http://www.celanders.se/dokument/Hoegerpop_kapitel_7

KAPITEL 7 MEDELKLASSMYTER Spännande individer i det klasslösa samhället

Einar Gerhardsens son Rune blev konsult i Geelmuyden Kiese.

Einar hade menat att ”Det finns bara ett språk man kan använda till arbetarklassens motståndare, och det är maktspråket”.1 Rune lärde sig reklamspråket. En vårdag 2001 betraktade han Norge i ett nytt millennium. ”Vi håller på att sätta slutstreck för industrialismen […] Då vi tog steget in i 1900-talet var folk i första hand arbetstagare”, påpekade han. Hundra år senare hade människor och land förvandlats. Rune skådar en ny era: ”Vi är i första hand konsumenter, och vi är spännande människor som söker upplevelser och innehåll i livet.”

Vi är i första hand konsumenter. Vad betyder det? Bör Arbeiderpartiet byta namn till Konsumentpartiet? Rune rörde om i gammalt tankegods: ”Kanske blir till och med ordet arbetstagare obrukbart. Det kommer inte längre att vara på det viset att arbetstagarorganisationernas viktigaste uppgift är att hjälpa arbetstagaren mot arbetsgivaren.”2 Ingen mer kamp. Inga hårda motsättningar. Spännande människor. Hälsar Arbeiderpartiet. Och Geelmuyden Kiese.

Den världsbild som dominerade i den nya socialdemokratiska eliten under 1990-talet präglades av vad jag vill kalla medelklassmyter.

Medelklassmyter är mäktiga. Det hänger ihop med att centrala politiker och tyckare i dag i stort sett mangrant tillhör medelklassen. Här tänker jag mer på den medelklass som kommer från universitet, högskolor och organisationsliv än på den som tar sig igenom handelshögskolan och blir mellanchef för ett callcenter på Kløfta. Jag tänker mer på medelklassen med utbildning än på den med pengar. medelklassmyter — 133

De flesta av våra rikspolitiker lever medelklassliv, har medelklassvänner och läser medelklasstidningar, skrivna av journalister som tillhör medelklassen. Som tur är finns det fler aktörer än rikspolitiker och journalister i offentligheten. Då och då åker politiker, gärna tillsammans med några journalister, på fackseminarium. Där kan de uppdatera sig. Lyssna på goda föredrag. Av forskare och experter. Från medelklassen. Och gärna anställda på Econ.

Det är intressant att en av de ivrigaste producenterna av medelklassmyter är ett företag som är starkt präglat av Arbeiderpartiets elitskikt.* Det här företaget – Econ – skriver inte så många insändare i lokaltidningarna och brukar inte förekomma på löpsedlarna. Econ riktar sin insats direkt mot politiker, journalister och experter. Och den världsbild som Econ förmedlar är starkt präglad av två av vår tids centrala medelklassmyter: 1. Myten om arbetarklassens försvinnande Det är föreställningen att nu, när inte lika många människor arbetar i industrin, har vanligt folk blivit medelklass med kreativa arbeten inom design, medier och forskning.

2. Frihetsmyten Det är myten att vi lever i individualiseringens tidsålder, där det inte längre finns några samhällsklasser. Var och vad du kommer ifrån har nu förlorat nästan all betydelse för ditt liv och dina möjligheter, enligt den här myten.

Rune Gerhardsen klarade att antyda bägge myterna på en gång då han avskaffade ”arbetstagare” till fördel för ”konsumenter som söker upplevelser och innehåll i livet”.

Runes tankar förefaller möjligtvis lite omoderna nu. För det var ju på 1990-talet som världen var full av spännande människor som sökte upplevelser och startade tre dotcomföretag varje dag.

Före lunch. Som hamstrade optioner, implementerade visioner * Jens Stoltenberg blev styrelseordförande för analysföretaget Econ 1992, efter att han hade gett företaget flera uppdrag från sin ställning som statssekreterare i Miljödepartementet. Under perioden 1996 till 2000 nämndes Econs styrelseordförande Rune Bjerke, tidigare arbeiderpartipolitiker med spikrak direktörskarriär, alltid som vän till Jens. När regeringen Stoltenberg I föll 2001, blev Stoltenbergs stabschef Jonas Gahr Støre arbetande ordförande i Econ.

134 — högerpopulismen dissekerad

och utstrålade kärnvärden. Det var funky business från morgon till kväll. Och på Nasdaq-börsen i New York gick teknikaktierna upp, upp och upp.

På 1990-talet levde vi i Den nya ekonomin. Eller Informationssamhället. Eller Nätverkssamhället. Något helt nytt var det i alla fall. Så nytt att all vänsterpolitik var helt omodern. Enligt socialdemokrater som Anthony Giddens och Tony Blair hade vi tagit oss ”bortom höger och vänster”.

Höger och vänster betydde något den gången Einar Gerhardsen gick i lära hos Martin Tranmæl. Det var arbete mot kapital.

Fattig mot rik. Klass mot klass. Så var det inte i det nya nätverkssamhället. Där satt människor, eller i alla fall deras direktörer, i välfyllda auditorier och hörde föreläsare förkunna att ”Karl Marx har fått rätt”. Hur? Jo, arbetarna hade tagit makten. ”Arbetarna kontrollerar de viktigaste produktionsmedlen”, berättade boken Funky Business från 1999. Det förhåller sig nämligen på det viset, har någon kommit på, att i ett modernt företag görs 70–80 procent av det människor uträttar med hjälp av intellektet. Följaktligen: ”Det avgörande produktionsmedlet är litet, grått och väger 1,3 kilo. Det är den mänskliga hjärnan.”3 Och din hjärna äger du ju själv!

Nyheten spred sig snabbt till intellektuella miljöer i Norge.

Här pågick arbetet i regeringens officiella maktutredning för fullt. En av de viktigaste utredarna, professor Siri Meyer, använde sin nyvunna insikt till att begrava motsättningen mellan arbete och kapital: Man kan med de nya ekonomerna formulera om Marx och säga att arbetarna har fått makten över produktionsmedlen: de äger och kan sälja sin individuella och unika ”hjärnkraft” och fantasi – sin kreativitet – till vem eller vad det vara månde.4

Detta var även Econs syn. Tänkarna i ”den mest fullständiga miljön för framtidsanalyser i Norge” (enligt Econ) tog år 2000 fram framtidsverket Horisont 21 för en imponerande grupp sponsorer/ uppdragsgivare som Olje- och energidepartementet, Den norske Bankforening, Norges Rederiforbund, Norsk Hydro, Næringsmedelklassmyter — 135

livets Hovedorganisasjon, Oljeindustriens Landsforening och Storebrand.

Som Meyer tillmäter Econ den självägda hjärnan stor betydelse: ”Människans skaparkraft har tagit över som den viktigaste produktionsfaktorn i ekonomin.” När ”hjärnkapitalet” på detta sätt ”blir så avgörande för företagens framgång eller fiasko, stärks även arbetstagarnas position”.5 Detta får konsekvenser. ”Förr var det möjligt att kommendera arbetskraft till monteringsbanden.”

Sånt är det slut med nu: […] nu handlar det mer och mer om att företaget måste övertyga de anställda om att det ger dem tillräckligt goda utvecklingsmöjligheter. Det räcker inte att betala bra. Lika viktigt, ofta viktigare, är att den enskilde blir utmanad, lär sig något nytt och kan utveckla sig i en miljö som skapar trivsel.

Samtidigt som nyheten om den självägda hjärnan spred sig i nätverkssamhället, var det fler och fler människor som arbetade på tillfälliga anställningar. Det utvecklades många flyktiga förhållanden i arbetslivet. Men där järnarbetarna skulle ha kallat flyktigheten för social dumpning, var det många av hjärnarbetarna som tjöt av glädje över flexibiliteten. Några menade att de anställda nu hade kontroll över ”de nya maktstrukturerna” i arbetslivet: ”Anställningsintervjun ställs på huvudet genom att de sökande intervjuar ledningen om vilka möjligheter och fördelar företaget kan erbjuda.”6 Under sådana förhållanden är det inte konstigt att Rune Gerhardsen tänkte sig att de fackliga organisationernas viktigaste uppgift inte skulle vara att hjälpa arbetstagare mot arbetsgivare.

Det var nödvändigt att tänka nytt.

Det visste Rune när han satte sig vid tangentbordet, en vacker vårdag 2001. Han ville fånga den nya tiden. Vad skulle han kalla den? Han såg sig om i Skandinavien: ”En dansk filosof talar om ’Dream Society’. Ett par trendiga svenska ekonomer skriver om ’Funky Business’. I Norge är tronen tills vidare ledig.”7 Han lät det sista hänga i luften. Rune anade inte att Den nya ekonomin redan passerat sitt bästföredatum.

136 — högerpopulismen dissekerad

Ett brutalt uppvaknande för de anställda i IT-sektorn Den 9 oktober 2002 fanns bara de sorgliga börsresterna kvar av Den nya ekonomin på slagfältet. 22 procent av aktievärdena på Nasdaq hade överlevt. 78 procent hade skalats bort. Kraschen hade pågått sedan mars 2000. Värdet för de dotcom-anställdas aktieoptioner rasade från toppen till botten. ”För ett år sedan var de världens mest efterfrågade arbetskraft. I år får de sparken i tiotusental världen över. Dotcomföretagens anställda har varit med om den brantaste nedgången någonsin”, skrev Aftenposten.8 Snart slutade till och med den mest entusiastiska självägande hjärna att tala om sig själv som ”kunskapsarbetare”. IT-människor började tvärtom organisera sig fackligt. Aftenposten tryckte artiklar som kunde ha stått i LO-nytt: ”Rädsla för konkurser och uppsägningar tvingar ständigt allt fler IT-anställda att organisera sig. Genom att sätta dig in i vad du har rätt till när företaget går i konkurs kan du trygga dina rättigheter.”9 I Sverige skapades en egen nätportal för anställda i dotcomföretag som hade fått sparken. Som mest fick kickad.nu besök av mer än 10 000 personer varje dag.10 Den nya ekonomin började likna den gamla misstänkt mycket. Det fanns en otrevlig tendens till att människor förlorar arbetet. Även när den anställde äger sin egen hjärna.

Kapitalismens realiteter lämnar ogärna någon i fred, något de flesta som har kreditkort vet. Efter den 10 mars 2000 fick även de som hade investerat i dotcomföretag veta det. Miljarderna gick upp i rök. Och de ungdomliga anställda, som bara några veckor tidigare hade spelat kontorsbasket i luftiga vindslokaler, var inte lika sugna på livet när de tassade ner på arbetsförmedlingen. Illusionen om det klasslösa informationssamhället såg bättre ut när det rådde brist på IT-arbetskraft än i fasen med massuppsägningar.

När den ideologiska förtrollningen hade brutits visade det sig att den nya ekonomin är den gamla ekonomin. Hjärnarbetarna, som under börsyran varit betjänta av att teckna optioner och bortse från kollektivavtal, var nu betjänta av att organisera sig fackligt. Satt vi då vid inledningen av ett nytt århundrade fortfarande fast i det gamla, sura klassamhället?

Inte om vi skall tro myten om arbetarklassens försvinnande. medelklassmyter — 137

Støres enorma medelklass Myten om arbetarklassens försvinnande används ofta som vapen mot den fackliga rörelsen och vänsteråsikter. Då ser den ut ungefär så här: ”Var finns alla de här arbetarna som ni tjatar om? Vi har satt slutstreck för industrisamhället. Det var kanske progressivt att kämpa för mannen på verkstadsgolvet för 50 år sedan, men i dag framstår ni som fortsätter att tala om ’arbetarklassen’ som omoderna, nostalgiska och egentligen ganska reaktionära. Den verklighet ni ser för er finns faktiskt inte längre.”

I medelklassmyternas värld ser man för sig en alldeles gigantisk medelklass, medan arbetarklassen är mycket marginell. Den bilden passar fint för en socialdemokratisk elit med begränsad anknytning till arbetarrörelsen. Just en sådan bild av Norge tecknade den unge, framåtstormande Jonas Gahr Støre 1987.

Så här såg Støres bild ut:

Illustration från Scenarier 2000. Tre framtidsbilder av Norge (Universitetsforlaget 1987). Denna klassanalys ingick i den ”gemensamma utgångspunkt” som scenariekonstruktören Jonas Gahr Støre i den här boken delade med bland andra Terje Osundsen från Høyre och Næringslivets Hovedorganisasjon.

138 — högerpopulismen dissekerad

Min analys av detta dokument tyder på att Støre 1987 såg för sig en överklass bestående av lite mindre än fyra procent av Norges invånare. Arbetarklassen utgjorde ungefär elva procent. Medelklassen har en imponerande styrka, med 85 procent av befolkningen i sina led. Eftersom 30 procent av befolkningen (i yrkesaktiv ålder) stod utanför arbetslivet 1987 och vi vet att arbetare är överrepresenterade bland bidragstagarna, måste vi anta att Jonas Gahr Støres arbetarklass på elva procent huvudsakligen utgörs av människor som inte arbetar. Vidare måste vi anta att det överväldigande flertalet av LO:s medlemmar, om inte alla, tillhör medelklassen i Støres skiss. Vad vi har framför oss är alltså en illustrerad utgåva av hypotesen om arbetarklassens försvinnande.

Vad sysslar den jättelika medelklassen med till vardags? Rune Gerhardsen ser framför sig ett arbetsliv där ständigt fler ”är på vandring”, som arbetsnomader: Väldigt många har redan ett annorlunda förhållande till arbetslivet.

Det blir hela tiden allt färre som har en fast anknytning till en arbetsplats eller en arbetsgivare. Allt fler kan arbeta hemifrån, eller på bussen. Det räcker med en dator och en mobiltelefon så kan du tala både med Kirkenes, Nedre Slottsgate och Singapore.11

När människor utöver att vara nomader på bussen företrädesvis är konsumenter, blir det inte så lätt för Gerhardsen att tala om arbetarklassen.

Det finns inte många platser i Norge som kan symbolisera övergången från industriåldern till det som kom efteråt, vad det nu skall kallas, lika väl som Aker Brygge. Akers mekaniske verksted var ledande inom norsk skeppsbyggnad och offshoreindustri, och hade när den lades ned 1982 haft en central ställning i Oslos industrimiljö under 140 år. Arbetarna vid Akers mekaniske verksted var naturligtvis fackligt organiserade, i Jern og Metall. De hade naturligtvis kollektivavtal och ordnade förhållanden.

I dag tillhör Aker Brygge tjänsteekonomin: köpcenter, butikslokaler och restauranger. Ingen industri finns att skåda. Om Rune Gerhardsen hade tagit sig en promenad i den strålande förmidmedelklassmyter — 139

dagssol som sken över Aker Brygge den 7 september 2001 hade han, här mer än på de flesta andra platser, kunnat förvänta sig att få se spännande människor som i första hand är konsumenter och har lagt gammaldags motsättningar mellan ägare och arbetare bakom sig. Men där, mitt på promenaden längs bryggkanten, väl synligt för turister och affärsmän, skulle han ha fått se 15 vajande fackföreningsfanor, tiotals strejkvakter i grälla, orange västar och LO-ledaren Gerd-Liv Valla i kort, röd skinnjacka. Hon skulle ha stått framför en stor banderoll med slagord och hon skulle ha ropat till församlingen: ”I över 100 år har den fackliga rörelsen fört en kamp för att uppfostra arbetsgivarna att ge sina anställda ordnade arbetsförhållanden. I dag ger vi arbetsgivarna här på Aker Brygge lite grundläggande vuxenundervisning.”12 Strejken på restaurang D/S Louise varade i tre veckor. De anställda krävde inte mer än att få sluta ett vanligt kollektivavtal.

Företagsledningen vägrade absolut. Företaget började anställa strejkbrytare medan de fast anställda stod strejkvakt utanför.

Till slut tog LO-ledningen, för första gången på 25 år, steget att utlysa sympatistrejk hos restaurangens leverantörer. Då blev det kollektivavtal.

Så vitt jag vet behövde LO-ledaren förr aldrig ge sig ner på Akers mekaniske och gå strejkvakt för något så elementärt som rätten till kollektivavtal och övertidsersättning.

Arbetarklassens storlek beror kanske på vem som tittar. Maktutredaren Siri Meyer låter sig inte anfäktas av strejkande anställda på Aker Brygge utan anser att motsättningen mellan arbete och kapital snart tillhör det förflutna. De nya stora näringarna i ”det postmoderna”, skriver hon, är ”kulturindustrin, mediebranschen, marknadsföring, kommunikationsrådgivning och IKT”.13 I professor Meyers värld är detta stora branscher. Det tyder på att väldigt många människor är osynliga för maktutredaren. För hur stora är egentligen de här nya informationsnäringarna, jämfört med de gamla branscherna?

• 2005 arbetade 477 000 människor i Norge inom hälso- och socialtjänster.

140 — högerpopulismen dissekerad

• 406 000 människor arbetade inom varuhandel, hotell och restaurang.

• 405 000 arbetade inom industri, bygg och anlägg (bygg och anlägg i kommunal regi inte inkluderat).

Totalt är detta cirka 1,3 miljoner människor. Några av dem är chefer och direktörer. Men de allra flesta i de här företagen är vanliga arbetare som tvättar de gamla, serverar på barer och restauranger, bygger borrplattformar och lägger asfalt.* Som jämförelse har Statistisk sentralbyrå följande siffror för antal anställda i Siri Meyers ”nya stora näringar”: • IKT telekommunikation • IKT konsultverksamhet • Tidningsredaktioner och förlag • Informationstjänster • Radio, TV, film, video

13 137 29 444 20 410 7 717 8 481

Tillsammans blir det mindre än 80 000 människor, mindre än en femtedel av antalet anställda i industri, bygg och anlägg. Den totala ”informationssektorn” svarade 2005 för 4,5 procent av sysselsättningen i den norska ekonomin.14 Den snabbast växande näringen i vårt postmoderna kunskapssamhälle är faktiskt förtidspensionering. Antalet människor med förtidspension passerade 325 000 hösten 2006. Vi har fått ett arbetsliv som sliter ut och stöter bort ständigt allt fler människor.

Det är möjligt att de över 700 000 vuxna som nu befinner sig utanför arbetsmarknaden mer eller mindre permanent känner igen Rune Gerhardsens tankar om att ”kanske blir till och med ordet arbetstagare oanvändbart”. I så fall blir det av något annorlunda skäl än han hade föreställt sig.

* I arbetslivet som helhet var det år 2005 6,6 procent av de anställda som hade ”chefsyrken”. 11,8 procent hade ”akademiska yrken”. 24 procent hade ”högskoleyrken” (Arbetskraftsundersökningarna, Statistisk sentralbyrå).

medelklassmyter — 141

”Tjänstesamhällets regnskog” Stora samhällsgrupper blir i det närmaste osynliga när medelklassens medievana mytologer har ordet. Vanliga människor, arbetare, och inte minst allt som kan likna kroppsarbete, finns inte med på radarn. Förr var det sex och naken hud som var tabu i offentligheten. I det så kallade informationssamhället har det tunga, vanliga och tråkiga arbetet övertagit rollen som det onämnbara.

Vad är det som händer i klädbranschen? Design, marknadsföring och utställningar. Inte 12-timmars arbetsdagar för 12-åringar inlåsta i skitiga fabrikslokaler i Shanghai. Vad är det som händer på norska bondgårdar? Klagomål och fest på subventioner.

Inte ladugårdssysslor, i alla fall.

Det här samhället ljuger systematiskt om sig själv. Jag tror inte att den nya socialdemokratiska eliten har varit någon motvikt till det. Och speciellt inte Econ Analyse.

Econ påstår att slit och enformighet håller på att försvinna ur arbetslivet, därför att vi befinner oss mitt uppe i ”framväxten av mycket kunskapsintensiva och individorienterade arbetsplatser”.

Individorienteringen har blivit så stark att Econ finner det riktigt att fråga om vi nu är ”på väg mot en gräns- och viktlös ekonomi där individerna sitter i förarsätet och där deras kompetens skapar värdena”. Uttryckt på ett annat sätt: träder vi nu in i det klasslösa samhället?

Bland tänkarna bakom Econ-rapporten Horisont 21 finns Kristin Hoff, statsvetaren jag träffade på Tostrupkällaren och som berättade hur mycket hon hatar det egoistiska småfolket som röstar på Fremskrittspartiet. Kanske kände Kristin Hoff att individerna satt i förarsätet hos Econ, och så sett kan ju formuleringarna berätta något viktigt. Hennes och Econs ambitioner är emellertid mycket större. Horisont 21 handlar om ”tendenser som kommer att prägla utvecklingen i alla rika länder”. Jag har läst några undersökningar för att se hur väl beskrivningarna stämmer överens med verkligheten.

I december 2000 publicerade Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor en rapport om det nya arbetslivet, baserad på intervjuer med 21 500 anställda i EU och Norge.

142 — högerpopulismen dissekerad

Den visade på följande tendenser bland anställda under perioden 1990 till 2000: • Andelen som var utsatta för fysiska risker på arbetsplatsen ökade.

• Fler anställda blev utslitna.

• Fler drabbades av muskel- och skelettsjukdomar.

• Fler plågades av buller på arbetsplatsen.

• Markant många fler rapporterade att de var tvungna att arbeta i smärtsamma ställningar och utföra tunga lyft.

Siffrorna visade också att var tredje anställd i EU-länderna inte tror att hon kan klara sitt arbete när hon blir 60.15 Den svenska Statistiska centralbyråns arbetsmiljöundersökning bland mer än 38 000 anställda visade att både andelen utslitna anställda med smärtor i kroppen och andelen som upplevde enformighet och mindre kontroll över arbetstempot ökade i alla grupper, från toppen till botten i arbetslivet, mellan 1991 och 2003.16 Forskare vid Statens arbetsmiljöinstitut kom i en undersökning bland 8 500 invånare i Oslo fram till att 85 procent hade rapporterat hälsoproblem den senaste månaden, och 60 procent menade att hälsoproblemen berodde på arbetet. ”Aldrig förr har det visats att så många har sådana hälsoproblem”, säger överläkare Ingrid Sivesind Mehlum. Forskaren Asbjørn Grimsmo vid arbetsforskningsinstitutet menar att arbetslivet har ”blivit hårdare det senaste årtiondet”: En majoritet av arbetstagarna har upplevt omställningar på arbetsplatsen. Intensiteten ökar. Färre personer skall göra mer på kortare tid och med högre kvalitet. Då upplever många att de inte hänger med. Det ger hälsoproblem.17

Vanligt folk upplevde heller inte att arbetsplatserna blev mer individanpassade på 1990-talet, som Econ trodde, utan tvärtom att cheferna stramade åt kontrollen. Enligt Statistisk sentralbyrå minskade andelen som menar att de i hög grad kan avgöra hur arbetet ska utföras med elva procent från 1996 till 2000.18 medelklassmyter — 143

Econs grundare Kjell Roland, god arbeiderpartivän till Jens Stoltenberg och redaktör för Horisont 21, skall ha ett erkännande för att hans bok påpekar att ”en del yrkesgrupper” upplever ”press i riktning av mer kontroll och rutin och mindre självständighet”, och att ”arbetet töms på innehåll”. Men detta, lugnar Roland, är arbeten som i stort sett återfinns i offentlig sektor och som ”tillhör det som kallas industriella ökenområden i tjänstesamhällets regnskog”.19 EU-forskarna påpekar emellertid att ”ökningen av smärtsamma ställningar är betydande för arbetare inom försäljning/service”.

Faktiskt är det i tjänstesektorn – ”hotell och restaurang, transport och kommunikation och andra tjänster” – som vi finner de största försämringarna av arbetsmiljön. En norsk undersökning från 1990-talet visade att ”bankanställda och slaktare har lika mycket belastningsskador på grund av enformiga arbetsuppgifter”.20 Av de här undersökningarna att döma är Econ själv inte något exempel på framväxten av kunskapsintensiva arbetsplatser.

Mycket tyder på att Kjell Roland, Kristin Hoff och andra, när de producerar världsbilder på uppdrag från staten och näringslivet, mer bygger på sina egna föreställningar än på undersökningar av faktiska förhållanden. De skriver inte om hur världen är, men om hur de själv upplever den, och kanske hur den bör vara.

Resultatet blir medelklassmyter. Som sprids från Econ, med blytunga sponsorer, ut till redaktörer, redaktioner och beslutsfattare i staten och näringslivet. Myterna framställs, genom sin skenbart kunskapsintensiva förpackning (illustrationer och tabeller) och sin halvofficiella prägel (departementet som sponsor), som vetenskapligt belagda fakta.

En olycklig konsekvens är att detta bidrar till att göra stora samhällsgrupper osynliga. Stora delar av det som är verklighet för väldigt många arbetare – som Hans Erling, hans familj och hans kolleger – reduceras i Econs berättelser till några få spridda ökenområden i det nya samhällets regnskog av frihet och självutveckling. Arbetarklassen reduceras till några små och obetydliga rester från det förflutna.

Jag tror att många människor efter hand har blivit frustrerade över den medelklassdominerade offentlighetens lögnaktighet.

Medelklassmyterna kan gå ut över värdigheten. För hur kan en 144 — högerpopulismen dissekerad

grupp kräva värdighet om den inte är synlig? Vilken värdighet finns det i att betraktas som rester från det förflutna?

Myten om arbetarnas försvinnande tjänar som framstegsvänlig fasad för en viss typ urban medelklass förakt för de andra. För de där nere.

Jag tror att något av samma förakt döljer sig under den andra medelklassmyt vi skall se närmare på: frihetsmyten.

Namnet avslöjar Vad skall barnet heta? Alla blivande föräldrar måste igenom den diskussionen. Den involverar vänner och familj, och numera även vilt främmande människor via internet. Våren 2005 rasade namndebatten på webbplatsen DinBaby.com. Ett trevligt skådespel med rubriken ”Namn och klasskillnader” öppnade med det här inlägget: Jag tycker att det är så tydligt vem som väljer vad … När man hör vilka namn folk väljer, så får man med en gång en liten bild av hur föräldrarna är. Så ser jag, till exempel, för mig att föräldrar till barn som heter Ask, Birk osv. är lite alternativa som bara ger ungarna ekologisk mat, sover på fårskinn osv. Medan för föräldrarna till en Iselin då ser jag för mig människor som är lite harry och bor någonstans i Groruddalen.21

Om vi skall tro Norsk offentlig utredning 2003:19 så kunde de gravida bespara sig hela debatten. I denna NOU, maktutredningens slutrapport till Norges regering, berättar den tidigare nämnda professor Siri Meyer lite av varje som bråkmakarna på DinBaby.com kanske borde gjort sig besvär med att läsa. Det var nämligen förr som förnamn hade social betydelse.

Meyer pekar på teaterstycket Ungen. Folkeliv i fire akter av Oskar Braaten, från 1911: ”I Ungen osar namnen av klass. Krestoffer, Petrina, Olina, Gurina … namnen pekar omedelbart tillbaka på arbetarklassen. […] Fabriksungar fick inte direktörsnamn.”

Därefter pekar hon på stycket Namnet av Jon Fosse, från 1995: ”En pojke och en höggravid flicka sitter i vardagsrummet hemma hos hennes föräldrar och skriver vackra namn på små lapmedelklassmyter — 145

par. Hanna, Gunnar, Kristina, Bjarne … De kan inte komma överens. ’Vi måste väl se barnet först. Det måste få ett namn som passar’, säger barnafadern till slut.”

I våra dagar är det ”den enskilda människan som räknas”, skriver forskaren. Nu skall barn få namn ”efter sina personliga egenskaper”. Det är slut med att namn har med social bakgrund att göra. I det nya samhället väljer och vrakar både hög och låg bland allt som finns på marknaden: ”[…] listan över potentiella namn kan göras oändligt lång, för valmöjligheterna sträcker sig tvärs över både stånd och land. På 1990-talet kan även pojkar från enkla förhållanden heta Alexander och Olav Magnus, och kronprinsessor kan heta Mette-Marit.”22 Det är yngre människor som går i spetsen för frigörelsen från klassamhällets trånga ramar, menar Meyer. Då är det kanske något av en besvikelse att gravida kvinnor på DinBaby.com år 2005 fortfarande famlar omkring i ett forntidsmuseum av klassfördomar: Namn som michelle, isabel, yvonne, jeanette osv tycker jag är harry.

Ser för mig unga och/eller outbildade mödrar från östkanten …

Detsamma gäller för Roger, Robin, Roy, Johnny, Tommy osv. …

I usa och canada finns det flera platser där namn som michelle, amanda, yvonne osv betraktas som typiska för trailer trash. I england förknippas de här namnen med toplessmodeller eftersom avklädda jäntungar använder den sortens namn som artistnamn. I Oslo-området blir de här namnen i många miljöer betraktade som oerhört harry. Det vet jag för jag bor där. På östkanten däremot är de populära och mer rumsrena. …

Tanja, Janett (uttalas inte på samma sätt som Jeanette), Anja, Laila, Tina, Janniche etc tycker jag är mer harry. …

Tusen tack, alla som tycker att jag (Jeanette) och min lillayster (Iselin) har harry namn!23

146 — högerpopulismen dissekerad

Även nättidningen DinSide.no har missat senaste nytt från maktforskningen. Ekonomijournalisterna fick i oktober 2003 den fördomsfulla idén att gå in i skatteuppgifterna för att kontrollera de genomsnittliga årsinkomsterna för personer med ”typiska östkantnamn”. Resultatet presenterar de under den inte mindre fördomsfulla rubriken 10 fattiga förnamn i Norge: Kevin Robin Kim Kent Tony Raymond Glenn Robert Rodney Harry

129 010 130 968 136 158 148 090 148 148 158 399 165 397 194 121 199 313 202 931 24

I kontrast till de här fattiglapparna står högavlönade namn som ”Didrik, Ditlef och Truels, som är populära i välbärgade områden”, upplyser DinSide. Stavningen spelar också en roll: ”Genomsnittslönen för namnet Erik är 296 040 kronor efter skatt, medan det mer mondäna Erich har en genomsnittslön på hela 783 416 kronor.” Det är möjligt att Meyer har rätt i att det är den enskilda människan som räknas, men Erich räknar i alla fall bra mycket mer pengar än Erik.

Frihetsmyten berättar att vanliga människor i våra dagar själva formar sina liv. Där människors möjligheter förr begränsades av stånd eller klass, har vi nu verkligen blivit äkta individer. ”Individualisering kallar vetenskapen detta lösrivande från klassamhällets sociala band”, förklarar Siri Meyer. Vad går den egentligen ut på, den här individualiseringen?

Econ har svaret. I boken Horisont 21 ägnar Econ-chefen Kjell Roland ämnet ett helt kapitel. Det handlar, som vanligt, om att klassamhället nu är ett passerat stadium. ”I det gamla samhället var individerna medlemmar av en social grupp eller klass”, skriver Roland. ”Den bilden har förändrats. Motsättningen armedelklassmyter — 147

bete/kapital har försvagats. Rörligheten mellan sociala grupper är större än någonsin. Människor rör sig genom ’klassresor’.”25 Roland menar att rörligheten nu är så stor att han talar om en ”frikoppling från det förflutna”. Vår tids människor – Kevin, Robin, Kim och Kent – ”valde sina yrken oberoende av arv”. Och varje Tanja, Janett och Janniche kan i det nya samhället själva välja vilken slags grupp eller klass de vill tillhöra: Självvalda gemenskaper betecknar övergången från det traditionella samhället där de flesta föddes in i en gemenskap, till dagens samhälle där individerna i hör grad väljer vilken gemenskap de vill tillhöra, och på det sättet formar vem de vill vara.

”Individualiseringsvågen” är enligt Roland inte något som Econ sitter och drömmer fram inne på sitt kontor. Individualiseringens klasslösa samhälle är tvärtom något som individerna där ute själva insisterar på: ”Individerna insisterar mer och mer på att social klass, familj eller andra sociala band är något man väljer.”

Den teorin måste innebära att det inte längre finns några starka samband mellan vad föräldrar är och vad deras barn blir. Individen har fått frihet och därmed ansvar: Nu tjänar det inte längre något till att skylla på ”samhällssystemet” om du slutar som invalid eller underbetald. Skillnaderna mellan hög och låg har inte längre något samband med makt och maktlöshet, de beror inte på att det skulle finnas något ”fel” i samhällssystemet.

Den läxan har verkligen slagit igenom. Våren 2005 läste jag en artikel om språk och ”jakten på sig själv” i kundmagasinet Go To Gate på flygtåget till Gardermoen”.

I dag är det ingen av oss som helt säkert vet vem vi är längre. Med jämna mellanrum byter vi arbete, bostad och partner och vi är ständigt på väg mellan olika miljöer, familjesituationer och vänkretsar.

Det enda stabila tycks vara ett konstant sökande efter oss själva.26

Det första jag tänkte var att det är något fanatiskt med den som ”med jämna mellanrum” byter arbete, bostad och partner. Det 148 — högerpopulismen dissekerad

andra jag tänkte var att man vet att en sanning verkligen har blivit självklar när man får den serverad av journalisterna i kundmagasinet på flygtåget. Och då börjar det hela bli politiskt. När en ideologi slår igenom hos idévärldens begagnathandlare, och deras nyfikna kundkrets, kan den få politisk betydelse på bred front. Då når den ut till många.

De politiska konsekvenserna är inte att förakta. Teorin om individualisering hänvisar alla som fortsätter att tala om samhällsklasser till att diskutera med Josef Stalin och vem de annars kan träffa på historiens sophög.* Vilka slutsatser drar man av de här föreställningarna i den norska debatten? Först och främst den här: den fackliga rörelsen och dess ideal om solidaritet håller på att bli helt passé. Se till exempel vad den tidigare unghögerpolitikern och chefen för Næringslivets Hovedorganisasjon Terje Osmundsen inpräntar i läsarna av Økonomisk Rapport: ”Hela den kollektiva grundtanken, solidaritet för likhet, står till synes i gräll kontrast till det krav på ’frihet att vara annorlunda’ som växer fram i individualiseringens tidsålder.”27 Han får sällskap av kulturforskaren Hilde Danielsen vid universitetet i Bergen. Hon konstaterar att ”människor är individualiserade” och varnar därför Klassekampens läsare för ”det farliga klasstänkandet”.28 Danielsen påpekar att ”vi har alla hört talas om fackföreningsmannen som blev personaldirektör”. Hon lägger inte lika stor vikt vid att vi alla också har hört talas om fackföreningsmannen som inte blev personaldirektör.

En annan konsekvens av teorin om individualisering är att det liksom inte skulle finnas något samband mellan fattigdom och rikedom längre. Visserligen blir de rika hela tiden rikare medan de fattiga förblir fattiga, men nu i individualiseringens tidevarv, har det inte längre något med klassmotsättningar att göra: ”Det nya i den globala eran är att sambandet mellan fattigdom och rike* Individualiseringens störste teoretiker och Anthony Giddens gode vän, sociologen Ulrich Beck, säger tydligt ifrån: ”De som försöker återuppliva arbetarsolidaritet och klassolidaritet med klassanalysen är helt enkelt inte trovärdiga”. Alla nya försök att använda ett kollektivt begrepp som arbetarklassen ”saknar rotfäste i verkligheten”, menar Beck, de är ”dömda att misslyckas” (Beck och Willms, s. 107),

medelklassmyter — 149

dom försvinner”, berättar Ulrich Beck.29 Enorma skillnader? Ja. Arbetare och kapitalister? Jo. Klassamhälle? Nix. Detta är frihetsmyten om det klasslösa samhället.

Lustigt nog var det medan de ekonomiska skillnaderna mellan rika och fattiga grupper ökade i rekordfart på 1980- och 1990talet som frihetsmyten verkligen fick vind i seglen. Sin toppfart uppnådde den troligtvis medan vi levde i den nya ekonomin. Då tillhörde framtiden det nya samhällets informationsadel. Den hade två falanger. Med slips: penning- och datamänniskor inom IT- och telekom. Utan slips: de kreativa och dynamiska inom reklam- och underhållningsbranschen.

Under den nya ekonomin visade TV-reklamen blöjbarn som förverkligade sin inre potential genom produkter. Marknaden var en revolutionär kraft som kastade alla hierarkier över ända genom att den tillät de djärva talangerna att få kapitalet att dansa med ett lössläppt lättsinne som få hade sett sedan hippieepoken. Den nya ekonomins utlovade nätverksnirvana förde börsen till extas.

Föga anade de extatiska att deras egna vapen – datorer och marknadsundersökningar – snart skulle användas för att skjuta sönder de flesta av frihetsmytens föreställningar, en efter en.

Sanningen om kylskåpet ”Vi är långt ifrån så individuella och speciella som vi själva tror.”

Nyheten avslöjades för Aftenpostens läsare av högskolelektor Morten William Knudsen vid handelshögskolan i Bergen. Under rubriken ”Avslöjad av kylskåpet” serverade tidningen hösten 2003 senaste nytt från marknadsföringsfronten.

Titta noga på ditt kylskåp: förmodligen säger det nästan allt om vilken människotyp du är. Är det nytt, inbyggt och klätt med ädelträ tillhör du nog ”advokattypen”. Har du ett slitet kylskåp med ölöppnaren dinglande i ett snöre är du kanske ”taxichaufför”.30

Läsarna fick en sällsynt inblick i tänkandet hos ”flera starka aktörer i branschen, som reklambyrån Bates och Norsk Gallups opinionsmätningar”. Där kombineras enorma datamängder från intervju150 — högerpopulismen dissekerad

undersökningar med avancerade modeller från samhällsvetenskaperna. ”Den populäraste modellen i dag bygger på den nu bortgångne franske sociologen Pierre Bourdieus arbeten, som behandlade skillnaderna i livsstil och inställning i olika samhällsskikt.”

Bourdieus analyser utgår från hur mycket så kallat kulturellt och ekonomiskt kapital individerna har. Lite förenklat, skriver Aftenposten, motsvarar det ”hur mycket (ut-)bildning och pengar vi har”.

Knudsen från handelshögskolan delar in befolkningen i fyra stora grupper, med fyra olika kylskåp. Följ med och se om ditt kylskåp finns med: ”advokaten”: Mycket kulturellt och ekonomiskt kapital. Kylskåpet är inbyggt i ek eller något annat ädelt träslag. Har dyra vanor, dricker fint vin, tycker det är viktigt att möbler och andra ting är representativa. Maten skall vara exklusiv, oxfilé är en säker vinnare.

Har det välstädat hemma. Läser Aftenposten, ser på NRK. Lyssnar på klassisk musik. ”mäklaren”: Mycket ekonomiskt kapital, mindre kulturellt kapital. Har kylskåp i borstat stål, helst med inbyggd isbitsmaskin. Dricker gin & tonic. Lyssnar på topplistemusik. Läser Verdens Gang och ser på TV2. Åker slalom. Går på inneställen. Har tv från Bang & Olufsen, gärna plattskärm. Läser självhjälpsböcker av typen ”Hur du blir effektivare på möten”. ”läraren”: Mycket kulturellt kapital, mindre ekonomiskt kapital. Har kylskåp med magneter och familjebilder. Dricker billigt vin, och tycker det är viktigt att inredningen hemma skall vara speciell och visa vem de är. Har det rörigt. Äter mycket exotisk mat. Lyssnar på P2, tycker om jazz eller annan kvalitetsmusik. Läser Dagbladet och nyare norsk skönlitteratur. ”taxichauffören”: Obetydligt kulturellt och ekonomiskt kapital. Har ett begagnat kylskåp med ölöppnare i ett snöre. Dricker öl, röker rullcigaretter, äter snabbmat. När de går på restaurang, är de mest intresserade av att få rejäla portioner på tallriken. Reser på

medelklassmyter — 151

billiga resor söderut. Läser Se og Hør, kiosklitteratur och Søndag Søndag. Ser på TVNorge. Lyssnar på P4 och dansbandsmusik. Är inte särskilt fysiskt aktiv.

Vad är det den här mannen från handelshögskolan påstår? Han påstår för det första att en viss typ av utbildning, yrke och inkomst hör samman med en viss typ av kylskåp. För det andra säger han att den som har en viss typ av kylskåp samtidigt har andra vanor och smakmönster som mannen från handelshögskolan kan förutse.

Han påstår med andra ord att val av musik, mat, träning, läsning och andra identitetsmarkörer inte är speciellt individuella.

De är tvärtom formade av vilken grupp individen tillhör. Han påstår att din föregivet subjektiva individualitet i verkligheten formas av din objektiva placering i samhällets hierarki, av din tillgång på ekonomiskt och kulturellt kapital.

Om mannen från handelshögskolan har rätt, har individualiseringens profeter fel. Om vår tids mest avancerade marknadsundersökningar visar på klara sociala mönster – eller klasskillnader – bland norrmän i det nya årtusendet, faller de teoretiska konstruktioner som Kjell Roland, Ulrich Beck, Siri Meyer och co har byggt upp samman.

Har mannen från handelshögskolan rätt? Jag skall ta med läsaren in i datavalvet för Norges största kontinuerliga marknadsundersökning. Det är TNS Gallups ”Forbruker & Media”. Ungefär 10 000 personer intervjuas varje år. TNS Gallup har över 5 000 uppgifter om varje människa i undersökningen. Informationen körs genom verktyget Sosioraster, som har konstruerats på grundval av nämnde Pierre Bourdieus teorier.

I Sosioraster delas befolkningen in i tre skikt, efter hur mycket ”kapital” de har. Vi kan kalla skikten elit, medelklass och arbetarklass. Dessutom delas de tre grupperna efter en vågrät axel: på den ena sidan de som har mer pengar än utbildning, på den andra sidan de som har mer utbildning än pengar. Därigenom bildas ett vågrätt avstånd mellan individer som lodrätt befinner sig på samma nivå. Figuren visar ”samhällsrummet” uppritat längs de här två axlarna.

152 — högerpopulismen dissekerad

Läkare, advokat, privat sektor

Läkare, advokat, offentlig sektor

Företagsägare + 5 anställda

Chef, offentlig sektor

Tjänsteman, offentlig sektor

Yrkesarbetare, offentlig sektor

Chef, privat sektor

Tjänsteman, privat sektor

Företagsägare max 5 anställda

Yrkesarbetare, privat sektor

Okvalificerad arbetare, offentlig sektor

Jordbrukare, fiskare Okvalificerad arbetare, privat sektor

Bidragstagare

Källa: Sosioraster, baserat på data från TNS Gallup Forbruker & Media. Alla följande Sosioraster-figurer bygger på samma källa.

Miljardären Kjell Inge Røkke skulle hamna i det översta, högra hörnet, eftersom han har väldigt mycket pengar, men ganska lite utbildning och annat kulturellt kapital. Professor Rune Slagstad hamnar i det översta, vänstra hörnet. Han tillhör också samhällets elit, men med en kapitalsammansättning som är raka motsatsen till Røkkes – Slagstad har mycket kulturellt kapital, men inte lika mycket ekonomiskt. Nedtill i hierarkin kan vi förvänta oss att finna taxichauffören ute till höger, vårdbiträdet ute till vänster.

Längs den högra sidan, mellan Røkke överst och taxichauffören nederst, hittar vi kanske en mellanchef för ett callcenter på Kløfta.

Längs den vänstra sidan, mellan Slagstad överst och vårdbiträdet nederst, kanske en lektor. Och i mitten av det övre elitskiktet, melmedelklassmyter — 153

lan Røkke till höger och Slagstad till vänster, finner vi advokaten i den privata sektorn. Placeringen i mitten visar att det är den balanserade eliten. Affärsadvokater kombinerar ofta högt kulturellt kapital (utbildning och gärna familjebakgrund) och hög inkomst.

Genom att mäta individernas ekonomiska och kulturella kapital fick marknadsanalytikerna en karta över samhällsrummet Norge. Individer som står nära varandra på kartan har många gemensamma kännetecken. Stort avstånd på kartan visar på stort socialt avstånd i verkligheten. En börsmäklare och en undersköterska hamnar till exempel väldigt långt från varandra, både vågrätt och lodrätt.

Den lodräta axeln visar motsättningen mellan de som har mycket kapital och de som har litet kapital. Detta liknar den traditionella ”samhällsstegen”, som skiljer mellan hög och låg. Den vågräta axeln visar motsättningen mellan ekonomiskt kapital och kulturellt kapital.

I ett starkt individualiserat samhälle skulle reklambranschen inte ha någon användning för en sådan karta över samhället. Det hjälper inte så mycket att känna till hur inkomster och utbildning är fördelade, om det inte längre betyder särskilt mycket för hur den enskilde gör sina val. Men det visar sig att det finns ett nära samband mellan var människor befinner sig på samhällskartan och deras vanor och inställningar. Detta utnyttjar marknadsförarna.

Vi skall se närmare på några av de påståenden som Morten William Knudsen från handelshögskolan framför. Han menar att ”taxichauffören” dricker öl, röker rullcigaretter och lyssnar på P4, medan ”advokaten” dricker vin, läser Aftenposten och tycker att mat bör vara exklusiv. Med hjälp av Sosioraster kan vi undersöka hur individualiserade våra val egentligen är.

Som nämnt delar Sosiorasters diagram in befolkningen i tre ”klasser”: över, medel och under. Dessa delas i sin tur i tre.

154 — högerpopulismen dissekerad

BEFOLKNINGEN INDELAD I NIO GRUPPER

Först kan vi titta på vem som röker rullcigaretter. Enligt mannen från handelshögskolan är detta vanligare bland taxichaufförerna än bland advokaterna. I individualiseringens tidsålder existerar inte sådana skillnader. Där kan man få se hur juris kandidaten Margarethe Kielland Stoltz i pausen under ett viktigt kundmöte går ut på trottoaren, fiskar fram ett paket Rød Mix varifrån gulnade fingrar rutinerat hämtar fram en fimp och får fyr på den.

Hur ser konsumtionen av rulltobak ut i verkligheten?

RÖKER RULLCIGARETTER

31

38

50

66

108

100

188

164

159

Kartan visar hur stor den genomsnittliga benägenheten för att röka rullcigaretter är i varje grupp. Ju större benägenhet, desto större cirkel.* Som vi ser, är konsumtionen av rulltobak ännu inte * Normal benägenhet är lika med 100. Om en grupp är mindre benägen att röka rullcigaretter än normalt, blir siffran mindre än hundra.

medelklassmyter — 155

helt individualiserad. Rullcigaretter är tvärtom en användbar indikator på låg inkomst och låg utbildning.

Vi skall se att mannen från handelshögskolan även träffar i stort sett rätt när det gäller radiovanor. De som har yrkesutbildning på gymnasial nivå har nästan dubbelt så stor benägenhet att föredra P4 som människor med lång, högre utbildning. De högt utbildade är i gengäld 2,3 gånger så benägna att svara att de absolut inte vill lyssna på P4. Som tur är har de här P4-hatarna sin egen radiokanal: FÖREDRAR NRK P2

210

158

103

114

80

57

81

61

54

Inte heller bland tidningsläsarna går det att spåra så mycket individualisering.

FÖREDRAR AFTENPOSTEN

169

179

176

95

89

80

44

45

80

156 — högerpopulismen dissekerad

Morten William Knudsen får också rätt i sitt påstående om att ”advokaten” och ”läraren” dricker vin (dyrt respektive billigt), medan ”taxichauffören” dricker öl. Tumregel: ju mer utbildning, desto större övervikt för vin. Ju mindre utbildning, desto större övervikt för öl.

Och mannen från handelshögskolan har rätt när det gäller matvanor. Längst ner i hierarkin vill man ha ”traditionell norsk mat”. Eliten är i gengäld mycket mer förtjust i ”exotisk mat”.

Rika barn leker bäst Allt detta hade varit politiskt ointressant om individualiseringsteorin bara tog miste på chaufförernas känslor för P4 och advokaters motvilja mot furu. Men teorin handlar om hela samhällsstrukturen.

Medelklassmytologerna ser för sig en snabb social rörlighet i ett postmodernt informationssamhälle där klassmönster går upp i rök i mötet med de energiska konsumenternas individuella personlighet och val på marknaden. Detta förnekande av skillnader är i själva verket ett påstående om ett klasslöst samhälle, där den som är son till en direktör lika gärna kan bli arbetare som den som är son till en arbetare, och omvänt. Hur stämmer detta med verkligheten?

Faktum är att rörligheten på helt centrala områden är väldigt låg. Inom högre utbildning är rörligheten till och med lägre i dag än för 30 år sedan.

Här följer sju relevanta resultat från samhällsvetenskaperna.

1. Toppledare kommer från överklassen. Regeringens maktutredning kartlade och intervjuade 1 719 människor som tillhörde Norges eliter vid milleniumskiftet. De är ledare inom näringslivet, högre utbildning, politik, medier, rättsväsen och så vidare. Vilken bakgrund har de? För att kunna bedöma det, delade forskarna först in befolkningens bakgrund i tre klasser, baserat på faderns yrke och utbildning. Ett representativt urval av Norges befolkning fördelar sig så här (faderns klass):

medelklassmyter — 157

Befolkningens sociala bakgrund

10 32

Överklass/ övre medelklass Medelklass

Arbetarklass

58

Denna bild av hela befolkningen jämfördes med människorna i den högsta eliten. Var kommer de ifrån? Rättsväsendet ger ett slående svar. De undersökta topparna var domare, riksadvokaten, åklagare, de högsta cheferna inom ekobrottsmyndigheten, polismästare, cheferna för de 15 största advokatfirmorna och så vidare. Deras fäder var inte vem som helst.

Juristelitens sociala bakgrund Överklass/ övre medelklass

53

Medelklass

32

15

Arbetarklass

Ser det här ut som individualisering? Om vi räknar lite på det, kommer vi fram till att i det egalitära Norge har de tio procenten 158 — högerpopulismen dissekerad

med föräldrar från samhällets elit 20 gånger större chans än vanligt folk att nå en av toppositionerna inom rättsväsendet.31 Rättsväsendet, som skall säkerställa allas likhet inför lagen, är det mest extrema. Men den starka överrepresentationen på toppositioner för människor med överklassbakgrund gör sig gällande på alla områden. I näringslivet har den som har en sådan bakgrund 13 gånger större chans att nå eliten än den vars föräldrar är arbetare. I kultureliten är oddsen 16:1. Så ser det ut i ett av de mest egalitära samhällen som kapitalismen har frambringat, ett samhälle som enligt den moderniserade socialdemokratins tänkare måste vara bland de mest individualiserade i världen.

2. Skillnaderna i utbildning förstärks. Tvärt emot vad många vill tro har den sociala rörligheten genom utbildning inte ökat under de senaste årtiondena. Forskare mäter gruppernas rörlighet i förhållande till varandra genom att se hur starkt sambandet är mellan faderns utbildningsnivå och barnens utbildningsnivå.

Om sambandet är svagt kommer det att finnas många som ”kör förbi” andra som kommer från hem med mer utbildning. Om sambandet är starkt blir ordningsföljden mellan barnen i stort sett den samma som ordningsföljden mellan fäderna. De norska undersökningarna visar att en person som är född 1970 kom till ett utbildningssystem med tio procent svagare social rörlighet än en som är född 1955. För de som föddes 1975 är rörligheten sex procent svagare än för årskullen från 1955.32 Sociologen Marianne Nordli Hansens avhandling Klasse og ulikhet i Norge rapporterar från 1990: bland 30-åringar vars föräldrar var arbetare utan yrkesutbildning hade 14,7 procent genomfört en utbildning på universitetsnivå. Bland barnen till den kulturella överklassen (läkare, advokater, arkitekter, professorer, redaktörer, författare etc.) var procenttalet 71,6. Denna skillnad var större 1990 än 1980.33 3. Fars yrke påverkar din inkomst. Inte ens den som passerar det akademiska nålsögat frigör sig från bakgrundens begränsningar. I några yrkesgrupper med hög utbildning når män med hög social bakgrund 30–40 procent högre genomsnittlig inkomst än lika medelklassmyter — 159

högt utbildade män med bakgrund från arbetarklassen, visar Marianne Nordli Hansen.34 4. Fattigdomen går i arv. I medelklassmyternas världsbild har fattigdom och utstötning från arbetslivet blivit ett individuellt problem. Om det stämmer kommer det kanske att vara många som anser att folk har sig själva att skylla om de blir hänvisade till socialhjälp i det individualiserade samhället.

Men det står faktiskt mycket illa till med individualiseringen bland norska socialklienter. I en studie av unga vuxna i åldern 20–24 år jämförs människor med fattig och välbärgad familjebakgrund. Omkring år 2000 var det nära tio gånger så sannolikt att människor med fattig familjebakgrund hade tagit emot socialhjälp i två år som att människor med välbärgad bakgrund hade det. Föräldrarnas inkomst har ”stark och systematisk betydelse både för om man blir socialklient, och för hur länge klientförhållandet varar”.35 Fattigdom går i arv, inte olikt rikedom.

Att det är på det viset bland yngre människor är kanske inte så överraskande. Men vad händer när vi rör oss uppåt bland åldersgrupperna, så att det blir större livsavstånd till ekonomin i barndomshemmet? Mönstret förblir intakt, visar en studie av förtidspensionering bland människor mellan 40 och 50 år. Bland 48-åringarna är det mer än tre gånger så vanligt att ha förtidspension bland dem med sämst ekonomisk bakgrund som bland människor från välbeställda hem. ”Det finns heller inte något som tyder på att de sociala skillnaderna avtar med stigande ålder”, är forskarnas slutsats.

5. Könsorgan avgör arbetsuppgifter. Inte heller i det norska kontorslandskapet är individualiseringens verkningar överväldigande. I alla fall inte när det gäller kön. För hur är arbetet fördelat där ute? I arbeten med ”enkelt rutinarbete” finner vi en imponerande andel kvinnor på 79 procent. I kategorin ”kvalificerat, självständigt arbete”, däremot, står det manliga könet får 85 procent av kontorspersonalen.36 6. Social bakgrund följer dig hela vägen. I det genomsnittsfixerade 160 — högerpopulismen dissekerad

Norge kom den första landsomfattande undersökningen av dödens klasskillnader 2003.37 Slutsatserna måste vara överraskande för en del: ”Skillnaderna i dödlighet mellan inkomstgrupper har ökat betydligt från 1980 till 1990-talet. Detta gäller för alla mått på ojämlikhet.”

Den fattigaste fjärdedelens överdödlighet i förhållande till den rikaste fjärdedelen av befolkningen ökade med hela 78 procent från 1970-talet till 1990-talet, bland män. Bland kvinnor med låg inkomst och utbildning, ökade till och med den absoluta dödligheten från mitten av 1990-talet till första hälften av 2000-talet.38 I några stadsdelar i östra Oslo lever människor i genomsnitt omkring tio år kortare än på västkanten. Det finns många tänkbara orsaker. Både utslitning i arbetslivet och känslan av social underlägsenhet kan spela in. Eller man kan lägga vikt vid konsumtionsval vad gäller kosthåll, rökning och träning. Men oavsett hur man vrider och vänder på det är det påfallande systematiskt hur människor på östkanten brukar dö mycket tidigare än de på västkanten.

7. En elit i eliten. Vem man gifter sig med hänger inte bara ihop med egen position och yrkesstatus, utan även med social bakgrund. Den som har klättrat från en lägre bakgrund genom utbildning, har mindre chans att få gifta sig med någon från sitt nya stånd, än de som själva har vuxit upp i högre sfärer.39 De dominerande luktar nykomlingarna på långt håll.

Forskare har nyligen avslöjat några ganska intressanta mönster i de norska eliterna. En studie av sociologerna Johs. Hjellbrekke och Olav Korsnes mäter ledarnas innehav av socialt kapital. Med socialt kapital menas nätverk, kontakter, bekantskaper och vänskaper som kan vara viktiga i strider om status och inflytande.

Hjellbrekke och Korsnes mäter socialt kapital i form av uppdrag – i nationella styrelser, företags valberedningar och så vidare.

Det första resultatet är att den här formen av makt går i arv.

Barn till föräldrar med viktiga uppdrag och starka nätverk får själva sådana uppdrag och nätverk. Vissa familjer bildar en elit i eliten.

För att mäta hur fin näsa för nyanser av makt man har i eliterna delade forskarna in de 1 719 elitmänniskorna i fyra ”klasser”. medelklassmyter — 161

Den översta klassen är människor som själva har maximalt socialt kapital och vars föräldrar också hade det. Vi kan kalla dem Arvtagarna. Den lägsta klassen i eliten har inte så många uppdrag, och det hade inte föräldrarna heller. Dem kallar vi Nykomlingarna.

20,5

Arvtagare

13

Sjunkande

18,5

48

Stigande

Nykomlingar

Samhällseliten delad i fyra grupper efter mängden ”socialt kapital”. ”Nykomlingarna” är den största gruppen (48 procent av urvalet) och har lite socialt kapital ”i arv” från föräldrarna. ”De stigande” lyckas bättre än sina föräldrar, som tillhörde en lägre grupp. ”De sjunkande” lyckas sämre än sina föräldrar som tillhörde en högre grupp. ”Arvtagarna” har föräldrar med stort socialt kapital, och för själva traditionen vidare.

Det visar sig att arvtagarna helst inte gifter sig med nykomlingarna. Man har länge känt till penningbourgeoisiens böjelse för ekonomiskt förnuftiga äktenskap, av typen Stein Erik Hagen + Mille Marie Treschow. Här får vi lära oss att även förmögenheter av socialt kapital har en stark dragningskraft på varandra.

Jens Stoltenberg handlade enligt statistikens påbud när han gifte sig med Ingrid Schulerud. Dagbladet skriver om Schulerud att Stoltenberg har ”ett trumfkort vid sin sida som knappast någon statsminister har haft före honom”.40 Två arvtagare har funnit varandra, och arvet växer.

Hur stor chans har egentligen en nykomling i eliten på en av arvtagarna? Oddsen är minst sagt nedslående. De är 108:1! Är inte detta en stenhård social elitselektion, trots alla socialdemokratiska föreställningar om att vi inte sysslar med sådant i Nor162 — högerpopulismen dissekerad

ge? Resultatet av denne strängt elitistiska selektion är att olika maktformer gifts in med varandra. Toppar från kulturfältet förenas med toppar från det politiska spelet, som också kan gå till toppjobb i näringslivet, medan miljonärsarvingar kan bli toppolitiker i Arbeiderpartiet. Enligt forskarna är detta ett intressant nytt särdrag för den norska eliten, som skapar ”grupperingar liknande den som Jens Stoltenberg kan placeras i: en dynasti rik på utbildningskapital, kulturellt kapital och nedärvt personligt socialt kapital”.41 Gro förnekar det inträffade Om det har skett några stora förändringar under det senaste kvartsseklet är det att samhället blivit mer klasskiktat, inte mindre. Medan de som byggde det gamla Arbeiderpartiet var de första att peka på orätt och klasskillnader, har den nya socialdemokratiska eliten varit de sista att medge något som helst. Gro Harlem Brundtlands första reaktion var att förneka det inträffade.

Under en TV-debatt i januari 1996 for Høyres Kåre Willoch plötsligt ut mot det nya Norge med stora klasskillnader som Gro Harlem Brundtland ville skapa med rekordlåg kapitalskatt och högt skattetryck för vanliga människor. ”Till Gros förtvivlan hävdade han också att skillnaderna mellan människor ökar, att klyftan mellan rika och fattiga blir större”, rapporterade Dagbladet. Gro tillbakavisade att skillnaderna ökade. Hon blev rödflammig på halsen. ”Till råga på allt kunde han dokumentera det med norsk statistik, medan Gro försökte motbevisa honom med OECD-siffror.”42 Brundtlands problem, så som Aftenpostens Lars Hellberg såg det, var sanningen: ”Sanningen är ju att vanligt folk kan se med blotta ögat att den tidigare statsministern har rätt i att skillnaderna mellan olika befolkningsgrupper här i landet har blivit större.”43 Eliten i Arbeiderpartiet tjänar ingenting på sin avvisande inställning till kritik av det bestående. Förnekandet ger bara vanliga människor ett intryck av arrogans och högmod. Varför är de ändå så arroganta?

Jag tror att det finns tre förhållanden som motverkar den somedelklassmyter — 163

cialdemokratiska elitens förmåga till självinsikt på det här området.

1. Egen historia: Arbeiderpartiets självbild är att man har frälst folket från klassamhällets bördor. När partiets historia skall försvaras passar det illa om fakta visar att de rika får mer makt och att skillnaderna mellan människor ökar.

2. Social position: den socialdemokratiska elitens dagliga tillvaro har lyfts så högt över vanliga människor och är så starkt präglad av umgänget med norska och internationella elitmiljöer, att det skulle vara nästan otroligt om man samtidigt hade bra grepp om hur vanliga arbetare upplever systemet.

3. Ideologi: de medelklassmyter vi har studerat i det här kapitlet passar som hand i handske med den socialdemokratiska elitens självbild och sociala ställning. Myternas berättelse är att klassamhällets problem är lösta, arbetarna äger produktionsmedlen (sin hjärna) och med lika rätt till utbildning är det fritt fram för alla och envar med begåvning och framåtanda att hävda sig i kunskapssamhället.

En av medelklassmyternas viktigaste effekter är att den socialdemokratiska samhällseliten får sin självbild bekräftad varje gång de öppnar en bok från Econ eller tusen liknande halvakademiska institut i hela västvärlden. Självbilden som förtrupp för rättfärd och solidaritet passar perfekt med myten om arbetarklassens försvinnande och det individualiseringsevangelium som förespråkas av tänkare som Anthony Giddens och Jonas Gahr Støre. När självbild och världsbild passar perfekt samman, sitter man ganska ordentligt fast i sin egen verklighetsförståelse.

Den socialdemokratiska elitens självgoda självbild har gjort den till ett lätt byte för en duktig högerpopulist som Carl I. Hagen. När arbeiderpartitopparnas samhällsteori inte är mycket mer än en variation över det klasslösa individsamhälle som alltid har varit marknadsliberalernas bild av kapitalismen är det inte överraskande att de står dåligt rustade att möta Fremskrittspartiets offensiv. All klassretorik har kastats på historiens skräphög, så man har inte mycket annat än fördömanden av Fremskrittspartiets oansvariga överbud, partiets populism och dess bristande regeringsförmåga att ta till. Men vilken effekt har sådana för164 — högerpopulismen dissekerad

dömanden på vanliga människor, annat än som bekräftelser av Hagens anklagelser mot arbeiderpartiapparatens arrogans? * *** En allvarlig konsekvens av alla dessa förnekanden, som långt fler än topparna i Arbeiderpartiet sysslar med, är att vanliga arbetare i stor utsträckning har blivit osynliga. Jag vet inte hur många gånger jag har mött journalister, skribenter, rådgivare på statsministerns kansli – och så vidare – trevliga människor allihop, som säger ”Vad menar du egentligen med ’arbetare’ nu i dag?”.

En radiojournalist på Norges radio som jag träffade på en fest bröt in i ett samtal några av oss förde runt bordet: ”Vilka är de här arbetarna? Jag förstår helt enkelt inte vad ni pratar om. Vad innebär det att ’vara arbetare’ i dag, liksom?”

Så håller de på. Om jag gitter svara blir det mest bara en uppräkning. Vägarbetare, städare, kockar, servitörer, byggnadsarbetare, undersköterskor, chaufförer, butiksarbetare, lagerarbetare, hantverkare, industriarbetare, flygvärdinnor, väktare och inte minst: besvärliga anställda på en massa callcenter ute i provinsen. En lång rad yrken som vi alla kommer i kontakt med nästan varje dag. För retorisk effekt, kan jag lägga till ”de som städar ditt kontor”. Det gör inte något större intryck. Två minuter senare är arbetarna lika osynliga igen, allesammans.

De här människorna, som ställer sig tvivlande till om det finns särskilt många vanliga arbetare i det postmoderna kunskapssamhället, är samma människor som alltid berättar att de inte fattar hur man kan rösta på Fremskrittspartiet.

De här människorna, som nästan mangrant tycks ha gått på * Den här bilden gäller inte hela Arbeiderpartiet, som är ett parti med stora inre spänningar. Människor längre ned och längre till vänster i partiet har större kontaktyta mot vanliga människor än den socialdemokratiska eliten. Detta gäller inte minst många förtroendevalda i den fackliga rörelsen. De ser sig själva som talrör för fackligt organiserade arbetare och representanter gentemot den politiska eliten. De slåss internt om frågorna, och kan vinna viktiga segrar. Men det är inte de som har makten. Det är inte de som beställer utredningarna som lägger fast ramarna, de för inte ordet i offentligheten och de behärskar inte medierna. Och om de förlorar en fråga i partiet, förvandlas de från den fackliga rörelsens talrör till den socialdemokratiska elitens förlängda arm in i den fackliga rörelsen.

medelklassmyter — 165

Oslos universitet, anser också att alldeles för många norrmän saknar kultur och är harry. De tycker att det finns så mycket dålig svensktoppsmusik och lågbrynt kiosklitteratur där ute.

En paradox? Jag menar: om arbetarklassen i ekonomisk bemärkelse nästan är utrotad från Norges yta, hur kan den då vara så massivt närvarande i kulturell bemärkelse? Skall vi tro de här människorna som knappt kan minnas sig ha sett en enda arbetare på flera år, finns ju harryfolket överallt i det här landet!