TROTS: Intervju Denise 15 år

”Snälla – kan ni inte bara försöka förstå!”

”Snälla – kan ni inte bara försöka förstå!”

Barn som har trotssyndrom påverkar hela familjelivet, det vet vi via samtal med föräldrar. Vad som sker med barnet, både inombords och på utsidan, vet vi mindre om. Därför blev vi väldigt glada när vi fick kontakt med en 15-årig tjej – som vi i den artikeln kallar Denise – som har trotssyndrom. Hon gick med på att ställa upp anonymt för en intervju där hon berättar om sina utmaningar, känslor och frustrationer.

Text: Nina Norén X Illustration: Therese Nilsson

Vi ses på Denises skola. Hon tittar intensivt och nyfiket på mig så fort jag stuckit näsan innanför dörren. Hon förbiser artighetsfraserna och dikterar direkt villkoren för intervjun. – Om jag ska bli intervjuad så måste min kompis få vara med, säger hon bestämt.

Jag förstår direkt att det är ingen tjej man förhandlar med, så jag går genast med på villkoren. Hon sänker axlarna en aning och vi slår oss ner i ett av skolans grupprum. Eller nja, jag och läraren Sara sätter oss konventionellt vid bordet. Denise skjuter ut två stolar, lägger upp benen på den ena och sjunker upp och ner under hela intervjun. Hon sitter inte stilla en sekund under vår intervju. Hennes ADHD-diagnos känns väldigt påtaglig.

Måste vinna hennes förtroende

Jag har på förhand hört att Denise har ett hett temperament och är väldigt lättirriterad. Om något irriterar henne brukar hon bara lämna rummet. Jag läser in hennes skeptiska blick som bränner på mig och tänker att jag måste inleda den här intervjun på något sätt som fångar hennes intresse. Men hur? Tankarna är blanka. Jag tittar ner på mina intervjufrågor som just nu känns vuxna och supertrista. Men så händer nåt som lättar upp stämningen. Hon tittar på mina vigselringar, tar spjärn och avfyrar frågor av privat karaktär. – När gifte ni er? Vem friade?, frågar hon ivrigt.

Hon testar mig, jag blir paff, men svarar ärligt. Vi skrattar allesammans gott när jag berättar att min man inte är den romantiska typen som kom med ringarna på en vit springare. Puh, hon stannar kvar i rummet. Hon verkar inte ha nåt emot mig och intervjun kan börja.

Omgivningen är irriterande

Hon gillar inte att gå i skolan. Det är hon tydlig med. Hon går enbart dit för att träffa sina kompisar. Konflikterna i skolan avbyter varandra i ganska hög takt. Ena dagen låser hon in sig på toaletten med en kompis istället för att gå lektionen. – Alltså det är så otroligt störigt att lärarna står utanför och bankar på dörren! Jag blir galen. Låt mig ha lite integritet liksom. Snälla, kan ni inte bara försöka förstå, säger hon snäsigt.

Andra dagen ber en lärare henne att stänga av Youtube på lektionstid och då springer hon ut och kommer inte tillbaka resten av dagen. Hon ser rött och verkar ha svårt att ta sig ur det tillståndet. På frågan om hon kan bli ledsen efteråt, så tittar hon med tom blick på mig och säger: – Vadå ledsen? Nä jag blir ju bara arg och fortsätter vara det, säger hon.

Det verkar vara vuxenvärlden och deras regler och krav som provocerar mest. Hon har konflikter med kompisar också, men det är hon inte lika villig att prata om.

Läraren Stina är undantaget

Men så försvinner de hårda anletsdragen en stund och hon får ett mildare uttryck i ansiktet. Majoriteten av lärare är oförstående, men det finns faktiskt ett undantag. Nämligen läraren Stina. – Stina är som min andra mamma. Ingen vuxen har förstått mig så bra som hon. Henne kan jag prata med om jag mår dåligt. Hon ger inte upp förrän problemet är löst. Jag går till henne med allt och hon låter mig få vara arg och ledsen, säger Denise.

Ömheten i ansiktet försvinner när hon sammanbitet berättar att Stina ska sluta på skolan på torsdag. Det är tydligt att Stina är en viktig stöttepelare som nu försvinner och att det vänder upp och ner på det mesta. Denise har en plan för att ta sig igenom denna förlust. – Det får bli du Sara som får ta över Stinas roll! Du kommer aldrig bli lika bra, men det får duga, säger hon och tittar bistert på Sara.

Sara är luttrad och tar inte åt sig. Hon skrattar litegrann och lugnar Denise med att de visst ska få det här att funka.

Hon provocerar folk på stan

När jag frågar henne om vad hon vill att omgivningen ska veta om hur det är att ha trots så tänker hon länge, sedan säger hon: – Alltså, om jag blir låst är det omöjligt. Om jag sitter med fötterna på sätet mitt emot på t-banan och någon ber mig ta ner dem, då blir det tjafs. Jag kan inte sluta. Det spelar ingen roll om de skriker eller hotar. Jag ger mig inte och jag tjafsar tillbaka, säger hon upprört.

Intervjun närmar sig sitt slut. Gäspningarna avlöser varandra, svaren blir kortare och kortare och mer irriterade och hon rör kroppen alltmer. Jag frågar om jag får ta en bild och om det är okej för hennes mamma. Hon rycker telefonen ur Saras hand och ringer direkt sin mamma. – Jag får väl bli fotad mamma, nästan skriker hon i luren.

Mamman godkänner, men så tvärvänder Denise och bestämmer sig för att ändå säga att hon ska inte bli fotad punkt slut, dessutom vill hon vara helt anonym. Jag förstår direkt att detta inte är upp till diskussion och rör mig mot skolans utgång. Tacksam för att jag under 25 minuter fått lite insyn kring hur det kan vara att vara ett barn med trotssyndrom. ■