Affisch för evenemanget "Pauanne elää".
Fönsterram med annorlunda form.
Stora glasbitar är inmurade i väggen.
manslag. De har sökt skydd från solen och plockat fram fiolerna i ett skuggigt hörn av parkeringen. Jan-Anders bjuder på färska tomater ur eget växthus och jag lyssnar på några låtar innan jag promenerar vidare mot gångtunneln som leder till huvudarenan. Under den kännspaka tältduken har en hel del människor redan bänkat sig. Det känns som evigheter sedan jag senast gått på en riktig konsert och stämningen är förväntansfull. Först ut på scen är Anne-Mari Kivimäki & Palomylly feat. Timo Saari. Jag har tidigare i samband med Etnogalan i Helsingfors sett Anne-Mari som den dragspelande frontfiguren i Suistamon Sähkö och fascinerats över de medryckande och maniska trance-rytmer hon lyckas locka fram ur sitt lilla ryska Notka-dragspel – ett tvåradigt dragspel av barnmodell. Ikväll får hon flankstöd av Pekko Käppi på stråkharpa och Ville Rauhala på bas – bägge är skickliga musiker som på spännande sätt experimenterar med sina instrument. Jag tilltalas speciellt av Villes humoristiska och oväntade taktbyten, som sticker ut. Musikerna balanserar smakfullt mellan kontroll och improvisation som om de själva inte alltid är helt klara över vart de är på väg, vilket skapar liv och spänning. Timo Saaris moderna dans tillför en extra dimension. Stämningen är således redan på topp när det är dags för legendaren Ismo Alanko att inta scenen. Efter att ha fungerat som frontfigur för Hassisen kone, Sielun Veljet och Ismo Alanko Säätiö är det nu dags att uppträda helt ensam – därav namnet ”Ismo Alanko Yksin”. Som erfaren artist visar han upp sin styrka i ensamheten. Vi bjuds på medryckande gitarrslingor och i nästa stund väver han fram melankoliska toner på pianot, för att sedan slå sig ner på scenkanten och med ett behärskat berättargrepp fängsla publiken. Närvaron blir extra påtaglig när han till exempel mellan låtarna går i dialog med en överförfriskad festivalbesökare eller poserar som bakgrundsfigur åt ett par som tar en selfie vid scenkanten. Den kännspaka rösten och de poetiska texterna knyter som en röd tråd ihop helheten. Människor stampar takten och sjunger med i de välkända låtarna. Sommarnatten är ljum och skön. Förhoppningsvis ändrar förutsättningarna till det bättre så att vi kan se fram emot en ännu mer livad festival nästa år.
Speciell takkonstruktion av grova stockar.
Ifall du inte hade möjlighet att besöka Kaustby och även missade VirtuaaliKaustinen så hittar du en del material uppladdat i olika spellistor på YouTube: www.youtube.com/user/KaustinenFMF/playlists
20