●
TEMA BOENDE
Boendestödjaren förenklar Monicas liv Monica Lemner, 62 år, var 52 när hon fick diagnosen adhd. Det första hon gjorde när diagnosbeskedet kom var att be om hjälp med all den stress hon upplevde. Som ensamstående mamma till en dotter med damp/adhd, autism och epilepsi fanns lite utrymme för den egna svårigheten att hålla ihop hemmet. Boendestödjaren Marie blev en viktig del när det kom till att förenkla livet. Text: Cecilia Brusewitz
● Foto: Erik Ardelius
O
rdet som Monica Lemner använder för att beskriva sin boendestödjare Marie är ”tryggheten”. – Jag känner att mina axlar åker ner bara av att prata om henne, säger Monica och jag hör hur hon ler över telefonlinjen. – Jag vände mig först till en arbetsterapeut på psykiatrin och bad att hon skulle göra hembesök hos mig för att få hjälp med att skapa struktur i hemmet. Hon hänvisade mig i stället till boendestödsenheten och det var så Marie kom in i mitt liv. Personkemin måste stämma
Monica har haft Marie som boendestödjare i nio år och är tacksam att hon har fått ha en och samma stödjare genom åren. – För mig är det viktigt att personkemin stämmer och det har det verkligen gjort med Marie. Hon är bra på att mjukt uppmuntra och på ett ganska diskret men ändå tydligt sätt introducera lösningar. Hon pushar inte, utan föreslår och uppmuntrar mig till att exempelvis ringa det där jobbiga samtalet som jag kan gå och dra mig för. Innan Marie började arbeta hos Monica beskriver Monica hur pappershögarna där hemma växte mot himlen och om de orimliga inköp hon gjorde för att hon inte visste vad som redan fanns. – När man köper en tejprulle och upptäcker att det redan finns tio stycken 6
hemma och väntar på en så blir man trött på sig själv, skrattar Monica. Både emotionellt och praktiskt stöd
Monica införskaffade pärmar med flikar och de kunde gemensamt skapa strukturer kring hemmakontoret. De arbetade med att var sak skulle ha sin plats och de tog tag i städningen tillsammans. Men Monica beskriver också det emotionella stöd som Marie gett. Vissa dagar när adhd, ryggsmärtor och utmattning kämpar om utrymme i vardagen blir Marie den som tröstar och lyssnar. – Vissa dagar är extra tunga och då storgråter jag. Och det är hemskt att storgråta själv. Marie är den människa som jag, förutom min dotter, träffar mest och hon vet vad jag behöver när det brister. Det är till och med inskrivet i mitt åtgärdsprogram hur jag vill bli bemött då. Enklare att hjälpa andra än sig själv
Monica arbetade innan sin sjukpensionering som fritidspedagog och hade lätt att nå barn med särskilda behov. Hon förstod instinktivt vad de behövde eftersom hon kände igen sig själv i dem. Likadant har det varit med den egna dottern som har haft stort behov av tydlighet och rutiner. Marie har tagit till sig flera av de lösningar som Monica haft för sin dotter och sig själv för att se om andra klienter kan ha
”Många kanske kan känna en prestige i att be om hjälp. Att de är rädda att uppfattas som svaga. Jag är befriad från sånt. Jag behövde den här hjälpen och tog tacksamt emot den när jag fick den.”
nytta av dem. – Jag har ett ganska ”specialpedagogiskt” sätt att se på världen. Jag är linjär i mitt tänkande och tycker mycket om att använda mig av bilder. Det har jag haft nytta av i mötet med de barn jag arbetat med och med min dotter. Men det är svårare att hjälpa sig själv. Där behöver jag hjälp. Och uppmuntran. Efter en uppväxt med en stark känsla av att vara ”värdelös”, både hemma och i skolan, betonar Monica hur viktigt det är att bli bekräftad själv och också se andra. – Eftersom jag aldrig blivit lyft själv så har det varit viktigt att lyfta min dotter.
