
6 minute read
Anna Lindhagen arbetade outtröttligt för rösträtten, men också för att bevara Stockholm, sid
from Bo nr 12 2021
I år firar Sverige 100 år av allmän rösträtt. I Stigbergets Borgarrum på Fjällgatan 34 bodde en kvinna som arbetade outtröttligt för rösträtten, men också för att bevara Stockholm för framtida generationer: feministen, pionjären och politikern Anna Lindhagen.
EN KVINNAS ROST
Advertisement
På Fjällgatan 34 på Söders höjder ligger ett gult trevåningshus, med rödbruna fönsterkarmar och svart plåttak. Från utsiktsplatsen ett stenkast bort kan man blicka ut över Saltsjön, Djurgården och Gröna Lund. Huset uppfördes i sin ursprungliga form på 1720-talet, strax efter Katarinabranden då flera hundra hus på Södermalm brann ner. Under århundradena har huset fått ännu en våning och mött flera intressanta gäster. En av dem är Anna Lindhagen, som bodde i huset under sina sju sista år i livet och gjorde ett avtryck på Stockholm som kvarstår än idag.
Suzanne Lindhagen, barnbarn till Anna Lindhagens kusin, berättar. – Hon var ju väldigt envis och talade sig varm för sina saker. Hon kunde verkligen prata omkull folk. Hon satt med i Stockholms skönhetsråd, och på mitten av 20-talet så var det tal om att man skulle bygga bostäder uppe på Skinnarviksberget. Det tyckte hon var helt galet.
Anna Lindhagen släpade med sig hela skönhetsrådet, som bortsett från henne själv endast bestod av män, upp på berget. Där, i kylan och blåsten, talade hon passionerat för att låta Skinnarviksberget förbli obebyggt. Och så blev det.
Anna Jakobina Johanna Lindhagen föddes in i en borgerlig ämbetsmannafamilj år 1870. Sina åtta första år i livet bodde hon på Söder, i ett numera rivet hus som låg i korsningen Östgötagatan/Folkungagatan. Som barn gick hon i Statens normalskola för flickor, men till skillnad från sina tre bröder fick hon aldrig ta studenten. Hon utbildade sig i stället till sjuksköterska och 1902 fick hon anställning som barnavårdsinspektör, vilket förblev hennes yrke under större delen av hennes liv.
Familjen Lindhagen var relativt välbeställd, men på Södermalm levde många andra i misär. Redan i unga år kom Anna Lindhagen alltså i kontakt med den svåra fattigdom som fanns i hennes älskade Stockholm. Även i jobbet som barnavårdsinspektör mötte hon nödställda familjer. Det var i mångt och mycket dem, de mest utsatta, som hon senare skulle försvara med sin politik. 1911 blev Anna Lindhagen den tredje kvinnan att väljas in i Stockholms stadsfullmäktige. Under sin tid där jobbade hon för att ordna bostäder åt mödrar och deras barn, förbättring av ålderdomshem och kollektivtrafik, kostnadsfri bostadsförmedling och skydd för Stockholms parker och bebyggelse. Samtidigt engagerade hon sig ideellt i bland annat nykterhetsrörelsen, tog initiativ till byggandet av kolonilotter i Stockholm och var redaktör för den socialdemokratiska tidningen Morgonbris.
Efter att ha bott 48 år av sitt liv på Östermalm flyttade Anna Lindhagen tillbaka till sin barndoms Södermalm. Suzanne Lindhagen förklarar: – Då flyttade hon in på Fjällgatan 31. Jag tror hon längtade tillbaka till Söder. Redan 1923 motionerade hon i stadsfullmäktige om att skapa någon sorts bygdemuseum, som hon kallar det, här på Stigberget. Hon tyckte det var så fint och ville bevara de här små stugorna och täpporna på Södermalm.
Strax därpå grundade hon och hennes vänner föreningen Stigberget, för att slå vakt om Stigbergets värden; bebyggelsen, utsikten och naturen. 1930 öppnade de museet Stigbergets Borgarrum på Fjällgatan 34 för allmänheten. Anna Lindhagen inredde rummen så som de skulle ha sett ut på mitten av 1800-talet, och fyra år senare flyttade hon själv dit. Längst in i våningen hade hon sin egen privata lägenhet, där hon bodde fram till sin död 1941. Idag är även den en del av museet, som numera har namnet Anna Lindhagens museum. – Sen hade hon det som hon kallade för kulturaftnar där hon bjöd in kulturpersonligheter som föreläste eller läste dikter eller musiker som spelade. Och det fortsätter vi ju med. När det är föredrag sitter vi i stora salen, sen dricker vi te efteråt. Precis som man gjorde då, säger Suzanne Lindhagen, som också sitter i föreningen Stigbergets styrelse.
En annan fråga Anna Lindhagen var djupt engagerad i var rösträtten. Redan 1902 var Anna Lindhagen med och grundade Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR). Sveriges kvinnor hade efter ett förslag i riksdagen det året börjat organisera sig på allvar. Förslaget gick ut på att gifta män skulle få två röster i riksdagsvalet – en för sig själv och en för sin hustru. Det blev startskottet för rösträttsrörelsen.
< Det var viktigt att klä sig propert, eftersom det fanns en uppfattning om att rösträttskvinnor var maskulina. För att slippa kritiseras för sitt utseende klädde sig kvinnorna i vackra hattar och fina dräkter.
Lokalföreningen FKPR bildades i Stockholm, där Anna Lindhagen blev sekreterare och senare ordförande. Året därpå, 1903, skapades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Som mest fanns det 17 000 medlemmar i hela landet och över 200 lokalföreningar.
Föreningarna var partipolitiskt obundna. Rösträttsfrågan ansågs överskrida partigränserna, eftersom det viktigaste var att man fick igenom förändring. Dessutom hade man beslutat att män inte fick gå med, så föreningen bestod av bara kvinnor. Det fanns dock män som tyckte att kvinnor skulle få rösta, bland annat Anna Lindhagens egen bror Carl Lindhagen. 1911 bildade de sin en egen förening: Männens förening för kvinnans politiska rösträtt.
Själva arbetet för rösträtten handlade mycket om att organisera sig. Man ville visa hur många som krävde allmän rösträtt. Anna Lindhagen och hennes likar reste runt, höll stora möten där de argumenterade för sin sak (till exempel på Cirkus i Stockholm), publicerade tidskrifter och nätverkade. Dessutom genomförde de stora namninsamlingar. 1906–07 samlades drygt 140 000 namn in, och bara några år senare, 1913–14, lyckades de samla in över 350 000 namn runt om i Sverige. Det motsvarar ungefär antalet invånare i Stockholm på den tiden.
Rösträttsrörelsen i Sverige såg alltså lite annorlunda ut än den gjorde i till exempel Storbritannien. Suffragetterna gjorde inga namninsamlingar, utan tog till våldsamma metoder för att få gehör. I Sverige användes en helt annan strategi för att få igenom samhällsförändring. Man var rädd att förlora sympati för saken om man tog till våld, i stället skulle rösträtten vinnas genom opinionsbildning. Anna Lindhagen och de andra kvinnorna på frontlinjen för rörelsen var sakliga och välformulerade. De var tvungna att vara kompetenta eftersom deras motståndare ansåg att deras plats var i hemmet. Man menade att kvinnor inte förstod tillräckligt mycket av politik för att få rösta, en föreställning som rösträttskämparna ville utmana. Det var också viktigt att klä sig propert, eftersom det fanns en uppfattning om att rösträttskvinnor var maskulina. Därför klädde sig kvinnorna i vackra hattar och fina dräkter. De ville slippa kritiseras för sitt utseende.
Rösträttsrörelsen hade fått momentum under den sista namninsamlingen 1914. När skotten i Sarajevo utlöste första världskriget bromsades dock rörelsen. LKPR fokuserade i stället på fredsarbete, för även i Sverige led man av kriget. Men när stridigheterna väl tog slut gick det snabbt. I december 1918, en månad efter krigsslutet, fattades det första beslutet för kvinnlig rösträtt i riksdagen. För att ändra grundlagen behövde ett andra beslut tas med en ny riksdag, vilket skedde våren 1919. Och för hundra år sedan, i september 1921, fick svenska kvinnor för första gången rösta i ett riksdagsval.
Få har jobbat så outtröttligt för rösträtten som Anna Lindhagen. När valet 1921 genomförts upplöstes LKPR. Anna Lindhagen fortsatte dock att jobba för kvinnans rätt i samhället livet ut. Men även bevarandet av de fina Stockholmsmiljöerna har vi henne att tacka för. Suzanne Lindhagen avslutar: – Hela Stadsholmens bebyggelse – hade inte hon drivit den frågan så envist vete fåglarna om det funnits så mycket kvar att förvalta.

FAKTA ANNA LINDHAGENS MUSEUM Anna Lindhagens museum/Stigbergets Borgarrum på Fjällgatan 34 har öppet söndagar mellan 13.00 och 15.00. Guidade visningar kan bokas under andra tider, och det finns även möjlighet att hyra våningen.

