Marika Markovits vigd till biskop för Linköpings stift.

Text: Katarina Sandström Blyme

Söndag den 15 januari vigdes Linköpings stifts nya biskop, Marika Markovits av ärkebiskop Martin Modéus. Hon beskriver vigningen i Uppsala domkyrka som ”en fest där man känner sig buren av en stor församling och härlig musik och en fantastisk känsla i rummet”.

I kyrkan fanns hennes familj och vänner, tidigare kollegor och kommande kollegor, förtroendevalda, Svenska Kyrkans Unga, utländska gäster, kungaparet, statsministern… Biskop Marika hann hälsa på många av dem innan den långa processionen började röra sig mot koret.

I processionen fanns också Erik Eckerdal som vigdes till biskop i Visby stift. Innan det var dags att avge vigningslöftena fick de höra ärkebiskopen predika om bland annat biskopars ofta färgglada och praktfulla kläder och hur han som ny biskop kände sig tveksam till klädseln. Med tiden har han ändrat uppfattning.

”Brokigheten är ett tecken på samhörighet. Vi (biskopar) hör samman över hela världen. Men prakten varar en kort tid och ämbetsbärarens tid på jorden är kort. Men den kyrkliga prakten kan peka på Gud, som ska ha all vår hyllning”.

Biskop Marikas klädsel får nog sägas varit den praktfullaste denna dag. Vid mottagandet ikläddes hon konstnären Sten Kauppis gyllene biskopskåpa - ”Solhimmel” - som kom till under Martin Linds tid som biskop i Linköpings stift.

Efter mässan blev det fotografering utanför kyrkan och lunch i ärkebiskopsgården där många passade på att önska de nyvigda biskoparna lycka till. Carl Fredrik Graaf, landshövding i Östergötland och med Marika Markovits som närmsta granne såg fram emot god grannsämja och gott samarbete. Av biskop Solomon Massangwa från Tanzania fick hon ta emot en stola som tillverkats av massajer.

Benyamin Atas från Sveriges kristna råd överlämnade till biskop Marika och biskop Erik ett ljus tillverkat av systrarna i Heliga Hjärtas kloster vid Omberg. När han vände sig till Marika sa han: ”I syrisk-ortodoxa kyrkan finns inte kvinnliga präster. Men när Jesus kommer… då förändras allt!”.

Senare på söndagen hade biskop Marika en mottagning där bland annat hennes pappa Béla Markovits fanns med. Han konstaterade att dottern, då hon valde att bli präst, bröt ny mark i en släkt där det genom århundranden funnits krigare av olika slag.”Men jag har faktiskt hittat en evangelisk pastor i 1600-talets Osnabrück!”

En tidigare kollega från Stockholms Stadsmission hälsade till Linköpings stift att ”ni kommer att få en ledare som gillar flitens lampa”. Biskop Marika själv tackade för förtroendet som visats henne då hon valdes till stiftets nya biskop och värmen hon mött efter det.

Hennes valspråk är

”Fatta mod, ge världen liv”.

”Som biskop vill jag uppmunt - ra till kraft, mod och hopp i de utmaningar vi möter som människor och som kyrka”.

I hennes biskopssköld symboliseras modet av två lejon. Där finns också sädesstrån som symboliserar liv men också det himmelska brödet. ”Har vi bröd så har vi liv”, säger biskop Marika.

Judas Iskariot är den person som i den kristna historien fått bära ansvaret för

Jesus död. Han förrådde Jesus till Kajafas och prästerskapet i Jerusalem. Så långt är de flesta överens. Men – vad var hans motiv egentligen? Var han en ond person? Var han avundsjuk? Var han arg på Jesus för någon upplevd oförrätt? Var han lurad? Lättledd? Sprang han någon annans ärenden? Sprang han rentav någon annans ärenden utan att själv vara medveten om det? Eller var det så enkelt att han trodde att han gjorde det rätta?

Stackars Judas – Han fick för all framtid bära hundhuvudet för Jesus död, och genom detta dra en stor tung arvsskuld över sitt folk, i alla fall i den kristna världens ögon. Allt som oftast genom Europas historia, och även på andra platser, har man haft ett behov av att skylla elände av vad typ de vara månde på judarna.

Svenskarna har en tradition att se 80-talsfilmen om den ädle riddaren Sir Wilfred av Ivanhoe på nyårsdagen över en pizza. Alla som sett filmen – jag dristar mig till att säga alla – är lika besvikna över att Ivanhoe väljer fel brud. Hur kunde han föredra den menlösa jungfrun Rowena framför den vackra och kloka judiska köpmannadottern Rebecka? Inte så konstigt, då judar på den tiden inte fick beblanda sig med vanligt folk. De fick verka mer eller mindre