5
10
15
20
och försiktigt mot vägen för att inte ge ifrån sig något ljud. Ute på vägen ökade de farten och började springa. Ali vände sig om, men han kunde inte se att någon förföljde dem. Det kändes som om någon gav dem kraft bakifrån och benen liksom sprang av sig själva, men efter ett tag orkade inte Fuzia springa mer. – Vi måste ta det litet lugnare. Jag kan knappt andas, flämtade Fuzia. De minskade farten men vågade inte sätta sig ner och vila. Det kändes för riskfyllt. – Ali, jag undrar hur våra liv ska bli. Vi har ju knappt börjat vår flykt och redan känns allt så skrämmande och farligt. Jag har inte gjort annat än sprungit de senaste dagarna och nätterna. Jag orkar inte mer. – Vi har en lång väg framför oss och mycket kan hända, men du måste lita på mig Fuzia. Ali tog Fuzias hand och tryckte den hårt. De gick in i skogen en bit och lade sig. Båda somnade direkt och vaknade i gryningen. – Vi försöker få lift med en lastbil. Här går många lastbilar med hirsmjöl och majs. Jag kan erbjuda mig att hjälpa till med att lasta av och bära säckar, sa Ali. Plötsligt hördes motorljud och en gammal och rostig, högt lastad, lastbil närmade sig. Lasten var helt sned och bilen lutade kraftigt 47