Kultur, s

Erik Wijk Celanders förlag, 2022

Ett måste för alla politiskt intresserade. Erik Wijk skriver nyanserat och personligt om livsupplevelser, samhälle och politik. I slutdelen av boken finns ett antal kapitel som hör till det bästa i svensk litteraturkritik. Ett antal författarskap undersöks med skärpa och breda perspektiv. Några av dem är Astrid Lindgren, Tove Jansson, Lena Andersson och Jan Myrdal. I slutkapitlet porträtteras Frances Tuuloskorpi, tidigare klubbordförande på Stockholmsbagaren och ansvarig för antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen.

Silvia Avallone Natur & Kultur, 2012

Översattning: Johanna Hedenberg

I ett nedslitet bostadskomplex i den toskanska kuststaden Piombio växer de två 13-åringarna Anna och Francesca upp. De är på väg ut i vuxenlivet och drömmer om frigörelse, kärlek och framtida jobb. I bakgrunden finns politiken och fackföreningen på stålverket, men också dragkampen mellan engagemang och uppgivenhet. Boken finns nu i pocket.

Martina Holmberg Verbal, 2022

Om byn Qaanaaq på Grönland där det blivit allt svårare att livnära sig på fiske. Fem generationer ger omskakande och personliga berättelser.

Agota Kristof Wahlström & Widstrand, 2019

Översattning: Marianne Tufvesson

Magisk trilogi skriven av den ungerska författaren Agota Kristof. Berättelsen tar sin start vid andra världskrigets slutskede. Två tvillingpojkar har inkvarterats hos sin mormor som missmodigt tar emot dem. Deras liv förändras i kampen för att överleva. Som läsare sugs man in pojkarnas gåtfulla universum. De tre böckerna finns samlade i en pocketvolym och finns också som ljudbok.

Thomas Piketty Mondial, 2022

Översattning: Rakel Lennartsson

Den franska ekonomen Thomas Piketty har mer djuplodande än någon annan kartlagt och analyserat orsakerna till ojämlikhet och ojämlikhetens historia. Flera av hans böcker är tjocka som flera tegelstenar, men här får läsaren allt det viktiga på 250 sidor. Finns också som e-bok.

Göran Greider Ordfront förlag, 2022

Bok om stormig kärlek mellan finnmarkens och kolmilornas poet Dan Andersson och studentskan och Östermalmsbon Märta Larsson. Starka känslor och ett tragiskt slut utlovas.

Sarah Moss Bokförlaget Atlas, 2022

Översattning: Rose-Marie Nielsen

Hur överkomma tristessen? I den brittiska författaren Sarah Ross roman använder familjen i den skotska stugbyn olika knep: utflykter, löpturer, sex och städning. Successivt tilltar mörkret och den oåterkalleliga vändningen närmar sig. Både The Guardian och The Times utsåg ”Sommarregn” till årets bästa bok 2020.

Ia Genberg Weyler förlag, 2022

Roman skriven men minutiös skärpa. Fyra starka porträtt som startar med att en kvinna ligger nedbäddad i feber. En bok som både är omtumlande och skapar en gnagande oro. Vann Augustpriset i år.

Sebastian Barry Norstedts, 2020

Översattning: Erik Andersson

Två hemlösa trashankar tar skydd under en häck i Missouri. Så inleds denna förunderliga och uppmärksammade roman om amerikanska inbördeskriget och krigen mot ursprungsbefolkningen. Ännu en roman av en irländsk författare som skapar både engagemang och upprördhet.

Jan Guillou Piratförlaget, 2022

Jan Guillou är i bättre berättarform än någonsin tidigare. De gamla hjältarna Erik Ponti och Carl Hamilton dyker upp igen, nu något ålderstigna. Men de dras snabbt in i dråpliga äventyr och förvecklingar. Under ytan finns en frätande samhällskritik.

När jag veckopendlade en tid i höstas åkte jag med tunnelbanan klockan 05.15 från Bredäng på måndagarna. Jag är morgontrött och hade kämpat mig ur min varma säng för att dra på mig tjockkappan en novembermåndag och med bister min styra stegen mot t-banan. Jag minns att jag tänkte, vad jobbigt att behöva gå upp så här tidigt varje morgon, fem dagar i veckan, året runt. Särskilt under vinterns iskalla och beckmörka dagar. Det var nästan så det hisnade. Med en gnutta svart humor tänkte jag, undrar vilka stackars människor som liksom jag måste ta tunnelbanan till jobbet så här tidigt denna mörka och råa gryning.

När jag klev på tåget möttes jag till min förvåning av överfulla vagnar vart jag än såg. Jag fick snällt acceptera en ståplats där jag halvsovandes höll i en stång för att inte tappa balansen. Jag tittade mig omkring på människorna på tåget. Vilka är alla de som fyller ett helt tunnelbanetåg så här okristligt tidigt? De flesta satt ihopkrupna och halvsovande, lite bleka, andra stod med blicken fäst någonstans långt bort. Några förde ett lågmält samtal med varandra.

Men framför allt var det bara en sammanbiten, återhållsam, kollektiv tystnad i detta plågsamt morgontidiga tåg som färdades mot centrum. Jag tittade på ansiktena på de som satt där, plikttrogna. Kroppar som gör vad de måste göra, för att de måste. Kroppar som är i tjänst för andras bekvämlighet. Kroppar som sköter samhällets marktjänst, lyfter, skurar, tvättar och bär.

Jag tänkte, vilken enorm disciplin man måste ha för att åka med detta tåg varje morgon och sedan jobba en lång arbetsdag, år ut och år in. Varifrån kommer tåget? Jo, det kommer från förorter som Fittja, Alby och Norsborg. Det är nästan ett helt tåg fyllt med bara människor vilka har olika former av invandrarbakgrunder, som ska till sina arbeten.

Lokalvårdare, sophämtare, lagerarbetare, vårdbiträden. Fysiskt tunga jobb, slitsamma, utan status, med liten frihet, låga löner. Men jobb som efterfrågas och behövs. Som städar bort smutsen, kastar soporna, bygger det tunga och tar hand om gamla. De sköter det som ingen annan vill göra till en låg kostnad.

Jag höll mig stadigt i räcket medan tåget skumpade fram. Det skarpa ljuset från lamporna i vagnen lyste in i ögonen. Det här tåget var fyllt av människor som bär upp samhället i tysthet. Lika tyst som det var i vagnen vi färdades i.

SFI lärare, litteraturvetare och skribent bosatt i Bredäng

FOTO: JORDAN SANCHEZ/ UNSPLASH

l Fackförbundstidningen Mål & Medel, som ges ut av Livs, tar bort sitt kulturmaterial. I en uppmärksammad artikel i Aftonbladet (14/11) skriver journalisten Rasmus Landström att kulturskymningen är en del av en större trend. Han menar att texter om böcker, film och musik alltmer sällan får plats i den fackliga pressen. Landström skriver att det är ”ynkligt” att fackliga

Landström vill se mer kultur i fackförbundspressen Krönika: Kulturorganisationer slänger ut kulturen skymning och att det blir svårt att kritisera i svensk högerregeringen för att skära i fackpress anslagen till kulturen om de fackliga organisationerna inte själva ger utrymme för kultur. Sist, s.16

ILL: KALLE HOLMQVIST

l Postverksamheten outsourcades på bönder, som fick ansvar för att transportera posten vid sidan av jordbruket. Men tanken var inte att bönderna skulle bära breven själva. Varje postbonde skulle ha två drängar, som skötte själva brevbäringen, i ett slags stafettsystem. Drängarna bar posten till nästa postbonde och sen fick den bondens drängar ta över.

Enligt statens bestämmelser skulle postbondedrängen vara beväpnad med ett spjut för att skydda posten. I Stockholm började man redan i slutet av 1600-talet ha anställda brevbärare, även kallade postiljoner, som bar hem post till folk. Men det var först på 1860-talet som det systemet slog igenom och ersatte postbönderna.

Brevbärarna hade inte så höga löner, men å andra sidan tryggare anställningar än många andra. De som arbetat länge fick dessutom rätt till semester och pension.

I Ivar Lo-Johansson roman Kungsgatan blir Adrian, en av huvudpersonerna, brevbärare när han flyttar från landsorten in till Stockholm. Adrian får uniform, en fin titel och status. Ivar Lo hade själv arbetat som brevbärare, vilket han skriver lite kort om i memoarboken Asfalt.

De postanställda var stolta över sina jobb och organiserade sig tidigt. Sveriges postvaktbetjänteförening, som bildades i Stockholm 1886, var ett av de första landsomfattande fackförbunden. Lantbrevbärare och poststationsföreståndare hade ett tag egna förbund. Postfacken slogs ihop, bytte namn flera gånger och blev Svenska postförbundet, som 1970 gick upp i Statsanställdas förbund – numera Seko.

På Sveriges postvaktbetjänteförenings första kongress kom man överens om att kräva bättre arbetskläder, fri medicin, mer jämlika löner och att få vara ledig var tredje söndag. Posten delades nämligen ut på söndagar – men det avskaffades 1951. Och 1987 avskaffades lördagsutdelningen.

Det var kanske rimligt. Men sedan kom privatiserings- och nedskärningsfebern till Postens chefsrum, man skar ner på personalen, och i dag delas breven bara ut varannan dag här i Stockholm. Om ens det.

FOTO: PRIVAT

l Gabriella Lavecchia, ordförande i Seko, var svensk facklig delegat vid Världsfackets (ITUC) kongress i Melbourne i Australien 17–22 november. Här kommer hennes rapport till Första Linjen: ”Den 17–22 november höll Världsfacket sin femte kongress i Melbourne i Australien. Över 1000 deltagare från drygt 160 länder samlades för att tillsammans mejsla fram strategier för att möta alla de utmaningar som möter oss på såväl global som nationell nivå. Det var en kongress som till stora delar genomsyrades av stora övergripande frågor som klimatkrisen, pandemin och strukturomvandlingen. Områden som i förlängningen påverkar oss alla när det handlar om jobben, lönerna, jämlikheten, organisering och inkludering för att bara nämna något. Utöver detta togs några speciella uttalanden från kongressen om bland annat fotbolls-VM i Qatar, Rysslands invasion av Ukraina, revolutionen i Iran och kampen mot fascistiska och högerpopulistiska partier som hotar vår demokrati.

Efter några intensiva dagar tillsammans med kamrater från hela världen så kan jag ändå konstatera att trots att det är väldigt stora skillnader på att vara fackligt aktiv i olika delar av världen, så är det ändå oerhört mycket som förenar oss. Frågorna är till stor del likadana, även om svaren på utmaningarna kan se olika ut. Vikten av att bekämpa orättvisor även på global nivå har aldrig känts så aktuell som nu, för fackliga rättigheter är också mänskliga rättigheter och det är inget vi någonsin kan släppa taget om.”

l Under slutet av våren greps mängder med fackligt aktiva i Belarus. Flera av dem är fortfarande kvar i häkten. För närvarande är 23 fackliga företrädare frihetsberövade. Därutöver har åtta fackliga ledare dömts till långa fängelsestraff och två till husarrest i väntan på rättegång.

De flesta av de frihetsberövade tillhör den oberoende fackliga rörelsen Belarusian Congress of Democratic Trade Unions (BKDP). Myndigheterna anklagar dem för att vara ”extremister” och ”västagenter”. Såväl den internationella fackföreningsrörelsen som FN-organet Internationella arbetsorganisationen (ILO) kräver att de fackliga fångarna i Belarus ska släppas. Belarus styrs av diktatorn Aleksandr Lukasjenko som inte accepterar någon opposition. Lukasjenko är nära lierad med Vladimir Putin och stödjer Rysslands krigföring i Ukraina.

l Det brittiska facket App Drivers and Couriers Union (ACDU) organiserar personer som jobbar för gigföretag. Fackförbundet startade sitt arbete 2014. Då hade de endast fyra medlemmar men nu har antalet ökat till nästan 7000. ADCU har bland annat stämt företaget Uber och vunnit en rättegång mot företaget i Högsta domstolen.

l De folkliga protesterna i Iran som inleddes efter polismordet på Mahsa Amini den 16 september fortsätter. Nu sluter allt fler fackliga organisationer upp i kampen mot regimen. Fackföreningar för fabriksarbetare, truckförare och vårdpersonal har organiserat flera strejker. Strejkvågen har därefter spridits till flera sektorer, däribland har fackförbund för anställda inom offentlig service och anställda inom olje- och gassektorn sagt att de är beredda att gå ut i strejk.

På perrongerna finns markeringar som visar var passagerare ska börja köa. FOTO: MATS WINGBORG

l Stationen Shinjuku ligger i den nordvästra delen av Tokyo. I samma stadsdel som stadshuset, en byggnad med 48 våningar. Stationen är en knutpunkt för tolv olika spårbundna linjer, både tunnelbana och lokaltåg. Därutöver finns en busshållplats med mängder av busslinjer. Totalt passerar drygt 3,4 miljoner människor stationen varje dag.

I Tokyo är det ett talesätt att även många inhemska resenärer hamnar på ett tåg åt fel håll i Shinjuku. Stationen är som en myrstack med mängder av nivåer och gångar åt olika håll. Den rälsbundna trafiken bedrivs också av flera olika bolag, men för resenärerna finns det digitala kort som ger tillträde till samtliga linjer.

Själva stationsbyggnaden är oöverblickbar: vidsträckt och kantad av skyskrapor och stora varuhus. Totalt finns 200 utgångar från stationen, där vissa utgörs av uppgångar efter långa tunnlar och ligger långt från själva stationsbyggnaden.

Trots den enorma genomströmningen av människor är det inte alltid fullproppat med människor på alla perronger. Flest personer är det på stationen i rusningstid, från 6.30 till 9.00 på morgonen och mellan 16.00 och 18.00 på eftermiddagen. Andra tider på dygnet är det lugnare. Det är också stor skillnad mellan hur många människor som reser efter de olika linjerna. Till de mest trafikerade hör de röda, gula, mörkgröna och ljusröda linjerna, det vill säga linjerna Shonan–Shinjuku, Chuo–Sobu, Saikyo och Chuo. Andra linjer har långt färre passagerare.

Reglerna för att få färdas i tunnelbana och lokaltåg i Japan skiljer sig från de i Sverige. Den mest synliga skillnaden är att det är obligatoriskt med munskydd. I Japan finns fortfarande flera covidrestriktioner kvar, däribland kravet på munskydd i kollektivtrafik, butiker och offentliga byggnader. Restriktionerna har också inneburit stora begränsningar för utländska turister. Det var bara några veckor sedan som Japan öppnade igen för enskilda utländska besökare. Det finns också skillnader som brukar förklaras med ett det krävs en kollektiv disciplin för att klara det höga trycket av passagerare. Många resenärer sitter och tittar på sina mobilskärmar under resorna, men det är förbjudet att tala i mobiltelefonen. Trots det stora antalet passagerare är det väldigt tyst i vagnarna, även om tystnaden ibland bryts av gråtande småbarn. En annan stor skillnad är att det inte syns någon som äter eller dricker något. Det är nämligen totalförbjudet och straffbart. Att någon skulle ta med sig en mugg med kaffe eller te är därför otänkbart och skulle förmodligen väcka uppståndelse.

Myskine Ohne är en av många resenärer som varje dag reser till sitt kontor med mörkgröna linjen från stationen i Shinjuku, men ibland går hon några kvarter för att i stället kliva på vid stationen i närheten av korsningen i Shibuya. Den är världsberömd för att tusentals människor rör sig över övergångsställena varje minut. Platsen har också skildrats i många filmer, som i Sofia Coppolas Lost in Translation. – Jag älskar de här platserna, man är tillsammans med massor av människor, men kan ändå vara anonym, säger Myskine Ohne.

Shinjuku är inte bara en station utan också en stadsdel. Den är både känd för sina skyskrapor med många butiker och för trånga gator med barer och restauranger. Sena kvällar och nätter fylls gatorna av ungdomar som går ut tillsammans för att roa sig. Men stadsdelen är också ett centrum för protester. Nästan dagligen arrangeras någon demonstration i området. Oftast handlar det om demonstrationer för HBTQ-rättigheter eller för att få slut på etnisk diskriminering. Välståndet är högt i Japan, men socialförsäkringssystemet är dåligt utbyggt, jämställdheten mellan kvinnor och män är skral och homosexuella har inga lagstadgade rättigheter.

Vid enstaka tillfällen demonstrerar även fackliga organisationer i Shinjuku. Men det är sällan som den i särklass största fackliga organisationen, Rengo, är synlig. Den fackliga rörelsen tar sällan konflikt och brukar betraktas som konservativ. Mer synliga är ett antal mindre men militanta fackliga organisationer, som Zen-Roren.

Myskine Ohne hoppar på sitt tåg och rättar till munskyddet. Ännu en gång är hon på väg till sitt jobb. Ikväll ska hon träffa några jämnåriga kompisar. Som vanligt ska de ses på en av barerna i Shinjuku.

FOTO: MATS WINGBORG