Michael skoglund, begravningsentreprenör
”Det är faktiskt så att de flesta som jag träffar är levande och eftersom jag älskar att träffa folk är det här ett jättetrevligt jobb.” – Jag får ofta höra att den här julen kommer aldrig att bli som tidigare och nej; det blir inte som förr, säger Michaela Skoglund.
Samma höst träffade Michael också sin nuvarande fru Anna och inom ett år föddes deras son Emil. De gifte sig, fick sitt andra barn, Mi, tre år senare. – Men det var först när Mi föddes som jag kom på att jag hade rusat vidare i livet efter att Jennifer och Jonnah förolyckades och då gick jag ner mig rejält. Det var extra tungt mellan den 17 november och 27 december. Datumen då Jonnah föddes och dog. Jag fick rejäla dippar då och jag har med tiden lärt mig att man måste ta avskedet på allvar. Och att ta avskedet på allvar tillhör numera hans vardag då han sedan nio år tillbaka jobbar som begravningsentreprenör. – Jag blev uppringd av ”Rosins” i Ljusdal och sa tvärt nej direkt, men funderade i tolv minuter, ringde upp och berättade att jag kan provjobba ett tag. Sedan har jag blivit kvar. I sitt arbete får han dagligen se både döda människor och möta anhöriga som har sorg. – Jag har blivit lugnare inför döden idag för jag vet att den inte ser farlig ut. Jag skulle kanske inte vilja säga att den ser rogivande ut alla gånger, men nog kan den se lite smånöjd ut. Självklart finns det tragedier, som självmord till exempel, men jag har lärt mig att inte se på detaljerna då utan försöker bara att göra mitt jobb. Men visst händer det att Michael rycks med av alla känslorna som finns runt en begravning. – Det är egentligen inte så jag vill vara, men korta stunder har jag ryckts med innan jag backat tillbaka till min professionalitet. I bland går det helt enkelt inte att stå emot och den dagen jag inte rycks med längre i känslorna ska jag sluta. Jag vill aldrig bli en fasad i mitt arbete. 10
Och jag tror att många av er som läser de här raderna rycks med vid blotta tanken på att vara begravningsentreprenör. – Jag får ofta frågan om det inte är läskigt? Men det är faktiskt så att de flesta som jag träffar är levande och eftersom jag älskar att träffa folk är det här ett jättetrevligt jobb. Dessutom vill jag gärna vara den som hjälper till och i det här jobbet får man verkligen vara hjälpsam med ett stort tack som belöning. Visst kan ett personligt avsked vara väldigt tungt, men ju tyngre det är, desto mer får jag spela ut min professionalitet och desto bättre känns det efteråt för mig. Och enda gången Michael egentligen höjer tonläget en aning under intervjun är när han kommer in på meningen med livet. – Jag tror INTE att det finns en mening med det som händer. Tvärtom. Efter ett tag får det en mening. Det kan väl aldrig finnas någon mening att ett barn ska dö? Man gör kanske en mening av det när det gått en stund och det tror jag människan är ganska bra på. Vi anpassar oss. Fakta
Michael Skoglund Ålder: 49.
Familj: Gift med Anna, barnen Emil, 17, Mi, 15,
och Olle, 3. Hunden Mille och två katter som jag knappt vet vad dom heter... Yrke: Begravningsentreprenör. Bor: Österrike, Järvsö. Intressen: Teater och idrott. ”Utövar själv, vi kan kalla det fotboll, i Loos P50. Vi har precis gett ut en julskiva faktiskt. Håller koll på LBK också.”
När vi träffas på Tollstedts Begravningsbyrå som Michael i dag äger är det ett par veckor kvar till julen. En högtid som innehåller mycket glädje, men också sorg. – Jag får ofta höra att den här julen kommer aldrig att bli som tidigare och nej; det blir inte som förr. En klok människa sa till mig; det kommer inte att bli det samma igen, men någon gång i framtiden kommer det att bli lite bättre. Jag menar inte att man bara ska dunka någon i ryggen och säga att tiden läker alla sår, men det är inget dumt uttryck för det är verkligen så. Micke påminner också om att våga visa glädje i sorgens tid. – Det är viktigt att våga skratta för kan du skratta; då kan du gråta också. Det är många som kan få en känsla av skam och dåligt samvete när de skrattar i samband med sorg, men det behöver man inte ha. För tänk om vi vänder på det. Att vi själva dör. Ska de andra då sitta hemma och vara trumpna om någon säger något roligt? I dag lever Michael med sin fru Anna och barnen Emil, Mi och Olle och efter tsunamin 2004 i Thailand blev han också kontaktad av Pigge Werkelin för att visa att man kan gå vidare efter en tung tragedi. Pigge miste sin fru och två barn i tsunamin, men skapade omgående ett nätverk för andra personer i samma sits och Michael fick spela en viktig roll i arbetet. – Jag användes som ett levande exempel på att det faktiskt går att gå vidare och få ett bra liv där man kan vara glad. Text: Thomas Sandberg Foto: Fredrik Fransson Hälsinge Allehanda
N