Varje år placeras över 30 000 barn i Sverige. Bland dessa finns det en överrepresentation av barn med NPF såsom adhd och autism. Trots det saknas det kunskap och vårdformer inom stora delar av samhällsvården för hur man möter barn med NPF. Men när fungerar det på HVB? Vi frågade Adam, Kevin och Sara, som har NPF och egna erfarenheter av att vara placerade på HVB.

Text: Jacqueline Treschow ● Foto: Adobe Stock-foto och Susanne Kronholm

En kväll i månaden strålar en till synes udda sammansättning av ungdomar samman i Ung Dialogs expertgrupp för att diskutera hur man kan göra det bättre för barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) i samhällsvården. Adam, Kevin och Sara är några av de ungdomarna. De har själva NPF och erfarenhet av att ha bott på flera olika HVB-hem. Adam, Kevin och Sara är eniga om att de boenden som har varit bra är de som har kunnat erbjuda en trygg plats med vuxna som visat lyhördhet och tagit dem på allvar. Alla är också ense om att boendena behöver vara helt fria från hot och våld.

För Sara som har autism har det varit avgörande att hon har fått det stöd och bemötande hon behöver utifrån sin funktionsnedsättning. – Alla HVB är inte dåliga, tvärtom har de som varit bra blivit min räddning. Men om boendepersonal inte hanterar situationer utifrån ett NPF-perspektiv är omsorgen dömd att misslyckas, säger Sara.

Adam, Kevin och Sara var barn som inte blivit dömda för brott utan blev placerade för att få en chans till ett bättre liv med kärlek och trygghet. De menar att kärlek och omtanke är det absolut viktigaste för att man ska kunna trivas och ta till sig vården på ett konstruktivt sätt. – På mitt första HVB behandlade de mig inte som en människa. Men på andra stället gjorde de det och då blev det bra, säger Kevin.

Adam och Sara instämmer med Kevin. De har liknande upplevelser av att först ha blivit placerade på ett HVB-hem där deras mående endast lett till en nedåtgående spiral, men att de till slut blivit omplacerade och kommit till trygga platser där det finns personal som visar att de bryr sig.

Adam har adhd och är idag 17 år. Han blev placerad enligt LVU (Lagen om vård av unga) när han var 11 år och har sedan dess varit placerad på tio olika HVB- och familjehem. Han menar att man märker om personalen är där för att de bryr sig eller inte. Båda typerna går att urskilja. – Alltså när man har bott på några ställen så känner man av vilka som är där för våran skull. De flesta är bara där för pengar och inte för att de riktigt bryr sig, då känner man sig inte värd någonting. Det bästa och det viktigaste är när man möter någon med ett varmt hjärta, säger Adam.

Att känna sig lyssnad på är grunden för barnets rätt till delaktighet. Adam, Kevin och Sara menar att de HVB som inte har fungerat, har präglats av ett vuxenperspektiv, där man allt för sällan lyssnar och tar det barn och unga säger på allvar. – Alltså man lyssnar inte på barn. Jag har blivit slagen av personal men när jag har berättat om det för annan personal så har de inte lyssnat och trott på vad man säger, så till slut så slutar man berätta, säger Adam.

För Kevin som har autism har det varit omöjligt att känna sig delaktig i sin egen behandling på de HVB-hem där de inte lyssnade på honom. – Det var först när jag märkte att personalen faktiskt lyssnade och tog mig på allvar som jag började må bättre. Då kunde jag börja känna tillit, säger Kevin.

Adam, Kevin och Sara har upplevt att de

dåliga hemmen har triggat utåtagerande beteenden, gjort dem våldsamma och till rymlingar. Adam säger att han inte längre är våldsam när han till slut blivit placerad på en trygg plats, fri från hot och våld. Där han i stället möter vuxna som visar att de bryr sig, lyssnar och tar honom på allvar. Där han får det stöd och bemötande han behöver utifrån sin funktionsnedsättning. – Jag blev själv våldsam när jag var i våldsamma miljöer. För när ni inte behandlar oss som människor, hur förväntar ni er att vi ska bete oss? säger Adam.

Kevin och Sara säger att en förutsättning för att man ska känna sig trygg är att man får information om varför man är placerad och hur länge man ska stanna på ett boende. För Sara har det varit omöjligt att känna sig mottaglig för behandling när det inte har funnits tydlig information eller förutsägbarhet i vardagen. – När mina rutiner slås i spillror går mitt liv i kras. Förutsägbarhet och tydlighet är någonting som alla placerade barn behöver. Men för mig med autism är det livsnödvändigt, säger Sara. ●

I juni 2020 startade Riksförbundet Attention arvsfondsprojektet Ung Dialog. Projektet ska under tre år arbeta för att placerade barn och ungdomar med NPF ska bli mer delaktiga, få ett ökat infl ytande och bättre livskvalité när de vårdas utanför hemmet.

Kontakta då: Jacqueline Treschow, kommunikatör: jacqueline.treschow@attention.se

I den dokumentära podcasten ”Placerad” kan du höra fl er historier från unga med NPF som har erfarenheter av att vara placerade. Vi får följa med sex ungdomar i deras vardag och höra vad som varit svårt under placering, men också vad som varit bra och gjort skillnad på riktigt. Podcasten fi nns där poddar fi nns!

Fanny Eklund och Jacqueline Hellman Treschow är projektledare för Attentions projekt Ung Dialog som stöds av Allänna Arvsfonden