fast beslutna att se till att den inte blev vare sig demokratisk eller socialt utjämnande utan en moderat och respektabel historia. Hur realistiska var förhoppningarna om en revolution? I ­Dublin dominerades Irish Confederations klubbar av hantverksyrken och många medlemmar var välvilligt inställda till chartismen. Allvarliga förberedelser för uppror hade kommit i gång och demonstrationer och möten var en utmaning för myndigheterna. Det var här som Mitchels inflytande var som starkast och United Irishman påminde sina läsare att ”nu är det fackföreningarna som styr Frankrike”.37 Clarendon var förvisso allvarligt oroad och skrev till Russell i London att ”en anda av missnöje … är allmänt utbredd inom de lägre stånden”. Folket, klagade han, ansåg faktiskt att en revolution skulle resultera i ”en regering som livnär hela nationen”.38 Mitchel greps den 13 maj 1848, ställdes inför en jury bestående av noggrant utvalda regeringsanhängare och den 27 dömdes han till 14 års deportation. Bara några timmar efter att domen fallit fördes han ombord på ett av kronans ångfartyg och påbörjade sin resa till Van Diemens land, numera Tasmanien. Han hade hoppats att hans gripande skulle framkalla en revolt, att det skulle ge upphov till Dublins ”dag på barrikaderna”. O’Brien, Duffy och de moderata fick emellertid överhanden, motsatte sig en föreslagen väpnad räddningsaktion och uppmanade till försiktighet och tålmodighet. På det viset, som Alexander Sullivan uttryckte det, ”slogs den irländska upprorsrörelsen 1848 ned”.39 Man missade säkerligen den bästa tidpunkten för ett revolutionärt försök. Justin McCarthy konstaterade senare att om ”det hade funnits en annan Mitchel i frihet som var lika oförskräckt och utan fruktan som den fängslade Mitchel hade det troligen kommit till en blodig resning”.40 Till och med efter denna framgång var Clarendon bekymrad. Männen som hade tjänstgjort i Mitchels jury utsattes senare för en bojkott och, berättade han för Russell, ”fick lida svårt och några av dem är helt ruinerade”. En av dem fick besök av ”en välklädd dam med respektabelt yttre”. Hon spottade ho50 — imperiets skugga


nom ”i ansiktet och sade: Där har ni för vad ni gjorde mot Mitchel”.41 För sin del ansåg Clarendon: ”Om situationen verkligen skulle bli allvarlig kan vi bara förlita oss på protestanterna.” Han berättade för en korrespondent att han bara behövde ”hålla upp mitt finger för att få alla orangistiska frivilliga på benen och på marsch söderut”. Problemet var att deras ”översvallande lojalitet” var till lika mycket besvär som ”den översvallande upprorsandan” i södern”.42 Sedan Mitchel deporterats fick man överge alla förhoppningar på en resning i Dublin. Staden var full av trupper. Ledarna för Irish Confederation vände i stället blickarna mot landsbygden. När regeringen införde internering den 25 juli 1848 tvingades de att gå till handling. William Smith O’Brien var en ytterst osannolik revolutionär men gav sig i väg för att resa upprorsfanan i Kilkenny. Enligt en levnadstecknare hyste O’Brien ”en närmast patologisk fruktan för anarki och revolution underifrån”.43 De omständigheter under vilka han försökte samla bönderna var förvisso, minst sagt, svåra men det var hans egen inskränkthet som gjorde misslyckandet oundvikligt. Upproret bröt samman efter en skärmytsling med polisen vid Ballingarry den 26 juli. Rebellerna skingrades och deras ledare flydde. Ännu ett försök gjordes året därpå i augusti 1849, men även det slutade i fiasko. Var utgången oundviklig? En framgångsrik resning på Irland 1848 var säkert synnerligen osannolik. Hungersnöden hade förött landsbygdsbefolkningen och svält var inte den bästa förberedelsen för uppror. Ett allvarligt försök som åtminstone kunde ha skakat det brittiska styret, även om det inte kunde störta det, hade emellertid varit möjligt. När Mitchel greps gick man miste om det bästa tillfället i Dublin. O’Briens försök var inte mycket mer än en halvhjärtad gest. Vad man måste inse är i vilken utsträckning hungersnöden faktiskt bidrog till att bevara det brittiska styret. Det kan inte råda något tvivel om att Irland skulle ha varit ett av de länder som gripits av den revolutionära vågen 1848, om inte hungersnöden hade decimerat och demoraliserat det irländska folket, och britterna skulle antingen ha gått med på att upplösa unionen eller svepts bort.

hungersnöden på irland — 51


Irländsk republikanism Hungersnöden och det revolutionära försöket 1848 var den bakgrund mot vilken den moderna irländska republikanismen formades och Mitchel var dess första talesman. Hans våldsamma hat mot det brittiska imperiet, ”det kartagiska havsmonstret”44 som han kallade det, som han höll ansvarigt för massvälten och de omfattande avhysningarna kom att genomsyra fenierna, 1860-talets återupplivade republikanska rörelse, och även senare rörelser. Mitchel bedyrade dock att han inte drevs ”enbart av hat mot England”. Han skilde tydligt mellan ”den brittiska nationen” och ”vad Cobbett kallade Saken [det brittiska etablissemanget]”, och insisterade på att det brittiska folkets bästa vän ”helt enkelt är den som bekänner sig vara den bittraste fienden till deras regering och alla deras institutioner”. Han misstog sig aldrig på det brittiska folket eller Storbritanniens piratimperium. Det bevisas av hans allians med chartisterna. Han flydde från Van Diemens Land i juli 1853 och anlände till Förenta staterna i oktober samma år. Här såg han fortfarande fram mot en återupplivad europeisk revolutionär rörelse. I januari 1854 tillkännagav han: ”Europa mognar återigen snabbt för ännu ett utbrott av den dyrbara och odödliga frihetsandan.” I Storbritannien finner chartisterna ”röst och kraft igen”. Han ansåg att Krimkriget gav revolutionärerna en chans och yrkade på att man skulle förbereda en irländsk militär expedition från Amerika för att än en gång resa upprorsfanan på Irland.45 Men det blev inte något nytt revolutionärt utbrott och Mitchel tvingades förbli landsflyktig i Förenta staterna. Hans vistelse hade en nedbrytande inverkan på hans radikalism. John Mitchel, en av de mäktigaste rösterna från 1848, kom att bli styvnackad anhängare av slaveri för de svarta och förespråkare för sydstaterna under amerikanska inbördeskriget. Allt som återstod av hans radikalism var stödet för en irländsk republik.46 De irländska revolutionärernas ansträngningar i både Irland och Förenta staterna fortsatte och nådde sin höjdpunkt 1858 med bildandet av Irish Republican Brotherhood (IRB – mera kända som fenierna) i Dublin. Det var en underjordisk rörelse som 1864 hade över 50 000 edsvurna medlemmar. IRB infiltrerade fram52 — imperiets skugga


gångsrikt den brittiska armén, knöt förbindelser med den radikala rörelsen i Storbritannien och förberedde ett väpnat uppror. Än en gång kom försöket, i februari 1867, att misslyckas.47 IRB överlevde emellertid och kom att spela en stor roll under kampen om jord från 1880-talet fram till 1900-talets början och organiserade Påskupproret 1916. Under ledning av Michael Collins och andra kom IRB att stå för mycket av den republikanska rörelsens senor, muskler och hjärna under självständighetskriget.48

hungersnöden på irland — 53


Opiumkrigen

brittiska imperiet är den största knarklangare världen någonsin har skådat. På 1830-talet hade smugglingen av opium till Kina blivit en källa till ofantliga vinster och dessa vinster spelade en viktig roll för att finansiera det brittiska styret över Indien och låg till grund för Storbritanniens handel och varuutbyte i hela Fjärran Östern. Det är en av dessa små detaljer som man så ofta inte låtsas om i översiktsverk om imperiets historia där opiumhandeln i regel tonas ned och ibland ignoreras helt och hållet. I Denis Judds hyllade verk Empire, en 500-sidig historia över brittiska imperiet, diskuteras varken handeln eller de krig den gav upphov till.1 I ett senare verk, den ansedda Oxford History of the British Empire: the 19th Century, med Andrew Porter som redaktör, får opiumhandeln nätt och jämnt ett omnämnande på mer än 700 lärda sidor.2 Detta trots dess oerhörda ekonomiska betydelse: opium beräknas ha varit ”världens värdefullaste varuhandel ­under artonhundratalet”.3 Och trots att det andra opiumkriget faktiskt resulterade i att Storbritanniens sittande regering avsattes i en förtroendeomröstning vilket ledde till nyval, något som inte ens den massiva oppositionen mot det senaste Irakkriget lyckades åstadkomma. Dessutom var opiumhandeln, med historikern John K Fairbanks ord, utan tvekan ”den långvarigaste och mest systematiska förbrytelsen i modern tid”.4

54 — imperiets skugga


”Den säkraste och mest gentlemannamässiga spekulation jag känner till” Framställningen av opium i Indien hade kommit under brittisk kontroll mot slutet av 1700-talet. År 1775 gav britterna Ostindiska kompaniet monopol på tillverkning och försäljning av opium och mot slutet av århundradet hade företaget skapat en särskild opiumavdelning för att hantera verksamheten. Försäljning och bruk av produkten i Indien stävjades framgångsrikt, vilket tyder på klar medvetenhet om dess katastrofala konsekvenser.5 Exporten av opium till Kina skulle emellertid utvecklas till en kolossal affär. På 1760-talet smugglades omkring 1 000 kistor opium (som var och en vägde 140 pund) till Kina och denna siffra steg successivt till omkring 4 000 kistor år 1800. Under åren från 1800 till 1820 stagnerade handeln och i genomsnitt skeppades 4 500 kistor om året. Handeln började inte expandera på allvar förrän efter 1820, och 1824 var det över 12 000 kistor som smugglades till Kina, vilket steg till 19 000 1830, till 30 000 1835 och till 40 000 kistor (otroliga 2 500 ton opium) 1838.6 Vid denna tid hade opiumhandeln förvandlats till ett vitalt nationellt intresse, ”navet för brittisk handel i Österlandet”.7 Opiumhandeln var ena hörnet i en österländsk ”triangel­ handel”, spegelbild av 1700-talets slavhandel över Atlanten. Smugglingen av opium vände ett stort brittiskt handelsunderskott med Kina till ett betydande överskott, som betalade brittisk import av te och siden, export av fabriksvaror till Indien och en väsentlig del av kostnaderna för det brittiska styret av Indien. Enligt en auktoritet var opiumhandeln absolut avgörande ”för brittiska imperiets expansion under senare delen av 1700-talet och 1800-talet”. Detta var en följd både av de intäkter den gav upphov till och det mäktiga nätverk av ”narko-kapitalister” som den ­skapade. Det var ett nätverk av köpmän och finansiärer ”som profiterade på handeln och vilkas inflytande stödde imperielobbyn under hela 1800-talet”. För den brittiska administrationen i Indien var opium den näst viktigaste inkomstkällan och under större delen av 1800-talet den viktigaste exportartikeln.8 Handeln höll Storbritanniens Ostindiska kompani ”flytande, rent finanopiumkrigen — 55


siellt”.9 Dessutom vände det, som John Wong har visat, inte bara ett brittiskt handelsunderskott med Kina till ett betydande överskott och skapade kolossala vinster utan levererade även signifikanta intäkter till brittiska regeringen i London. De avgifter som togs ut på teimporten, som i sin tur betalades av opiumsmugglingen, räckte för att finansiera en ansenlig del av kostnaderna för Royal Navy under 1800-talet. Opiumhandeln var uppenbarligen inte en verksamhet i liten skala som utfördes av andra klassens skojare och gangsters. Snarare var det internationell handel i jätteformat som bedrevs av stora brittiska handelsföretag med brittiska statens väpnade beskydd. Enligt William Jardine på Jardine Matheson, det främsta av de bolag som var inblandade i handeln, var det ”den säkraste och mest gentlemannamässiga spekulation jag känner till”. Ett gott år kunde vinsterna vara så höga som 1 000 dollar per kista. Hans rikedom var stor nog att köpa en plats i underhuset och, som vi ska se, att vinna regeringens öra.10 Jardine Matheson & Co. hade grundats 1832 och var det framgångsrikaste av de företag som sysslade med att smuggla opium. Det är än i dag ett viktigt finans- och handelsföretag. James Matheson, Jardines partner i företaget, är ett exempel på hur vins­ terna från handeln kunde utnyttjas. På 1840-talet blev även han parlamentsledamot och satt i underhuset i ungefär 25 år. Han köpte ön Lewis i ögruppen Hebriderna för 500 000 pund, lät bygga Stornoway Castle och drev bort mer än 500 familjer från deras jord och skeppade i väg dem till Kanada. Han gick vidare och blev styrelseordförande för det stora rederiet P & O Shipping Line, det viktigaste transportföretaget för opiumhandeln under större delen av 1800-talet, dessutom chef för Bank of England och den näst störste jordägaren i Storbritannien. Hans efterträdare i bolaget, Sir Alexander Matheson, en brorson, kom även han att slå sig ned på vidsträckta ägor i Skottland, som köpts för 773 000 pund och var parlamentsledamot under nästan 40 år. Ännu en brorson, Hugh Matheson, grundade Rio Tinto Zinc i början av 1870-talet. Narkotikalangning var uppenbarligen inte något ­hinder för att avancera och bli respekterad i det viktorianska Storbritannien. 56 — imperiets skugga


Första opiumkriget Importen av opium till Kina var naturligtvis olaglig och hade förbjudits av Manchukejsarna, men de brittiska bolag som deltog i handeln mutade eller skrämde systematiskt kinesiska myndig­ heter så att handeln kunde fortsätta utan större avbrott. Förrådsskepp ankrade utanför kusten och sålde narkotikan till kinesiska smugglare som förde den i land för vidare distribution. På 1830talet hade de problem som opiumhandeln gav upphov till nått en sådan omfattning att kinesiska regeringen såg sig tvungen att reagera. Landet tömdes på silver för att betala för opium, förvaltningen korrumperades och missbrukets omfattning (antalet missbrukare beräknas ha varit så stort som 12 miljoner) sågs som ett hot mot både stat och samhälle. I mars 1839 sände kejsaren ett särskilt ombud, Lin Zexu, till Kanton för att genomdriva för­budet mot opiumhandeln och utrota den en gång för alla. Lin slog våldsamt ned på både kinesiska langare och missbrukare och kvävde effektivt användningen av drogen innan han gick till aktion mot de brittiska köpmän som importerade den. Han stängde in dem i europeiska delen av Kanton och höll dem som gisslan tills de lämnade över det opium de hade. Efter sex veckor kapitulerade kapten Charles Elliot som var överuppsyningsman inom brittiska kommissionen för handeln med Kina och själv ansåg att denna handel var något ”som varje människovän måste djupt beklaga” och beordrade att man skulle överlämna mer än 20 000 kistor som kineserna förstörde. För de köpmän som i flera månader inte kunnat sälja sina produkter på grund av Lins åtgärder var detta en fantastisk möjlighet till bedrägerier av kolossal omfattning, en möjlighet de fann oemotståndlig. Brittiska regeringen skulle kompensera dem för deras förluster vilket betydde att de gjorde allt de kunde för att överdriva förlusterna och gjorde enorma vinster på beslagen. Ett handelshus lär ha tjänat 400 000 pund på den här episoden.11 Och Lins försök att genomdriva ­kinesisk lag resulterade naturligtvis i krig med Storbritannien. Lin drev ut britterna från Kanton men det ledde bara till att de slog sig ned på ön Hongkong som de var fast beslutna att behålla trots kinesernas fientliga inställning. Samtidigt reagerade britopiumkrigen — 57


tiska regeringen på de kinesiska åtgärderna genom att begära ersättning för det opium som hade konfiskerats, att fler kinesiska hamnar skulle öppnas för handel, opiumhandeln legaliseras och Hongkong överlåtas till Storbritannien. Regeringen begärde också att Kina skulle betala hela kostnaden för de militära insatser som var nödvändiga för att britterna skulle kunna genomdriva dessa krav. En stor expeditionsstyrka skickades i väg för att få kineserna att ta sitt förnuft till fånga. Först blockerades kinesiska kusten och därefter fortsatte styrkan uppför Yangzifloden till Nanking. En av opiumbaronerna, William Jardine, fungerade som Londonregeringens rådgivare. Utrikesministern, Lord Palmerston, skulle senare tacka honom för ”det bistånd och de upplysningar … [han] så storsint skänkt oss” och det var ”huvudsakligen” tack vare dessa upplysningar ”som vi kunde förse våra marina, militära och diplomatiska beskickningar i Kina med dessa detaljerade instruktioner som lett till så tillfredsställande resultat”. Palmerston lovprisade kriget och dess resultat som en episod som ”kommer att bilda epok i framåtskridandet för de mänskliga rasernas civilisation” och något som i övrigt skulle ”tillmätas synnerligen viktiga fördelar för Englands handelsintressen”.12 Under första opiumkriget besatt britterna en överväldigande teknisk överlägsenhet som gjorde varje drabbning till en ensidig massaker. Som en brittisk officer konstaterade: ”De stackars kineserna” hade två alternativ – antingen ”måste de finna sig i att bli förgiftade, eljest blev de massakrerade i tusental, för att de sökte upprätthålla sina egna lagar i sitt eget land”.13 Britternas erövring av hamnen i Jinhai i början av oktober 1841 är ett bra exempel på konfliktens karaktär. Hamnen bombarderades av Wellesley (74 kanoner), Conway och Alligator (28 kanoner var), Cruiser och Algerine (18 kanoner var) samt ytterligare ett dussin mindre fartyg som vart och ett förde tio kanoner. På nio minuter sköt de femton bredsidor in i den praktiskt taget försvarslösa staden in­ nan trupperna som skulle storma ruinerna sattes i land. Enligt en brittisk deltagare ”hördes från stranden ljudet av trävirke och hus som föll samman och män som jämrade sig” och när röken skingrades ”kunde ögat skåda en mängd ruiner”. När trupperna landsteg kunde de konstatera att stranden var övergiven, så när som 58 — imperiets skugga


på ”några döda kroppar, bågar och pilar, trasiga spjut och kanoner.”14 Medan bombardemanget av staden fortfarande pågick ­ägnade sig trupperna åt att våldta och plundra. Tidningen India Gazette menade: ”En mer fullständig plundring kan man inte ­föreställa sig … plundringen upphörde inte förrän det inte längre fanns något att ta eller förstöra.”15 Det var under det här kriget som ordet ”lut” lånades in i engelskan från hindi som ”loot” (plundra). Erövringen av Jinhai kostade britterna tre döda medan antalet kinesiska döda översteg 2 000. Tätt bakom krigsfartygen kom opiumfartygen som återupptog sin handel. Utgången var liknande när kineserna den 10 mars 1842 genomförde ett överraskande angrepp på den av britterna ockuperade hamnen i Ningbo. John Ouchterlong, ung brittisk officer, beskrev angriparna som ”män vilkas hjältemod och beslutsamhet var oöver­ träffat”. Resultatet blev icke desto mindre en massaker där britterna drev bort kineserna och sedan trängde in dem i förorterna till Ningbo. Där möttes de av en stor styrka kinesiska soldater och förde fram en artilleripjäs som omedelbart öppnade eld: Man sköt mot den levande väggen framför sig med kartescher som avlossades på ett avstånd som inte översteg tjugo till trettio yard. Effekten var fruktansvärd, för gatan var alldeles rak och fiendens bakre led var inte medvetna om det fruktansvärda öde som mötte deras kamrater i täten utan fortsatte att trycka massan framåt så att nya offer tvingades upp på högen av döda och döende som redan spärrade gatan … haubitsen slutade inte skjuta förrän det blev omöjligt att rikta skotten mot en levande fiende och hålla undan för massan av plågade och skrikande människor som redan hade staplats upp framför den.

Britterna förlorade inte ett enda människoliv medan omkring 400 kineser hade blivit dödade. Enligt Ouchterlong visade sig detta ”skoningslösa blodbad på gatan i den västra förorten vara en alltför fasansfull påfrestning för att de kinesiska trupperna skulle glömma den i brådrasket”.16 Kinesernas gerillataktik som inriktades på att angripa enskilda soldater och sjömän hade större framgång. Enligt en officer staopiumkrigen — 59


tionerad i Ningbo blev kineserna ”högst förfarna” i konsten att kidnappa och halshugga brittiska soldater. Den 18 april 1842 ­beskrev han hur kroppen av en soldat som blivit kidnappad fem veckor tidigare ”hade påträffats i en kanal utan huvud”. Denna lågintensiva gerillakampanj kostade britterna fler förluster i döda och sårade än alla drabbningar och sammanstötningar i full skala och de svarade med våldsamma repressalier, brända byar och summariska avrättningar. Efter lönnmordet på en soldat den 28 april (”Han hade blivit mördad mitt på ljusa dagen, strypt, bunden och lagd i säck”) blev ”stadens hela norra ytterområden nedbrända” även om officeren ansåg att de kanske ”spelade i händerna på mandarinerna vilkas avsikt det är att göra oss förhatliga för ­folket”.17 Och det var just det som började hända mot slutet av kriget då bönder i stora antal började mobilisera mot britternas härjningar. En intressant fråga är i vilken utsträckning britterna var medvetna om konsekvenserna av den handel som de hade för avsikt att tvinga på Kina. Lord Jocelyn, expeditionens militärsekreterare, beskrev i sin redogörelse för kriget hur han besökte en opiumhåla i Singapore på sin väg till Kina: Ett av de ting på denna plats som min nyfikenhet drev mig att besöka var opiumrökaren i hans himmelrike och det är förvisso en högst förfärlig syn … För en nybörjare räcker det med en eller två pipor för att få effekt men en som har hållit på länge kommer att fortsätta röka i timmar … Efter några dagar med hans förfärliga njutning kommer, när det går till övermått, hans ansikte att se blekt och härjat ut och efter några månader eller till och med veckor kommer en stark och frisk man att förändras till något som inte är mycket mer än ett medvetslöst skelett. Den smärta de får utstå när de blir utan sin drog efter att ha nyttjat den under lång tid kan inte beskrivas på något språk … Den sista scenen i denna tragedi utspelas vanligtvis i den bakre delen av byggnaden, ett slags de dödas hus, där de som uppnått det tillstånd av sällhet som opiumrökaren så dåraktigt eftersträvar ligger utsträckta – en sinnebild för den långa sömn mot vilken han skyndar i blindo.

60 — imperiets skugga


Ändå hävdade Lord Jocelyn i fortsättningen att opiumhandeln ”hur avskyvärd den än må synas” var ”till stort gagn för indiska regeringen, och ger, har jag hört, intäkter på mer än två och en halv miljon pund per år”.18 Hemma i Storbritannien fanns ett starkt motstånd mot kriget, särskilt i chartistpressen och dess tidning Northern Star som fördömde detta ”opiumkrig”.19 I underhuset lade toryoppositionen fram ett misstroendevotum mot whigregeringens agerande. Krigsministern, Thomas Babington Macauley, svepte bildligen in sig i Union Jack, brittiska fanan, och påminde parlamentsledamöterna att opiumhandlarna ”var medborgare i ett land som inte var vant vid nederlag, underkastelse eller vanära”, att de höjde en ”välbekant fana” och han ivrade för ”att denna högst rättfärdiga strid måtte föras till ett triumfatoriskt slut”.20 En av regeringens kritiker, William Gladstone (då ung parlamentsledamot för tories) fördömde kriget i synnerligen kompromisslösa ordalag: ”Ett krig med mer orättfärdig upprinnelse, ett krig vars bedrivande varit mer ägnat att hölja detta land med vanära känner jag inte till och har aldrig någonsin läst om.” Flaggan, fortsatte han, ”hissas för att skydda en skamlig smuggeltrafik” medan rättvisan var på kinesernas sida och ”medan de, hedningarna och de halvciviliserade barbarerna, äger rättvisan, strävar vi, upplysta och civiliserade kristna, mot mål som strider mot både rättvisa och religion”. Macauleys tarvliga sätt att prostituera sin talartalang för massak­ rer och knarklangning avgick med segern och regeringen vann omröstningen med 271 röster mot 262. Gladstone skrev i sin dagbok att han ”fruktade Guds dom över England för vår nations orättfärdighet gentemot Kina”.21 När whigregeringen till sist föll i juni 1841 tog tories under ledning av Sir Robert Peel över och i enlighet med den brittiska politikens bästa traditioner fortsatte de exakt den politik de tidigare hade fördömt. Kriget fortsatte tills kineserna var tvungna att acceptera de brittiska villkoren och gick med på allt utom legalisering av opiumhandeln. Allmänna opinionen i Storbritannien var emot att man drev det kravet men det klargjordes för kineserna att man inte skulle tolerera ingripanden mot handeln. James Matheson sammanfattade situationen: ”Opiumhandeln är opiumkrigen — 61


nu så viktig i England att vi inte kan vara nog försiktiga när det gäller att hålla den så hemlig som möjligt och utanför allmän­ hetens insyn.”22 Britternas viktigaste vinst var förvärvet av Hongkong.

Taipingupproret Nederlaget mot britterna försvagade allvarligt den kinesiska Qingdynastin och var säkert en av de faktorer som framkallade Taipingupproret, den mest omfattande revolutionära rörelsen under 1800-talet. I dag är den så gott som okänd i väst men i juni 1853 välkomnade Karl Marx denna ”kinesiska revolution” som han hoppades skulle ”kasta en gnista i det nuvarande industriella systemets överbelamrade gruva och få den allmänna kris som förberetts under så lång tid att explodera”. ”Det skulle”, fortsatte han, ”vara ett märkvärdigt skådespel om Kina bringade oreda i västvärlden.”23 Hans förhoppning om att Taipingupproret skulle framkalla en ny revolutionär våg i Europa och ge nytt liv åt rörelsen från 1848 förblev naturligtvis ouppfylld. Men han erkände i alla fall revoltens betydelse. Taipingupproret svepte med sig miljoner människor i en kamp för att störta manchukejsarna och grunda en messiansk kristen teokrati som varade i fjorton år. Rebellerna inspirerades av sin läsning av Bibeln och krävde att godsägarväldet skulle avskaffas och en form av primitiv kommunism införas där all rikedom ägdes gemensamt i den ”heliga skattkammaren”. De förbjöd prostitution, barnamord, slaveri, seden att linda kvinnors fötter och opiumrökning. De var förvisso inte feminister i någon modern mening men kvinnornas ställning inom Taipingrörelsen genomgick en betydande förändring i riktning mot jämlikhet för kvinnor. Rebellerna var nära seger men till sist blev de besegrade och fullständigt tillintetgjorda av manchuarméerna som fick vapen och hjälp från britterna. Kriget för att förinta Taipingrebellerna var det mest fasansfulla i mänsklighetens historia före första världskriget, och kostade tjugo miljoner människor livet. Rörelsen hade sin upprinnelse i Hong Xiuquans predikningar. 62 — imperiets skugga


Hong var bondson och kom att föreställa sig att han var Guds son och Jesu broder. Hongs messianska kinesiska omtolkning av kristendomen mötte en mottaglig publik i 1840-talets Kina. Tilltagande umbäranden, fattigdom och förtryck var de fattigas lott, oron var utbredd och revolten grodde. Qingdynastin hade råkat i vanrykte på grund av sitt nederlag mot britterna. Hongs förkastelsedom över den härskande klassen, ”demonerna”, och hans löften om social rättvisa, vilket allt kläddes i gudomliga uppenbarelser som utlovade frälsning och nära uppgång i himmelriket, satte fantasin i brand hos tusentals förtvivlade människor i hans hemprovins Guangxi.24 En brittisk konsulattjänsteman, Thomas Meadows, framhöll 1856 Taipings avsikt att ”införa jämlikhet och kommunism”. Han skrev: ”För de fattiga är införandet av jämlikhet i egendom, eller åtminstone att varje människa skulle ha tillräckligt … naturligtvis synnerligen tilltalande.” Han jämförde rörelsen med de engelska revolutionärerna på 1640-talet och påpekade att det var oundvikligt att de ”egendomsägande klasserna” tog parti för manchuerna.25 En annan samtida redogörelse hävdade att Taipings anhängare visade ”samma anda som femte monarkin”, de engelska revolutionärerna på 1650-talet.26 De ­första väpnade sammanstötningarna mellan Taipingrebeller och Qing­trupper ägde rum i december 1850 och rebellerna utgick ur dem som segrare. Myndigheterna insåg att det var ett allvarligt hot och skickade en större styrka för att krossa rörelsen. I början av januari 1851 drev en 10 000 man stark rebellarmé, där män och kvinnor kämpade sida vid sida, de kejserliga trupperna på flykten vid staden Jintian. Kort tid senare utropade Hong Den stora fridens himmelska rike (Taiping Tianguo) med sig själv som Den himmelske konungen (Tianwang). När de kejserliga trupperna började dras samman mot dem, lämnade rebellerna sina hem och inledde en osannolik marsch som inte upphörde förrän de stormade den stora kejserliga staden Nanking i mars 1853. I augusti 1851 bröt de igenom de kejserliga linjerna och tog sig fram till lands och på floderna, medan de slog tillbaka angrepp och erövrade städer och köpingar. Hela tiden växte deras styrka i takt med att tusentals och åter tusentals fattiga och förtryckta anslöt sig till deras sak. Vid Changsha i sepopiumkrigen — 63


tember 1852 uppskattade myndigheterna deras antal till 120 000; när de erövrade Wuchang i januari 1853 var de 500 000, och när Nanking föll uppskattade myndigheterna dem till två miljoner. Hong utropade Nanking till sin huvudstad. Vid denna punkt var Qingregimen nära att bryta samman, men Hong beslöt att hejda framryckningen snarare än fortsätta och angripa Peking. Det var ett ödesdigert beslut. Augustus Lindley, en brittisk frivillig som stred med Taipingsoldaterna, ansåg senare att ockupationen av Nanking hade ”visat sig vara ödesdiger för Taipings framgång” eftersom de överlät initiativet till sina fiender. ”Ett uppror”, menade han, ”av vilket slag det vara månde, får om det ska nå framgång aldrig överge sin aggressiva inställning; så snart det agerar defensivt är dess styrka bruten, om det inte har en helt fantastisk organisation.” Han ansåg att Hongs beslut att göra Nanking till sin huvudstad ”kostade honom kejsar­ dömet”.27 Vad hade britterna för inställning till Taipingupproret? Under en tid betraktades rörelsen med sympati därför att den bidrog till att försvaga manchuerna, och dessutom var Taipinganhängarna kristna – även om det inte var av ett slag som accepterades av européer. Föreställningen att Jesus hade en kinesisk broder hade en alltför stark anstrykning av jämlikhet mellan raser. Viktigast för britterna var emellertid att säkra opiumhandeln som Taipinganhängarna förbjöd, var helst de tog över. Detta kom att leda till brittiska militära åtgärder mot dem, även under det britterna fortsatte proklamera sin neutralitet. Detta resulterade, som vi ska se, i en märklig situation sommaren 1860 då britterna stred mot manchuerna på en front och för deras räkning mot Taipingrebellerna på en annan.

Andra opiumkriget Manchuerna fortsatte göra motstånd mot försöken att införliva dem med britternas informella imperium, och det även efter sitt nederlag under första opiumkriget. Kinesernas vägran att ge tillträde till Kanton, vilket stred mot deras fördrag med Storbritan64 — imperiets skugga


nien, kom att betraktas som själva nyckeln till förhållandet mellan de två länderna. Om kineserna kunde tvingas ge vika i den frågan, skulle det befästa brittiskt inflytande och bli ett steg mot att öppna resten av landet. Man behövde en förevändning för att tvinga fram ett avgörande och det fick man genom Arrow-incidenten. Den 8 oktober 1856 uppbringade kinesisk polis Arrow, ett misstänkt piratfartyg, och grep dess besättning. Brittiske konsuln protesterade och hävdade att Arrow var ett brittiskt fartyg, registrerat i Hongkong, och att polisen tvingat dem att hala Union Jack. Man krävde en ursäkt vilket kineserna vägrade stå till tjänst med. John Bowring, Hongkongs guvernör, svarade med militära åtgärder och sände ut krigsfartyg för att förstöra kinesiska fästningar och bombardera Kanton. Detta skedde trots att besättningen släppts, trots att fartygets registrering i Hongkong förfallit och trots att det faktiskt sysslat med piratverksamhet. Därtill kommer, som John Wong visat genom ett mästerligt historiskt detektivarbete, att det kinesiska tillbakavisandet av att Union Jack någonsin hissats på Arrow med största sannolikhet hade fog för sig.28 Men man behövde ett krig och detta var förevändningen. Det förtjänar att framhållas att guvernör Bowring alls inte var någon ärkereaktionär utan en av sin samtids mest framstående liberala intellektuella. Han hade varit nära vän till filosofen Jeremy Bentham som dött i hans armar och radikal parlamentsledamot. Bowring hade stött folkets charta, varit motståndare till första opiumkriget och var en trogen anhängare av Fredsföreningen*. Han var välkänd som språkforskare, och som övertygad frireligiös person hade han skrivit psalmen ”In The Cross of Christ I Glory”. Han var också lidelsefull anhängare av frihandel. Han kombinerade faktiskt denna lidelse med sin religiösa entusiasm och vid ett tillfälle hävdade han rentav att ”Jesus Kristus är frihandel och frihandel är Jesus Kristus”. När han utlöste det andra opiumkriget, var han personligen skuldsatt till Jardine Matheson och dennes son John och delägare i deras firma. Många av hans tidigare kollegor och vänner ansåg att han hade sålt sig till opiumhandlarna.29 * Peace society, en av de första fredsorganisationerna, bildad i London 1816 (Nordisk Familjebok, band 8, sp. 1330). Ö.a. opiumkrigen — 65


Den brittiska inställningen gentemot Kina uttrycktes kanske bäst av Palmerston några år tidigare, när han yttrade sig om hur man skulle hantera ”halvciviliserade regeringar som dem i Kina, Portugal, Spanskamerika”. De behövde alla ”ett kok stryk vart åttonde eller tionde år för att hålla sig på sin plats … de behöver inte bara se käppen utan behöver faktiskt få känna den på sina skuldror”.30 Den här gången tvingades han emellertid konstatera att den förevändning för krig som Hongkongs guvernör Bowring arrangerat utsattes för allmänt hån och att hans regering mötte tilltagande opposition i både överhuset och underhuset. Palmerston överlevde ett misstroendevotum i överhuset men i under­ huset segrade Richard Cobdens motion med 263 röster mot 247. Det var ett anmärkningsvärt resultat. Palmerston svarade med att upplösa parlamentet och driva en våldsamt chauvinistisk valkampanj. Hans valtal som fick stor spridning inleddes: ”En oförskämd barbar som har makten i Kanton har skändat brittiska fanan.”31 Resultatet i april 1857 var en jordskredsseger som svepte bort många av hans motståndare, däribland Richard Cobden. Cobden klagade bittert för sin radikale vän John Bright: ”Jag anser att vi just nu som nation inte är stort bättre än banditer, mördare och giftmördare så som vi beter oss mot halva jordklotets befolkning.”32 Kriget hade då nätt och jämnt börjat. Den man som skickades för att få kineserna att foga sig var James Bruce, den åttonde Lord Elgin. Han ansåg att Arrow-incidenten var en ”skandal” och en ”föraktlig” anledning till krig men var icke desto mindre fast besluten att göra sin plikt och tvinga manchuerna att acceptera britternas villkor.33 Förberedelserna försenades när hans trupper dirigerades om till Indien för att hjälpa till att slå ner det stora upproret där (se kapitel fyra) men i slutet av december 1857 hade man till sist samlat en engelsk-fransk armé. Bombardemanget av Kanton inleddes den 28 december. Granater och raketer från 32 krigsfartyg hamrade mot stadens murar i 27 timmar. När staden stormades nästa dag mötte man endast symboliskt motstånd. Så snart Kanton väl var intaget, gick expeditionen vidare och erövrade fästningarna vid Dagu som skyddade inloppet till floden Baihes mynning. Man avancerade uppåt längs floden till Tianjin som ockuperades i slutet av maj 1858. 66 — imperiets skugga


Britternas metoder för att upprätthålla ordningen i de områden de ockuperat visades tydligast i Kanton där de möttes av ett gerilla­ uppror. Större delen av befolkningen hade flytt men enligt överste Frederick Stephenson fanns skaror av upproriska ”krigare” gömda runt omkring i staden som ”skrämde dem som stannat kvar och försökte, vilket de förkunnade offentligt, att isolera oss med hjälp av lönnmord”. Enskilda soldater fångades in, när de var ute på egen hand, och halshöggs. Reaktionen på dessa attacker var att ”bränna ett stort antal hus kring den plats där de ägt rum”. Efter ett synnerligen djärvt angrepp på en patrull brände man ned ”hela stadsdelen inom en radie av tre fjärdedels mile”. De ihållande attackerna ledde oundvikligen till att repressalierna trappades upp. Den 20 juli, det vill säga efter att fred officiellt ingåtts, rapporterade Stephenson hem att trupperna just då höll på att genomföra två repressalieaktioner genom att ödelägga en stadsdel i Kanton som ”täckte en yta av samma omfång som en mellanstor stad, och den andra var inte mycket mindre”. Han förklarade fortsättningsvis att kineserna var en ”avskyvärd och föraktlig” ras.34 Kineserna accepterade till sist villkoren, efter att Elgin hotat rycka fram mot Peking. Den 26 juni 1858 undertecknades Tianjinfördraget vari Storbritannien tillerkändes ett skadestånd på 1 miljon pund, samtidigt som Yangzifloden och fem nya fördragshamnar öppnades för brittisk handel. Kejsaren gick även med på utnämningen av en brittisk ambassadör till Peking – befattningen tilldelades Elgins bror, Frederick Bruce – och opium blev till slut legaliserat. I sin dagbok erkände Elgin att det brittiska uppträdandet gentemot kineserna var skamligt men ursäktade sig med att han åtminstone försökt minimera förlusten av liv, samtidigt som det fanns många, däribland åtskilliga missionärer, som önskade se Kina kuvat med eld, svärd och massakrer. Han utnyttjade sin framgång vid Tianjin genom att ta sig över till Japan där härskarna, shogunatet, hade sett hur det gick för manchuerna och undertecknade Edofördraget den 26 augusti 1858. Därigenom öppnades ett antal japanska hamnar för handel. Elgin återvände till Storbritannien som hjälte. Han fick en post i regeringen, utnämndes till rektor för Glasgows universitet och tilldelades utmärkelsen Freedom of the City of London. opiumkrigen — 67


Tredje opiumkriget Men i Kina började Elgins framgångar redan lösas upp. Hans bror, Frederick Bruce, insisterade på att hans färd till Peking där han skulle installeras som ambassadör måtte bli en militär maktuppvisning. Kineserna vägrade att gå med på denna nya förödmjukelse varför Bruce beslöt sig för att lära dem ännu en läxa i medgörlighet. Han beordrade att en sträcka längs Baihefloden skulle rensas. Den 25 juni 1859 angrep överdrivet självsäkra britter ännu en gång fästningarna vid Dagu men den här gången led de ett allvarligt nederlag. Fem fartyg sänktes eller försattes ur stridsdugligt skick och över 500 brittiska soldater och matroser dödades. För britterna var det en av de värsta militära katastroferna under 1800-talet. Uppmuntrad av denna seger förkastade kejsaren omedelbart fördragen, och Elgin skickades än en gång ut för att tvinga kineserna att gå med de brittiska villkoren. Än en gång samlades en engelsk-fransk armé (13 000 brittiska trupper och 7 000 franska) och förberedde sig för nya attacker mot fästningarna vid Dagu. Den 21 augusti 1860 angrep britterna den nordligaste fästningen. Efter ett våldsamt bombardemang stormades fästningen med minst 2 000 dödade på den kinesiska sidan. Expeditionens fältpräst, pastor R J L M’Ghee, skrev om de fasansfulla scener som kunde iakttas inne i fästningen där de nya Armstrongkanonerna hade använts med dödlig effekt: ”Det var verkligen en fruktansvärd syn, bortsprängda lemmar, kroppar som bokstavligen sprängts i bitar, en svart och svartblå röra av blod och skador.” Han sade sig enbart tacksam över att dessa vapen, ”när det nu fanns sådana vapen, var i våra händer – händer som hellre skulle använda dem för att bevara världens fred än för att någonsin föra ett aggressivt eller orättfärdigt krig”.35 Den brittiska äran hade besudlats av vad som kallades Tillbakadrivandet vid Dagu och nu hade den återupprättats offentligt. Inte mindre än sex Viktoriakors delades ut för detta och för stormningen. Den engelsk-franska armén avancerade mot Peking, en framryckning som ideligen avbröts av massakrer och plundring. Till sist nådde man fram till stadens murar den 5 oktober 1860. Därefter följde vad en brittisk officer kallade ”en minnesvärd dag i 68 — imperiets skugga


plundringens och förstörelsens historia”.36 Med fransmännen i spetsen kastade sig armén över kejsarens sommarpalats – ett ofantligt parkområde med talrika palats och paviljonger utanför staden. Enligt överste Garnet Wolseley tycks både officerare och meniga ha ”gripits av tillfälligt vansinne; med kropp och själ ägnade de sig åt en enda strävan och det var plundring, plundring”.37 Britterna inrättade en premiefond till förmån för hela armén och auktionerade bort sitt byte. Auktionen inbringade 26 000 pund, en bråkdel av värdet, och meniga soldater fick 5 pund var. Enskilda individer lyckades ändå berika sig. Löjtnant James Harris tvingades till ­exempel lämna från sig sju stora korgar med byte till premiefonden men tilläts behålla en mängd guld som senare värderades till 22 000 pund. Enligt Harris var Kinakampanjen ”i sanning … den trevligaste picknick jag någonsin har deltagit i”.38 I vedergällning för att ett antal fångar torterats och dödats sedan de fallit i manchuernas händer beordrade Elgin att sommarpalatset helt och hållet skulle förstöras. Detta resulterade i ännu mer plundring. Bland dem som skickades dit för att utföra gärningen befann sig major Charles Gordon: ”Vi begav oss således dit och efter att vi hade plundrat det brände vi ned alltihop; som vandaler förstörde vi synnerligen värdefull egendom som inte kunde ersättas för fyra miljoner … Du kan knappast föreställa dig vilken skönhet och storslagenhet som fanns på de platser vi brände. Att bränna dem gjorde en nedslagen. Dessa palats var i själva verket så stora och vi hade så ont om tid att vi inte kunde plundra dem grundligt. Mängder av guldutsmyckningar brändes då de troddes vara av brons. Det var en förbaskat demoraliserande syssla … alla var som galna när det gällde att plundra.” Gordon själv bemäktigade sig en tron som han donerade till sitt regemente.39 Den 24 oktober tågade Elgin in i Peking i triumf, buren i bärstol och åtföljd av en hedersvakt till häst och till fots. Nu tvingades manchuerna ratificera Tianjinfördragen, öppna Tianjin som ytterligare en fördragshamn och avträda Kowloonhalvön till Storbritannien. Dessutom tvingades de underteckna ännu en konvention, Pekingkonventionen, som gjorde krigsskadeståndet ännu större. Elgin kunde visserligen inte stoltsera med en lika värdefull trofé som de marmorfriser från Parthenon hans far hade stulit, opiumkrigen — 69


men ”sommarpalatsets dräkter och troner fördes tillbaka till England där de pryder Victoria and Albert Museum, detta monument över den brittiska imperialismen”.40 Men det var inte bara en fråga om materiella belöningar. Som en officer uttryckte det, ”kommer nyheten om Pekings fall att genljuda i hela Asien och åstadkomma en förträfflig effekt i Indien”. 41

Krossandet av Taipingrebellerna Samtidigt som brittiska trupper stred mot manchuerna kämpade de även för dessas räkning mot Taipingupproret. Vad britterna ville ha var en medgörlig Qingregering i Peking, som även om det skedde motsträvigt skulle acceptera brittisk hegemoni. Vad britterna inte önskade var en revolutionär Taipingregering som bland annat skulle förbjuda opiumhandeln. När Taipingtrupperna under 1860 rörde sig mot Shanghai beslöt sig britterna för att stoppa dem. Taipingrebellernas avsikt var att erövra landets viktigaste hamn vilket skulle ge dem kontroll över betydande tullintäkter, tillgång till moderna vapen och förhoppningsvis västliga allierade. Något naivt förväntade de sig att britterna i Shanghai skulle välkomna dem, både för att även de var kristna och för att britterna också var fiender till manchuerna. En Taipingarmé under ledning av deras skickligaste general, Li Xiucheng, nådde fram till utkanten av Shanghai i mitten av augusti 1860. Man hade skingrat alla manchustyrkor i området och förväntade sig kunna ta över stadens kinesiska delar utan att möta motstånd. Li hade ingen aning om att britterna bestämt sig för att försvara Shanghai mot honom. Han fick inte reda på deras beslut förrän de öppnade eld mot hans trupper. Augustus Lindley, brittisk frivillig som kämpade på Taipingrebellernas sida, beskrev hur ”de möttes av en storm av kulor, granater och gevärseld” utan förvarning. Omkring 300 rebeller dödades på fläcken i detta oprovocerade angrepp, ”nedmejade av barbarerna på murarna” utan att besvara elden ”med ett enda skott”. Li var övertygad om att attacken var ett fruktansvärt misstag men tvingades slå till reträtt när hans förluster steg. Enligt Lindley dödade britterna omkring 70 — imperiets skugga


3 000 rebeller under tre dagar utan en enda förlust. Taipingstyrkorna besvarade aldrig elden och hoppades fortfarande på vänskapliga relationer, även efter att de drivits bort. Lindley berättar hur en missionär vid namn Milne föll i rebellernas händer samtidigt som den ensidiga slakten pågick. Li gav honom en eskortstyrka som skulle se till att han kom fram till stadsporten i gott skick varpå brittiska trupper massakrerade eskorten.42 Britterna påbjöd fortsättningsvis en säkerhetszon på nästan 50 kilometer runt Shanghai. Detta ledde till fortsatta strider med Taipingrebellerna. Li Xiucheng gjorde två försök till att inta Shang­hai och trots att han tillfogade de brittiska och franska styrkorna ett antal nederlag, drevs han varje gång till sist bort av deras överväldigande eldkraft. Vad britterna beträffar, intervenerade de mer och mer öppet på manchuernas sida. I maj 1862 angreps hamnen i Ningbo som hölls av Taipingstyrkor av en engelsk-fransk styrka som överlämnade den till manchutrupperna. Britterna stod och såg på medan befolkningen, inklusive kvinnor och barn, massakrerades. En legostyrka som gick under namnet ”Den ständigt segerrika armén” spelade en viktig roll för britternas krig­ föring mot Taipingrebellerna. Den utgjordes av kinesiska trupper utrustade med moderna vapen, inklusive artilleri, och stod under befäl av brittiska och amerikanska officerare. Charles Gordon fick så småningom befäl över styrkan och blev en populär hjälte i Storbritannien där han hyllades som ”Kina-Gordon”. Enligt Lindley som lyckades uppbringa en av hans kanonbåtar, Firefly, var förhärligandet av Gordon helt malplacerat. I sin redogörelse för Taipingupproret beskrev Lindley hur Gordon i maj 1863 erövrade staden Taicang och omgående överlämnade den till manchuerna som började massakrera befolkningen. De kejserliga trupperna gjorde sig skyldiga till ”den mest motbjudande grymhet” och Lindley menade att Gordon själv var ”direkt ansvarig”.43 Ett antal rebelledare torterades till döds mitt framför ögonen på Gordon och dennes officerare. Man bör dock inte lägga för stor vikt vid detta, eftersom det enligt vad en av Gordons samtida beundrare försäkrade sina läsare, var förvånansvärt hur lite kineserna ”lider i jämförelse med känsligare raser”.44 Gordons anseende blev lite skamfilat när han förhandlade fram opiumkrigen — 71


Suzhous kapitulation i december 1863. Manchutrupperna genomförde sin sedvanliga massaker trots att han gett garantier för den kinesiska garnisonens säkerhet. Det är möjligt att så många som 30 000 människor massakrerades, inklusive dem Gordon förhandlat med. Alla Gordons segrar åtföljdes, som Lindley påpekade, ”av en urskillningslös massaker på de besegrade”.45 Det ansågs vara ett acceptabelt pris att betala för att slå ned Taipingrebellerna. Den gången och under många år framåt fick Gordon i västerns länder äran av att ha krossat Taipingrebellerna så gott som egenhändigt. Sanningen var att rebellerna till sist överväldigades av de väldiga Qingarméerna under Zeng Guofan som slutligen erövrade Nanking i juli 1864. Men britterna spelade icke desto mindre en viktig roll. Att man inte lyckades inta Shanghai innebar ett ödesdigert bakslag för den revolutionära saken. Britterna skötte tullverket som gav regeringen dess intäkter. De levererade moderna vapen. Och visst kostade deras militära intervention tusentals rebeller livet. Även om britterna inte besegrade Taipingrebellerna är det högst osannolikt att manchuerna skulle ha kunnat besegra dem utan brittisk hjälp. Hur gick det med opiumhandeln? På 1860-talet exporterade britterna 60 000 kistor opium till Kina per år vilket steg till 100 000 kistor (mer än 6 000 ton opium) per år på 1880-talet. Därefter började handeln minska, när den mötte konkurrens från opium som framställts i Kina. Handeln förblev lönsam under resten av århundradet och tiden därefter. Den brittiska opium­ handeln med Kina upphörde inte förrän 1917. Storbritanniens överlägsna ställning i Kina började utsättas för tryck från rivaliserande imperialistiska makter mot slutet av 1800-talet och från kinesisk revolutionär nationalism under de första årtiondena av 1900-talet. Men Storbritanniens inflytande dalade inte slutgiltigt förrän på 1930-talet.

72 — imperiets skugga



Imperiets skugga (utdrag)