Att bli Möllefiskare Redan som pojke drömde Anders Kjellner om havet, att få ge sig ut och fiska i egen båt. När en äkta Möllesnipa blev till salu såg han sin chans. Men det skulle visa sig att det inte var så lätt att gå från landkrabba till sjöbuss. Ruffagubbarna fick sig många goa skratt.
Av Anders Kjellner, icke auktoriserad Möllefiskare
D
en lockelse som det saltstänkta fiskarelivet kan ha på en landkrabba kan förstås endast av den som, liksom jag, är uppfödd mitt i den västgötska myllan. Min barndoms vattendrag var »kanalen«, en någon decimeter djup och en meter bred grävd vattenled avsedd att avvattna åkrarna. Inte desto mindre förvandlades den för min kompis och mig till Mississippi, och vi byggde likt Huckleberry Finn och Tom Sawyer en flotte som skulle föra oss ut i världen. Tyvärr, eller som tur var, räckte inte vattendjupet till sjösättning och projektet övergavs. Längtan fanns dock kvar den gång i tonåren då min fader och jag skulle följa med en fiskebåt ut på Västkustens böljor. Pappa var skräckslagen inför båtturen, men hade ändå införskaffat en grodmansliknande regnskyddsoverall till mig. Om han trodde den skulle hindra mig från att drunkna vid det sannolika skeppsbrottet vet jag inte, men vi provade den i alla fall på gräsmattan. När jag väl kom i den var mina rörelsemöjligheter ytterst begränsade och jag vandrade fram med sydvästen neddragen likt en robot till allmän munterhet för åskådarna. Till pappas stora lycka blåste det emellertid för mycket den aktuella dagen, varför båtturen inställdes. Grodmansdräkten arkiverades. Med denna sjövana kom jag så till Mölle för tio år sedan för att bli caféägare på Ransvik. Mina sjöfartsambitioner fick nytt liv, och när en äkta Möllesnipa blev till salu till ett facilt pris slog jag till. Vilken lycka! En äkta träbåt som man kan tjära, bottenskrapa, pussa på och bottenmåla. Redan på land fick jag hamnkompisar med många, ibland motstridiga, råd om hur jag skulle bäst förvalta min juvel.
Möllekuriren 2 • 2013
23