Lars Hulden och Arne kontrollerar noterna till ”Trinnröva-Isak”. Foto: Agneta Helsing
gångna tider. Det hela kommer till sin fulla rätt när man hör Lasse berätta – ”ti de ha vi Emilas gränin”. Det var på 1800-talet som Lasses farbror Emil som då var en liten parvel åkte med kälke från en snöhög och for rakt på en liten gran som klövs i två delar. I dag är det två stora granar som växer från samma rot, och kallas fortfarande för ”Emilas gränin”. Vid husets västra gavel sparkade Lasse i gräsmattan och en flat stenhäll blev synlig. Lasse berättade att år 1866 hölls ett bröllop här, Nygos-Pell hade supit sig full och låg på rygg på den här stenen, fullständigt redlös. Man visste inte om han skulle överleva, men en gumma från trakten visste hur sådana här åkommor skulle botas, hon pissade i hans mun. Den medicinska kunskapen var vid den här tiden i sin glans dagar. Botemedlet ska på intet sätt klandras eftersom Nygos-Pell så småningom kvicknade till och räddades till livet. Jag som är intresserad av dikter ville gärna ventilera sådana saker med Lasse. Lasse å sin sida, som är intresserad av spelmansmusik ville ju prata om de gamla menuetterna med mig. Det stora problemet blev helt plötsligt att få något uträttat i måleriarbetet, det blev nästan en bisyssla. Lasse frågade mig: ”ha do höört Smeda-Måossas menuetten?” Det hade
jag inte, ”ha do höört Trinnröva-Isak?” Inte heller den hade jag hört. Namnet låter föga smickrande men antyder ändå att nämnda Isak inte var svältfödd. Nåväl, Lasse gick in i huset och efter en halvtimme kom han ut med två notblad, de båda låtarna var nu nedtecknade. Lasse besökte i sin ungdom de gamla spelmännen och lärde sig deras låtar, han kan sjutton menuetter. Han hade möjlighet att lyssna till de gamla spelmännen Johannes Nordman, Anders Klockars, Axel Svedlin och sin egen morbror August Nyvik som också var bröllopsspelman. Förra sommaren målade jag återigen på Nörråkern men nu var det Lasses son Mårten som jag kom i kontakt med. Han är gitarrist och i det kalla blåsiga vädret kom han ut med sin gitarr och visade vilken typ av musik han tyckte om. Själv tyckte jag mycket om att komponera och blanda färgerna till husets ytterdörr och på husets östra gavel, med gamla siffror och bokstäver måla ”År 1879”. Martin Ljung hade rätt när han sade: ”Det är fult att inte måla”. Att måla och spela, ja, det är livet det. Arne Helsing 17