Korsväg 2013 1

Under ett plåttak

En av de starkaste upplevelser av heligt rum jag varit med om var inte i någon medeltida katedral med gotiska valv mot himlen. Utan en enkel skolbyggnad med plåttak och träbänkar i Swaziland. Det fanns ingen el, den afrikanska nattens mörker skingrades av tre tända stearinljus. Men när den lilla ungdomskören började sjunga var det som att plåttaket öppnades mot himlen. Och jag tänkte: att de som är så fattiga på materiella ting kan vara så rika på lovsång! Ett heligt ögonblick i ett helgat rum.

Vi bär nog alla olika upplevelser med oss av såväl heliga rum som heliga möten med både Gud och människor. Frågar man svenska folket, så kommer naturen på första plats som rum för heliga möten. Det är i naturen som andliga upplevelser känns som starkast. Emelie Rittni, präst i Halland men med rötter i sameland, berättar om sin väg till möte med Gud i naturen. Jag tror att vi är många som kan känna igen oss i detta.

Domkyrkan är annars en plats som många dras till, 500 besökare dagligen utöver gudstjänstbesöken. Vaktmästaren Bengt Bergman har under sina 20 år i kyrkan hunnit se många människors andakt och riter. Ljusbäraren har blivit ett altare för många, konstaterar han.

En helt annan katedral är Johanneskyrkan i Göteborg, som drivs av Stadsmissionen. Den har blivit ett heligt rum för många människor som annars inte hittar in i någon kyrka. Här möts de av värme och respekt.

Öppenheten har också präglat Dalabergskyrkan i Uddevalla, där invandrade maroniter fått skapa sig ett heligt rum med ikoner.

I Vessige står kyrkan ”mitt i byn”. Där ekar hammarslagen just nu, altarinsatsen är klädd i skyddsplast. Kyrkan byggs om för att också hysa kontor och samlingsrum. Men kyrkorummets helgd ska bevaras.

Så visst har kyrkorummet betydelse. Avskilt som det är för möten med Gud – och människor. Ett rum som vi har ett förhållande till. Ett kärleksförhållande. 

K

Korsväg

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

Ansvarig utgivare: Ingvar Humlén ingvar.humlen@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09

Redaktör: Lasse Bengtsson lasse.bengtsson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87

Övrig redaktion: Jonas Eek Agneta Riddar Tomas Pettersson Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv

Grafisk form: Lasse Bengtsson

Tryck: Billes Tryckeri AB, Mölndal

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling.

Omslagsbild: Malin Arnesson

innehåll

Tema | Heligt rum

"Teologin avspeglas redan i själva arkitekturen där gudstjänsten firas. Kyrkobyggnaden är helig, den förkroppsligar inkarnationen och måste därför vara genomlyst." /Peter Halldorf om Maximos Bekännaren (580-662) i 21 kyrkofäder

06

26

40 14

I de heliga rummen – kyrkorummet och mitt eget – får vi följa Kristus genom dödens mörker till Påskens ljus, skriver biskop Per.

Omkring 500 människor besöker domkyrkan i Göteborg varje dag. För många har ljusbäraren blivit det nya altaret, säger Bengt Bergman.

Många svenskar har andliga upplevelser i naturen. För Emelie Rittni är naturens heliga rum lika viktigt som kyrkobyggnadens.

I Vessige valde man ett radikalt alternativ när kyrkan byggs om. I en allt-i-ett-kyrka ryms såväl kyrkorum som expedition.

Johanneskyrkan är en samlingsplats för möten mellan både människor och med Gud. Kaféet inkräktar inte på heligheten.

Maroniterna i Uddevalla har skapat hemhörighet i Dalabergskyrkan genom att ta med sig ikonerna in i kyrkorummet..

Att rita en ny kyrka är en drömuppgift för en arkitekt, säger Margareta Diedrichs. I Amhult på Hisingen får hon chansen.

Det är de heliga handlingarna som ger ett rum dess helighet, menar Rune Ekre. Han har perspektiv bak till medeltiden.

Vi är ett tempel där Gud får bo

När jag var församlingspräst i Älvsåker betraktade jag ofta det invigningseller ”konsekrationskors” som är målat på den gamla medeltidskyrkans norra vägg. När biskopen, förmodligen i början av tolvhundratalet, invigde kyrkan tecknade han flera kors på dess murar. Efteråt målades dessa korstecken i med färg. Idag är ett enda av biskopens invignings- eller konsekrationskors bevarat.

När jag betraktar det gamla konsekrationskorset trycks de gångna århundrandena liksom ihop i min tanke, och det är nästan som jag vore med då en gång. Jag hör ekot av de jublande mässmelodierna mellan gråstensmurarna sedan biskopen satt Kristi bomärke, korset, på den nya sockenkyrkan.

Då sattes nattvardssilvret på en skrovlig stenhäll som man hittat någonstans i bygden och gjort till skiva på altarbordet. I stenhällen höggs kors in. Också altaret avskiljdes för att vara ett heligt bord i det heliga rummet.

På sjuttonhundratalet, när man behövde förlänga kyrkan, rev man ner det gamla grova altarbordet för att bygga ett nytt modernt. Det enda som blev kvar var stenhällen som lite skadad dumpades under innergolvet av trä.

Där låg hällen nerbäddad till dess den återfanns vid en renovering på 1960-talet.

Idag är den återbördad till sin rätta plats som altarskiva.

När Älvsåkers kyrka byggdes var den kristna tron fortfarande en nyfunnen tro i våra trakter. När man byggde kyrkor skedde det mitt i en kultur som var genomvävd av andra trosföreställningar. Många gånger byggdes kyrkorna på tidigare kult- eller offerplatser. Så kan ha varit fallet i Älvsåker. Därför var det viktigt att markera att det nya stenhuset skulle vara ett avskilt rum, ett heligt rum avsett för mötet med Kristus. Liksom ägt av Kristus.

Våra heliga rum, kyrkorummen, är många gånger en stor tillgång för oss och ger stöd i vår bön och lovsång.

Det finns också ett annat heligt rum, tecknat med korsets tecken. Det är du och jag. Vi är ett tempel där Gud får bo. Bland annat i Första Korintierbrevet utvecklar Paulus detta tema. Liksom en gång Älvsåkers kyrka byggdes som ett avskilt rum i en omvärld fylld av andra trosföreställningar, behöver vi vårda vårt eget liv så att det får ge rum för Kristus mitt i en multireligiös kultur. I de heliga rummen – kyrkorummet och mitt eget – får vi följa Kristus genom dödens mörker till Påskens ljus. 

Heligt rum online

"Vi inbjuder dig att skapa ett Heligt rum i ditt dagliga liv och att tillbringa tio minuter i bön, här och nu..." skriver sajten med namnet Heliga rum, som man når via dator, läsplatta eller smartphone. Vägledning får man via de bibelstycken och böner som särskilt valts ut för varje dag. Och det funkar, till och med på ett fullsatt pendeltåg. http://www.heligtrum.se/

Citerat

Mitt svar – till mig själv – är dessvärre kristallklart, även om det skapar konsekvenser i vardagslivet. Vi ska bistå, gömma och förmedla – vi ska undsätta, rädda – och skapa en plats i världen där nåden är konkret, som en säng för den som är hemlös, en fristad för den som är hotad. Detta är villkorslöst. Detta är att vara kristen.

Kristian Lundberg svarar på egna frågan "Vad avkrävs vi då som kristna i en värld präglad av våld, vanmakt och övergrepp?" i Dagen 13/2.

Seglare de nya söndagsbarnen

Söndag är veckodagen med minst antal barnafödslar. Det är trenden de senaste tio åren. Under samma period kan man se en betydlig ökning av fritidsbåtägandet. Två tredjedelar av personer som regelbundet vistas i en fritidsbåt anser att båtlivet påverkat deras hälsa ganska eller mycket positivt.

Söndagsbarn = ”Troddes besitta egenskaper som skulle ge dem framgång i livet, och hade i en del fall också förmåga att bota sjukdomar.”

Söndagsseglare = ”Person som anses okunnig inom en aktivitet vederbörande utövar.”

Källa: SCB:s årsbok 2013/Wikipedia

Vem är smartast?

Kvällstidningrnas löpsedlar bjuder på ständigt nya utmaningar. Vad vill de att jag ska göra med denna information? Kolla så att jag inte är dummare än grannen? Och om det då visar sig att jag är det? Smartast är nog den som inte köper...

Ljusbäraren har blivit det nya altaret

Vaktmästaren Bengt Bergman är van att pryda altaret i domkyrkan. Men altaret är inte den viktigaste platsen för de omkring 500 människor besöker domkyrkan varje dag. – Ljusbärarna har blivit det nya altaret, säger han.

Bengt Bergman har arbetat i domkyrkan i 20 år. Han älskar kyrkorummet med sin lagom nyklassicistiska renhet som han ser som unik i Sverige.

– Men det heligaste är ändå människorna som kommer hit och finner en stilla tillflykt här.

Ljudet från orgeln tonar ut. Klockan är ett på fredagen och lunchkonserten har just avslutats. Det är tyst och stilla någon halv minut innan de runt hundra kyrkobesökarna som sitter spridda här och var i det stora kyrkorummet börjar röra på sig. Kvinnan i bänken framför knäpper kappan och samlar ihop sina shoppingpåsar. Hon går till ljusbäraren i domkyrkans sidoskepp, tänder ett ljus, står en stund och fortsätter sedan med snabba steg ut i fredagsruschen.

Under de 20 år Bengt Bergman har varit en av vaktmästarna i domkyrkan har han lärt sig att verkligen uppskatta kyrkan. Han tycker att kyrkan har en funktion i att finnas där den ligger i hjärtat av Göteborg med sin öppenhet och tillgänglighet som domkyrka, men framför allt som kyrka mitt det brusande stadslivet.

– Vi har ett väldigt bra läge här, konstaterar han.

Runt 500 personer hittar hit varje dag, året om, och då räknar han inte in besökarna på gudstjänster, konserter och andra evenemang.

– Visst, många är turister. De går tre steg in i kyrkan, tittar upp mot taket och går sedan ut igen, säger

han och fortsätter med ett stänk av irritation i rösten:

– Jag förstår inte varför de alltid tittar i taket. Det finns ju så mycket annat vackert i vår kyrka, fortsätter han med en blick mot korets guldornamenterade altaruppsats i rokokostil och de vackra dekorationerna kring dörrarna i sidoskeppen.

Flerparten är dock människor som söker sig in i domkyrkan för att få sig en stund av stillhet, det är Bengt Bergmans bestämda uppfattning. Göteborgs domkyrka är ljus. Den har stora fönster som släpper in ljuset men också ljuden utifrån. Spårvagnar som rasslar förbi. Byggarbeten som pågår i närheten. Gatumusikanter. Ändå blir det en neddämpning och kyrkan kan erbjuda den stillhet som människor har behov av.

De flesta tänder ljus, ungefär 100 000 ljus om året förbrukas vid de två ljusbärarna.

– En del går också fram hit till altarringen och kommunicerar tyst med vår Herre.

Det är människor i alla åldrar och av olika ursprung. Alla vet och känner att det är en kyrka de kommit till, om än inte att det är själva domkyrkan. De flesta uppför sig också på ett sätt som passar här, men ändå händer det en hel del.

– Så sent som idag när jag höll på med administration fick Rebecka, som står i informationsdisken, utlösa larmet för att någon var stökig. I och med att kyrkan ligger så centralt och har så generösa öppettider drar den till sig vissa oroliga människor.

En del ställer till det utan att egentligen mena det. Det är missbrukare som blir högljudda och ibland aggressiva som man säger något till dem. Andra har inte helt hederliga avsikter och försöker kanske bryta upp en sparbössa när ingen är närheten, berättar Bengt.

– Sen har vi också haft problem med att vita pulverpaket byter ägare. Det är lätt. En person sitter här stilla och obemärkt. En stund senare sitter det en ny person på samma ställe, säger Bengt Bergman.

– Det heliga rummet finns inte idag i den bemärkelsen som för hundra år sedan. Den respekt och vördnad för kyrkan som till och med de oärliga ofta kände har försvunnit.

Det har att göra med hela samhällets avkristnande, resonerar Bengt Bergman. De som växer upp idag blir inte längre matade med budskapet om att Gud ser dig. Samtidigt finns

det fortfarande godtrogna människor, främst bland de äldre, som ser kyrkan som en fredad zon och lämnar sin kasse innanför dörren när de går för att tända ljusen.

– De blir helt förtvivlade när de upptäcker att kassen försvunnit. Då kan det kännas som om två olika världar möts just här.

Ändå vet de allra flesta. De sänker röstvolymen och rör sig mer stilla. Majoriteten av besökarna ser just koret, men framför allt ljusbärarna, som kyrkans heligaste platserna.

– Jag kan nog till och med gå så långt som att säga att ljusbärarna blivit det nya altaret. Ljuset med den levande långan är något så påtagligt, att tända ett ljus känns nästan som att utföra en rit. Många går direkt dit, betalar, tar ett ljus, tänder och sätter i staken. Sedan sitter de kanske en kvart och tänker på den de tänt

Många kommer in och frågar om detta verkligen är domkyrkan. De ser inga gotiska valv och inga kungagravar och kryptor. De kan ibland bli besvikna.

ljuset för, känner den personens närvaro och kanske närvaron av Gud.

Bengt Bergman ser ljuständandet som ett sätt att be, han liknar det vid när Abraham byggde ett altare och offrade till Gud. Han låter därmed förstå att han själv har en kristen tro.

– Jag tycker att man måste ha en tro för att arbeta i kyrkan. Jag behöver ha en känsla för det heliga rummet för att det ska fungera bra gentemot andra, men framför allt för mig själv.

Visst kan väl vem som helst utföra skötseln och ställa i ordning före och efter gudstjänster och andra tillställningar i kyrkan.

– Men för mig som troende får arbetet en annan innebörd. Dessutom möter jag mycket människor, och i de mötena är jag ju kyrkans representant i vardagen och måste vara trovärdig i mitt sätt att vara.

Han kan själv däremot inte peka ut en plats i kyrkan som han ser som heligare än andra. Det han sätter högst i kyrkan är själva helheten. Han erkänner att han är lite av en kyrkonörd och har koll på många kyrkor och alla domkyrkorna i Sverige. Göteborgs domkyrka märker ut sig genom att den är så lagom, menar han.

– Många kommer in och frågar om detta verkligen är domkyrkan. De ser inga gotiska valv och inga kungagravar och kryptor. De kan ibland bli besvikna.

Bengt Bergman har också hört klagomål på att väggarna är så tomma och att man borde måla det släta vita taket och sätta upp skulpturgrupper. Det värjer han sig för. Han tycker, som sagt, att utsmyckningen är alldeles lagom.

– Kyrkan är ju till för att fira gudstjänst i och som gudstjänstlokal är domkyrkan fan-

tastisk. Det är inte för mycket som drar till sig uppmärksamheten, som istället kan ägnas åt innehållet.

I och med kyrkans centrala läge får man många förfrågningar om att hysa olika evenemang. Bengt Bergmans inställning är att det mesta går att göra i kyrkan – så länge det inte strider mot det kristna budskapet. Teater och konserter förstås. Manifestationer av olika slag.

På en vägg finns en bild av Dawit Isaak, svensk medborgare som utan åtal och rättegång sitter fängslad sedan många år tillbaka i Eritrea. Ett ljus är tänt vid porträttet. Kan man sprida politiska budskap i kyrkan? Det beror på vad det är, svarar Bengt Bergman.

– Dawit arbetade som lokalvårdare här när han åkte iväg. Han har varit tjänstledig länge nu. Vi känner att ljuset alltid ska brinna för honom som en stilla manifestation. Det blir också en påminnelse om de kränkningar av mänskliga rättigheter som pågår utanför kyrkans väggar men ofta glöms bort.

Vid ett tillfälle nyligen blev det dock nej. Det finns inga generella hinder för att popmusik eller ens hårdrocks skulle kunna spelas i kyrkan. Så när musikfestivalen Way out west förra sommaren behövde flera scener och frågade om de kunde använda domkyrkan som konsertlokal hälsades de välkomna.

– Det var bara det att arrangörerna inte hade informerat om att det som planerades här var en satanistisk mässa här. Det fick vi reda på genom att vi blev kontaktade av en utomstående. Det fungerar inte ihop med kyrkans ideologi, så då satte vi stopp, berättar Bengt Bergman. ”Kyrkan är öppen för alla – men inte för allt” är ett bra citat, tycker han. Det kommer från före detta domprosten Per-Olof Sjögren. Han använde det i argumentationen med en

uppretad filmbolagsdirektör, då han nekat till att upplåta kyrkan för ett bröllop som en del av ett reklamjippo för premiären av filmen Fyra bröllop och en begravning.

– Att kyrkan är ett Guds hus och ett andaktsrum förpliktigar ju.

Under vårt samtal har människor kommit och gått i domkyrkan. En kvinna med ett barn

Lilla Olivia vill gärna säga hej till sin farfar som dog för längesedan. Det gör hon tillsammans med farmor Eja Storm. ”Det känns som om man kan andas ut här”, säger Eja.

Vi brukar sitta och andas ut lite. Det är en fantastisk känsla här. Jag undrar egentligen varför det påverkar mig så.

styr stegen mot ljusbäraren. Det är Eja Storm och hennes barnbarn Olivia.

– Olivia vill tända ett ljus för sin farfar, min man, som dog för många år sedan, förklarar Eja.

– Jag går hit till domkyrkan flera gånger i veckan och när jag har mina barnbarn hos mig går vi alltid hit, fortsätter hon medan Olivia lägger sin slant i bössan och tar ett ljus. Far-

mor Eja lyfter upp henne så att hon kan placera ljuset i ljusbäraren.

– Vi brukar sitta och andas ut lite. Det är en fantastisk känsla här. Jag undrar egentligen varför det påverkar mig så. 

Text: Katarina Hallingberg Bilder: Kristin Lidell

Naturen som heligt rum

Kyrkorummet eller naturen?

För prästen och friluftsmänniskan Emelie

Ritni är Guds närvaro lika påtaglig på båda ställena. Tilltalet är bara lite olika.

Emelie Ritni, pastoradjunkt i Ölmevalla församling, växte inte upp i kyrkan. Hon växte upp i skogen.

– Jag har upplevt heligheten i naturen från väldigt unga år, säger Emelie.

– Det var i skogen jag fann tryggheten, den enda trygghet jag hade. Jag hade inte ord för det då, men det handlade om tillit. Jag kände mig aldrig ensam där.

Hon klättrade och klängde, sprang som en Ronja Rövardotter genom vitsippshavet om våren, fastnade i fascination framför lavarnas mönster på en sten. I skolåldern började hon bygga hyddor att sova över i.

– Det har funnits perioder när jag över huvud taget knappt har sovit inomhus, berättar Emelie.

Under tonåren gick flytten från Småland

till Jokkmokk. Emelie började på ett samiskt gymnasium för att lära sig mer om sina rötter och traditioner.

Många av sina starkaste natur- och Gudsupplevelser har hon fått uppe på fjället. Som den gången hon bestämde sig för att se om det gick att gå till fots längs skidleden mellan Nikkaluokta och Abisko.

– Det tog fem dagar. I dalgången Tjäktjavagge var det storm, 17 till 19 sekundmeter. Där gick jag ensam med min ryggsäck, så väldigt liten i allt det stora. Mitt i dalgången lyckades jag gräva ner mig intill ett stort stenblock och söka skydd.

Vinden ven och snön piskade, men Emelie kände sig inte rädd, bara omsluten.

”Naturen är en plats där man helt och hållet får vara sig själv. Kyrkorummet är självklart en väldigt viktig del i det kristna livet, men det avskalade och rena i naturen kan också hjälpa en att finna Gud i sitt hjärta. Det är två sorters heliga rum – men båda är lika omistliga.”

– Det var också en vinternatt i den norrländska urskogen som Gud talade till mig och gav mig erbjudandet att bli präst, berättar Emelie.

Hon var 19 år och arbetade som hotellkock. Hon trivdes inte på jobbet och hade en tuff tid bakom sig. Det var en ledsen, orolig och ensam ung kvinna som spände på sig skidorna den där kvällen när termometern visade på minus 26.

Hela natten skidade hon runt i skogen, driven av mörka tankar. Framåt gryningen kom hon till ett utsiktsberg och tittade ut över Luleälvens dalgång långt därnere. Då hände något.

– Jag fylldes av värme och en glädje som jag aldrig hade känt tidigare. Jag upplevde att jag fick ta emot kärleken.

Emelie hade mött Gud på ett nytt sätt. Hon hade fått en kallelse, och på vägen tillbaka till Jokkmokk bestämde hon sig för att säga ja till Gud och till det erbjudande hon fått, trots att hon aldrig tidigare tänkt tanken att bli präst.

I somras prästvigdes hon i Göteborgs domkyrka och fick en tjänst som pastorsadjunkt i stiftet. Det omväxlande och småskaliga landskapet i södra Sverige är något helt annat än Norrlands vidder.

– I de mer extrema miljöerna framträder Gud mycket som beskyddare. I en lövskogskatedrals rofyllda lugn finns en annan sorts gudsnärvaro.

Ytterligare ett sätt för Gud att uttrycka sig fann Emelie när hon gjorde en resa till Israel.

– Bergen och sjöarna där, Bibelns heliga rum, talade starkt till mig. I Bibeln får vi ständigt exempel på hur Gud pekar på skapelsens inneboende helighet och han använder den för att skapa mäktiga möten mellan sig och sitt folk, säger Emelie och fortsätter:

– Jesus använde sig, som kontextuell pedagog, mycket av naturen. Till exempel när han kallade till sig Petrus och Andreas vid Galileiska sjön och gjorde dem till ”människofiskare”.

Som präst inspireras Emelie av de gamla patriarkernas sätt att samla människor i landskapet för att fira gudstjänst och därigenom göra dessa naturens rum till heliga platser. Sin första friluftsgudstjänst höll hon till exempel vid Göteborgs sameförenings torvkåta, vid en sjö ett par mil norr om stan.

– Vi byggde upp ett altare av det som fanns: En gryta, en stekhäll och en gammal dörr. Det var väldigt bibliskt, säger hon.

De samiska rötterna betyder mycket för Emelie. – I vår tradition och samernas förkristna tro fanns inte begreppet ”religion”. Heligheten genomsyrade allt, Gudsnärvaron fanns där hela tiden. Det är en intressant tanke, säger Emelie, som tycker att det är synd att andlighet i naturen så ofta förknippas med hedniska riter, framför allt i medierna.

I det kyrkliga arbetet upplever hon dock att naturens helighet tas väl tillvara.

– Dels genom att vi generellt nog är ganska bra på att prata om den i predikningar och på

församlingsaftnar. Dels genom gudstjänster, som runt tacksägelsedagen, då vi låter skapelsens gåvor få komma in och ta plats i kyrkorummet. Och så pilgrimsvandringar, friluftsgudstjänster och församlingsresor! Allt detta för att naturens egen liturgi skall få gestalta sig inför oss och drabba oss, säger hon och fortsätter:

– Ett utvecklat miljötänkande i en församling är också ett sätt att ta vara på och vörda naturens helighet.

Själv har hon bland annat gjort ett bildspelsprogram med foton från fjällvärlden och meditationer hon skrivit utifrån Dag Hammarskjölds Vägmärken. Programmet kan användas för en visuell pilgrimsvandring vid

tillfällen då människor inte kan komma ut i naturen på riktigt.

– Jag har en stark längtan efter att få dela naturupplevelser med andra. Som präst vill jag jobba med att ta med mig människor ut och dela heligheten i naturens rum. Jag tror att det är mer angeläget än någonsin i dagens samhälle med dess ständiga krav på uppdatering, input och tillgänglighet, säger Emelie och sparkar av sig gummistövlarna.

Hon ska ner i församlingshemmets källare och förbereda vårens konfirmandarbete. Där nere har hon laddat med lasso och renhorn. Konfirmanderna i Åsa får räkna med en del direktkontakter med skapelsen. 

Text: Karin Hylander

Bilder: Malin Arnesson

Dag Hammarskiöld skriver i ett av sina vägmärken: "Ödmjukheten inför blomman i trädgränsen öppnar vägen upp på fjället."

Jag tänker att med denna blick får vi lov att betrakta de landskap som breder ut sig runt omkring oss, så väl som inuti oss – en inbjudan att förundras. Vi får öva oss i att se helheten i delen, där det lilla blir stigen som bär ut i det stora. Då spolas inte detaljerna bort av det oändliga, utan skärper istället vår blick för dem. På så vis menar jag att en känsla för det lillas egenvärde i det stora väcks.

Åt mig – ett stoftkorn i universum – kommer den lilla blomman med ett löfte om att liten inte är värdelös. För det ändliga rymmer det oändliga, som en del filosofer talar om, det lilla är bärare av det stora. Blomman blir porten ut mot det inre livets fjällvidder och samtidigt en nyckel som öppnar mina sinnen i mötet med min nästa.

Ur Emelies visuella pilgrimsvandring

Foto: Överst Jens Holmgren, nederst Emelie Ritni

Allt-i-ett-kyrka med bevarad helighet

När församlingshemmet flyttar in i Vessige kyrka försvinner halva kyrkorummet. Men under byggplasten finns kyrkans karaktär och helgd bevarad.

– Detta är ingen nödlösning utan ett sätt att knyta ihop vardag och helg i kyrkan, säger arkitekten Lars Redegard.

Ioktober hängdes skylten ”Obehöriga äga ej tillträde” på kyrkporten och Vessige kyrka förvandlades till en byggarbetsplats. Hammarslagen dånar under kyrkvalvet, 14 kyrkbänkar har sålts på Tradera. När porten slås upp igen frampå höstkanten kommer besökarna att mötas av något nytt och mer eller mindre unikt.

För att rädda ekonomin flyttas nämligen administrationen och all verksamhet som försiggått i församlingshemmet in i kyrkan.

– Det började med att vi startade en lokalutredning 2008, berättar kyrkonämndens ordförande Ulla Rickardsson.

2100 församlingsmedlemmar räcker i långa loppet inte för att hålla i stånd sex kyrkor och lika många församlingshem. Underhålls- och driftskostnaderna har länge, liksom i många församlingar, varit en tung börda i Vessige kyrkliga samfällighet.

– Ett alternativ hade varit att vinterstänga några kyrkor. Men man måste ändå hålla en viss grundvärme så det ger inte så stor besparing, säger Ulla Rickardsson.

Efter en flera år lång process, där länsantikvarien och stiftet kopplades in redan från

– Jag tror att det kommer att bli väldigt fint att hålla gudstjänster här! säger kyrkoherde Åke

början, blev lösningen istället att hälften av församlingshemmen ska säljas. Det i Alfshög, som knappt användes, är redan sålt. Fastigheterna i Vessige och Okome står på tur, när dessa båda kyrkor är färdigombyggda.

– Det ger samtidigt liv åt kyrkorna. Med den här förändringen får vi verksamhet i kyrkan varje dag; barnverksamhet, körsång, studiecirklar…

Men hur gör man för att inte kasta ut barnet med badvattnet? För att förhindra att, som en journalist uttryckte det, ”Gud flyttar ut” när andra funktioner flyttar in i kyrkobyggnaden?

I samarbete med stiftet utlyste en arkitekttävling, som vanns av arkitekt Lars Redegard från Kalv. När han nu har ritat Vessigebros nya allt-i-ett-kyrka har just bevarandet av heligheten varit betydelsefullt.

– Jag tror att det är viktigt att kyrkorummet får vara just ett kyrkorum. Att fira mässa är det heligaste kyrkan gör, Gud kommer till oss. Koret med altaret där mässan firas gör kyrkorummet till en kyrka. Här var det möjligt att avgränsa den delen från församlingsdelen, och

– Att fira mässa är det heligaste kyrkan gör, säger arkitekten Lars Redegard.

– Med den här förändringen får vi verksamhet i kyrkan varje dag, säger Ulla Rickardsson.

Vehring.

Till det som landsantikvarien fann bevarandevärt i Vessige kyrka hör altaruppsatsen och predikstolen.

Arkitekt Lars Redegard ritade tre förslag på ombyggnad. Åke Vering, Ulla Rickardsson och övriga beslutande föll för den mest radikala.

Snickarna Janne Karlsson och Jörgen Svensson är den moderna tidens kyrkobyggare.

Jag tror att det här kan vara en väg för många församlingar med äldre kyrkor att gå.

då blev den lösningen ganska självklar.

Lars Redegard valde att helt sonika dela kyrkan mitt på.

– I den här kyrkan var det naturligt att göra en uppdelning med ett vardagsrum och ett finrum, säger han.

Den vitputsade kyrkan, som stod klar 1859, är tidstypisk med ett välvt innertak, stora fönster och ett rundat kor i öster. Det ger ett vackert ljusinsläpp, som Lars Redegard inte ville bygga bort, vilket var ytterligare ett skäl till att behålla den främre delen som kyrkorum.

Istället för att flytta bak altaruppsatsen, predikstolen och altarrundeln valde han därför att flytta fram orgeln och orgelläktaren till ungefär mitt i kyrkan.

Bakom orgeln ska församlingshemsdelen rymmas med samlingslokal, kök, toaletter och tre kontorsrum. En trappa, eller hisstur, upp byggs en läktare för körövningar och en kyrkvind, som kan tas i bruk senare om det skulle behövas.

Det gamla vapenhuset har fått golvvärme och håller på ett förvandlas till lekrum medan entrén är flyttad till södra långsidans port.

Och så byggs det ett andaktsrum rakt fram från entrén sett. Där står den gamla dopfunten i sten och där hänger det medeltida triumfkrucifixet. Sedan ti-

Fakta|

digare finns även en flyttbar dopfunt i trä, så dop kommer att kunna hållas antingen i det lilla andaktsrummet eller framme i koret – Andaktsrummet kom lite på köpet. Vi hade en mosaik där på norrväggen, och då passade det bra att göra så, säger Lars Redegard, som är nöjd med att ha kunnat skapa ytterligare ett heligt rum i byggnaden.

De två delarna i kyrkan knyts ihop med färgsättningen i blått och guld, som återfinns både på pelare i församlingsdelen och kyrkbänkar och predikstol i själva kyrkorummet.

Samtidigt är de väl åtskilda med en ljud- och värmeisolerande barriär. Det gör att man kan hålla nere temperaturen i själva kyrkorummet när det inte används. Vissa delar av året, när gudstjänstbesökarna är få, kan man kanske hålla gudstjänsterna i andaktsrummet istället.

Pastoratet omfattar kyrkorna i Vessigebro, Okome, Alfshög, Askome, Svartrå och Köinge. Det är i de två förstnämnda kyrkorna som mest verksamhet har ägt rum på senare år och det är också de två kyrkor som nu byggs om för att ge plats åt administration och olika aktiviteter.

Ombyggnaden i Okome blir mindre omfattande eftersom länsantikvarien ser interiören där som mer bevarandevärd än den i Vessige.

Vessige kyrkliga samfällighet räknar med att spara uppåt 300 000 kronor årligen genom ombyggnaderna. Byggena i sig finansieras dels med kyrkoantikvariska medel från staten, dels med ett allmänt byggbidrag från Göteborgs stift och dels med egna pengar.

Lars Redegard poängterar att när man sätter sig i någon av kyrkbänkarna och tittar framåt mot altaret, så är upplevelsen precis den samma som förr med undantag för att man inte kan välja att sitta lika långt ifrån det som händer i koret.

– Jag har redan vant mig vid det här kyrkorummet. Den största skillnaden för gudstjänstbesökarna kommer antagligen vara att orgelns efterklang inte kommer att låta likadant. Den måste anpassas efter det nya kyrkorummet. Men

det är fortfarande en väldigt stor volym och akustik därefter.

Lars Redegard har arbetat mycket med kyrkliga byggnader under sina trettio år som arkitekt och är själv förtroendevald i sin hemförsamling. Han menar att kyrkopolitikernas och tjänstemännens sätt att tackla lokalfrågan i Vessige är lika rätt som modigt.

– Vi ligger i startgroparna för stora förändringar i Svenska kyrkan. Då är det viktigt att församlingarna gör något medan de fortfarande har vissa ekonomiska ramar. Det handlar mycket om att våga – och om att arbeta så systematiskt som man har gjort här, med små steg hela vägen, säger han och fortsätter:

– Ekonomin gör att man måste tänka nya tankar. Men samtidigt kan det skapa en förbättring. Detta är ingen nödlösning utan ett sätt att knyta ihop vardag och helg i kyrkan!

Sedan 1950- och 60-talet har varit självklart att lägga församlingslokalerna i anslutning till kyrkorummet när man har byggt nya kyrkor, påpekar Lars Redegard.

– Jag tror att det här kan vara en väg för många församlingar med äldre kyrkor att gå. Kyrkoherde Åke Vering är också märkbart belåten när han går genom sin upp-och-nervända kyrka, där byggdammet yr.

– Jag tror att det kommer att bli väldigt fint att hålla gudstjänster här! Det här känns som något positivt. Kyrkan är vårt heliga rum, församlingshemmet är det inte! 

Fastigheten där församlingshemmet i dag är inrymt ska säljas för att spara pengar.

Text: Karin Hylander

Bilder: Christel Lind

Ett kafé inkräktar inte på heligheten

– Det är viktigt att inse att ett kafé inte inkräktar på heligheten. Själva ordet kyrka betyder något eller någon som tillhör Herren. Det är en levande organism och inte en statisk byggnad. Det är människorna och relationerna oss emellan som gör kyrkan helig, säger Mikael Casserblad, kaplan i Johanneskyrkan i Göteborg.

Klockan är nästan ett på dagen. Mannen i backen upp mot Johanneskyrkan stretar på i den isande januarivinden. Han har en sliten parkas med uppfälld kapuschong, skor som inte svarar mot årstidens kyla och en platskasse i handen som saknar handskar. Hans steg är målmedvetna, mot värmen och soppan. Inne i kyrkan slår doften av mat och alla ljuden emot oss. Det är full lunchrusning. Mannen ställer sig genast i kön och börjar strax prata med den som står framför. Akustiken under de nygotiska valven förstärker pratet, skrattet och klirret av skedar mot porslin.

– I den här kyrkan möts man av bakelser till vänster och bröd, som skänks bort, till höger. Och så kaffet, som ju är som ett sakrament inom kyrkan. Det är så avdramatiserat. Det ger möjlighet till naturliga möten, säger Mikael Casserblad, som själv sitter och pratar med lunchgästerna vid ett av borden.

Verksamheten i Johanneskyrkan drivs sedan 1996 av Stifelsen Göteborgs kyrkliga stadsmission. Längst fram i den del av kyrkan, som är ett traditionellt gudstjänstrum, är ljudnivån lite mer dämpad. Vi sätter oss på bänken längst fram, mitt för de karakteristiska gatstenarna, som bildar ett kors på golvet där besökarna kan ställa tända ljus.

Mikael Casserblad inleder med att berätta om sitt eget förhållande till kyrkan som byggnad. Han är inte uppvuxen i en kristen familj, och från sin barndom i södra Stockholm minns

han att han tyckte att de få religiösa han stötte på var tråkiga typer.

– Men så kom jag till kyrkan och slogs av hur vackert det var. Symboliken och estetiken väckte något inuti mig och gav mig sinnesfrid. Precis så upplever jag att många människor känner här.

Han får ofta bekräftelse på att det verkligen är så. ”Det finns en värme i väggarna här i Johanneskyrkan på ett sätt som inte går att sätta fingret på”, sa en av besökarna på Sankt Johannesmässan som firas varje vecka. En göteborgsskådespelare som aldrig varit i kyrkan tidigare berättade för Mikael, att han kände sig sedd och välkommen. ”Och tilltalet i predikan – tänk, jag förstod direkt.”

Ofta är de 110 platserna i kyrkbänkarna fulla vid mässan. Mässan är trogen Svenska kyrkans ordning med den skillnad att någon annan än prästen hälsar välkommen och leder mässan. Det är musik, predikan, bön och det är nattvard.

– Att vi just firar mässa är inte på grund av ett högkyrkligt ställningstagande, utan för att i en mässa är predikan inte det enda språket. Nattvarden är också en budskapsbärare och möjlighet till delaktighet, vilken kyrklig tradition du än kommer ifrån. Eller om du inte har någon sådan erfarenhet alls.

Många tilltalas av detta och söker sig till Johanneskyrkans mässor. Hit kommer såväl pingstvänner som agnostiker. Många har aldrig satt sin fot i en

Men det finns också en frihet

här.

Det är inga onödiga hänsynstaganden i min relation till Gud.

kyrka under gudstjänsttid tidigare. De är ovana vid att röra sig i kyrkorummet och känner inte till gudstjänstordningen. Vissa har aldrig tagit nattvard tidigare.

– Vi delar ut nattvard vid två stationer. Folk står här alldeles tysta och väntar på sin tur. Det är en stund av stor helighet, säger Mikael Casserblad och fortsätter.

– Det är människor som inte har mycket av religiösa fasader att visa upp. Men djupt därinne finns en respekt för kyrkorummet. Det är ingen rädsla för det heliga, ”oj, nu står jag inför altaret”, men samtidigt en fantastisk förståelse och hänsynstagande. Jag tror att det är något som är inbyggt hos oss människor.

Ljuskorset i trappan upp till koret är själva navet i kyrkan. Många går fram hit, helt ogenerat, tänder ljus, knäböjer och ber, vare sig det är gudstjänst eller inte. Mikael Casserblad kan se att människorna är varsamma och noggranna med ljusen och ikonbilderna, de klassiskt kristna symbolerna.

– Men det finns också en frihet här. Det är inga onödiga hänsynstaganden i min relation till Gud. Man använder rummet, har tagit det i besittning. Det blir en folkkyrka i ordets rätta bemärkelse.

Det är viktigt att verkligen använda kyrkan. När man öppnar upp börjar människor fråga efter kyrkan, är Mikael Casserblads erfarenhet.

– I ordet helighet lägger jag att söka ärlighet mot mig själv, stanna upp. Det kan jag göra var som helst, men kyrkan är byggd och ämnad för ändamålet, så det är ingen dum idé att använda den till det.

Byggnaden i sig har ett estetiskt värde och man kan utnyttja den respekt som finns. Mikael har själv en erfarenhet som följt honom i livet. När han var ung och aktiv i Jesusrörel-

sen kom han och ett par kompisar till en kyrka på Västkusten. De böjde huvudet i bön men avbröts av en vaktmästare bryska: ”Ut härifrån!”

– Vi var långhåriga, hade jeans och föll inte in i mönstret. Där hade man missuppfattat kyrkans helighet.

Den historien tjänar som en varning för att inte överdriva respekten för det heliga. Ett färskare exempel är från Johanneskyrkan. Nyss flyttade man korset av gatstenar, från golvet upp i trappan till koret. Det var framför allt en praktisk åtgärd, eftersom det var lätt att besökarna kom för nära ljusen med sina kläder. Nu är det också enklare för den som inte kan böja sig så långt ned att komma åt att tända ljus.

Mikael Casserblad var rädd att denna förändring skulle utlösa en diskussion, eftersom det betydde mycket för många att korset fanns just på golvet, som en symbol för att Jesus finns mitt ibland oss, på samma nivå.

– Men Gud finns ju inte där jag lägger stenen, den är ju ett tekniskt hjälpmedel. Som glaskonst i fönster är det till för att förlösa tankar och energi.

En annan utmaning för var man bör dra gränser uppstod när Johanneskyrkan för några år sedan inledde samarbete med Folkteatern. Det började med att skådespelaren och regissören Kim Lantz kom på besök en dag. Med sig hade han en idé – han ville sätta upp Breaking waves, von Triers film som utspelar sig i Skottland, som teaterpjäs. Kyrkan kändes som den perfekta platsen, tyckte han.

Mikael var först lite tveksam, han var ingen direkt anhängare av teater. Efter att ha sett filmen och blivit djupt tagen, ville han satsa helhjärtat på det som utmynnade i ett inspirerande och roligt samarbete där Johanneskyr-

Alla som kommer till Johanneskyrkan ska mötas med värme och ett vänligt leende. Samtalen är viktiga, här pratar Erik Stenberg Roos med några besökare.

kans kör och gäster arbetade ihop med proffs från teatern.

– Det blev många härliga möten!

Pjäsen tog upp stora frågor – om vem som har företräde inför Gud och hur etablerade samfunds trångsynthet och fördomar kan skada enskilda människor.

– De kristna samfunden är ju inga sekter, men man kan ibland ha ett beteende som gör att de framstår på det viset. På så vis var det en angelägen pjäs. Själv spelade jag den till synes moralistk korrekta men även fördömande pastor Lark och fick stå där uppe, något jag aldrig gör annars, säger Mikael Casserblad med en gest upp mot prediksstolen .

Att använda kyrkorummet som teaterscen ser han inte något som helst problem med. Han har genom samarbetet med Folkteatern insett att teatern i själva verket är ett viktigt andligt forum där man på ett jordnära sätt kan plocka upp frågor som berör. – Och bibeltexterna är i sig draman.

För Mikael Casserblad står helighet just för att stanna upp i livet och reflektera. I den bemärkelsen är Johanneskyrkan en helig plats. Här har många hittat sin gudstro.

– Jag har varit präst i 26 år. Under de 20 åren innan jag kom hit var jag aldrig med om något liknande. Här finns ett utrymme där dogmer inte uppfattas som viktigt. När man arbetar med människor där det brinner i knutarna frågar man inte efter dogmen, överbyggnaden, säger Mikael Casserblad och fortsätter:

– Det som betyder något är att bli älskad för den du är – vad du än gjort och hur du än uppfattar dig själv.

Villkorslöst är ordet. Och det ger spännande möten. Samtalen i Johanneskyrkan är konkreta och direkta. Här finns ingen djungel av konventioner.

– De flesta vill ha en förändring i sina liv. Många ber om att få en förändring. Många beorendesjuka hittar till NA, Anonyma narkomaner, eller AA, Anonyma alkoholister.

Mikael Casserblad skulle gärna se att fler kyrkor kunde få fungera som Johanneskyrkan – att kunna inbjuda till en öppen gemenskap.

För en del är svårt att bryta ett beroende och destruktivt liv.

Många människor tycker om kyrkobyggnader och besöker kyrkor. Men ofta upplever de att ingen ser dem och tittar dem i ögonen. Därför inleds alltid Sankt Johannesmässan med orden: ”Hej och välkommen till Sankt Johannesmässan och speciellt välkommen till dig som är här för första gången”.

– Besökarna ska inte behöva känna sig utpekade, men vi vill ändå rikta de orden just till dem som inte varit här tidigare.

Att man i Johanneskyrkan når så många som inte har en tro är för Mikael Casserblad är ett bevis för att den kristna trovärdigheten ligger i diakonin, ”i detta sönderpredikade land”, som han uttrycker det.

– Det finns heliga rum överallt men kärleken är aldrig mer än kärlekens gärningar.

Förr fanns det en vägg mellan kafédelen och kyrksalen. Men väggar skiljer av och kyrkan ska vara en helhet, är Johanneskyrkans filosofi.

Idag är det öppet, bara kyrkbänkarna markerar att man kommit in i själva gudstjänstrummet. Men det finns även ett tygdraperi bland annat för att dämpa ljudet från kaféet.

– Vi vill gärna kunna erbjuda en tystare och mer lågmäld miljö, säger Mikael Casserblad och fortsätter med en blick på de varmt guldockrafärgade väggarna, som står fint mot de röda bänkarna

– De som ritade och färgsatte kyrkan visste vad de gjorde. Det är smart att utnyttja kyrkan till att vara en kyrka. Att man tar tillvara det innebär inte att man konserverar tron.

Han tystnar, pratar lite med en man som kommit fram för att tända ett ljus, och tillägger sen:

– Problemet är inte människors tro utan hur vi i kyrkan bemöter den. 

Text: Katarina Hallingberg

Bilder: Kristin Lidell

Maroniter skapade heligt rum med ikoner

Det började med en Madonnabild.

Sedan har fler ikoner följt med in i kyrkan.

Med dem har maroniterna i Uddevalla fått skapa ett eget

heligt rum i Dalabergskyrkan. Och fått en hemhörighet.

– Detta betyder väldigt mycket för oss, säger Mirodrag

Kazic, diakoniassistent i kyrkan.

De levande ljusen ger ett vackert sken i den sparsmakade kyrksalen i Dalaberg i Uddevalla. Ett nutida triumfkrucifix av Kjell Sjöggren svävar högt, ute faller mjuka snöflingor i den mörka kvällningen. I en ljussatt alkov finns en Madonnaskulptur omgiven av ikoner.

Mässan inleds med psalm på arabiska. Det är en grupp maroniter och ortodoxa kristna från Libanon, Kosovo och Irak som regelbun-

det kommer hit för sitt gudstjänstfirande. Att mässan leds av en protestantisk kvinna är inte något hinder...

Dalaberg i Uddevallas norra stadsdelar räknas som ett så kallat utanförskapsområde, som bygger på statistik angående sysselsättning, skolresultat, valdeltagande och medelinkomst bland invånarna i området. Men man kan också säga att det är ett mångkulturellt område som sjuder av aktivitet och möten mellan människor. Ett sådant tillfälle är Da-

Mirodrag Kazic, diakoniassistent i kyrkan, tänder ljus vid ikonerna och Mariaskulpturen.

labergsdagen, som i mer än tio år lockat tusentals besökare till marknadsstånd, lek, mat och underhållning.

– För några år sedan mötte jag några kvinnor, berättar Catarina Svensson-Brodén. De saknade något för barnen, så vi bestämde att träffas i kyrkan och prata om detta. Jocelun Hadad samlade ihop andra ortodoxa kristna och maroniter, och vi träffades över en kopp kaffe. Det var början på en fantastisk resa, och idag har vi en härlig barngudstjänst på torsdagar, som berikat vår församling så mycket. Då hade de inte börjat komma till Dalabergskyrkan – de visste inte om de var välkomna. Nu är de en självklar och viktig del i församlingen, de har tillfört så mycket liv och glädje!

Från de första t revande försöken är nu samarbetet etablerat. Maroniterna och de ortodoxa kristna saknade de heliga attribut som de var vana vid från sina hemländer. Bilder och skulpturer av Maria, helgon och ikonmålningar.

– De saknade bilder på kvinnor, berättar Catarina. Vi har ju inte så många kvinnor avbildade i de svenska kyrkorna.

Det började med en Madonnabild i alkoven. En kvinna, Riima Debes-Ardo, hade tagit med sig skulpturen i bilen hela vägen från Libanon till Sverige. I tacksamhet över att resan gick bra skänkte hon Madonnan till Dalabergskyrkan. Sen har det successivt fyllts på med föremål. Helt smärtfritt har det inte varit, men det har varit lätt att samarbeta.

– Detta betyder väldigt mycket för oss, berättar Mirodrag Kazic, som nu också arbetar som diakoniassistent i kyrkan. Att de har låtit oss göra detta, men också att vi får visa på sådant som är viktigt för oss.

– I början fanns det motstånd, många tyckte inte att ikoner betyder något och att de inte

hörde hemma i kyrkan. Men nu är det bara positiva kommentarer. Vissa saker måste nog få ta tid, allt som är nytt tar tid.

– Nu har detta heliga rum fått en självklar plats i vår kyrka, ler Catarina. Vi har lärt oss mycket av varandra, de här mötena har verkligen berikat mig. Sådana trosdiskussioner vi haft! Var står jag själv, var står Svenska kyrkan? Jag har älskat denna resa!

– Nu har detta heliga rum fått en självklar plats i vår kyrka. Vi har lärt oss mycket av varandra, säger prästen Catarina SvenssonBrodén.

Helgonen levde så nära Jesus, så vi kommer honom närmare genom dem. Och ikonen är inte bara en vacker bild, det är en helig bild. Ikonen blir som ett fönster mot himlen.

Mirodrag, Avedis, Nada, Saada, Saba, Georgette och Daoud slår sig ned med en kopp kaffe i samlingssalen utanför kyrkan. De vill förklara varför ikoner och helgon är så viktiga för dem.

– Helgonen levde så nära Jesus, så vi kommer honom närmare genom dem. Och ikonen är inte bara en vacker bild, det är en helig bild. Ikonen blir som ett fönster mot himlen.

Alla försäkrar med en mun att detta är man van vid i sina kyrkor hemma, men också från hemmen. Alla har de ikonmålningar i sina hem.

Vi talar en stund om att de fått – och vill –göra ett heligt ”fönster” i en protestantisk kyrka. Och att de tar emot nattvard av en kvinnlig präst.

– Vi kan be till Jesus i vilken kyrka som

Att fira nattvard här är inget problem för någon av oss! Jesus gör ingen åtskillnad på man och kvinna.

helst! Det står i Bibeln att det finns en Gud, en kyrka och ett dop. Från början var det bara en kyrka.

– Sen har människan orsakat splittring och söndring, men tron på Jesus förenar oss!

– Att fira nattvard här är inget problem för någon av oss! Jesus gör ingen åtskillnad på man och kvinna.

Deras landsmän har svårt att förstå dem när de kommer hem till Libanon. De säger att en kvinnlig präst kanske kan ha det som yrke, men inte vara en riktig präst.

– Men hon är vigd, säger vi då, Catarina är vår präst! Vi människor kan inte döma idag om vad som är rätt och fel. Det ankommer på Jesus att döma. Det finns ju bara en kyrka som tillhör Jesus.

Dessa möten har betytt mycket för Catarina. Hon berättar att hon berörs av att deras tro är så stark, den genomsyrar allt de gör, varje dag. Och gruppen håller med, deras tro är oändligt viktig för dem.

– Det kanske beror på att vi har haft det svårt, därför har vi mer tro. Alltid när man kommer i en svår situation så söker man hjälp från Gud.

Det är inte så att du förtvivlar på din Gud när tillvaron är för svår och ondskan för stor?

– Nej, nej, vi tvivlar aldrig på Jesus, oavsett hur våra ledare är. Det är ledarna som orsakar krig och konflikter, inte Jesus. Jesus själv hade det svårt, också med andra troenden. Han visste också att kristna skulle få problem. Er tro är så stark, ert tvivel litet och så kommer ni till Sverige där människor inte ens tror på Gud?

– Jag tycker så synd om dem, alla de som inte tror.

– Men det finns svenskar som tror på Jesus! – Men så många, som inte gör det! De vet

inte vad de gör, de förstår det inte. När Jesus blev korsfäst, så sa han ju: förlåt dem, Fader, de vet inte vad de gör.

– Alla dessa svenskar som har varit troende och sen vänder Gud ryggen och säger att de inte alls tror att Han finns, deras straff blir hårt. Deras straff blir hundrafalt värre.

Men handlar detta bara om livet efter detta?

Är inte tron viktig för er i detta livet?

– Jovisst, men detta vårt liv är väldigt kort, det är bara som en promenad, bara en genomgång, på väg mot det riktiga livet för kristna, efter döden.

– Men visst har vi hjälp av vår tro här i livet, vi får mer frid.

Mirodrag berättar att han ofta har den här sortens trosdiskussion i Dalabergskyrkan. Som anställd diakoniassistent har han många samtal. Han läste teologi i Kosovo. Till Sverige kom han 2002. Han berättar att det är stor skillnad mellan den ortodoxa kyrkan och den protestantiska, men menar att det är människor som gör skillnaderna.

– Kvinnliga präster är otänkbara i kyrkan hemma i Kosovo. Men för mig är det Kristi kropp och blod, för alla som tror. Catarina välsignar brödet och vinet så det blir Kristi kropp och blod. Hon läser Bibeln och det är Guds ord. Allt detta är som det ska för mig.

Mirodrag hade ett gott liv i Kosovo, ett bättre liv än nu.

– Jag har haft det väldigt svårt, men aldrig varit arg på Gud. Jag har varit mycket sjuk, jag har förlorat allt, men aldrig varit arg på Gud. Det är inte hans fel.

Vännerna från Libanon instämmer. De kan inte heller föreställa sig hur det skulle vara att ha ett liv utan att tro.

– Nej, nej, att inte få tro att Gud finns, vi skulle inte klara oss. Vi ber varje dag, hela ti-

Den maronitiska gruppen är överens om att de fått en ny hemhörighet i kyrkan.

den. Ett liv utan Gud kan vi inte ens föreställa oss.

– Vi är uppväxta med vår tro! Vilken tur att vi föddes i ett samhälle med troende kristna Nu försöker vi lära våra barn på samma sätt.

– Vi känner inte några landsmän som slutat tro, när de kommit till Sverige. Snarare tvärtom, vi har fått ännu starkare tro, sen vi tvingats lämna vårt land.

Och den lilla gruppen går in i kyrksalen för att förbereda sig inför mässan. Efter att de tagit emot nattvarden går de fram till ”sin” alkov, ber en bön inför sina ikoner, rör vid den med fingrarna, gör så korstecknet och tänder ett ljus. 

Text: Agneta Riddar

Bilder: PeO Nilsson

Nina El Haj, en av många som uppskattar rummet med ikonerna.

Ny kyrka drömuppgift för arkitekt

I Amhult på Hisingen planeras en ny kyrka. Ett drömjobb för en arkitekt.

– En kyrkobyggnad är ett heligt rum som måste stå sig, säger arkitekten Margareta Diedrichs.

Ett heligt rum. Hur ser en arkitekt på begreppet? Finns det en särskild värdighet och konstnärlig ambition? Hur tänker man när man får rita helt nytt? Ny form? Nytt rum? Ny design? Ny inredning?

– Man gör inte en trendig kyrka, om man ska vara lite krass, svarar Margareta Diedrichs. En kyrkobyggnad är ett heligt rum som måste stå sig.

På den punkten är hon bestämd. Hon är arkitekt och en av få som under sin karriär fått möjlighet att rita kyrkor. Hon gillar nytt och djärvt. Men tid och varaktighet är fundamentalt.

– Tidsaxeln är annorlunda när det gäller kyrkor jämfört med andra byggnader. På något sätt är det extra viktigt att material och gestaltning åldras vackert och med värdighet.

Margareta Diedrichs tar emot på Swecos arkitektkontor i Göteborg. Hon är ansvarig arkitekt för den nya Amhults kyrka, med en meditativ klosterträdgård, som ska byggas på det gamla flygfältet i Torslanda-Björlanda församling på Hisingen i Göteborg. Hon ser uppriktigt glad ut trots influensatider. Under armen har hon en rulle skisser och planlösningar. Och lotsar effektivt förbi receptionen och trapporna, och vidare in i ett pyttelitet konferensrum med utsikt över konsultföretagets korridor.

Hon sätter ner kaffet på det lilla runda bordet. Tittar ut genom de väldiga blanka glasfönstren. Hon har funderat och är förberedd.

– Att rita ett heligt rum är inte som att rita andra rum. En kyrka är inte som vilken annan byggnad som helst. Det är väldigt mycket ett budskap och särskilt mycket ljusets arkitektur, säger hon tveklöst.

Visst är ljuset viktigt i alla byggnader, tillstår hon. Men i kyrkorum är det verkligen frågan om att jobba med ljus i en djupare mening. Det har en existentiell och teologisk dimension som måste gestaltas konkret, som måste få form och bli kropp, menar hon.

Hon är övertygad om att man kan be vilken femåring som helst att rita en kyrka, och att alla av västvärldens barn då ritar lite på samma sätt. Hon tror att det är grundläggande. Det handlar om värdighet, volym och tid på något sätt.

– Men sedan tror jag att det går att göra på väldigt många olika sätt. Funktionen, syfte och gestaltningen måste anpassas. Utformningen måste ges omsorg. Det är materialval och detaljer som gör helheten, säger hon.

– Det gäller att skapa många olika dimensioner både tids- och upplevelsemässigt med hjälp av detaljer.

Rum måste erbjuda nya saker att få syn på. Enskildheter och särdrag att lägga märke till. Saker man kan uppleva, överraskas av, förtjusas över och ta till sig kanske först tjugonde gången man är där.

– Det gäller även barn, så man måste tänka på även lågt sittande detaljer, så att även små kan upptäcka rummet på nytt.

Det väldiga Sweco-huset

Ritningar: Sveco arkitekter

Amhults kyrka är ett resultat av ett projekt där församlingen, konstnärer och arkitekter tillsammans arbetar fram förslag.

ligger granne med stiftskansliet vid älven i Göteborg. I huset jobbar folk med trafikplanering, brobyggnader, konstruktion och installationer av olika slag. På arkitektsidan arbetar Margareta Diedrichs tillsammans med 40-45 husarkitekter, landskapsarkitekter, inredare, planarkitekter och byggnadsingenjörer i ett stort kontorslandskap inrett i små bersåer. Hon slår ut med handen framför två skrivbord inramade av låga hyllor.

– Här sitter jag.

I hyllorna samsas arkitekthistoria och moderna arkitekturtidskrifter. På hyllan ligger materialprover och modellfoton. Det är en blandad kompott av linoleum, infärgad betong, olika tegel- och ekprover och väggpaneler.

– Genom att blanda olika bredder och olika ytor skapar man mer levande och taktila rum.

Som arkitekter ritar hon och hennes kollegor bostäder, villor, kontor och brandstationer. De ritar resecentrum, kommersiella lokaler och butiker. Det är en otrolig bredd på uppdragen. Men att rita en kyrka är väldigt speciellt menar hon.

– Det är en drömuppgift utan dess like. Och ett riktigt lagarbete.

För att ta ett helhetsgrepp på hela den gestaltande miljön krävs en arbetsprocess med väldigt många involverade, förklarar hon.

– Kyrkan skulle ju aldrig ha sett ut på det här sättet om vi bara hade suttit på vårt kontor som arkitekter och ritat.

– Budskap och form hänger ju ihop och då behövs många kloka huvuden. Amhults kyrka är ett resultat av ett projekt där församlingen, konstnärer och arkitekter tillsammans arbetar fram förslag.

Väldiga romerska basilikor och utsmyckade gotiska katedraler… Att rita kyrkor är arki-

tektoniskt prestigefyllt. Men Swecos arkitektkontor är inga duvungar i gamet. De har vunnit arkitekttävlingar och ritat kyrkor förr och vet att samarbete ger gott resultat. I Göteborg har de utformat Betlehemskyrkan, Lundby nya kyrka och Örgryte församlingshem. Och det syns att Margareta Diedrichs tycker att det är roligt. Hon vecklar ut skisserna och planlösningarna på bordet.

Som arkitekt har hon övat upp sitt tredimensionella tänkande. Hon visar omsorgsfullt olika konkreta exempel och förklarar. Talar om platsanpassning, om olika förutsättningar och sammanhang. Om funktion, konstruktion och estetik. Hon visar och berättar hur det hänger ihop. Som kyrkoarkitekt handlar det mycket om att bygga budskap. Att gestalta ett innehåll. Hon berättar hur konkret arbetet med budskap, symboler, texter och bibelord kan vara.

– Det kan vara frostfolie på ett glas, någonting litet som är infällt i golvet eller en tegelsten som har någon form av budskap. Till och med på toaletten kan det märkas att det är en byggnad som har ett engagemang eller budskap.

Margareta Dietrichs lyssnar gärna till det gamla men vill samtidigt säga något nytt för en modern tid som arkitekt. Just i kyrkoarkitektur finns så många olika dimensioner menar hon. Kyrkorummet är både en offentlig och privat plats. En plats för såväl kollektiv som individ. Ett rum för vardag och högtid, glädje och sorg. En plats för det annorlunda och vanliga.

Rummet ska erbjuda både möten och avskildhet. Kyrkans liv och funktioner alla dagar i veckan måste finnas med. Därför tycker hon att Amhultprojektet är extra spännande.

– I församlingen finns ett väldigt modernt förhållningsätt till kyrkorummet som inte är

Jag tror att alla människor känslomässigt eller intuitivt upplever och registrerar en miljö.

statiskt. De tänker öppet, levande och modernt. I kyrkobyggnaden vill de knyta ihop historia, nutid och framtid. Integrera modern teologi, den nybyggda stadsdelens behov och hitta kopplingar tillbaka i församlingens historia.

Det har blivit tre olika byggnadskroppar. En högre byggnad som är kyrksal och som nästan ligger insprängd i berget och är omsluten av ett lägre tak och ett öppet och glasat kyrktorg.

– Jag har lite skämtsam sagt att om Amhult låg i Italien hade kyrktorget legat utomhus, då hade det varit det som hade varit mötesplatsen. Men nu har Torslanda det klimatet det har, och då är det klimatskyddat, säger hon med glimten i ögat.

Den tredje byggnaden är en fristående klockstapel så att man på långt håll kan identifiera byggnaden.

Hon sitter rak i ryggen och lutar sig emellanåt ivrigt över skisserna och pekar.

– Jag ser jag framför mig hur det kommer att fungera. Tillsammans har vi gjort olika scenarier där vi har möblerat på olika sätt.

Oavsett om hon ritar en kyrka eller något så enkelt som en lägenhet i ett bostadshus, så tänker hon som arkitekt i rörelse, i en sekvens av rum så att säga, säger hon.

– Det är liksom samma tankesätt. Men man kan väl säga att en kyrka är det väldigt grundläggande. Det är viktigt hur man möter ett kyrktorg, hur man vänder sig in mot kyrkorummet och koret. Att det blir en vandring fram. Men även det som har att göra med känselsinnet är viktigt. Hur känns det rent konkret när man tar i kyrkdörren till exempel?

– Kyrkporten kan kanske ha långa draghandtag i mässing som är lindade med läder, där man tar så att oavsett längd så möter man något som känns behagligt, säger hon på prov.

Kyrkobyggnader fascinerar henne både som privatperson och yrkesmänniska. På semestern ägnar hon timmar åt att uppleva olika kyrkomiljöer. Hennes man och familj får alltid komma med på studiebesök var de än är. Och hennes man brukar säga ”det är bara när vi är ute och seglar långt ute till havs eller fjällvandrar som det inte finns någon arkitektur att fundera över eller kommentera”. Hon stannar upp, tittar, lyssnar och känner. För för Margareta Diedrichs är arkitektur inte bara det vi ser utan också det vi hör.

Hon minns särskilt en kyrka som heter Le Ron Champ, en modernismens ikonbyggnad, som ligger i Frankrike och är ritad av Le Corbuse som är världsberömd inom funktionalismen i arkitektvärlden. Hon var där för många år sedan. Hennes äldste son var bara ett år, och de var där tidigt på morgonen långt innan de öppnade.

– Men vi blev insläppta för det var en organist som satt där inne och spelade.

Hon minns morgonljuset. Hon minns sången. Hon minns vänligheten och rummet.

– Det var en helt otrolig upplevelse.

– En timme senare var det fullt av japanska turister, skrattar hon. Det tappade lite av magin men det är väl lite samma som de flesta har upplevt i kyrkorum.

– Det är väl det som är väldigt spännande. Hur kan jag som arkitekt gestalta ett kyrkorum i olika tider och på olika sätt så att det berör människor?

Som arkitekt är gestaltning ofta ens stora hobby och intresse på något sätt säger hon. Var man än är så finns det ju arkitektur och miljöer att fundera och dra lärdom av.

– Varför gillar jag den här miljön och varför gillar jag den inte?

Vart hon än kommer så ser hon en planlösning framför sig och vill förstå hur den är tänkt. Hon berättar hur hon tänker ”golv, sockel, vägg, tak och belysning”.

– Jag tror att alla människor känslomässigt eller intuitivt upplever och registrerar en miljö, men som arkitekt så är man extra tränad eller skolad att se och registrera på ett annat sätt.

Hennes intresse för kyrkoarkitektur började tidigt. Hon har läst hyllmeter av kyrkoarkitekthistoria, och som student drömde hon om att pyssla med den typen av byggnader. När hon gjorde sitt examensarbete på Chalmers hade hon professor Johannes Olivegren som examinator.

– Att rita en kyrkobyggnad var väldigt givande och intressant med honom som examinator. Han hör ju till dom som har ritat flest kyrkor här i Västsverige och var otroligt inspirerande!

Att arkitektur, form och design påverkar människan, livskvaliten och samhället är fullständigt klart för Margareta Diedrichs. Så tror hon att god arkitektur kan skapa den goda människan? Hon skrattar

– Fullt så enkelt är det väl inte, men som arkitekt kan man skapa miljöer som underlättar för möten mellan människor och bjuder in till liv, kärlek och gemenskap. Det tror jag absolut. Och det finns också miljöer som kanske tvärt om fjärmar och främmandegör. Därför kan det nog vara lite klokt att tillsammans fundera över vad det är vi vill gestalta. 

Margareta Diedrichs/

Aktuell: Ansvarig arkitekt för den nya kyrkan i Amhult i Torslanda-Björlanda församling.

Ålder: 55 år

Bor: Näset utanför Göteborg

Tegel eller trä? När vi talar om kyrkoarkitektur så säger jag tegel.

Högt eller lågt? Både högt och lågt. Det höga för gudstjänstrummet och det låga för det välkomnande den mer intima vardagens kyrka.

Nytt eller gammalt? Nytt.

Abstrakt eller konkret? Abstrakt.

Djärvt eller försiktigt? Absolut mer djärvt, men det måste vara tidlöst.

Djup eller yta? Djup.

Funktion eller finess? Funktion. Det är ett absolut krav! Som arkitekt är det ingen idé att jobba med yta och finess om inte den djupa funktionen finns där. Hela grundidén är ju att förena funktion med gestaltning eller finess.

Heligt eller profant? Heligt.

Värsta kyrkobyggnaden i Sverige? Jag varken kan eller vill utse någon. Alla byggnader har en viss själ. Jag kan förstå hur arkitekten som ritade den tänkte. Men generellt tycker jag att när man med stora bokstäver måste skriva ut vad man är för att folk ska förstå, då har man tappat det fundamentala. De kan ha jättefina kyrkorum när man väl kommer in men har tappat något på vägen.

Bästa kyrkobyggnaden då? Nej, det kan jag inte säga heller. Men jag rekommenderar en tur till Lunds stift. Till Sankt Petri kyrka i Klippan som uppfördes 1962-66 av den svenske arkitekten

Text: Beata Åhrman Ekh

Bilder: Kristin Lidell

Sigurd Lewerentz. Den är väldigt speciell – med tegel på både golv och väggar, är den mörk, grov och väldigt kärv. Det är en enormt stark upplevelse.

Helig atmosfär i rum för heliga handlingar

– Personligen tror jag att det finns en helig atmosfär

i rum som använts mycket för heliga handlingar, för gudstjänstbruk. Jag tycker att jag upplever det rätt ofta.

Även i ruiner kan man få den känslan.

Rune Ekre i Svenshögen har ett långt perspektiv när han funderar över kyrkorummet. Ända ned till medeltiden. Så är han också arkeolog.

De mäktiga tonerna från Johannespassionen av JS Bach fyller

Örgryte nya kyrka. Året är 1962 och i en av bänkraderna sitter

Rune Ekre, lärare, arkeolog och konstnär. Rune blir djupt berörd av denna starka, musikaliska tolkning av Jesu lidandes historia.

Under åren som följer skapar Rune en bildsvit, en serie meditationer inför händelserna som ägde rum under ett dygn för två tusen

år sedan. Flera av målningarna ur bildsviten hänger nu i Valla kyrka på Tjörn.

– Detta ger en dimension av helighet. Att bearbeta texten och musiken med färg och pensel, konstaterar Rune, som nu, många år senare fortfarande njuter av stunderna vid staffliet.

Rune har rört sig i heliga rum och bland heliga ting i hela sitt liv. Uppväxt ute på landet i Habo utanför Jönköping i ett kristet hem. Ja, föräldrarna var fromma, konstaterar han. Kyrkan i Habo kom att betyda mycket för honom.

– Den har varit en av mina viktigaste inspirationskällor, det var ett fantastiskt ställe. Alla som inte varit där borde besöka kyrkan! Det finns nästan inte en kvadratdecimeter utan målning, figural målning för det mesta. Ett mycket gediget barockmåleri och en färghållning med stor tonvikt på färger i ett komplementärt system som var en av barockens principer. Men också barockens spel med diagonaler.

Rune blir entusiastisk när han berättar och

beskriver. Visar på den egna tavlan över soffan i vardagsrummet hur det strömmar en ljusgata ner från himlen. Närmare jorden bryts den av en mindre markant ljusgata på diagonalen.

– Så kyrkan i Habo har jag haft med mig, den påverkade mig både medvetet och omedvetet.

Idag är

Rune Ekre 89 år och bor med sin hustru Britta i en villa i Svenshögen. Väggarna är fyllda av tavlor, Runes egna och andras. I arbetsrummet trängs tavlorna på golvet, många

är ännu ofullbordade. Han jobbar vidare för nästa utställning. På en vägg hänger ett utsökt vackert ungdomsfotografi av hustru Britta –det är Rune själv som hållit i kameran.

Han har haft ett antal separatutställningar och är representerad i kyrkor, församlingshem, landsting och flera västsvenska kommuner. Läraren och arkeologen, som egentligen helst hade velat bli målare...

Som historiker och arkeolog har han besökt och beskrivit många kyrkor på västgötaslätten och i Dalsland, men också i Göteborgs stift; Ljung, Forshälla, Ucklum. Mest känd är han förstås för allt arbete i Lödöse, med utgrävningar och utställningar, bygge av museum och arkeologiskt arbete . För det blev han filosofie hedersdoktor vid Göteborgs Universitet.

En innehållsrik livsgärning för en bondson från Habo. Föräldrarna var lantbrukare, ingen av de fem syskonen gick som Rune den akademiska banan. Efter studenten började Rune läsa teoretisk filosofi, ett ämne han fått smak för av gymnasielärare som var goda humanister. Så blev det konsthistoria och nordiska språk, ämnesval som inte helt föll föräldrarna i smaken...

– Nej, pappa var inte så förtjust. Han var, förutom lantbrukare också engagerad i lokalpolitiken. Han var en trogen arbetare i vingården. Han var skeptisk till mina val, speciellt att jag egentligen ville bli konstnär.

Det verkar som dina val har fått styras av lust och intresse?

– Jamen, det var en träffande beskrivning, skrattar Rune. Men jag visste tidigt att jag inte var naturvetare, utan humanist!

Ekonomiska realiteter gjorde att Rune blev lärare, målandet fick bli på fritiden. Efter några år hamnade han i Lilla Edet i ett skede när kommunen ville bygga nytt för att klara

Känslan av helighet förstärks av spelet med ljus. Koret hade i regel en enda glugg ut till dagsljuset, så det blev ett ganska mörkt rum. Det uppvägdes av de levande ljusen på altaret.

många nyanställningar på Lödöse varv. Det var högsäsong för varvsindustrin.

– De planerade bebyggelsen i det gamla stadsområdet, minns Rune, men de hade inte klart för sig hur riskabelt det var. Sommaren 1961 gjordes provgrävningar som visade att det fanns ett oändligt antal fynd i jordlagren. Då behövde de någon som kunde vara ansvarig för utgrävningarna och Riksantikvarieämbetet tyckte min akademiska bakgrund passade.

Rune Ekres familjebild från 1928: storasyster Ingeborg med lillasyster Kerstin, stående storebror Torsten, sittande Rune, sen Ulla och Ebba.

– Svårt att säga, men platsen ger upplevelsen.

– Min tanke var att fortsätta som lärare, jag trodde utgrävningsjobbet bara skulle vara under sommarlovet – men det blev 40 år!

Utgrävningarna fortsatte och det kom ständigt nya fynd i dagen. Rune, som ju bara hade smuttat på arkeologi fick snabbt komplettera den utbildningen.

– Med det inflöde av medeltida fynd som grävdes fram kom vi att ligga i täten för medeltidsarkelologiska utgrävningar. Det var alldeles självklart att vi skulle ha ett museum, så det var bara att sätta igång. Jag ritade varenda detalj i detta första museum, och det var otroligt spännande. Ett museum som höll i trettio år innan ett nytt behövde byggas.

Rune Ekre har alltså vistats mycket bland religiösa symboler och byggnader. Kan han då se att vi över tid har olika sätt att se på kyrkan, på rummet som ett heligt rum?

– Personligen tror jag att det finns en helig atmosfär i rum som använts mycket för heliga handlingar, för gudstjänstbruk. Jag tycker att jag upplever det rätt ofta. Även i ruiner kan man få den känslan.

Är det tillstånd hos dig själv eller är det platsen i sig?

I de medeltida kyrkorna blir detta tydligare. De byggdes med en sträng skillnad mellan det heliga koret och långhuset som var avsett för församlingen. Koret, liksom redan på Jesu tid, var förbehållet prästen och dem som tjänstgör i gudstjänsten. I koret är altaret centrum, bordet för den heliga måltiden, nära förbunden med Kristi lidande och försoningsverk. Från altaret uttalas välsignelsen, gudstjänstens slutpunkt och höjdpunkt. I en gammal kyrka har dessa heliga handlingar upprepats genom århundraden och ger ett tidlöst eko.

Idag finns inte så många medeltida kyrkor kvar, där detta syns tydligt. Men i Resteröds kyrka i Ljungskile församling kan man uppleva det. Här har rummet skapats för att uppnå känslan av helighet.

Koret var bara ungefär en fjärdedel av kyrkorummet, ett av korbågarna ganska slutet rum som skiljer koret från långhuset.

– Känslan av helighet förstärks av spelet med ljus. Koret hade i regel en enda glugg ut till dagsljuset, så det blev ett ganska mörkt rum. Det uppvägdes av de levande ljusen på altaret. På så sätt fick koret en väldigt stämningsmättad karaktär genom de levande ljusen, eftersom kyrkan i övrigt var ganska mörk. Vanligen fanns bara två små fönster på sydsidan och det var mycket små fönster.

Rune förklarar hur man alltså med yttre attribut har försökt påverka känslan av helighet. Men hur har man då sett på kyrkan under århundradena?

– Jag tror att den tidiga kyrkan, även träkyrkan, var något som respekterades av för-

samlingen som bildades. Det förstärktes av att man sannolikt inte hade någon motsvarighet i den äldre nordiska religionen Hade de inte heliga rum?

– Inte som gudstjänstrum i vår bemärkelse. Detta är något som har diskuterats väldigt, många förhistoriska forskare menar att de spår vi har är så osäkra så de är inget att lita på. Men tolkningen har svängt de senaste tjugo åren, nu menar en del forskare att vissa byggnadsrester från förhistorisk tid var något slags kultbyggnader.

Den medeltida människan och vi som lever här och nu, ser vi på helighet på ett annorlunda sätt?

– Ja det tror jag, vi lever ju i en tid som är avkristnad på ett sätt som måste varit helt främmande för medeltidens människor och sen århundraden framåt. Även under 1700-talets upplysningstider fanns nog mycket större förankring i begreppet helighet än det gör i vår tid.

– Helighet var nog ett känsligare fält då än vad det är idag. Det var anmärkningsvärt om man gjorde avsteg.

Mörkret börjar sänka sig utanför vardagsrumsfönstret i Svenshögen. Att reflektera över begreppet helighet tillsammans med Rune har blivit ett fint möte. Grunden i den teoretiska filosofin lyser fortfarande igenom, vi vänder och vrider på begreppen. Vi försöker komma ännu ett steg närmare kärnan. Och så finner Rune en strof i sitt stora minnesarkiv:

– Den har tro, för vilken mycket är heligt. Strofen är avslutningen på en dikt av Verner von Heidenstam: Himladrottningens bild i Heda. En dikt om en Mariaskulptur i trä från 1100-talet i Heda kyrka utanför Ödeshög. 

Text: Agneta Riddar Bilder: PeO Nilsson

Lär mig vörda så och besjunga hela den stora, ljusa värld, som står fylld av vingars surr, ängar och berg och underbara, ädelt visa människoverk.

Den har tro, för vilken mycket är heligt.

Verner von Heidenstam

Vad betyder HELIGT för dig?

En avskild plats i en människas hjärta »

Om jag inte är helt ute och cyklar så betyder väl helig ”avskild från”, och då tänker jag att det är någonting som har en avskild plats i en människas hjärta samtidigt som det genomsyrar allt. För mig är det allra yttersta exemplet på detta min relation till Gud. Det är i den allt det jag ser som heligt bottnar.

Så beskriver Mikael Risenfors, vice ordförande i Svenska Kyrkans Ungas distriktsstyrelse i Göteborgs stift, sin syn på helighet.

– Genom min egen relation till Gud blir också mycket annat heligt på många olika plan. Det kan vara en estetisk upplevelse, det kan vara i en relation till en medmänniska, och trots att det låter aningen lagiskt, kan jag även uppfatta en plikt som helig.

– Vad jag egentligen menar är etiska ställningstaganden, att inte ta en annan människas liv eller att inte stjäla från en annan människa. Jag tror att livet är givet av Gud och att även den heliga plikten, eller vad man väljer att kalla det, är given av Gud, säger Mikael.

– När det gäller de estetiska och relationella upplevelserna så menar jag inte nödvändigtvis de förväntat stora. Det kan vara något mycket enkelt eller i mötet med en annan människa. När möten och händelser, som annars kan ses som alldagliga, möter Guds helighet, så blir

det stort i sig. Jag tror att allt är heligt i och med att det finns till genom Gud, men att vi människor har svårt att förhålla oss till allt som heligt.

– Jag upplever ofta helighet i min vardag, i nuet. Utan att låta för flummig så är det som om heligheten svävar omkring oss hela tiden, och ibland lyckas vi se skymt av den.

Vi pratar om helighet i dagens samhälle, hur dessa två går ihop och funderar över om världen idag har ”tappat bort” heligheten. Men Mikael tror inte att heligheten saknas.

– Jag tror att alla känner till något som är heligt för dem, men samtidigt tror jag inte att man tar sig tid att reflektera över det. Gjorde vi det så tror jag att vi skulle upptäcka och uppfatta mycket omkring oss som heligt. Vi människor är ständigt i förändring, vi skaffar oss nya erfarenheter och upplever nya saker. Därför kan inte heller allt vi håller som heligt idag upplevas som heligt imorgon.

– Det är viktigt att visa respekt för det andra människor håller som heligt. Tyvärr kan vi ofta omedvetet brista där och i och med det kränka andras syn på helighet och vad som är heligt. Det ligger dock nog i vår natur som människor att vi inte kan behandla Guds skapelse med den respekt den förtjänar. 

Text & bild: Krisine Ålöw

Vad betyder HELIGT för dig?

Det handlar om människor »

Monica Weikert sitter tillbakalutad i hotellobbyn där hon har tagit skydd från den gråfuktiga februarikylan. Mötesplatsen är noga utvald denna sena fredag eftermiddag i Göteborg.

– Ska vi prata helighet kan vi inte sitta var som helst, undslipper hon sig med ett skratt. Vi måste göra oss ett rum. Ett sådant här möte behöver avskildhet. Då passar en hotellobby bättre än en stimmig bar, där det är mycket folk och hög ljudnivå.

Efter åtta år som turistguide i Italien, Schweiz och Österrike, så vet Monica Weikert detta. Över snirkliga kullerstensgator, mellan sol, värme, bad, shopping, har hon fått upp ögonen för vikten av rum att stanna till vid. Ibland har stoppen varit väl planerade. Andra gånger spontana. Avsikterna, upplevelserna och förväntningarna har varit olika. Men öppna och välkomnande har kyrkornas rum alltid tagit emot.

– Kyrkor och kyrkorum berättar om kulturarv och historia. Utformning, arkitektur och konst har betydelse. Avbrotten, annorlundaheten och det hemlighetsfulla svarar an till ett djupt behov hos oss alla av helighet, säger hon och berättar om hur den korta men välbehövliga bensträckaren ofta förvandlas till en hel eftermiddag med mållös förundran inför upphängda kryckor och barnkläder på väggar över fladdrande ljuslågor.

2004 doktorerade Monica Weikert i historia. I sjukdom och nöd hette hennes avhandling, där hon studerade offerkyrkoseden i Sverige från 1600-tal till 1800-tal. Hon definierar

offerkyrkor som en kyrka som av tradition har ansetts besitta en särskild kraft, vilket gjorde att en gåva – eller offer – där ansågs öka chansen till bönhörelse.

– Och det gjorde man i vissa kyrkor just för att man ansåg dom vara heligare än andra. Det är en sed som inte brukar förknippas med protestantisk tid, snarare uppfattar många den som ett uttryck för den katolska gärningslära som protestantismen gjorde uppror mot.

På nära håll har hon studerat betydelsen av helighet. Sett och erfarit kopplingen till särskilda platser och rum. Inspirerad av Carlo Ginzburg har hon analyserat och skiljt mellan det föreskrivna, det praktiserade, det tolererade och det bekämpade. Men när hon som 47-åring berättar om vad helighet betyder för henne, då blir det inte kopplat till varken en teori eller ett särskilt kyrkorum, utan till relation. Helighet är synonymt med det allra viktigaste i hennes liv, säger hon.

– Det handlar om människor i min närmsta omgivning och min relation till dem, själva samspelet.

– I nuläget när jag jobbar med helt andra saker, med arkiv på statliga myndigheter, har min bakgrund som historiker betydelse. Många i samtiden har ju svårt att se varför man ska bevara massa papper och handlingar, men jag vill helst varken gallra eller slänga någonting alls. Då brukar jag säga ”jag vill ha kvar så mycket som möjligt inför framtiden”. Och när det gäller fenomenet helighet så förstår jag det som att alla människor har behov av att urskilja och särskilja vissa saker oavsett tro.  Text & bild: Beata Åhrman Ekh

Vad betyder HELIGT för dig?

Den som erfar helighet är priviligierad »

Helig är en egenskap hos Gud, upphöjd över världen och fri från ofullkomlighet enligt ordboken.

Och vi ska enligt Mosebokens kapitel 3 ”vara heliga, ty jag är helig”. Vad innebär det? De flesta människor respekterar vad som uppfattas som heligt och okränkbart, man vräker inte omkull gravstenar eller vanhelgar en kyrka, platser som är invigda/avskilda. Man känner vördnad för heliga byggnader som helgedomar, heliga platser som Jerusalem, heliga handlingar som sakramenten, heliga skrifter som Bibeln eller heliga människor som heliga Birgitta för att ta några exempel.

Är helighet nåt som berör den jäktade nutidsmänniskan? Ja, jag tror att tomheten blir för de flesta övermäktig när inget längre är heligt. Och är inte jakten på det tidlösa, det oföränderliga också en längtan efter helighet?

Jag får själv en känsla av helighet inför det jag inte begriper. Tillvaron överhuvudtaget men också det mätbara som jag erfar i vardagen. Det oändligt stora universum som vi ser skymten av blir för varje tid allt större i forskarnas jätteteleskop, och det oändligt lilla blir allt mindre i deras mikroskop. Ofattbara krafter som styr dessa många miljarder planeters banor. Exakt precision både rörelse och läge.

Länge var atomen den minsta byggstenen, nu vet vi mer om mikrotillvaron. En liten insekt, som man måste ha förstoringsglas för

att se, har nervsystem och en mängd kontrollorgan för att få mat och hitta rätt miljö för överlevnad. Ett nyfött barn som har fem fingrar som i normalfallet sitter exakt rätt på handen. Varför fem och varför just på rätt plats? Och försedd med en fungerande hjärna med dess ofattbara konstruktion.

Tänker på alla djur som har exakt den konstruktion som krävs i sin miljö och för sin uppgift. Inför dessa observationer känner jag mötet med en helighet, en kraft som jag bara kan erfara utan att förstå. Gener och utvecklingslära räcker inte för mig som förklaring.

Jag känner också helt friska och omdömesgilla personer som sett och fått tilltal av väsen som de kallar för änglar. Ofta har de, som min nära släkting, fått order att inget berätta, så även lärjungarna på förklaringsberget. Varför? Dessa möten med heligheten fascinerar mig.

Det finns också människor som lever så intensivt för andra och så nära det heliga, att jag ser dem som goda exempel på ett liv enligt den inledningsvis citerade uppmaningen att vara heliga. Min fadder och moder Teresa var sådana.

Den som erfar helighet är privilegierad, och min undran är hur fler i vårt sekulariserade samhälle ska få chansen att fylla tomheten i sina liv. Jag frågade vår präst och fick svaret: ”Vi kan få gå i helighetsskola genom att ta våra dop på allvar och leva ett liv i helgelse”. Så nu vet ni! 

Karl-Eric Magnusson

Vad betyder HELIGT för dig?

Du är helig och får del av nåden »

Varje morgon sjunger mitt inre:

Tacka Herren ty han är god hans nåd varar evigt. Varje kväll upprepar det sig – lyckan och tacksamheten för att jag lever. Måtte detta fortsätta åtminstone några år till, tänker jag under dagen och har min dialog med Gud. Detta har pågått några år men intensifierades i maj 2012.

Efter några års sjukdom fanns ingen återvändo. Möjligheten att överleva låg i transplantation av benmärg. Osäker utgång och snårig väg tillbaka. Min bror gjorde det möjligt.

Processen tog några timmar. Ganska odramatiskt med endast två personer närvarande vakande över min säkerhet. Tankarna gick till alla som kände till min transplantation och som bad för mig eller ”höll tummarna”. Då kom jag på att jag kunde be för dem! Välsigne er Kerstin och Nils Erik, välsigne er Siv och Gerhard, välsigne er Gun-Britt och Bengt…

De var över hundra! En euforisk känsla av glädje och tacksamhet spred sig i min kropp. Utanför sjukhusfönstret tittade majsolen fram bland vita sommarmoln och vajande lindar och askar i botaniska trädgården.

I en predikan för några år sedan berättade prästen om hur han kom på sig själv med att tänka onda tankar då någon inte gjorde som han ville i trafiken. Vem har inte det? Då berättade han att han numera istället sa ”Gud välsigne dig”. Även om medtrafikanten inte hörde det, var det en lättnad och en omvändelse.

Detta har jag tillämpat i flera år. På det trånga tåget, på perrongen, på vägen...

Föremålen för mina välsignelser varierade. Ynglingar med hasande gång och nedhasade byxor. Jag gick ju omkring och var irriterad på dem! Jag började tyst välsigna människor till höger och vänster. Ibland fick någon även höra det!

En morgon kom jag jäktande uppför trappan till perrongen, tåget stod inne och jag skulle inte hinna! Då mötte jag en yngling i trappan på väg ner. Han tvärvände, rusade upp och höll sin fot i dörren så att den inte gick igen och tåget väntade på mig! Gud välsigne dig, sa jag tyst. En annan gång väntade jag vid stationen och var så fördjupad i min bok att jag inte såg tåget komma. Någon knackade mig på axeln och sa: dö, ska du me eller? Gud välsigne dig unge man, även denna gång tyst. Och världen blir ljus och full av kärlek!

I Romarbrevet står det: Jag hälsar er alla Guds älskade i Rom, kallade att vara hans heliga. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.

Vi är ju alla Guds heliga! Dagen jag blev buren av mina vänners böner bär jag med mig varje dag. Månaden i sjuksäng fick jag rika tillfällen att blicka tillbaka på mitt liv, både på gott och ont. En tillbakablick som jag verkligen inte vill vara utan. De onda val man gör kan vändas till något gott, hur märkligt det än låter. Man måste bara våga se och reflektera över vad man gjort och dra slutsatsen av det och fram för allt förlåta sig själv.

Glöm aldrig bort att Du är helig och att Du får del av nåden. Gud välsigne dig! 

Anita Hjort

Vad betyder HELIGT för dig?

Att känna avskildhet med Gud »

Heligheten är inte något som finns bara i kyrkan på söndagarna. Lever man ut sin tro i det man gör i vardagslivet finner man heliga ögonblick.

Daniel Kullenberg, 34 år, kommer från Levene utanför Vara, sedan ett par år bor han på Göingegården i Varbergs norra utkant tillsammans med Rebecca, präst i Tölö, och sonen Melker.

Till vardags jobbar han som anestesisjuksköterska på Hallands sjukhus i Halmstad, där han söver och väcker patienterna vid operation.

– Jag ska se till patientens välbefinnande under operationen, säger han.

Men, just nu gör han praktik som diakonikandidat, och om allt går som planerat börjar han på Bräcke i höst för att vigas till diakon i september nästa år.

Så – vad är helighet för dig?

– Det är ett ord som man inte kan ta på, något man upplever i särskilda situationer. Och jag tror att man kan uppleva det var som helst, det behöver inte vara i en kyrka. Ändå behöver vi kyrkorummet, Guds helighet är på något vis koncentrerad där för att sedan spridas ut i skapelsen och världen.

– När vi nu går mot vår och får uppleva hur det sprudlar av växtkraft i naturen kan man känna en avskildhet med Gud, ett möte…

Har du känt dig berörd av helighet vid särskilda tillfällen?

Han funderar en stund.

– Ett sådant ögonblick av helighet var när Rebecca var nyprästvigd och hon celebrerade

mässan för första gången.

– Det kan också vara när jag går i en lövskog om våren och jag kan höra hur knopparna brister. Det kan också bli ett möte med heligheten hos Gud.

Du har ju ett särskilt jobb med många situationer där gränsen mellan liv och död är ytterst

smal. Kan du uppleva heliga ögonblick där?

– Jo visst… Det finns ju tillfällen när man tänker att ’det här kommer aldrig att gå vägen’. Jag följer ju normalt inte patienterna sedan jag lämnat dem till uppvaket. Men i-bland försöker jag gå och hälsa på dem efteråt. Jag minns särskilt en man vars liv hängde på en mycket skör tråd, han hade förlorat sin blodvolym 2–3 gånger. När jag träffade honom ett år senare hade han fått tillbaka livsglädje fast han hade gått igenom mycket. Det var ett stort ögonblick. Att Gud räddar är också heligt. Samma sak är det vid akuta kejsarsnitt, det upplever jag som ett heligt ögonblick när allt gått bra.

Och nu vill du satsa på diakoni?

– Jag tror att jag som diakon kan använda mycket av det jag har i min utbildning. Att vara sjuksköterska är i dag mycket administration, det är så mycket som ska dokumenteras. Även om patienten är i centrum, så naggas det i kanten, det finns ett produktionstänkande. Många kommer till sjukvården och upplever sig som sjuka, men det de behöver är egentligen någon att samtala med. Det finns en stor social nöd i dag. Den vill jag möta som diakon.

Text & bild: Lasse Bengtsson

reflektion | Caroline Krook

Ett helgat rum

Kyrkobyggnaden är ett rum där vårt eget privata liv ställs in i ett större sammanhang. Vilket sammanhang behöver inte vara helt uttalat, det handlar om ”tidevarv komma och tidevarv försvinna”. Det är en gemenskap med alla som gått före, en gemenskap med bygden men också med den världsvida kyrkan och de första kristna.

Kyrkan är en mötesplats, en mötesplats med det som är, det som har varit och det som skall komma. Mitt eget korta liv sätts in i ett betydelsefullt och oändligt sammanhang. Kyrkorummet är en helgad plats, inte helig, det är bara Gud som är helig, men helgad, avskild från det vardagliga för Guds räkning. Precis som en helg är en dag avskild från det vardagliga och ett helgon är en människa avskild åt Gud.

Ibland är vi litet slarviga med ordet ”helig”, men det vi kallar heligt är något ingen får förstöra.

– Fredagsmiddagen är helig i vår familj, då försöker vi alla vara hemma.

– En vecka i båten på sommaren är heligt för oss.

– En sommarmorgon på kökstrappan med frukostkopp och tidning är en helig stund. – Jag har en glänta i skogen som är en helig plats för mig.

Vad dessa platser och stunder egentligen är och betyder behöver vi inte beskriva. Så är det med kyrkorummet. De flesta som tillhör kyrkan har någon form av förhållande till kyrkorummet. Ett rum som varit platsen för avgörande händelser i ens liv får man ett förhållande till, ofta ett kärleksförhållande. Ett rum där man firar gudstjänst ofta lär man sig att älska, även om det inte är fråga om en okomplicerad kärlek.

Rum, ritual och människor står i ett samspelsförhållande till varandra. Kyrkoarki-

tektur har alltid varit ett uttryck för teologi, och därför finns det ett klart samband mellan kyrkorum, gudstjänstens utformning och rådande gudsbild.

Liturgin har en gång format kyrkorummet och därmed formar sedan kyrkorummet liturgin och gudsbilden. Ett statiskt bevarat kyrkorum, ett rum som inte genomgår några förändringar, präglas av den teologi och den samhällssyn som var rådande när rummet byggdes. 1800-talets samhällskick byggde på en struktur av makt och rangordning. De rika satt främst, ofta i speciellt påkostade bänkar. Pigor och drängar hade ingen plats alls, de var obesuttna, utan bänk i kyrkan därför att de inte ägde jord. Männen satt på den förnämsta sidan till höger, kvinnorna till vänster, ibland på bänkar utan ryggstöd och lägre placerade än männens.

Så började man bygga jättestora kyrkor, alla skulle få plats. I den framväxande frikyrkligheten skulle så många som möjligt få plats på första bänk.

Även när ingenting pågår i kyrkan har rummet ett budskap. Nu vill vi försöka förmedla ”närhet, ljus och ingen utanför (Sv ps 396:5).

Det betyder ofta ett annat sätt att sitta, kanske på stolar istället för bänkar, halvcirkel istället för efter varandra i rader.

Ofta blir det omvälvande obehaglig när det sker förändringar i kyrkorummet för dem som sällan går dit. Det är så mycket annat som förändras i världen, så man vill att kyrka ska representera det som är bestående.

Ibland kan själva kyrkorummet motsvara det lilla barnets övergångsobjekt. Innan barnet riktigt har mamma och pappa inom sig, blir ett visst föremål oerhört viktigt när barnet ska somna (lämna världen för en stund). En kyrka, en psalm en formulering kan bli

Vi måste hjälpa varandra att hålla det heliga heligt. Den människa som inte kan hålla något heligt blir mycket fattig.

ett sådant övergångsobjekt som behövs i en otrygg värld, när man inte är riktigt säker på att ha ”Gud inom sig”. Detta är naturligtvis inget man uttrycker eller på något sätt är medveten om, men tanken ger åtminstone mig en förklaring till den upprördhet jag kan möta inför förändringar av gudstjänstrum och liturgi. Naturligtvis finns det också många andra skäl – ibland högt berättigande.

Finns det något i tillvaron som är evigt så är det väl GUD! Och kyrkan är ”Guds hus”. Om inte den består, vad ska då bestå, tänker många. Det är verkligen en trygghet med kyrkans torn och siluett, och på något sätt vill man också att rummet ska användas till det rummet är avsett för, nämligen bön och gudstjänst, även om man själv ytterst sällan går dit.

En stäng kyrkport signalerar på något sätt att ”Gud inte är hemma”. Gud tar inte emot mig just nu. Det är allvarligt när vi inte kan hålla våra kyrkor öppna. Det bidrar till sekulariseringen. Det finns också risk att vi bidrar till sekulariseringen genom att själva profanera kyrkorummet, till exempel profana konserter med inträde, helt profana skolavslutningar och uthyrning av kyrkan till olika ”events”. Gud tar nog inte illa upp av en kaffekopp på bordsaltaret, men kanske vi själva tar skada av det därför att de flesta av oss behöver helgade, avskilda, platser.

Ett gudsmöte kan ske överallt, och Gud bor förvisso inte i tempel byggda av människohand. Himlarnas himmel rymmer inte Gud – än mindre de kyrkor vi byggt (Apg 17:24, 1 Kungabok 8:27). För många människor är länken till det heliga mycket skör, i kyrkan lider vi av en både utifrån och inifrån kommande sekularisering. En ordlös bön/tanke vid ett tänt ljus i en ljusglob kan vara mycket nog för en ovan bedjare, och det lugna stilla rummet

behöver det flesta av oss för att kunna hitta det stilla rummet inom oss själva. Just för att kunna uppleva att alla tider och alla platser är heliga behöver vi den avskilda platsen, det helgade rummet. Vi måste vara rädda om det rummet och inte själva profanera det. Vardagsrum har vi gott om i samhället men inte helgdagsrum, högtidsrum.

Redan för tio år sedan sa Owe Wikström litet skarpt i sin bok Om heligheten: ”Helighetens professionella distributörer har delvis marknadsanpassats och förlorat tilltron till helighetens och mystikens egen styrka.”

Jesus visade en våldsam vrede då Herrens tempel hade förvandlats till en marknadsplats (Mark 11:17). Vi måste hjälpa varandra att hålla det heliga heligt. Den människa som inte kan hålla något heligt blir mycket fattig. Det är upplevelsen av det heliga som skänker resten av livet en övergripande mening.

Kyrkobyggnaden med sitt torn mitt i byn blir en sorts markör för en osynlig verklighet som på olika sätt ändå blir delvis tillgänglig. Byggnaden representerar en samlad helig erfarenhet. I denna värld tvingas det heliga till att översättas: verbaliseras och gestaltas symboliskt. Vi har inte mycket längre som hjälper oss att relatera till det heliga. Vi behöver byggnader, symboler och riter.

Var rädd om kyrkan! 

Caroline Krook är biskop emerita i Stockholms stift

Caroline Krook

Bild: Lars Rindeskog

reflektion | samtal med Owe Wikström

Helighet kommer

– Jag ville uppvärdera mystiken, liturgin, det heliga rummet och ikonernas roll. Fast inte ur ett högkyrkligt nostalgiskt perspektiv med bugande gudstjänstingenjörer, säger Owe Wikström.

Ibland har 1990-talet kallats för andlighetens årtionde. Det är inte självklart vad som exakt menas med en sådan formulering. Men under detta årtionde observerades en rad förändringar: Värderingsforskare kunde ana en nedgång i värderingar knutna till vad man traditionellt kallat sekularisering. Och den politiska debatten kom efter kalla kriget att handla om andra saker än tidigare såsom religion och religiösa identiteter. Filosofer och idéhistoriker kunde observera en Guds återkomst i filosofisk debatt och i kulturlivet. Och enskilda människor uppvisade ett förnyat intresse för andlighet och helighet i vid bemärkelse.

Mitt under denna period skrev professorn i religionspsykologi Owe Wikström boken Om heligheten. Helighetens envisa vägran att försvinna. I år är det 20 år sedan den boken kom ut. Och på tröskeln till det nya året, på nyårsafton, träffar jag honom för ett samtal om helighet.

I boken beskrivs en rad olika upplevelser av helighet, alltifrån andakten vid kyrkans ljusbärare och det vördnadsfulla knäfallet vid en altarring till en konsert i Globen med Depeche Mode eller fredagsmyset hemma i soffan. Heligheten rymmer en mängd dimensioner; heligheten är både ”en inomreligiös term med metafysiska övertoner och ett ord som uttrycker en känsla av det privat eller kollektivt okränkbara”; heligheten och dess riter skapar ”zoner för värden vi vill värna”.

Att hålla något för heligt och att ritualisera livet kan de flesta känna igen, men varifrån kommer heligheten?

– Heligheten kommer ur människans läng-

tan, den längtan som enligt kristen tro hör samman med att vi är utkörda ur paradiset. Det är en konstant önskan om att tillhöra något större än det profant vardagliga, och den kommer inte att avta.

Men även om människans helighetslängtan inte försvinner förändras den över tid och ser olika ut i olika epoker. Vad har hänt under de 20 år som gått sedan du skrev boken om helighetens envisa vägran att försvinna?

– Heligheten har blivit mer uppmärksammad och accepterad i samhället under denna tid. När jag skrev boken gjorde jag det i opposition mot kyrkans intellektualisering. Jag ville uppvärdera mystiken, liturgin, det heliga rummet och ikonernas roll. Fast inte ur ett högkyrkligt nostalgiskt perspektiv med bugande gudstjänstingenjörer.

– I dag har heligheten blivit mer integrerad i kyrkan, med Taizésånger, pilgrimsrörelsen och midnattsmässor. Kyrkan har öppnat upp och fattat. Och det är frukten av ett positivt inlyssnande av samtidsmänniskan och hennes behov av ett språk bortom predikandet.

Samtidigt är Wikström noga med att påpeka att det finns gränser för hur inlyssnande kyrkan ska vara. I boken Om heligheten finns en stark kritik av den banalisering av heligheten, som kyrkans egna företrädare ibland ägnar sig åt. Owe Wikström menar att heligheten representerar och närvarandegör det radikalt annorlunda; heligheten tränger in i världen och ersätter kaos med kosmos och skänker livet mening. Ytterst är detta ett mysterium som man ska vörda. Men ganska ofta förbarnsligas helighetens mysterium så att eftertänksamma personer blir generade. Sentimentalisering kan hindra mötet med den Helige.

Hur tycker du att det idag står till med kyrkans banalisering av heligheten?

ur vår längtan

– Ja du, man kan verkligen fråga sig var den heliga vreden och saltet finns idag? I nitet att komma människor nära riskerar kyrkan att svika trons radikalitet och dårskap. Jag menar – idag hade Jesus, istället för att rensa templet, kanske kört ut folk ur hysteriskt stora köpcentra. Vart tog orden om mammon vägen? Kyrkan riskerar att bidra till sin egen sekularisering genom att tona ner de moraliska kraven i Kristi ord. Följden blir att man beskriver Jesus som menlöst snäll, som gruset, gräset, vinden eller något annat snömos.

Vi talar vidare om den tid som är vår. Som på en gång är spännande och svår, där en stor andlig längtan paras med en religiös språklöshet. Men lösningen är varken en banalisering av heligheten eller den alltför pratiga förkunnelsen.

– Kyrkan borde bli bättre på att erbjuda ett slags undertext. Kyrkan måste satsa på att förklara vad som är trons poäng. Vad står orden för? Vad betyder liturgin? Varför tänder vi ljus i kyrkan? Kristen tro är ju inte bara något terapeutiskt eller estetiskt. Det finns normativa drag i vår tro! Men var finns undervisningen och fördjupningen kring detta?

I boken gör Wikström en åtskillnad mellan den stora och den lilla heligheten, där den stora refererar till stora universella myter medan den lilla rör privata och ”små” heligheter. De små heligheterna bereder ut sig medan de stora

avtar. Allt fler människor har svårt att känna igen sig i de stora heltäckande berättelserna och trossystemen.

– Denna individualisering och privatisering har ökat sedan jag skrev boken, säger Owe Wikström och fortsätter:

– Men det finns en stor makroberättelse som väldigt många människor sluter upp omkring, och det är den om naturens helighet. Oron för miljöhot och klimatförändringar och känslan att nu måste vi göra något är gemensam för många, också i en tid då till och med heligheten annars har blivit min egen högst privata.

Frågan om planetens okränkbarhet rör alla människor överallt – den frågan drar in hela globen – och ger därmed nytt bränsle till de existentiella samtalen.

Innan vi tar farväl talar vi lite om förhoppningar inför det nya året. Samma morgon har Upsala Nya Tidning återgett en intervju med årets upplänning. Denne citerade då en aftonbön han brukade be: ”Gode Gud, låt allt vara som vanligt!” Vi småskrattar lite och inser att vi är priviligierade som tilltalas och känner igen oss i formuleringen.

– Och samtidigt är det ju en bön som berättar något oerhört centralt: att livet, det alldeles vanliga vardagliga livet, är heligt och gåva. Tänk om vi lärde oss se det, avslutar Wikström. 

Text & bild: Jonas Eek

nya böcker

Ställer frågor om gränser

Ärkebiskop Anders Wejryd har tagit initiativ till en bokutgivning för enskild eller gemensam reflektion under fastetiden. Först ut i denna serie är biskopen i Luleå som skrivit Gränslandet

Gränslandet

Hans Stiglund

Verbum

Det är ett glädjande initiativ, och Stiglunds bok är en snygg utgåva i tilltalande layout och lagom format både vad gäller stil, nivå och innehåll.

Det är en personligt hållen bok om gränser och gränsöverskridande. Hans Stiglund är uppvuxen i Haparanda, där Torneälven bildade tydlig gräns mot det annorlunda Finland. I gränslandet väcks frågor om vem som satt upp och definierat gränser. Boken är, som sagt, personlig, och Stiglund berättar om hur gränsdragandet blev viktigt för honom i trons och teologins värld.

Tveksamheter kring ämbetsfrågan gjorde att han kom att prästvigas i Göteborgs domkyrka istället för Luleå. Men ett prästmöte 1989 i Luleå förändrade allt och han kom att se att kristen tro handlar mindre om gränser och mer om gränsöverskridande. Evangeliet är ytterst ”en inbjudan till förändring”.

Också fastetiden inbjuder till förändring. Därför är det angeläget med böcker och inspiration till en sådan process. Och kanske kan det för läsaren bli som för Stiglund att man förändrar sina perspektiv.

I boken finns som grundläggande tema en förändring i förståelsen av gränsen, från den där tydliga älven till något än mer spännande. ”Jag har fått upptäcka att gränsen inte är ett streck utan ett rum. Ett öppet rum där jag kan få möta Gud och människor”, avslutar Stiglund.

Jonas Eek

Andakter drar oss in i Guds liv

Andaktsböcker kommer och går, somliga består. Wilfrid Stinissens snart 20 år gamla I dag är Guds dag (Libris 1994) är en sådan som bestått, som håller för läsning år efter år. Jag är övertygad om att Peter Halldorfs nya bok för daglig läsning Med evig kärlek också hör till denna grupp.

Med evig kärlek

Peter Halldorf

Artos

Den dagliga andakten räknar vi väl alla till den goda rytmen i våra liv, även om det i perioder i livet varit svårt att upprätthålla den. Som hjälp har det funnits många andaktsböcker.

Det är inte lätt att säga vad som är en bra bok för daglig läsning, vi är olika och befinner oss på olika vägar i livet. Men jag vill att en sådan bok ska innehålla något mer än en lätt flyktig tanke över livet, något som bär under dagen. Och då bör den bara väl förankrad i både Bibeln och i kyrkoårets goda rytm för hela året. Så är det med Stinissens bok, och så är det med Halldorfs.

En annan god sida med andaktsböcker av detta slag är att jag inte lockas (eller inte bör lockas) av att bläddra fram texter som passar just mig och just nu, att hellre välja texter som stryker medhårs än de som utmanar. Utan jag får ta emot just denna dags text som en gåva, precis som jag tar emot dagen som en gåva. Texten får slå rot och ge tröst och hopp i mitt inre. Jag får ta emot – och utmanas.

Eller som Peter Halldorf skriver 4 februari:

”En andlighet som primärt söker upplevelser bidrar till att späda på vår rastlöshet och flyktighet. Vi söker oss hela tiden dit – den kurs, konferens, retreat eller andlige lärare – där vi tror oss kunna få den största trösten och den djupaste friden. Men när vi blir indragna i Guds eget liv och hemmastadda där, är vi hemma överallt – om än vi är främlingar i världen.”

Så tror jag att hans dagliga läsningar hjälper oss att bli indragna i detta Guds liv.

Lasse Bengtsson

nya böcker

Befriande tilltal om frukterna

Rik källa för plock av texter

Wilfrid Stinissens nya bok beskriver hur livet kan bli när Anden får full frihet att blåsa vart den vill. Det här är inte en bok som andas krav och pekpinnar. Det är en bok med ett befriande tilltal, där fokus inte ligger på att göra utan på vad vi har fått. Det kristna livet är en gåva att ta till sig, skriver författaren.

Det nya viner

Wilfrid Stinnissen

Artos/Libris

Ord som lyser

Red Anna Ekman

Libris

Hela boken handlar om Andens frukter (Gal 5:22-23). Stinissen öser ur den kristna mystikens källor när han i nio ”fruktkapitel” – kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och saktmod, självbehärskning – beskriver vad som sker när man låter den helige Ande leda sig.

Det som möter läsaren av denna andaktsbok är en insiktsfull andlig vägledare som varsamt och eftertänksamt leder läsaren in i det kristna livets ”fruktvärld”. Utgångspunkten är kärleken. Alla andra frukter är nyanser av kärleken. Stinissen skriver tänkvärt om kärleken: ”du kan inte älska andra om du inte älskar dig själv, men du kan inte älska dig själv om ingen annan älskar dig.”

Detta är en andaktsbok med ett innehåll som rymmer många bottnar och som tål att slitas på. I de olika kapitlen återfinns guldkorn som öppnar upp och banar väg för nya horisonter. Några av dessa guldkorn: ”Riklig växt och utveckling sker först när jag släpper taget om mig själv”; "Att vara kristen innebär att leva i den helige Andes regi.”

Särskilt har jag kommit att stanna för Stinissens guldkorn om godheten och vår svaghet: ”det finns en öppning i oss genom vilken godheten kan strömma in. Denna öppning är vår svaghet och hjälplöshet. There is a crack in everything/that´s where the light gets in, sjunger Leonard Cohen.”

Det är ett befriande tilltal som andas morgonluft och ett nytt liv att leva!

Hans Almer

När jag fick boken Ord som lyser i min hand tänkte jag först: vem – om någon – är intresserad av en bok som denna? Alltför många böcker med ”tänkvärda ord” har getts ut, ofta med bilder på blommande sommarängar, måsar mot blå himmel och skummande vågor i havet. Böcker som man bläddrat igenom och lagt ifrån sig med ett ”jaha”. Men efter att ha bläddrat och läst en stund i denna bok är jag ändå fast. Det måste tyda på ett gott urval. Och inga kolorerade bilder.

Ord som lyser är en samling av texter av olika slag; poesi, aforismer, berättelser, psalmer och tal från kända och okända författare från olika tider och kulturer, allt från Astrid Lindgren och Karin Boye till William Shakespeare. Texterna är ordnade i fyra avdelningar: kärleken, barn, sorg/förlust samt livet som kommer oss till mötes.

Ett rikt material att ösa ur, men ett bättre register för att hitta hade varit önskvärt. För jag tror att den kan fungera just som en källa när man vill sätta ord på känslor och upplevelser som man har svårt att finna ord för, antingen det gäller glädjen över ett nyfött barn eller den bottenlösa sorgen över en förlorad vän.

Och somliga texter kan man ju ta till bara för roa några medmänniskor med något så banalt som en uppdatering på facebook, när man tröttnat på all präktighet. Som denna vishet från Nalle Puh: ”Det är roligare att prata med någon som inte använder långa, svåra ord. Utan korta lätta ord, som: ’Vad sägs om lite lunch?’”

Lasse Bengtsson

nya böcker

Barnbibel med Jesus i fokus

Många är väl de föräldrar som ibland funderar över hur man ska tala med barn om helighet och Gud? Att tillsammans läsa en barnbibel kan vara en god idé. Då ska man dock notera att det finns en uppsjö av barnbiblar, vilkas kvalitet kraftigt skiftar både stilistiskt, teologiskt och illustrativt. Glädjande då att Libris förlags nya barnbibel är skriven av Ylva Eggehorn. För det borgar för kvalitet.

En vän från

himlen

Ylva Eggehorn Libris

Att se djuren som sin nästa

Det är väl få som är så oförtröttliga i sin kamp att koppla samman djurrätt och kristen tro som paret Annika Spalde och Pelle Strindlund. För ett par år sedan kom Strindlunds Jordens herrar, där han jämförde djurens situation i dag med forna tiders slaveri. Nu har de skrivit en gemensam bok Kärlekens väg, där de inkluderar djuren i begreppet ”vår nästa”.

Kärlekens väg

Annika Spalde & Pelle Strindlund

Back to being

Eggehorn har ett tydligt narrativt grepp. Berättelsen börjar med barnet och stjärnan, krubban och utsattheten. Annars fastnar lätt barnbiblar i en förutsägbar kronologi, där man pliktskyldigt börjar med Första Mosebok och skapelsen och långsamt rör sig framåt. Problemet blir då att halvvägs genom Gamla testamentet – någonstans kring David och Goliat – har de riktigt spännande och välkända berättelserna börjat ta slut. Både barn och vuxen riskerar att tröttna och lägga boken åt sidan. Och då är det långt kvar till Jesusberättelsen.

I Eggehorns tappning sker inte det. Jesusberättelsen är bokens ärende, som också titelns antyder. Denna berättelse bildar ram inom vilken också Gamla testamentets texter så småningom ges utrymme, då under rubriken ”Berättelser som Jesus hörde”. Det är stilistiskt smart, teologiskt tilltalande och uppbyggligt upplysande för den vuxne som ges hjälp att se Bibelns större sammanhang. Visst kan man göra en och annan anmärkning –Paulus lyser med sin frånvaro och figurerna på Tord Nygrens illustrationer känns ofta ganska gamla. Men på det hela taget visar En vän från himlen att god teologi ofta sammanfaller med god pedagogik.

Ylva Eggehorn fick år 2010 Teologifestivalens pris Silverkeruben för ett författarskap som ”med stort mod och sällsamt levande språk […] närmat sig livets stora frågor”. Man kan konstatera att den motiveringen håller än!

Jonas Eek

Hur vi människor behandlar djuren hänger samman med hur vi behandlar andra människor, är deras tes. Och historien ger dem många exempel; se hur fångarna i Abu Ghraib fick krypa runt i koppel som djur, berövade all sin mänsklighet.

Såväl Bibeln som helgonlegender visar att det finns en annan väg, den väg författarna kallar kärlekens väg. Men få tolkar Bibelns berättelser på detta sätt; att uppvärdera djurens värde utan att minska människans. Så hoppas de att väcka fler för denna tolkning. Gandhi är en av de förebilder de gärna citerar: ”För att skåda ansikte mot ansikte den sanningens ande som är överallt och genomströmmar allt måste man kunna älska det ringaste i skapelsen som sig själv.” Så också Jesaja med sin profetia om det kommande paradiset.

Köttätandet en del av upproret mot Gud. När vi gestaltar Guds rike i dag, vill de se att djuren räknas in i detta; paradisets sämja mellan alla varelser.

Köttätandet är djupt rotat i vår kultur, och svensken äter näst mest kött per person i hela EU. Frågan är om, eller kanske när, vi når en tipping point , där den vegetariska/veganska kosten är normalkost –köttet undantaget.

En utmanande bok, som alltid när Spalde/ Strindlund skriver. Jag hoppas att många vågar ta utmaningen, läsa och samtala om hur kärlekens väg i relationen till djuren kan ta gestalt i dag. Det skulle såväl djuren som klimatet och miljön vinna på – och människan.

Lasse Bengtsson

Gudstjänst

Angelägen gudstjänst

Ett program med spaning på framtidens gudstjänst.

En kreativ och kritisk diskussion om gudstjänstreformen.

En belysning av gudstjänstens uppbyggnad, text, musik och gestaltning.

En sätt att stärka engagemanget för gudstjänsten.

Ur vårens utbud:

Tisdagsförmiddagar i domkyrkan

• 16 april Angelägen musik – om texten och musiken: Tommie Sewon, artist och kompositör

• 28 april Angelägen liturgi – om gestaltning, Lena Sjöstrand, teol dr, präst

• Angelägna passager – dag om kyrkliga handlingar

9 april i Uddevalla och 10 april i Halmstad

Jan-Olof Aggedal, teol dr, präst samt Jonas Eek, stiftsteolog, präst

• Utbildning för styrgrupp av gudstjänstutveckling

Ettårigt program med start 13 april (Åh) eller 7 september (Helsjön)

• Mer om kyrkohandboken på finska

16 maj Göteborg

Tuomo Valjus, präst vid kyrkokansliet och Jani Fleivik, kantor

Läs mer på internwww.svenskakyrkan.se/goteborgsstift

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

ps | Kristine Ålöw

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

Ett blinkande kors i neon

Under min studietid hade jag förmånen att kunna förlägga ett år av mina studier i den gamla industristaden Leeds i norra England. Idag är Leeds en studentstad och Englands femte största. Förutom gamla industribyggnader varvat med fräscha affärskvarter så kryllar staden av pubar, barer och nattklubbar.

Men en byggnad skilde sig från de andra, en nattklubb förlagd i en vacker gammal gotisk kyrkobyggnad. Den omåttligt populära nattklubben kallades för ”Halo” (Gloria), och affärsidén var uppbyggd kring kyrkliga symboler och riter. Drinkarna var uppkallade efter de fyra apostlarna, dopfunten fungerade som en vattenfontän och på kvällarna dansade gogo-dansare i predikstolen.

Varje gång jag passerade denna byggnad skar det till lite extra i hjärtat, och det kändes som om någon vanhedrade något heligt.

En kväll, då stället verkade fullsatt, stannade jag till utanför på grusgången och reflekterade över min egen och samhällets syn på helighet.

Jag tror att alla människor någon gång söker och längtar efter något heligt. När man ställs inför livets stora och svåra frågor letar man ofta efter någonting som är större än livet självt, någonting som har ett okränkbart värde. För mig handlar det om min relation till Gud. Jag tror att allt det jag håller som heligt bottnar i den, och heligheterna tar sig uttryck i verkliga händelser, platser och människor.

Helighet för mig är intryck mitt i vardagen som påminner om att det finns något större. Det kan vara en plats, i ett möte, i en sång på radio eller under en löprunda, där Guds närvaro blir oerhört stark och där jag plötsligt blir varse att det finns så mycket mer än min egen vardag. Det är bänken vid min morfars grav på kyrkogården där jag under en svår period fann tröst och ro. Det är bokmärket min farmor virkade till mig som än idag finns i min Bibel för att lätt hitta min favoritvers.

I grund och botten är det en glimt av Guds härlighet som gör mig varse om att livet är givet av Gud och hur stor Hans kärlek till oss är. Således tror jag också att det är viktigt att visa hänsyn och respekt inför sådant som andra människor håller heligt.

Tillbaks till den där nattklubben i Leeds. Jag hade ingen som helst anknytning till denna kyrka, och anledningen till att den var nedstängd var för mig okänd. Men jag tror att det var en plats där tidigare generationer sökt Gud och fått möta Honom, en plats som säkerligen varit helig för många. Det kändes som om respekten för denna vackra kyrkobyggnad och dess historia var som bortblåst.

Jag blev stående utanför de tunga kyrkportarna och det blinkande neonkorset. Jag minns att jag önskade att vi kunde hitta tillbaka till den gyllene regeln. Att vi ibland kunde försöka lämna vår strävan efter framgång och rikedom och göra mot andra så som vi själva vill bli behandlade. 