Krönika | Esbjörn Hagberg
Att mötas i samtal
U
rsäkta mig, sade hon, när jag möter någon så pratar jag hela tiden. Det är ett av dessa många möten längs promenadvägen. Vi känner igen varandra, utan att känna varandra. Hon lever ensam sedan många år och ”det gäller att passa på att prata när jag träffar någon, det är så tyst därhemma.” Hennes erfarenhet är mångas erfarenhet. Det blir tydligt när vi i pandemitid har tagit en av våra dagliga promenader. Det blir många pauser längs vägen. Den lilla stadens fördelar är att vi varje gång träffar några att samtala med. Numera har vi dessutom alltid någonting att tala om. Om det inte är vädret, är det smittan, vaccinationerna eller längtan efter att få krama sina barn och barnbarn. Ibland kommer också samtalet att röra sig från det allmänna, till det mer personliga och privata. Det är mycket som aktualiseras när livet inte är som vanligt. En pandemi skapar en slags kollektiv kris. En kris är ett tillstånd där ens tidigare erfarenheter och reaktionssätt inte är tillräckliga för att förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen. Detta år har min hustru och jag för första gången på länge roat oss med att
34
Korsväg 2 | 2021
lägga ett 1000-bitars pussel. Det är inte alltid enkelt men skulle vara omöjligt om det inte fanns en bild på kartongen att utgå ifrån. När vi suttit där och letat våra bitar har det ibland känts som en påminnelse om tiden som är nu. En kris är som ett pussel som ramlat isär, pusselbitarna ligger huller och buller, nya bitar har tillkommit och dessutom finns ingen bild att utgå ifrån när jag ska försöka att lägga det på nytt. Ingenting blir längre som det en gång var, som det är i en kris. Krisen förändrar både min bild av livet och mig själv. Nu behöver det inte vara en pandemi för att en kris ska uppstå. Det är många gånger livet ställer oss inför det okända. I förändringen från att vara barn till tonåring eller yrkesverksam till pensionär, när sjukdomsbesked kommer eller en anhörig dör är bara några situationer när vi plötsligt befinner oss där vi aldrig tidigare varit. Det är då de stora frågorna om livet kan komma: Vem är jag när jag inte längre har ett arbete att gå till, livet är hotat eller jag har blivit ensamlevande? Vem kan älska mig när jag inte längre orkar som förr? Vad kan jag lita till när jag nu insett att även jag kan drabbas och att även jag ska dö? Vad finns det för me-
