7 minute read
TROTS: Krönika av Tina Wiman
Oregerlig
EN KRÖNIKA AV TINA WIMAN
Jag hörde din unge skrika idag. Jag skäms att säga det, men min första känsla var lättnad. Lättnad över att det inte längre är mitt barn som hörs över flera kvarter. Lättnad över att grannarna inte längre känner igen hennes röst och vet precis hur äcklig, ful och alltigenom dålig både middagen, familjen och jag själv är. Lättnad över att inte längre vara Den Där mamman. Jag tänkte på allt jag lärt mig längs vägen. På allt jag skulle vilja berätta för dig. Att vissa barn gör det svårare att vara förälder, till exempel, det skulle jag säga direkt. Inte med flit, inte så att de går runt och hoppas på att vara besvärliga. Men genom att ha svårare att haka på, och lättare att tända till för struntsaker eller fastna i hur grejer måste vara. ”Framförallt fick det inte bli som hans mamma ville, det var han noga med”, som Astrid Lindgren beskrev sin Emil.
FÖR BARN SOM HAR SVÅRARE ÄN ANDRA ATT FÖLJA – och lättare går i baklås – är svårare att fostra. Barn som har Starka Åsikter om Hur Allt Ska Vara är svårare att inte bli arg på. De kräver mer av en, både i energi och eftertanke. Det tänkte jag på att jag skulle vilja säga till dig. När jag kom hem frågade jag storebror: ”Minns du den gången när jag frågade lillasyster ’vill du ha päron eller apelsin’, och hon svarade ’banan!’? Hon var nog ett år eller så…” Han började omedelbart att skratta. För fortfarande sisådär femton år senare minns vi alla utbrottet den dagen: Det var banan eller inget. Banan eller världskrig. Banan eller döden.
Vi skrattade inte särskilt mycket då, men vi lärde oss saker. Som att visa mer och prata mindre. Ganska ofta är det bättre att lägga fram det som finns på bordet än att använda ord. Och att alltid, alltid ha banan hemma. För det finns oändligt mycket viktigare fajter att ta på en torsdag eftermiddag.
Med de flesta av våra sju barn har jag inte aktivt behövt göra någon strategi för ”hur man lägger fram mat” eller ”hur man kommer iväg till morfar/biblioteket/skolan”. Jag har inte behövt dra några djupa andetag innan jag gått in i sovrummet för att väcka dem, inte heller äta upp min egen smörgås innan jag ropat att kvällsfikat är klart. De flesta av dem hängde för det mesta på, ändå. Följde med på ett närmast automagiskt sätt.
MEN JAG HÖRDE DITT BARN SKRIKA, och jag tänkte på alla gånger vår unge skrek och sen sprang ifrån oss. Från början trodde jag att hon bara måste visa vem som bestämde, och så försökte jag visa att det var jag som bestämde, och sprang efter. Inte förrän långt senare förstod jag att vissa människor lugnar sig bäst en bit bort. Jag borde ha gett henne lite avstånd, lite tid, i stället för att följa efter och göra allt värre. Och jag borde definitivt ha valt promenadvägar långt bort från alla bilvägar. Särskilt det där sista misstaget gör jag aldrig längre. Jag tänkte på hur hon retade både syskon och kompisar till vansinne genom att alltid rusa först och aldrig någonsin lämna företräde: Nej-slutatränga-dig-före! Kakorna-måste-räcka-till-alla! Kom-nurrå-alla-väntar-på-dig! Detta med social förståelse, hur man gör och inte gör, det har ställt till det genom åren. Vad mycket enklare allt blev när vi började acceptera att det nog är bättre att ett visst barn alltid får sitta fram i bilen, än att turas om så att syskonen blir slagna och bitna. När vi förstod att rättvist är att alla får det som de behöver. Vissa behöver helt enkelt mer. Eller i alla fall annat.
Jag tänkte på detta att svänga försiktigt, ja inte med cykeln alltså, utan mentalt. Jag har ett barn som inte klarar att jag gör helomvändningar eller 90-graders-svängar, vare sig i stunden eller med veckoplaneringen. Jag mindes den gången hon bröt ihop för att jag pratade högt för mig själv: ”Vi skulle kunna åka till öppna förskolan, eller bibblan, det vore roligt, eller köpa glass kanske? Glass kan vi i och för sig köpa på vägen till bibblan, eller vänta, vi åker till mormor och morfar! Vad är det nu då? Vi kan köpa glass på vägen… Du tycker ju om mormor och morfar?!”
Jag förstod inte då att felet var för många skarpa kurvor, för många budskap, för många ändringar. Att all energin tog slut för att det kostade henne så mycket att förändra sin bild av vad som skulle hända. Nu, när jag förbereder bättre – så att hon får tid att ställa om och vi faktiskt har samma bild av vad den här dagen, och veckan, ska innehålla – då går det lättare. Inte lätt, det vill jag verkligen inte att du ska tro! Men lättare.
För vissa barn är rätt dåliga på att förutse framtiden. De vet inte riktigt vad som kommer att ske härnäst, vad man gör på en tisdag eller hur mycket en förmiddag räcker till. De har svårt att ändra riktning och svårt att ställa om till att göra saker på någon annans sätt. Och vissa barn, som har jättesvårt med att se vad som blev fel för andra, blir ofta överraskade, och undrar varför alla är emot dem: ”Det var hon som började! Jag kastade boken på henne, och då kastade hon tillbaka!”
JAG TÄNKTE ATT DU OCH JAG skulle kunna prata hur länge som helst om detta med att vissa barn är som säkerhetsbälten, som fastnar om man drar för fort. Nuförtiden vet jag ju att en del ungar alltid kommer att svara nej först, och tänka sen. Och att samma ungar oftast bara kan ändra sig till ja om ingen försöker
TINA WIMAN, mångbarnsmamma, journalist, föreläsare, och en av författarna till boken ”Barn som bråkar: Att hantera känslostarka barn i vardagen”
argumentera eller förhandla med dem under den tiden. Jag har lärt mig att ganska ofta behövs bara lite tid. Tid, och att ingen reagerar med skärpa på det där inledande gnället, tonfallet som bara betydde ”nu var jag inte beredd, det här måste jag tänka på en stund”. Men då, för länge sedan, trodde jag att det handlade om trots, att det var riktat mot mig. Och jag tog det personligt, och blev så arg!
JAG ÖNSKAR ATT NÅGON HADE FÖRKLARAT FÖR MIG att vissa människor, stora som små, inte tål starka känslor. Varken sina egna eller andras. Och att när det brinner till i huvudet reagerar några med att börja skrika och vägra, fastän det logiska hade varit raka motsatsen. Jag hade behövt höra att det där inte är något man riktigt rår över, att det liksom bara händer. Att alla kan inte alltid skärpa sig. Och hotelserna, de där skriken! Tänk om jag kunde berätta för dig att din unge nog inte alls vill döda dig, eller sig själv, eller nån annan. Att det där bara är sånt som vi människor råkar häva ur oss när känslorna blir för starka, så starka att vi börjar kasta ord omkring oss. Ord som vi kanske, eller kanske inte menar, men som bara kommer ut när vi är så upprörda att vi inte hinner hejda oss. För vi vuxna slänger ju också arga ord omkring oss. Det vet ingen bättre än vi som har barn med en lätt-triggad vrångbroms: Sluta-nurrå! Är-du-tre-år-eller?! Måste-du-alltid…?! Kan-du-aldrig… Menlägg-av-då! Nej-har-jag-ju-sagt!
Och trots att runtslängda ord kan såra är det egentligen värre med känslorna vi slänger omkring oss. Vi vuxna, menar jag. Att min unge inte hörs över hela grannskapet längre, det beror mest på att jag inte kastar så många känslor åt hennes håll längre, och mindre på att hon blivit äldre. För mitt barn tål ju fortfarande inte starka känslor. Blir jag arg, då blir hon argare, och därifrån går det bara runt. Nu när jag vet det, och inte reagerar på att hon så lätt låter sur, bråkar vi mycket mindre. För det är ju inte så att hon ändrat sitt första tonfall eller blivit bättre på att ta överraskningar. Det är bara jag som ändrat min reaktion på det.
Jag tänkte också på hur ensam jag brukade känna mig, som om jag var den enda i hela världen med en helt oregerlig unge. Och jag tänkte att nästa gång jag ser dig, utanför affären eller på väg över skolgården, då ska jag le och säga hej, och kanske stanna och prata en stund. Inte om barnuppfostran – sånt lämnar jag åt de allvetande främlingar som ger dig tips på stan – utan om mer vardagliga saker. För att jag vet allt om att vara Den Där mamman. För att varje vänskap måste börja någonstans. Och för att de allra bästa knepen jag lärt mig genom åren, har jag lärt mig av föräldrar till barn som är som mitt. ■
F o t o : S a r a M a c K e y
Det var banan eller inget. Banan eller världskrig. Banan eller döden. Vi skrattade inte särskilt mycket då, men vi lärde oss saker. Som att visa mer och prata mindre. Ganska ofta är det bättre att lägga fram det som finns på bordet än att använda ord. Och att alltid, alltid ha banan hemma. För det finns oändligt mycket viktigare fajter att ta på en torsdag eftermiddag.
