Tro, hopp & sfi by Folkuniversitetets förlag

Tro, hopp & Sfi EN DIDAKTISK DAGBOK FÖR ALFABETISERINGSLÄRARE Eva Thors Rudvall

Folkuniversitetets förlag Box 2116 220 02 Lund Tel. 046-14 87 20 E-post: info@folkuniversitetetsforlag.se www.folkuniversitetetsforlag.se

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt Bonus Copyrights avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanord narens huvudman eller Bonus Copyright. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Första upplagan, första tryckningen © 2018 Eva Thors Rudvall och Folkuniversitetets förlag Omslagsbilder: Nuture/iStock.com (rosor) & barbaliss /iStock.com (kaffe) Redaktör: Henrik Killander Omslag: Ann-Josie Down Grafisk form: Dan Abelin Tryckt hos KOPA, Litauen 2018 ISBN 978-91-7434-728-9

Innehåll Förord 6 Maj Alla är vi frukter av våra erfarenheter 8 Konsten att ing juta mod och användbar kunskap 12 Att vara lärare är att stå på scen 15 Tre käpphästar som drar åt samma håll 19 Lärarens uppgift är att hitta kärnan 22 Det går – till en gräns 26 Språkcaféet serverar svenska på svenska 28 Bokstavsnamn och bokstavsljud 29 ”Rätt” sätt är det som fungerar 31 En bild kan betyda lite vad som helst 33 Att som vuxen lära sig ett nytt språk 41 Alfabetisering börjar med respekt 43 ”Vill de lära sig något?” 48 Hjärta och smärta 51 Det finns inte en väg, det finns många 53 Alla proffs är värda respekt – vi också 55 Ingen människa är den andra lik 57 En inkluderande undervisning 58 Saker som gör det möjligt att förstå 61 Älskade barn! 65 Juni Försommar i en skör idyll 66 Sfi – det omöjligas konst 67 Samhället ställer många krav – men levererar det självt? 69 Alla behöver något av mig 71 Ordets makt – och kärlekens 74 Att ta striden – eller inte 75 Vad är det här för en blomstertid? 76 Att göra andra kapabla 77 Det finns många sorters fönster 79 Allting är relativt 80 Eleverna lär sig av varandra 81

Alfabetisering på modersmålet – ja och/eller nej 83 En epok är till ända 85 Vardagen är mitt bästa läromedel 86 Komplexare än de flesta förstår 87 Juli Rimliga krav gör det möjligt att lyckas 88 Sfi presenterar stolt 90 Gäst hos verkligheten 91 Sommarlov – livets lov 92 Skriften i mitt hjärta 93 Ett stenparti får aldrig min röst 95 Ett litet genombrott är en stor sak 96 Rum för kunskap 97 Augusti Mål och visioner 98 Språkkunskaper är en färskvara 99 Tro, hopp och ännu mera hopp 100 På egna villkor 101 Efterord 102 Alfabetiseringslärarens ABC 103 Viktigt att tänka på till vardags: lektionsupplägg 115 Första passet 116 Andra passet 118 Tre individuella uppgifter under lärarlyftskursen 121 I – Kartläggning av en studerandes syn på sin egen läs- och skrivinlärning 122 II – Faktorer som påverkar L2-inlärning: min pappa 130 III – Multimodalitet i undervisningen 135

Förord Fahria är 38 år. Hon började i skolan i går. I dag satt hon och tränade på bokstäver och efter pausen skrev hon sitt namn, det vill säga kopierade det efter en förlaga – i sitt livs första skrivbok. Nu står det Fahria, i olika krokiga varianter, på hela första sidan. Via en lärarlyftskurs fördjupade jag mig under ett år i svenska som andraspråk. I huvudsak byggde dessa studier på diskussioner av kurslitteratur i ett nätbaserat forum samt ett antal individuella inlämningsuppgifter, varav en bestod i att genomföra en kartläggning av en sfi-studerandes syn på sin egen läs- och skrivinlärning. Medan jag höll på med den rapporten poppade frågan upp i min skalle: hur ofta kommer egentligen sfi-studerande och sfi-lärare till tals? Politiker och deras väljare tycks ofta ha förkörsrätt i massmedia; mera sällan presenteras något som är hämtat från verkstadsgolvet, något som lever och rör sig oavsett vad utomstående tänker och tror. Därav denna didaktiska dagbok. Den handlar om uppbrott och växande på olika nivåer. Om lärandets vad, hur och varför. Främst vill den stödja och inspirera nya alfabeti seringslärare, men den innehåller även tankegods som andra – som kommer i kontakt med vuxna med ingen eller mycket kort skolbakgrund – förhoppningsvis kommer att finna intressant. Detta gäller troligen också dem som arbetar med studerande som av andra skäl är i behov av särskilt stöd. För att ge den sistnämnda kategorin en fördjupad bild av vad som ingår i sfi-lärarstudier presenteras efter dagboken tre autentiska hemuppgifter från 6

lärarlyftskursen, inklusive referenslistor. Dessutom exempel på vad jag själv tycker är viktigt i den praktiska undervisningen: två möjliga lektionsupplägg samt ett antal tips på hur man kan tänka och göra då man ställs inför den spännande uppgiften att alfabetisera vuxna. Men huvuddelen av Tro, hopp & sfi utgörs av ett personligt resonerande, där jag har valt att inte tynga texten med någon notapparat. Min intention var att skriva en bok ”inifrån sfi”, en dagbok där jag kombinerar iakttagelser kring Fahrias inlärningsprocess med ett antal av mina inlägg i diskussionsforum, men ganska snart började texten också att handla om hur det är att leva i närheten av autism. Samtidigt som jag gjorde mitt bästa i lärarlyftets regi, mådde min dotter allt sämre i sin gymnasieskola. Hon hamnade i en kris. Förklaringen till den visade sig ligga i en neuropsykiatrisk diagnos. Eva Thors Rudvall PS: De studerandes familjeförhållanden är fingerade och de enda personer som här figurerar under eget namn är mina kurskamrater: Agneta, Anna, Gerd och Katarina från lärarlyftskursen. Vi kommenterade så gott som dagligen varandras inlägg i ett nätbaserat forum. En av de mer animerade diskussionerna där handlade om våra egna tidiga skriftspråkliga erfarenheter. Mycket Astrid Lindgren och mycket Kitty-böcker handlade den om – och om sagoläsning på sängkanten. Tack till mina kurskamrater! Tack till mamma som läste sagor för mig när jag var liten! 7

27 juni Vardagen är mitt bästa läromedel Fahria skrev diktamen i dag: fina, runda bokstäver som hamnade där de skulle på linjen. Hon är en mycket flitig elev. För vissa tar det mycket längre tid innan de får texten att löpa över linjerna på rätt sätt. Meningen hon skrev var ”Sjukhuset i Lund är stort.” Den pratade jag oss fram till på följande vis: ”Dagens datum är den tjugosjunde. Sju. Sju. Sju. Sjunde. Tjugosjunde. Tjugosjunde. Vi kan säga sju på två olika vis. Jag är född i Skåne och säger sju som när man blåser ut ett ljus. Titta, så här gör jag med munnen när jag blåser och när jag säger sju. Men till exempel i Stockholm säger de sju på ett annat sätt. Ni säger som ni tycker känns bäst i munnen. Båda sätten är rätt. Sju har samma början som sjuk. Sjuk. Sjuk. Amina är sjuk i dag. Om hon är mycket sjuk så måste hon åka ambulans till Lund, eller hur? Då måste hon åka till sjukhuset i Lund. Det är stooort. Om hon är mycket sjuk måste hon åka till Lund. Om hon bara är lite sjuk kan hon gå till en doktor här i stan. Då går hon till en vårdcentral. En vårdcentral är liten. Ett sjukhus är stort.” Den här sekvensen av undervisningen var inte planerad. Nästan inget jag gör i lektionsväg är planerat. Jag har en daglig planering att falla tillbaka på, men föredrar spontanitet. Jag tror på stundens ingivelse utifrån det som händer i det nya landet utanför vårt fönster. Att andas den luften. Att vara extremt närvarande och mycket tydlig ungefär halva tiden av skoldagen och sedan släppa ordet fritt. Det ger driv och motivation åt inlärningsprocessen. 86

28 juni Komplexare än de flesta förstår I dag fick jag ett värdelöst höstschema i min hand. In till studierektorn. På frågan om det var sant att A-klassen skulle har tre lärare till hösten var svaret ”ja”. Det är ogenomtänkt, sa jag. Dessa elever är beroende av trygghet. Hela deras tillvaro gungar. Vilka lågstadiebarn utsätts för tre lärare i läs- och skrivinlärning? Jamen det här är ju vuxna människor! Jamen de lär sig att läsa och skriva via ett nytt språk! Lågstadieungarna förstår vad som sägs. Hur svårt ska det vara att som högutbildad fatta det?! Mycket svårt. Det är mycket svårt att för en utomstående att ta in komplexiteten i vad det innebär att vara A-kursstuderande. Ibland hör man att ”deras progression är så liten”. Nej, vill jag ropa från taken. Den är jättestor! Att gå från noll till baslitterat på några månader, det är väl progression om något!

2 juli Sfi presenterar stolt De senaste dagarna har vi jobbat med presentation er. Den första dagen presenterade jag mig muntligt, sedan fick kursdeltagarna presentera sig för mig. Jag antecknade vad de sa och gjorde vissa kommentarer kring detta, och tog därefter upp ett antal ord och uttryck på tavlan. Andra dagen fyllde de i en kort lucktext om sig själva och läste den både i skolan och hemma. Tredje dagen lyssnade de en gång till på min presentation, och sedan kom de fram och satte sig vid mitt bord. Jag satt längst bak i klassrummet. Så presenterade de sig igen och jag förde anteckningar och skrev undan för undan upp användbara meningar på tavlan. Detta sistnämnda moment tog hela den här skoldagen i anspråk. I morgon kommer slutprodukten – alla ska läsa en utökad presentation. Huvudparten av den texten ska bestå av välkända ord, men något ska vara nytt. Jag är övertygad om att Fahria kommer att klara av det. Och att hon kommer att förstå vad hon läser. Nej, det blir inte i morgon! Då ska vi ju åka på sommarutflykt! På måndag får det bli. Och sedan är den här terminen i det närmaste slut. Ungefär så här tänker jag mig min presentation: Jag bor här i Eslöv. Jag bor med min dotter. En vanlig dag stiger jag upp klockan 6.00 och duschar och äter frukost. Jag äter en smörgås och dricker te. Sedan väcker jag min dotter och cyklar till mitt jobb. Jag tycker om att cykla! Jag jobbar fem dagar i veckan. Efter jobbet brukar jag handla mat. Min dotter och jag äter middag tillsammans klockan 18.00 varje kväll. Sedan diskar jag och läser lite.

4 juli Gäst hos verkligheten Sommarutflykt. De olika språkgrupperna drogs till varandra. Kurderna gick med kurderna, afghanerna med afghanerna och somalierna med somalierna. Inget konstigt med det. Men det var ju inte så att man sinsemellan talade svenska med varandra. Så då var den dagen bortkastad i sfi-hänseende? Inte alls. Alla fick vara med om upplevelsen att åka tåg till en stad som ingen av dem tidigare hade besökt. För någon var en rulltrappa en ny upplevelse, för en annan var det att förstå sig på hur man skulle betala i myntinkastet för att kunna öppna toalettdörren på stationen. Tillsammans besökte vi kyrkan och så gott som alla ville tända ett ljus och be en bön för någon. Det kom frågor om hur gammal kyrkan var och om man gifter sig i den. Efter studiebesöket gick vi till hembygdsparken och dukade upp vår picknick. Där diskuterade Aziz och jag hur mycket det kostar att klippa sig hos en frisör. Han var nyklippt, så det samtalsämnet föll sig helt naturligt. Själv hade han betalat åttio kronor och det var ”kompispris”, sa jag. Amina hakade på och berättade att hennes barn vill flytta till Malmö. Hon bjöd på hembakat bröd och köttbullar som hennes man hade gjort. Regnet hängde i luften och vi skojade om att när man ska på utflykt i Sverige behöver man ta med sig ett paraply och en banan. Har man det så klarar man sig. På måndag ska vi titta på fotografier från vår utflykt, skriva texter till dem och diskutera min långa presentationstext.

Alfabetiseringslärarens ABC Här har jag samlat en rad tips, sånt som har fungerat i mina klasser. Alla studerande är olika. Alla lärare också. Men att vi människor lättast tar till oss ny kunskap då vi är avspända och mår bra har rimligen bäring också på lärarens roll. Mitt mest handfasta råd till nya alfabetiseringslärare är därför: gör sånt som känns bra i dig, som du kan stå för. De som du har framför dig i klassrummet befinner sig alla i en ytterst komplex fas i sina liv, där de utöver att förstå en främmande kultur och ett främmande språk också ska lära sig läsa och skriva. Och ingen av dem har erfarenhet av vad språkstudier innebär. Alfabetisering ställer stora krav på de studerande – och på lärarna. Med detta taget i beaktande: satsa på ett välkomnande klassrum. Och lämna det. Gå ut. Rör på er. Kolla in verkligheten, använd den. De studerandes lärande är svårt att fånga i ett rutsystem. Men ett är säkert, att det är de själva och deras vardag som ska vara undervisningens subjekt.

104

Alfabetet ljudas igenom varje dag. Ljudas! Bokstavsnamn hjälper ingen att lära sig läsa. Att koppla ihop bokstävers utseende och ljud med föremål, bilder eller vardagliga ting, som börjar på ”rätt” ljud är ett sätt att konkretisera alfabetiseringsundervisningen.

Bingo! Att i smågrupper spela sifferbingo, bildbingo och ordbingo är att förena nytta med nöje. Likaså att lägga pussel, spela memory och luffarschack. Tävlingsmomentet sporrar och gör lärandet lustfyllt.

”Citron” eller ”clown”, vilken glosa funkar bäst då det gäller att illustrera bokstaven ”c”? Tja, vilken av dem har vuxna människor mest nytta och glädje av att känna till? Alfabetiseringslärarens främsta uppgift är att presentera ett material som är begripligt och användbart, något som kursdeltagarna kan, vill och behöver säga, läsa eller skriva. På svenska.

Demokrati. Att bidra till att vuxna människor får lära sig att läsa och skriva är ett hedersuppdrag, ett demokratiseringsuppdrag. Var stolt!

105

Tro, hopp & sfi är en djupt personlig dagbok och en pedagogisk loggbok som ingen annan. Dess syfte är inget mindre än detta: att ge lärare och elever i hela den ofta nedvärderade och kritiserade sfi-apparaten en injektion av mod och tillförsikt. ”I en A-klass finns sällan någon utöver läraren som har någon studievana. Klassen består dessutom regelmässigt av kursdeltagare från flera olika länder, som därmed också saknar ett gemensamt språk. Därtill är det kontinuerligt intag, elevkonstellationen förändras så gott som varje månad. […] Kursdel tagarnas familjesituation kan vara kaotisk. På en termin lär de sig att ändå att läsa och skriva och samlar på sig ett svenskt basordförråd, tillräckligt för att presentera sig själva på svenska och fylla i sina personuppgifter på en enkel blankett. Ibland tänker jag att andra skolformer skulle kunna ha något att lära av sfi!”

Eva Thors Rudvall har varit verksam som sfi-lärare i tre decennier, mestadels för elever på spår 1. Hennes strävan är att ge alla nya svenskar tillgång till det språk som är nyckeln till både arbetsmark naden och det demokratiska samtalet. Och att stärka de lärare som ska göra detta möjligt.