Page 1

OstÜrt läge En antologi av Skrivarlinjen distans 2018-2019


Förord Under snart ett års tid har ett tjugotal, för varandra helt främmande, människor delat texter, läsningar och skrivandets upp- och nedgångar tillsammans. Berört varandra och blivit be-

rörda. Utan fysiska möten, helt på distans, har de ändå blivit ett kreativt kollektiv av tankar, idéer och intryck.

Den här antologin består av texter från många av dem. Somliga texter är utkomster av

skrivövningar under året, andra är utdrag ur längre projekt som det arbetats på under

våren. Texterna har analyserats, diskuterats, putsats på och omarbetats med hjälp av både

klasskamrater och oss lärare på Skrivarlinjen distans. Tillsammans bildar de en brokig och underbar blandning av genrer, utryck och röster.

Att läsa en utbildning på distans är en utmaning. Det är lätt att prioritera bort den till för-

mån för det som finns rakt framför en; vardagen med allt vad den innebär. Samtliga medverkande författare i antologin har i stället valt att öppna datorn och ge sig in i texterna – både sina egna och andras. Resultatet är starka litterära röster som nu tagit sina första kliv mot framtida författarskap. Stockholm maj 2019

Elin Grelsson Almestad Huvudlärare på Skrivarlinjen distans


Under pälsen Norma Wikström Han var konstig redan när de kom in genom ytterdörren. Kvällspromenad i regn, blöta tassar på hallmattan. Han var stissig, stirrig, flämtande. Moa böjde sig ned med hund­handduken mot Assar som stod mellan hennes ben. Hon höll vänstra handen öppen med handduken i den, beredd att ta emot hans framtass, som han var tränad att göra. Istället nafsade han henne elakt i hennes hand, den som var oskyddad av handduken. – Fan, satan!

Han lämnade en rand av framtändernas sylvassa tandrad i det mjuka skinnet mellan tum-

men och pekfingret. Moa släppte handduken, lät Assar gå, och tryckte med sina fingrar runt

märket. Skinnet sprack upp av trycket och varmt blod sipprade upp genom såret. Instinktivt satte hon läpparna mot det och kände den söta metallsmaken mot tungan. För ett par veckor sedan var det Assar som hade blivit biten av en annan hund. Det hade aldrig hänt förut, men lämnat ett permanent märke på hans hud. Hon kom på sig själv och gick in i badrum-

met för att tvätta handen, först med tvål och sedan sårsprit. Assar satt utanför och betraktade henne genom dörrspringan. Tjock, svart päls och en schäfers hukande hållning. Moa stängde dörren. Om det var någonting som stängde den stora hunden ute var det dörrar.

Den andra hundägaren hade blivit förtvivlad, påstått att hennes hund hade agerat kon-

stigt hela veckan. Såret efter bettet hade inte varit livshotande och Moa hade sett det läka

till ett fult ärr på bogen. Hon lät Assar vara medan hon gick in i sovrummet för att byta om

till sin kimono. Hon lämnade såret på sin egen hand öppet, det hade slutat blöda ändå. Assar tassade efter henne. Moa var lite sur, det var hon, och väntade på att han skulle be om för-

låtelse på hundars vis. Men nu satt han bara där, i dörröppningen. Moa klädde av sig naken

och stod så i rummet innan hon gled in i kimonon. Plötsligt kände hon sig medveten om sin

nakenhet inför hunden och en rysning av obehag började pulsera genom henne. Assars ögon glittrade svart i den dämpade belysningen och tungan hängde illröd ur hans mun. Han flämtade, och hon förstod inte varför.

Moa närmade sig dörren, hon ville ta en dusch innan läggdags, men Assar lät henne inte

gå förbi honom. Han ställde sig upp långsamt, stirrade upp på henne med huvudet sänkt. – Hallå, git!

Djupt inne i Assar, först dovt och sedan högre, hörde hon en morrning. – Du! Ugh!

Hon tog ett steg närmre och liksom spände sig över honom i en fejkad maktposition.

Assars nos rynkade ihop sig och han lyfte huvudet, och visade alla de vassa framtänderna


mot henne. Morrningarna kom högre, nästan som ett väsande, genom de särade läpparna.

Ögonen hade en intensiv och svart blick, Moa kände helt enkelt inte igen honom. Hon visste bättre än att fortsätta gå på, och backade istället med händerna utslagna framför sig ursäktande.

– Okej okej, cool it Assar. Det är okej. Har du ont?

Men Assar rörde sig långsamt mot henne. Han hukade sig och burrade upp sig. Han såg

dubbelt så stor ut, eller växte han faktiskt ju närmre han kom? Moa fortsatte backa över

sängen, hela tiden med blicken stadigt fäst på Assar. Hon höll ryggen sträckt, försökte inge

sig själv mod i en power pose för att inte tappa pondusen som hon åtminstone låtsades att hon hade. Men allt hon kunde tänka på var hennes nakna, sköra kropp under den tunna sidenkimonon, och Assars sylvassa tänder.

– Assssssar... Assssssar baby. Sååå pojken, älskling.

Hon höll ut sina händer och kröp på knä baklänges över sängen och klev ned på andra

sidan. Assar hoppade upp, och var enorm ovanpå sängen. Han hade växt. Ryggen sköts uppåt i en otäck båge mot taket. Pälsen tunnades liksom ut under den växande muskelmassan

under huden som spändes ut mellan hårstråna. Tjocka kotor stack ut hårt under huden, det såg ut som om skinnet skulle spricka. Moa kröp ihop mot elementet, hon kunde inte backa

mer och stirrade sig förlamad på Assars bågnande kropp medan hennes andning trappades upp. De två främre tassarna grep långa och spretande om sängkanten och han kröp ihop mot henne, redo att hoppa. Moa kände runt på golvet omkring henne, fick tag på Assars

leksaksgris. Hon klämde om den hårt, och ett högt pip skar genom rummet. Assar tystnade

direkt av ljudet och någonting förvirrat och mjukt uppstod i hans blick. Moa slungade grisen allt vad hon hade över honom, ut genom sovrumsdörren. Assar vände sig om av ren reflex

och Moa kunde svära på att han tog sig ut genom rummet i två långa kliv på bakbenen. Hon sprang efter, och drämde igen dörren efter honom.

Det var oroväckande tyst utanför sovrummet. Moa satte sig på golvet med ryggen mot

sängen, vänd mot dörren. Hon lyssnade efter Assars klor mot parketten. Men istället hörde hon dova steg av nakna, tunga fötter mot hallgolvet. Hon hörde hur handtaget till ytterdör-

ren trycktes ned långsamt och trevande. Moa reste sig tyst och gläntade på sovrumsdörren. Ytterdörren var vidöppen, och Assar var helt enkelt borta.


Det fanns inget annat sätt (övning i alterfiktion) Sara-Märta Höglund När Rocky Balboa sprang gjorde han det med tyngden av en säck fylld av sand på axlarna, en del i planen för att plocka ned den sovjetiske maskinen Ivan Drago. När de två sedan möt-

tes i ringen slog Rockys jabb mot Ivan Dragos kind som om det vore en klump med blålera,

bara splatt! Så jag gjorde likadant, joggade med en sandsäck på axlarna alltså. Sand är tungt förstår ni och även jag hade ryskor att plocka.

Andra delar av min träningsrutin gick ut på att stöta en timmerstock framför mig i elljus-

spåret bakom LaVonas trailerhome. Inget gymkort som behövdes där inte, men jag ska säga er att jag fick ut mycket från de där filmerna om Rocky, ska man bli bäst måste man ligga i lite. Och ni kan ta mig på orden när jag säger att jag har legat i, det fanns inget annat sätt.

LaVona, – ja, jag vill faktiskt inte kalla henne ”mamma” – såg tidigt att jag hade något. Utö-

ver allmänhetens åkning, där jag delade isen med ordentliga småbarnsfamiljer under fre-

dagseftermiddagarna, så la LaVona varenda cent hon kom åt på istid åt mig, det var aldrig så mycket att orda om. Där jag kommer ifrån är det ändå inte så många som gått klart grundskolan. Hon sydde mina dräkter också, lilla mamsen, men hon fattade väl att hon skulle bli rik på mig till slut.

Trots allt som hänt är isen den enda plats där jag känt mig fri, alltså på riktigt fri. Men

jävlar vad stryk jag fick om det skedde några misstag, det ska gudarna veta. Det eskalerade

när LaVona jagade mig med köttkniv, men så dök Han upp och jag fattade ju att det var läge att dra. Så det blev giftermål, det fanns inget annat sätt.

Jag önskar att jag kunde säga att det var ett bättre alternativ. I vilket fall, samtidigt som

situationen hemma började bli ohållbar samlade jag på mig segrar. I dag vet jag ju att det

aldrig går att vinna om man är en flicka från underklassen, vitt skräp till och med. Men det var annat då och den som är bäst är trots allt svår att ignorera, så jag blev tamejfan bäst.

Gud, jag minns -91. Jag var den första kvinna från Staterna att landa en trippel axel, fattar ni hur svårt det är eller? Jag tror faktiskt inte det. Sedan var det äktenskapet då. Tyvärr

uppstod lite av en, vad ska jag kalla det, dö-eller-döda-situation kanske? Så jag siktade och sprang, det fanns inget annat sätt.

Nu har vi kommit till den del av historien de flesta av er redan verkar ha ganska bestämda

uppfattningar om, men jag vet vad jag har gjort och inte. Jag vet inte om det var del av någon slags sjuk plan för att få mig tillbaka eller om Han bara gjorde det för att hämnas. I vilket fall visste jag ingenting om att de skulle göra det där, det kan jag ta gift på. Och helt ärligt är jag utled på hela historien. Ni vet ju redan: Ett OS, tre konkurrenter, två startplatser, Han, hans


polare, polisbatong, Nancy, Nancys söndertrasade ben … landningsbenet så klart. Men det blev Lillehammer för både mig och Nancy ändå, det fanns inget annat sätt.

Sedan kom rättegången, de kunde inte bevisa någonting och ändå förlorade jag alla mina

mästerskapstitlar! Som de njöt, konståkningsförbundet. Äntligen fick de möjlighet att förbjuda mig från att beträda isen på en arena, för resten av mitt liv. Så där tog allt slut, game over innan tjugofem. Men nu är inte jag den som lägger sig ner och självdör, icke.

Jag var nere ett par år, det måste jag erkänna faktiskt. Men sedan när erbjudandet kom

var jag fortfarande att betrakta som ganska ung och dum, men vet ni jag hade tackat ja om de hade frågat mig nu. Frågat om jag ville slåss för pengar alltså, gå upp i ringen och spöa andra kändisar medan kamerorna rullade.

Minns ni Paula Jones, inte? Hon hade blivit antastad av någon president och jag ägde Pau-

la redan innan vi gick upp i ringen. Det var väl en slags föredettingarnas dödsmatch om jag ska vara ärlig, men jag hade sett filmerna om Rocky. Så jag gjorde likadant, splatt. Jag käm-

pade så hårt att jag faktiskt fick gå några matcher mot yrkesboxare sedan, riktiga atleter. Jag

var för gammal för att bli proffs förstås, men jag gav det allt och ett litet tag vågade jag tro på

det. Ni skulle sett när promotorn hämtade upp mig på flygplatsen inför min första match. Jag skulle slåss innan Mike Tyson och plötsligt satt jag där i promotorns vita Porsche. I alla fall, jag ville inte spotta direkt på golvet i hans vrålåk så jag tog fram en liten kopp ur jackfickan istället och han blev helt blek. En garvad boxningspromotor måste väl ändå ha sett värre saker än lite vanlig jävla tuggtobak. Men fint ska det vara, rätt sorts fint.

Jag heter Tonya Harding och en gång var jag bäst i världen, för det fanns inget annat sätt.


Måsar Lisa Ernemar Frank hade krupit fram till fönstret och nu stirrade han ut i det tomrum som tjugo minuter

tidigare hade blockerats av den stolta stålkonstruktionen. Han förundrades över den utsikt som gick att skönja genom den svarta röken. Det var en utsikt han aldrig tidigare bevittnat. Röken inne i rummet låg tät, men genom larmet av panik kunde han höra hur kollegorna

fortfarande envisades med att ringa 911. Och sina älskade. Själv hade han ringt 911. Alldeles nyss. Förvirrat trevade han med handen över golvet, men telefonen var borta. Frank hade

inte heller något minne av vad han kunde ha sagt under telefonsamtalet, eller ens om någon hade svarat i den andra änden.

Trots den tryckande hettan och den förgiftade röken var det som om ett lugn hade lagt

sig inom honom. Eller var det kanske såhär hopplöshet kändes? Han såg ned på sina händer. De var täckta av en svart sörja av blod och smuts. Frank började hosta kraftigt och försökte filtrera luften med hjälp av ärmen på sin kavaj, men ingenting hjälpte längre. Bröstkorgen

sved och den brända lukten stack honom i näsan. Han vände sig om och försökte studera det rum som tidigare varit ett kontorslandskap, men röken var för tät. Han visste att de andra i

rummet hängde ut genom byggnadens fönster för att kunna nå den rena luft som fortfaran-

de existerade där utanför. Deras skrik hade övergått till ett irriterande bakgrundsljud i hans öron. De lät knappt mänskliga.

Frank skulle just vända sig mot fönstret igen när han upptäckte att Susan låg lutad mot

väggen, inte ens två meter ifrån honom. Det var hennes lysande gulblommiga klänning som

fick honom att förstå att det var hon, trots att den vid det här laget hade övergått till samma

sotiga nyans som resten av världen. Genom röken kunde han urskilja rädslan i hennes ögon. Fortfarande med armen över munnen hasade han sig över golvet mot henne.

”Susan!” hans röst dränktes i oljudet av skrik och det klagande ljudet av stål som var på

väg att ge upp. ”Susan!”

Han kurade ihop intill henne.

”Gode gud, händer det här verkligen?” frågade han henne samtidigt som en förbiflygande

helikopter utanför fönstret fångade hans uppmärksamhet.

Frågan hade låtit korkad, även i hans egna öron, men vad skulle han säga? Han böjde sig

närmare Susan men blev stilla när han såg hennes glasartade blick. Armarna låg livlösa

längs hennes sidor. Han ville ta hennes lilla vita hand, krama den. Men han vågade inte. I

stället fokuserade han på den delen av hennes klänning som verkade ha undkommit soten.

Det fanns trots allt fortfarande färg kvar i världen. Den lilla gula fläcken fick honom att tänka


på solen. En sol från en barndom som tillbringats på en strand.

Golvet skälvde under honom och han tog instinktivt tag i fönsterbrädan strax ovanför

sitt huvud. Och så ytterligare en skälvning. Byggnaden under honom åstadkom ett utdra-

get ylande som påminde honom om en människas gutturala läte. Genom röken kunde han

urskilja hur golvet framför hans fötter började bågna. Någonstans i rummet kunde han höra en mans röst.

”Vi kommer också att kollapsa! Vi kommer dö!”

Skriken var färre men intensivare nu. Franks egna andetag blev snabbare och de fick det

att svida i bröstkorgen. Han behövde luft. Någonting blänkte i hans ögonvrå. Det var solen som hade speglats i en av helikoptrarnas fönster och bländat honom genom röken. Med

blodiga fingrar hakade han loss fönstret ovanför sig och sköt upp det. Den svala vinden slog emot honom när han försökte dra ner det rena syret i sina lungor utan att hosta. Nu kunde

han höra larmet från staden nedanför honom. Långt där nere låg resterna av det som tidigare varit det intilliggande tornet, men han kunde inte se det för röken.

De skulle möta samma öde, han visste det nu. Det var för sent. Alla trappor och alla hissar

var blockerade. Skulle inte röken döda dem så skulle fallet göra det. Fallet. Franks tankar avbröts då han stötte till något med foten. Föremålet han hade sparkat på var hans egen port-

följ. Hur kom den dit? Hade han tagit den med sig när han sprang? Han böjde sig skakat fram för att plocka upp den men insåg att den var oviktig. I stället rätade han på ryggen och lyfte med oväntad styrka sitt högra ben ut genom fönstret för att sedan följa efter med resten av

kroppen. Till slut stod han vänd ut mot staden. Det var bara halva fötterna som fick plats på

den lilla avsatsen. Röken bolmade ut genom det öppna fönstret, men Frank kunde bara fokusera på den avgrund som nu låg under honom. Genom luften singlade otaliga papper. Papper som för en knapp timma sedan hade betytt allt. Nu såg de ut som vita fåglar. Måsar.

Han rörde en aning på tårna i sina italienska skor och trevande satte han ut den högra

foten i luften. Någonstans bakom honom hörde han återigen hur någon skrek att tornet var på väg att rasa. Han tittade ned på sin dinglande fot. Han slöt ögonen. Ett steg var allt som behövdes.

Frank borrade ner tårna i sanden på Ballston Beach. Den var sådär mjuk som den alltid

varit. Han såg ut över de långsamma vågorna som svepte in över den massiva stranden.

Luften var så frisk. Han tog ett djupt andetag, men började hosta okontrollerat. Högt ovanför honom skriade måsarna och havet såg oändligt ut. Han ville bada. Snart skulle pappa komma och de skulle kasta boll till varandra medan mamma satt på den blå filten på stranden.

Alltid med näsan i en bok. Allt som behövdes var ett steg. Frank log och slöt ögonen. Långsamt lyfte han ansiktet mot den svala brisen och solens värme, och satte ut foten.


Utdrag ur Lalah Lina Sahlberg Shirin pressar foten mot den mjuka golvytan, varje gång hon lyfter hälen hörs ett suckande

ljud från plastmattan. Hon håller krampaktigt händerna om kanten på träbänken och stirrar

på kvinnan i receptionen. Andningen har fastnat någonstans i bröstet och rör sig ryckigt och okontrollerat där inne. Ljuset från lysrören i taket flimrar framför ögonen. Hon reser sig och går längs ena väggen och söker med blicken efter en strömbrytare, kanske kan man dämpa ljuset lite? Hon tar stöd mot väggen när det blixtrar till i synfältet och smärta breder ut sig från tinningarna och bak till nacken. Blodet susar i öronen. Staplande går hon tillbaka och

sätter sig på bänken igen och fokuserar blicken på bordsskivan för att dämpa flimret. Som när man är sjösjuk. Fäst blicken vid ett fast föremål.

Bordsskivan är full av repor. Shirin sträcker sig efter tekoppen och ser samtidigt upp på

kvinnan i receptionen. Hon har en djup rynka mellan ögonbrynen och ljuset från dataskärmen reflekteras i glasögonen. Shirin rycker till när tekoppen framför henne välter. Hennes

ena hand skakar kraftigt men det känns som att den sitter på någon annans kropp. Teet strilar ner från bordet och smattrar mot plastmattan. Hon lägger armarna i kors över bröstet

och gungar där hon sitter, fram och tillbaka. Ett våldsamt dunkande hörs från en bröstkorg, kanske hennes. Hon reser sig. Sätter sig igen. Dörren öppnas och stängs och för med sig en

vind in i lokalen som får håren på armarna att resa sig. Hon sträcker sig efter tekoppen igen. Den är tom. Nu svajar rummet och receptionsdisken grumligt framför henne och sältan från tårar landar på tungan när de rinner ner för kinderna och in i munnen. Hon känner en hand på sin axel och ser upp på receptionisten som står bredvid henne nu. Hon lägger en filt över axlarna på Shirin och placerar en ny kopp te framför henne. Glasögonen hänger i ett snöre runt halsen och vilar på hennes bröst. Hennes blick är mjuk och varm. *

Shirin hade sprungit flera varv runt tegelbyggnaden tidigare samma dag, med läraren strax bakom sig. De hade plöjt igenom korridorerna, varenda städskrubb och matsalen. Det var nästan tomt på barn, alla lektioner var slut. Hjärtat slog hårt i hennes bröst när hon snur-

rade runt på den snötäckta, ödsliga skolgården. Hon hade ringt John, Johns föräldrar, deras granne Vera. Ingen hade sett till Lalah.

En iskall vind svepte Shirins hår framåt så att hårtestarna fladdrade framför ögonen där

hon stod mitt på gården, samtidigt som en insikt letade sig ilande upp längs ryggraden, och


fyllde henne med något hon inte känt på länge. Som ett sovande djur hade det vilat i hennes bröst de senaste åren, låtit henne slappna av tillfälligt men alltid varit redo att slå upp

ögonen och slå ut klorna kring hennes hjärta. Alltid varit beredd på att allt kan vända, hon hade egentligen aldrig litat på att det var över.

Men på något sätt hade hon lyckats förlora sig i en illusion, i en inbillad familjeidyll. Som

om hon skulle kunna leva ett vanligt liv, ett där hon inte fasade över på vilket sätt det skulle ta slut eller över vad som skulle tas ifrån henne. Men ingenting hade någonsin varit hennes att behålla. Hon hade lämnat allt så många gånger nu att det kändes som att hennes kropp och själ var uppdelad och utspridd på olika platser. Hos olika människor. Den skärvan av henne som fanns kvar höll hon krampaktigt i, försökte pussla ihop den med de liv runt

omkring henne som var oförstörda. Hela. Hon försökte smälta in där i idyllen, i hopp om att

ingen skulle se hennes vassa kanter eller det oslipade som fanns i hennes själ. Kanske kunde hon bara få vara en vanlig person. Kanske kunde hon få lämna sin historia om den inte passade ihop med hennes nya liv.

Men hon visste egentligen att det inte kunde få vara så. Hon fanns till av en anledning och

hon kunde inte fly sitt eget öde. Ingen människa kan det.

Och vilddjuret i hennes bröst hade nu sakta vaknat. Det hade slått upp ögonen och kraf-

sade nu försiktigt med klorna, sträckte ut sig och blev allt mer vaksam för varje andetag hon tog. När Shirin ökade på stegen och började springa ut från skolgården tillbaka mot bilen var djurets ögon lysande svarta och redo för de värsta fasor Shirin bar i sitt bröst.


Utdrag ur manus Den röde hanen, spänningsroman Anna Granlund Jessica vaknade mitt i natten. Som vanligt. Hon flippade på mobilen på nattduksbordet,

02.56. Som vanligt. Hon suckade tungt, vek upp täcket och gick upp på toaletten för att kissa. Undvek spegelbilden när hon tände, drog upp nattlinnet och satte sig bara direkt ner på

ringen. Tog vägen förbi kylskåpet efteråt och drack mangojuice direkt ur förpackningen. Tillbaka i sängen kunde hon inte låta bli att scrolla igenom flödet; Instagram, Facebook, kvälls-

tidningarna. Det var en ritual hon hade. Sedan försökte hon somna om igen men det funkade nästan aldrig.

Efter att ha snurrat runt i ungefär fyrtiofem minuter plockade hon upp mobilen igen,

kopplade in lurarna och letade efter podden med Sean Carroll, en amerikansk teoretisk

fysiker som specialiserat sig på kvantmekanik, gravitation, kosmologi och grunden för fysik. Hon valde föreläsningen som hette The Big Picture: On the Origins of Life, Meaning, and the

Universe Itself. Seans mässande brukade hjälpa henne att somna. Även om det verkligen var intressanta funderingar denna kvantfysiker delade och hon måste anstränga sig eftersom han pratade engelska slog det sällan fel, inom en halvtimme brukade hon ha somnat och

dagen efter minns hon ingenting av vad han hade sagt. Så rullade det på. Natt efter natt. Han hade ett antal olika föreläsningar att välja mellan, men denna var hennes favorit. Det fanns något tryggt med en grundligt utbildad teoretiker som i alla fall försökte förklara hur allt hängde ihop.

Klockan ringde 05.45. Jessica vaknade med hörlurar och sladdar intrasslade i sitt hår.

Trött så klart, men hon hade i alla fall fått någon timmes sömn till. I badrummet drog hon

av sig nattlinnet, vaskade av ansiktet och några sminkrester som fortfarande var kvar. Det

elaka toalettljuset fick hennes ärr att lysa. Skapade skuggor i huden som gjorde att det såg

än värre ut. Hon vände upp spegeldörren för att slippa se. Gick till garderoben, drog på sina träningskläder, satte håret i en svans och knöt löparskorna. Jessica brukade starta nästan

varje morgon med antingen en löptur eller en power walk. Denna morgon blev det en kor-

tare runda på Djurgården. Mitt i hennes slutspurt ringde det i mobilen. Det var Dag, hennes nya chef:

”Ledsen att ringa dig så tidigt, men vi har en brand som sannolikt är anlagd. En skola i

Hjorthagen, kan du ta dig dit så möts vi där? Jag messar adressen.”

”Självklart, jag är där inom trettio.” Jessica la på och tog trapporna upp med dubbla steg.

Skyndade sig igenom en dusch på Gunde Svan-tid, klädde sig och valde jeans, långärmad t-shirt och skinnjacka. Hon greppade sin kamera i farten. Även om teknikerna självklart


skötte dokumentationen av brandplatserna gillade Jessica att ta sina egna bilder också, då fick hon med alla vinklar och detaljer hon själv önskade.

Det fick bli motorcykeln eftersom det var bråttom. Ute på gatan gränslade hon den sot-

svarta bmw:n och drog iväg, svängde efter en stund ut på Tegeluddsvägen och inom tio

minuter var hon framme vid skolan. Där stod två brandbilar med personal som höll på med eftersläckningsarbetet. En polisbil var också på plats och hela skolområdet var avspärrad.

Hon parkerade cykeln, hängde hjälmen på styret och klev fram till Dag som stod med Benny

och och samtalade med en brandmästare från Östermalm. Den gula hjälmen med initialerna SB bröt av mot de vanliga vita som övriga brandisar hade.

”Hej, Jessica Frank, brandingenjör och utredare med specialisering anlagda bränder, hör

ihop med det här gänget,” hon hade sträckt fram handen mot brandmästaren när hon presenterade sig.

”Hej, Stefan Berg, brandmästare, Östermalm. Vi har precis kommit och tagit över efter

nattskiftet, och visst misstänker vi att branden är anlagd. Det står flera nerbrunna pallar

under ett fönster som vi tror att någon tänt på, och så har det spräckt rutan, spridit sig och halva byggnaden hann bli förstörd.”

”Okej, då börjar jag där.” Jessica log och stövlade iväg mot de utbrunna fönsterpartierna.

Han hade inte omedelbart känt igen henne. Inte förrän deras ögon möttes. Men då visste

han direkt. Det var ju hon, kvinnan som han nästan hade gått in i vid branden i går där Kjelle fått problem. Men hon verkade inte ha känt igen honom, lika bra det kanske, han ångrade

att han låtit så brysk. Och nu förstod han varför hon kanske hade stannat och tittat, att det varit på grund av sitt yrke och inte någon morbid fascination.


Vittring Hanna Olsson Drammeh Lampan i taket är suddig och han måste blinka flera gånger innan han ser den tydligt. S­akta lyfter Johan huvudet och ser sig omkring. Hjärtat slår snabbare i bröstet och han måste

lägga sig ner igen. Hur har han hamnat på golvet, och varför ser sovrummet ut som om en tornado precis forcerat igenom det?

Han tar ett djupt andetag och rullar upp i sittandes ställning. Gardinstången hänger på

sned och vasen ligger krossad nedanför byrån. Kuddarna på sängen är huller om buller och något som ser misstänkt likt blod ligger över golvet. Han tittar ner och drar häftigt efter

andan när han ser att hela överkroppen är indränkt i den mörkröda sörjan. Försiktigt stöder han händerna i golvet för att kunna resa sig upp. Tar ett steg men stannar och håller sig för huvudet. Samlar kraft och tar ett steg till. Han måste hitta Sofia.

När han går förbi spegeln stannar han till igen. Först står han bara och stirrar för en se-

kund, paralyserad av synen. Det är värre än Johan först trott. Han kisar med ögonen för att kunna se bättre. Under allt blod ser tröjan ut att vara trasig. Men inte på det sättet som om

någon slitit i den. Utan det är fler smala hål slumpmässigt utplacerade över magen och brös-

tet. Hjärtat börjar nu banka hårt i bröstet. Han borde bara gå vidare. Leta rätt på Sofia. Hon kanske sitter gömd någonstans. Eller ännu värre, skadad. Men Johan kan inte låta bli, utan

drar med skakande händer upp tröjan. Synen flackar till och han känner hur allt blod lämnar huvudet. På huden finns exakt likadana hål som i tröjan. Ur dem sipprar mörkröd vätska ner på marken. Sedan blixtrar lamporna till och allt blir mörkt. ”Du måste hitta henne, ta hand om henne.” Han vänder sig om. Famlar i mörkret. ”Vem där?”

Men han vet att rösten har rätt, han måste hitta Sofia, nu. ”Hitta henne. Ta hand om henne.”

Johan slår sig själv på örat. Den låga rösten tycks tränga längre in än vanliga röster. ”Kom fram din fega jävel”, skriker han ut i det kompakta mörkret.

Med händerna mot väggen tar han sig sakta fram i korridoren. När han närmar sig trap-

pan hör han ett lågt rytmiskt läte från undervåning. ”Sofia?”

Men mörkret svarar inte. Han börjar stappla ner för trappan och hör att det är små kväv-

da snyftningar.

”Hitta henne. Du måste hitta henne och ta hand om henne!”


”Sofia!” Han låtsas inte om rösten.

Om han bara kan ta sig till köket, då kan han hämta ficklampan. Han misstolkar var trap-

pan slutar och golvet tar vid, och faller handlöst framåt. Hörde han precis någon fnissa? Han ruskar på huvudet och ställer sig upp. Snyftningarna hörs högre nu.

Johan tackar sin lyckliga stjärna för Sofias dåliga matlagning. Hade det inte varit för de

otaliga timmarna i köket hade han antagligen inte kunnat navigera runt där i mörker.

Han drar ut tredje lådan uppifrån och sträcker ner handen. Ett leende sprider sig över

läpparna och han drar upp ficklampan. Ett lågt klickljud hörs när han trycker på knappen

för att få igång den. Johan får svårt att andas. Trycker igen. Han är fortfarande omsluten av kompakt mörker.

”Skynda dig. Hitta henne innan det är försent.”

Ytliga andetag lämnar hans mun när han börjar rota runt i lådan igen. Han vet inte hur

länge han står där och gräver men till slut känner han något kallt mot fingertopparna. Han tar upp batterierna och hoppas med varenda cell i kroppen att det är rätt storlek.

Med darrande fingrar puttar han in dem, stänger locket och klickar än en gång på den

röda knappen. En pelare av ljus uppenbarar sig framför honom och han andas ut. Han kan se. Se äpplena utrullade över golvet. Glassplittret på köksbänken. ”Sofia?!”

Någon kvider till. Han går runt köksbänken och stannar hastigt upp. Där sitter hon. Blodet

rinner från näsan och hon har ett rött märke runt halsen. Tröjan är nedblodad, precis som hans, men han kan inte se några stickhål. Johans blick vandrar mot hennes hand och han

drar häftigt efter andan när ljuset från ficklampan reflekteras. Mörka droppar faller ner på marken när kniven darrar i hennes grepp. Ansiktet är svartrandigt av mascara. ”Du behöver inte vara rädd nu. Varför gråter du älskling?” säger han. ”För att hur mycket jag än försöker, så dör du inte.”


Maskrosbarn Poesi av Judith Junaeus   

1.

du

ett lok

ständigt i rörelse

tar dig an människors liv

men var kan du stanna upp vila hjulen från dess räls  det fattas tid 

var är vår tid

2.

vinet hälls upp

glaskanten är nådd nu är vi här igen  jag 

din publik som smärtsamt ser på ett glas blir fler  ditt sanna jag  tynar  

och framför mig en främling 

barndomshem

en plötslig fara 

kan inte rymma

det finns ingen utväg ett annat rum 

stängda dörrar en trygghet 

men smärtan drar hjärtat ner i dess våld morgondagen nalkas 

kanske blir det bättre då  


3.

mitt hjärta

en yta av glas

den har sina sprickor livet 

ett slagfält

men det är okej

hjärtats inre ljus lyser igenom och till slut 

när allt är läkt

kommer den bära mitt liv 

och förena mig

med sann identitet


Ostört läge En novell av Ulrika Wendéus Den lilla röda sportbilen rullade fram i ett landskap som bjöd på en pånyttfödd skir grönska. En mäklarannons som lovade ”ett vackert och ostört läge” hade denna lördag lockat vinter­ bleka storstadsmänniskor långt ut på landet. En dröm om ett sommarhus för lata dagar. ”Visst såg det helt fantastiskt ut!” Camilla bläddrade fram och tillbaka i prospektet och bland bilderna i sin platta och inväntade någon slags återkoppling från Johan som körde. Han fo-

kuserade på den krokiga grusvägen som hade tagit dem till och från det lilla torpet som låg avsides, intill en skogssjö och med en egen liten äng inpå knuten. Camilla pladdrade på.

”Mhm.” Johan hoppades att inte bilen hade tagit skada av den dåliga vägen. De hade haft

bråttom till visningen och han borde ha kört långsammare. De hade skumpat fram bland stenar och gropar och kanske var det en hare som snuddat precis framför bilen. Han var osäker.

Camilla avbröt honom i hans tankar.

”Mhm? Men visst tycker du väl att det är spännande? Älskling?” Hon tog hans hand som

låg och vilade på armstödet. Så len och mjuk.

”Förlåt. Det låter jättebra det där. Pappa har säkert någon som kan hjälpa oss med allt

jobb.”

Johan tryckte gasen i botten när det äntligen kom en raksträcka och bilen hoppade fram

över grus och håligheter efter tjälen som släppt någon månad tidigare. Sen bromsade han plötsligt in.

”Vänta lite, skulle vi inte kört höger där?” Han tvekade och försökte minnas varifrån de

kommit. Camilla tittade upp från skärmen och såg osäker ut.

”Typiskt att jag inte fotade av vägbeskrivningen.” Hon försökte få internetuppkopplingen

att fungera, men det var segt. Inte ens mobilen hade någon uppkoppling. ”Tror du att det är så här vid torpet också? Då kan det bli svårt att sitta och jobba därute.”

”Men poängen är väl att vi inte ska jobba därute, hjärtat? Även du behöver vila ibland.”

Johan gav henne en menande blick, skakade på huvudet, la i backen och vände bilen. Körde in åt vänster och vidare på en ännu knöligare grusväg. Skogen blev tätare och mörkare här. Den här gången skulle han köra lite försiktigare. Sedan skulle de bara en liten bit till för att komma ut på landsvägen, så var det nog.

”Men va fan?” Batterilampan lyste ilsket röd. Johan suckade och stannade bilen. Stängde

av motorn. Provade att starta igen, men nu var motorn död.


”Men du skojar?” Camilla slog ut med händerna och himlade med ögonen.

”Det borde ju ligga ett hus i närheten av postlådan vi precis körde förbi.” Johan försökte

låta hoppfull. De lämnade bilen och följde grusvägen.

”Vad vill ni här?” Mannen lät vresig och luktade sprit och Camilla kände sig illa till mods. De skulle ha stannat vid bilen och försökt få mottagning. Men nu stod de här med en

grinig gubbe på hans gård, mitt ute i skogen. Johan försökte låta vänlig och stadig på rösten samtidigt som han försiktigt flyttade sig närmare Camilla. ”Jo, vi fick motorstopp och vi tänkte…”

Camilla tryckte hans hand och nickade mot något som låg bakom den vresige mannen.

Hon blev osäker på vad det var hon såg, men var det inte… Hennes gest undgick inte gubben. ”Min tik! Hon är död! Släpade sig hem för någon timme sen. Knappt kallnat! Nu har de

jävlarna banne mig gått för långt!” Han hytte med näven i luften.

Camilla såg osäkert från mannen till Johan, som tog ny sats och fick fram att de var

hemskt ledsna och undrade om de kunde göra något för honom. Det eldade tydligen på honom.

”Ha! Vad i helvete skulle ni hjälplösa ungdomar kunna göra för mig och min döda hund?!

Det är försent, men den här gången ska de få sota för vad de gjort! Hon var min bästa jakthund! Det är de där jävla crossåkarna!” Mannen spottade och fräste. Han stack in handen

innanför den gröna jägarvästen och tog fram en sliten skinnklädd fickplunta. Hällde i sig en stadig klunk. Johan drog försiktigt Camilla bort från mannen.

”Vi ska inte störa. Vi kanske kan få igång bilen ändå.” Johans röst svek honom. Han harkla-

de sig försiktigt.

”Jaså!? Det tvivlar jag på. Så ni har tittat på torpet, va? Jojo, ’ostört läge’. Ha! Jag ska tala

om vad ostört läge betyder. Det här är ostört läge, där jag bor med mina hundar. Om någon ger sig på mig och mina hundar då ger jag tillbaka. Och ingen har med det att göra. För-

stått!?” Han stirrade stint på Johan som önskade sig tillbaka till tryggheten i stan. Camilla

stod bredvid honom med nedböjt huvud och svalde upprepade gånger. Tårarna brände bakom ögonlocken, men hon kämpade allt vad hon kunde för att inte låta dem lämna ögonen och rinna ner för kinderna.

”Så var har ni bilen?” Han gick fram till sin pick-up som stod en bit bort. Ryckte fram en

hagelbössa från flaket och viftade med den samtidigt som han manade på Johan och Camilla

som skärrade gick ner över kullen, förbi brevlådan och tillbaka mot den lilla röda sportbilen. Den vresige, spritluktande mannen drämde igen motorhuven.

”Drivremmen till generatorn. Den där kommer ni ingenstans med. Glöm det!” Han böjde

sig ner och kikade på vänstersidan av fronten. ”Men, det ser ut som ni haft påhälsning av


något vilt här?!” Han kastade ett öga på Johan som skruvade på sig.

”Ja, eh, en hare. Den snuddade bara…” Johan drog ut på svaret. ”Alltså den märktes knappt

så det gick nog bra.” Han sneglade osäkert på Camilla som såg förvånat på honom.

”Jaså, en hare säger du!?” Den vresige böjde sig fram och skrapade med nageln på en tuss

med hår som satt på plasten. Han andades tungt. ”Det här är inte päls från en hare.”


Kvinnor och daggmaskar Eva Andersson Från fåtöljen tittar jag ut över mors småländska hembygd som nu också är min efter alla år i Stockholm. Vackert böljande kulturlandskap med kreatur i hagarna. Ljuva strömmar av

välbehag söker sig ända in i hjärteroten. Mitt eget Lilla Björka. Tar sista kaffeslurken, sätter på mig hatten och går över gården till skrivstugan. Sätter mig vid skrivbordet för att läsa

igenom romanen jag nästan fullbordat. Den träflöjtsklara västergöken distraherar, jag sluter ögonen och vilar i naturens sköte en stund. När jag åter öppnar dem tycks gårdagens oväntade brev le mot mig. Jag sätter ett nytt ark i min Corona och formulerar i all hast ett svar. Dear President,

Of course, I would like to be involved in developing a political program for a new world order as opposition to the prevailing disorder! I am overwhelmed to be asked. What a pleasure to be able to reform in good company with the Womens Organization for World Order! My good friend, Flory Gate, very knowledgeable about natural agriculture, is included. Honorable, Elin Wägner. Adresserar kuvertet till Mrs Helene Askanazy, tar brevet, sätter på hatten och går över till grannhuset där postmästare Ossian möter mig med ett leende.

”God morgon, en strålande dag för brevskrivande, eller hur?”, säger postmästaren högtid-

ligt med uniformsmössan lyft ovanför ett kalt huvud.

Jag hälsar godmorgon och ber att få köpa ett frimärke inom Europa.

Gruset knastrar under skorna och fåglarnas potpurri av vackra stämmor förgyller löv-

trädens gröna skyar i majmånadens sommarvärme. Doften av hägg uppfyller mig när jag visslande öppnar grinden hemmavid.

Följande vecka svänger en droska in på gården där grindarna väntar välkomnande på vid gavel.

”Kärkommen min rara Flory, tänk att du kunde komma med så kort notis!”

Chauffören bär hennes resväska uppför trappan till huset och Flory skyndar mig till mö-

tes när hon betalat för skjutsen.

”Ett möte för den radikala eliten inom den europeiska kvinnovärlden, det begriper du väl

att jag måste följa dig i detta, kära vän!”, utbrister hon med sitt käcka skratt och pussar mina kinder.

”Så rart av dig, du är verkligen en sann vän, min goda Flory!” Jag tar hennes händer och


klappar sedan hennes rosiga kinder. ”Så fint att se dig igen!”

”Det gläder mig att få följa med, och vi åker ju redan i morgon bitti! Du kommer som van-

ligt att kunna se runt hörnet och bidra med klokskap, kära Elin.”

”Ja, tåget lämnar stationen i Lidnäs mot Stockholm redan klockan 8, där byter vi tåg. Vi

måste gå tidigt till sängs, min vän, men tågresan bjuder oss gott om tid att samtala. Resan

kommer förstås lite plötsligt, men sådant driver oss framåt, mot framtiden.” Vi skrattar, slår oss för knäna och går in. Katten Tekla kommer tassande med flaggande svans, som önskar hon fira det förestående med oss.

Väl framme i Bratislava kliver vi in i en droska. Den tar oss till ett av kongressens förbokade hotell. Vi stupar i säng efter en dryg men trivsam resa. Flory somnar genast, jag däremot

finner det svårt att somna. Många är de tankar som söker finna väg i min hjärna inför morgondagens möte.

Frukostbuffén är överdådig med allehanda tidigare oprövade rätter och jag finner nya

favoriter. Flory däremot intar i vanlig ordning en smörgås med ost och kaffe med grädde.

Klockan nio är vi samlade och dessa nya bekantskaper är alla vänliga och tillmötesgående.

När första punkten läses upp ”Kvinnorna är likvärdiga männen på följande punkter...”, ber

jag om ordet för att uttrycka ett förslag om en annan formulering: ”Männen är likvärdiga

kvinnorna på följande punkter...” De andra nickar samstämmigt, jag förtydligar: ”Visst borde väl kvinnan få vara värdemätare i mannens ställe i detta reformarbete?” Ett påstående som får gott gensvar.

Under dessa fem dagar i sena maj diskuterar vi punkt efter punkt och när vi kommer

fram till jordfrågan finner jag en själsfrände i den kortvuxna kvinna som reser sig och begär ordet. I lantliga kläder och med väderbiten hy verkar hon i sin jordnära uppenbarelse kommen från en annan planet. Den varsamhet och respekt för livets alla former som Mina Hof-

stetter från Zürich-trakten uttrycker är dock inte främmande för mig. Vi dras till varandra i restaurangen där jag förvånas över hennes vegetariska kost. Hon berättar att hon av etiska skäl driver jordbruk utan kreatur, där allt bearbetas med handkraft och komposteras. Våra tankar hakar i varandra, som lägger vi ett tusenbitarspussel i ett svep. Flory, jag och Mina

kan inte få nog mycket sagt på det tyska språket innan vi kallas in för fortsatt reformarbete. Vi tre får förtroende att arbeta fram riktlinjerna för framtidens skogs- och jordbruk, enligt

min framställan. Flory och jag besöker Mina, i hennes gästhus i sluttningen ovanför gården. Vi återkommer stolta med vårt förslag som fastslås i WOWO:S kongressprotokoll 1937:

”Jorden måste brukas så som dess sunda naturliga avkastningsförmåga kräver. Naturens kretslopp får på intet sätt avbrytas [...]Kalhyggen får under inga omständigheter utföras


[...] Växelbruk skall tillämpas [...] Ingen djupplöjning.” Min trogna hushållerska Linnea ropar över gården att kaffet är serverat. Flaggan svajar i

topp när min kollega Elisabeth och jag kliver in i bersån. Där möter oss ett läckert dukat

bord med kaffe och punsch och en jordgubbsdekorerad midsommartårta. Funderingar runt skriften ”Fred med jorden” fortsätter att flyga som svalor genom luften mellan oss ivriga

själar. Människan har blivit allt mer rotlös eller klingar kanske rastlös bättre? Vi beslutar oss för det senare.

Våra leende ögon möts när vi höjer de små punschglasen, dricker en skål för kvinnor och

daggmaskar.


Oväntat besök Cecilia Johansson Vinden viner när jag drar igen ytterdörren. Jag hänger av mig den kalla kappan på en av krokarna längs väggen. Huttrar, tar fleecekoftan som ligger slängd på stolen vid dörren och går mot sovrummet för att hämta mina innetofflor. Det kommer ta tid att få upp värmen. ”Hej mamma. Vi har väntat på dig, jag trodde du skulle komma tidigare.”

Elias kommer emot mig från trappan och får blodet att frysa likt iskristallerna jag precis

stampat av mig. Det har knappt gått ett år, det borde inte vara möjligt. Jag stannar mitt i

hallen och lägger armarna om mig i ett försök att hålla ihop. Hur kan jag förlåta mig själv,

honom? Vi blundade alldeles för länge, kallade det pojkstreck. Men när kommunen öppnade upp det gamla kapellet gick ingenting att förneka.

Jag stirrar på min vackra son. Han rör sig märkligt, liksom glider samtidigt som armar och

ben rycker i små spattiga rörelser. Blicken är mörk och glasartad, närvarande men främmande och ögonen rör sig flyktigt, som om de noterar varenda partikel i luften omkring oss.

”Jag visste inte att du hade permission.” Jag försöker att inte darra på rösten. ”Är pappa

hemma? Han kan mina tider.”

”Han är hemma, men vi glömde fråga.” Han tittar åt sidan på Tim som kommer ut från

badrummet och deras flin växer i symbios, som om det var ett och samma grin.

Håret på armarna reser sig. Tim. Elias bästa kompis, två ensamma killar som fann varann.

Jag kan knappt se på honom. Han får obehaglig att nå en helt ny dimension, och när Elias vänder sig mot mig igen med samma mörka blick ryggar jag tillbaka. ”Var är pappa?”

Elia fortsätter le och höjer på ögonbrynen när han närmar sig. ”Han vilar.”

Tim fäster blicken på mig och släntrar efter Elias i min riktning. Han gömmer något bak-

om ryggen och det går upp för mig att jag borde sprungit så fort jag såg dem vid trappan. Nu

står jag med låst dörr bakom mig och bara några steg mellan oss. De är bara tonåringar, men jag kommer inte ha en chans. Kläderna klibbar mot kroppen och jag vet inte om hjärtat fort-

farande slår. Jag backar, Elias följer efter och skakar på huvudet. Plötsligt står Tim så nära att andedräkten värmer min kind. Han greppar min arm men jag sliter mig loss och backar tills

jag stöter emot ytterdörren. Jag vänder mig om och kämpar med nyckeln som hakar upp sig i låset, får nästan inte luft och vet att det inte kommer fungera men fortsätter ändå. Samti-

digt som jag hör kolven slå runt dras mitt huvud bakåt och jag skriker av smärta när vänsterarmen rycks upp bakom ryggen och axeln dras ur led. Elias stryker mig över håret innan


han krokar armen över min hals och drar mig baklänges över parkettens bleka trämönster, mot sovrummet. Tim följer leende efter. När vi stannar till drar han fram kanylen han hål-

lit bakom ryggen och hugger in i mitt vänstra lår. Jag slår ut med armarna och sparkar mot

honom, når inte fram men lyckas få tag på glasvasen på byrån vid trappan, svingar den och skär upp handflatan när den krossas mot hans ansikte. Han stapplar åt sidan, tar stöd med händerna mot knäna för att återhämta sig och kommer vinglande tillbaka. Vänster ögon-

bryn är spräckt och kinden uppskuren. Blodet rinner över ögat, följer fåran längs näsan ner

i mungipan och när munnen glider upp i ett skratt färgas de blanka tänderna röda. Han står alldeles intill mig igen, lägger huvudet på sned och med båda händerna runt min skadade arm bryter han armbågsleden bakåt med en hastig rörelse mot sitt mötande knä. Jag vrå-

lar men det kommer inget ljud, armen hänger söndertrasad längs min sida, Elias grepp om

halsen gör mig yr. Till min fasa känner jag musklerna stänga ner, jag har inte längre kontroll över kroppen. Huvudet är klart och smärtan gör att jag vill kräkas, men jag kan inte röra

mig, tror inte ens att jag blinkar. Tim lägger pannan mot min och gnider kinden mot mitt

ansikte så hans varma blod kletar av sig på min svettiga hud. Doften är kvalmig och unken

som från en nyuppgrävd grav. Jag glider mot golvet, Elia byter grepp och håller under mina

armar, Tim tar tag om mina ben. Tillsammans bär de in mig i sovrummet och lägger mig på sängen.

Det ligger någon bredvid, men jag kan inte se vem det är. Min blick är låst i taket och jag

ser bara det som hamnar mitt framför mig. Jag uppfattar skuggor som rör sig, det finns an-

dra människor här. Jag hör dem viska, tills ljudet blir mer och mer samstämmigt och övergår i ett dovt mässande. Gardinerna är fördragna men ljuset fluktuerar varmt och ihärdigt, det måste vara hundratals ljus tända i rummet.

Allt går så snabbt och smärtan gör det svårt att tänka. Synfältet mörknar, jag försvinner

bort, men när någon sätter sig i sängen bredvid mig är jag tillbaka. Jag ser Elias ansikte.

Hans blanka, svarta ögon ser ut att brinna när de reflekterar ljuslågorna omkring oss. Han är min men ändå inte min, och plötsligt är smärtan inom mig långt djupare än något ben-

brott kommer i närheten av. Ett knivblad glimmar till, stålet känns kallt mot min hud när det glider in under blusen, rycks uppåt och sliter sönder tyget som delar sig och glider isär.

”Låt insikten leda dig men jobba snabbt och varsamt, hjärtats sista slag ska slå när det

ligger i din hand.” Tims röst låter avlägsen, drunknar i det entoniga mässandet.

Jag skriker för mig själv och efter min man. Vädjar till Elia. Men ljudet är inte mer än ett

eko inom mig själv. Elias överkropp gungar i takt med mässandet så ansiktet åker in och ut ur mitt synfält. Han är död. Det finns inget av min pojke kvar i hans ögon när knivseggen stöter in under bröstet, och mina sista tankar dör ut.


Vid frukostbordet Mia Martelleur Angelo stod framför spisen när Maria kom in i köket. Det fräste till från stekpannan då han vände på omeletten. Han tittade upp och log. ”God morgon älskling!”

Hon mötte hans varma blick med ett ihåligt tomrum och gick förbi honom utan att säga

något. Angelos leende smalnade. Även om han visste varför, så gjorde det ont att se henne så här. Den gamla trästolen knakade till när hon satte sig vid köksbordet. Han satte ner pannan på spisen och började rota fram bestick och tallrikar ur skåp och lådor.

”Vilken fin söndag, va? Solen lyser, träden börjar få blad”, började han i ett försök att få

kontakt men Maria bara tittade ut genom fönstret. Han vände sig mot spisen igen för att ta omeletten och la den försiktigt på en tallrik. Ny äggsmet rann ner i stekpannan. ”Vi kanske kunde ta en promenad efter frukosten? Få lite D-vitamin?”

Som en ”final touch” rev han parmesanost över omeletten och toppade den med ruccola

och körsbärstomater. Han la sedan fram tallriken framför Maria på det uppdukade bordet. ”Här min älskling. Som du brukar vilja ha det”.

Han strök en hand över hennes axel och återgick till nästa omelett. Maria stirrade ner

på tallriken men rörde den inte. Händerna låg i hennes knä. Angelo sneglade på henne från

spisen. Lågorna från de två ljusen dansade på bordet. Blombuketten, som han hade haft med sig hem igår, stod bredvid. Han hoppades att ansträngningarna skulle kunna ge henne nya krafter. Men det verkade än så länge inte gå att göra någon skillnad.

”Eller så kan vi stanna hemma bara? Slå på en film. Ta det lugnt. Mysa…”

Maria tog upp ena handen från knät och sträckte sig efter gaffeln. Hon petade lite på

omeletten. Till slut la hon ner besticken igen och lutade huvudet mot handen. Hon andades tungt. Angelo vände på omeletten och snurrade sedan runt mot henne. Han svalde hårt. ”Du, älskling. Jag vet att det är svårt.”

Maria vände blicken mot fönstret igen. Angelo la upp den sista omeletten på en tallrik och

stängde av plattan. Sedan lämnade han spisen och gick fram till henne. ”Men vi kan inte låta det här förstöra våra liv? Va?”

Han la armarna om henne och gav henne en kram. Maria skakade av sig honom. Det stack

till i bröstet.

”Du vet att jag också lider. Och jag är så ledsen över att du får gå igenom det här.”

Han la armarna runt henne igen, och släppte inte taget trots motstånd. Istället böjde han

sig fram och gav hennes kind en lätt puss.


”Det var verkligen inte så här jag ville att det skulle bli. Jag önskar att jag kunde fixa det.

Men vad ska vi göra?”

Maria svarade inte utan fortsatte att se ut genom fönstret. Men hon lät honom omfamna

henne. Läpparna darrade och en tår rann ner för hennes kind. ”Om du vill kan vi försöka igen?” sa Angelo dovt.

Han smekte kinden och borrade ner sitt ansikte mot hennes hals.

”Vi kan ju inte ge upp nu. Men vi kanske får hitta andra sätt. Det finns andra lösningar.”

Han släppte greppet om henne, reste sig upp och la sina händer på hennes axlar. Sedan

följde han hennes blick ut genom fönstret och såg det hon såg. I parken utanför var lekarna i full gång. Det hördes skratt och skrik när de lätta, små benen sprang över gräset. Angelo svalde hårt och rösten skälvde till.

”Det kommer gå till slut. På ett eller annat sätt. Det kommer bli bra.”

Ögonen började vattnas och salta tårar letade sig ner längs hans kinder. Han smekte

Marias axlar med sina händer. Hon la en hand på hans och lutade sig mot hans bröst med slutna ögon. Angelo böjde sig ner över stolen och omfamnade henne igen. Hon kramade honom tillbaka så hårt hon kunde från det håll där hon satt, och de lät tårarna falla

tillsammans. Angelo andades in och kände doften av hennes äppelbalsam leta sig in i näsborrarna. Han höll om henne ännu hårdare och viskade mjukt i hennes öra. ”Vi kommer få ett barn tillslut. Jag lovar.”


ISBN 978-91-519-1608-8

Profile for Folkuniversitetet i Stockholm

Ostört läge - En antologi av Skrivarlinjen distans 2018-2019  

Ostört läge - En antologi av Skrivarlinjen distans 2018-2019