PORTRÄTT Kaylei Melin

”Huvudet sprängs inte längre”

– om illustrationer, kampsport och hundträning

Kaylei har fl era friti dsintressen för att hantera jobbiga känslor. I bagaget har hon med sig mobbning, ätstörningar, en stor dos självkriti k och några NPF-diagnoser. Med hjälp av illustrati oner, kampsport och hundträning sprängs inte huvudet längre, säger hon.

Text: Caroline Jonsson, Foto: Christoffer Bonté, Illustration: Kaylei Melin

Överst: en illustration som Kaylei gjort själv som en reaktion på mobbing i sociala medier. Till höger: en av Kayleis egna karaktärer; Casey Woods. Kaylei Melin har funnit sina ventiler i fl era fritidsintressen. Hobbyn som tar mest tid i anspråk är att illustrera. Hon har ritat karaktärer för sitt framtida tv-spel sedan hon var nio år gammal: – Jag dagdrömmer oft a och zoomar ut. I en ritning samlas alla mina tankar, så att huvudet slipper sprängas. Jag håller inget inuti längre. Mina känslor förmedlas i mina karaktärer. Det hjälper mot ångest och depression. Mina yngre följare på Instagram ber oft a om tips, vilket ger en bra känsla.

Tysta skolår

Kaylei går i nian, i en klass med sex elever. Det funkar nu, säger hon. Många år har passerat sedan mobbningen upphörde. Hon förmedlar många berättelser om trakasserier, isolering, tysta skolår och om en vuxenvärld som vänder henne ryggen. Om sociala medier, där ett enda inlägg kan göra stor skada: – Fuck You, Kaylei. Så stod det i inlägget på Snapchat eft er en fest där en tjej blivit arg på mig. Jag hade bett henne att inte snacka skit om min kompis, vilket utlöste klösmärken och en lång tids hämndaktioner.

Kaylei visar en teckning hon gjorde i skolan, om händelsen på nätet: – ”Stick´s and stones may break my bones but words will never hurt me.” Orden är tagna ur en engelsk ramsa som handlar om att ord inte kan skada dig fysiskt, men för mig gjorde inläggen lika ont som om

”Huvudet sprängs inte längre”

jag blivit slagen. Jag har illustrerat känslan i form av ord som ristats in huden och bildat ärr.

Vampyrer & älvor

Berättelserna om mobbningen förmedlas som fragment. Tidsperspektivet är luddigt. Det känns länge sedan och Kaylei mår bra idag. Hon låter sig inte begränsas av diagnoser som ADHD och Asperger, och hon är öppen om någon följare frågar henne på sociala medier. Kaylei har släppt bagaget, gått vidare och fokuserar hellre på alla sina fritidsintressen och karaktärer som lever sina liv på Instagram. – Jag skapar visuella noveller som ska ingå i ett spel när jag blir äldre. Mina berättelser handlar mest om mina karaktärers uppväxter, hur deras mutationer och krafter påverkar deras liv. Jag illustrerar sagor om vampyrer, älvor, monster och nymfer. Det här är Casey Woods, säger hon och klickar fram en karaktär från sitt Instagramkonto.

Ju-jutsu och agility

Utöver sina illustrationer har hon utövat kampsporten Ju-jutsu sedan hon var åtta år. Sedan hon fick hunden Noor har även hundträningen agility tagit stor del av hennes tid: – Namnet betyder ljus. Noor ger mig glädje, ansvar och närhet. Jag lär henne trix. Ju-jutsun och agilityn får mig att släppa in folk. Jag behöver långsiktighet. Båda sporterna innebär tydliga instruktioner. Rakt på sak – jag vet vad jag förväntas göra.

Ju-jutsun hjälper henne till tydliga tankar. Hon glömmer inte saker längre. Ilskan har bytts mot lugn: – Här får jag utlopp för energi och frustration. Jag känner mig trygg i att göra samma saker under lång tid. Det gäller att lära sig tekniken, japanska begrepp och att sträva efter graderingar.

Växande självkritik

Kayleis mamma medverkade till vändningen efter år av mobbning och självskadebeteende i form av anorexi och bulimi som utlöstes av växande självkritik. Varje ritning skulle vara perfekt. Hennes kropp likaså. Med ansvaret för en hund kunde hon inte längre göra sig själv illa: – Mamma hjälpte mig att hitta balansen i det perfekta idealet. Jag fattade att om jag inte slutar nu kommer självkritiken aldrig att minska. Allt kommer bli värre för mig själv och min familj. Jag började med bildterapi, vilket har hjälpt. Annars har jag svårt för terapeuter som kräver ögonkontakt. Det känns som de ser alla mina svagheter. Jag får panik.

Siktar på spelbranschen

Kaylei återkommer ofta till sina karaktärer. Hon lånar ord från engelskan och förklarar att en av hennes föräldrar är brittisk . Berättelsen ska vävas ihop under kommande gymnasieår: – Jag vill in i spelbranschen och har jobbat med mina karaktärer länge. På estetiska programmet vill jag lära mig allt om rörliga bilder för att skapa spelet jag önskar. Allt ska bli klart i detalj.

Nu går hon sista terminen på Gula Villan – en skola där de flesta elever har minst en diagnos. Här får de hjälp att bryta den destruktiva trenden och istället ingå i ett fungerande socialt sammanhang: – Stora grupper och höga ljud är fortfarande svårt. Flytten till Gula Villan, med små grupper, blev ändå jobbig till en början. Mina betyg var för jävliga och jag var så stressad, men så kom Noor.

Ljuset i Noor

Hon berättar att de ville ha en kompis till deras andra hund Atlas. Den här hunden skulle bli hennes. – Mamma såg att det var dåligt i mitt huvud. ”Om du inte skärper dig nu så hämtar vi ingen hund”, sa hon. ”Om du inte kan ta hand om dig själv – då kan du inte ta hand om en hund”. Någonstans där vände allt. Nu är Noor här sedan över ett år. Hon kom med ljuset. ■