Ljusglimt Ingrid Elerud

Jag har en liten rosenodling på min balkong

Jag har en liten rosenodling på min balkong. Det är en pretentiös benämning på dom samling krukor med spretiga grenar som huttrar där på min balkong på 7 våningen över Motala ström i Norrköping där jag bor. Försiktigt började jag lyfta undan höljet -det som hade gett lite lä när blåsten var som värst och tjälen höll stryptag på naturen. Nyfiken på den där rosenbusken som jag hade inhandlat för åtskilliga kronor -som jag skämt bort med bästa jord och gödning -som jag packat in frusna rotfötter med säckväv-nå.. den skulle väl visa sin tacksamhet med lite gröna skott. Men nej -stendöd eller skendöd -framtiden får utvisa. Men rosenbusken som jag köpte på Netto som verkade ha flyttat till saligare nejder och därför såldes ut för halva priset -där svullnade knoppar som snart skulle spricka -fyllda av liv med löfte om skära rosor som skulle lukta himmelskt så småningom. Och plötsligt drabbades jag av den gamla vanliga insikten. Att ingenting blir som man tror. Åtminstone mycket lite. För den i princip dödförklarade rosen den levde och hade livskraft eller livsglädje men den andra som hade fått så bra livsvillkor där på min balkong den verkade ha tackat för sig. Man borde nog chansa mer här i livet, allt talar för att det lönar sig. Man borde åtminstone inse att ingenting går att kontrollera. Varken när det gäller människor eller buskar. Alla hittar sin egna vägar, skjuter skott där man minst anar och kroknar utan att man riktigt förstår varför. Samtidigt, vilken är den underbara paradoxen, tar vi livets mest avgörande steg utan att ha en aning om vad vi ger oss in i. Som när det gäller kärlek, t ex. Inte har den någon innehållsförteckning eller bäst före datum. Ändå vågar vi gå in i relationer, våga föda nya små människor trots all ovisshet, all osäkerhet om hur det blir SEN. Känslan bär oss, styr oss och gör oss övertygade om just såhär måste det vara. Tack och lov, får man väl säga. Tänk om vi skulle testa varje reaktion som den var en bil, eller en espressomaskin -ja, då vete katten hur många som skulle klara sig förbi förälskelsen, fram till det som finns bakom. Det som är på riktigt. Å andra sidan kan det som verkar stendött plötsligt vakna till liv. Få nya knoppar som väntar på att slå ut. Som i rosornas värld. Men även i din egen värld. Plötsligt svänger livet av till vänster och hindren som spärrade vägen är borta. Det som du trodde var en återvändsgränd mynnar ut i en solig landsväg. Och du hade inte en ANING. Ett bibelord att med sig ut på livets landsväg där vi färdas utan försäkringar: Herren är min herde -ingenting skall fattas mig. Han leder mig på rätta vägar sitt namn till ära. Psaltaren 23. Och även Mumin mammans visdom ord kan ge sitt stöd när du oroas i vårvinternatten: ”Jag vet att vad som helst kan hända när som helst. Det är därför jag är alldeles lugn”. Ingrid Elerud